Konst uppåt vägarna, och reflektioner kring ett liv som startat om

För drygt 14 dagar sedan lämnade jag Sverige. Trött och lite uppgiven. Visst såg jag fram emot konferensen i Philadelphia. Självklart var det kul att avsluta ett bedövligt arbetsår på en plats som jag kände, men ändå inte. Det är ju en av de riktigt stora fördelarna med mitt arbete, att det tar mig utanför landets gränser, till spännande platser och att det innebär att jag får möta intressanta och kunniga människor. Men riktigt glad var jag inte. Mest trött. I ovisshet gav jag mig iväg.


Redan på Landvetter började det dock hända saker. Vårt plan från Paris till Philadelphia var inställt. Vad skulle hända, hur skulle detta lösas? Ingan aning, men det var ett välkommet avbrott från vardagen. Ett äventyr. En del av tristessen blåste bort. Jag var inte ensam, och hade all tid i världen. Bara att följa med. Vi hamnade till slut i Minneapolis, Twin Cities! I fem timmar fick vi möjlighet att upptäcka och att anpassa oss till The American way of life. Här började jag släppa greppet om Sverige, jobbet och det bedrövliga året 2010/2011. Människorna var vänliga, och flygplatsen trevlig.

Lite jobbigt var det att vänta först i fem timmar på flygplatsen, och sedan närmare en timme på planet innan vi kunde lyfta, på grund av åska i Philadelphia. Och att flyga i två timmar när man redan varit vaken i närmare 24 timmar, det var en pärs. Men, som sagt, också ett välkommet avbrott i vardagen.


Framme i Philadelphia, efter några timmars vila var jag så redo att ta mig an staden. Per fot. En av de första sakerna jag lade märke till var fattigdomen som trycktes rätt upp i ansiktet på mig. Visste ju om det, men var inte redo. Det gör sig emellertid inte på bild. Vad som däremot gör sig, som jag också lade märke till, är konsten på väggarna i Philadelphia. Dessa bilder får utgöra den visuella temat för denna bloggpost.

De första dagarna på konferensen lyssnade jag mest. Första dagen, innan själva huvudkonferensen börjat, blev jag emellertid inkastad i programmet. Jag fick leda en workshop på temat: Hur forskar man om arbetsintegrerat lärande? Lite nervöst, men samtidigt och åter igen, ett välkommet avbrott från arbetsvardagen där hemma. Jag varvade förberedelser av mitt framförande, med upplevelser av staden. På eftermiddagarna och i pauser fanns gott om tid för vandringar. Fascinerande stad. Vänligt tillmötesgående och bedagat sliten.

Kom att tala med en av konferensdeltagarna om språkförbistringar som lätt uppstår när man förstår språket, men inte alltid dess innebörd. Innerstadsproblem, till exempel, är inte självklart att man som svensk förstår den fulla vidden av. I USA handlar det om förslummning av städernas centrala delar, där ingen bor. I Amerika jobbar man i staden och bor i förorterna. New York är ett undantag här, men i Philadelphia var det påtagligt. Mitt i staden, där man som svensk skulle döda för att få bo, där gapade tomma fönster och krossade rutor. En våning ovanför affärernas fina skyltfönster var det tomt och slitet. 

Men även om det var slitet hade man här försökt göra något genom att upplåta väggarna till konst. Vilket naturligtvis inte gjorde kontrasterna mindre. Fint var det hur som helst, och det hjälpte mig att komma i balans och finna inspiration till det jag skulle säga på konferensens näst sista dag.

How to grasp learning in between, det var titeln på mitt anförande. Med tanke på att det pågick många parallella sessioner, och att det var det sista som hände innan konferensmiddagen, ser jag sex personer i publiken som en framgång (och den känslan stärktes när hälften av dem gick efter att jag var klar, vilket lämnade mig och tre till kvar att lyssna på nästa fördragshållare). Responsen jag fick var översvallande positiv. Och här hände något. På arbetsårets näst sista dag vaknade ett litet hopp. Jag gick på moln från konferensen, till hotellet och middagen senare på kvällen.

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk och mådde inget vidare. Svårt att bedömma hur mycket man tål när det bjuds till höger och vänster, speciellt när man är glad och har häng på semestern. Därför högg det till i magen när jag kollade mailen. Sakkunnigutlåtande, såg jag i meddelanderaden. Skulle jag våga öppna? Okej, jag vågar. Har ju redan gett upp hoppet. Kan lika gärna ta ett avvisande omgående. Allt annat är ju bra i livet ändå. Fast redan inan jag kommit till bilagan möttes jag av ett grattis från prefekten. Och då var det ju inga problem att öppna.   

 Lite darrig i kroppen, på 17 våningen på Hilton Hotell i Philadelphia, på arbetsårtes sista dag, ett och ett halvt år efter att jag lämnat in min anhållan om att bli antagen som docent vid HV läste jag följande:

Eddy Nehls har i sin forskning både fördjupat och breddat den inriktning på genus och arbetsliv som han grundlade i avhandlingen. Han har därtill utvecklat sig mot en betydande teoretisk nyorientering och konsekvent vidmakthållit ett seriöst sökande och kritiskt vetenskapligt förhållningssätt. Hans vetenskapliga produktion efter disputationen motsvarar väl, också om man ser till artikelproduktionen, en arbetsinsats som kan motsvara en avhandling. Hans pedagogiska skicklighet och erfarenhet är betydande.

Jag tillstyrker att Eddy Nehls blir antagen som docent i etnologi

 

 

Ett positivt besked hade jag redan. Det fick jag i september 2010. Men för att bli antagen på HV krävs två. Den som följt bloggen vet att jag i pricip gett upp hoppet, att jag inte brydde mig längre. Men dte gjorde jag så klart. Fast mentalt var jag inställd på ett negativt besked. Nu blev det inte så. Och jag kunde gå på lätta ben till den sista dagen på konferensen, fylld av tillförsikt inför framtiden.

Dagen efter tog jag tåget till New York, mötte upp med familjen. Det kommer bilder av det äventyret också vad det lider. Nästan 2000 bilder tog jag av de båda städerna. Och när jag ser dem längtar jag tillbaka. Det blir USA igen. Definitivt. Snart!

Väl hemma igen är det mesta sig likt. Ändå är allt förändrat. Luften är lättare att andas. Och jag är tryggare i mig själv. Med perspektiv på allt, och med en hel sommar mellan mig och nästa akademiska år, fylls jag av en helt ny trygghet. Inser att jag allt för mycket har lyssnat på fel mäniksor, att jag låtit dem som inte gillar mig definera mig och mitt värde som människa, lärare och forskare. Det ska bli ändring på det! Jag är bra, och jag vet det. Handlar bara om att bestämma sig, och om att lyssna på dem som bryr sig om mig. Och det är en av alla de positiva saker som (också och faktiskt) hänt under året som gått, att jag insett vem som är vem. Allt för länge har jag lyssnat på och sökt bekräftelse från fel männiksor. Nu vet jag vem jag ska lyssna på. Vem jag ska jobba med. Vad jag ska göra. Jag tror på framtiden igen! 

Har dessutom hela sommaren på mig att förbereda min docentföreläsning. Den 23 augusti är det dags, och jag talar då utifrån följande rubrik: Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur


Presentationen lyder som följer:

Att studera kultur är att studera det alla har runt omkring sig, och som just därför är svårt att se. Kultur påverkar alla, även utövare av (kultur)vetenskap. Men kultur är inte något man har och anpassar sig efter, det är i lika hög grad något som görs i handling. Kultur befinner sig ständigt i processer av tillblivelse, kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt. Dessutom går varken kunskap, vetenskap eller kultur att tänka eller förstå som storheter separerade från varandra. Min kulturvetenskapliga forskning handlar om att förstå dessa och liknande samband. Vidare handlar forskningen om att konstruera tankeverktyg för att lära sig se kultur. Jag vill med forskningen visa att kultur är något som angår alla, utan undantag. Konkret har forskningen handlat om arbetsliv, genus, makt, kunskap, alkohol och droger, missbruk samt arbetsintegrerat lärande, och i föreläsningen visar jag på den röda tråd som löper genom dessa ämnen.

Därmed lägger jag definitivt, både det akademiska året 2010/2011, och mitt gamla liv, till handlingarna. Och jag ser med tacksamhet fram emot mitt nya liv, som ju på många sätt började redan för länge sedan, det är bara det att jag först nu har insett den fulla vidden av det.

Hemma igen!

Lämnade Sverige som en trött man, ännu arbetandes på det värsta akademiska året hittills. Besviken. Nu vänder jag åter. Utvilad, inspirerad och meriterad. Just nu flyger vi in över det franska fastlandet. Kraftigt försenade, visserligen. Men det är semester och upp till Air France att fixa vår resa hem.

Konferensen i Philadelphia bär jag med mig som en påminnelse om att det vänder. När man minst anar det, då vänder det. Inget varar för evigt. Varken ont eller gott. Viktigt att inte glömma det. Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Det ser jag fram emot! Men det kommer att komma dagar igen, då livet inte är på topp. Viktigt då att minnas dagarna då allt är bra.

