Immanens och transcendens

Fick oväntat en kväll över, att fylla med innehåll. Ägnar tiden fram till Vetenskapens värld åt att tänka högt kring begreppen immanens och transcendens. Insidor och utsidor. Aktuellt inte minst i anslutning till rättegången i Oslo, som delvis handlar om detta med renhet. Är det möjligt att förpassa allt man inte gillar till en utsida? Går det att upprätthålla absoluta gränser, i livet, vardagen, världen eller kulturen? Jag hävdar att det är omöjligt. Samtidigt förstår jag hur en sådan tanke kan uppstå. Det är vad denna bloggpost handlar om. Den skall läsas som dels ett försök att bringa reda i tankehärvan, dels som ett försök att förstå hur tankar på rena kulturer kan uppstå.

Det är lätt att fördöma allt som andas etnisk rensning, men risken är att frågan därigenom blir så pass laddad att sökandet efter tankens ursprung omöjliggörs. Men om man sticker huvudet i sanden och duckar för grundproblemet då kommer man aldrig att komma till rätta med detta. Och det verkar det råda konsensus kring, att problemet måste lösas. Men det kan inte lösas med samma tankar som själva problemet emanerar från, det vore som att försöka släcka eld med bensin.

Vad handlar det om? Vad vill man uppnå, om man söker rensa kulturen från oönskade element? Renhet, entydighet och överblickbarhet. Både rörande immateriella aspekter och materiella. Var sak på sin plats, liksom. Det är vad det handlar om. Frågan blir då vad skillnaden är, mot hur det ser ut i akademin. Samma tendenser och strävanden finns där också, fast då är det inte etnicitet eller religion man bringar reda i, då är det begrepp, teorier, metoder och frågeställningar. Alla som har försökt byta bara, eller klampat in på någon annans område, har konfronterats med tendenser till rensning.

Tänker till exempel på när jag glad i hågen åkte till Stockholm, på inbjudan av SoRaD, för att presentera mitt (kulturvetenskapliga) alkoholprojekt. Den store professorn, som årligen drar in forskningsmedel i miljonklassen, fällde efter anförandet, den överlägsna och långt ifrån konstruktiva, kommentaren att alkoholforskning måste vara kvantitativ för att erkännas som forskning. Vad är det om inte ett försök till rensning? Och det var varken första eller sista gången mina försök att bredda synen på begreppen alkohol och droger har avfärdats med argument som inte har handlat om forskningen som sådan, utan om ansatsen. Vill man forska om alkohol och droger skall det göras enligt en mall, och det är viktigare att upprätthålla denna ordning än att resonera kring alternativa forskningsresultat.

Överallt finns den, fallenheten hos människor att söka svaret. Michel Foucault talar om detta i termer av begär efter sanning, Nietzsche använder begreppet vilja till makt och Spinoza utvecklar tanken om conatus. Alla är de sätt att se på och förstå denna tendens till renhet, enhet och sanning. Svaret godkänns bara om det uttrycks i bestämd form singularis, alla bandformer fördöms. Komplexitet och motsägelsefullhet föraktas och betydande insatser görs inom många olika områden för att hålla kategorierna rena.

Insidan, immanensen skall hållas fri från främmande element, problem och oklarheter. Skräpet, allt det oväntade skall förpassas till utsidan. Därifrån skall man samtidigt hämta allt det som anses värdigt, önskvärt och användbarhet. Merkantilism är en term hämtad från ekonomins historia, och även om den politiken för länge sedan övergetts poppar tankemodellen upp igen, och igen. Börsbubblor, pyramidspel och så vidare. Med jämna mellanrum och i olika skepnader dyker de upp och förför massorna. Tankemodellen är att man tillför energi utifrån, och förbrukar den innanför och sedan förpassar man skräpet till utsidan. Men eftersom detta är en omöjlig kalkyl kommer systemet förr eller senare att slå bakut, och då gäller det att inte sitta där med Greklandsobligationer, högt belånade fastigheter, IT-aktier eller tulpanlökar.

Förbrukningen av fossila bränslen är ett annat exempel. Tankemodellen är lika ohållbar i naturen som på börsen. Det går helt enkelt inte att upprätthålla gränserna på det sätt som krävs för att kalkylen skall gå ihop. Sanningen är att det inte finns någon ren sanning, och det finns heller ingen utsida, bara olika former av blandning, på insidan.

Transcendensen förutsätter renhet på insidan, och en ogenomtränglig barriär som skydd. Men det som är utsida i ena stunden är insida i nästa. Det växlar, hela tiden. Jag förstår mig själv genom andras sätt att se på min yta, och andra syn på mitt yttre påverkar mitt inre, min uppfattning om mig själv. Och så växlar det, kontinuerligt. Jag blir till i samspel, liksom samhället, sanningar och livet här på jorden. Allt blir till i en öppen, interaktiv process av tillblivelse.

Alla försök att upprätthålla renhet är dömda att misslyckas i den levda verkligheten. Renhet går bara att uppnå i laboratorier eller i mattematiken. Ute i världen, och framförallt i kulturen finns bara olika grader av blandning, komplexitet och rörelse. Kultur är blandning! Allt annat är fåfänga drömmar utan någon som helst förankring i någon som helst empiri.

Först när vi förstår att det inte finns något vattentätt skott mellan oss och dem, oavsett var vi placerar oss själva och de andra. Först då, först när vi inser hur genomgripande denna tankemodell är och hur mycket den påverkar livet, överallt i världen. Först då kan vi ana en strimma av hopp om att kunna bygga en värld där alla kan finna sin plats. En värld där alla bedöms efter kompetens och förtjänst, inte efter yta och förväntningar. Där ingen är utanför, där alla får vara med och räknas.

Först när vi kollektivt förstår och integrerar tanken i samhället, på att sanningen aldrig någonsin går att formulera i bestämd form singularis. Först då har vi byggt en värld där vi kan komma tillrätta med mobbing, främlingsfientlighet och uttryck till etnisk och tankemässig rensning.

Rätt och fel, i och om rätten

Idag börjar en rättegång i Norge. Behöver inte skriva vad den handlar om (läser om det här, här och här). Alla vet. Känns som minerad mark. Svårt att skriva om, men just därför viktigt. Har varit inne lite och nosat på juridik i undervisningssammanhang. Rättsfrågor intresserar mig. Vi lever i en rättsstat. Därför kan jag inte låta bli att reflektera över det som sker i Norge i dessa dagar. Dock inte i sak, mitt intresse för frågorna ligger på ett principiellt plan.

Det som komplicerar frågan är alla känslor som dådet väckt, och här tänker jag framförallt på känslorna hos dem som inte drabbats direkt, personligt av dåden. Dels bomben, dels skjutningarna på ön. En massmördare väcker känslor. Alldeles oavsett vilka motiv som anförs. Här var dessutom motiven rasistiskt antimuslimska. Så, med tanke på allt, sammantaget, kan vi redan nu konstatera att även uppgiften att nå ett avslut i rättegången kommer att bli föremål för upprörda känslor.

Känslor hör inte hemma i juridiken. Rättssamhällets fundament är lagens bokstav, inte känslorna som brotten mot lagen väcker. Det är en viktig utgångspunkt att värna. Om känslorna får råda hamnar man lätt i en ond spiral av våld som svar på våld, som svar på våld, som svar på våld. Den vägen leder till samhällets undergång. Därför handlar den aktuella rättegången inte bara om skuldfrågan, otroligt mycket mer står på spel.

Juridikens uppgift är att nå ett avslut som grundar sig i fakta, enligt principen hellre fria än fälla om det råder minsta osäkerhet i skuldfrågan. Och det i sin tur ska hjälpa alla inblandade att gå vidare. Ett mord kan aldrig göras ogjort. Enda sättet för de anhöriga att komma vidare är att acceptera förlusten och bygga ett nytt liv. Logiskt vet vi att det är så det fungerar. Och det är juridikens uppgift att se till att hålla rent för all känsloinblandning. Ett sätt att göra detta på är att inte tala om straff, utan om påföljd. Om jag förstått saken rätt finns inte livstid som påföljd i Norge. Det hedrar landet, för det visar att man tror på människan och på kraften i tanken om att ingen är genuint ond. Handlingar är per definition aldrig onda eller goda. Ondska är resultatet av tolkningarna av handlingarna och dess konsekvenser. Om någon skall betraktas som frihetskrigare eller terrorist bestäms av den kontext som handlingarna tolkas i och genom.

Logiskt vet vi även detta, att ondska är något relativt. Livet är emellertid inte logiskt. Livet är tvärt om fyllt av känslor. Och det dåd som just nu behandlas i Oslo har väckt osedvanligt många och otroligt starka känslor. Rättens uppgift är således delikat, och viktig. Det är rättssamhället som står på spel. Lagen måste gälla även den som står åtalad och den som i det aktuella fallet har erkänt dådet. Lagen är viktigare än alla inblandade parter. Tummar man på den principen är man ute på ett obehagligt sluttande plan. Överger man principen om rättens primat är själva det fundament som allt annat vilar på hotat.

Om det är fel att döda kan det aldrig vara rätt att ta livet av någon. Det betyder inte att man inte kan förstå alla dem som känner hat inför mördaren. Just därför är det viktigt att förstå att rätten är opersonlig. Rättens uppgift är att hålla känslorna stången, för allas skull. Så resonerar man inte i USA. Det är cyniskt, anser jag. För det ger de anhöriga ingen hjälp att komma vidare. År efter år får de våndas av sår som hålls öppna, just eftersom deras röst väger tungt när frågan om påföljd skall avgöras. Man kan fråga sig vad man skall med ett rättssystem till när det ändå är de anhörigas känslor som i slutändan avgör. Staten gör därigenom bara det som individen ändå hade gjort, om hen hade fått välja.

Anhöriga har fått sina liv slagna i spillror. Och jag är fullkomligt övertygad om att om jag själv drabbades av något liknande så skulle jag göra allt som står i min makt för att ge igen. Vad har jag att förlora? Men det kan och får aldrig vara samhällets uppgift att understödja sådana primitiva känslor. Aldrig, det håller jag benhårt på. Vad jag vill göra och kanske gör, är en sak, men juridiken är en annan. Om jag blir en mördare på grund av det jag drabbats av, då måste även jag underkasta mig lagens bokstav. Och mitt liv vore ju ändå förstört, så vad har jag att förlora. Bara så kan ett ett modernt samhälle byggas och upprätthållas. Genom att juridiken hålls fri från känslorna.

Tänker att man borde kunna accentuera detta än tydligare i juridiken. För även om det är ett ideal idag att hålla känslorna utanför så spelar de ändå en viktig roll. Varför skall man annars låta den åtalade i det aktuella fallet få tala om sina motiv under rättegången. Han har ju erkänt?! Varför inte låta rättegången handla om vad som blivit gjort, vem som gjort det. Det borde vara det viktigaste, vad som hände och vem som gjorde vad. Och sedan, när dessa frågor klargjorts enligt konstens alla regler, bör rättegången handla uteslutande om frågan om påföljd.

Låt säga att man är eniga om att ett överlagt mord skall ge 40 år i fängelse. Då är det vad som gäller, oavsett vilka motiv man har eller om man är sjuk eller inte. Om alla vet att det är påföljden för mord kan alla vara trygga i det, och om mordet begåtts av någon som är sjuk då skall denne självklart få vård, men inget säger att man måste bli frisläppt för det. Vem är sjuk och vem är frisk? Att det är en komplicerad fråga som egentligen inte hör hemma i rätten har redan bevisats med all önskvärd tydlighet.

Kanske har man funderat på detta och redan avgjort frågan inom rättsvetenskapen? Kanske finns det logiska luckor i mitt sätt att tänka, men jag menar allvar med vad jag skriver här. Det är så jag ser på rättens uppgift och hur den bäst gynnar samhället. Känslorna måste hållas utanför, och frågor om skuld bör minimeras. Fri vilja är heller inget som bör reglera påföljden, anser jag. En konsekvens, en påföljd, det måste vara den överordnade principen i en sann rättsstat. Skuld är som ondska ett komplext begrepp, och om det förs in i rättsfrågan öppnar det upp för en rad olika strategier att komma undan påföljd. Bättre då att alla vet att om jag är orsak till detta, då får jag den påföljden, oavsett.

Kanske skulle vi då få lägre straff? Vem vet, men det är hur som helst en fråga som borde samtalas mer kring. Kraven på hårdare straff är obehagliga att konfronteras med, och de öppnar dessutom upp för tanken om återinförande av dödsstraff. Det är ingen väg att gå på, om vi vill bygga ett modernt samhälle. Brott är fel, överallt, alltid. Oavsett vem som utför dem. Det är en central princip i mitt tänkande kring rätt och juridik. Vid sidan av tanken om att skuld och definitioner av ondska inte hör hemma i en rättssal.

En rättegång skall handla om påföljd, inget annat. Det är enda sättet att komma vidare, för alla inblandade. Båda sidor skall få möjligheter och resurser att lägga fram sina bevis, och sedan, när det klarlagts vem som gjort vad, skall domen om påföljd fällas omgående. Rätten att överklaga är viktig, men inte hur långt som helst.

Juridikens uppgift är inte att skipa rättvisa, det är att hjälpa människor att komma vidare i livet. Juridik är en flytande regelsamling som upprätthålls i och genom ett slags samtal, inför öppen ridå. Frågan man brottas med är: Vilken är den, för alla, bästa påföljden? Det är i alla fall där jag landar, men jag är som sagt en lekman på juridikens område och tar tacksamt emot synpunkter på innehållet i denna bloggpost.

Fotbollstankar III

Med risk för att slå in öppna dörrar, eller påpeka det uppenbara så vill jag här bara helt kort knyta ihop söndagens bloggposter med lite fler reflektioner kring fotboll. För det är ju samma sak där. Aldrig en spelare, aldrig en faktor, som avgör en match. Det är alltid flera, men aldrig ett obegränsat antal, faktorer som avgör. Och det är detta som är tjusningen med den europeiska varianten av den gröna planens schack. Samspelet, att bollen är rund. Allt kan hända. Plötsligt stod ett gäng fattiga amatörer med UEFAs buckla i handen, där i början av 1980-talet. För att de var ett väl sammansvetsat lag, och för att de hade turen på sin sida. Fotboll kan vara vackert, just för att det bjuder på mycket som är oväntat.

Amerikansk fotboll är mycket mer centrerad till en spelare. Quaterbacken, runt vilket allt kretsar. Dennes kamp mot motståndarlagets quaterback. Självklart är det även här två tag som spelar, men ansvaret ligger mycket tydligare på lagets nyckelspelare. Dessutom är inte bollen rund ... Ändå kan allt hända där också, och ingen match är given på förhand. Tekniken för övervakning av reglerna och tränarens möjligheter att dirigera spelupplägget är större i amerikansk fotboll. Den ger sken av mer exakthet, större överblickbarhet. Ändå kan allt hända. Ändå händer allt. Det är tjusningen med sport, all sport.

Fast fotboll, den klassiska varianten av fotboll, den sport som bygger på att 11 man i vardera laget gör upp på en plan som (vanligtvis) mäter 68 gånger 105 meter, och har två mål som är 7,32 meter brett och 2,44 meter högt (se Wikipedia). Den varianten av fotboll som döms av en huvuddomare och två linjemän, och som spelas i två gånger 45 minuter och som inte avbryts annat än i absoluta nödfall. Det är den skönaste varianten, för att det ökar möjligheterna till öppenhet vad gäller utfallet.

Fotboll kräver djup koncentration i hela laget, och tränaren kan bara göra marginella justeringar när spelet väl är igång. Möjligheterna till kommunikation på plan är begränsade. Det är tjusningen, öppenheten, att det finns plats för det oväntat oväntade. En Zinedin Zidan som lackar ur i slutminuterna och blir utvisad, vilket med säkerhet påverkade Frankrike i VM finalen 2006. Eller en dansk supporter som druckit lite för mycket och som rusar in på plan och stör matchen, vilket gjorde att Sveriges chanser mot Danmark ökade betydligt i kvalet till EM året efter.

Fotboll spelas av två lag, men det är inte bara lagens insatser som avgör. Mycket annat spelar också in. Planen, domaren, publiken, vädret. Vad som helst spelar inte in, men var gränsen går kan aldrig avgöras på förhand. Bara i efterhand kan man analysera vad som hände och vad som avgjorde. Fotboll är en öppen fråga, mer eller mindre. En öppen process av tillblivelse. Fotboll är ett samspel mellan en lång rad aktörer. Bollen, vi får inte glömma bollen. Det är vad alla ser på men som sällan uppmärksammas. Undantaget är när bollen inte uppför sig som den brukar, då kan man skylla på den. Men förutsättningarna är de samma för alla som befinner sig på planen.

Fokus riktas ibland mot en av de 11 spelarna. Just nu är Zlatan en fixstjärna här hemma och i sitt klubblag Milan. Hans kamp att vinna UEFA-cupen är fängslande, men sanningen är så klart att han aldrig kommer att vinna den, det är det lag han spelar i som vinner. Utan laget ingen Zlatan. Alla vet att det är så, ändå väljer vi att bortse från det. Varför?

För att vi vill att svaret skall kunna kokas ner till en enda faktor. Begäret efter sanning, efter ett svar i bestämd form singular är starkt och utbrett. Det driver alla blickar mot Zlatan. Men ett lag med 11 spelare som är som Zlatan är inget lag. För att Zlatan skall kunna vara Zlatan krävs att han får passningarna som han behöver för att utföra miraklen han är kapabel till. Får han inte det blir det inga mål. Visst är han viktig, men lika viktig är det övriga laget som gör det möjligt för honom att glänsa. Bara för att det inte finns plats för 11 stjärnor betyder inte att övriga laget är en formalitet.

Fotboll uppstår i mellanrummen mellan alla dessa aspekter. Fotboll är ett resultat av samverkan, samspel, mellan en lång rad faktorer och aktörer. Inte bara mänskliga aktörer spelar roll för utfallet av processen.

Fotboll är som samhället, kultur, allt, ett resultat av samspel och många olika aktörers interaktion. Fotboll är som allt annat en öppen process av tillblivelse. Fotboll är, liksom livet, komplext, motsägelsefullt och inget man någonsin kan ta för givet.

Fler än en, färre än många. Närmare än så kommer man aldrig en definition.

Har sagt detta fler än en gång förut, och det kommer att upprepas. För att det behöver upprepas. För att det är så som det är. För att det är en tanke som är lätt att uttala, men svår att ta in och förstå. För att tankemodellen går på tvärs mot allt vi vet, eller allt vi tror oss veta. För att det är en tankemodell som fungerar, men som så länge den inte sätts i verket bara står och samlar damm. Tankemodellen har många motståndare, både sådana som inte förstår eller vill förstå och sådana som förstår mycket väl men som väljer att sätta sig på tvären av olika skäl. Båda kategorierna av motståndare, illvilligt inställda tankepoliser, utgör ett viktigt hinder för samhällsutvecklingen i allmänhet och för alla strävanden efter hållbarhet i synnerhet. 

Motståndet bottnar i den genomgripande och till största delen tysta övertygelsen om att svaret på alla frågor, överallt och alltid är ett. Ett enda svar, det bästa, är vad man söker, överallt. Inom politiken, i samhället, akademin. Överallt. Det sprider sig lätt en obehagskänsla om man inte lyckas svaret. Den som inte kan svara på frågan: vad kommer du fram till? Hen blir betraktad som problemet, aldrig den som frågar. Och om man bara anpassar sig efter detta, om man bara ger allmänheten eller uppdragsgivaren svaret, i bestämd form singularis, kommer man att tas emot som en hjälte. Klart att många kommer att falla för den frestelsen. Det är inget att säga om, och ingen skall behöva känna sig skyldig eller anklagad. Detta är en kulturanalys, inte ett påhopp på enskilda forskare. Forskare är också människor, och som sådana präglade av kultur, av den kontext de finns och verkar. Klart att det blir så då.

Men det behöver inte vara så för evigt. Om vi ser problemet och om tillräckligt många vill göra något åt det kan synen på vad som är bra och eftertraktad kunskap ändras. Alla skulle tjäna på det, utan undantag. För det är mot bättre vetande vi strävar. Bättre vetande är ett vetande som är mer användbart, till fler saker. Och om världen är komplex tjänar ingen på att försöka göra den entydig.

Lyssnade på Filosofiska Rummet, om fri vilja, när jag var ute och gick nyss. Det vad då som tanken på denna bloggpost väcktes. För det var så uppenbart att den frågan är felställd. Om frågan är, har människan en fri vilja. Då förväntas man svara aningen ja, eller nej. Alla blandformer eller förbehåll blir problematiska. Ställer man frågan så förutsätter man att människan aningen har, eller inte har, en fri vilja, och att svaret är evigt. Men så är det så klart inte. Jag har alltid en fri vilja, men eftersom jag aldrig är ensam och helt ut kan realisera denna vilja fullt ut är det meningslöst att tänka på vilja i termer av frihet.

Som människa är jag hänvisad till ett samhälle. Det är själva förutsättningen för mänskligheten. Utan samhälle och kultur finns inte människan, då finns bara ett djur. Människa är ett begrepp, en multiplicitet, en sammansättning av fler än en, men färre än många, essentiella komponenter. Och det är denna helhet, och dess samverkan med kontexten inom vilken man blir till och agerar, tillsammans med andra liknande helheter, som gör människan till människa. Varken mer, eller mindre.

Människan är till 100% ett resultat av arv, och samtidigt till 100% ett resultat av miljö. Vi människor är både vår biologi och våra tankar. Människor blir vi, dels i samspelet mellan generna och våra tankar, önskningar och viljan att ihärdigt vara, dels tillsammans med andra människor som blir till på samma sätt i mellanrummet mellan generna och viljan att vara någon. Vi är varken genetiskt predestinerade till något speciellt, eller utlämnade till viljan. Vi blir dem vi blir i samspelet mellan. Om detta har Lone Frank skrivit en bok, och den presenteras i en intressant artikel i SvD. Där står att,

”Det handlar inte om att ställa den biologiska människan i opposition till den kulturella människan. Det rör sig om en helhetsförståelse, som naturligtvis integrerar produkter av människans beteende och tankar – politik, kultur, musik och poesi – och betraktar dem i ett biologiskt sammanhang. Och vice versa.”

Kloka ord, och ytterligare ett bevis på det jag skrev om i förra bloggposten. Vi vet och vi ser, men vi förstår inte. För vi har lärt oss att alla svar på alla frågor alltid formuleras i bestämd form singularis. Förstår vi det, och förstår vi hur fel den uppfattningen, den ogrundade förutfattade meningen, är, då förstår vi vad som krävs av oss för att komma tillrätta med problemet. Och vi förstår att det inte finns någon enkel lösning, bara mödosamt arbete, både i tanke och handling.

Läser också i dagens tidning om ett annat problem som bottnar i samma kognitiva tanketradition. Det handlar om bristen på mångfald i näringslivets topp. Artikeln presenterar en undersökning som gjorts, och som handlar om vem som är den typiske VDn? Undersökningen, gjord av Maria Steffensen och Pernille Bang, försöker svara på frågan om hur man kommer tillrätta med följande förhållanden i toppen av näringslivet, som styrs av en,

Man, 52 år, heterosexuell, gift, två till tre barn och en hund. Så ser den typiske skandinaviska topp-vd:n fortfarande ut 2012. På fritiden spelar han golf och seglar. Men varför bryts inte mönstret?

Svaren man kommer fram till är de gamla vanliga, så det är lite som talar för att undersökningen kommer att förändra förhållandena. Det får mig att tänka på min avhandling, som handlar om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Svaren som jag kom med, rörande vad man skulle kunna göra, gick ut på det jag pekar på ovan. På att det inte finns ett svar, ingen bästa metod för att förändra. Mångfald och jämställdhet är en bristvara i samhället, inte på grund av oförmåga. Det är inte en resa till Mars som skall genomföras, det handlar om att se mer till kompetens än till person. Vi vet vad vi behöver veta, och vi se problemet, dessutom finns det en tydlig vilja att göra något. Ändå händer inget. Varför?

Anledningen till att inget händer är att det råder konsensus om att svaret på den frågan, liksom alla andra frågor är i bestämd form singularis. Om bara en definition av kompetens kan vara den bästa, ja då kommer kraven på chefen att vara de samma överallt. Och då skapas ingen mångfald. Vi kan inte ha kakan och äta den, inte samtidigt. Om bara ett kön kan vara bäst, då får vi ingen jämställdhet.

Jämställdhet och mångfald kräver en ökad och breddad förståelse i samhället för att sanningen aldrig är en, den är alltid fler än en, men färre än många. Förstår vi det, då ligger både mångfalden och jämställdheten inom räckhåll. Då öppnar sig helt nya möjligheter för kunskapssökande och för hållbarhet.

Om världen, verkligheten, samhället och kultur är komplexa helheter, då måste lösningarna på problem som hänför sig dit också vara komplexa, och ingen hållbar lösning kan formuleras i bestämd form singularis!

Rapport från den verkliga forskningsfronten

Ju mer jag håller på med det jag gör, det vill säga forska, undervisa, blogga, interagera med akademiker och företrädare för arbetslivet, ju mer jag läser tidningar, ser på TV. Ju mer kunskaper och insikter om samhället, kultur, livet jag får, desto mer fördjupas övertygelsen om att vi, som samhälle betraktat, söker svar, dels på fel sätt, dels på fel ställen. Problemet är inte längre det vi inte vet, utan det vi faktiskt vet. Vi är inte längre på väg mot ett bättre vetande, vi rör oss istället mot bättre vetande i fel riktning. Ju mer kunskap vi skaffar oss, med väl beprövad vetenskap, desto mindre vet vi och mer arroganta blir vi. Som samhälle betraktat. Och det är vad som räknas. Helheten, inte några av delarna.

Samhället byggs av den samlade kompetensen som finns. Men det räcker inte att den bara finns, den måste användas också. Och det är där det brister, i görandet. Avsaknaden av görande är problemet. Bristen med rådande syn på kunskap är att den premierar kunskap för kunskapens skull. Vetandets värde ligger inte i konsekvenserna av vetandet, utan i vetandet i sig. När vi vet något, ja då slår vi oss till ro med det. Och så söker vi oss vidare. Kunskap läggs till kunskap, och sökandet går vidare. Likt jakttroféer hemsläpade av lyckliga jägare presenterar forskarna sina rön till folkets jubel. Hurra, vad bra vi är!

Vad gör vi med vetandet? Den frågan är den viktiga. Det är vad jag studerar, det är vad den kulturvetenskap jag ägnar mig åt handlar om. Konsekvenserna av vetandet. Utfallet av forskningen och satsningarna på högre utbildning. Synen på kunskap, och kulturens inre logik. Det är vad jag studerar. Och det är en blind fläck på den konventionella kartan över människans vetande. Det är en blind fläck som växer ju längre bort (i alla bemärkelser) som forskarna riktar sitt intresse. Ökad specialisering leder till minskad överblick. Dagens akademi kanske kan liknas vid en megapixelkamera. Bildkvaliteten har inget med antalet pixlar att göra, den är beroende av samspelet mellan optiken och registreringspunkterna. Om linsen inte är bra spelar det ingen roll hur mycket information man kan registrera, den kommer ändå inte att resultera i annat än bättre återgivet brus.

Det råder ingen som helst tvekan om att vi vet otroligt mycket mer idag än för 20 år sedan. Antalet pixlar har ökat betydligt. Men linsen är fortfarande, i princip den samma. Och då blir frågan är det fler pixlar vi behöver, eller är det linsen vi ska arbeta på? Frågan är ledande, och svaret är givet. Här på Flyktlinjer och i denna post råder ingen som helt tvekan om att det är linsen vi bör jobba med. Vi har det vetande vi behöver, på de flesta områden (undantaget är kunskap om hälsa, och miljö. Där behövs det ständigt ny kunskap). Vad som behövs nu är insikt i hur den kunskap vi har kan användas. Mer fokus på konsekvenserna, det är vad jag vill se linsen som i liknelsen med kameran.

Kommer att tänka på detta när jag läser dagens SvD och artikeln om Kinas grepp över världsekonomin. Artikeln, av Jonas Fröberg, inleds med en påminnelse, dels om att Mariah Carey på nyårsafton 2009 spelade, för ett miljongage, på en privat fest, i Västindien, arrangerad av Muammar Gaddafi. Dels om att hon två år senare vid upprepade tillfällen suttit och gråtit i TV-soffor för att hon inte kunde fatta hur hon kunde ta emot pengar från en hänsynslös diktator. Fröberg skriver sedan om Kinas roll för världens ekonomier, och avslutar artikeln på följande sätt.

När Mariah Carey grät ut i tv-sofforna fanns över 7 000 politiska fångar i Ghadaffis Libyen. Amerikanska CECC har till dags dato samlat information om över 6 000 politiskt eller religiöst fängslade i Kina. Över 1 400 sitter fortfarande häktade eller fängslade. Resten kan, enligt CECC, vara döda eller ha flytt.

Låt oss vara fullständigt ärliga: Väst har i princip blundat för Kinas diktaturfasoner därför att det är lönsamt.

Då kvarstår den jobbiga frågan: Vad händer om det blir stora upplopp och krav på demokrati i Kina samtidigt som landet har Europa och USA i ett skruvstäd?

Kommer vi då att få se Volvo PV:s Stefan Jacoby sitta i tv-soffor och likt Maria Carey visa ånger? Barroso?

Knappast.

Det är ett typexempel på vad jag vill visa. Vi vet, alla fakta om Kina ligger på bordet. Men vi se inte, och orsakerna till detta är så klart olika. Men faktum är att konsekvensen av detta blir att vi riskerar precis allt det vi tror på och har kämpat i generationer för att uppnå, för att tjäna lite mer mer pengar än vi annars skulle kunnat gjort. Forskning visar att ekonomi driver välstånd, så då kommer ekonomins hänsyn att överordnas.

Vetandet får styra över känslorna. Om det talar även Anders Ekblom, som är Astra Zenecas Sverige-vd, i samma tidning, i en annan artikel. Resonemanget är det samma, det är bara det att Ekblom säger öppet och ärligt att han vet och ser konflikten mellan intellektet och känslorna, konsekvenserna. Han landar dock i följande rättfärdigande av företagets beslut att lägga ner forskningsverksamheten i Södertälje.

– Jag har en intellektuell förklaring till varför vi gör detta. Det vi gör är rätt för Astra Zeneca i vår situation. Men även om jag intellektuellt gillar det finns så klart en massa känslor. Jag har kollegor som jag träffade när jag började på Astra 1994 och som nu tvingas sluta.

Vilken reaktion har du mött hos dina medarbetare?

– Det bästa i en sådan här situation är att ventilera sina känslor. För mig handlar det om att visa empati tillbaka, vara en vanlig människa att bolla idéer med.

Anders Ekblom medger att det underlättar för honom att veta att han själv har jobbet kvar.

– Jag har förmånen att bygga upp något nytt. Jag blir inte arbetslös.

Det nya arbetet för honom som blev klart i början av året och som det började skissas på redan i fjol somras - globalt ansvarig för forsknings- och teknologifrågor - handlar om att hitta effektivare sätt att jobba inom forskningen. Det gäller att finna nya samarbetsformer med ledande universitet och högskolor, exempelvis det nya som nyligen formades med Karolinska institutet, samt även samarbeten över gränserna med andra bolag i branschen.

Jag ska som sagt leda ett seminarium om Arbetsintegrerat lärande (och hållbarhet) på tisdag, och jag ser här ingångar och uppslag till en rad angelägna frågor. Vilken roll skall akademin spela i samhället, i världen, för mänskligheten. Är det självklart att företagen har tolkningsföreträde över kunskapen som forskarna skapar? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att det är oproblematiskt att låta forskning och näringsliv bli synonymt?

Om ekonomin tillåts vara ledstjärnan, och om jakten på vinst är överordnat allt annat, ja då är detta konsekvenser som vi tvingas leva med. Tycker vi att det var fel att Mariah Carey att spela för Gaddafi, tycker vi att det är fel av Kina att fängsla oliktänkande, tycker vi att det är fel att borra efter olja i känsliga områden eller att riskerna med kärnkraften är större än nyttan, ja då har vi är ett gigantiskt problem att lösa. Utfallet av arbetet med problemet är på inget sätt givet. Det jag pekar på här är bara problemet. Jag har kompetens att arbeta med den typen av problem, det är vad jag tränats för i min kulturvetenskapliga forskarutbildning.

Problemet är att näringslivet är lika rädd för humanisternas kritiskt granskande blick som kommunpolitikerna i Solna är för Uppdrag Granskning och Janne Josefsson. Insyn, öppenhet och transparens, spridande av kunskap och gemensamt arbete för en bättre värld gynnar inte enskilda aktörer. Och det är till enskilda, ekonomiska aktörer och pengar, vinst, som mänskligheten har satt sitt hopp. Alla våra gemensamma egg ligger i samma korg. Det är en konsekvens av allt det vi tar för givet idag. Det går inte att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Och det är lätt att vara efterklok. Mariah Carey har pengarna på banken, Anders Ekblom har sitt jobb kvar och Astra Zeneca bryr sig bara om sin egen ekonomiska balansräkning.

Ekonomin är blind för mänskligt lidande. Och vi är blinda för den typen av kunskap. Vi ser inte, men konsekvenserna kommer att kännas, och de går inte att ducka för. Det är där den riktiga forskningsfronten ligger, mitt framför fötterna på oss. I vardagen, på hemmaplan. Här, nu. Vad ska vi göra åt det? Bygga ett nytt rymdteleskop så att vi lättare kan hitta andra planeter att flytta till, eller kanske en ny och ännu större partikelaccelerator?

Jag svarar på frågorna genom att säga som Fröberg: Knappast. Men frågan kvarstår, vad kan och bör vi göra? Det har jag inget svar på, men jag hoppas att vi kan samtala om det på tisdag. Och jag återkommer till frågan igen, här och på andra ställen. Det är den viktiga frågan. Den enda frågan som betyder något.

Fotbollstankar II

Fotboll för människor samman. Fotboll väcker känslor, tankar och får saker att hända. Fotboll äger en osedvanlig förmåga till agens. Fotboll är en aktör, en mäktig faktor att räkna med i samhället. Oavsett vad man tycker om sporten lagen, ligorna och allt runt om kring, betyder fotboll något och den påverkar livet, vardagen för väldigt många. Fotboll är med andra ord en guldgruva för alla med intresse för kultur. Inte för att fotboll skulle vara kultur, till skillnad från annan sport, det är inte så jag menar. Jag lägger ingen värdering i detta. Tycker bara att fotboll är intressant, som fenomen och som underlag för analys.

Lovade att skriva mer om fotboll, och det gör jag här. Tänkte när jag började på den förra att det bara skulle bli en post, men under skrivandets gång drog tankarna iväg och jag fick inte plats med allt jag hade i åtanke. Huvudpoängen, det jag vill komma till, fick anstå. Till denna bloggpost, och vem vet, det kanske finns mer att skriva om? Fotbollen har kanske öppnat ett flöde här. En Flyktlinje, med affektiv förmåga. På Facebook, dit jag brukar länka bloggposterna, dök det upp kommentarer. Mina tankar om fotboll väckte andras tankar. Alltid lika intressant att se att man inte är ensam, vilken ingen är. Det mesta har andra varit inne och nosat på. Det finns inga original, bara blivanden, utbyten och samspel. Liksom på fotbollsplanen. Min kollega Martin Hultman till exempel, länkade till en text, som handlar om precis de aspekter av fotbollen som jag tänkte att denna post skulle handla om.

Intressant i sig, att det blir så. Men inte unikt. Världen blir till i och genom variationer på några få teman. Och då vore det konstigare om det dök upp helt unika tankar. Det mesta sker parallellt, och mycket lite som är helt nytt tillförs processen. Sammanträffanden är vanligare än man förmår upptäcka, för att människans förmåga till perception är som den är, på gott och ont. Vi ser dem bara undantagsvis, om och när vi har siktet inställda på dem. Tillsammans skapar vi världen, i och genom handling. Hultman skriver.

Efter tre matcher på plastgräs ska nu Åtvidaberg resa till Listerlandet och rulla boll på växande materia. Visst är det så att det är skillnad. Förra säsongen såg jag hur laget från sockna spelade sönder ett Hammarby vars spelare kom någon hudradel för sent till bollen hela tiden. Tajmningen blir annorlunda och det spel som Thomssons mannar visar upp på konstgräs kan inte rakt av kopieras när de spelar på naturgräs. 

Underlaget som ett slags aktör alltså. Gräset är ingen obetydlig detalj i sammanhanget, det kan i vissa fall spela en avgörande roll. Ett supertrimmat och samspelt lag som har skapats under otaliga timmars nötande på ett underlag kommer att uppträda annorlunda om och när de spelar på ett annat lag. Ju mindre marginalerna blir, desto tightare spelarna är, och ju mer avancerade metoder och spelupplägg man utgår från, desto viktigare blir den här typen av detaljer. Upplevelsen på läktaren eller på sporbaren förändras alltså av om matchen spelas på gräs eller på plast.

Intressant och viktig iakttagelse detta, för det säger något även om samhället om kultur som också blivit tightare. Färre marginaler, snabbare tempo, mer avancerade tekniker och strategier krävs av dagens samhällsmedborgare än gårdagens, på gott och på ont. Och detaljerna, även de mest obetydliga kan få långtgående konsekvenser. Detaljerna kommer alltid att vara fler än vad som går att räkna, och människas perceptiva förmåga har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Alltså kan man aldrig veta allt. Och det är väl just det som gör fotbollen intressant, eller?

Det finns lika många åsikter om lagen och enskilda spelare som det finns experter på fotboll. Överallt finns det människor som gör anspråk på att veta, bäst. Om vilket lag som ska vinna, vem som kommer att spela var och vilken spelare som är världens bästa. Ingen vet dock, även om det är vad man gör anspråk på. Och ingen ställs heller till svars när utfallet blir det motsatta. Det finns visserligen alltid en förklaring till varför laget inte vann, eller varför tränaren valde att sätta Zlatan på bänken. I efterhand klarnar bilden, då vet man plötsligt det man visste redan innan, även om man sagt precis tvärt om. Med facit i hand är det lätt att vara klok. Fotbollen som upplevelse vore dock, trots experternas uppenbara oförmåga till att sia in i framtiden, inte den samma utan experterna. Glenn Strömberg är en del av upplevelsen av en viktig fotbollsmatch. Experterna är också aktörer, vilka likt underlaget man spelar på, påverkar helheten.

Publiken också. Har läst om att Manchester Uniteds hemmamatcher, på Old Trafford, inte upplevs på samma sätt längre, varken av spelarna eller av publiken. Förr var det lagets hängivna supportrar som kom till matcherna. Arenan, laget, fotbollen, förde dem samman. Och eftersom de var lojala, hemmahörande i Manchester och eftersom de delade ursprung, klasstillhörighet och hade gjort likande erfarenheter i livet, kom de att utgöra en omisskännlig enhet. Publiken på Old Trafford - förr alltså, innan laget blev ett företag och en finansiell angelägenhet av betydande mått, innan priserna för biljetterna höjdes till närmast groteska nivåer - sjöng avancerade sånger till lagets ära, som en enda kropp. Känslan för laget och dess kulturella särart ärvdes och traderades över generationer. Idag har tydligen detta förändrats.

Fansen till de klassiska lagen, på de klassiska arenorna har inte råd att gå lika ofta. Kontinuiteten har brutits. Idag är det turister som kommer för att uppleva känslan, som alltså blir en helt annat eftersom det idag är fler turister än lokala fans som går på matcherna. Upplevelsen är kanske fortfarande mäktig och stor, men det som turisterna kommer för att få uppleva och vara en del av finns inte längre. Något annat kommer i istället. Och det påverkar så klart även spelet, upplevelsen av att kliva ut på och agera på planen blir så klart annorlunda. Vaken bättre eller sämre, bara annorlunda. Detaljerna spelar roll, för helheten.

En aktör som är central i sammanhanget men som sällan uppmärksammas, i normalfallet, är domaren. Hen uppehåller sig på planen, påverkar spelet och upplevelsen. Hes agerande kan väcka lika starka känslor som en nätande Zlatan i slutminutrarna. Ska hen blåsa eller inte i straffområdet. På några sekunder ska beslutet tas, och oavsett vilket det blir kommer det att ge upphov till debatt och röra upp känslor. Straff eller inte straff, hands eller inte? Frågan är aldrig given. Ändå är det spelarna som står i fokus, sällan domaren. Hen har en otacksam roll. Hen har inga fans, och det är alltid, alltid, någon som kritiserar honom eller henne.

Fotbollsdomarens vara eller inte vara har diskuterats, och tydligen är det just nu en diskussion om ifall journalisterna skall få intervjua domaren i direkt anslutning till matchen eller inte. Hen skall alltså kanske kunna ställas till svars för sina beslut att blåsa eller inte blåsa. Reaktionerna på domaren och snacket om blåsningen var rättvis eller ej, blottlägger det begär efter sanning som Foucault talar om som ett mänskligt särdrag. Det talas om att man skall införa fler domare, fler kameror, mer övervakning. Allt för att uppnå sanning och rättvisa. Sanningen är emellertid att fotbollen härigenom skulle förändras i grunden. Sanningen är att det inte finns någon rättvisa, bara kamp om bollen, för laget och poängen.

Fotboll är, som Brian Massumi säger en kollektiv tillblivelse, eller egentligen är det han som säger det, texten (som också handlar om fotboll) varifrån nedanstående citat är hämtat från hittade jag på nätet och den är skriven av Margret Meran Trail, som skriver att.

Brian Massumi offers an eloquent description of football in these terms as, essentially, a field of playful variation that is retrospectively captured and contained by rules (Massumi 2002:68-88). In this he presents football as ‘a collective becoming’, a field of ‘emergent relation’, implicated no doubt with the ‘contingent intermixing of elements’ that constitutes play (including the social dramas of the game), but nevertheless ‘logically and ontologically distinct from them’ (Massumi 2002:76-77). Massumi’s description opens the way for thinking about sounding and swarming as themselves generative forces in football’s play, rather than mere consequences of other effects. In this, it is especially important to (and will re-appear in) the discussion that follows.

Det var när jag läste om domarna och de ändrade reglerna som impulsen att skriva om fotboll väcktes, och det var när jag skrev om detta som jag kom att tänka på Massumis bok Parables for the Virtual, där fotboll analyseras som just ett kollektivt blivande. (Se även här, där finns en länk till en längre text, till, om liknade saker).

Det ena ger det andra, och det finns ingen början, inget slut. Bara tillblivelse. Tillsammans skapar vi världen. Tillsammans blir vi, kulturen, fotbollen och allt annat, till. Ständig tillblivelse, processuell interaktion. Det är vad som världen, livet, allt skapas genom.

Fotboll är så mycket mer än 22 spelares kamp om tre poäng, under två gånger 45 minuter. Så mycket mer. Oändligt mycket mer ...

Fotbollstankar I

Brukar inte läsa sportsidorna. Mitt intresse för sport är ganska ambivalent. Fotbollslaget i mitt hjärta har alltid och kommer alltid att vara GAIS. Man byter inte lag, det är en helig regel. Och jag följer lagets väl och ve, från sidan. Kan liksom inte förmå mig att inte se, ignorera. Reflekterandet över laget går inte att stänga av. Glädjen och sorgen är som betingade reflexer. Ändå påverkar detta inte min vardag. Jag får sällan chans att gå på matcher. GAIS är mitt lag och fotbollen är den enda sport jag har några känslor för, tillsammans med längdskidåkning. Ser fram emot fotbolls EM. Tycker om att se bra fotboll. Fotboll är vackert och går att använda som teoretiskt tankeverktyg. Återkommer till det i nästa bloggpost, till vad jag ser i fotbollen. Här står spelet i fokus.

Något dog i mig, eller mitt fotbollsintresse förändrades i alla fall i grunden för ett antal år sedan, den 13 september 2007. Någon hade kommit på idén att man skulle kunna slå ihop GAIS, Öis och Häcken. Tanken var att dessa tre lag tillsammans skulle kunna bli ett superlag. Och visst, lägger man ihop den samlade supporterbasen, klubbarnas ekonomi och spelarunderlaget, då ser det på pappret ut som en god affär. Men det gör det bara om kalkylen granskas av en som inte vet något om fotboll. Bara utifrån ett strikt mattematiskt perspektiv kan en sådan affär sägas fungera.

Man räknade med att supportrarna skulle följa sina lag in i det nya laget, superlaget. Men samma dag som GAIS försvinner försvinner min koppling till klubbfotbollen. Gothia eller vad man tänkte sig att laget skulle heta är ett helt annat lag. GAIS är ett assemblage av materiella aspekter så som pengar, spelare, supportrar, byggnader och alla andra människor som arbetar för och vars hjärta klappar för laget. GAIS är också en hel uppsättning immateriella aspekter. Minnen av fornstora dagar, gamla stjärnor som gått ur tiden och känslan av något unikt. GAIS är en föränderlig förening av konkret och abstrakt, i kontinuerlig tillblivelse. Samma gäller för alla fotbollslag.

Idén om sammanslagning lades omgående ned. Men bara det att den kom upp, presenterades. Bara det att det fördes konkreta diskussioner om detta. För mig dog något. Det var ett obehagligt uppvaknande. Insikten om att synen på vad fotboll är hade förändrats blixtbelystes här. För mig har det alltid handlat om laget i sin komplexa helhet. Vinst och förlust är underordnat helheten, som lika mycket handlar om det som sker utanför planen, historien och vetskapen om att man inte är ensam. Så klart handlar matcherna om att vinna, om att göra mål och om att få det hela att gå runt ekonomiskt. Självklart. Men fotboll är, eller var i alla fall, så mycket mer än det. Målet med GAIS var vägen, inte slutsegern. Visst är det roligare att vandra hemåt i den nedåtgående solen efter att ens lag har vunnit, men gemenskapen är den samma, om inte starkare, när laget förlorat. Den helheten, det är fotboll för mig.

Idag talar ungdomar om storlagen ute i Europa på samma sätt som jag och mina kompisar talade om våra lag. Barca, Man U, Milan och så vidare. Man talar om enskilda spelare, om spelare som byter lag ofta, och som går dit där de får bäst betalt. Både fotbollsspelarna och lagen är idag varumärken. Allt räknas i pengar. Fotbollslag säljs och drivs som aktiebolag. Stora rika klubbar behöver inte kvala in i de viktigaste turneringarna, för att optimera intäkterna. Det assemblage som fotbollen idag utgörs av inbegriper även sportbarerna. Få har råd och möjlighet att åka till Old Trafford eller San Siro, så fansen är hänvisade till barerna för att se matcherna tillsammans. Alkohol är en vara, liksom fotbollen och båda säljs på detta sätt i ett slags paketlösning.

Visst blir det ibland, eller kanske rent av oftast, bra fotboll av detta arrangemang. De bästa spelarna möts, på de bästa arenorna och mycket står på spel, även i seriespelet. Men det gör att det oftast bara är två eller tre lag som har chansen att vinna. Ärligt, hur många lag i den spanska ligan kan du? Jag kan bara tre: Madrid, Barcelona och Valencia (som jag är osäker på om de spelar i den högsta serien ...). Inte mycket till kamp och uppgörelse där, eftersom det bara är matcherna mellan Madrid och Barcelona som räknas.

Landskamper, EM och VM är mer som det var förr. Här handlar det om medborgarskap, och det är svårare att byta och förhandla om. Man kommer varifrån man kommer, och det bestämmer vilket land man spelar för. Då blir det andra känslor som triggas. England, till exempel, varifrån fotbollen kommer, har haft svårt att lyckas på senare år. Ändå håller man på sitt lag, lider med det i motgång och jublar kollektivt när det går bra. Där finns lite kvar av det jag tycker om. Och det blir bra fortboll. Visst handlar det om pengar där också (FIFA är en mäktig och ganska obehaglig organisation, just på grund av pengarna man förvaltar), men det är ändå spelet som står i fokus. Litauen kan inte plockas bort på förhand, även om man försöker med seedningsregler och annat. På VM och EM finns det en chans även för fotbollens (sista) proletärer.

Så ser jag på fotboll. Som en idrott stadd i förändring. Det var bättre förr, snackar vi fotboll är det så. Om ni frågar mig.