Efter ett läsår bestående av 40 välfyllda veckor – som avslutas med att man som lärare tvingas balansera på gränsen till kaos eftersom arbetet i maj är enormt intensivt, och som lämnar en med en massiv administrativ börda som måste betas av innan man kan gå på semester för att ladda batterierna – har jag lätt att fastna i det som uppfyller mig för stunden. Jag har koll på läget, men lusten att bedriva forskning är just nu större än möjligheterna att faktiskt göra det, vilket i kombination med tröttheten jag känner gör att jag får kämpa med känslan av uppgivenhet. Lyckligtvis känner jag mig inte stressad, men det beror på kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig samt inte minst mediterandet som jag ägnat mig åt under ganska många år nu. Fast det var nu inte detta jag ville skriva om, även om det har med jobbet att göra. Ämnet för veckans bloggpost är karaktären av det arbete man som lektor utför, och det faktum att kvaliteten påverkas menligt när man tvingas producera nyckeltal istället för att fokusera på kunskapen och lärandet som är själva orsaken till att skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning.
För mig har arbetet som lärare på högskolan aldrig handlat om att antingen undervisa eller forska. På samma sätt som läsandet är en förutsättning för skrivandet är forskningen och undervisningen två aspekter av den mycket större helhet som all kunskapsutveckling utgör. Arbetet är, för att knyta an till ett tema som löper som en röd tråd genom snart sagt alla texter jag skriver här på Flyktlinjer: komplext. Problemet är att arbetet organiseras som om det vore komplicerat, vilket på sikt oundvikligen leder till att kunskapen i samhället som helhet utarmas. Saknas förutsättningarna för att skapa kunskap och främja lärande fylls arbetsdagarna med lika mycket uppgifter, men resultatet blir ett annat. Kunskap är något annat än det som rapporteras in i systemen och som följs upp och formuleras i de strategiska mål som verksamheten leds mot; det som idag betraktas som viktigare än kunskapen som aldrig går att kontrollera.
Förändringen kom inte från en dag till en annan, den har smugit sig på. Det krävs perspektiv och inte minst möjlighet och förmåga att stanna upp och lyfta blicken för att se skillnaden mellan nu och tidigare. På den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem där kunskapen faktiskt stod i centrum (inte valfriheten eller strävan efter ekonomisk vinst) eftersom lärarna och forskarna hade frihet och makt att utforma arbetet på det sätt respektive lärare avsåg var det bästa, var arbetsorganisationen av naturliga skäl anpassad efter komplexiteten. Men när New Public Management fick genomslag uppstod ett fiktivt behov av chefer och det började växa fram en linjeorganisation som via allt fler administrativa system för kontroll (av produktionen av nyckeltal) fick allt mer makt över kollegiet i högskolevärlden, och därmed förändrades organiseringen av arbetet från att tidigare bygga på frihet och tillit till att idag bygga på kontroll och misstro, på samma sätt som i tillverkningsindustrin.
Problemet, det som gör att den olyckliga utvecklingen kan fortsätta, är att det krävs kunskap för att se och förstå konsekvenserna av kunskapsbristerna i samhället som helhet, samt inte minst respekt för kunskapens och läraryrkets och forskningens unika karaktär, för att kunna åtgärdas. Den insikten bidrar till frustrationen som författandet av bloggposten bottnar i, och den blir inte mindre av det faktum att jag forskar och i alla fall delvis undervisar om kultur. Jag förstår hur det kunnat bli som det är. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. Den är som den är och följer sin egen, dynamiska och inneboende avsaknad av logik. Och av just den anledningen framstår kulturvetare som märkliga figurer som ser saker som få andra ser och som man därför kan avfärda som kufar. Eller också framstår det som kulturforskarna slår in öppna dörrar och konstaterar självklarheter. "Detta vet vi redan", är en ganska vanlig reaktion på mina analyser av den akademiska kulturen. Fast om vi nu vet vad problemet är, varför gör vi inget åt det? Jag önskar att jag inte behövde påpeka det jag ständigt ser mig tvingad att säga i olika sammanhang av den enkla anledningen att alla är överens om att högskolans uppdrag är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så länge människor känner sig trampade på tårna av forskningsresultat och väljer att skjuta på budbäraren istället för att ta budskapet på allvar kommer den olyckliga förvandlingen av universitetet att fortgå och med tiden kommer förändringstakten att accellerera.
Min kulturforskning visar inget, den handlar om att förstå förändring och om att utveckla kunskap om vilka förutsättningar som krävs för att man ska kunna förverkliga drömmar och visioner, vilket kunskap och akademisk kvalitet kan ses som. Det är ur det arbetet som insikten om den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerat har vuxit fram. Kunskaperna jag behöver i mitt arbete, både forskningen och undervisningen, skaffar jag mig genom att läsa och skriva om kulturen som jag samtidigt lever mitt i. Både forskningen och dess resultat är en process, därför reagerar jag på försöken att tvinga mig att producera nyckeltal. Så länge uppdraget som lektor är kunskap kommer jag att reagera, inte för min egen skull utan för att göra vad jag kan för att samhällets investering i högskolesektorn ska förränta sig och för att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. Mitt studieobjekt är komplext och går därför inte att avgränsa, det finns överallt och både påverkar och påverkas av allt och alla som ingår i de överlappande sammanhang som tillvaron och verkligheten präglas av. För att kunna bedriva forskning om kultur – alltså forskning som leder till användbar kunskap, inte bara artiklar som räknas meriterande och kan växlas in i högre lön och mindre undervisning – måste arbetet som lektor präglas av balans mellan delarna som det består av. Så är det inte idag, och det beror på bristande förståelse och respekt för den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad.
Eftersom just jag fungerar som just jag gör finner jag nästan alltid tid och möjlighet att skriva. Läsandet har jag mycket svårare att få ro till, särskilt i tider när jag tvingas hålla alla bollarna som arbetet och den påtvingade administrationen kastar mot mig utan att ge mig tid och möjlighet att hantera dem. Och eftersom det ena påverkas av det andra blir både forskningens och undervisningens kvalitet lidande av frustrationen som detta ger upphov till. Därför värnar jag kollegialiteten och tilliten till oss lärare och det är anledningen till att jag engagerar mig i frågan om akademisk frihet och högskolans bildningsuppdrag. Allt handlar ytterst om kunskapen som jag följer och anpassar mig till eftersom varken jag eller någon annan kan kontrollera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar