Inget säger att vi som arbetar med utbildning och kunskapsproduktion okritiskt måste bejaka digitaliseringen och allt den för med sig, vi är dock tvingade att förstå och förhålla oss till den. I en bildningskultur kan AI mycket väl bli en möjlighet, men så kan det bara bli om vi bryr oss mer om kunskapen än om tekniken. Idag placeras snart sagt all ny teknik på ett slags piedestal och dess förmågor dyrkas av lite för många, vilket gör det svårt att diskutera digitaliseringen och den generativa AI – som nu i rasande takt utvecklas och sprids – på ett akademiskt sätt. AI blir ett hot om vi inte värnar kunskapen och skapar förutsättningar för lärande. Och det gör vi inte idag. Istället för att ta oss tid att tillsammans reflektera över kunskapsfrågan och vad vi ska ha tekniken till, är det påfallande många akademiker som okritiskt låter AI ta över allt fler av arbetsuppgifterna. Jag är inte det minsta rädd för tekniken, det är människornas lathet, ointresse och aningslöshet som skrämmer mig.
Fram till den punkt i historien, som brukar benämnas singulariteten, där tekniken blivit så pass avancerad att den övertrumfar människan, är AI en spegel av våra egna, högst mänskliga, förmågor och ideal. Sedan, om vi nu når den punkten, förvandlas tekniken till något helt annat, och vi människor reduceras till slavar under den. I det högt uppdrivna tonläge som råder i dagens debattkultur är det lätt att glömma det faktum att tekniken inte utvecklar sig själv. AI är inget väsen som lever sitt eget liv, det är bara så det ser ut i okritiska människors ögon. Värnar vi inte kunskapen och bryr vi oss inte om bildningen som är förutsättningen för vishet, vilket krävs för att vi ska kunna värna demokratin och säkra framtida generationers möjligheter att bygga hållbara kunskapssamhällen, finns en uppenbar risk att teknikoptimisterna får mandat att förstöra det som tagit tusentals år att bygga upp bara för att de kan. Tekniken kan aldrig ta över, inte av egen kraft, det är människor som driver utvecklingen och som lämnar över makten över framtiden till maskinerna genom att sluta läsa, lära, bry sig om och värna våra unikt mänskliga egenskaper. Mänskligheten och livet på jorden står inför enorma utmaningar som kräver både kunskap och analytisk förmåga, inte av ett fåtal utan av alla. Ansvaret för framtiden går inte att delegera, därför kan AI bara bli en möjlighet om vi bryr oss mer om miljön (både den kulturella och den fysiska) och kunskapen och dess kvalitet, än om tekniken.
Varnar man för risker med utvecklingen blir man avfärdad och kallas luddit eller maskinstormare, vilket bygger på den naiva och orimliga föreställningen att allt som är nytt också per definition är bra och önskvärt. Jag är verkligen allt annat än teknikfientlig. Jag använder datorer dagligen och är tacksam för min smarta telefon, men jag värnar också mina mänskliga förmågor och köper tryckta böcker för minst lika mycket pengar som jag handlar teknik för, troligen mer. Min kritik av AI handlar om hur vi förhåller oss till den, vilka förhoppningar vi laddar den med, och framförallt vad den gör med oss. Det faktum att digitaliseringen av samhället får allt fler att sluta läsa böcker, mötas för att samtala och upphör att tänka själv, borde oroa fler. Pappersboken har unika egenskaper som en läsplatta aldrig kan ersätta och det gör mig bedrövad att inte fler ser och förstår det, att vi som värnar den tryckta boken betraktas som bakåtsträvare när vi i själva verket bryr oss om våra barn och barnbarn som behöver kunskap minst lika mycket som vi som lever här och nu. Teknikoptimisterna kastar ut en hel massa barn med badvattnet och ersätter förlusten med ännu mer ny teknik som sällan håller vad den lovar och som dessutom åldras allt snabbare. Digitaliseringen är ett slags kulturens motsvarighet till rymdens svarta hål, och vi rör oss skrämmande fort mot dess händelsehorisont, varifrån det inte finns någon återvändo.
