Drar en lans för skönlitteraturens vara och värde

Länge läste jag ingen skönlitteratur alls, i princip. Sen började jag igen. Förra julen. Jag fick två böcker av Roberto Bolano. Och återupptäckte en dimension i livet som jag först då insåg hur mycket jag saknat. Visst kan välskriven vetenskap ha uppenbara litterära kvaliteter, men skönlitteratur är något annat. En som Johan Asplund, till exempel, vars språk bär läsaren genom resonemangen, har kvaliteter som går långt utanför texten. Men det som förmedlas är kunskap och det som beskrivs är tankar om något konkret. Skönlitteratur är något annat. Något jag saknat, men nu håller på återupptäcka.

Skönlitteratur, skön litteratur. Litteratur som inte har andra krav på sig än att vara skön. Där finns något att värna i ett samhälle som håller på att kasta allt överflöd över bord, som tanklöst och utan tvekan offrar allt i effektivitetens och nyttans namn. Rationalisering, effektivisering och användbarhet i all ära. Inget fel med det, i sig. Men som enda livsprincip är den tanken fullkomligt förödande. Den enda vägen, alla sådana anspråk, oavsett hur de ser ut, leder oundvikligen rakt in i enhetlighetens svarta hål. Monokulturer är sårbarhetskulturer. Livet, liksom allt annat, är aldrig ett. Livet är mångfald, komplexitet och överallt fler än ett, men färre än många. Alltid, oundvikligen. Det som ser bra ut på pappret, fungerar bara på pappret. Verkligheten överträffar och går alltid på tvärs mot alla kalkyler. Att vi inte kan veta, är det enda vi kan veta. Och det måste vi göra oss medvetna om och förhålla oss till, inte förneka.

Skönlitteratur finns och verkar inte bara i mellanrummet mellan det som är och det som kunde vara, den har också förmåga att förändra. Skönlitteratur kan inspirera till förändring, öppna upp nya tankerum och peka på möjligheter. Skönlitteratur adderar något till verkligheten. Världen skulle se helt annorlunda ut om inte skönlitteraturen fanns. Så, vi har alltså skönlitteraturen att tacka för mycket mer än vi tror.

Även den som aldrig läst en rad. Den som allra mest ihärdigt jagar effektiviseringsmöjligheter, den mest instrumentala teknokraten. Hen är delvis ett resultat av skönlitteratur. För verkligheten som går att iaktta, väga mäta och räkna på. Den är bara en aspekt av det som är. Lika viktigt är allt det där andra som inte går att se, mäta, väga, räkna på. Förutsättningen för allt som är finns där, i det virtuella. Det icke-materiella. Realiteten har en historia. Den kommer någonstans ifrån. Finns inte bara. Verkligheten som vi känner den är resultatet av föregående tillblivelser, av kamp om makt och den uppstår i mötet mellan det virtuella och det reella. Aktörers interaktion, ömsesidiga utbyten av information och erfarenhet är resultatet. Det som föreligger måste frambringas, bli till, för att kunna mätas, vägas och räknas på.

Svaret på frågan, varifrån? Ur vad blir världen och verkligheten till? Det är för det första en fråga alldeles för sällan ställd, för det andra en fråga som riktar uppmärksamheten mot något viktigt för världen och verkligheten. En fråga vi inte kommer undan. Någonstans ifrån, ur något, kommer allt. Och världen, verkligheten, allt, blir till i gränssnittet mellan det virtuella och det reella. Kultur är samtidigt, både det som är, och det som skulle kunna vara. Kultur är både, realitet och virtualitet, samtidigt. Processen av tillblivelse behöver båda, annars stannar den. Världens blivande behöver bränsle för att bli, bli och bli.

Skönlitteraturen verkar i det virtuella. Skönlitteraturen inspirerar och provocerar, testar förutsättningarna för förändring och utmanar, varat. Skönlitteraturen petar i variga sår. Tvingar sig på, bråkar och stör ordningen. Samtidigt förför och förvillar den. Kanske är det därför den tidvis motarbetats? Kanske är det därför som dess roll i samhället aldrig är självklar. Skönlitteraturen väcker känslor. Böcker har bränts. Böcker har lett till dödsdomar över dess författare. Från en obestämbar plats före, vid sidan av, under, över, bortom. Från det virtuellas oändliga myller av möjliga, alternativa tillblivelser påverkar skönlitteraturen verkligheten.

Nytta skulle kunna handla om det, om att erkänna och om att ge erkännande till det som faktiskt spelar roll för världens blivande. Ingen kan förneka att skönlitteratur spelar roll. Och ingen kan säga att böcker inte påverkar. Förnekar man det utgår man från en karta utan koppling till verkligheten. Och gör man det, ja vad spelar det då för roll vilken karta man använder? Om kartan ändå är en produkt av fantasi och önsketänkande, varför inte erkänna, acceptera och intressera sig på allvar och på riktigt för skönlitteraturen?

Jag är glad att jag återupptäckt den sidan av böckernas värld. Tacksam för att kunna berika mitt liv med virtuellt bränsle. Livet här och blir mer värt, om det betraktas genom det prisma som skönlitteraturen erbjuder.

Utan skönlitteratur finns inte världen som vi känner den. Skönlitteratur är en förutsättning för demokrati, säger Ulf Eriksson i dagens SvD. Och utan vetenskap om kultur förnekar mänskligheten sig själv något viktigt och fundamentalt! Betänk, besanna. Gör om gör rätt. Se världen i hela sin vidd.

Dagspressens (överdrivna) kris, och kulturanalysens styrka och samhällsrelevans

Dagspressen är i kris, får man höra. Papperstidningen är hotad, och det genomförs ändringar och skapas nya tjänster hela tiden. Oro i lägret. Lite så. För mig är morgontidningen en viktig del av livet. Att få en papperstidning levererad till dörren, och att i lugn och ro kunna läsa den, dricka en kopp kaffe och vakna till en ny dag med hjälp av ett urval av nyheter och reflektioner kring världen och samhället. Det är oerhört värdefullt. Förstår därför inte krisen. Inte om jag går till mig själv, vilket man så klart inte kan göra. Kultur handlar inte om jag, kultur är alltid vi. Och jag tillhör uppenbarligen en grupp människor vars vanor är på tillbakagång. Vill därför slå ett slag för papperstidningen. För den har potential, om man bara tar den för vad den är.

Min syn alltså. Har inga anspråk på sitta inne med sanningen. Min syn är min, men den utgår från kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser. Nåväl. Efter mycken vånda beslutade jag för ett tag sedan att säga upp min prenumeration på GöteborgsPosten, som följt mig sedan jag var barn. Har uppskattat den, även om den på senare år reformerats i riktning, ökad lättsamhet, kortare artiklar och mindre reflektion. Den senaste omkörningen blev droppen. Nu är det Svenska Dagbladet som tar mig upp och ut i världen.

Svenska Dagbladet har på senare år utvecklats i motsatt riktning. Och jag vill inte bara stödja deras ambitioner. Jag känner mig respektfullt bemött av SvDs anslag och syn på läsaren. När GP allt mer liknar Metro, levererar SvD istället mer fördjupning, fler reflektioner och längre artiklar. Vet inte om det är så man tänkt, men en morgontidning läser man inte för att få reda på vad som hänt. Det behovet uppfylls av radio, TV och internet. Morgontidningen läser man för att få en fördjupad bild, för att få hjälp att tänka djupare kring och bättre förstå världen, kulturen och det sammanhang man lever i och blir människa genom.

Morgontidningen är på det sättet oslagbar, och oersättligt. SvD tar sitt uppdrag på största allvar, och som det verkar har de hittat en egen nisch i medielandskapet. GP och andra morgontidningar försöker efterlikna snabbare medier, vilket är dödsdömt. Tror jag, får jag väl påpeka. Ingen vet vad som kommer att hända och vart det tar vägen. Men frågar ni mig gör SvD helt rätt. Fördjupning, analys och reflektion. Att ledarna står till höger är inget problem (för mig som vänstermänniskan), så länge övrigt innehåll bygger på tydligt framskrivna argument och transparens.

Problemet med medierna är likriktningen, att alla vänder sig till samma konsulter. Problemet är att pengarna överordnas innehållet. Jag har naturligtvis ingen aning om SvD skiljer sig från andra, i sitt tänkande, sin affärsplan, men innehållsligt är skillnaden markant. Och för mig som kulturvetare är den en guldgruva av inspiration. Genom att bläddra i tidningen får jag inte bara en fördjupad förståelse av aktuella händelser i världen och samhället. Jag får även kunskap om och uppslag till egna analyser av mitt ämne, kultur.

Idag till exempel. När jag läste Näringslivsbilagan slog det mig än en gång hur allt verkligen hänger ihop. Att diskursperspektivet är relevant, och att all information som behövs för att förstå ligger blottad, mitt framför ögonen på oss. Inget sker i det dolda, inte något relevant och viktigt i alla fall. Där, dolt för världen och bakom lyckta dörrar, händer en hel del, så klart, men inget av vikt för den övergripande förståelsen av samhället. Det förstår jag när jag läser om Carema, och reaktionerna från andra riskkapitalister på Carema. Företagets agerande smetar på hela branschen, och det ses inte med blida ögon från alla håll. Så, kanske, förr eller senare tvingas man ta tag i konsekvenserna av det som sker i det dolda. Agerande i det tysta är bara möjligt en kort tid, om det ger upphov till konsekvenser. En viktig insikt.

Ett annat och tydligare exempel på rådande diskurs och dess logik och konsekvenser hittar jag några sidor fram i tidningen, i ett reportage om Mastodontlöner i det tyska näringslivets toppar. Det får mig att tänka på Stephan Mendel-Enk och hans bok Med uppenbar känsla för stil. Han menar där att fotbollshuliganer inte är ett isolerat fenomen, det är ett ytterlighetsfenomen av rådande diskurs för manlighet. Inte undantaget, utan regeln. Fotbollshuliganerna drar manlighetens till sin spets. Och då är det inte huliganerna som är problemet, utan definitionen av manlighet som är allmänt accepterad. Problemet ligger på strukturell nivå, inte individuell. Vill man göra sig av med giriga direktörer, då är det bättre att se över systemet inom vilket de verkar än att klaga på dem. Man kan alltså se dem som tydliggörare av kapitalismens konsekvenser. De syns, och visar oss andra effekterna av det system vi alla lever i. Skillnaden mellan en bostadsrättsinnehavare som gör allt för att optimera priset, och en bolagsdirektör är inte så himla stor. De finns och verkar bara på olika ställen, och har olika möjligheter, i samma system. Allt hänger ihop, inget sker i det dolda.

Företagens kamp, med varandra, och vilka konsekvenser det får för allmänheten. Det syns också tydligt, om man bara har lärt sig se kulturen. Läster till exempel om telebolagen, som via Skype och andra kommunikationstjänster ser sig snuvade på vinster som varit dem givna förut. Ny teknik har förmågan att göra skillnad, och inget är gott eller ont per definition. Förändring ger upphov till konsekvenser, och hur vi gör så måste vi förhålla oss till det. Samhället uppstår som en konsekvens av kampen om makt och inflytande, mellan en lång rad olika aktörer. Och vi människor, tagna för sig, som individer, har lite att sätta emot. Anpassa oss får vi göra, ända till den dagen då tillräckligt många agerar i samma riktning. Då kan företagens makt brytas på en eftermiddag. Kampen står därför inte mellan Apple och Nokia, den förs mellan oss, alla, i vardagen.

Sensmoral: Kulturvetenskap handlar om att förstå samhällets logik och om förutsättningarna för vardagen, och livet som vi lärt oss känna igen det. Uppslag till kulturanalyser finns överallt om man bara vill se, kan se och förstår varför det är viktigt att se.

Beboelig? Ett högst relativt begrepp!

Läser på DN att forskare upptäckt en rad potentiellt beboeliga planeter i vår närhet. Tänker först, oj! Har man upptäckt hittills okända himlakroppar i vårt solsystem. Men så är det så klart inte. Absolut inte. Nära i dessa sammanhang handlar om ljusår, alltså den sträcka ljuset hinner på ett år. Det tar åtta minuter för ljuset att färdas från solen och hit...

Forskarna tror att det finns hundra potentiellt beboeliga superjordar kring stjärnor i vår närhet, inom 30 ljusår från jorden.

– Det här är ytterligare och bättre bevis för att det finns massor av planeter där ute och förutsättningarna för att finna några som man kan följa upp på närmare håll blir allt bättre, säger Robert Cumming vid rymdobservatoriet i Onsala.

Den metod som ESO:s planetletare använder, radialhastighetsmetoden, står för merparten av de exoplanetupptäckter som gjorts hittills. Planetjägare har framgångsrikt använt metoden för att finna planeter runt stjärnor upp till runt 160 ljusår från jorden. 

Jag kanske är dödstråkig och fyrkantig, men har svårt att gå igång på denna typ av upptäckter. 160 ljusår från jorden må vara nära, med kosmiska mått mätt, men med mänskliga mått mätt är det ingen skillnad på 100 och 100 000 ljusår. Det som ligger utanför vårt solsystem, och redan det som ligger utanför Mars bana runt solen är hiskeligt långt bort, ligger utanför människans fattningsförmåga. Så långt från jorden är allt annorlunda, hur mycket flytande vatten som än finns på planeterna. Och hur potentiellt beboeliga planeterna än är så finns där inga människor, inget mänskligt liv.

Forskarlaget har studerat 102 noggrant utvalda stjärnor på södra stjärnhimlen. De fann nio superjordar, varav två i den beboeliga zonen hos stjärnorna Gliese 581 och Gliese 667C.

Den andra av tre planeter kring Gliese 667C är fyra gånger tyngre än jorden och det närmaste en tvilling till jorden som forskarna funnit hittills. De bedömer det "nästan säkert" att det finns förutsättningar för flytande vatten på planetens yta.

Vissa av de näraliggande superjordarna väntas passera framför sina stjärnor under sin bana.

– Det gör det möjligt för oss att studera planetens atmosfär och leta efter signaturer av liv, säger Xavier Delfosse som deltagit i studien.

Nästan säkert. Är det samma som i princip sant? Och spelar det någon roll? För vem. Vad gör vi med kunskaperna, börjar bygga rymdskepp? Fast vem ska åka? Bara för att man kan betyder inte att man måste, och all kunskap är inte lika värdefull. Att studera stjärnor är en sak, men att leta planeter som eventuellt är beboeliga, det är en helt annan sak. Väsensskild!

Försöker att inte tala i egen sak här, men det är svårt. För jag blir oroad. Forskning om rymden. Den uppmärksammas, det har varit tema för många bloggposter tidigare. Kunskap om saker som ligger långt utanför människans horisont engagerar. Forskning som kräver dyra instrument. Det finns det pengar till. Men till forskning om kultur, det som ligger oss människor allra närmast, till det finns bara begränsade medel. Jag vet att man inte blir rik på rymdforskning, och NASA har dragit ner betydligt. Ändå kan jag inte låta bli att påpeka, att intresset finns och viljan att satsa pengar. Hur mycket forskning om kultur får man för ett rymdobservatorium? Och vad hade man kunna göra, på temat långsiktig hållbarhet, för medlen som läggs på Marsprojektet?

Vi ska akta oss för att ställa olika kunskapsintressen mot varandra. Det är inte vad jag vill, egentligen. Men jag kämpar med kniven mot strupen för att få behålla mitt ämne Kulturvetenskap på högskolan och i akademin. Ansvariga politiker bryr sig föga om att man håller på att montera ner ett ämne med lång tradition, som arbetar med människans förståelse för sig själv och för interaktion mellan människor. Kulturvetenskap undersöker vardagen. Människors levda liv. Målet är att hitta verktyg för att förstå, sig själv och de sammanhang som människan faktiskt lever i.

Rymdraketer och teleskop, för att överhuvudtaget bygga dem krävs kunskap, pengar och ett stabilt samhälle. Och för att skapa det krävs kunskap om hur människor fungerar, ensamma och i grupp. Sågar man av den grenen är det faran värt att det varken blir några fler rymdfärder eller teleskop att skåda ut i oändligheten med. Vad är en förutsättning för vad?

Makten över makten, kommer underifrån

Bolagsstyrelser, om dem har det sagts mycket. Med rätta. Och här ska sägas lite mer. Bolagsstyrelsen lever sitt eget liv. Skapar sina egna regler, och sätter själv sin lön. Bolagsstyrelsen svarar inför den diffusa massan, aktieägarna. Ett slags gisslan för en rad olika beslut. En anonym massa, med ett intresse: avkastning. Inte konstigt att det blir som det blir. En dag, ett tillfälle. Stämman. Då måste man svara för sig. Några timmar i rampljuset. Sedan är det bara att köra. Så länge avkastningen följer index finns inget att frukta. Bolagsstyrelsen sitter säkert, på allmänhetens bekostnad.

Styrelseproffs. Bara det att det finns ett ord för det, och det faktum att det endast är den enskilde ledamotens samvete som sätter gränser för hur många styrelser man kan ta plats i, talar sitt tydliga språk. Bolagsstyrelseledamoterna utgör en egen kategori i samhället. Ett slags (ekonomiskt) kulturell elit. Den nya adeln, som utan insyn och efter egna regler svävar ovanför resten av samhället.

Styrelserna växer, läser jag i SvD. Och det är många, även insatta och erfarna styrelseledamöter som kritiserar detta. 13 ledamöter. Risken är att det blir en diskussionsklubb, där ansvaret glesats ut till obefintlighet, vilket gör att den enskilde ledamoten om han (för även om styrelserna ökar i storlek ökar inte andelen kvinnor) vill får en behaglig resa mot en ekonomiskt säkrad ålderdom. På vems bekostnad, och till vilka samhällskonsekvenser?

En vanlig invändning, som anförs till den som kritiserar det privata näringslivet, är att det är just privat. Här får man göra som man vill, så länge man följer lagen. Men så talar bara den okunnige, den som kan kosta på sig ett informerat ointresse för sakernas tillstånd. Och det är just vad styrelseadeln kan göra. För deras makt är oinskränkt. Det är i alla fall i den villfarelsen ledamöterna lever. Inget är emellertid givet. Allt kan förändras.

Pensionsbolagen, AP-pensionsfonderna och andra, kan börja utöva sin makt. Finns inget som säger, att bara för att Löntagarfonderna avskaffats, att fackklubbar och andra gemenskaper börjar köpa aktier i stor skala och gör sin röst hörd. Bara för att det inte varit så betyder inte att det alltid kommer att förbli som det är idag.

Makt kommer alltid underifrån. Bolagsstyrelsernas makt kan brytas, om vi vill. Och vi det är folket. Allt hänger ihop. Mina pensionspengar och en del andra ekonomiska tillgångar ligger idag i fonder, men jag kan enkelt börja köpa aktier direkt. Det är inte svårt, och om många gör det kan en ny typ av styrelse, en lite mer ödmjukt lyssnande, samhällsengagerad, sådan tvingas fram. Det är stämman som beslutar, inte styrelsen.

Allt hänger ihop. Gränsen mellan privat och offentligt är porös. Inget är givet. Beslut kan ändras, snabbt. Det vet bolagsstyrelserna. Ingen tvekan om det. Och styrelseproffsen har allt att vinna på att allmänheten inte vet, eller bryr sig. Men kunskap är lätt att skaffa sig, om man vill. Kunskap om samband och förutsättningar för förändring. Kunskap om kultur och kulturella processer hotar makten som styrelserna vant sig vid. Kunskap om hur det är, egentligen, är alltid hotfull för den som har makten. Orsaken till det är att makt utstår i relationer, underifrån.

Är det därför Svenskt Näringsliv, med Stefan Fölster i spetsen försöker skjuta kulturvetenskapen och humaniora i sank? Är det därför företagen vill lägga sig i kursutbudet på landets högskolor och universitet. För att säkra sin egen makt och kulturella särart, sin privilegier?

Fundera, reflektera. Inget är som sagt givet. Ett nytt och mer hållbart samhälle finns inom räckhåll. Om tillräckligt många vill, när de vill.

Ska utbildning ge jobb, eller ska jobben ges till dem med utbildning?

Utbildningar som ger jobb. Det erbjuder snart sagt alla högskolor i reklamen som inför årets ansökningsomgång trummas ut. Och det är väl bra. Utbildningar som inte ger jobb vill ingen ha. Utbildning som leder ut i arbetslöshet. Förkastligt, för både samhället och den enskilde. Så klart. Enkel mattematik. Läs en utbildning som ger anställning. Bli lycklig. På pappret ser det enkelt och självklart ut. Men är det så enkelt? Är det långsiktigt hållbart, att lägga ansvaret för studenternas anställningsbarhet på högskolorna och universiteten?

Vem, eller vilka krafter är det som styr utvecklingen i denna riktning? Hur gick det till när, och på vems initiativ omvandlades utbildningsväsendet till företagens leverantör av kompetens och gratis utbildning? Det är frågor utan tydliga svar. Viktiga, högaktuella frågor (tdingarna skriver om det, ofta. Som här, och här). Frågor som rör framtiden. Frågor som handlar om vilket samhälle vi ska bygga. Ska vi bygga ett samhälle tillsammans, eller ska samhället underställas näringslivets krav? Tendensen är tydlig. Marknadstänkandet sprider sig. Svenskt näringsliv vill att studenterna ska känna oro inför framtiden, så att de väljer utbildningar som passar ihop med näringslivets kortsiktiga behov. Och högskolorna och universiteten skall anpassa utbudet efter rådande konjunktur. Det är problematiskt. Rakningtänkandet lärosätena implementeras, uppifrån. Men vad mäter rankingen egentligen? Läser följande i DN ...

En annan mycket tydlig slutsats av rankningen är att andelen förstagenerationsstudenter, studenter med utländsk bakgrund och kurser med jämn könsfördelning går på tvärs med högskolans eller universitetets totalplacering.

Handelshögskolan i Stockholm toppar totalrankningen, men kniper en föga hedervärd jumboplacering vad gäller rekryteringen från hem utan studietradition. Över lag har universiteten med många långa utbildningar en snävare social rekrytering.

Låt mig börja med att jag är djupt involverad i Högskolan Västs arbetsintegrerade lärande, som ligger i linje med tanken om trippel helix, eller kunskapstriangeln som det heter idag. Jag tror att både utbildningsväsendet och arbetslivet har mycket att vinna på att närma sig varandra. Och det finns inte ett sätt att tolka och arbeta med konceptet. Den väg jag arbetar med att undersöka förutsättningarna för handlar om att betona ömsesidigheten och utbytet av kunskap. Jag är övertygad om att högskolan har lika mycket att lära av arbetslivet som arbetslivet av högskolan. Men om högskolan degraderas till ett slags underleverantör av beställd kunskap och kompetens, då handlar det inte längre om utbyte, ömsesidighet och gemensam produktion av kunskap. Frågan är om det ens handlar om kunskap?

En berättigad fråga att ställa till företagen är: Varför uppskattar och värdesätter ni inte den kunskap som finns? Varför anställer ni bara människor med smalt företagsanpassad kunskap och kompetens? Varför klagas det på högskolorna, för att de inte levererar? Och varför undgår företagen, konsekvent kritik för sitt agerande? Vill vi verkligen ha ett samhälle som styrs av kortsiktigt, vinstmaximerande (för vinstmaximeringens skull), bonusjagande, känslokalla företagsledare som vägrar ta något som helst ansvar för något annan än det egna företagets vinst? Får vi ett långsiktigt hållbart samhälle då? Jag är skeptisk.

Det är olyckligt att utvecklingen rör sig i denna riktning. Jag skulle vilja se mycket mer av samverkan kring ömsesidiga problem. Högskolan, forskningen och företagen tillsammans, i regionen där man verkar. För regionen och samhällets bästa. Så kan man tolka uppdraget från politikerna om ökad samverkan mellan utbildning, forskning och arbetslivet. Tyvärr tolkas det så gott som uteslutande i linje med företagens behov. Det vore inget problem, om det inte vore för företagens tendens att uppföra sig som gökungar. Ständigt på jakt efter profit, för profitens skull. Återinvesteringar ska någon annan stå för, liksom kompetensförsörjningen och alla andra kostnader som går att lägga på någon annan. Vinsten går till och ansvaret riktas mot, aktieägarna. Exklusivt.

Anpassar sig samhället. Om vi lägger oss platt för kraven, riskerar vi att på kort sikt föröda generationers arbete och möda. Till ingen annan nytta än företagens ägare och ledning. Samhället. Vart tog omsorgen om samhället, om jorden, klimatet och medborgarna vägen? Är det ingen längre som identifierar sig som medborgare? Är det så många som känner sig kallade att leda? Betänk att få äro utvalda. Så har det alltid varit. Inget talar för att det förändrats, att eliten skulle kunna öka. Eliten är per definition en liten exklusiv skara män(niskor). Så kommer det att vara även i framtiden. Vem tjänar på att samhället anpassa efter de ledande skiktens nyckfulla behov och egoistiska önskningar?

Varför uppskattar inte företagen forskningen som bedrivs? Varför anses det vara bättre att företagen bestämmer för forskarna följer, och inte tvärt om? Det borde utbildningsdebatten handla om, oftare och tydligare!

Samma fråga, ny ingång. Om genernas betydelse för människoblivandet.

Läser med stort intresse Karin Johannissons artikel i dagens DN, om DNA-undersökningar och jakten på den perfekta människan. Frågorna som väcktes i förra bloggposten aktualiseras igen, på nya sätt. Reflektionen väcker nya frågor. Johannisson är klok, och har en fin blick för tidens tecken och är bra på att resonera kring dess konsekvenser. Hon ser igenom kulturen. Hon kan tyda tecken, peka på tendenser och väcka läsaren till eftertanke. Utan att själv driva någon linje, vilket jag uppskattar. Försöker ha det som mål här på bloggen, att inte driva politik. Det är svårt. Då behöver man goda förebilder. Johannisson skriver, utifrån den danske vetenskapsjournalistens Lone Franks bok, Mina vackra gener.

Det finns en evig fantasi om jaget: att med tillgång till en innersta kunskap och vilja till förädling skapa sin egen fullkomning. Tanken återkommer i alla religioner, i renässansens magiska och alkemiska traditioner, i upplysningens tes om den perfektibla människan och i varje politisk utopi.

I dag är tanken starkare än någonsin. Men redskapet är ultramodernt och högteknologiskt: gendiagnostik påbyggd med livsstil. Den innersta kunskapen är inte längre liktydig med en högre plan, utan med ditt dna. Med genomlyst genprofil och en ny typ av självfostran där hjärnan listigt omprogrammeras mot hälsosamt beteende tycks saken vara klar.

Vi har blivit riskvarelser av högsta potens. Kommer jag att bli dement, benskör, hjärtsvag, deprimerad, darrig i parkinson eller gnagd av cancer? Svaret ligger bara ett bomullstops och några musklick bort. Take it or leave it, men gör något åt det. Projektet glider smidigt in i nuets företagsekonomiska tankemodell: allt kan förbättras bara man tror på sig själv, skaffar sig en policy, sätter upp ett mål. Men vad är det vi drömmer om? Vad är det för varelse utan sår och skavanker, med uppdrag att bära en högvärdig kropp, själ och hälsa?

Tänkvärt. Viktigt. Utvecklingen går inte att stoppa, men man behöver heller inte acceptera och omfamna allt. Måste inte okritiskt integrera alla nya rön, omgående i sin vardag. Vad är det vi drömmer om? Det kan man, och borde man, sannerligen fråga sig. Ofta! Det är en fråga som borde ställas. Det är en fråga utan entydiga svar. Det är frågor som behöver arbetas med för att något svar skall kunna komma ur dem, och det svaret är aldrig definitivt. Svaret på den typen av frågor måste uppfinnas, gång på gång.

Arbetet med frågor av den typen utgör grundvalen för människoblivandet. Kulturen hämtar kraft och bränsle från den typen av frågor. Kultur blir till, i och genom arbetet med frågor av det slaget. Kulturen finns lika lite som människan på en plats. Kulturen går inte att fånga. Och det gör heller inte människan. Drömmen om den perfekta människan är lika gammal som människan själv. Fantasin om jaget, det fulländade jaget. Alla bär på den. Alla strävar efter att optimera sig själv. Kulturen pekar i den riktningen, underblåser den tendensen.

Jakten på det perfekta hemmet, den största TVn, snabbaste bilen och det mest utrustade köket har vi vant oss vid att leva med. Det är accepterat beteende. Så varför inte jaga vidare? Varför inte utnyttja möjligheterna som finns, att söka den kunskap som går att få? Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Begäret efter sanning, kunskap och vetande, om allt. Varför skulle inte det omfatta människans DNA? Det ligger i människans natur att fråga. Alla vill veta. Men som Johannisson påpekar, vad är det vi drömmer om? Vad är det för kunskap vi vill ha, egentligen? Vill vi verkligen veta allt som går att veta? Frågan om kunskapen, om sökandet efter kunskap, ställs här på sin spets.

Svaren på den typ av frågor som DNA-analyserna kan kan ge är inte av samma slag som frågor om rymden. Här handlar det om livet. Mitt liv, min framtid. Min personliga lycka och individuella tillfredsställelse. Jakten på optimering, på den perfekta kroppen, riskerar, om den görs till ett självändamål, att resultera i det som många upplevt när det sitter där med sitt perfekt inredda kök. Att det finns varken ork eller pengar att utnyttja dess potential. Mikrovärmd pizza i ett kök för 100 000:- är ingen unik företeelse, i alla fall inte under veckorna. Många lever så. Det är kalla fakta om resultatet av jakten på det perfekta, vad det nu är man jagar. Jakten tenderar ofta att vara fylld med mer tillfredsställelse än målet.

Den som jagar kunskap om sin kropp kan mycket väl få beskedet att man löper stor risk att drabbas av en obotlig sjukdom. Hur lätt är det då att ta vara på den tid man har kvar, om man vet? Är det inte bättre då att avstå från kunskapen? Det är ju i slutändan ett val man gör. Inget fel i att drömma om det perfekta, men man glömmer lätt att ingen är perfekt. Det just det faktum att människan inte är perfekt som gör henne, oss så unika och värdefulla. Det i och genom olikheten som man uppskattar den man är, även om man inte är perfekt. Det är strävan efter att korrigera defekter som bygger kultur, som ger upphov till nya uppfinningar och som på gott och ont gör oss till dem vi är.

Om alla vore perfekta. Om alla var lika. Vilket samhälle får vi då? Vad riskerar sökandet efter och kunskapen om våra gener att leda till? Det kan vi så klart aldrig veta, i alla fall inte förrän vi är där. Men begrunda följande ord, som avslutar artikeln i DN.

Problemet är inte att genetiken är en central nyckel till vem vi är, problemet är om biologi blir ideologi. I generna sanningen. Men vem älskar den som slaviskt följer sin biologiska grammatik? Som socialt redskap gynnar genetisk identitet inte öppenhet för det främmande. Den lägger upp gemenskap längs blodsband och odlar drömmar om det perfekta. Den gör individen mer jagfixerad och mindre samhällsorienterad. Hur vackra generna än är.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är alla typer av kunskap lika bra, lika viktig och lika användbar? Är kunskapen mer värd än riskerna den medför? Vill vi veta allt, och kan vi hantera all kunskap? Kan vi veta svaren på sådana frågor, innan vi ställt dem? Och är det värt att ta risken?

Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar. Absolut, men frågandet bör göras med eftertanke. Framförallt borde fler få chans att svara. Ingen kan på förhand veta vem som är bäst lämpad att svara på frågan man har. Och som man frågar får man svar.

Betänk att det är resan, livets resa som är målet. Den bästa dagen är en dag av törst. Längtan är mer angenäm är uppfyllandet av drömmen. Det handlar inte så mycket om att veta, som om att förstå. Och förståelse uppnår man inte genom att fråga, utan genom att kasta sig ut i livet för att aktivt söka svar, i och genom upplevelserna som utgör livets hållpunkter. Frågan och svaret kan aldrig ersätta upplevelsen och den egna erfarenheten. Lyssnar man uppmärksamt på någon som säger sig veta, då riskerar man att gå miste om viktig kunskap om livet. För det pågår runt omkring en, ständigt.

Vi är inte vår biologi, inte bara. Svaret på frågan om människoblivandet finns alltså inte i vårt DNA, det rullas upp för oss, kontinuerligt, i realtid. Det gäller därför att vara uppmärksam på sin omgivning, på det som sker i sammanhanget man lever i och genom, annars missar man det viktiga.

Syndabockar och kunskapskrockar

René Girard, den franske filosofen. Den kontroversielle tänkaren och hans hypotes om människans universella rivalitet rörande ägodelar och positioner i samhället, och hennes begär att härma, uppmärksammas i en intressant artikel (den första i en serie artiklar, om Nedärvda mekanismer, eller mänskliga mönster som ger upphov till onda cirklar) i dagens pappersupplaga av SvD. Den handlar om behovet av att söka och utse syndabockar, om mobbing.

Intressant läsning för kulturvetare och andra med intresse för människors vardag och levda liv. Här är det inte forskning som visas, inga tydliga frågor som får entydliga svar. Artikeln är en reflektion över mänskligt beteende, dess konsekvenser och möjliga förklaringar till att det blir som det blir. En slutsats är att kulturen är en tunn, tunn hinna som bara med möda och koncentration kan hålla biologins mekanismer någorlunda i styr. Det är just så som jag ser på kultur, som ett slags fernissa som bara delvis förmår utöva påverkan på biologins drifter och affektionens makt. Ingen tvekan om att människan är en kulturvarelse. Kulturen är det som skiljer människan från resten av jordens biologi, det som gör henne till den hon ser sig som. Kulturen är mäktig och dess förmåga att göra skillnad är remarkabel. Därför är den fascinerande och viktig att studera.

Men människan är samtidigt en biologisk varelse, och svaret på frågan om vad som betyder mest, arv eller miljö är att båda aspekterna är en absolut förutsättning för varandra. Kultur går inte att skilja från biologi. Inget kommer före det andra. Båda är ett resultat av samproduktion. En emergent helhet, som måste förstås som just det. En enhet. Kulturvetare eller biologer som bortser från detta hamnar fel i sina slutsatser och förklaringarna blir missvisande. Bara för att man är intresserad av kultur innebär inte att man kan bortse från allt annat. Därför läser jag gärna och ofta böcker av evolutionsbiologer, neurologer, psykologer och andra som intresserat sig för människan. Och jag lär härigenom mig mycket om kultur som jag inte lärt mig om jag gjort som man bör göra om man vill göra akademisk karriär, det vill säga bara läsa och förhålla sig till forskare inom det smala område som man själv beforskar.

Inavel är lika illa oavsett om den är biologisk eller intellektuell. Därför fortsätter jag sökandet efter förståelse, längs de vägar som sökandet tar mig, utan hänsyn till vem som lär mig vad. Och det som Catarina Baldo Zagadou i artikeln i SvD gör av Girards tankar och hypoteser är mycket intressant. Här blixtbelyses människan som gruppvarelse, vilket är en förklaring till sökandet efter syndabockar. I artikeln läser jag.

Men det finns ingenting - ingenting! - som tyder på att den som blir mobbad skulle vara "en särskild sort", ha några speciella egenskaper. Forskningen är tydlig: Alla kan hamna i alla kategorierna - både mobbare, tysta medlöpare och mobbade - beroende på omständigheterna.

Detta är viktig kunskap, för alla. Om vi vet att vi fungerar så blir det lättare att hantera problemen. För då behöver man inte ödsla tid på skuldfrågan, vem som gjorde varför, egentligen och varför. Vet man att det är så vi människor fungerar kan man arbeta förebyggande, med hjälp av kunskapen som finns om kulturen och dess svagheter och styrkor. Vet man att människan är både en affektiv biologisk varelse, och en kollektivt kulturell aktör, med förmåga att med hjälp av viljekraft övervinna drifternas pockande makt över ens handlingar, då kan man agera förbyggande för att hindra att människor hamnar i situationer där biologins mekanismer triggas.

Kombinationen stress, dålig arbetsmiljö och diktatoriska chefer är en riskfaktor. Då är det lätt hänt att vi lägger över vår egen frustration på någon annan, någon som man kanske tycker sticker ut för mycket. Och så är det urgamla mönstret igång.

Genom att lära sig och genom att försöka förstå att människa är ett begrepp som inte går att definiera närmare än genom hänvisning till 100% biologi och 100% kultur går det att bygga ett samhälle med mindre problem än i samhällen där man bråkar om vem som har den bästa kunskapen, och vem som i kraft av den bästa kunskapen skall definiera vad en människa är. Ett perfekt samhälle går inte att skapa, av samma skäl som det går att skapa ett bättre samhälle. Dags att förstå, ta in och använda denna kunskap.

Syndabocksfenomenet, önskan om att det går och driften att faktiskt utse en person eller en grupp som orsaken till problemen man har att hantera ligger djupt inbäddad i människans konstitution. Ingen mening att spilla tid och öda energi på att söka efter dess ursprung, för det är en kombination. Det viktiga är vad man kan göra åt problemet. Hur man kan arbeta för att minimera de negativa konsekvenserna. Och det kan man bara göra om man låter många, olika, röster komma till tals. Alla som är intresserade av människan och som undersökt olika aspekter av människoblivandet har något att tillföra.

Jag är inte kritisk till det René Girard har att säga, till vad han kommer fram till, men jag är kritiskt hans egna anspråk på att sitta inne med den enda sanningen om människan. Jag är kritiskt för att jag är kritisk till alla som reser anspråk på att sitta inne med sanningen med stort S. Offerriter, kunskap om sådana mänskliga fenomen, utgör viktiga pusselbitar, men dessa bitar gör inte övriga bitar överflödiga. Därför är jag kritisk till Girard, när han hävdar att det handlar om psykologiska

lagar [och att det är] lagarna som är ursprunget till hela vår kultur - språket, religionen. Allt i vår kultur har skapats för att vi ska känna grupptillhörighet, för att vi ska hålla sams.

Men det är ju just det vi inte gör. Något är fel här, och jag tror inte det är Girard som är fel ute. Hans anspråk på att sitta inne med den enda sanningen, det är den som är problemet. Och genom att göra anspråk på sådan grandiositet skjuter han samtidigt sin egen teori i sank. Han är själv ett bevis för att det går att övervinna även psykologiska lagar, genom att han lyckats bryta sig loss från gruppen.

Människan är varken sin grupp, eller sig själv nog. Och svaret på frågan om vad hon är måste sökas i en kombination av, dels olika orsaker, dels i det sammanhang där människorna lever och verkar. Allt spelar roll, eller inget. Allt förändras, även om vissa mönster är tydligare framträdande än andra.

Kunskap om det, om sammanhangens betydelse, och om att makt är en konsekvens av just sammanhang, det är viktiga pusselbitar. Tillsammans med Girards och andras tankar, hypoteser och forskningsresultat bygger vi människor tillsammans upp en förståelse för både varandra och den värld vi lever i.

Tillsammans!