Förmågan att röra sig i okänd terräng

Längtan efter semester är större i år än på länge, och denna gång ser behovet av ledighet dessutom annorlunda ut. Det är inte så mycket möjligheten att vila jag ser fram emot, för jag känner mig inte särskilt trött, vilket är väldigt skönt; utan friheten att göra vad jag vill, när jag vill och på det sätt jag önskar. Känslan av instängdhet som målstyrningen och manualiseringen (om det nu finns ett sådant ord), alltså avprofessionaliseringen av läraryrket, tär på mig. Fram till för bara några år sedan handlade mitt arbete om att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling, och lärandet var en central del av arbetet som lektor. Idag handlar arbetet dels om att effektuera ledningens strategiska beslut, dels om att effektivisera produktionen av nyckeltal. Allt inom ramen för en stadigt krympande ekonomi. Kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande, men möjligheterna att diskutera konsekvenserna av det sätt som det akademiska arbetet organiseras på är minimala, dels för att det inte finns tid, dels för att det finns strikta rutiner för hur misstänkta problem ska hanteras. Högre seminarier där kunskapen är i centrum har tragiskt nog bortrationaliserats.

Visst ger de där känslorna mig uppslag till saker att skriva om, men det är inte terapi jag vill ägna mig åt här och i andra texter. Jag vill utmanas intellektuellt, få utlopp för min kreativitet och utvecklas som människa, inte älta. Känslan av att jag tjatar tär också på mig, men vad ska jag göra?! Jag vill inte leva i ett samhälle där kunskapen varken förstås eller uppskattas. Kulturer där känslorna överordnas kunskapen är dömda att förr eller senare gå under, antingen i kaos eller totalitärt mörker. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och jag inser också att jag ofta slår in öppna dörrar, men faktum är att väldigt många människor varken ser eller förstår i vilken riktning vi rör oss och vilka risker vi uppsätter oss själva, framtida generationer och livet på jorden för. Kanske man ser, men man väljer att inte bry sig, vilket är lika illa. 

Frågan är vad som är hönan och ägget, men allt fler av arbetsuppgifterna på högskolan blir allt mer rutinartade och mål- samt resultatfokuserade, samtidigt som ekonomin får en allt viktigare roll. Och detta leder i sin tur, dels till efterfrågan på fler ledare och mer management, dels till att människorna och de djupt mänskliga egenskaperna allt mer att betraktas som ett hot (mot ekonomin och organisationens strategiska mål). Därför framstår digitaliseringen som en möjlighet, vilket gör mig livrädd. Lärande och kunskapsutveckling är nämligen analoga verksamheter, och kunskapen samt den akademiska kvaliteten skapas av och för samt uppstår mellan människor. Trots att vi vet att det är så här det fungerar skjuter vi idag på budbärarna. Liksom i vårdkonflikten är det inte den skapade bristen på pengar och riskerna som problematiska arbetsförhållanden leder till som kritiseras, utan personalen som påpekar detta och varnar för konsekvenserna.

Det snurrar runt ett mem på sociala nätverk, som går ut på att AI skriver dikter medan upphovspersonen städar och viker tvätt. Och det är så det känns. Teknikutvecklingen drivs idag inte av viljan att hjälpa människor att slippa rutinartade inslag i arbetet eller för att ta över moment som är tunga eller farliga. Generativ AI tar istället i allt högre grad över uppgifterna som är intellektuellt stimulerande. Ursäkta mig för att jag inte omfamnar den utvecklingen. Jag är inte det minsta fascinerad över att en maskin kan spela musik som (nästan) låter som den skapats av en människa, eller att det idag är möjligt att framställa läsbara texter genom att trycka på en knapp. När jag läser annonser som marknadsför AI-verktyg som kan läsa och sammanfatta texter blir jag beklämd och oroad över utvecklingen. Det är ju läsandet och skrivandet som ger mitt liv mening. Ju mer tid jag kan och får ägna åt lärande och författande, som båda är skapande verksamheter, desto bättre eftersom det är så man utvecklas som tänkande varelse, vilket ytterst är vad mitt arbete som lektor handlar om. 

Vid den här tiden på året blir det smärtsamt tydligt att mitt arbete ursprungligen var en skapande verksamhet, och att det sorgligt nog inte lägre är det. Lärande och forskning handlar om att röra sig i okänd terräng, om att skaffa sig insikter och kompetenser man inte hade förut och om att utveckla ny kunskap. Tvingande manualer och målfokuserad kontroll kan bara leda till upprepning av det redan kända, och det är inte vad jag är utbildad för och heller inte därför samhället investerar i högskolans verksamhet. Som bagare följde jag recept och underordnade mig självklart chefens krav, men om jag tvingas agera så i den akademiska världen har det intellektuella arbetet förändrats i grunden, trots att behovet av kunskap är större idag än någonsin.

Jag förstår om jag tappar läsare på grund av ältandet, men det får det vara värt för jag har ingen publiceringsstrategi, jag skriver om det som ligger mig närmast om hjärtat, det jag tror på och brinner för, och det som oroar mig. Mitt engagemang för kunskap och mitt intresse för kultur tar mig till olika platser och triggar olika känslor, och eftersom Flyktlinjer ytterst handlar om dessa saker blir oron över vart vi är på väg en integrerad del av projektet. Jag lever mitt i och med mitt studieobjekt och ny kunskap och bättre förståelse för vardagen och det som händer mellan oss människor har blivit mitt livsmål.

När det blir semester vill jag läsa skönlitteratur och låta tankarna följa sina banor. Det är när jag befinner mig i okänd terräng som jag känner att att lever, där och när jag tvingas prestera på toppen av min förmåga känner jag livsglädjen pulsera genom ådrorna. Därför är det inte vila jag behöver under semestern utan frihet. Jag längtar efter att få möjlighet att göra allt det jag får allt svårare att göra under arbetsåret. Jag vill skriva av lust och intresse och ägna mig åt filosofi, jag vill arbeta med det som jag sökte mig till den akademiska världen för att få möjligheten att göra, men som idag tragiskt nog inte uppskattas där.