New York har varit bra. Hela vistelsen i USA har varit fin! Trivs där, och gillar Amerika, det sätt att leva som man utvecklat där. Vänligheten, omtänksamheten. Ursäkterna och de glada tillropen. Visst är det ytligt, men det är bättre än butterhet och egoism. I USA tar man vara på tillfällena när de kommer, och man njuter av det man har. Man ställer krav på det som är viktigt i livet. Maten, till exempel. Och man tar hand om varandra.

Systemet man utvecklat bygger på iden om frihet. Det är en god tanke, om än inte utan baksidor. För samtidigt som man känner sig sedd och omhändertagen så finns missären överallt och tätt inpå. Uteliggare, tiggare och människor som arbetar dubbelt och ändå inte får det att gå ihop, de finns överallt.

I Philadelphia blev baksidan av det amerikanska systemet uppenbar. Påtagligt uppenbar. Det gjorde ont att se! Fattigdomen trängde sig på, luktade illa och skymde det positiva. Är inte van vid att se den, så.

Det är med andra ord med dubbla känslor jag vänder hemåt, som en visare, mer erfaren människa. Jag vänder hem till ytterligare sex veckors semester. Som docent, med nya bekanta och kontakter inom WIL (work integrated learning) och AIL (arbetsintegrerat lärande). Fylld av upplevelser av Amerika, av livet. Tacksam, hoppfull och lycklig! Tänker att det blir inte bättre än så här.

Jag vänder hem till sex veckor utan krav. Sex veckor där jag bara ska läsa skönlitteratur. Sex veckor utan väckarklocka. Sex veckor av återhämtning, förberedelse och nyorientering. Hösten är långt borta, och den skrämmer mig inte. Ser den som en utmaning. Har mycket spännande på dagordningen.

Först och främst en ombokning av resan från Paris till Landvetter. Bara en sådan sak! Allt handlar om hur man väljer att se på saken.

New York Universe!

Fyra dagars vandringar i en stad som aldrig sover, i en stad som rymmer allt. Det tar på kroppen. Men det sliter inte på den. Det fyller den med kraft och energi. Intrycken härifrån är som balsam för själen. Älskar varje sekund av tiden här! Älskar New York.

Förra gången var det omtumlande och varje sekund togs tillvara. Jag sprang mellan landmärkena och fyllde varje minut med innehåll. Allt var nytt och spännande. Denna gång är det lika häftigt, men det finns tid för eftertanke också. Staden får sjunka in mer. Och den lämnar kanske ett ännu djupare intryck. Vi får se.

Handlar mer gör jag också. Vågar det, när det finns mer tid. Igår tog vi tunnelbanan till Coney Island, och i tisdags vandrade vi i Harlem. Två saker som inte hanns med förra gången. Imorgon är planen att upptäcka Broklyn. Finns tid för det.

Kommer ner i varv. För varje dag som går märks det allt mer. Att jag varit allt annat än avslappnad den senaste tiden. Men nu är jag det. I balans. Snart i alla fall. Även om stadens puls är hög, så får den mig att varva ner. Här finns inget som stjäl energi. New York ger istället kraft och mod.

Finast är det i SoHo, Tribeca och Greenwich Village. Låga hus och massor av mysiga myllriga gator att vandra på och förlora sig i. Många trendiga affärer, sida vid sida med förfallna lokaler. Staden är ständigt i rörelse. New York omvandlas hela tiden. Mycket har hänt sedan jag var här förra året. Samtidigt är det mesta sig likt. Möjligen med undantag för lågkonjunkturens verkan. Den märks! Missöden är stor, också. Liksom rikedomen!

Här finns verkligen allt. Sida vid sida. Hela världen och det mänskliga spektrat, allt samlat på en och samma plats. På gott och ont.

Jag vänder hem som en annan människa. Av en hel massa skäl. Och hemma väntar sex veckors ledighet, till, innan jobbet pockar på uppmärksamhet. Behöver det. Vill inte hamna på sjukhus igen. Vill leva! Tacksam för allt det vackra och fina som händer just nu. Livet är gott, igen.

Nu ut i den ljumma sommarkvällen.

Tillbaka i New York

För ett och ett halvt år sedan trodde jag inte riktigt att jag skulle komma till USA och New York. Nu har jag varit här två gånger, och återvänder till New York. Denna gång en hel vecka, som inledning på semestern. Förra gången var det stressigt, och jag var lite nervös för vad som väntade mig på wokshopen på Marthas Wineyard.

Tycker om ordet återvända, till New York. Samma land som Philadelphia men en helt annan atmosfär. Amerika är dynamiskt, på ett helt annat sätt än Sverige. Missöden är stor, och de går inte att blunda för, men möjligheterna är också stora. Därför blir det klyftor. Det är hårt på många sätt men samtidigt finns en värme och mellanmänsklig vänlighet, som även om den är ytlig, är tilltalande. Man känner sig välkommen.

Förra gången jag var här var det otroligt intensivt. Ville verkligen se allt jag kunde. Denna gång, när jag återvänder och dessutom har mer tid på mig ska jag vara mer metodisk. Ta in mer, på djupet. Stadens skiftande atmosfär och områdenas olika karaktär. Vill ha det med mig hem. Behöver det för att fixa nästa läsår.

Livet består av upplevelser. Det är så jag försöker se på året som gått. Det var fullt av upplevelser. Om dessa är onda eller goda är av underordnad betydelse, i backspegeln. Har lärt mig otroligt mycket om mig själv av det som hänt. Flera av upplevelserna hade jag gärna haft ogjorda, men nu är det som det är och då måste man vara konstruktiv. Det som hant har hänt. Är vatten unde broarna.

Nästa läsår bjude på helt nya förutsättningar. Inget är sig likt, och jag kommer tillbaka. Starkare än någonsin. Kan inte tänka mig en bättre plats att starta om på än New York! Här skall vandras, upplevas och reflekteras.

Snart kommer familjen, eller i alla fall delar av den. Livet är gott igen!

Philadelphia: Kärlekens och kontrasternas stad.



Mäktig vy, med City Hall i centrum.

 Vaknade i morse. Öppnade mailen. Och där var det, utlåtandet om min docentur, som jag väntat på långt över ett år. Anhållan tilstyrkes! Hade gett upp. Men nu känns allt bra. På sista arbetsdagen kom det. Därmed kan arbetsåret 2010/2011 läggas till handlingarna. Ett märkligt år. En vändpunkt i livet både i och utanför akademin.

Nu är det semester. Sju veckors ledighet, mellan New York och Turkiet. Bara vila och läsa skönliteratur. När jag kommer tillbaka till arbetet är allt annorlunda, inte bara jag. Ser fram emot det. Känns så nu i alla fall.

Sista dagen längs the streets of Philadelphia förevigas. Resultatet redovisas nedan.

Stora kontraster!

Gammalt och nytt, sida vid sida. 

Sophämtning. Någon?

Och det får förfalla.

Baksidan av The Land of the Free.

Konferenslokalerna på Drexel University

Charmigt förfall

Philadelphia är en stad med stora kontraster, på alla plan. Lämnar den med saknad! I'l be back, absolut!

Philadelphia freedom.

Många konstnärer längs South Street

Här avslutas vistelsen ikväll med musikal. Miss Saigon.

Tvärsäkerhetens förförande förfärlighet

En annan iakttagelse från det stora, stolta landet i väster är att man är väldigt tvärsäker. Här finns väldigt lite utrymme för tvekan och sökande. Den som följt bloggen inser att just detta är något som jag reagerar på.

Jag tror inte på säkerhet som mål för vetenskapligt arbete. I alla fall inte om vetenskapen rör något sådant komplext som kultur, samhälle eller lärande. Hur skönt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör, är det lika fullt förrädiskt. Åhörare invaggas i en falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras, han eller hon måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Lite frustrerande, men det är som det är. Här förväntas man vara tvärsäker. Amerikanarna dyrkar den som är trygg, den som pekar med hela handen, den som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom.

Det kan tyckas vara märkligt att kritisera det, och då vill jag börja med att påpeka att jag på inget sätt är kritisk mot dem som har denna egenskap. Kritiken riktas mot konsekvenserna av att just denna egenskap har upphöjts till norm.

Detta ska jag tala om snart på WACE-konferensen i Philadelphia. Om konsekvenserna av att diskussionen upphöjt till det högsta goda, på samtalets bekostnad. Jag skall försöka visa på vinsterna, de vetenskapliga vinsterna, med att anamma ett mer samtalsfrämjande klimat för kunskapsproduktion.

Öppnar man upp för samtal underlättas möjligheterna till att möten mellan kompetenser sker, istället för möten mellan representanter för ämnen eller organisationer, som mer försvarar positioner än söker förutsättningslös kunskap.

Huvudpoängen är följande: samhället som helhet har väldigt mycket att vinna på att börja samtala mer och debattera mindre. Det som fungerar kommer även fortsättningsvis att släppas fram, och det som inte fungerar kommer ändå att försvinna. Vinsten med samtala det är att det klimatet driver inovation och främjar nytänkande, vilket behövs för att hitta lösningar på nya problem.

Tänker aldrig anpassa mig. Inte förrän någon kan visa mig att jag har fel. Presentationens, och min personlighet, grund och utgångspunkt är sökande. Och då skulle tvärsäkerhet bli kontraproduktivt.

Önsketankar om en annan akademi

På konferensen här i Philadelphia, i ett helt annat sammanhang än det jag är van vid, finns gott om tid och möjlighet att fundera över egna och andras förgivettaganden. Akademin i USA är ganska skitnödig, sliskigt uppklädd och närmast fixerad av insignier, rankingar och auktoriteter. Här finns inte mycket plats för fritt och kritiskt tänkande. I alla fall inte på den här konferensen, just nu.

Är det hit vi är på väg i Sverige också? Mycket talar för det, tyvärr. Men det måste inte bli så! Ett annat system för högre utbildning är möjligt. Ett friare klimat som gynnar, välkomnar och intresserar sig för utveckling av kritiskt tänkande. Ett öppet och sökande klimat för kunskapsproduktion är ingen utopi. Gäller bara att inte ge efter för alla påbud, att våga tänka självständigt, kritiskt.

Revolution är emellertid inte vägen fram. Absolut inte! Att vara kritisk är inte det samma som att kritisera. Jag är helt klart kritisk till utvärderingsfixeringen, dyrkan av insignierna och auktoritetsrespekten, men jag inser samtidigt att även jag är en del av allt det där. Jag har tillskansat mig positioner inom systemet. Fast det betyder inte att jag slår mig till ro med dessa. Jag vill fortfarande något annat. Och jag kommer att viga resten av min tid i akademin åt att verka för förändring.

Förändring behövs! Inte bara för egen del, utan för allas bästa är en förändring påkallad. Vägen vi trampat in på leder inte till långsiktig hållbarhet. Den gör inte det! Viktigt att inse det, jobba med konsekvenserna av det och utveckla nya former för lärande och skapande av ny kunskap. Det är vad jag kan, vill och ska. Om jag bara får ha lite semester!

Idag är akademin tyvärr inte primärt en plats där man lär sig, det är ett ställe där man producerar enheter av olika slag. Tentaresultat, högskolepoäng, helårsprestationer och examina. Lärandet, det sker sedan i arbetslivet. Akademin riskerar härigenom att bli en institution där man godkänner individer och sorterar medborgare. Istället för att utbilda dem och öva dem i förmågan till kritiskt tänkande. Mycket mer än godkännande hinns tyvärr inte med eftersom allt skall kvalitetssäkras, utvärderas och följa manualerna.

Inom akademin är det systemet som tänker istället för individerna. Vi är i alla fall på väg i den riktningen. Kunskapsutvecklingen drivs inte av forskarna utan av organisationerna och framskrider i enlighet med manualerna. Utfallet utvärderas (och det som mäts är det som går att mäta, varken mer eller mindre), att progressionen följer planen kontrolleras. Och det är viktigare att allt framskrider enligt systemets behov och önskningar än att enskilda kuggar i systemet tar egna beslut.

Detta gör oss sårbara. För det är inte så världen ser ut. Därför är den inslagna vägen förrädiskt. Akademier som följer planen inte bara ser starkare ut, de är också starkare. I normalfallet, men bara i normalfallet. Till vardags, och oftast, framskrider världen mer eller mindre enligt plan, och då står akademin stark och kan sola sig i glansen av alla utmärkelser och lånta fjädrar. Samtidigt vet alla att planen bara är en plan, en vägkarta. Verkligheten som kartan skall hjälpa oss att orientera i, den bryr sig föga om planer och prognoser. Det vet alla, utan undantag!

Verkligheten följer sin egen logik. Och den är icke-linjär. Den är det, och vi måste vänta oss även det oväntat oväntade. Och för det går inte att utforma några manualer. Det oväntat oväntade kan bara mötas med en väl utvecklad förmåga till flexibelt, kritiskt och självständigt tänkande. Med en öppenhet och känslighet för nyanser och förmåga att anpassa sig till nya situationer.

Därför vill jag förändring. En annan akademi. Därför vill jag vara med och bryta ny mark för kunskapsproduktion. Visionen är en akademi som uppskattar det oväntade, som dyrkar nytänkande, som är kritisk även till sig själv. Om detta skall jag tala imorgon, på WACE, i Philadelphia.

En annan akademi är möjlig. Jag tror det, vill verka för det. Och oavsett tänker jag vandra längs den vägen.