Vad går förlorat när allt fler aspekter av vårt liv överlåts till maskiner? Benjamin Labtut skriver i boken Maniac bland annat om första gången som världens bästa, mänskliga, GO-spelare, förlorade mot en AI (här finns en tidigare bloggpost om detta ämne), vilket är en spännande men också outsägligt sorglig historia. Berättelsen visar att och hur något essentiellt mänskligt går förlorat när fascinationen för tekniken släpps fri. Förmågan att förundras, till exempel, över livets gåtfullhet och naturens skiftningar, är en av de saker som gör oss människor till människor. Man brukar säga att man ska akta sig för vad man önskar sig, för risken är att ens drömmar går i uppfyllelse. Teamet bakom AIn som besegrade den mänskliga mästaren i GO firade framgången med champagne, men sen då? Den mänskliga stormästaren slutade spela GO och jag har svårt att se hur spelet ska kunna överleva som kulturellt fenomen när ingen människa kan mäta sig med maskinernas förmåga att spela spelet. Kanske kommer en del att titta på matcher som spelas mellan olika AI, men vad är poängen med det? GO är i grund och botten liksom alla andra sällskapsspel ett sätt för människor att mötas för att mäta varandras egenskaper mot varandra.
Man saknar kon först när båset är tomt, brukar man säga, men då är det för sent att backa bandet. Därför är frågan om AI är ett hot eller en möjlighet felställd, AI är nämligen både och. Kan vi inte hålla båda tankarna i huvudet och det kollektiva medvetandet samtidigt är vi förlorade, eftersom vi därigenom aldrig kommer att kunna skapa de förutsättningar som gör att AI blir en möjlighet. Det är både fascinationen och rädslan för tekniken som är problemet. AI är ett femomen som bara kan hanteras på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt genom att betraktas som en fråga om både-och. Bara för att man är expert på digital teknik betyder inte att man är expert på kulturen där den implementeras. Trots att vi behöver både kultur- kunskaps- och teknikkompetens satsas det idag uteslutande på teknik, med argumentet att Sverige inte får halka efter i utvecklingen, vilket inte bara vi utan alla andra oundvikligen kommer att göra om vi fortsätter behandla frågan som om den handlar om antingen ett hot eller en möjlighet.
Det är synd om människorna sa Strindberg, men vem läser honom idag, vem bryr sig? Debatten om bildning som blossar upp med jämna mellanrum handlar om vilka böcker som ska ingå i en kanon, vilket reducerar läsningen och kunskapsintresset till en fråga om att pricka av saker på olika listor. Och de fysiska bokhandlarna sågar av den gren de sitter på genom att erbjuda rabatt på köpet av tryckta böcker om man accepterar ett ljudboksabonnemang som är gratis i tre månader. Att lyssna på en bok är något helt annat än att läsa, och så länge den skillnaden förringas eller förnekas blir det bara svårare och svårare och förr eller senare omöjligt att värna bildningen. Det är så maskiner "tänker", men det är inte så människor fungerar. När högskornas ekonomi försvagas på grund av nedskärningar beslutade av människor är det humaniora man skär ner på först, med argumentet är att vi behöver fler ingenjörer och mer samt bättre teknik. På område efter område skärs det ner på det unikt mänskliga, titta bara på vården, för att vi inte anser oss ha råd att betala skatt (läs gärna förra veckas bloggpost där jag skriver om förmågan att ta gemensamma beslut, eller en äldre post om förmågan att läsa). Sen skyller allt fler de växande problemen i samhället på invandrare, och efterfrågar totalitära ledare. Det blir så när man tror på enkla lösningar och inte förstår eller orkar ta eget och kollektivt ansvar för någonting, och det förvånar mig inte att vi hamnat där vi är. Men, och det är detta som driver mig, så länge det finns liv finns det hopp. Det ser onekligen mörkt ut, men jag ger inte upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar