Forskning och utbildning kan ta skada av både yttre och inre hot

Universitetsvärlden skakas just nu i sina grundvalar (läs här, och här). På kort tid händer mycket, och det kommer att få återverkningar. Ingen som helst tvekan om det. Ifall konsekvenserna blir positiva eller negativa återstår att se. Bara för att magkänslan säger att det är av ondo det som sker, betyder inte att det måste vara så. Bara för att det är oroligt nu och för att förändringspressen är hård betyder inte att det inte kan bli bra i slutändan. Och att gnälla och sätta sig på tvären, av princip, leder inte till något annat än låsning och polariseringar mellan olika fraktioner i processen.

Det gnälls emellertid väldigt mycket. Och det formuleras konspirationsteorier. Syndabockar utses. Ondskans boningar identifieras. Fiender formuleras. Mycket energi går åt till detta, vilket tar energi och fokus från kärnverksamheten. Inget konstigt med det. Så agerar människor i kris, och har så gjort sedan urminnes tider. Mot bättre vetande blir det så när man utsätts för yttre hot. Då sluter man sig, bygger murar och konsoliderar sig inom gruppen.

Finns inget som främjar gemenskap som en yttre fiende. Och det är ju bra. Gemenskap och solidaritet alltså. Det vill alla känna och vara en del av. Tyvärr plockar yttre hot även fram det sämsta hos människor. Den som inte riktigt passar in i gemenskapen uppfattas lätt som ett hot mot gemenskapen, och solidariteten snävas in ytterligare. Den som uppfattas som annorlunda i gruppen som hotas utsätts för påtryckningar och avkrävs svar på den underliggande frågan: är du med oss, eller mot? Vad svaret blir är i ett sådant läge inte så viktigt. Gruppens beslut är inte rationellt och bygger inte på någon empiri. Skuldfrågan är avgjord på förhand, och föregås sällan av överläggningar. Affektion styr, gruppdynamiken verkar utan ord.

Hanteringen av det yttre hotet ser olika ut på olika ställen i den akademiska världen, och på olika nivåer. Gemenskaper konsolideras, allianser skapas, och syndabockar utses över hela linjen. Universitetsledningar, fakulteter, ämnen, institutioner, avdelningar och grupper. Alla inblandade påverkas. Och den som tydligast lastas med skuld, ondskans själva epicentrum, är utbildningsminister Jan Björklund. Han har makt, ingen tvekan om det. Och han vill förändring. Han gör vad han kan för att skaka om och ingjuta krismedvetande bland akademiker.

Genom att utse Jan Björklund till boven (och här inser jag att det är så tänkt tidigare), och genom att ägna en massa tid och energi åt att förfasa sig, försvara sig, formera sig och åt fraternisering. Genom att möta hotet med reflexmässigt försvar av det rådande. Genom att klaga och söka syndabockar. Genom att agera så ger man den man ogillar tolkningsföreträdet. Motståndet mot Björklund, så som det just nu tar sig uttryck inom akademin och högre utbildning, leder till att utbildningministerns agenda genomförs utan att han behöver lägga två fingrar i kors. Med ledning av agerandet får han vatten på sin kvarn, och vi som vill se en annan utveckling, ett annat samhälle tvingas se på när akademin trasas sönder och allt gammalt slås i bitar.

Om man verkligen tror på sina kunskapers nytta och användbarhet, varför ägnar inte fler sin tid och sin energi åt att föra ut budskapet, medan tid finns (som här)? Varför ägnas all kraft åt att bekämpa hotet och bevara det rådande? Förändring behöver inte alltid vara av onåd. Vi lever i en demokrati. Det vill ingen ändra på. Idag är det Björklund som har ansvaret. Det är han som bestämmer och som stakar ut riktningen. Hans vilja är inte lag, men den väger tungt. Allt är i sin ordning. Att rikta vreden mot honom som person och agera uteslutande mot honom, är dock inte i sin ordning. Det är kontraproduktiv, oavsett om det är en naturlig reaktion som går att förklara psykologiskt.

Ett mer konstruktivt sätt att agera kunde vara att söka dialog, att bejaka förändring och kämpa för att beslutsunderlaget är korrekt och processen transparent. Alla som lever i Sverige vill väl landet väl, får man anta. Måste man utgå från. Även det gäller på samtliga skalnivåer. Finns det evidens för att mobbing och klagande på överordnade leder till något positivt? Nej, tvärt om visar all forskning att det beteendet är förödande för alla. Vi lever i den värld vi lever i och har att förhålla oss till rådande förutsättningar. På gott och på ont. Klaga inte, sluta lipa och gör vad som går av det som finns. Tillsammans skapar vi samhället, i såväl med som motgång.

Björklund har tokfel och det han vill hotar att slå sönder många års arbete och föröda många människors slitsamma insatser. Lår mig vara tydlig med var jag står i frågan. Jag tror inte att den väg han stakat ut är den rätta, allt jag vet och tror på pekar på att han har  fel. Men det han som bestämmer, han som har ansvaret. Jag är statligt anställd och har att anpassa mig. Jag måste emellertid inte hålla med. Tvärt om har jag ett ansvar att följa den kunskap jag samlat på mig genom åren. För jag bryr mig också om, mitt ämne, min högskola, VG-regionen, Sverige, Europa, Världen. Det är här jag bor och verkar, och det är här mina barn och barn-barn skall leva vidare efter mig.

Hur ska man göra då? Ett lite mer konstruktivt sätt att agera, än att hålla för öronen och göra som man alltid gjort, så länge det går, skulle kunna vara att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Att anpassa sig efter och lära känna makten, för att kunna kanalisera kraften som emanerar från utbildningsdepartementet. Akademin och de regionala högskolorna är under press. Mycken kraft och energi riktas mot oss, men det ger oss också möjlighet att omdirigera kraften. Stoppa den går inte, men att följsamt anpassa sig och ändå leda den så rätt det går utifrån vad vi vet och vill. Det är fullt möjligt. Det är alltid att föredra framför konfrontation och förändringsobenägenhet.

Världen och samhället blir till i processer av tillblivelse. Alltid. Och det går aldrig exakt som jag vill. Så är det överallt, alltid. Lika bra då att följa med och ta vara på möjligheterna till påverkan, förändring. Det finns alltid möjligheter. Finns alltid något man kan göra. Det är enda vägen, den enda konstruktiva sättet att agera. Om man verkligen bryr sig om det man tror på!

Frågor, svar och skillnaden mellan information och kunskap

Utan att fråga, finns ingen chans att få ett svar. Han sjöng så, Kenta, i Melodifestivalen. Något ligger det i det. Vissa saker måste man fråga om för att få svar. Men alla svar kommer inte ur frågor. Vissa svar adresserar frågor man inte ens visste att man hade, och för att kunna tillgodogöra sig den typen av svar krävs istället öppenhet inför det okända och tålamod. Andra svar kan bara nås genom hårt, eget arbete. Vissa frågor är helt nya och ingen nu levande har något svar. Vill man veta svaret måste man skaffa fram det på egen hand.

Nyfikenhet, anses vara en odelat positiv egenskap. Och, visst, nyfikenhet har nog varit en viktig drivkraft i och genom mänsklighetens historia. Men nyfikenhet kan också handla om att lägga näsan i blöt. Om att tillfredsställa en egoistisk önskan om att gotta sig i andras olycka. Alla har inte med allt att göra. Vissa saker är inte öppna för alla att fråga om. Vissa frågor kan också såra, bara genom att ställas, där och då, till den.

Frågor är som allt annat komplext och på inget sätt entydigt gott eller ont. Frågor som ställs av lathet, hur ska vi ställa oss till dem? Frågor som ställs för att man inte orkar leta upp svaret, fast det är enkelt. De är inte bara irriterande att få. Sådana frågor leder dessutom, och det är långt viktigare, till sämre vidhäftning. Lärande och kunskapsinhämtning kan hämmas av lärares, föräldrars och myndighetsrepresentanters allt för lättvindiga och snabba svar på alla typer av frågor.

För att frågandet skall bli meningsfullt och för att man skall kunna säga att frågan och nyfikenheten är positiv krävs kritiskt tänkande och tankemöda från både den som ställer frågan och den som får den. Vissa saker är bättre att jobba med på egen hand, för att bara är jag som vet vad jag inte kan och behöver för att lära. Och då krävs integritet hos den som får frågan, och förmåga att förklara varför svaret uteblir. Utan förståelse från den frågande försvåras detta.

Pedagogens uppgift är aldrig, kan aldrig och får inte vara att svara på allt. Alla frågor är inte berättigade. Väldigt många frågor ställs på grund av (upplevd och faktisk) tidsbrist, eller av lathet. Lätt fånget, lätt förgånget. Alla vet hur det är. Det man får reda på när man bara frågar utan att veta vad man vill egentligen, i farten, det är kunskap med dålig hållbarhet. Det är information. Kunskap är något annat. Kunskap är inte synonym med svar på ett antal frågor.

Deleuze, Foucault, Habermas, Arendt, Nietzsche. Stora filosofer, svåra texter, komplexa juridiska problem, och så vidare. Den typen av problem kräver andra frågor och helt andra svar än frågorna som ställs i program som Jeopardy eller Vem vet mest. Filosofiska frågor måste man lära sig att ställa, och det krävs även av den som är insatt i ämnet en hel del tankemöda innan frågan kan formuleras. Lärande och kunskap får man inte genom att få svar, det får man genom hårt och mödosamt arbete med frågorna.

Snabb behovstillfredställelse och en ökande tidspress, krav på effektivitet. Det är något vi har tvingats vänja oss vid idag. Allt går allt snabbare. Inte konstigt då att många väljer den enkla vägen. Inte alls konstigt att man inte förstår skillnaden mellan kunskap och information. Det är som det är och det måste hanteras. Frågan är dock hur? Ska man till exempel ge efter och svara på allt, och hoppas på det bästa? Eller ska man framhärda i sin övertygelse om att kunskapens värde ökar ifall man inte får alla sina frågor besvarade omgående och på det sätt man själv vill?

Allt fler inom högre utbildning faller till föga för studenternas krav på enkla svar. Det är en konsekvens av det system för lärande som vi byggt upp. Inget talar dock för att det är långsiktigt hållbart. Universitetsutbildningar förmedlar inte information. Högre utbildning handlar om att förmedla verktyg för självständig kunskapsinhämtning. Arbetet med att få svar måste alla som verkligen vill lära göra själva. Det går inte att ersätta. Högre utbildning syftar till att fostra självständiga medborgare med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det är inget man snabbt kan informera sig om genom att fråga om allt man undrar över. Vore det inte så kunde universitetet ersättas med Wikipedia.

Världen förändras i en allt snabbare takt. Därför blir information allt snabbare inaktuell. Det är ett annat skäl till att anamma en annan syn på kunskap och lärande. Lärarens uppgift blir av nödvändighet mer att visa hur man skaffar sig svar, söker kunskap och utvärderar resultatet av det arbetet. Svaret på frågorna blir ändå inaktuellt innan utbildningen är avklarad och kunskaperna skall omsättas i arbetslivet.

Maktaspekten sparar jag till sist. Det är det viktigaste skälet till att hålla inne med vissa svar, på vissa frågor. För den som gör sig beroende av någon annans förmåga att svara. Den är och förblir i underläge. Visst är det smickrande att vara den som andra är beroende av, men det är obehagligt också, och den som har många lyssnade anhängare är inte alltid den mest ödmjuke. Det gör något med ens självsyn om man bejakar den typen av, och går in i en sådan, relation till omgivningen. Både läraren och eleven/studenten påverkas, negativt.

Jag vill inte ge svar. Värjer mig för allt för enkla svar och skyr lättsinniga frågor som man enkelt kan hitta svaret på själv. Det är inte av lättja, utan av omsorg om studenterna, och för att jag tror att det är förödande för samhället om man som lärare ger efter allt för enkelt och strör svar på alla frågor omkring sig. Jag vill samtala och och söka svar, tillsammans. Så ser jag på min roll som medmänniska, som förälder, som lärare och som forskare. Tillsammans är nyckelordet.

Utan att fråga får man inga svar, men alla svar kan inte förmedlas på det sättet. Vissa svar, de viktiga och avgörande svaren, måste man skaffa själv, i och genom hårt arbete. Det finns inga genvägar till den bästa kunskapen! Och högskolan är den plats där arbetet med att bygga upp den kunskapsbas som skall hjälpa en att klara sig genom livet inleds. Det man betalat i svett och möda här, får man igen i form av ansvarsfulla, utvecklande och välbetalda arbeten i framtiden.

Företagsamhetens nytta

Ledaren i dagens SvD spinner vidare på Svenskt Näringslivs, påfallande mycket, uppmärksammade undersökning om företagsklimatet i Sveriges kommuner. Och jag hakar på med lika tankar på samma tema. Sifferexercisen lämnar jag därhän, om det är 3.3 eller 3.5 rör mig inte ryggen. Det är bara siffror som ger sken av exakthet och vetenskaplighet. Samma med rankingen, som är högst relativ. Att vara överst säger inget om hur bra eller dåligt något är eller hur stor skillnaden är mellan den som ligger överst och den som hamnade lägst ner, eller mellan placeringarna.

Nyttan med Svenskt Näringsliv, och med näringslivet. Den tas påfallande ofta för given. Varför då, och på vilka grunder? Vad är det som gör att nyttan med näringslivet sällan eller aldrig diskuteras? Utan att kunna erbjuda något alternativ, eller kanske just därför, skulle jag vilja se fler och mer förutsättningslösa samtal om näringslivets nytta. Inget är självklart och kan tas för givet. Inget! Jag har försökt formulera humanioras nytta, men hur är det med näringslivet? Är det ställt bortom varje tvivel att näringslivet uteslutande bidrar med gott till samhället? Knappast!

Vad är det som gör att den frågan sällan kommer upp till ytan? Rädsla, arrogans, ignorans? Oavsett vad orsaken till tystnaden är så är det ett problem. För det ger näringslivet makt. I kraft av att utgöra normen behöver denna del av samhället aldrig motivera sin existens. Och det gynnar makten, och makten korrumperar, sprider sig och knyter allierade till sig. Hur ser Jan Björklunds relation till Svenskt Näringsliv ut, egentligen? Och vem tjänar på att Sveriges högre utbildning helt och hållet anpassas till näringslivets behov? Hur påverkar en sådan omställning samhället?

Utan att vara kritisk till företagande finns en hel massa berättigade frågor att ställa. Det handlar om ett förutsättningslöst intresse för vitala delar av samhället och kultur. Och det kan ingen förneka att företagen och näringslivet är. Samhället är byggt på och av näringslivets ansträngningar. Ingen tveka om det. Men det betyder inte att allt är gott och att näringslivet står utanför och över kritik. Näringslivet bör, liksom allt annat granskas. För allas skull.

Ger vi carte blanche till näringslivet, och låter vi Svenskt Näringsliv diktera politiken i Sverige, då är vi illa ute. Lika illa som vi vad innan arbetet för ökad jämställdhet och mångfald påbörjades, och näringslivet blomstrade. Vill vi dit igen, som samhälle betraktat, krävs att uppmärksamheten riktas mot samhällets (ökande) klyftor. Ojämlikhet är vad näringslivet lever av och omvandlar till vinst, på de svagas bekostnad. Inte av ondska, utan för att det är näringslivets uppgift att leta upp och exploatera klyftor. Som sagt, inget ont i det. I sig.

Om politiken anpassas efter näringslivets behov kommer möjligheten att öka klyftorna att utnyttjas. Var så säker. Återigen, inte av ondska, utan för att det är så den järnhårda lönelagen fungerar. Därför måste politiken utgöra en motkraft. Det är politikens uppgift, inte av några mossiga klasskampsskäl, utan för att det är vad som krävs. Näringslivet kommer själv, aldrig att arbeta för minskade klyftor och höjda löner. Det måste politikerna göra, inte bara för folkets skull, utan för samhällets.

Samhället kan bara tillgodose allas behov och främja sin egen långsiktiga överlevnads skull om balans mellan aktörerna som utgör dess beståndsdelar råder. Näringslivet, akademin och politikerna är tre makroaktörer i samhället. Alla behövs, och behöver vara olika. Var och en företräder olika intressen, men ingen av dem bör få oinskränkt makt. Då rubbas balansen. Och med rubbad balans hotas hållbarheten och överlevnaden.

Näringslivet bryr sig bara om en sak, att förmera sitt kapital. Därför måste samhället närma sig en sådan aktör med självständighet, kritisk förmåga och kunskap. Det är vad högre utbildning och forskning sysslar med. Akademin kan å andra sidan inte heller få allt den pekar på och vill ha. Då blir den lätt introvert och världsfrånvänd.

Samverkan, i egenintresse, för allmänhetens bästa. Det är vad som skapar hållbarhet. Ett ständigt pågående arbete, en process av utbyte. Det är vad som frambringar samhället. Kultur är en känslig process, samtidigt som det är en mäktig kraft. En process som lätt går i spinn och över styr.

Varsamhet och ödmjukhet, det är vad som krävs. Och respekt för olikheter, i tanke och handling. Liksom vaksamhet på ökande klyftor. Visst behöver vi både Svenskt Näringsliv och ett väl fungerande arbetsliv, men vi behöver en fri akademi och självständigt, kritiska politiker också. Lika mycket!

Om det borde samhällsdebatten handla om. Inte om det högst subjektiva upplevda företagsklimatet. Samhället är till för alla, inte bara för de mäktiga. De klarar sig ändå.

Skyldig. Till vad, enligt vem och på vilka grunder?

Läser i DN om att man ska rösta om dödsstraffet i Kalifornien. Blir glad. Det finns hopp. Kanske vinner förnuftet över den rena råa känslan. Möjligheten till det finns i alla fall. Har annars känt missmod. Fast i Norge verkar man kunna stå emot, även om man drabbats av osannolikt grymt våld. Det hedrar. Det finns hopp.

Att döda är fel. Alltid. Det är märkligt att den principen inte går att upprätthålla i en värld som annars strävar efter stringens och som fördömer dubbelmoral. Ofta går det ju, och i Sverige finns ingen opinion för dödsstraff. Kanske är det bara ett uttryck för oro? Men nog känns det ibland som om ropen på hårdare straff har ökat? Eller? Kanske inte. Väljer det senare, med utgångspunkt i vad som sker i Kalifornien. Bara det att man arrangerar ett val säger något, viktigt.

Frågan om skuld ligger nära frågan om sanning. Dessa båda frågor förutsätter på många sätt varandra. För att kunna avgöra om någon är skyldig krävs att sanning kan ledas i bevis. Och för att kunna leda något i bevis. För att kunna hävda att någon är skyldig, bortom varje rimligt tvivel, krävs bevis. Men finns det ingen sanning, hur kan man då bevisa något?

Faktum är att det kan man inte. Det går aldrig att bevisa något i en komplex värld. Sanningen är att ingen är oskyldig. Alla har del i allt som sker, om man verkligen ska hårdra saken. Samhället byggs och upprätthålls i och genom relationer. Och relationer förenar samhällets alla delar. Och för att kunna tala om skuld krävs en hel massa socialt upprätthålla definitioner. Samhälle och kultur blir till genom förhandling, i vardagen. Inget är evigt, allt är kontingent.

Behovet av trygghet och överskådlighet är stort och starkt, vilket gör att förhandlingsmomentet konsekvent underkommuniceras. Vardagen framstår därför som relativt fast, och det måste åtminstone finnas en känsla av överskådlighet för att det skall kunna fungera. Olyckligt bara om denna känsla, detta behov leder till illusionen om att det skulle finnas en evig sanning.

Som sagt, allt hänger ihop. Samhället är inte det som håller ihop, det är vad som hålls ihop. Kultur är ett slags kitt. Och visst, behovet av trygghet bör inte föraktas, men alla konsekvenser av detta behov är inte av godo och måste inte per definition accepteras. Även logik utgår från förhandling. Den är inget i sig, utan kräver samarbete och utgår delvis från makt. Vems logik som skall gälla är beslut som tas dagligen och stundligen, även om det liksom skuldfrågan sällan ses som ett resultat av överenskommelse.

Samhället blir till genom kollektiva, mer eller mindre uttalade och medvetna, beslut. Där finns och verkar makten. Det är makten som får det ena att framstå som bättre och mer önskvärt än det andra. Makt är inget man har, det är ett resultat av och uppstår i sammanhang.

Varför döms afroamerikaner oftare än vita till döden? Vore det så att det fanns en sanning, och om det gick att nå denna, då skulle man kunna tala om rättvisa. Men det existerar inget sådant. För det finns ingen sanning, bara kollektiva förhandlingar. Upprätthållande av makt. Försanthållanden finns det gott om, men ingen sanning.

Därför är dödsstraff fel. För det är ett definitivt straff. Det slår olika, och alltid i relation till rådande maktförhållande. Vem skall avgöra vem som är skyldig? Och hur? Till vad är man skyldig? Det finns ingen gräns för någon av dessa frågor. Ingen absolut gräns. Visst går det ofta att knyta ett vapen till en individ, men att hävda att skuldfrågan därigenom är avgjord, en gång för alla, det går inte. En desperat människa är sällan tillräknelig, och då kommer omständigheterna att påverka utfallet. Någon absolut fri vilja existerar inte.

Ödmjukhet. Det är vad jag vill peka på här. Behovet av ödmjukhet. Inför livet, sanningen, varandra, allt. Med säkerhet och överblickbarhet följer arrogans. Den som är i sanningen, som har makt, hen har inget att frukta. Den som har mäktiga vänner och som aldrig ifrågasätts kommer alltid att vara svårare att knyta till ett brott. Och motsatta förhållandet gäller för den som är ensam, ifrågasatt och utan makt. Därför döms människor tillhörande minoriteter oftare till hårdare straff, även om bevisningen är den samma.

Ödmjukhet kräver förståelse. Ödmjukhet kräver att biologin och affektionerna underordnas intellektet. Genom att lära sig se makten kan man lära sig förstå vikten av ödmjukhet. Allt går tillbaka på vilket samhälle vi vill ha. Allt handlar om förhandling.

Håller tummarna för att det blir en omröstning i Kalifornien, vilket är första steget. Vill tro på att förnuftet sedan segrar, när frågan väl är uppe till förhandling. Att döda är fel, alltid. Det finns ingen absolut rättvisa, och därför ingen tydlig skuld. Alla blir till och skapar sina liv i och genom samma sammanhang. Alla har således del i alla konsekvenser som detta sammanhang ger upphov till.

Kvalitet

Kvalitet är som hållbarhet, och kultur, notoriskt diffust och svårdefinierbart. Det är emellertid inte något problem. Problemet är att denna implicita egenskap hos begreppet ignoreras. Kvalitet är omöjligt att definiera, klart och tydligt, en gång för alla. Kvalitet är inget, det blir till i samspel. Kvalitet är aldrig sig lik, den är kontextuell och förändras i takt med sammanhanget. Kvalitet är en relation, liksom kultur och hållbarhet.

En sådan som Harry Schein ägnade mycken möda åt kvalitetsbegreppet. Det gick som jag förstått saken, sådär. Och han möttes för detta med ifrågasättanden. Eftersom han hade problem att definiera vad kvalitet är slog det tillbaka på honom (fast tiden har gett honom rätt). Liksom kulturvetaren som avfärdas som flummig eftersom kultur är svårt att förklara på ett entydigt sätt. Budbäraren får problem när budskapet inte faller mottagaren på läppen. Var ligger problemet egentligen? Hos den som inte kan förklara, eller hos den som inte förstår, om det handlar om ett problem som inte går att definiera klart och tydligt? Svaret borde vara givet, men är det inte.

Kvalitet måste upplevas för att få mening. Liksom kultur måste levas, och hållbarhet iscensättas. Det finns ingen annan metod att förstå. Det spelar ingen som helst roll att många, många med makt och inflytande, föredrar och idealiserar entydighet. Det finns en gräns för hur mycket man kan förenkla ett begrepp. Drar man strävan efter enkelhet för långt kommer man till en punkt där man plötsligt talar om något helt annat. Det är vad som händer ständigt ifråga om kultur, hållbarhet och kvalitet. Och det får konsekvenser för alla.

Kulturen reglerar vardagen överallt, och premisserna för detta går att förstå, om man bara accepterar rådande förutsättningar. Hållbarhet är inget i sig, det är ett tillstånd av jämvikt helt avhängigt handlingarna som leder dit. Och kvalitet är något man känner igen först när man upplever det. Inget av begreppet har något eget innehåll.

Natrium är ett grundämne, liksom klor. Det är rena ämnen som går att beskriva på ett sätt, klart och tydligt. Salt däremot är en förening. Salt går inte att definiera närmare än att det är ett ämne bestående av två andra ämnen. Salt är klor och natrium, varken mer eller mindre. Eftersom handlar om två ämnen i förening uppstår emellertid ingen komplexitet och förklaringen kan hållas enkel och tydlig. Annat är det med hållbarhet och kultur, som uppstår i samspel mellan många olika komponenter, vilket ger upphov till komplexitet.

Kvalitet är som sagt en relation, ett komplext samspel. Många, och många olika, komponenter samverkar på ett intrikat sätt om och när kvalitet uppstår. Kvalitet går inte att räkna på, vilket arbetet med det gyllene snittet illustrerar på ett tydligt sätt. Kvalitet undflyr alla försök att låsa fast det. Kvalitet är inget man äger, det är en nåd att bedja för. Kvalitet kräver lyhördhet och flexibilitet. Det är inget man kan ta för givet. Ofta upptäcker man det först i efterhand.

Laleh är en artist som skapar kvalitet, liksom Håkan Hellström. De är i och lever sin musik. De är lyhörda och tar inget för givet. Deras arbete får kvalitet genom att publiken bjuds in och känner sig delaktig. Hellström och Laleh anpassar sig inte efter publiken, de skapar musik i relation till åhörarna och skivköparna. Deras artisteri utgår från och vilar på ödmjukhet. Genom att inget tas för givet tillförs en komponent av ovisshet till helheten som gör att värdet ökar och blir beständigt. Det är kvalitet, ett sätt att tala om och förstå begreppet. Det finns emellertid andra sätt, också. Kvalitet är som sagt inget, det blir till i relationer, kontexter och förändras över tid.

Kvalitet kräver att hänsyn tas till det oväntat oväntade, annars blir det som skapas inte kvalitet. Ger man bara beställaren det beställaren vill ha, eller lever man bara upp till förväntningarna skapas ingen kvalitet. Kvalitet kräver något mer, men vad detta mervärde består i går bara att upptäcka i efterhand. Och det är som sagt bara ett problem för den som inte förstår att det inte kan vara på något annat sätt.

Försöker man ta ett troll ur skogen, ut i ljuset, för att studera det i detalj, då dör det. Samma gäller för kvalitet. Försöker man definiera det, då låser man fast det, och då försvinner kvaliteten som sand mellan fingrarna. Man kan inte få det ena utan att förlora det andra, hur man än försöker. Bara att acceptera, om man vill förstå och arbeta med frågan. Lite som inom kvantmekaniken, där varje försök att bestämma en partikels värde påverkar resultatet. Att det inte är ett problem för naturvetarna, att leverera den typen av slutsatser lovar gott för kulturvetare. För vad är skillnaden, förutom graden av makt och inflytande i samhället? Det är också en relation, och som alla relationer är den föränderlig.

Fler tankar om plastikkirurgi

Fick en lång kommentar/fråga/reflektion på mitt inlägg om kosmetisk kirurgi. Vill svara och tänka vidare  här, istället för bland kommentarerna. Frågan är viktigt, och som alltid i bloggsammanhang blir allt inte lika stringent och väl genomtänkt. Det är nu inget problem, det är stället förutsättningen och tjusningen med detta forum för utbyte av tankar. Mina tankar är inte exklusivt mina, Flyktlinjer vill jag ska vara en plats för gemensamt tänkande.

Henrik skriver,

Funderar på över hur långt vårt individuella ansvar går. Om jag mår dåligt pga samhällets ideal och min lösning är att operera mig. Är det då mitt ansvar om andra senare gör som jag? (-kanske) Alla människor har inte resurser, av vilken art det vara månde, att ta fullt ansvar för sina handlingar. Därför väljer folk att hitta sanningar i det de tror på oavsett om det är vetenskap, religion, yta, alkohol. Visst vore det bra om vi gjorde världen bättre. Att vi bröt mot osunda ideal, kärnvapenframställning, rasism etc. Men vems är ansvaret när samhället misslyckas med att fördela resurser, misslyckas med att välkomna människor, misslyckas med att få folk delaktiga. 

Ansvar. Fastnar för det, och har varit inne på detta förut. Ansvar kan tänkas och förstås på olika sätt. Att ha ansvar, eller att ta ansvar, att tvingas till ansvar. Frågan är komplex. Och utan förståelse för de förutsättningar som föreligger får vi inget bra samhälle. Håller med om att det är problematiskt att skuldbelägga den som av olika anledningar väljer att operera sig. Och jag försökte hitta en ingång till frågan som inte handlade om individen, utan om samhället.

Konsekvenser, där landar jag när jag reflekterar över alternativa sätt att närma sig ansvarsfrågan. Att se till och försöka förstå kopplingarna mellan handling och konsekvens, det kan vara en väg att gå. För det får konsekvenser, oavsett hur man väljer att se på det. Talar man om ansvar hamnar man lätt i frågor om skuld, och det är så klart problematiskt. Speciellt om man ser till fördelningen av resurser. Viktigt därför att inte leta efter kategoriska förklaringar. Öppenhet, förståelse och förutsättningslösa samtal om konsekvenser, det tror jag på. Det tror jag kan leda till en bättre värld, även om det så klart inte går att på förhand uttala sig om vad som är bra. Konsekvenser igen, bara med utgångspunkt i konsekvenser går det att uttala sig om värdet av en handling.

Jag ser ett problem i strukturella förklaringar och ett samhälleligt ansvar. Samtidigt är människan bristfällig och många gånger svag. Det yttersta ansvaret för ens handlingar är det alltid en själv? 

Ansvaret vilar aldrig uteslutande på individen, just eftersom hen är svag och bräcklig om man jämför med samhället som utgår från den totala populationens samlade handlingar. Ansvaret ligger därför mellan individen och samhället. Det går inte att precisera det närmare än så, och det gör att frågan hålls aktuell och levande. Det är enda sättet att närma sig ansvarsfrågan.  

Det är lätt att hävda att kändisskap som vilar på exempelvis vetenskaplig auktoritet, relevanta argument är bättre än ett kändisskap baserat på en snygg yta.
Vissa blir lyckligare, i synnerhet i vårt samhälle, av yta än av kvalitativa diskussioner. Är det då inte bara elitistiskt att hävda att det senare är bättre?
Vem bestämmer att det är bättre att vara en olycklig Sokrates än ett lyckligt svin?
Varför är det bättre att lyssna på komplex musik än pop?
Det är ju också något skapat.

Ja, jo, visst. Men jag hoppas att jag inte uppfattas som någon som hävdar att vetenskaplighet är bättre en lättsam ytlighet? För det är mig främmande. Det är kontingenta, kollektivt skapade försanthållanden, som ger upphov till konsekvenser. Vad jag menade och förde fram som förslag till lämpligt förhållningssätt till plastikkirurgin som fenomen var tanken om att det är bättre för alla om fler blev kända och fick uppmärksamhet för sådant de gör för andra, istället för sådant de gör med och för sig själva. Olyckligt om det uppfattas som kritik mot enskilda individer. Det var inte så jag menade. Jag reflekterade över konsekvenser, kollektiva konsekvenser över det som hålls för sant i dagens samhälle. Ser en fara i om narcissismen ökar, det var vad jag ville peka på och reflektera över.

För mig blir gränsen svår att dra för när ansvaret till mina handlingar beror på hur samhället har skapat mig eller mina aktiva val. Omvänt. Det är också svårt att utkräva ett ansvar av mig att göra handlingar som på något sätt skall vara högre moraliskt stående än det samhälle i vilket jag har formats. 

Håller med, men det handlar om ett samspel här. På gott och ont. Allt, både jag och samhället är resultatet av ömsesidig tillblivelse. Och återigen, bara för att man talar om ansvar blir det inte automatiskt möjligt att utkräva ansvar. Med ett lite mer posthumanistiskt präglat synsätt på individen menar jag att det är möjligt att ta sig ur denna typ av tankemässiga låsning. Ansvar är något alla drabbas av, vare sig man vill eller ej. Därför är det bättre att släpa den aspekten och mer se till och tala om konsekvenser, av handlingar. Handlingar kan altid utföras på olika sätt, och med en ökad kollektiv medvetenhet om detta ökar chanserna till att fler goda handlingar utförs. Tror jag.

Ett sådant resonemang kan dras ännu hårdare när det gäller utvecklingsländer eller fattiga. Vi har åtminstone många basala behov tillfredsställda.
Jag är också tveksam till att det vi säger inte skulle ha någon betydelse. Att det skulle vara underordnat det vi gör. Att tala är också att göra. 

Absolut, det håller jag med om, men jag menar att fokus idag allt för mycket ligger på talet, ytan och intentioner. Hur ofta hör vi inte makthavare stå i TV och säga: Så ska det absolut inte vara, och sedan fortsätter man som tidigare. Det läggs alldeles för stor vikt också vid det som utlovas, i ord. Handlingar blir på detta sätt allt för lätt uppfattade som ett slags formalitet. Är det bara beslutat och  bestämt så blir det så. Kvalitetssäkringssystem är bra och vettigt, men vem kontrollerar kvalitetssäkringsstemen och så vidare. I slutändan är det det som görs som räknas och som ger konsekvenser. Ord kan dock leda till handling, det får man aldrig glömma.

Vad händer om vi bara gör saker som intresserar oss själva, frågar du. Jag tror att det är nödvändigt att göra saker för att det intresserar och gynnar mig. Jag tror till exempel att världen blir en bättre plats om jag sätter mina intressen före andras i vissa ganska avgörande fall. 

Det är ju liberalismens kungstanke. Och den går inte att ducka för. Den är allmänt spridd, och den påverkar samhället. Viktigt här liksom överallt annars är att inte vara kategorisk. Det finns aldrig ett svar, bara olika. Och det går inte på förhand att värdera dem. Bara i relation till konsekvenserna går det att bilda sig en uppfattning om dess värde. Balans är ett nyckelord, mellan krafter som löser upp genom att lyfta fram individen, det enskilda, och krafter som accentuerar och uppmärksammar det kollektiva, strukturer och samhället. Båda behövs, och skapas tillsammans.

Jag räddar hellre mitt eget barn från döden än cancerforskarens som kommit på botemedlet. Vart skulle världen annars ta vägen?

Självklart Henrik, och ingen skulle klandra dig. Det paradoxala är dock att om ingen ägnar sig åt något som inte handlar om dess personliga vinnings skull, om alla bara ser om sitt eget hus. Då hade vi kanske ingen forskning alls. 

Slutsatsen blir att det finns inga enkla svar, att det inte går att vara kategorisk. Världen blir till, i och genom komplext samspel mellan en lång rad aktörer (materiella såväl som icke-materiella). Inget är. Allt blir. Och det oväntat oväntade ligger ständigt på lur, överallt, alltid.

Lite mer ödmjukhet, förståelse och en lite mer prövande och inte så kategorisk inställning till världen. Där landar jag när jag tänker på vad som skulle kunna vara en allmän maxim i arbetet med att skapa en bättre värld.

Apologi för Lalehs storhet!

Lalehs konsert lever vidare. Minnet av upplevelser hakar i, finns kvar och pockar på uppmärksamhet. Hennes sätt att bara vara på scen. Hennes kontakt med publiken, som aldrig kändes sökt. Hon bara var. Professionell, så klart, men inte koreograferad. Välplanerat, absolut, men ändå med utrymme för improvisation. Innerligt, men kraftfullt. Vackert!

Uppfattar Laleh som kompromisslös, i sin öppenhet för impulser utifrån. Just där gläntade hon på dörren till sin storhet. Ensam på scen, med sitt piano, när hon och talade om hur hon började spela. När hon berättade om hur hon lekte med tangenterna. Lyssnade på instrumentet, lärde känna dess ljud, dess möjligheter och hur hon gav sig ut på upptäcktsfärd längs tangenterna. Där blixtrade det till. Där fick vi som var där en inblick i hennes genialitet. Laleh berättade om hur hon började spela låtar. Hur hon först försökte efterlikna, men sedan glömde originaltext och musik. Hon berättade att hon fortsatte spela och sjunga. Hur hon gjorde något konstruktivt av resultatet.

Det är vad som skiljer stora artister från vanliga artister. En vanlig artist lever upp till förväntningarna. En vanlig artist ger oss det vi vill ha. När en vanlig artist spelar på scen är det proffsigt, det följer manus och det blir aldrig fel. En stor artist däremot gör så mycket mer. En stor artist tar sin utgångspunkt i manus. Börjar med att ge publiken vad den vill ha, känner igen och har betalat för. Sedan växer det därifrån, på ett för alla inblandade, oväntat sätt. En stor artist går upp på scen och bygger vidare utifrån rådande förutsättningar. En missad ton är inget problem, det är en möjlighet.

En stor artist använder och interagerar med publiken. Tillsammans med en stor artist känner sig publiken delaktig, inkluderad och viktig. En stor artist upptäcker och utnyttjar alla möjligheter som dyker upp, när och där de dyker upp. Laleh är en stor artist. Ingen tvekan om det. Forskning visar att intelligens främjar karriären. Laleh är intelligent. Say no more!

Hon har dessutom bara börjat sin bana. Hon känner sig fortfarande lite försiktigt för. Trevar och letar sig fram. Laleh leker. Det känns så. Kanske hon hittar något annat som leder till att hon slutar spela in skivor och uppträda. Kanske. I så fall får vi vara tacksamma, vi som fick vara med, som fick uppleva det hon hade att förmedla. Men jag tror inte det. Jag är som sagt övertygad om att Laleh bara har gläntat på dörren till något stort. Hon har potential att växa, mycket och länge.

Tack Laleh!