Ett långt och jobbigt arbetsår är i princip till ända. Nu står vila och återhämtning på programmet. Igår när studenterna var klara med sina (lysande) presentationer, och efter en vecka där många bra studentarbeten passerat revy, där även min dotter och systerdotter tagit studenten, var det som om någon drog ner rullgardinen. En bedövande trötthet kom över mig.
Trött är jag, men hoppfull. Efter sommaren är jag tillbaka igen, med nya krafter. Behöver bara vila lite. Därför kommer Flyktlinjer att anta en lite annorlunda form här. Ett lite annorlunda formspråk, kortare texter och fler bilder. Vill hålla igång bloggandet, men det kanske kommer att bli dagar då annat prioriteras. Detta får inte bli ett tvång. Det har det inte varit hittills. Flyktlinjer har varit min viloplats, ett ställe att hämta inspiration på och kraft från. Här har jag fått vara jag, och det har hjälpt mig genom det jobbigaste akademiska året sedan jag började på högskolan 1991. Tack alla kommentatorer, för intressanta synpunkter och utmanande invändningar.
Får jag bara tänka fritt och högt här i sommar kommer jag tillbaka, starkare och mer motiverad än någonsin. Dessa månader har jag sett som en lärperiod. Jag har skjutit in mig, hittat mitt fokus och utvecklat kompetenser som kommer att behövas. Flyktlinjer handlar ytterst om kritiskt tänkande, och om långsiktig hållbarhet. Och att utveckla former för det ser jag som ämnet Kulturvetenskaps viktigaste uppgift. Det behövs, vilket en artikel i Dagens Nyheter visar med skrämmande tydlighet.
Kulturvetenskap behövs, det kommer att vara den röda tråden även i sommarens bloggposter, om än kanske inte alltid lika explicit som under våren. Jag har kommit att gilla bloggformatet. Det passar mitt sätt att vara och tänka. Snabbt, föränderligt och aktuellt. Det borde utnyttjas mer inom akademin! Sommaren kommer därför att ägnas år formexperiment, för att jag behöver inspiration. Friskt vågat, hälften vunnet.
Filosoferna kommer att dyka upp, också. Har planer på att ge mig i kast med Husserl, och Harman. Men det får anstå lite. Först ska jag till USA på konferens. Åker till Philadelphia nästa lördag, och sedan en vecka i New York. Hoppas kunna hitta ämnen att blogga om där, för att få perspektiv på Sverige.
Vi lever i världen, tillsammans. På jorden som är den enda plats i Universum där vi kan leva. Det glöms ofta bort. Och då kommer andra intressen lätt i förgrunden. Konsekvenserna av det kan se olika ut. Just detta finner jag oerhört skrämmande! Klimatforskare som hotas till livet, det ger mig kalla kårar.
Flyktlinjer behövs, i alla fall kommer jag att fortsätta blogga. Så länge jag har läsare som förgyller min tillvaro kommer jag att fortsätta publicera inlägg här. Om än med lite annan frekvens, struktur och innehåll här under sommaren. En dag fylld av vila, skönlitteratur och Håkan Hellström på Slottsskogsvallen. Det är vad jag ser fram emot.
Tacksam!
lördag 4 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Till de goda alkoholsamtalens lov
Jag utgår från att det inte är något kontroversiellt uttalande att hävda att alkohol utgör en central del av många kulturer på vår jord, och att droger på ett eller annat sätt genom historien har funnits med i och använts inom så gott som alla kända samhällen (jfr Courtwright 2005). Just därför är den viktigaste premissen i mitt förhållningssätt till alkohol att drogen har en viktig roll att spela i vår kultur. Och en bärande tanke inom det projekt som jag arbetat med – Alkoholens roller. I samhället, kulturen och i konstruktionen av identitet. En studie av kulturella aspekter på svensk alkoholpolitik – är att det inte finns något, det vill säga ett enda, definitivt svar på frågan om hur människor ska eller kan förhålla sig till alkohol. Ambitionen är snarare att utifrån en rad olika exempel peka på ingångar till samtal kring frågan om hur ett kulturvetenskapligt perspektiv på alkohol kan användas för att öka medvetenheten i samhället om att alkohol inte är ett socialt fenomen som bara finns i kulturen, utan en skapad företeelse som ständigt görs och upprepas av väldigt många olika människor och andra aktörer i deras vardagliga strävan att leva sina liv.
Jag placerar in mig och min forskning någonstans mellan följande ”läger”: politiker, alkoholproducenter, nykterhetsförbund, vetenskaplig drogforskning (både medicinsk och sociologisk), olika lobbygrupper samt journalister, skribenter och vanliga människor (närmare bestämt såväl absolutister som brukare och missbrukare samt nyktra alkoholister). Och det jag som kulturvetare anser mig kunna tillföra debatten om alkohol i samhället blir ett antal argument för att kultur (och därmed också det kulturella fenomenet alkohol) bör uppfattas som en oöverblickbar och många gånger också motsägelsefull, ständigt pågående process, snarare än ett tillstånd som går att säga något bestämt om. Därför är det viktigt att sprida insikten i samhället, att det, i allt som rör alkohol (och kultur), finns ett moment av görande.
Det enklaste sättet att illustrera detta på är att tänka på vad som skulle hända om alla individer i ett samhälle plötsligt, kollektivt skulle bestämma sig för att stanna kvar i sängen. Om det skulle ske, då hade vi kulturvetare inte något att undersöka eller att uttala oss om. Kultur och livet i stort, för alla människor betraktade som grupp, utgörs enligt den tanken av komplexa tillblivelseprocesser som i väldigt hög grad styrs av tillfälligheter. Dessa processer är fyllda av motsägelser vilket inte minst visar sig i det faktum att det som i efterhand ser ut att ha följt en röd tråd av logiska mått och steg som utförts efter varandra utan större mankemang, i själva verket väldigt ofta är resultatet av en lång rad tillfälligheter, slump och väldigt många människors men även artefakters (såsom till exempel alkohol, infrastruktur, språket, olika regelverk, myndigheter, sociala nätverk och så vidare) samverkan (jfr Latour 2005). Samhället och kulturen blir därmed omöjliga att fånga, kondensera och presentera för någon läsare utan att göra våld på verkligheten. Detta ska dock inte betraktas som något problem, åtminstone inte så länge man som forskare väger in dessa aspekter i sitt arbete och anpassar framställningen efter sådana utgångspunkter.
Överfört till en diskussion om bruket av alkohol och droger skulle man kunna säga att ingen vill bli alkoholist. Ingen människa (föreställer jag mig i alla fall) tror heller att just han eller hon ska bli alkoholist eller att han/hon ska drabbas av skador på grund av sitt drogbruk, åtminstone inte i unga år. Men under tiden som man lever sitt liv i realtid så utsätts man ständigt och oundvikligen för hela den process som byggs av det sammantagna resultatet av ens egna och andras göranden och låtanden, olika löften, val av vägar, reaktioner på stimuli, influenser från andra samt de lagar, regler och konventioner (eller med andra ord den kultur och det samhälle vi lever i). Och alla dessa aspekters respektive konsekvenser, är oöverblickbara. Det är först när man inser detta som en balanserad diskussion om alkohol kan ta sin början.
En absolut central premiss för min forskning är att ingen i förväg kan veta hur livet, varken det egna eller kulturen/samhället, kommer att gestalta sig i framtiden. Det enda vi kan veta är att kulturen/samhället och vår egen roll i dessa ständigt görs, och att detta görande oundvikligen får konsekvenser, samt att vi alla därmed har ett ansvar för det samhälle och den kultur vi lever i.
Just eftersom samhället har den karaktären, menar jag, så finns det en uppenbar risk kopplad till de tendenser som finns i samhället idag att människor i allt högre grad litar på och söker sig till olika experter för att få hjälp och råd att klara sin vardag. Om tillräckligt många människor lägger sina liv i experters händer så gör det något med den kultur vi lever i. För experterna ersätter väldigt många människors kunskaper, vilket visserligen kan te sig kostnadseffektivt (om det är pengar man prioriterar) men eftersom världen nu en gång för alla är omöjlig att överblicka så behövs det istället för en enda, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande omständigheter och i den processen har vi alla ett ansvar och en viktig uppgift att fylla. Och utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring innehållet i den kultur vi människor lever med/i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka är upphovet till de kulturella vanor som ofta sätter käppar i hjulet för samhällelig förändring. Det gäller inte minst förhållandet till och synen på alkohol.
Den kulturvetenskap jag bedriver och förespråkar har just därför som sin kanske viktigaste premiss att slutsatserna hellre ska komma att utsätts för kritisk granskning av många olika läsare och därmed ge upphov till alternativa motförslag, än instämmande medhåll från en respektfull läsekrets eller åhörarskara.
Därför vill jag rikta en uppmaning till läsaren att skärpa sin kritiska blick eftersom alla analyser av kultur och således även dem som publiceras på Flyktlinjer oundvikligen innehåller blinda fläckar. Alla analyser kommer alltid att vara möjliga att ifrågasätta och diskutera från olika alternativa perspektiv.
Om bara fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget fortsätter att utforska gränserna för vetandet, då kommer en annan värld att bli möjlig (utan att för den skull säga något om hur den skulle kunna se ut), en värld som precis i lika hög grad som den vi lever i nu skapas av oss alla tillsammans, under vår gemensamma resa in i framtiden och som en konsekvens av vårt kollektiva handlande.
Det borde i ett sådant samhälle kunna finnas plats för njutningar, menar jag. Åtminstone sådana njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för de konsekvenser som dessa ger upphov till. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar.
För att hjälpa till att uppnå detta är åtminstone jag beredd att underkasta mig sådana regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande och jag är också beredd att avstå från de kronor jag kan tjäna på köpa "billig" alkohol.
Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att de ens vet om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt.
