Lärare är och kan inte vara ett jobb som alla andra

Läraryrket håller på att förändras i grunden. Tyvärr inte till det bättre, tvärtom är det så att ett av de centrala yrkena i alla demokratiska kunskapsnationer, såväl i Sverige som i många andra länder, håller på att förvandlas till ett jobb vilket som helst. Det finns inte en enda förklaring till den djupt problematiska förändringen, den beror på många olika saker, men det faktum att vi här i Sverige fått för oss att ledare är viktigare och värdefullare än alla andra och därför ska ha mer makt och högre lön, är en bidragande orsak. Lärare passar inte in det narrativet, de förvandlas till ett slags anomali. Lärare är nämligen ledare, men en annan typ av ledare än de ledare som sitter i toppen för multinationella företag och som dikterar villkoren för alla andra. Lärare tar ansvar och behöver vara fria (på samma sätt som forskare måste vara fria) för att kunna utföra sin undervisning på ett sätt som leder till att elevernas kunskaper förbättras. 

Vårt samhälle har på kort tid blivit allt mer segregerat, på allt fler olika sätt. Sverige har inte bara flest miljardärer per capita i världen, klyftan i arbetslivet mellan ledare som anses oundgängliga och den växande andel av arbetskraften som leds och som betraktas som onödiga kostnader, blir bara större och större för varje år. Ett sätt att förklara den här förändringen är att se det som en konsekvens av att ledarnas makt och inflytande över den berättelse som formar alla samhällen, alltså den grundton som präglar kulturen, har ökat. Och det har den kunnat göra eftersom befolkningen i stort är splittrad på grund av att "alla" vill bli ledare, fotbollsproffs, influenser eller någon liknande. Individualismen och övertygelsen om att ensam är stark, eller i alla fall att alla är sin egen lyckas smed, söndrar och gör det möjligt för ett fåtal karismatiska ledare att tillskansa sig makt och privilegier. Detta har lett till att kunskap inte längre är makt, idag är makt kunskap!

Skillnaden mellan ledare och lärare, som profession betraktat, är att förutsättningen för att kunna vara en bra lärare är att man redan innan man blir det äger förmågan att axla ansvar. Ledarskap sägs handla om att ta ansvar, men i praktiken tar ledare inget ansvar, i alla fall inte på det sätt som lärare gör. Ledarna får dock betalt både för det ansvar de har på pappret (de får hög lön och bonusprogram) och ifall de misslyckas ta ansvar (då får de fallskärmar och avgångsvederlag). Lärare som de facto ansvarar för att skapa förutsättningar för elevernas lärande tar inte åt sig äran för resultatet, och kanske detta är en bidragande orsak till att läraryrket idag allt mer betraktas som ett arbete som alla andra, i och för sig ett något mer kvalificerat yrke, men lika fullt ett arbete som går att målstyra och kvalitetssäkra; alltså ledas enligt principer från tillverkningsindustrin. Därför pressas lärarnas löner neråt medan ledarnas, som blir fler och fler i skolans värld, pressas uppåt. 

När Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns det i princip bara lärare i skolan som tog ansvar för den dagliga verksamheten, och så fanns det någon som la schema och en rektor som såg till att lärarna kunde ägna all sin tid och kraft åt undervisning och kompetensutveckling. Idag betraktas rektorerna som en VD som arbetar på uppdrag av styrelsen, vars uppgift är att generera vinst till aktieägarna. Kunskapen har därför förvandlats till en produkt, och den synen på skolans uppdrag har lett till att behovet av LÄRARE som arbetar med processer och skapar förutsättningar för elevers LÄRANDE, har minskat drastiskt. På pappret och i teorin set allt ut som det alltid gjort, men i praktiken är allt sorgligt nog förändrat i grunden. Tragiskt nog talar mycket för att den här förändringsprocessen är självgenerarande och därför är utvecklingen oerhört svår att vända. 

Dagens förvridna bild av vad en skola är och hur högre utbildning fungerar och den verklighetsfrånvända synen på kunskap (som ett slags produkt) som vuxit fram parallellt, gör att det skapats ett fiktivt behov av ledare som tar strategiska beslut som lärarna sedan ska utföra på ett standardiserat sätt. Nås målen får ledarna en bonus, och om de inte nås får antingen lärarna skulden och tvingas underkasta sig mer kontroll, vilket är det vanliga; eller också avskedas ledaren och som får ett generöst avgångsvederlag eftersom hen har makten att förhandla fram ett sådant. Så som utbildningssystemet är riggat kan lärarna aldrig vinna och ledarna aldrig förlora, vilket utgör ett hot mot både kunskapen och demokratin som är varandras ömsesidiga förutsättningar. Systemet bygger på tanken att eleverna är behållare som ska fyllas med fakta, vilket gör att kvaliteten i den uppväxande generationens kunskaper och deras förmåga att lära och tänka kritiskt – alltså ändra åsikt i mötet med argument som talar för att de har fel och i ljuset av ny kunskap – utarmas. Och det leder i sin tur till efterfrågan på auktoritära ledare, eftersom allt fler brister i förståelse för vilka krav demokratin ställer, på alla som lever i den, för att den fungera. Vill man ha en bild att tänka med skulle man kunna säga att äldre tiders skola fostrade ledare som Nelson Mandela och Martin Luther King jr, och dagens ger oss ledare som Donald Trump eller Victor Orban.

Mina senaste bloggposter har handlat om akademisk frihet och artificiell intelligens, som båda, om än på olika sätt, utgör hot mot kunskapen. Frihet är en förutsättning för att lärare ska kunna undervisa, alltså ansvara för skapandet av de förutsättningar som krävs för elevernas egna lärande och kunskapsutveckling, vilket är dynamiska processer, inte produkter. Om lärarna inte får vara fria kan de inte ta det läraransvar som krävs, och då behövs heller inga skolledare. AI skulle kunna vara ett fantastiskt verktyg, men i dagens utbildningssystem utgör det ett hot mot kunskapen eftersom det används för att effektivisera produktionen av resultat, vilket är något annat än kunskap. När tilliten till lärarna minskar, deras frihet kringskärs och arbetet som utförs anses behöva målstyras och kvalitetssäkras av ledare, upphör skolarbetet att handla om lärande och i förlängningen kommer inte heller forskningen att kunna handla om sökandet efter ny och bättre kunskap. Det är med andra ord bara en tidsfråga – förutsatt givetvis att vi inte tar vårt kollektiva förnuft till fånga och anpassar skolan efter kunskapens krav – innan lärarna ersätts med AI. Eftersom skolan idag betraktas som en tillverkningsindustri bland andra finns inget hinder mot att eleverna använder AI för att producera de nyckeltal som ledarna konkurrerar med andra ledare om att producera mest av, till lägst pris. Om det bara är lärare av den gamla skolan, alltså lärare som är i yrket för undervisa och hjälpa andra att lära, som bryr sig om kunskapen kommer den aldrig att kunna värnas, den kräver en kollektiv förmåga att ta gemensamma beslut, vilket jag också skrivit om nyligen.

Bildningsmörkret sänker sig över vårt land, först gick det långsamt, men när en ny generation medietränade politiker röstades fram, som mötte all kritik med orden: "Jag delar inte din bild", drevs förändringstakten upp. Idag håller sig partier i regeringsunderlaget med trollfabriker, Public Service har skadeskjutits och försöken från regeringens sida att underminera oppositionens möjligheter att bedriva sin politik blir allt öppnare och allt mer ogenerade. Medierna som granskar makten anklagas för att bedriva påverkanskampanjer, och de medieimperier som inte gör det är bara intresserade av att generera så mycket trafik som möjligt i de allt mer polariserade och hatiska sociala nätverken, för att på det sättet skapa så mycket vinst till aktieägarna som möjligt. På det här sättet likriktas den offentliga debatten allt mer, vilket gör att okunskapen accelererar. Och det blir möjligt för politiker att säga att antingen är ni med oss, eller mot. Utan respekt för kunskapens unika egenskaper finns ingen möjlighet att förstå den komplexitet, allt blir en verklighetsfrånvänd fråga om antingen eller, vilken fördummar och banar väg för ledare som bara är karismatiska projiceringsytor för människors fåfänga drömmar eller deras hat mot oliktänkande och allt som är annorlunda.

Grundproblemet är att kunskapen inte uppskattas (och så blir det naturligtvis när allt fler inte förstår den), och därför anses den inte vara värd att ägna tid och möda åt att utveckla och värna. Och det i sin tur gör att allt fler allt mindre ser skolans uppdrag som att det är att fostra demokratimedvetna medborgare med förmåga att diskutera viktiga framtidsfrågor med utgångspunkt i den för tillfället bästa kunskapen. Idag handlar skolan om (produktion av) betyg och i valfrihetens namn väljer dagens föräldrar den skola där deras barn får högsta möjliga betyg till lägsta möjliga insats. Och det är möjligt att tänka och agera så eftersom lärarna idag tvingas underordna sig ledare vars uppdrag anses vara att sänka kostnader och nå mål, snarare än att skapa förutsättningar för bästa möjliga kunskapsutveckling för så många som möjligt.

Lärare är som sagt ledare och de varken kan eller ska ledas! Ett samhälle där man inte litar på lärarna och ger dem den frihet som krävs för att kunskapen ska kunna placeras i centrum har ingen skola, och därmed är det bara en tidsfråga innan kunskapen spelat ut sin roll. Och utan kunskap, ingen demokrati, bara ledare som värnar sin egen makt och en befolkning som leds genom att söndras. Alla förlorar på en sådan utveckling, även ledarna.

Jag vill skrika VAKNA, men jag vet att det inte är så enkelt. Ni som läst ända hit och som ser samma problem och liksom jag oroas över utvecklingen, snälla dela den här texten. Eller skriv inga texter och publicera dem på nätet. Tillsammans är vi starka, och ingen kan hindra oss i vår strävan efter att återupprätta kunskapens status, om vi bara förstår att vi måste arbeta tillsammans och faktiskt gör det.