onsdag 29 augusti 2012

Undantag eller normalitillstånd?

Nyhetsflödet har en tydlig riktning i dessa dagar. Kriser, avslöjanden om slöseri och bristande rutiner samt partsinlagor där enskilda aktörer anser sig förfördelade eller missförstådda. Rop på åtgärder, krav på avskedanden, begäran om resning med målet högre eller lägre straff. Är detta exempel på undantag, eller är det normaltillstånd? Det senare, hävdar jag. Kulturchef samhällen är processer som kännetecknas av att de befinner sig långt ifrån jämvikt. Då blir perioder av lugn och ro, överblick och trygghet undantaget, och krisen regeln. Och det är viktigt att den insikten accepteras och tas i beaktande. Förnekande av tingens ordning leder bort från, inte till hållbarhet.

Tillsammans, samverkan, ömsesidiga processer av tillblivelse. Det är ord som används ofta här på Flyktlinjer. För att det är viktigt att lära sig se att ingen aktör är en ö, allt och alla är delar av samma sammanhang. Förändring är en del av normaltillståndet, och interaktion är nödvändig för att få något gjort. Tankar, ting, teknologi och människor är mer lika än olika. Och slumpen är en faktor som alla gör bäst i att inte förneka, men lika illa är det att försöka räkna med det oväntade. Överhuvudtaget är alla strävanden efter kontroll problematiska. Tillblivelseprocessen som allt och alla är en del av och bestäms genom är icke-linjär.

Ovanstående är insikter jag skaffat mig under åren i akademi. Först som student, och sedan som forskare och lärare. Jag vill sprida insikterna av olika orsaker, dels är jag oroad över den utbredda bristen på förståelse i samhället, för de grundläggande premisserna och logikerna som reglerar processen av tillblivelse och som bestämmer vad som blir möjligt och vad som blir problematiskt att göra för att rätta till problemen man ser. Dels vill jag visa att det går att förstå nuläget, att det finns kunskap och förståelse som kan användas för att bygga ett hållbart samhälle. Dels vill jag visa på hur makt och kunskap hänger samman och att det medför att användbara insikter hålls tillbaka. Jag arbetar kontinuerligt med att fördjupa och bredda förståelsen för sammanhangen som jag och alla andra är del av. Och ju mer jag lär och inser, desto tydligare blir insikten om hur lite vi människor vet och förstår, egentligen.

Paradoxalt nog är det bara genom att släppa på kontrollen och att ge som man kan kontrollera och få. Samhällen och kultur kan aldrig styras mot bestämda mål, och generositet är ingen garanti för återbäring. Det måste man förstå, men gör man bara det finns en hel del man kan göra. Det går till exempel att sträva mot visioner, och om man bara ger sådant man ändå inte är beroende av eller behöver för sin akuta överlevnad kommer man inte att sakna något viktigt. Det är kunskapen jag har och vill sprida.

Världen blir till i handling, i och genom det stora flertalets agerande och interaktion. Och processerna av tillblivelse kan därmed inte bli annat än komplexa. Därför leder också strävan efter kontroll, när den satts i verket överallt, till minskad kontroll. När marginalerna tightas till och alla håller på sitt ökar misstänksamheten generellt och den leder till egoism. Fullkomligt naturligt, självklart. Men lika fullt är det en låsning som är oändligt mycket lättare att se och förstå, än att göra något åt.

Detta är kulturvetarens dilemma, att se och förstå, men att ändå stå lika handfallen inför världens oöverblickbarhet som alla andra. Och i ett sammanhang där vetenskapen förväntas leverera svar på och lösningar som kan omsättas i mål, vilka kan genomföras uppifrån, där blir situationen för kulturvetaren lätt ohållbar. För mot allmänna krav och utbredda vanföreställningar finns ingen kunskap i världen som fungerar. Kris däremot, kan fungera. Nöden är uppfinningarnas moder. Vad har vi att förlora, liksom?

Hopp, och tillförsikt. Mycket mer finns inte att hänga upp världen på. Det är där lösningen finns, i den stora massans övertygelse om att det kommer att bli bättre. Finns bara den tron, då återstår bara arbete, kollektivt arbete, och tid. Tro, hopp och uthållighet. Svårare än så är det inte att bygga ett hållbart samhälle. Enkelt är det emellertid aldrig. Det är insikten jag vill åt och försöker förklara och sprida på bloggen. Insikten om att det är tron på enkla eller smarta lösningar som försatt oss i den situation vi befinner oss i, globalt. Förstår vi det, ja då är halva jobbet gjort.

Lösningen är svår och komplex, men samtidigt enkel att peka på. Fler samtal om visioner, lite mer tillförsikt och tillit, minskad kontroll, och en förståelse för att världen består av mer än människor och att allt och alla påverkar varandra. Samt, insikt om att det finns ingen utsida varifrån hjälp eller lösningar kan hämtas, eller dit problem och avfall kan förpassas.

Det finns bara ett gemensamt och föränderligt här och nu, och det är ur detta som framtiden blir till. Det är kanske inte det svar politiker, företagsledare eller allmänhet vill ha, men det är det svar vi kan ge. Vi som studerat frågan och problemets förutsättningar. Det är resultatet av många forskares gemensamma arbete. Är man kritisk till svaren man får kan man fundera över följande: Har vi det bra idag? Verkar vi leva i ett hållbart samhälle? Och vore det bättre om forskare ljög, för att ge folket vad folket vill ha?

tisdag 28 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXXIV

Ömsesidiga tillblivelser, interaktion, sammanhangs betydelse, aktörer av olika slag i samverkan, tillblivelse, rörelse. Flöden av materia och icke-materiella aspekter, människor, molekyler och makt. Strävanden efter sammanhållning, och krafter som verkar för upplösning av allt som är fast. Hybrider, blandningar och mer eller mindre heliga allianser. Ett myller, kort sagt, är vad världen och verkligheten består av. I alla fall om den betraktas genom Gilles Deleuze och Felix Guattaris prisma och förstås med hjälp deras tankeverktyg. Det är vad jag gör här, studerar kultur och försöker förstå sammanhangen jag finns i och blir till genom.

Försöker förstå är viktiga nyckelord här, för det går inte att använda Deleuze för att bevisa något. Vad vi har att göra med är begrepp, tankeverktyg som får sin mening och sitt värde uteslutande i relation till konsekvenserna av handlingarna som arbetet med dem leder till.
Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna?
Det räcker inte att peka på komplexitet, eller att hävda att sanning är en social konstruktion. Det är att smita från ansvar, och det är en vantolkning, menar jag, av Deleuze och Guattari. Jag ser inga tecken på något sådant, inget undansmitande från ansvar. Jag ser ihärdigt arbete med att formulera begrepp, som sedan lämnas till oss att använda efter eget huvud, i arbetet med att förstå vår värld. Och det första, viktiga steget i det arbetet handlar om att se komplexitet och konsekvenser av sammanhållning, rörelse och icke-linjär tillblivelse. Utan en sådan förståelse fungerar inte det andra, det som kommer sedan. Först måste man lära sig se, sedan kan man börja arbetet med att mejsla fram förklaringar som därefter kan användas för att förstå sin samtid och de sammanhang man lever i.

Världen är inte en dikotomi, i alla fall inte om man frågan Deleuze och Guattari. Dikotomier består av två komponenter, och leder tänkande till aningen eller, med eller mot, svart eller vitt. Sant eller falskt, gott eller ont. Världen betraktad genom och förstådd med hjälp av Deleuze och Guattaris begreppsapparat består av multipliciteter, sammanhållna enheter bestående av fler än en, men färre än många komponenter. Och det är multipliciteter som samverkar med andra multipliciteter som ger upphov till kultur. Materia är lika viktigt som tankar och idéer, sammantaget och genom interaktion skapas och förändras världen.
Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia.
Detta är utgånspunkten, enskildheter. Men det är när dessa förs samman i större enheter som kultur och världar uppstår. Makt och krafter som strävar efter sammanhållning är det som bygger aktörer och multipliciteter, vilka interagerar. 
Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten.
Lägg märke till att människan ännu inte har äntrat scenen, eller introducerats i förklaringen. Och det är viktigt, för inget kan tas för givet. Deleuze och Guattari utgår från en posthumanistisk syn på människan. Hen är också ett sammanhållet fenomen, dels av molekyler (om man väljer att studera fenomenet på den nivån), dels av kött, blod, skelett och tankar (om man utgår från den nivån). Allt handlar om vilket perspektiv man studerar det man är intresserad utifrån. Ingen nivå är mer sann eller ursprunglig, mer värd än någon annan. Värdet av verktygen bestäms som sagt utifrån vad man gör med dem, och efter hur väl de fungerar för ändamålet. All vetenskaplig verksamhet borde värderas på samma sätt, utifrån resultatet och användningsområdet. Inte på förhand, utifrån mänskliga hänsyn och historiska argument. För att få syn på maktordningarna som finns och verkar överallt, för att försöka vara så förutsättningslös som möjligt i sökandet efter förståelse.
Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...).
Inte bara människor har kropp, allt och alla kan fungera som aktörer. Insidan går aldrig att få tillgång till, bara utsidan och effekterna, affekt, kan studeras i och genom konsekvenserna av handling. Inget är något i sig själv, allt blir till och får sin mening i rörelse, interaktion och sammanhang. Det gäller lika för vapen, verktyg, människor, tankar och kultur. Allt kan förstås med verktygen som Deleuze och Guattri utvecklat, men de ger inga svar. Eftersom inget är, allt blir, kommer alla försök att låsa fast mening och innebörd att vara problematiska, och den som framhärdar har inte förstått. Makt och vetande hänger ihop, intimt och det ena går inte att skilja från det andra. Därför är det viktigt att tänka med hjälp av verktyg, för att inte behöva debattera sanningshalten i det som sägs i namn av vetenskap med andra som konkurrerar om allmänhetens ögon och öron. Där kommer den med mest makt att vinna, och vara den som skriver historien. Verktyg är att föredra, av många skäl. Tänker man med verktyg blir det lättare att hålla isär studiens resultat fån det som studerats. Och det i sin tur gör det lättare att se förändring, vilket ger mer hållbara förklaringar och främjar ett mer konstruktivt förhållningssätt till kunskap och till värden som studeras.
Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”.
Därmed kan man börja tänka människa, men det är en annan individ vi har att göra med här, än liberalismens och kyrkans autonoma subjekt. Människan är ett assemblage, en sammansättning av en lång rad komponenter.
Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema.
Människans upplevelser av världen studerades av Husserl. Det UPPLEVDA trädet, istället för det upplevda TRÄDET. Människan upplevelser av sin omgivning och sammanhangen hen verkar i och blir till genom, det är fenomenologins studieobjekt. Men även ting kan sägas uppleva, om man betraktar dem med hänsyn tagen till effekter istället för vad man tror och har kommit överens om är rimligt. Det är inte upp till människan att bestämma världen, inte om det är en användbar och långsiktigt hållbar förklaring man vill hitta. Om det är målet med vetenskapen, då är Deleuze och Guattari anbefalld  läsning. För verktygens skull, inte för att man får några svar. Är det svar man söker blir man besviken.
Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ...
Mellanläge, mellanrum. Någonstans mellan en, och många. Där finns svaret, förklaringen. Det är där man skall leta, om man vill förstå. Mellan människor och världen, där finns svaret. Kultur uppstår också mellan aktörerna som bygger sammanhangen. Förändring sker i och genom interaktion, mellan dem som interagerar. Där regerar slumpen, mellan. Och därifrån kommer flyktlinjerna.
Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan tingen och mellan tankarna för att instifta en helt nya relation dem emellan, deras vaga identitet.
Vaga identiteter, det är vad vi har att göra med. Dunkelhet, aldrig exakthet. Världen är komplex, och den går därför aldrig att förklara. Vi kan bara studera och försöka förstå, och är det människor, samhällen och kultur vi är intresserade av måste vi följa med i flödet och tillblivelserna. Förändring är inte, den blir till.

Förståelser som inte tar detta i beaktande är dömda att vara missvisande!

Svenskt Näringsliv, hur bra är det för Sverige?

Läser på DN om Svenskt Näringslivs tankar om framtiden. Förfasas över den syn på samhället som intresseföreningen lanserar, helt öppet. Fast mest över bristen på reaktion, reflektion och eftertanke från övriga aktörer och allmänheten. 
Lång rad av misslyckanden. Svensk forskning kostar mycket pengar men resulterar alltför sällan i nya, framgångsrika produkter. Utmaningen vi står inför är att omvandla kunskapen till tydligare resultat som ger jobb och ekonomiskt välstånd, skriver Urban Bäckström och Tobias Krantz från Svenskt Näringsliv.
Tonen slås an redan i inledningen. Synen på vad som är målet med svensk forskning är kristallklar, den skall resultera i produkter som företag kan pumpa upp sina balansräkningar med och göda aktieägarna. Klart man "misslyckas" med forskningen, om det är målet. Inser man inte det saknar man kunskap och kompetens att uttala sig i frågan. Svenskt Näringsliv bör ägna sig åt att främja klimatet för företagande, och åt att ge stöd åt sina medlemmar. Deras tankar om och syn på forskning är förödande för Sverige, och leder bort från allt vad hållbarhet och samhällsnytta heter.

Är det statens, det allmännas uppgift, att skapa ett innovationsklimat? Och vems är ansvaret, egentligen, för samhällsbygget? Vem skall njuta frukterna av statens investeringar? Det är frågor som behöver lyftas och samtalas om och kring, ute i samhället. Det är frågor som rör basen i samhället, grunden för allt annat. Att låta Svenskt Näringsliv vara tongivande här är djupt problematiskt, för det skulle innebära en mycket olycklig ensidighet i politikens riktning. Svenskt Näringsliv ser uteslutande till företagens behov, och man anser att statens uppgift är att gynna företagen.
Alltför få svenska företag lyckas växa och bli framgångsrika. För lite av vår forskning resulterar i framgångsrika varor och tjänster som skapar jobb och tillväxt. Utmaningen för Sverige är att omvandla kunskapen till tydligare resultat – nya storsäljande produkter som ger jobb och ekonomiskt välstånd.

Därför behöver Sverige en ny innovationspolitik. Det kräver ett genomgripande perspektivskifte. Den nya politiken bör utgå från att de grundläggande förutsättningarna för entreprenörskap och företagande är den avgörande drivkraften.

Svenskt Näringsliv kan i dag presentera en undersökning från analysföretaget Demoskop som visar att politikernas uppfattning om innovationsklimatet är betydligt mer positiv än företagarnas.
Att få svenska företag misslyckas med att växa och bli framgångsrika, det kan knappast vara statens fel. Svenskt Näringsliv skyller likt dåliga förlorare ifrån sig och försöker lägga skulden på samhället, likt en gökunge som kräver mer mat än de hårt tärda fosterföräldrarna förmår hämta hem, trots att de knappt överlever själva. Strategin är tydlig, Svenskt Näringsliv vill att allmänheten skall köpa deras världsbild som går ut på att det är rätt och riktigt att skjuta över ansvaret, risktagande och investeringarna på det allmänna, men att vinsterna skall gå till aktieägarna och äran skall tillfalla företagen. Det är inte svårt att se lockelsen, för företagen. Kan man sälja in den bilden har man skapat ett klimat som ger garanterad vinst, utan risk. Därför är det viktigt att granska tänkandet, att analysera bilden som lanseras och att reflektera över konsekvenserna.

Om det är så att politikerna har en mer positiv bild av innovationsklimatet än företagen, vad betyder det då? Det kan betyda en massa olika saker. Uppenbarligen förutsätter Svenskt Näringsliv att de inte bara har rätt, utan även att de har tolkningsföreträde i samhället. En obehaglig självbild, ett slags grandios hållning som bara ser till aktörens egna behov. Faktum är att varken politikernas eller Svenskt Näringslivs syn på innovationsklimatet i Sverige är relevant. Vad som räknas är det som faktiskt görs, och hur resurserna som finns faktiskt används.
Undersökningen visar tydligt att de grundläggande förutsättningarna för företagande är den allra viktigaste drivkraften bakom ett bra innovationsklimat. Där ingår aspekter som möjligheter för företag att växa, att kunna finansiera goda verksamhetsidéer, möjligheter att starta nya företag och etablerade företags förmåga till vidareutveckling. Skatterna spelar en avgörande roll här.

Undersökningen lägger grunden för ett nytt index, som utgörs av allmänhetens och företagens bedömning av innovationsklimatet i Sverige och i den kommun man är verksam. Det visar nu ett så lågt värde som 55 på en 100-gradig skala. Det finns alltså stora möjligheter att förbättra innovationsklimatet. De främsta bristerna finns inom områdena skatter, byråkrati och regleringar.
Skatterna återkommer i båda styckena. Skatterna, som för företag enbart uppfattas som en utgift. Sänkta skatter ger ökad vinst. Och att föra fram olika argument för att sänka skatten är vad Svenskt Näringsliv ständigt gör. Ett nytt index, vad det är och hur det tagits fram, vad det visar och hur siffrorna skall tolkas, det framgår inte. Det viktiga är siffran 55, och budskapet att det är långt kvar till 100. Faktum är dock att det i sig inte på något sätt säger något om Sverige som samhälle. Indexet är ett verktyg som tagits fram för Svenskt Näringslivs räkning, för att ge stöd åt kraven på skattesänkningar.

Svenskt Näringsliv vill ge sken av att man är den ryggrad som Sverige vilar på, och allt annat utgår från. Man skapar arbetstillfällen, och för detta skall man belönas. Det är precis samma logik som används inom företagen och ger cheferna höga bonusar och ersättningar som resulterar i att klyftorna inom organisationen ökar. Hur ser man på sina anställda? Tar man hand om dem? Frågan är öppen, men det jag ser är något annat än vad Svenskt Näringsliv vill få mig att se. Jag ser företagsledningar som utan att blinka lägger ner eller säljer ut stabila företag, bara för att man kan tjäna lite mer genom att flytta tillverkningen till platser där människor är beredda att arbeta för lägre lön. Det är en oundviklig konsekvens av ett tänkande där vinst är allt. Det är vidare ett system som har testats förr, statare eller utaktionering av fattiga till den som bjöd lägst. Hur kan det vara bra för Sverige på sikt att gynna det tänkandet.

Svenskt Näringslivs argument skulle få en helt annan trovärdighet om företagen liksom (åtminstone delar av allmänheten) såg på skatter som en investering i framtiden, ett långsiktigt sparande. Om det vore så att företagen också talade om sina skyldigheter, och om de visade ansvar för det allmänna och inte bara inför aktieägarna som ofta inte ens finns i Sverige, då skulle talet om en annorlunda forskningspolitik framstå som mer värd att lyssna på. Jag är inte kritiskt till företagande, jag tror också att det är viktigt. Men inte per se, inte självklart. Företagare som tänker långsiktigt och som både vill vara med och betala investeringarna och som delar med sig av vinsten. Företag som tar ansvar och som ser till Sveriges bästa lika mycket som till ägarna och den egna organisationen. Ett sådant företagande är bra och viktigt, och det bör främjas. Tyvärr ser jag inga tecken på något sådant i artikeln.
Det behövs vidare en ambitiös men mer resultatfokuserad forskningspolitik och en utbildningspolitik som tydligt premierar att utbildning ska leda till jobb.
Resultatfokuserad forskning, att man väljer den formuleringen visar hur lite man vet och hur verklighetsfrånvänd man är, hur van man är att bara lyssna på dem som håller med och man hanterar fakta. Forskning handlar om det man inte vet, och den kan aldrig vara resultatfokuserad. Forskning handlar om att förutsättningslöst söka kunskap, och om att sprida denna kunskap i samhället. Produktutveckling är vad man har i åtanke, men denna måste väl ändå företagen stå för själva? Vill man tjäna pengar måste man vara beredd att investera och satsa.

Jobben, synen på utbildningssystemet och hur kunskapsutvecklingen och landets högre utbildning skall organiseras är också totalt verklighetsfrånvänd och helt orimlig. Faktum är att företagen inte är kompetenta nog att uppskatta och göra nytta av det som finns. Drömmen om fri tillgång för företagen, till studenter som på samhällets och egen bekostnad har skaffat sig en skräddarsydd utbildning är enkel att förstå. Men hur bra är det för Sverige när företagen efter några år lägger om strategin och kastar kunskapen och kompetensen på sophögen? För att få gehör för sina krav krävs att man visar att man är någon att lita på, och där har företagen mycket kvar att jobba på och bevisa.

Konsekvent förs lösningar fram som betalas av det allmänna, men som ensidigt gynnar företagen. Svenskt Näringsliv menar på fullt allvar att landets högskolor och Universitet skall styras av näringslivets krav och behov. Den som läst min blogg och som känner till min syn på och tankar om samverkan mellan akademin och arbetslivet vet att jag är mycket positivt inställd till samverkan och att jag tror på det som tankemodell och strategi för framtiden. Men det jag har i åtanke är något helt annat än Svenskt Näringsliv, som ser detta som ett sätt att finansiera sin forskning.
Innovationspremien innebär att de lärosäten som i samarbete med näringslivet är duktiga på att omvandla forskningsresultat till innovationer tilldelas större resurser än de som inte är lika framgångsrika. Forskningsresultat ska komma till samhällelig nytta för företag och medborgare, inte fastna i byrålådor på universitet och högskolor. 
Samhällelig nytta? Eller företagsekonomisk? Att ge sken av att det skulle ligga i akademins intresse att hålla inne med kunskaperna är totalt fel, och visar vilket förakt Svenskt Näringsliv känner för allt som inte lojalt följer i deras ledband. Min erfarenhet är att det är i företagens byrålådor som kunskapen låses in och fastnar. Det är bättre att hålla inne med vad man vet än att låta någon annan utveckla idéerna. Det är så logiken ser ut i företagsvärlden. Forskningens uppgift är att sprida kunskaperna till allmänheten, till samhället. Och företagens uppgift är att utveckla idéerna och att skapa produkter och tjänster av dem. Det är vad samverkan handlar om, att ge och ta ansvar. Om att samarbeta i såväl med som motgång.
Enligt konsultföretaget McKinsey uppgick det ackumulerade statliga riskkapitalet år 2010 till över 17 miljarder kronor. En renodling och effektivisering av myndigheternas verksamhet skulle frigöra resurser som i stället kan användas för att minska företagens skattebörda. Det är bättre att företagare får goda villkor och ges möjlighet att utveckla nya idéer än att de tvingas agera lobbyister för resurser hos statliga myndigheter.

Josh Lerner, professor vid Harvard och en av världens främsta forskare inom området innovationer och entreprenörskap, säger att politiken har en mycket betydelsefull uppgift i att ”duka bordet” för de företagsamma människor – forskare, entreprenörer och innovatörer – som sitter på idéer och utvecklingskraft.

Frågan är om svenska politiker förmår duka bordet på ett framgångsrikt sätt och göra upp med den gamla närings- och innovationspolitiken?
Den som kräver att få komma till ett dukat bord, dessutom utan att betala något för detta, hen är lat och lever med en verklighetsfrämmande uppfattning om världen. Svenskt Näringsliv visar med andra ord återigen att man inte har vad som krävs, och att man skyller sina misslyckanden på oss andra.

Dags att vakna upp, företagare. Dags att ta ansvar. Dags att inse vad som krävs för att bygga en plattform för framtiden: Samverkan, gemensamma investeringar och hårt arbete samt ömsesidig förståelse för varandras behov och förutsättningar. Arbetsintegrerat lärande, istället för företagscentrerad cynism och vinstfokus, det är vad en hållbar framtid byggs av. Inte sänkta skatter, för det går inte att få utan att ge!

måndag 27 augusti 2012

Tänker med Deleuze XXXIII

Vetandet om kultur är motstridigt, liksom kulturen som studeras. Dessutom råder det ingen konsensus inom akademin om hur man bäst ser på kunskaper av olika slag och inom olika ämnen. Paradigm talas det om, positivism och relativsm. Vetenskapskrig har utkämpats och mycket både klokt och galet har hävdats i namn av vetenskap. Vad man än säger kommer man att trampa någon på tårna, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt. Vetande i allmänhet, och kunskap om kultur är svårt. Förstå man det har man kommit en bra bit på väg mot ett konstruktivt förhållningssätt i frågan om hur man når kunskap om världen, och hur denna kunskap kan användas.

Det som är svårt måste hanteras med försiktighet, lyhördhet och inte så lite ödmjukhet. Kultur är ett svårt ämne att nå kunskap om, ett komplext problem. Därför bör man akta sig noga för att uttrycka något bestämt om det som studerats, för eftersom kultur är föränderligt som upprätthålls relationellt kommer alla kunskaper om det att påverka synen på och uppfattningarna om den. Ju mer prestige och anseende vetenskapsmannen som uttalar sig har, desto större blir påverkansgraden och förändringskraften i uttalandet. Därför tenderar den som säger något om kultur, i namn av och med stöd i, vetenskap att få rätt. Inte för att det är ett slags kulturlag, utan för att hens uttalande blir en självuppfyllande profetia. Kunskap och makt hänger oskiljaktigt ihop, speciellt när uttalandena rör kultur. Att kultur dessutom till sin karaktär är komplext och många gånger motsägelsefullt gör det naturligtvis inte enklare att forska om det, men även därför är det viktigt att man förstår och gör sig medveten om att det är svårt. Man blir så att säga vaccinerad mot problemen, och man får ett mer ödmjukt anslag, vilket öppnar upp blicken och underlättar förståelsen.
Men det är alltid möjligt att placera sig på nivån av singulariteter som kan förlängas från ett fylum till ett annat och att förena de två. I sista hand finns bara en och samma fylogenetiska släktlinje, ett och samma maskiniska fylum som idealt sett är kontinuerligt: flödet av materiarörelse, flödet av materia i kontinuerlig variation, bärare av singulariteter och uttrycksdrag. Detta operativa och expressiva flöde är lika mycket naturligt som artificiellt: det är så att säga människans och Naturens enhet.
Ovanstående ord kan fungera som ett slags definition av kultur, en beskrivning av vad vi har att göra med och förstå. Ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Enheter och egenheter, enskilda agenter och sammansättningar, materia och virtualitet, mänskliga och icke-mänskliga agenter. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Ett ömsesidigt blivande, samproduktion av liv och värld. Kulturvetaren studerar resultatet, som kan benämnas och förstås i termer av kultur eller samhälle. Och valet av att se studieobjektet som flöden, spelar roll för vad man ser. Perspektivet som forskaren väljer har alltid både förtjänster och problem. Det är också viktigt att ha med sig i tänkandet kring vetenskapens möjligheter och begränsningar. Inget är som sagt givet.
Men samtidigt förverkligas det inte här och nu utan att delas och differentieras. Med sammansättning menar vi varje mängd av singulariteter och drag som lyfts fram ur flödet – genom val, organisering, stratifiering – på så sätt att de konvergerar (konsistens) artificiellt eller naturligt: i denna mening är sammansättningen en veritabel uppfinning.
Vad som ska räknas och vad som inte ska räknas, i arbetet med att studera och förstå kultur, det bestäms av forskare, enskilt och kollektivt. Samma gäller här, att ju mer inflytande och makt (läs vetenskapliga meriter) forskaren har desto mindre behöver hen lyssna på och få sina åsikter, val och vetenskapliga strategier sanktionerade. Novisens tankar granskars hårdare och hens handlingsutrymme är mindre än expertens. Vetenskap är en strikt hierarkisk verksamhet, ett kulturellt sammanhang med konventioner och sätt att organisera vardagen. Härigenom kan man enkelt se att studieobjektet aldrig är givet, det skapas kollektivt av den som fått mandat att studera. Ännu ett exempel på och illustration till kulturvetenskapens implicita dilemma. 
Sammansättningarna kan grupperas i större helheter och bilda ”kulturer”, eller till och med ”epoker”; likväl differentierar de fylumet och flödet i lika många olika fyla av olika ordningar och på olika nivåer, och introducerar selektiva diskontinuiteter i materien-rörelsens ideala kontinuitet.
Verkligheten blir till i och genom interaktion, genom att betraktas ur olika perspektiv och tolkningskontroverser. Inget är, och det gäller både verkligheten samt studieobjektet i sig och studierna av den/det samma. Blivandena påverkar varandra ömsesidigt, därav komplexiteten. Men detta är nu inget problem för den som vill forska om eller förstå kultur, det är förutsättningen som man måste ta med i beräkningen. Och med det sagt kan många konflikter läggas på is, och arbetet med att förstå det som bör förstås kan påbörjas. Allt som fungerar och leder till ökad förståelse är bra, och det som inte fungerar kan man lämna därhän utan att spilla energi på det. Fungerar det visar det sig, och strider om ifall det är sant eller ej blir därigenom meningslösa.

Därför skapar Deleuze och Guattari begrepp. Deras vetenskapliga texter har ett syfte, att konstruera verktyg att tänka kring verkligheten med hjälp av. Texterna skall inte läsas som, eller kritiseras för att inte vara, sanna redogörelser för levt liv. Det är som verktyg de bör användas, för att se det man annars inte kan upptäcka. Som preliminära försök, vilka kan bedömas först med ledning i konsekvenserna de ger upphov till. Deleuze och Guiattri skriver brukstexter, och kastar ur sig begrepp som skall användas. Tar man emot orden med vördnad och om man oroar sig allt för mycket om man har den rätta tolkningen förlorar filosofin sitt värde. För det är i och genom att användningen av begreppen som Deleuzes och Guattaris filosofi talar till oss, genom det vi gör med deras begrepp.
Sammansättningarna delar upp fylumet i särskilda och differentierade släktlinjer samtidigt som det maskiniska fylumet genomströmmar dem alla, lämnar den ena för att börja om i en annan, eller får dem att samexistera. En viss singularitet begravd i fylumets ytterkant, till exempel kolets kemi, förs upp till ytan genom en sammansättning som väljer, organiserar och uppfinner den, och genom vilken då hela fylumet eller en del av det passerar vid en given tid och plats. I alla enskilda fall kan man särskilja många olika släktlinjer: vissa är fylogenetiska och kommer långväga ifrån via sammansättningar av olika epoker och kulturer (från ärtbössan till kanonen? från bönekvarnen till propellern? från grytan till motorn?); andra är ontogenetiska och hör till en sammansättnings inre, vars olika element den fogar samman, och där den ibland får ett enskilt element att övergå – oftast med en viss fördröjning – till en annan sammansättning, av annan natur men inom samma kultur och epok (till exempel hästskons inträngande i agrikulturella sammansättningarna).
Förändringsprocesser där enskildheter interagerar med andra enskildheter och påverkas av flöden med olika intensitet. Samgående, differentiering. Å ena sidan territorialisering och å andra deterritorialisering, överallt icke-linjär tillblivelse och utkastande av aktörer i sammanhang som påverkar och ger mening, som ömsom stänger, ömsom öppnar upp. Slumpens roll är stor, men ändå begränsad. Därför skulle kultur kunna beskrivas på följande sätt: Fler än en, men färre än många. Som ett slags multiplicitet, ett assemblage. Sammanhållna fenomen bestående av fler än en eller ett enda, men färre än (oändligt) många. Vad som helst kan inte bli, men inget är heller givet eller förutbestämt i detalj. Avgörande för förståelsen av kultur att man har detta i åtanke, alltid!
Man måste alltså beakta sammansättningarnas selektiva aktion på fylumet och fylumets evolutionära reaktion då det likt en underjordisk ström övergår från en sammansättning till en annan, flödar ut ur en sammansättning, för den med sig eller öppnar den. Är detta en ”Elan vital”?
Emergens är en synonym för Elan vital, som är ett begrepp hämtat från den tidiga 1900-talsfilosofen Henri Bergson. Det som driver processen av tillblivelse, som ger upphov till komplexitet och fenomen som existerar på nya skalnivåer. Självorganisering är ett annat sätt att beskriva och förstå processen av tillblivelse. Ingen styr, vad vi har att göra med är ömsesidigt blivande.
[André] Leroi-Gourhan har gått som allra längst i att anta en teknologisk vitalism som modellerar den tekniska evolutionen på den allmänna biologiska evolutionen: en universell Tendens, fylld av alla singulariteter och uttrycksdrag, genomströmmad av inre miljöer och tekniker som bryter eller differentierar den enligt de singulariteter och drag som de behåller, väljer ut, förenar, gör konvergenta och uppfinner.
Ständigt är det det som fungerar som vinner företräde i processen, men bara när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Liksom stora företag, eller Berlinmurar, vilka uppfattas som mäktiga och eviga så länge de fyller en funktion och finns samt gör skillnad i världen, men som snabbt kan smulas sönder till stoft och lösas upp i intet. Romarrikets uppgång och fall, till exempel, kan förstås som ett slags process av blivande med kulturella, teknologiska och ekonomiska implikationer. En tillblivelseprocess där både människor, djur, tankar och teknologi samverkade i såväl med som motgång. Resultatet går att studera, och förstå, som en process. Och därifrån är förhoppningsvis steget till att förstå även vår samtid på samma sätt inte särskilt långt. Det handlar om perspektiv, om val av verktyg att tänka med hjälp av.
Det finns ett maskiniskt fylum i variation som skapar de tekniska sammansättningarna, under det att sammansättningarna uppfinner variabla fyla. En teknologisk släktlinje förändras i högsta grad beroende på huruvida man tecknar den på fylumet eller skriver in den i sammansättningarna: men de två är likväl oskiljaktiga.
Tänker på datorers hårdvara och mjukvara, som skapas och förändras i en ömsesidig process av blivande där även kundernas önskningar och kulturella preferenser påverkar blivandets riktning, lika mycket som enskilda innovationer utkastande i det kulturella sammanhanget.

Allt påverkar allt annat. Förstå man detta öppnar sig en spännande värld, och kan man lära sig använda tankarna i vardagen, som verktyg för att förstå ökar chanserna att man får ett rikt och gott liv. Framförallt ökar möjligheterna till att man använder sin tid och sin energi på ett effektivt och konstruktivt sätt.

Inget är, allt blir, tillsammans.

Kvalitet behöver inte kosta, men det kräver tid och marginaler

Tallrikar, glas, portioner, TV-apparater och annat blir större och större. Det som var lagom igår är litet idag. Och det är inte bara inom idrotten som det finns en evig strävan efter snabbare, längre, högre. Kulturens omloppshastighet ökar, ständigt. Modet växlar, och känslan av att alltid ligga ett steg efter sprider sig. Böcker försvinner ur tryck snabbare och snabbare, och det som var nytt och piggt för en stund sedan upplevs nu gammalt och unket. Överallt går dessa och likande exempel att iaktta. Och det är svårt att göra något åt det, oavsett om man gillar utvecklingen eller ej. Processen har dessutom pågått under lång tid, med varierande intensitet, ända sedan mänsklighetens gryning. Drift mot, och strävan efter ökad hastighet finns överallt. Datorer, till exempel, tvingas av mjukvaruutvecklare att bli allt snabbare och större. Även inom kulturen ökar omloppshastigheten kontinuerligt. Nya produkter, modeller och utgåvor avlöser varandra i en allt snabbare takt. Ett slags universell rastlöshet går att identifiera, om man bara lär sig se.

Kulturvetenskapens viktigaste uppgift är att lära människor se och förstå sin vardag och de sammanhang man ingår i och blir till genom. Att se hastigheten och förstå mekanismerna som driver utvecklingen är en viktig egenskap som tillsammans med förmågan att se samband kan sägas vara en förutsättning för hållbarhet. För det är handlingarna som utförs och konsekvenserna av det som tas för givet som ger upphov till samhället. Det som faktiskt görs, och sättet det görs på, frambringar världen. På gott och på ont. Kultur fungerar så, och därför är detta viktig kunskap.

När hastigheten generellt i samhället ökar och kultur omsätts allt snabbare och snabbare minskar utrymmet för eftertanke. Hastigheten tvingar människor att styras av affekt mer än intellekt. Rationella beslut kräver tid, tystnad och uppmärksamhet. Stress och krav på prestation minskar utrymmet för och möjligheterna till detta. Och det är lätt att förstå vad det får för följder, och vilka risker det medför. Ekonomin kräver ökad vist, snabbare. Och när vinstintressen ställs mot säkerhet skapas konflikter som kan få förödande konsekvenser om de inte upptäcks och om det inte finns tid att reflektera över vilka risker olika scenarion möjligen kan ge upphov till.

Allt fler uppgifter och allt mer drivs i form av projekt. Korta, koncentrerade och intensiva uppdrag som snabbt konfigureras och sedan lika snabbt upplöses. Effektivt för att få saker gjorda, men vad händer om det blir problem eller något går fel? Finns de ansvariga då kvar och går det att utreda skuldfrågan? Hinner man lära sig något av problemen när ett nytt projekt redan sjösatts och avslutats, innan man har hunnit utvärdera det första? (Exempel på denna typ av problem och risker inom ekonomin och den statliga förvaltningen finns det många av; här och här, men även inom det privata näringslivet och på börsen går det ibland lite för snabbt. Läs här, till exempel om konsekvenserna av Facebooks börsintroduktion).

Först när dessa samband har identifierats och konsekvenserna som följer på utvecklingen klarlagts och analyserats kan något göras åt saken, om det verkar vettigt och tillräckligt många när en önskan om förändring, och är beredda att lägga tillräckligt med tid och energi för att skapa och upprätthålla nya rutiner i vardagen. Kulturell förändring i sig är oundviklig, den kommer ingen undan, den lever sitt eget liv. Men förändringens riktning och kulturens omloppshastighet går det att påverka, den är aldrig given på förhand utan är ett resultat av det stora flertalets tankar och handlingar.

Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om vad som är möjligt att göra, om man vill se förändring. Kulturvetenskap är vetenskapen om förutsättningarna för människans kollektiva liv och leverne. Men för att förstå att man tänker bättre och lär sig mer, samt att möjligheterna att faktiskt använda sina kunskaper och förmågor ökar, om man får mer tid på sig, för det behövs ingen vetenskaplig skolning. Alla vet av egen erfarenhet att vi människor styrs mer av affekt ju mindre tid vi har och ju mer pressade vi är.

Jag är inte säker på att jag håller med om att höjda löner för lärarna är lösningen på problemen i skolan, vilka sedan fortplantar sig i samhället. Höjda löner kan komma att öka pressen i samhället än mer, och det minskar marginalerna ytterligare. 10000:- mer i månaden, som är det krav som förs fram av Lärarförbundet, tror jag kan motverka syftet att leda till en bättre skola. Vad som behövs är mer tid, mindre press och ökade marginaler.

Lärande är en känslig process. Kvalitet i kunskapsprocesser likväl som andra processer (kvalitetsvin, kravodning och ekologiskt kött, till exempel) går inte att pressa fram. De tar den tid de tar. Om det är bättre kunskap och ökade möjligheter att använda kunskaperna som man vill uppnå, då är mer tid och minskade prestationskrav, ökade marginaler det enda som fungerar. Och det tror jag är vad hela samhället behöver.

Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Tänkvärda ord från förr. Och ibland kan man bara få genom att ge. Det är inte så svårt, egentligen.

söndag 26 augusti 2012

Se världen. Förklara den inte!

Att säga sig veta hur världen fungerar, människornas värld alltså (fysiken är inte mitt område), är att säga långt mer än man har täckning för. För om det vore så att det gick att veta, och att det stämde det som förklaringarna går ut på, då skulle vi inte ha några problem. Då skulle vi leva i en jämlik och jämställd värld utan Eurokris, räntegap och inflation. Så ser världen inte ut, och det behövs ingen forskarkompetens för att se och förstå det. Glöm allt vad förklaring heter. Finns ingen anledning att lyssna på den som säger sig veta, för ingen kan veta. Basta!

Att det inte går att veta något om framtiden är inget problem, det är en förutsättning. Och det finns fortfarande oerhört mycket man kan göra. Lära sig se världen, till exempel. Lära sig förstå vad som gör skillnad i världen. Man kan och bör även jobba med att öka förståelsen för hur människor fungerar, enskilt och i grupp. Förutsättningar för förändring i en eller annan riktning går att undersöka, och om man bara inser och gör sig medveten om att det inte går att förklara världen eller detaljstyra utvecklingen är allt gott och väl. Alla sådana insatser som redan görs inom akademin är bra och viktiga, inget ämne är mer eller mindre värt än något annat. Allt som leder till fördjupad förståelse för världen är bra. Om man bara inte förleds tro att det skulle gå att förutsäga framtiden, eller förklara världen i detalj.

Vem har det bästa svaret? Det är en farlig fråga, ett farligt ämne. För det leder till och triggar till maktkamp. Bara en eller ett kan vara bäst, och därmed ligger fältet öppet för kamp. Och eftersom framtiden inte existerar och aldrig går att förutsäga kommer kampen att vara förödande för samhället och medborgarna. Krig slukar resurser som hade kunnat användas till annat, till konstruktivt arbete med att förstå vilka möjligheter som finns och vad man behöver ta hänsyn till om man vill främja förändring en en speciell riktning. Vad krävs för att förverkliga denna vision? Vilka förutsättningar finns för det skall bli verklighet? Sådana frågor. Viktiga frågor som pekar framåt, mot en bättre värld.

Släpp kontrollen, och mänskligheten kommer att vinna frihet och kan därigenom förverkliga sin fulla potential, tillsammans. Världen och samhället äger ingen, det förvaltas kollektivt. Vi lånar jorden från våra barn och kommande generationer. Det får vi aldrig glömma. Därför skall vi inte försöka förklara, vi bör istället jobba med förmågan att se världen. Och det kan man göra på olika sätt. Ett sätt är att tänka tillsammans, om det vi delar och lever i. Samhället, kulturen. Plockar därför, än en gång upp kommentarer från Ann-Helene, som reflekterar utifrån en tidigare bloggpost.
Jag tar fasta på territorialisering/sammanhållande - deterritorialisering/upplösande och "det som är en dygd i en samhällssfär kan vara en last i en annan". Med tankefigurerna nomader - stadsapparat, kan man lätt komma att tänka att det är fråga om två väsensskilda funktioner och typer av handlingar som opererar åtskilt (även om det ju också poängeras att det är sammanhanget som avgör). Men kan det inte ses som att handlingar är på en gång sammanhållande och upplösande - men var tyngdpunkten ligger och vad intentionen och stämningen är, varierar.
Världen blir till i en komplex och ömsesidigt process av tillblivelse, och allt som på något sätt har att göra med eller finns, om så bara i periferin, spelar roll för blivandet. Krafterna som tillblivelsen oscillerar mellan är: sammanhållande (makt och krav på renhet, allokeringar av alla slag, sökandet efter svaret, i bestämd form singular), och upplösande (anarki och fragmentering, komplexitet och spridning). Intressant att tänka på även detta som kontextbundet. Det som spelar roll och som avgör vad som är vad, är konsekvenserna, aldrig intentionerna. Och det finns ingen renhet i processen, den drar än åt det ena, än åt det andra, hållet. Variation är nyckelordet. Därför går det inte att förutsäga framtiden. Processen är inte linjär. Därför blir det vidare viktigare att lära sig se det som är och förstå vad som kan göra skillnad. Lära sig se världen, och det gör man bästa tillsammans. Just därför att inget är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i och genom sammanhang. Jag får syn på mina tankar i och genom kommentarer, och samma gäller allt och alla, överallt. Mening, förståelse och levt liv är kollektiva processer.  
Dessutom bedöms handlingen enligt vad vi förväntar oss - förväntas upplösning, eller sammanhållning?
Förväntans makt är stor. Därför är det så farligt att lyssna okritiskt på någon som säger sig veta, på auktoriteter med makt. För det blir ofta som någon säger, men det betyder inte att hen hade rätt, av det enkla skälet att ingen kan veta på förhand. Lite som med en Lottovinst. Alla hoppas, men det betyder inte att den som sedan vinner hade rätt. Det förstår alla, men samma gäller för vetenskap och allt annat också. Och om förväntningen är tillräckligt stark kan den i sig påverkar tillblivelseprocessens riktning. Eller, om det blir som man förväntade sig då är det skicklighet, om inte är det tur. Så skapas auktoriteter och upprätthålls makt. I och genom förväntningar, och handlingar underifrån.
Ett konkret exempel (vars logik kanske kan ses på andra områden) är rengöring. Med rengöringsmedel upplöses fläckar. Det förväntar vi oss av ett bra rengöringsmedel. Genom rengöringen hålls samtidigt något "samman", räddas från förfall (en tallrik t ex) och det sammanhang där föremålet ingår, hålls samman (middagar, familj..).
Ett lysande exempel Ann-Helen, på hur man kan skapa tankeverktyg av allt. Det gäller bara att lära sig se, och att reflektera kring det man ser. Inget är dolt för oss, allt ligger i öppen dager. Om vi bara lär oss att se. Därför är det så viktigt att göra sig av med kraven på exakthet och förklaringsmålet. För det leder blicken och uppmärksamheten från världen, till den som uttolkar den. Tänk på hur trollkarlar arbetar, med att förleda blicken och rikta uppmärksamheten. Håller med om att upplösandet kan leda till sammanhållande, och vise versa. Och att människor tenderar att se det man förväntar sig att se, och att seendet är kontextuellt beroende. Alla blickar är förankrade i och relaterade till ett sammanhang, och därför ärt allt seende kontaminerat. Det är det viktiga, att förstå det och lära sig se kontamineringen.
Rengöring har en lång tradition av "det smarta", effektivisering genom stor uppfinningsrikedom i alternativa metoder och medel, som kommer till uttryck i husliga tips - ett informellt berättande om konsten att överlista (smuts, skadedjur bl a). Här är medlet som tas i bruk på en gång ett vapen (mot smuts) och ett verktyg (för att upprätthålla ordning). Rengöring är arbete och rutin, men samtidigt kan det ibland ha en karaktär också av kamp, överskridande, spänning (som man kan se att manas fram i reklam för rengöringsmedel). Jag undrar om den här rengöringslogiken, överlistandet och effektiviserandet, är något som vinner terräng (tänk t ex på hälsoindustrin). Vad är det man sätter krafter på att överlista, överskrida, bekämpa och vad är det man vill hålla samman och bryr sig om? Och var ligger tyngpunkten?
Viktiga frågor och intressanta iakktagelser, Ann-Helen. Här förklaras inget, men blicken öppnas och alternativa förståelser kan stötas och bötas mot varandra. Så länge man bara inre gör anspråk på att sitta inne med sanningen och börjar debattera för att ens förklaring skall avgå med segern så leder reflekterandet till ökad förståelse för den komplexa verklighet vi lever i, tillsammans och blir till genom.
..tilläggas kan, att renlighet mer är ett estetiskt än ett hygieniskt drag. Så att i varje sammanhang där det tycks handla om renlighet och att hålla rent, kan man fråga sig hur denna renlighet ser ut - och hur det leder strävandena (trots tal om t ex kvalitet).
Mary Douglas tankar om smuts är vad jag tänker på här. Att smuts inte är något sig, det bestäms av sammanhanget. Rätt sak på fel plats. Renhet hänger för mig samman med territorialisering, med krav på rättning i ledet. Mot sökandet efter svaret i bestämd form singular. Hålla rent gör den som vill främja det rådande, den som räds förändring. Makt och kontroll är den räddes verktyg.

Nyfikenhet leder till ökan tolerans för orenhet, blandningar och hybridformer, vilket är vad världen egentligen är uppbyggd av. Allt består av sammansättningar, av aktörer i samverkan. Ömsesidigt tillblivelse. Renhet är död, det är ur kaos och förändring som livet framskrider. Kan fler lära sig se detta, lära sig se världen som den är, ökar chanserna till och blir det lättare att, bygga en bättre värld för fler.

Tillsammans blir vi till och påverkar varandra, ömsesidigt. Världen och samhället är resultatet av interaktion i vardagen, en konsekvens av levt liv. Förklaring leder tanken fel. Låt oss istället, tillsammans öppna ögonen och se, världen.

lördag 25 augusti 2012

Makt och kunskap

Har tänkt på detta länge. Och nu har jag samlat på mig tillräckligt många färska upplevelser och intryck för att kunna skriva om ämnet. Om samband mellan kunskap och makt, vetande och akademiska titlar. Utan att nämna namn, för detta handlar inte om person, utan om ett utbrett fenomen inom akademin, skall jag försöka illustrera hur det kan gå till och hur det fungerar inom akademin. Inom delar av akademin, kanske bör tilläggas. För det finns ställen och sammanhang där det inte ser ut som följer.

Typsituationen är: Ett seminarium, inte direkt om forskning men ändå forskningsrelaterat. Ett arbetsplatsmöte, som mynnar ut i ett slags workshop där adjunkter, Lektorer och professorer skall reflektera tillsammans och utbyta tankar om problem som rör hela arbetsplatsen. Där skulle man kunna tro att akademisk prestige skulle kunna läggas åt sidan, och att man skulle kunna mötas förutsättningslöst. Jag menar, ingen rör sig inom sitt akademiska/forskningsmässiga expertområde. Alla är mer eller mindre noviser, eller har i alla fall i princip samma förutsättningar. På pappret.

Människor har kunskaper och kompetenser. Det är en del av innebörden i att vara människa, och det gäller för alla. Samtidigt styrs människor av affekter och andra impulser. I sociala sammanhang aktiveras och används oftast kunskaperna man har och de akademiska kompetenserna i mindre grad än affekter och impulser. Fast det tänker man sällan på, och det är också svårt att skilja det ena från det andra. Och det påverkar inte bara samtalen och utbytet av kunskap, det påverkar dessutom kvaliteten i arbetet.

Åter till typsituationen: Ett problem ska lösas. Det ställs frågor. Professorn som sitter med håller inte med. Vems ord gäller, och riskerar att förvandlas till gruppens åsikt? Professorns, så klart, av följande skäl. Professorn är van att bli lyssnad på, och åtlydd. Professorn har i och genom sin yrkesvardag invaggats i att det hen säger är rätt, oavsett hur mycket eller lite det ligger i orden och åsikterna. Och då kan det vara svårt att plötsligt bli ställd till svars eller ifrågasatt. Vid sådana tillfällen kan den som är innehavare av akademiska titlar agera på två sätt: A. Lyssna, reflektera och utifrån sina kunskaper formulera ett väl underbyggt svar, som kan leda till att åsikten verifieras eller underbyggs, eller att professorn överger sin ståndpunkt. B. Professorn går till attack och antingen avfärdar ifrågasättaren, eller förnärmat framhärdar (och i värsta fall hänvisa till sin titel).

Forskning handlar om A, och B visar exempel på hur makt och kunskap kan hänga samman. Tyvärr är fallet A, sällsynt. B möter jag däremot ständigt i min vardag inom akademin. Själv försöker jag sträva efter A, och skulle jag ertappas med att falla i B-fällan är jag tacksam för att bli uppmärksammad på det. För det är fullkomligt vansinne att det överhuvudtaget får och kan finnas som företeelse inom akademin. Ändå är det så det ser ut. Professorns ord väger tyngre, även i fikarummet och i diskussioner som ligger långt utanför professorernas vetenskapsområde och det man faktiskt forskar om.

Illvilja, eller något liknande handlar det inte om. Det är inte vad bloggpostens ämne. Jag skriver inte av mig någon frustration, även om inspirationen till denna text delvis hämtar kraft från något liknande. Jag vill förstå, inte gråta ut offentligt. Jag är kulturvetare, och jag har ett djupt intresse för kunskap, som sådan och som fenomen i samhället. Vad är det, och hur skapas och upprätthålls vetande? Det är jag intresserad av. Det vill jag förstå. Och jag behöver bara öppna ögonen och öronen, i min vardag och absoluta närhet för att finna exempel att reflektera över. Det jag ser är hur makt och kunskap, överallt hänger ihop som ler och långhalm.

Det påverkar samhället, eftersom det får konsekvenser för kvaliteten i vetandet. Utfallet av satsningarna på forskning och högre utbildning blir lidande, inte av att det är och ser ut på detta sätt, utan för att detta är kunskaper som inte erkänns och förs upp till debatt. Människan styrs av BÅDE affekt och intellekt, och det gäller för akademiker och nobelpristagare så väl som för adjunkter och icke-akademiker. Alla, utan undantag, påverkas av och använder både logik och känslor för att uppnå det man vill, när man vill och där man vill. Och att vilja få rätt är ett djupt mänskligt drag. Det kan alla förstå, men att ge någon rätt bara för att hen är professor, det är förödande för samhället.

Frågan om relationen mellan makt och kunskap är viktig, för alla. Idag håller vi dock tyvärr på att bygga upp en intellektuell infrastruktur som utgår från politiska beslut och rent okvalificerat önsketänkande. Vi behöver fler professorer och högt utbildade människor, på fler positioner i samhället, säger man. Men man glömmer konsekvent att det aldrig är en garanti för att få den bästa och mest användbara kunskapen. I den bästa av världar hänger yta och innehåll så klart ihop, men vi lever i vår värld. Och det är en värld där affektioner förnekas eller bortträngs, en värld där allt sägs vara som det borde. En värld där fokus ligger på processerna och på målet man vill uppnå, inte på de faktiska konsekvenserna av handling. Jag skriver det ofta, men det är för att det behöver sägas: Det lyssnas alldeles för mycket och för ofta på vem som talar, och alldeles för lite på vad som sägs.

Den som har makten bestämmer över vetandet. Inte tvärt om. Om det är som man brukar säga, att tron kan försätta berg, ja då vore det konstigt om kunskap skulle vinna över den kropp som smyckats med landets högsta kvalitetsutmärkelser, även om den kroppen agerar långt utanför det område som utmärkelsen erhållits inom. Detta gäller självklart inte naturlagar och annat som är uppenbart, men så fort vi talar om kultur, om sanning och om sådant som har med samhället att göra kommer affekt att väga tyngre än intellekt, logik och vetande.

Fler samtal, på hög nivå, kring dessa frågor, dessa vetenskapligt grundade insikter om människans natur, vill jag se mer av inom akademin och även bland politiker. Vill vi ha fler titlar och annat som går att mäta och räkna, eller vill vi ha bra och användbar kunskap. Vad passar bäst i ett samhälle som säger sig utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet?

Frågan är öppen, och samtalet fortsätter!