Jag placerar in mig och min forskning någonstans mellan följande ”läger”: politiker, alkoholproducenter, nykterhetsförbund, vetenskaplig drogforskning (både medicinsk och sociologisk), olika lobbygrupper samt journalister, skribenter och vanliga människor (närmare bestämt såväl absolutister som brukare och missbrukare samt nyktra alkoholister). Och det jag som kulturvetare anser mig kunna tillföra debatten om alkohol i samhället blir ett antal argument för att kultur (och därmed också det kulturella fenomenet alkohol) bör uppfattas som en oöverblickbar och många gånger också motsägelsefull, ständigt pågående process, snarare än ett tillstånd som går att säga något bestämt om. Därför är det viktigt att sprida insikten i samhället, att det, i allt som rör alkohol (och kultur), finns ett moment av görande.
Det enklaste sättet att illustrera detta på är att tänka på vad som skulle hända om alla individer i ett samhälle plötsligt, kollektivt skulle bestämma sig för att stanna kvar i sängen. Om det skulle ske, då hade vi kulturvetare inte något att undersöka eller att uttala oss om. Kultur och livet i stort, för alla människor betraktade som grupp, utgörs enligt den tanken av komplexa tillblivelseprocesser som i väldigt hög grad styrs av tillfälligheter. Dessa processer är fyllda av motsägelser vilket inte minst visar sig i det faktum att det som i efterhand ser ut att ha följt en röd tråd av logiska mått och steg som utförts efter varandra utan större mankemang, i själva verket väldigt ofta är resultatet av en lång rad tillfälligheter, slump och väldigt många människors men även artefakters (såsom till exempel alkohol, infrastruktur, språket, olika regelverk, myndigheter, sociala nätverk och så vidare) samverkan (jfr Latour 2005). Samhället och kulturen blir därmed omöjliga att fånga, kondensera och presentera för någon läsare utan att göra våld på verkligheten. Detta ska dock inte betraktas som något problem, åtminstone inte så länge man som forskare väger in dessa aspekter i sitt arbete och anpassar framställningen efter sådana utgångspunkter.
Överfört till en diskussion om bruket av alkohol och droger skulle man kunna säga att ingen vill bli alkoholist. Ingen människa (föreställer jag mig i alla fall) tror heller att just han eller hon ska bli alkoholist eller att han/hon ska drabbas av skador på grund av sitt drogbruk, åtminstone inte i unga år. Men under tiden som man lever sitt liv i realtid så utsätts man ständigt och oundvikligen för hela den process som byggs av det sammantagna resultatet av ens egna och andras göranden och låtanden, olika löften, val av vägar, reaktioner på stimuli, influenser från andra samt de lagar, regler och konventioner (eller med andra ord den kultur och det samhälle vi lever i). Och alla dessa aspekters respektive konsekvenser, är oöverblickbara. Det är först när man inser detta som en balanserad diskussion om alkohol kan ta sin början.
En absolut central premiss för min forskning är att ingen i förväg kan veta hur livet, varken det egna eller kulturen/samhället, kommer att gestalta sig i framtiden. Det enda vi kan veta är att kulturen/samhället och vår egen roll i dessa ständigt görs, och att detta görande oundvikligen får konsekvenser, samt att vi alla därmed har ett ansvar för det samhälle och den kultur vi lever i.
Just eftersom samhället har den karaktären, menar jag, så finns det en uppenbar risk kopplad till de tendenser som finns i samhället idag att människor i allt högre grad litar på och söker sig till olika experter för att få hjälp och råd att klara sin vardag. Om tillräckligt många människor lägger sina liv i experters händer så gör det något med den kultur vi lever i. För experterna ersätter väldigt många människors kunskaper, vilket visserligen kan te sig kostnadseffektivt (om det är pengar man prioriterar) men eftersom världen nu en gång för alla är omöjlig att överblicka så behövs det istället för en enda, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande omständigheter och i den processen har vi alla ett ansvar och en viktig uppgift att fylla. Och utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring innehållet i den kultur vi människor lever med/i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka är upphovet till de kulturella vanor som ofta sätter käppar i hjulet för samhällelig förändring. Det gäller inte minst förhållandet till och synen på alkohol.
Den kulturvetenskap jag bedriver och förespråkar har just därför som sin kanske viktigaste premiss att slutsatserna hellre ska komma att utsätts för kritisk granskning av många olika läsare och därmed ge upphov till alternativa motförslag, än instämmande medhåll från en respektfull läsekrets eller åhörarskara.
Därför vill jag rikta en uppmaning till läsaren att skärpa sin kritiska blick eftersom alla analyser av kultur och således även dem som publiceras på Flyktlinjer oundvikligen innehåller blinda fläckar. Alla analyser kommer alltid att vara möjliga att ifrågasätta och diskutera från olika alternativa perspektiv.
Om bara fler människor vågar och även orkar stå på sig och träget fortsätter att utforska gränserna för vetandet, då kommer en annan värld att bli möjlig (utan att för den skull säga något om hur den skulle kunna se ut), en värld som precis i lika hög grad som den vi lever i nu skapas av oss alla tillsammans, under vår gemensamma resa in i framtiden och som en konsekvens av vårt kollektiva handlande.
Det borde i ett sådant samhälle kunna finnas plats för njutningar, menar jag. Åtminstone sådana njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för de konsekvenser som dessa ger upphov till. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar.
För att hjälpa till att uppnå detta är åtminstone jag beredd att underkasta mig sådana regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande och jag är också beredd att avstå från de kronor jag kan tjäna på köpa "billig" alkohol.
Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att de ens vet om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt.
Privatimport av alkohol
Som en sista aspekt av tanken på alkohol som en artefakt i ett nätverk vill jag helt kort granska sajterna på nätet som tillhandahåller privatimport av alkohol (detta skrevs för några år sedan och är kanske inte helt igenom aktuellt, men i grunden har mycket lita förändrats). Mellan dessa aktörer och njutningslobbyisterna som diskuterats tidigare finns inga vattentäta skott eftersom båda lever av den konsumtion av vin och alkohol som finns i samhället. De kan därför åtminstone tolkas som aktörer i samma nätverk och hit hör i högsta grad även den speciella infrastruktur (transportbolag, kreditinstitut och dylikt) som skapats kring importen av alkohol.
Alla i nätverket tjänar pengar på att konsumenterna handlar mer alkohol och man gör det även om det målet inte alls är uttalat för flertalet av aktörerna. Men i denna ANT-analys räcker det att konstatera att aktörerna tjänar pengar på uppläggningen för att betrakta dem som delaktiga. Det vill säga ju mer alkohol som säljs desto högre förtjänst för alla, inte bara för producenternna.
Hur agerar företagen som sysslar med privatimport av alkohol? På sajten, www.vinospritbolaget.com, marknadsför man sig själva och sin idé så här:
För att ytterligare illustrera hur stort nätverket kring alkoholen är vill jag peka på att alkoholimportföretagen ofta får draghjälp i sin marknadsföring genom de regelbundet förekommande och braskande rubrikerna på kvällspressens löpsedlar: ”Fritt fram att handla sprit & vin på nätet. Så går det till. Så mycket sparar du”, står det till exempel på GTs framsida, fredagen den 1 april 2005. Och bara för att visa att det inte är ett aprilskämt hänvisas till GTs framsida från måndagen den 29 augusti samma år: ”Så lätt köper du sprit för halva priset – stor guide med bäst i test”.
På cyberwine.com kan man också läsa om hur Internethandeln har beskrivits i media. Där finns länkar till bland annat, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan och Svenska dagbladet, vilka alla presenterat artiklar om hur billigt och enkelt det är att beställa vin på nätet. Alla dessa aktörer tjänar på ett eller annat sätt pengar på svenskarnas intresse för alkohol, och är samtidigt med om att underblåsa detta intresse.
Innan detta spår lämnas ska argumenten som dessa företag marknadsför sina produkter med granskas. Ett första exempel hämtas från www.vinsajten.com:
Avslutningsvis skulle jag vilja presentera en tanke. I Sverige och EU anser man det vara självklart att producenterna ska vara med och betala miljökostnaderna för vissa produkter. Det är något som rimmar väl med ett drogperspektiv på alkohol, och det finns också tydliga paralleller till detta inom läkemedelsindustrin. Om sådana aspekter vägdes in i priset skulle det bli uppenbart att det inte finns någon ”billig” alkohol. Ordet billig kan bara den alkoholproducent använda som medvetet väljer att inte ta något ansvar för de konsekvenser som finns kopplade till drogen alkohol.
Varför är det okej att, av producenterna utkräva ansvar för det emballage och de förpackningar som med hjälp av varorna sprids i naturen, men inte för de social kostnader som alla vet är kopplade till drogen alkohol?
Alla i nätverket tjänar pengar på att konsumenterna handlar mer alkohol och man gör det även om det målet inte alls är uttalat för flertalet av aktörerna. Men i denna ANT-analys räcker det att konstatera att aktörerna tjänar pengar på uppläggningen för att betrakta dem som delaktiga. Det vill säga ju mer alkohol som säljs desto högre förtjänst för alla, inte bara för producenternna.
Hur agerar företagen som sysslar med privatimport av alkohol? På sajten, www.vinospritbolaget.com, marknadsför man sig själva och sin idé så här:
Det har under den senaste tiden skrivits mycket angående Alkoholimport i den svenska pressen. Många journalister har känts sig manade men tyvärr har mycket skrivits som inte varit rätt. För det första så är det inte förbjudet att privatimportera alkohol till Sverige, enligt EU så gäller fri rörlighet av varor och varken Sverige eller alkohol är ett undantag. Sverige har vid flera tillfällen blivit uppmanad att ändra sin alkohollag eftersom den strider mot EUs regler. Den HD dom som föll i somras innebär inte att HD tagit ställning till lagligheten vad gäller privatimport av alkohol genom ombud. Den betyder bara att tullen får upprätthålla den lag som säger att de får göra beslag. Just samma lag som strider mot EUs regler. Det var väntat att HD skulle komma fram till detta eftersom om man kommit fram till motsatsen så skulle det innebära att man skulle gå före EU-domen och det godkänner inte politikerna. Domen är mer av karaktären "beställningsdom" från svenska regeringen och i princip innebär den ingen förändring. I media låter det som varje beställning blir beslagtagen men så är inte fallet utan endast 0,0025% av Locadis alla beställningar i sommar har råkat ut för ett beslag.Texten kan läsas som ett försök att värva fler svenskar till arbetet med att motarbeta den svenska regeringen som för närvarande diskuterar regelverket inom EU. Vem som har rätt i frågan är det ingen som vet innan ärendet avgjorts. Dessa företag bedriver genom sin verksamhet, som så länge frågan inte avgjorts definitivt befinner sig i en gråzon, ett intensivt lobbyarbete för att underminera Systembolagets monopolställning. Detta gör man i namn av att man bryr sig om konsumenterna. Men, återigen utifrån ett drogperspektiv på alkohol, bryr man sig verkligen om alla konsumenter? På vilket sätt bryr man sig om dem som på ett eller annat sätt har problem med alkohol eller som är på väg att få det på grund av hög konsumtion?
För att ytterligare illustrera hur stort nätverket kring alkoholen är vill jag peka på att alkoholimportföretagen ofta får draghjälp i sin marknadsföring genom de regelbundet förekommande och braskande rubrikerna på kvällspressens löpsedlar: ”Fritt fram att handla sprit & vin på nätet. Så går det till. Så mycket sparar du”, står det till exempel på GTs framsida, fredagen den 1 april 2005. Och bara för att visa att det inte är ett aprilskämt hänvisas till GTs framsida från måndagen den 29 augusti samma år: ”Så lätt köper du sprit för halva priset – stor guide med bäst i test”.
På cyberwine.com kan man också läsa om hur Internethandeln har beskrivits i media. Där finns länkar till bland annat, Aftonbladet, GT/Expressen, Sydsvenskan och Svenska dagbladet, vilka alla presenterat artiklar om hur billigt och enkelt det är att beställa vin på nätet. Alla dessa aktörer tjänar på ett eller annat sätt pengar på svenskarnas intresse för alkohol, och är samtidigt med om att underblåsa detta intresse.
Innan detta spår lämnas ska argumenten som dessa företag marknadsför sina produkter med granskas. Ett första exempel hämtas från www.vinsajten.com:
Vinsajten.com startades 2003 och är idag Skandinaviens ledande internetsajt för vin, öl och spritdrycker. Sedan starten har företaget utvecklats och vuxit snabbt. Vi har starka visioner om framtidens internethandel och genom vår kompetens och erfarenhet har vinsajten alltid legat långt fram i utvecklingen. Vår ambition är att skapa en så effektiv och kort väg som möjligt mellan producenter och kunder för att därigenom möjliggöra lägre priser på vin, öl och spritdrycker i Skandinavien. Samtidigt arbetar vi ständigt för att ha ett konkurrenskraftigt sortiment och en personlig och hög service nivå. Vi säljer kvalitetsprodukter från kända producenter i hela världen till 30-70% billigare priser jämfört med den ordinarie handeln. Vi är mycket måna om att hålla priserna så låga som möjligt med de förutsättningar som finns, vilket också har visat sig i olika jämförelser där vi blivit bäst i test.Vinsajtens affärsidé finns också publicerad på nätet.
Affärsidén som ligger bakom Vinsajten.com är enkel; Ledorden ska vara billigt, enkelt och bekvämt! Billigt – upp till 70% billigare än traditionell handel. Jämför gärna våra priser! Enkelt – beställningen gör du enkelt genom endast 4 steg. Bekvämt – öppet dygnet runt, året runt, ger dig möjlighet att göra dina inköp när du själv vill. Inga parkeringsplatser eller kölappar behövs!Samma ord som används av vinrecensenterna återfinns alltså hos försäljarledet och arbetet utförs med liknande ambitioner. Det ska vara enkelt och utan åthävor (bekvämt). Värt att notera är att man på sidorna som hjälper kunderna att privatimportera vin och sprit dessutom lägger till ordet billigt, vilket diskuterats ovan. Eftersom man här inte recenserar viner utan faktiskt tjänar pengar på försäljning av det (ju mer desto större förtjänst) blir de än viktigare att lägga märke till att försäljarna enbart lyfter fram varans positiva aspekter.
Avslutningsvis skulle jag vilja presentera en tanke. I Sverige och EU anser man det vara självklart att producenterna ska vara med och betala miljökostnaderna för vissa produkter. Det är något som rimmar väl med ett drogperspektiv på alkohol, och det finns också tydliga paralleller till detta inom läkemedelsindustrin. Om sådana aspekter vägdes in i priset skulle det bli uppenbart att det inte finns någon ”billig” alkohol. Ordet billig kan bara den alkoholproducent använda som medvetet väljer att inte ta något ansvar för de konsekvenser som finns kopplade till drogen alkohol.
Varför är det okej att, av producenterna utkräva ansvar för det emballage och de förpackningar som med hjälp av varorna sprids i naturen, men inte för de social kostnader som alla vet är kopplade till drogen alkohol?
torsdag 2 juni 2011
Vad alla vet, men ingen vill tala om
Idag är det folknykterhetens dag. Dessutom är det studenttider. Ämnet är med andra ord högaktuellt, och samtalen om frågorna behövs hållas vid liv. Här kommer mitt bidrag.
Fortfarande med utgångspunkten att alkohol är en drog ska här förutsättningarna för ett mer balanserat förhållningssätt till alkohol diskuteras. I en tidigare bloggpost konstaterades att de som vill tala och talar om alkoholens positiva sidor väldigt sällan eller i väldigt liten grad också talar om drogens negativa sidor, (och att sådana finns har visats i en lång rad studier. Se t.ex Berit Anderssons (1999) studie Att förstå drogmissbruk och Tom Leissners och Ulla-Carin Hedins (2002) antologi Könsperspektiv på missbruk).
Det har slagit mig att de båda aspekterna av drogen sällan diskuteras samtidigt och det kan få som konsekvens att de som borde läsa om alkoholens baksidor inte nås av den kunskap som finns. Detta skulle ett ansvarsfullt drogperspektiv på alkohol kunna råda bot på genom att det tvingar båda sidor att uppmärksamma och förstå att alkohol är ett komplext fenomen.
Idag när någon försöker ta upp alkoholens problematiska sidor i en ”positiv” skrift blir det inte sällan i förbifarten, som ett slags reservation, oftast i slutet. På nätet har jag helt i linje med denna trend bara hittat en sådan anmärkning. Den lyder så här:
För att alkohol ska kunna vara ett njutningsmedel så krävs det ju att man som brukare lär sig vad som är den individuellt optimala dosen. Och om man verkligen vill verka för att öka njutningen i samhället, då borde det vara en aspekt som ägnades mycket större kraft och intresse. Annars kan inställningen som citatet ovan ger uttryck för lika gärna tolkas som dubbelmoral.
Samma sak gäller den praxis som alkoholproducenterna, i enlighet med gällande lag (kapitel 4, § 11c) arbetar efter, då man liksom för tobaksprodukter har med en varningstext i alla renodlade annonser för öl, vin och sprit. Det kan till exempel stå ”Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor”, eller ”Alkohol är beroendeframkallande”. Varför återfinns sådana varningstexter uteslutande i annonser för alkohol och inte på några andra ställen där man talar om alkohol?
På många av de sidor i Metro där vinspalten publicerades kan man således iaktta en paradox. Överst på sidan läser man en artikel där ett tiotal viner, med hjälp av mer eller mindre vitsigt fyndiga formuleringar rekommenderas utan reservationer och varningar. Och lite längre ner på sidan, i en annons för ett vin som i princip bara består av en bild på en flaska och kanske ordet ”Eldig spanjor”, där står det med stora svarta bokstäver mot vit bakgrund: ”Att börja dricka i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem”.
Läser man tidningen Livets goda (och andra liknande tidningar och böcker) blir paradoxen ännu tydligare. Där finns anmärkningsvärt nog väldigt få alkoholannonser, som alltså varnar för bruket av alkohol, men däremot en lång rad artiklar som handlar om alkoholframställning, vin-, öl-, och sprithistoria, tester och recensioner samt krönikor om hur vin och alkohol på bästa sätt avnjutes. Men ingenstans i dessa artiklar uppmärksammas alkoholbrukets baksidor eller framförs några som helst varningar. Åtminstone om man väljer att betrakta alkohol som en drog kan det vara berättigat att ställa frågan: Om varningarna framförs av omsorg om brukarna, vore det då inte mer logiskt att budskapet presenterades på ett något mer nyanserat sätt även i hyllningsartiklarna, recensionerna och i anslutning till rekommendationer och information om vin?Nedanstående bild visar också hur samma regler kan följas på olika sätt, med olika konsekvenser som följd.
Slutsats? Det finns inga enkla lösningar!
Fortfarande med utgångspunkten att alkohol är en drog ska här förutsättningarna för ett mer balanserat förhållningssätt till alkohol diskuteras. I en tidigare bloggpost konstaterades att de som vill tala och talar om alkoholens positiva sidor väldigt sällan eller i väldigt liten grad också talar om drogens negativa sidor, (och att sådana finns har visats i en lång rad studier. Se t.ex Berit Anderssons (1999) studie Att förstå drogmissbruk och Tom Leissners och Ulla-Carin Hedins (2002) antologi Könsperspektiv på missbruk).
Det har slagit mig att de båda aspekterna av drogen sällan diskuteras samtidigt och det kan få som konsekvens att de som borde läsa om alkoholens baksidor inte nås av den kunskap som finns. Detta skulle ett ansvarsfullt drogperspektiv på alkohol kunna råda bot på genom att det tvingar båda sidor att uppmärksamma och förstå att alkohol är ett komplext fenomen.
Idag när någon försöker ta upp alkoholens problematiska sidor i en ”positiv” skrift blir det inte sällan i förbifarten, som ett slags reservation, oftast i slutet. På nätet har jag helt i linje med denna trend bara hittat en sådan anmärkning. Den lyder så här:
Spumante Universe behandlar alkohol som ett njutningsmedel. Vår åsikt är dock att upplysning om alkoholens skadliga effekter är viktig. Därför hänvisar vi gärna till mer kompetenta källor på området.Ett sätt att tolka avsaknaden och de ganska pliktskyldiga reservationerna som den ovan är att de bygger på tanken att problemen får andra ta hand om, alternativt att den som drabbas får skylla sig själv. Om alkohol av samhället betraktades som en drog så skulle ovanstående påpekande framstå som absurt. Eftersom alla droger, för att ge de positiva effekter man efterstävar, kräver rätt dosering som ofta skiljer sig från individ till individ, blir det uppenbart att de lobbyister som inte tar detta i beaktande inte bryr sig om brukarna, kunderna.
För att alkohol ska kunna vara ett njutningsmedel så krävs det ju att man som brukare lär sig vad som är den individuellt optimala dosen. Och om man verkligen vill verka för att öka njutningen i samhället, då borde det vara en aspekt som ägnades mycket större kraft och intresse. Annars kan inställningen som citatet ovan ger uttryck för lika gärna tolkas som dubbelmoral.
Samma sak gäller den praxis som alkoholproducenterna, i enlighet med gällande lag (kapitel 4, § 11c) arbetar efter, då man liksom för tobaksprodukter har med en varningstext i alla renodlade annonser för öl, vin och sprit. Det kan till exempel stå ”Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor”, eller ”Alkohol är beroendeframkallande”. Varför återfinns sådana varningstexter uteslutande i annonser för alkohol och inte på några andra ställen där man talar om alkohol?
På många av de sidor i Metro där vinspalten publicerades kan man således iaktta en paradox. Överst på sidan läser man en artikel där ett tiotal viner, med hjälp av mer eller mindre vitsigt fyndiga formuleringar rekommenderas utan reservationer och varningar. Och lite längre ner på sidan, i en annons för ett vin som i princip bara består av en bild på en flaska och kanske ordet ”Eldig spanjor”, där står det med stora svarta bokstäver mot vit bakgrund: ”Att börja dricka i tidig ålder ökar risken för alkoholproblem”.
Läser man tidningen Livets goda (och andra liknande tidningar och böcker) blir paradoxen ännu tydligare. Där finns anmärkningsvärt nog väldigt få alkoholannonser, som alltså varnar för bruket av alkohol, men däremot en lång rad artiklar som handlar om alkoholframställning, vin-, öl-, och sprithistoria, tester och recensioner samt krönikor om hur vin och alkohol på bästa sätt avnjutes. Men ingenstans i dessa artiklar uppmärksammas alkoholbrukets baksidor eller framförs några som helst varningar. Åtminstone om man väljer att betrakta alkohol som en drog kan det vara berättigat att ställa frågan: Om varningarna framförs av omsorg om brukarna, vore det då inte mer logiskt att budskapet presenterades på ett något mer nyanserat sätt även i hyllningsartiklarna, recensionerna och i anslutning till rekommendationer och information om vin?Nedanstående bild visar också hur samma regler kan följas på olika sätt, med olika konsekvenser som följd.
Slutsats? Det finns inga enkla lösningar!
Några ord om Karel Kosik, och praxisbegreppet
Igår var det examen på Kultur- och samhällsanalysprogrammet. 10 B-uppsatser behandlades och betygssattes. En högtidsdag där alla skötte sig exemplariskt. Gårdagen var kulmen på ett långt och omtumlande år, och nu när det är över infinner sig tröttheten. Under året som gått har jag lärt mig otoligt mycket, om mig själv och om vad som är viktig i livet. Jag har vuxit, och kommer att komma tillbaka till akademin starkare än någonsin, vad som än händer. Kan inte säga att jag längtar, inte nu. Till USA, till konferensen i Philadelphia nästa helg, och till New York veckan efter. Till det längtar jag, och till semestern. Men inte till hösten, i alla fall inte ännu. Fast jag ser fram emot den ändå. Som en utmaning.
Det är då 20 år sedan jag började studera. Höstterminen 1991 satt jag nervös och tvivlande på A-kursen i etnologi. Oj, vilken resa. Inte kunde jag då ana att jag skulle våga åka på konferens i USA, eller ens föreläsa på Högskolan. Jag var bara bagaren som smet. Jag var på väg bort. Nu är jag hemma.
Hittade en gammal tenta, från 1996. Den handlar om filosofen Karel Kosik. Tänkte den kunde få ligga på Flyktlinjer, som ett minne från förr. Och som en jämförelse med mitt nuvarande skrivande. Mycket har hänt, och ändå är det mesta sig likt. Märkligt, men lite roligt att tänka på. Texten är lång, det får jag redan nu varna för, och något daterad.
Här har ni Eddy Nehls, i 1996 års tappning. På gott och ont ...
Kosiks tankar kan sägas utgå från en humanistisk marxism och denna tradition kommer huvudsakligen från Väst- och Mellaneuropa, med förgrundsfigurer som Lukács och Gramsci, kanske man även kan räkna in Karl Mannheim. Den går ofta på tvärs mot de i de forna öststaterna etablerade kommunistpartiernas tolkning av Marx. Filosoferna har inriktat sig på att utveckla främst den unge Marx tankar om dialektiken, ofta har detta arbete mynnat ut i en modern kritisk teori om samhället och kulturen. Många av tankarna relaterar till och utgår eller bygger vidare på Georg Lukács essaysamling "Historia och Klassmedvetande" från 1923. Lukács ville skapa ett sammanhängande filosofiskt fundament för marxismen och han utgår från dialektiken hos den tidige Marx och influenserna av Hegel. Lukács och senare även bla. Frankfurtskolan, Sartre och Gramsci vägrar att betrakta marxismen som ett färdigt system med svar på alla frågor om verkligheten. Man menar istället att dialektiken inte medger några orubbliga teser. Verkligheten och samhällsutvecklingen är något som alla individer är med om att aktivt skapa med sina egna vardagliga handlingar och tankar. Man ger marxismen en humanistisk prägel och tar frågan om människornas reella frigörelse från sitt nuvarande tillstånd, mot dess utopiska möjligheter på allvar. Utvecklingen styrs varken av fasta och eviga strukturer eller deterministiska krafter, enligt denna tradition.
Lukács utgår från att det endast är det klassmedvetna proletariatet som kan inta ett perspektiv på verkligheten som medger insikt om sakernas verkliga natur och därigenom skapa möjligheter till förändring av den egna situationen. Kosik däremot gör ingen sådan avgränsning utan håller möjligheterna öppna för alla grupper och individer som genom kritiskt tänkande och egen forskning bryter igenom den "pseudokonkreta" världens falska sken, att se möjligheterna och makten i de egna handlingarna och tankarna. Horace Engdahl skriver i sitt förord till Kosiks bok att:
Kosik talar om totalitet, med det menar han hela den verklighet i vilken människorna anpassar naturen till sina egna behov och i vilken man inrättar samhälleliga former för livet tillsammans med andra. Mellan tankarna om det ideala samhället som finns hos individen och den verklighet som man lever i, finner man enligt Kosik praxis. Praxis är den verksamma punkt där subjektet och objektet möts, här länkas teori och verklighet samman. Kosik ser en frihet i praxis, men det är ingen omedelbar frihet. Han hävdar att människan är djupt präglad av objektiva former som språk, institutioner och produkter som kommer ur samhällslivets fortlöpande reproduktion. Det som människorna gör och tänker i den verklighet de lever i skulle alltså vara praxis. Livet så som det kommer till uttryck i det vardagliga är praxis. Praxis kan uppfattas som en syntes mellan den utopiska tanken om möjligheternas genomförande och de objektiva reélla strukturer eller utgångslägen som skapats i tidigare generationers praxis. På detta sätt är det alltså människan själv som kollektiv och som individ som skapar sin egen verklighet och konkreta vara. För mig är det mycket viktigt att tankar som dessa förs fram och hålls levande. Jag är övertygad om att de ligger närmare sanningen än de ideér som vi dagligen matas med av ekonomer och politiker.
Själva praxisbegreppet hos Kosik är utarbetat och bygger på tankar från Herbert Marcuse och en tidig uppsats av honom som i sin tur skapats av influenser från Heidegger. Men ytterst går tankarna tillbaka på Marx berömda Feuerbachteser. Den uppsats av Marcuse som inspirerat Kosik heter "Über die philosophischen Grundlagen des wirtschaftswissenschaftlichen Arbeitsbegriffs" i denna uppsats är hela den moderna praxisfilosofin samlad. Marcuse söker i uppsatsen, enligt Horace Engdahl ett allmänt begrepp om arbetet som till sin art är ontologiskt eftersom han menar att arbetet ursprungligen inte är ett ekonomiskt fenomen. Arbetet är något som ligger djupt rotat i människornas personlighet och starkt knutet till hennes överlevnad. Arbete för Marcuse är inte i första hand kopplat till produktion, det handlar istället om människans tillägnelse av världen. Arbete är det sätt på vilket människan är i världen. Engdahl skriver i förordet:
Med detta begrepp som utgångspunkt utarbetar Kosik sin teori om mänsklighetens inneboende potential. Det går att skapa det samhälle vi vill om vi bara gör oss medvetna om våra möjligheter och den makt vi besitter. Det moderna produktionssamhället försätter människorna i ett tillstånd av alienation säger Marx, denna alienation tolkar Kosik som: "glömskan om det samhälleliga varat". Han menar att genom glömskan om sin egen roll och dess möjligheter skapas det en känsla av att vara fånge i strukturernas nät. Kosik menar, som alla verkliga dialektiker, att människans samhälleliga vara är oavslutat och öppet för nya existensmöjligheter som succesivt skapas genom historien av erfarenheterna från denna. Utifrån erfarenheterna kan man, om man vill och om man är tillräckligt många, förändra sina samhälleliga förutsättningar och dess karaktär.
Kosik menar att det inte finns någon automatik i civilisationens process, på det sätt som jag uppfattat att Norbert Elias gör. Här befinner jag mig nu på ett gungfly och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Kosik borde i konsekvensens namn ge Hans Peter Duerr rätt, men jag trodde att jag var övertygad om att Elias var den som beskrivit en korrektare bild av utvecklingen. Är detta en motsägelse? Efter en stunds tänkande kommer jag fram till att det inte nödvändigtvis måste vara det. När Kosik säger att det inte finns någon automatik i utvecklingen så övertygar han mig och för att jag ska kunna föra in Elias i denna världsbild så måste jag tolka hans civilisationsteori som en beskrivning av ett historiskt förlopp som styrts av praxis, som i sin tur kan te sig automatiskt och deterministiskt, men det är bara en chimär eftersom utvecklingen går så långsamt och utgår från individernas konkreta livssituation. Duerr som menar att det ligger i människans väsen att hysa skammkänslor inför nakenhet har enligt mig visat prov på en essentialism som jag inte gillar. Jag kan inte hitta något hos Elias som pekar på att förändringarna kommer utifrån, även om han tycker sig se en viss automatik i utvecklingen så blir min slutsats att det inte finns någon motsättning mellan Elias och Kosik. För den som inte gjort sig medveten om eller accepterat praxisbegreppet som en faktisk realitet kan det se ut som om utvecklingen förs fram av en utifrån kommande kraft.
Det är upp till varje individ att själv återskapa och leva sitt liv och att kämpa för att forma det som man själv vill - kan man lite tillspetsat tolka Kosiks teori. Denna tolkning gjorde åtminstone ledarna i Tjeckoslovakien och det var givetvis svårt att smälta för det totalitära kommunistiska partiet som förnekade den unge Marx och tog fasta på senare, mera deterministiska tolkningar. Det var förmodligen den främsta orsaken till att Kosik arresterades och det kan kanske tolkas som ett bevis på sanningen och relevansen i hans tankar. Teorin bär i sig inte på några revolutionära incitament, den propagerar bara för människans inneboende möjligheter att realisera sina drömmar om ett samhälle där allas behov beaktas.
Kosiks projekt består i att med hjälp av Heidegger och Husserl återupptäcka marxismens subjektdimension och ta vara på dess inslumrade kunskaper om den konkreta mänskliga existensen. Han vill visa att den marxska dialektiken är en frihetsfilosofi och en plan för individens utveckling till en autentisk människa. Det är bara i filosofin som verkligheten kan ses som "Konkret totalitet" och därigenom fatta människans förmåga att överskrida strukturernas gränser. Den situation som Kosiks samtid befann sig i menade han omöjliggjorde en rationell förståelse av människans subjektivitet i historien. Kosik ville erövra verkligheten åt förnuftet. Han menar att revolutionens och filosofins skärningspunkt är människans upptäckt av sig själv som verklighetsformande subjekt. Kosik, liksom Marx och Hegel, propagerar för människans insikt om sin egen förmåga till självmedvetande och dess möjlighet att göra henne till en historiskt fri varelse som kan skapa och omskapa historien.
Kosiks egen utopi om det ultimata samhället är en urbant präglad tillvaro som hämtar influenser från många skiftande kulturer, epoker och samhällsklasser. Här skulle jag vilja anknyta till tankar som förts fram under kursen och utse Kosik till en utmärkt företrädare för den den människotyp som Claude Levi- Strauss kallar bricolören. Kosik skulle då enligt Levi- Strauss vara en företrädare för det mindre utvecklade primitiva samhället. Men eftersom Levi- Strauss är en representant för den tradition som talar om subjektets död och eftersom jag ser honom som en kuriös tänkare som har få positiva saker att tillföra min världsbild, så uppfattar jag endast detta som en kul kommentar. Det kan också fungera som en varning för att allt för mycket fjärma sig från de mänskliga individerna som subjekt. Om samhällsteoretiker i allt för hög grad internaliserar liknande dessa tankar och utgångspunkter, då tror jag att det finns en stor fara för att man underblåser bildandet av samhällen som kusligt mycket liknar det tyska mellankrigssamhälle som kunde frammana strategier och en kultur som i slutändan kunde rättfärdiga sådana handlings och besluts hierarkier som enligt Zygmunt Bauman ledde till förintelsen av sex milioner judar (Bauman 1989). Det är kanske att hårdra det men jag tror att om man börjar bortse från människorna som lever i samhället så har man åtmistone tagit det första steget i den riktningen.
Kosik hyllar det moderna livet och dess rörlighet som gör det möjligt att leva i många skiftande världar samtidigt. Kosik talar inte som Simmel om att livet i ett modernt samhälle skulle ge upphov till avtrubbade sinnen, jag uppfattar hos honom snarare en motsatt tanke om att livet i en hektisk föränderlig stad, där man ständigt har ett rikt och varierat utbud skulle verka livgivande och i sin tur utveckla och stimulera individerna där. När Simmel talar om att penningekonomin hotar det subjektiva livet då tangerar han skrämmande dagens utveckling. Kosik i sin tur betonar den urbana kulturens möjligheter att tillgodogöra sig saker från en lång rad skiftande världar samtidigt. Detta Kosikska ideal beskriver en spänningsfylld tillvaro som är dynamiskt fullödig och som verkar stimulerande på subjekten som uppbär den. Om denna inneboende möjlighet i fler sammanhang fördes fram då är chanserna större att man skulle få ett mer komplett samhälle som i högre grad stämmer överens med en en högre andel av dess inneboende befolknings behov och förutsättningar.
Det är då 20 år sedan jag började studera. Höstterminen 1991 satt jag nervös och tvivlande på A-kursen i etnologi. Oj, vilken resa. Inte kunde jag då ana att jag skulle våga åka på konferens i USA, eller ens föreläsa på Högskolan. Jag var bara bagaren som smet. Jag var på väg bort. Nu är jag hemma.
Hittade en gammal tenta, från 1996. Den handlar om filosofen Karel Kosik. Tänkte den kunde få ligga på Flyktlinjer, som ett minne från förr. Och som en jämförelse med mitt nuvarande skrivande. Mycket har hänt, och ändå är det mesta sig likt. Märkligt, men lite roligt att tänka på. Texten är lång, det får jag redan nu varna för, och något daterad.
Här har ni Eddy Nehls, i 1996 års tappning. På gott och ont ...
Kosiks tankar kan sägas utgå från en humanistisk marxism och denna tradition kommer huvudsakligen från Väst- och Mellaneuropa, med förgrundsfigurer som Lukács och Gramsci, kanske man även kan räkna in Karl Mannheim. Den går ofta på tvärs mot de i de forna öststaterna etablerade kommunistpartiernas tolkning av Marx. Filosoferna har inriktat sig på att utveckla främst den unge Marx tankar om dialektiken, ofta har detta arbete mynnat ut i en modern kritisk teori om samhället och kulturen. Många av tankarna relaterar till och utgår eller bygger vidare på Georg Lukács essaysamling "Historia och Klassmedvetande" från 1923. Lukács ville skapa ett sammanhängande filosofiskt fundament för marxismen och han utgår från dialektiken hos den tidige Marx och influenserna av Hegel. Lukács och senare även bla. Frankfurtskolan, Sartre och Gramsci vägrar att betrakta marxismen som ett färdigt system med svar på alla frågor om verkligheten. Man menar istället att dialektiken inte medger några orubbliga teser. Verkligheten och samhällsutvecklingen är något som alla individer är med om att aktivt skapa med sina egna vardagliga handlingar och tankar. Man ger marxismen en humanistisk prägel och tar frågan om människornas reella frigörelse från sitt nuvarande tillstånd, mot dess utopiska möjligheter på allvar. Utvecklingen styrs varken av fasta och eviga strukturer eller deterministiska krafter, enligt denna tradition.
Lukács utgår från att det endast är det klassmedvetna proletariatet som kan inta ett perspektiv på verkligheten som medger insikt om sakernas verkliga natur och därigenom skapa möjligheter till förändring av den egna situationen. Kosik däremot gör ingen sådan avgränsning utan håller möjligheterna öppna för alla grupper och individer som genom kritiskt tänkande och egen forskning bryter igenom den "pseudokonkreta" världens falska sken, att se möjligheterna och makten i de egna handlingarna och tankarna. Horace Engdahl skriver i sitt förord till Kosiks bok att:
Det är ett genomgående tema i "Det konkretas dialektik" att visa hur människornas falska medvetande och ofrihet framspringer ur det faktum att de inte längre känner igen den objektiva världen som sitt eget uttryck och som resultatet av sin aktiva samhälleliga tillägnelse av naturen.Tankarna hos Kosik om människans möjligheter att skapa sin egen tillvaro bygger mycket på existentialismen men han tar avstånd från det ansvar för handlingarnas konsekvenser som existentialisterna lägger på individen.
Kosik talar om totalitet, med det menar han hela den verklighet i vilken människorna anpassar naturen till sina egna behov och i vilken man inrättar samhälleliga former för livet tillsammans med andra. Mellan tankarna om det ideala samhället som finns hos individen och den verklighet som man lever i, finner man enligt Kosik praxis. Praxis är den verksamma punkt där subjektet och objektet möts, här länkas teori och verklighet samman. Kosik ser en frihet i praxis, men det är ingen omedelbar frihet. Han hävdar att människan är djupt präglad av objektiva former som språk, institutioner och produkter som kommer ur samhällslivets fortlöpande reproduktion. Det som människorna gör och tänker i den verklighet de lever i skulle alltså vara praxis. Livet så som det kommer till uttryck i det vardagliga är praxis. Praxis kan uppfattas som en syntes mellan den utopiska tanken om möjligheternas genomförande och de objektiva reélla strukturer eller utgångslägen som skapats i tidigare generationers praxis. På detta sätt är det alltså människan själv som kollektiv och som individ som skapar sin egen verklighet och konkreta vara. För mig är det mycket viktigt att tankar som dessa förs fram och hålls levande. Jag är övertygad om att de ligger närmare sanningen än de ideér som vi dagligen matas med av ekonomer och politiker.
Själva praxisbegreppet hos Kosik är utarbetat och bygger på tankar från Herbert Marcuse och en tidig uppsats av honom som i sin tur skapats av influenser från Heidegger. Men ytterst går tankarna tillbaka på Marx berömda Feuerbachteser. Den uppsats av Marcuse som inspirerat Kosik heter "Über die philosophischen Grundlagen des wirtschaftswissenschaftlichen Arbeitsbegriffs" i denna uppsats är hela den moderna praxisfilosofin samlad. Marcuse söker i uppsatsen, enligt Horace Engdahl ett allmänt begrepp om arbetet som till sin art är ontologiskt eftersom han menar att arbetet ursprungligen inte är ett ekonomiskt fenomen. Arbetet är något som ligger djupt rotat i människornas personlighet och starkt knutet till hennes överlevnad. Arbete för Marcuse är inte i första hand kopplat till produktion, det handlar istället om människans tillägnelse av världen. Arbete är det sätt på vilket människan är i världen. Engdahl skriver i förordet:
Även om alla ekonomiska motiv bortföll så skulle förhållandet mellan människans tillvaro och hennes värld fortfarande ske i form av arbete, för att hon skulle kunna förmedla sig med denna värld som ett aktivt vetande subjekt. Arbetets skeende skulle då endast flytta ut ur den ekonomiska dimensionen. För Marcuse är det således uppfyllandet av "varats överskott över tillvaron" som utgör arbetets yttersta mening: att mätta vår strävan till fullhet, vår önskan att vara till i verkligheten med alla våra möjligheter.Den som gått i en långavarig sysslolös arbetslöshet kan säkert intyga att tankarna som framförs av Marcuse är riktiga. Marcuse menar att det moderna kapitalistiska samhället karakteriseras av att arbete i produktiv mening och den fria form av praxis som är dess motpol, har skiljts åt och i dessa samhällen är det olika klasser som utför de olika arbetena. Därigenom har båda formerna perverterats. Kosiks bok är i många stycken endast en utvidgning av Marcuses text men han finner ändå några punkter att kritisera. Kosik menar precis som Marcuse att arbete är något mer än bara producerande av varor och tjänster men han kritiserar honom för att han inte skiljer mellan arbete och praxis. Kosik säger att man inte får se allt mänskligt görande som arbete. Arbete för Kosik är de sysselsättningar som dikteras av yttre syften som naturnödvändighet eller social plikt. Praxis är enligt Kosik ett mycket vidare begrepp som i sig rymmer formandet av subjektivitetens tillblivelse och känslomässig interaktion mellan subjekten som kamp för erkännande. Praxis blir då den ontologiska mittpunkten för subjektets samröre med den objektiva verkligheten. Det är själva grundförutsättningen för all kunskap om verkligheten. Praxis är själva den existensial som drar upp gränserna för det mänskliga varats sfär, menar Kosik. Han använder praxisbegreppet på liknande sätt som praxisfilosoferna i Jugoslavien och han har även samarbetat periodvis med dem.
Med detta begrepp som utgångspunkt utarbetar Kosik sin teori om mänsklighetens inneboende potential. Det går att skapa det samhälle vi vill om vi bara gör oss medvetna om våra möjligheter och den makt vi besitter. Det moderna produktionssamhället försätter människorna i ett tillstånd av alienation säger Marx, denna alienation tolkar Kosik som: "glömskan om det samhälleliga varat". Han menar att genom glömskan om sin egen roll och dess möjligheter skapas det en känsla av att vara fånge i strukturernas nät. Kosik menar, som alla verkliga dialektiker, att människans samhälleliga vara är oavslutat och öppet för nya existensmöjligheter som succesivt skapas genom historien av erfarenheterna från denna. Utifrån erfarenheterna kan man, om man vill och om man är tillräckligt många, förändra sina samhälleliga förutsättningar och dess karaktär.
Kosik menar att det inte finns någon automatik i civilisationens process, på det sätt som jag uppfattat att Norbert Elias gör. Här befinner jag mig nu på ett gungfly och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Kosik borde i konsekvensens namn ge Hans Peter Duerr rätt, men jag trodde att jag var övertygad om att Elias var den som beskrivit en korrektare bild av utvecklingen. Är detta en motsägelse? Efter en stunds tänkande kommer jag fram till att det inte nödvändigtvis måste vara det. När Kosik säger att det inte finns någon automatik i utvecklingen så övertygar han mig och för att jag ska kunna föra in Elias i denna världsbild så måste jag tolka hans civilisationsteori som en beskrivning av ett historiskt förlopp som styrts av praxis, som i sin tur kan te sig automatiskt och deterministiskt, men det är bara en chimär eftersom utvecklingen går så långsamt och utgår från individernas konkreta livssituation. Duerr som menar att det ligger i människans väsen att hysa skammkänslor inför nakenhet har enligt mig visat prov på en essentialism som jag inte gillar. Jag kan inte hitta något hos Elias som pekar på att förändringarna kommer utifrån, även om han tycker sig se en viss automatik i utvecklingen så blir min slutsats att det inte finns någon motsättning mellan Elias och Kosik. För den som inte gjort sig medveten om eller accepterat praxisbegreppet som en faktisk realitet kan det se ut som om utvecklingen förs fram av en utifrån kommande kraft.
Det är upp till varje individ att själv återskapa och leva sitt liv och att kämpa för att forma det som man själv vill - kan man lite tillspetsat tolka Kosiks teori. Denna tolkning gjorde åtminstone ledarna i Tjeckoslovakien och det var givetvis svårt att smälta för det totalitära kommunistiska partiet som förnekade den unge Marx och tog fasta på senare, mera deterministiska tolkningar. Det var förmodligen den främsta orsaken till att Kosik arresterades och det kan kanske tolkas som ett bevis på sanningen och relevansen i hans tankar. Teorin bär i sig inte på några revolutionära incitament, den propagerar bara för människans inneboende möjligheter att realisera sina drömmar om ett samhälle där allas behov beaktas.
Kosiks projekt består i att med hjälp av Heidegger och Husserl återupptäcka marxismens subjektdimension och ta vara på dess inslumrade kunskaper om den konkreta mänskliga existensen. Han vill visa att den marxska dialektiken är en frihetsfilosofi och en plan för individens utveckling till en autentisk människa. Det är bara i filosofin som verkligheten kan ses som "Konkret totalitet" och därigenom fatta människans förmåga att överskrida strukturernas gränser. Den situation som Kosiks samtid befann sig i menade han omöjliggjorde en rationell förståelse av människans subjektivitet i historien. Kosik ville erövra verkligheten åt förnuftet. Han menar att revolutionens och filosofins skärningspunkt är människans upptäckt av sig själv som verklighetsformande subjekt. Kosik, liksom Marx och Hegel, propagerar för människans insikt om sin egen förmåga till självmedvetande och dess möjlighet att göra henne till en historiskt fri varelse som kan skapa och omskapa historien.
Kosiks egen utopi om det ultimata samhället är en urbant präglad tillvaro som hämtar influenser från många skiftande kulturer, epoker och samhällsklasser. Här skulle jag vilja anknyta till tankar som förts fram under kursen och utse Kosik till en utmärkt företrädare för den den människotyp som Claude Levi- Strauss kallar bricolören. Kosik skulle då enligt Levi- Strauss vara en företrädare för det mindre utvecklade primitiva samhället. Men eftersom Levi- Strauss är en representant för den tradition som talar om subjektets död och eftersom jag ser honom som en kuriös tänkare som har få positiva saker att tillföra min världsbild, så uppfattar jag endast detta som en kul kommentar. Det kan också fungera som en varning för att allt för mycket fjärma sig från de mänskliga individerna som subjekt. Om samhällsteoretiker i allt för hög grad internaliserar liknande dessa tankar och utgångspunkter, då tror jag att det finns en stor fara för att man underblåser bildandet av samhällen som kusligt mycket liknar det tyska mellankrigssamhälle som kunde frammana strategier och en kultur som i slutändan kunde rättfärdiga sådana handlings och besluts hierarkier som enligt Zygmunt Bauman ledde till förintelsen av sex milioner judar (Bauman 1989). Det är kanske att hårdra det men jag tror att om man börjar bortse från människorna som lever i samhället så har man åtmistone tagit det första steget i den riktningen.
Kosik hyllar det moderna livet och dess rörlighet som gör det möjligt att leva i många skiftande världar samtidigt. Kosik talar inte som Simmel om att livet i ett modernt samhälle skulle ge upphov till avtrubbade sinnen, jag uppfattar hos honom snarare en motsatt tanke om att livet i en hektisk föränderlig stad, där man ständigt har ett rikt och varierat utbud skulle verka livgivande och i sin tur utveckla och stimulera individerna där. När Simmel talar om att penningekonomin hotar det subjektiva livet då tangerar han skrämmande dagens utveckling. Kosik i sin tur betonar den urbana kulturens möjligheter att tillgodogöra sig saker från en lång rad skiftande världar samtidigt. Detta Kosikska ideal beskriver en spänningsfylld tillvaro som är dynamiskt fullödig och som verkar stimulerande på subjekten som uppbär den. Om denna inneboende möjlighet i fler sammanhang fördes fram då är chanserna större att man skulle få ett mer komplett samhälle som i högre grad stämmer överens med en en högre andel av dess inneboende befolknings behov och förutsättningar.
onsdag 1 juni 2011
Alla talar dock inte på samma sätt …
För att försöka balansera analysen har jag letat bland njutningslobbyisterna efter alternativa sätt att tala om vin. Det visade sig då att vinskribenten på Göteborgs-Postens lördagsbilaga Två Dagar, Thomaz Grehn har anammat ett lite annorlunda sätt att skriva om vin.
I Två Dagar finns ingen programförklaring som betonar enkelheten och lusten i vindrickandet. Vidare är poängsystemet i GP uppdelat i två skalor, ett allmänt omdöme som bygger på tidningens femgradiga skala (fyrar) och en skala från ett till fem som anger kvalitetspoäng. GP recenserar månadens samtliga nya viner, men i tidningen publiceras bara de viner som fått betygen fem, fyra och tre (övriga viner kan man läsa om på www.gp.se). De exempel som valts ut som illustration på denna skillnad är hämtade från lördagen den 6 mars 2006. Där talar Grehn i sin krönika om rättvisemärkt vin.
Först ett sydafrikansk, vitt vin som får betyget fyra fyrar och en kvalitetspoäng på två, sedan ett rött vin, också från Sydafrika, som tilldelats fem fyrar och tre + för kvalitet.
I GP är det inte riktigt lika uppenbart att man vill presentera viner som man samtidigt rekommenderar. Grehns recensioner blir därmed i något högre grad än många andra exempel i artikeln just recensioner, i betydelsen utvärderande jämförelser. För att hjälpa läsaren att själv bilda sig en uppfattning kan nämnas att på systembolagets hemsida och i deras katalog presenteras vinerna på följande sätt.
I Två Dagar finns ingen programförklaring som betonar enkelheten och lusten i vindrickandet. Vidare är poängsystemet i GP uppdelat i två skalor, ett allmänt omdöme som bygger på tidningens femgradiga skala (fyrar) och en skala från ett till fem som anger kvalitetspoäng. GP recenserar månadens samtliga nya viner, men i tidningen publiceras bara de viner som fått betygen fem, fyra och tre (övriga viner kan man läsa om på www.gp.se). De exempel som valts ut som illustration på denna skillnad är hämtade från lördagen den 6 mars 2006. Där talar Grehn i sin krönika om rättvisemärkt vin.
Först ett sydafrikansk, vitt vin som får betyget fyra fyrar och en kvalitetspoäng på två, sedan ett rött vin, också från Sydafrika, som tilldelats fem fyrar och tre + för kvalitet.
Mycket torrt och ståtligt, med vissa inslag av tropisk frukt. Ett enkelt fiskvin som egentligen smakar ganska precis vad det kostar, men som får en extrafyr för sin rättvisemärkning. Köp en flaska till räkorna – och känn dig som en reko typ (Artikelnummer 98387).Skillnaden mellan Spumante och GP är kanske inte uppenbar, men jag tycker mig ändå här finna en något annorlunda ton i anslaget. Thomaz Grehn lägger sig till exempel inte vinn om att låta hurtigt svängig och försöker inte framhäva vinets ”roliga” sidor och dess möjligheter i festliga sammanhang. Fokus i recensionerna i GP ligger på smaken. Men som synes finns även här en mängd liknelser med körsbär, frukt, lakrits och choklad och även Grehn använder sig av ord som, ”trevligt vin”, ”enkelt fiskvin”, ”fatig, fet chardonnay med stor smakrikedom”, ”simmig och tät, med massor av ljuv, torkad frukt inbäddad i sammet och knäck” eller ”saftigt, bärigt och mycket lättdrucket utan några tanniner som bråkar och ställer krav på mat”.
Och: En typisk sydafrikan med sin påtagliga rökighet från pinotagen (hör 40 procent). Blandningen med en solmogen frukt/bärkompott och skaplig tanninrikedom från cabernetdruvan har gett ett kanonvin för så lite pengar. Rättvisemärkningen behöver egentligen inte påpekas som alibi för ett köp, vinet håller för fem fyrar ändå. Hellre till buffé med rökta charkuterier än till kraftiga kötträtter (Artikelnummer 98386).
I GP är det inte riktigt lika uppenbart att man vill presentera viner som man samtidigt rekommenderar. Grehns recensioner blir därmed i något högre grad än många andra exempel i artikeln just recensioner, i betydelsen utvärderande jämförelser. För att hjälpa läsaren att själv bilda sig en uppfattning kan nämnas att på systembolagets hemsida och i deras katalog presenteras vinerna på följande sätt.
Artikelnummer 98387. Färg: Ljusgul färg. Doft: Ungdomlig, fruktig doft med inslag av persika, melon och grön banan. Smak: Torr, ungdomlig, fruktig smak med inslag av persika, melon, citrus och grön banan. Användning: Serveras vid cirka 8°C till fisk- eller skaldjursrätter.
Artikelnummer 98386. Färg: Mörk, blåröd färg. Doft: Mycket fruktig, bärig doft med inslag av vanilj, blåbär och gräddkola. Smak: Mycket fruktig, aningen syltig smak med inslag av blåbär, vanilj och gräddkola. Användning: Serveras vid cirka 16°C till stekta rätter av gris, eller till inte alltför smakrika rätter av lamm- och nötkött.Testa själv nästa gång du hittar ett vin i en recension att jämföra olika omdömen!
Olika sätt att tala om (samma) vin
Nu ska en annan aspekt av den ökade exponeringen av vin/alkohol i media diskuteras, nämligen språkbruket. Vilka ord används när vinerna recenseras? Utgångspunkten för analysen är tidningen Metros vinspalt som fram till slutet av hösten 2005 publicerades regelbundet varje torsdag ”i samarbete med” Spumante.
Anslaget i Spumantes/Metros vinspalter är hurtigt, vilket kan illustreras med en av recensionerna som presenterades den 15 september 2005, under rubriken ”Sydafrikanska godingar till hösten”. Omdömet gäller en flaska rödvin från Sydafrika, placerad i kategorin ”Stor och stöddig”:
För det andra kan man reflektera kring valen av ord. Jag förstår att det för en tränad gom behövs ett fullmatat referensbibliotek att hämta liknelser från, men vet också av egen erfarenhet att för den om inte har tränat upp sitt smaksinne, eller för den som lider av nedsatt smaksinne, till exempel på grund av allergi, så är det svårt att förnimma nyanserna (som det naturligtvis handlar om) av ”ananas, fläder, mango, kiwi och lime”. Och om jag ber mina barn smaka på några droppar vin rynkar de ofelbart på näsan och säger: ”blä”. Mycket talar alltså för att man måste lära sig uppskatta vin innan man rätt kan förstå dessa referensangivelser. Därför kan man på goda grunder anta att orden fungerar och tolkas olika för en icke-kännare och en expert.
Utifrån ett drogperspektiv vill jag för det tredje väcka frågan, om det inte också går att förstå vinkännarnas spridande av enkelhetens evangelium och deras ambitioner att presentera vinerna på ett okomplicerat och enkelt sätt med hjälp av hänvisningar till söta frukter, som ett sätt att förföra och locka till köp. Det kan åtminstone bli en konsekvens av ett sådant sätt att uttrycka sig. Ett exempel på sådana aspekter av njutningslobbyisternas tal är när man beskriver vinet utan att överhuvudtaget nämna några smakreferenser. Ett rödvin i kategorin Bärbomb får illustrera detta (artikelnummer 99009).
Eftersom det i Sverige finns ett företag som har monopol på att sälja vin, öl och sprit över disk, kan det i sammanhanget kanske vara intressant att jämföra njutningslobbyisterna tal om vin, med Systembolagets presentation av samma viner. I inledningen till systembolagets produktkatalog (2006:5) finns rubriken: ”Så här använder du katalogen”. Där presenteras de symboler som företaget använder för att underlätta för köparen att kombinera vinet med mat. Här kan man läsa att Systembolaget i sina presentationer av vinerna använder sig av symboler som tar fasta på vad vinet passar till. Vidare använder sig Systembolaget av ”smakklockor” – som visar hur mycket fyllighet, strävhet och fruktsyra ett rött vin har – för att hjälpa kunden att jämföra de olika vinerna i katalogen. Klockorna …
I Systembolagets broschyr Systembolaget – så funkar det står det att läsa: ”Systembolaget finns till av en enda anledning: De alkoholrelaterade problemen blir mindre om alkoholförsäljningen inte styrs av vinstintresse”. Och man skriver vidare:
För att förtydliga denna aspekt ska några av de viner som av njutningslobbyisterna beskrivits på mest ”förföriskt” sätt jämföras med hur de presenteras av Systembolaget. Det gäller de viner som ovan angivits med artikelnummer. Läsaren vet redan hur de presenteras av Spumante. Men hur skriver man om dem i Systembolagets katalog (som också finns på nätet, där det förutom nedanstående information även finns länkar till ett stort urval av recept på passande maträtter)?
Vad som är bäst går naturligtvis inte att svara på. Det måste var och en av oss själva reflektera över, det är ett ansvar som vi har (och bör ta vara på).
Anslaget i Spumantes/Metros vinspalter är hurtigt, vilket kan illustreras med en av recensionerna som presenterades den 15 september 2005, under rubriken ”Sydafrikanska godingar till hösten”. Omdömet gäller en flaska rödvin från Sydafrika, placerad i kategorin ”Stor och stöddig”:
Backelit, banan och brända ekfat. Där satt vår definition av pinotagedruvan. Inte världens mest eleganta rödtjut, men det har i varje fall personlighet – och charm.Ordvalet signalerar en tydlig ambition om att inte komplicera detta med vin. Här framhäver man vinets positiva aspekter och koncentrerar sig uteslutande på den potentiella njutningen. Valet av ord i recensionen kan därmed sägas mer förmedla en känsla av själva upplevelsen vinet ger än det är en beskrivning av dess smak. Den 10 mars 2005 skriver man vidare så här om ett rött vin från Chile, i kategorin Stilig:
Inte särskilt komplext, men den sköna pinot noir-frukten sitter där den ska. Jordgubbe, smultron, hallon och sandelträ. Som en snyggt skuren tunn rock: inget att värma sig i när det blåser men kul när man ska ut och fingå.Som ett led i ambitionen att möta konsumenternas tänkta behov presenteras vinerna dessutom ofta under säsongsmässiga rubriker. Till exempel: ”Viner till påskens lammrätter” eller ”Viner på lut till examensbuffén”. Ett annat exempel är ”Gardera med allvädersviner”, och i ingressen till den spalten (26 maj 2005) har man verkligen tänkt på alla eventualiteter:
När solen skiner är det inte svårt att rekommendera viner. Inte heller när himlen är blygrå och ylletröjan självklar. Men när SMHI inte vet hur de ska rita väderkartorna, vad rekommenderar vi då? Svaret är att man garderar sig med allvädersviner. Viner som läskar och piggar upp men ändå är smakrika nog att värma. [Och ett vitt vin, i kategorin Fruktbomb, presenteras i samma spalt så här:] Ananas, fläder, mango, kiwi och lime i smaken. Suveränt läskande oavsett om du väljer ett svalt glas som aperitif eller om du vill äta asiatiskt med mycket koriander och citrongräs.Ett sista exempel på dessa ansträngningar att ligga rätt i tiden, som även visar hur man kan göra billiga viner prisvärda, är spalten som presenterades torsdagen den 21 april 2005. ”Budgetviner till helgen före lön”:
Sista helgen före lön nalkas och vi hjälper dig med vinvalet eftersom urvalet i de lägre prissegmenten fortfarande är mer ris än ros. Att göra toppviner kostar och det kommer det alltid att göra, men därmed inte sagt att allt till budgetpris är skräp. Här är våra budgetfavoriter för närvarande. [Två exempel på vinerna som recenseras under denna rubrik är först ett rött vin i kategorin Bärbomb, och det andra vinet är ett vitt vin i kategorin Fruktbomb]: Ta bort lite vätska och alkohol och det här skulle kunna vara gelén till rådjurssteken. Vi menar inget negativt, tvärtom. De flesta gillar gelé och vi är lyriska över att kunna njuta av smaken i flytande och lätt berusande form (Artikelnummer 6942). Och: På gränsen till skrattretande fruktig och fräsch. Rena päronläsken för vuxna. Att dricka mycket av det är nog som att äta en hel ask marmeladkulor, men ett par glas är nog okej (Artikelnummer 26361).Min tolkning av detta tal kan delas upp i fyra aspekter. För det första bör det nämnas att priserna på de viner som presenteras i ”budgetspalten” inte nämnvärt skiljer sig från de viner som vanligtvis presenteras i Metros vinspalt, det är här precis som annars viner för runt sextio, sjuttio kronor som rekommenderas.
För det andra kan man reflektera kring valen av ord. Jag förstår att det för en tränad gom behövs ett fullmatat referensbibliotek att hämta liknelser från, men vet också av egen erfarenhet att för den om inte har tränat upp sitt smaksinne, eller för den som lider av nedsatt smaksinne, till exempel på grund av allergi, så är det svårt att förnimma nyanserna (som det naturligtvis handlar om) av ”ananas, fläder, mango, kiwi och lime”. Och om jag ber mina barn smaka på några droppar vin rynkar de ofelbart på näsan och säger: ”blä”. Mycket talar alltså för att man måste lära sig uppskatta vin innan man rätt kan förstå dessa referensangivelser. Därför kan man på goda grunder anta att orden fungerar och tolkas olika för en icke-kännare och en expert.
Utifrån ett drogperspektiv vill jag för det tredje väcka frågan, om det inte också går att förstå vinkännarnas spridande av enkelhetens evangelium och deras ambitioner att presentera vinerna på ett okomplicerat och enkelt sätt med hjälp av hänvisningar till söta frukter, som ett sätt att förföra och locka till köp. Det kan åtminstone bli en konsekvens av ett sådant sätt att uttrycka sig. Ett exempel på sådana aspekter av njutningslobbyisternas tal är när man beskriver vinet utan att överhuvudtaget nämna några smakreferenser. Ett rödvin i kategorin Bärbomb får illustrera detta (artikelnummer 99009).
Det här är en upplevelse som ger intryck av schlagerfestival mer än filosofidiskussion. Hur kul som helst. Häll upp till en grillad biff med krämig potatisgratäng”. (Metro 10 mars 2005).För det fjärde bör man uppmärksamma att det i dessa spalter och på hemsidorna sällan förekommer viner som får dåligt betyg. Möjligen ligger det i sakens natur att man bara tar upp sådant som man rekommenderar, med det gör ju att det samlade intrycket för den som läser rekommendationerna mycket väl kan bli att alla viner smakar bra.
Eftersom det i Sverige finns ett företag som har monopol på att sälja vin, öl och sprit över disk, kan det i sammanhanget kanske vara intressant att jämföra njutningslobbyisterna tal om vin, med Systembolagets presentation av samma viner. I inledningen till systembolagets produktkatalog (2006:5) finns rubriken: ”Så här använder du katalogen”. Där presenteras de symboler som företaget använder för att underlätta för köparen att kombinera vinet med mat. Här kan man läsa att Systembolaget i sina presentationer av vinerna använder sig av symboler som tar fasta på vad vinet passar till. Vidare använder sig Systembolaget av ”smakklockor” – som visar hur mycket fyllighet, strävhet och fruktsyra ett rött vin har – för att hjälpa kunden att jämföra de olika vinerna i katalogen. Klockorna …
Beskriver hur drycken upplevs när man smakar på den. Man kan jämföra dem med en vanlig klocka där visarna börjar på tolv. För öl visar klockorna beska, fyllighet och sötma. För rödvin visar de fyllighet, strävhet och fruktsyra. För vitt vin, mousserande vin och rosé visar de sötma, fyllighet och fruktsyra. För starkviner visar de sötma och fyllighet.Det är naturligtvis svårt att bedöma vad som är enklast och bäst, men systemet med klockor behöver åtminstone inga ytterligare definitioner för att förstås. (Spumantes symboler för att klassificera vin, till exempel en raket, behöver följande text för att bli begriplig: ”Viner som har mycket av allt – färg, doft och smak”).
I Systembolagets broschyr Systembolaget – så funkar det står det att läsa: ”Systembolaget finns till av en enda anledning: De alkoholrelaterade problemen blir mindre om alkoholförsäljningen inte styrs av vinstintresse”. Och man skriver vidare:
För oss handlar det om att hjälpa kunderna att hitta ett hälsosamt förhållningssätt till alkohol: att låta bli att dricka när man inte alls ska och vara måttlig när man väljer att dricka. För det måste sägas, alkoholhaltiga drycker kan vara väldigt trevligt. […] Vi ska bidra med kunskap, både vad det gäller dryckernas smakegenskaper och deras påverkan på hälsan. Det är vår övertygelse att ju mer man vet, desto bättre handskas man med alkoholhaltiga drycker.Om man betraktar dessa ord i ljuset av åsikten att alkohol är en drog så kan orden (och hela idén med företaget) sägas harmoniera väl med det synsättet. Systembolaget måste ju ta hänsyn till båda sidorna av alkoholen, både dess positiva aspekter och dess negativa och man får heller inte premiera något enskilt varumärke eller någon speciell importör.
För att förtydliga denna aspekt ska några av de viner som av njutningslobbyisterna beskrivits på mest ”förföriskt” sätt jämföras med hur de presenteras av Systembolaget. Det gäller de viner som ovan angivits med artikelnummer. Läsaren vet redan hur de presenteras av Spumante. Men hur skriver man om dem i Systembolagets katalog (som också finns på nätet, där det förutom nedanstående information även finns länkar till ett stort urval av recept på passande maträtter)?
Artíkelnummer 6942: Färg: Blåröd färg. Doft: Ung, mycket fruktig, syltig doft med inslag av svarta vinbär, körsbär, vanilj och gräs. Smak: Ung, tydligt fruktig, aningen syltig smak med inslag av björnbär, svarta vinbär, viol och lakrits. Användning: Serveras vid 16-18°C till grillade rätter av gris-, lamm- eller nötkött.
Artikelnummer 26361: Färg: Ljusgul färg med grön kant. Doft: Medelstor, fruktig doft med inslag av äpple och apelsinskal. Smak: Torr, ungdomlig, fruktig smak med inslag av äpple och grapefrukt. Användning: Serveras vid cirka 8°C till vegetariska rätter eller till inte alltför smakrika fiskrätter.
Artikelnummer 99009: Färg: Mörk, blåröd färg. Doft: Ungdomlig, fruktig doft med karaktär av rostade ekfat, inslag av svarta vinbär, grön paprika och kaffe. Smak: Fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, mynta och rostat kaffe. Användning: Serveras vid 16-18 grader C till stekta eller grillade rätter av lamm- och nötkött.Hela Systembolagets sortiment förmedlas på samma sätt, med stark betoning på vinets utseende, smak och användningsområde. De känslor och upplevelser som vinet eventuellt kan ge överlåter man därmed till köparen att avgöra. Konsumenternas intresse av information om vinets smak balanseras således mot producenternas intresse av exponering.
Vad som är bäst går naturligtvis inte att svara på. Det måste var och en av oss själva reflektera över, det är ett ansvar som vi har (och bör ta vara på).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)