Livet och meningen med allt; 8. Kultur

Intimt sammankopplat med kunskap, skola och bildning är kultur. Här i ordets lite snävare, konst- och litteraturaspekter. Det får bli dagens reflektion kring meningen med olika aspekter av livet, samhället, allt. Kultur, det som hålls samman av oss, genom att vi lever, interagerar och utbyter erfarenheter. Kultur, som håller samman, som gör oss till dem vi är. Ett kollektivt minne eller artefakt med potential att definiera allt och alla. Kultur är liksom livet i ständig tillblivelse, det är min utgångspunkt. Kultur är inget i kraft av sig själv, den blir till genom att användas och i samtal om den. Viktigt, inte minst om frågan relateras till skolan, till bildning.

Utgångspunkten för reflektion är Daniel Sandströms krönika på SvD Kultur. Den rymmer många kloka ord och tankar och tänka vidare kring och om. Kultur är som bekant en hjärtefråga för mig, det är inte bara mitt arbete, det är mitt liv. Kultur är vad jag andas och lever, det är vad som gör mig till den jag är. Därför gör det ont att se hur kulturen behandlas i vårt samhälle, hur styvmoderligt och ignorant kulturen får finna sig i att adresseras. Kulturen slår, finns och verkar alltid i underläge. Kulturen är ständigt hotad, ifrågasatt. Det i sig behöver inte vara dåligt, men läget för kulturen idag är allvarligt. Hoppfullt dock att kulturen under Almedalsveckan verkar ha varit på allas läppar. Det är i alla fall Sandströms intryck.

Det började med KD som talade om vikten av mer läsning i skolan och behovet av en klassikerlista, och sedan följde det ena seminariet efter det andra som berörde bildningens betydelse och framför allt bristen på bildning i Sverige. En anekdot fick ett alldeles eget liv, och det var den om de franska affärsmännen som drog lott för att slippa äta middag med sina svenska motsvarigheter – eftersom dessa inte kan något om konst eller litteratur. (Om kulturen fick en krona för varje gång denna legend återberättades, ja ni fattar…)

Kulturministern delade också denna analys. Efter att ha mottagit depescher från kulturråd som uttryckte oro för det låga kulturintresset hos svenska näringslivsrepresentanter föreslog hon till och med att humaniora borde vara ett obligatoriskt inslag på exempelvis tekniska högskolor.

Att läsa detta fyller mig med skam. Det känns orättvist att brinna för något som man allt som oftast måste försvara, inför män(niskor) med makt, vilka sedan gör sig till åtlöje internationellt. Men som ändå inte ser allvaret i läget, utan fortsätter driva sin kulturföraktande linje. Att uttala sig offentligt om att man inte är intresserad av kultur är som att säga att man inte behöver mat för att överleva, eller att hävda att det går att bygga ett samhälle enbart av pengar. Det går inte. Men det går lika lite att skapa ett dynamiskt kulturklimat genom att införa en lista på obligatoriska böcker. Det finns inga enkla lösningar på kulturfrågan, det är det viktigaste att inse.

Kulturfrågan är komplex, inte komplicerad. Frågan måste därför lösas med bibehållen komplexitet. Här finns en viktig ingång till samtal om lösningen på problemet, för om man inte förstår detta, om man ser på och utgår från att bristen på kunskap om kultur eller avsaknaden av bildning är något man kan lösa med hjälp av något enkelt ingrepp och sedan ägna sig åt väsentligheterna igen. Då tänker man som en tekniker, och det är det som är problemet, att tolkningsföreträdet inte finns hos dem som vet och förstår. Liksom med skolan behövs balans ifråga om makt och inflytande över kulturen, mellan makthavare och utövare. Konstnärer, författare och företrädare för humaniora måste ses som jämbördiga. Kulturarbetare är lika viktiga som lärare och vårdpersonal. Och det räcker inte att stå i Almedalen och tala om det, för att det ska bli verklighet krävs att löner höjs och maktobalanser utjämnas.

Det går att lura andra att man har mer pengar än man har. Genom att satsa på ytan kan man ge sken av att äga mer än man gör. Kanske är det detta som gör att man hanterar kulturen som man gör? Man tror att samma gäller för bildning, att det räcker med att pricka av böcker på en lista, citera Kafka, mingla på vernissager eller synas i TV med en svår bok i handen. Bildning fungerar inte så, det vet alla som är bildade. Och det är också problemet, att bara de bildade inser och förstår. Den vars bildning är grund ser på ytan ut att vara som alla oss andra, men hen hamnar aldrig i inspirerande samtal. Det är kulturens paradox. Men kanske ändå att det börjar hända något.

Men reaktionerna på denna bildningssägen är också talande för synen på bildning och kultur i Sverige. Om andra länder tycker att det är pinsamt att svenska affärsmän är obildade, då är det förstås illa, men det är uppenbarligen först då som vi reagerar.

Det är en reaktion som belyser varför kulturen generellt sitter illa till i Sverige. Att vara obildad är nu som att komma till en affärsmiddag med utsvängda jeans och fläckar på slipsen och sedan bli för full redan vid fördrinken. Det anses opassande och bondskt och så kan vi ju inte ha det.

Viktigt att se och förstå detta, från alla inblandades perspektiv. Problemet som jag ser det är att många ser de utsvängda jeansen och fläckarna på slipsen, men inte den som dundrar in på affärsmiddagen. Man oroas över hur andra uppfattar en, men så länge som pengarna trillar in eller i alla fall så länge som det är balansräkningen som är viktigast, kommer det att vara svårt att övertyga personerna som gör bort sig att det är just vad man gör. Det viktigaste med bildning är den växande insikten man får under bildningsresan om allt det man inte vet. Och det är så klart svårt att övertyga någon som inte förstår detta att det är just det som gör att hen utmärker sig negativt. "Jag kan och jag vet, och har dessutom blivit rik", den som tänker så är obildad, men om samma person har makt och möts med respekt i samhället, då sitter kulturen illa till.

Det är förstås sant att kultur är en avgörande kompetens för att kunna möta och förstå andra, men jag tror också att den insikten inte räcker för att kulturlivet på allvar ska stärkas i Sverige. Så länge som kulturen ses som ett ornament och inte som en inre styrka som är avgörande för individen och samhället kommer kultur att betraktas som något man kan fixa med rätt stylist. Det är själva antitesen till den klassiska bildningstanken.

Bara att hålla med! Kultur, humaniora och bildning är idag pynt som dammas av och lyfts fram i högtidstal. Men i vardagen och verksamheter, i samhället är det pengar som räknas. Mot bättre vetande utarmas kulturen, och med den grunden för hela samhället och även i förlängningen ekonomin. Det finns ingen quick fix, bara hårt och tålmodigt arbete.

Ändå är det förstås bra att kulturfrågan nu är väckt. Elefanten står mitt i det politiska finrummet, den går inte riktigt att ignorera. Från KD till V finns det nu försäkringar om kulturens betydelse – det är ett första steg mot en förändring.

Hur ska då kulturens status och roll förändras i praktiken? Om svenska lärare eller skolbibliotekarier hade fått en krona varje gång någon i Almedalen sade att det är just dessa grupper som ska rädda Sverige från kulturell och kunskapsmässig utarmning, då hade de inte behövt löneförhandla på ett decennium.

Här tangeras något viktigt. Varför kräver man inte, i upphandlingar om utbildning att skolorna tillhandahåller ett generöst och kvalitativt bemannat bibliotek? Alla är överens om att det vore bra och är viktigt. Det är dags att gå från teori till praktik. Sverige blir aldrig en bildningsnation utan handling. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Skolan är den plats varifrån bildningsresan börjar.

Det betyder, i sin tur, att kulturfrågor nu allt mer definieras som utbildningsfrågor. När kulturministern ska tala om oron för den minskade läsningen hos unga män, eller diskutera näringslivets behov av en mer humanistiskt färgad utbildning, ja då har hon i praktiken skjutit över frågan till Jan Björklunds bord, och där brukar den bli liggande. Att samla alla dessa frågor i ett enda departement löser kanske inte problemen, men det skulle förenkla ansvarsutkrävandet.

Ansvar är bra, om det finns någon som kan ställas till svars för bristande intresse och resultat. Att bolla ansvaret mellan olika parlament är dock inte rätt väg, tvärt om är det förkastligt för kulturen. Bildning, betraktat utifrån ansvarigas handlingar ser ur som Svarte Petter. Ingen vill sitta med ansvaret för kulturen. Klart vi uppfattas som obildade då, när vi säger en sak och sedan gör precis tvärt om. Bara den som är obildad kan få för sig att det går att lura bildade människor. Detta kan kulturutövare visa insikt om och det går att presentera fakta som ansvariga får bemöta. Dags att mobilisera. Sluta gnälla och känna sig som offer. Kultur ÄR inte bara viktigt, det är livsnödvändigt.

Framför allt ligger nu kultur- och bildningsfrågan i knät på Sveriges kommuner, som ska se till så att lärarna och bibliotekarierna får rätt förutsättningar så att de kan utföra detta uppdrag som alla säger sig vurma för. Och där har kulturen, av hävd, ofta fått en styvmoderlig behandling. Det är mycket som ska prioriteras i den kommunala vardagen; läsning kommer aldrig att bli en mer akut fråga än kommunal service och välfärd, även om det är en avgörande nationell välfärdsfråga på sikt.

Statistiken talar också ett annat språk än politikerna. Idag, för att ta ett exempel, saknar hälften av landets elever tillgång till bemannade skolbibliotek, och framtiden för kvalificerade bibliotekarietjänster har samma mörka prognos som läsningen bland unga män. Vi har ett illavarslande glapp mellan de nationella målen och den kommunala praktiken.

Frågan om ansvar, igen. Skattesänkningar ger lite mer pengar i fickan på enskilda, men minskar möjligheterna enormt för politiker ute i kommunerna att satsa på kultur. Och det medborgarna vinner på skattesänkningarna förlorar man mångfalt på kultur och andra grundläggande inslag i samhällets bas. Allt och alla hänger ihop, och om vi sågar av grenen vi sitter på, för att sågspånen kan sätta guldkant på tillvaron här och nu, riskerar vi allas framtid. Kulturen ser ut som spån, men är i själva verket frön som om de tas om hand har potential att växa upp till nya och starkare träd. Det är som i citatet från Nietzsche i en tidigare post inte frukten som är målet och meningen, utan fröet. Pengar kan sägas vara ett slags frukt, och kulturen är frön. Vad vi gör med dem är upp till oss. Ska vi satsa på den, plantera och vårda för framtiden, eller förbruka och njuta av sötman idag och sedan stå där utan imorgon.

Om kulturen fick en krona varje gång en makthavare i Almedalen tog upp detta glapp mellan kulturens ideal och kulturens verklighet? Ja, då hade pengarna inte räckt till en enda flygbiljett till Gotland.

Det är den sorgliga sanningen, vilket avslöjar makthavarna som obildade kusiner från landet. Kejsaren är naken, hur mycket vi än intalar oss att han inte är det. Han är det för att han har mer makt och pengar än han kan hantera. Vore kejsaren bildad hade han kanske något mindre pengar, men detta skulle kompenseras genom att han vet vad han ska göra av dem. Tänk på det nästa gång ni skrattar åt kulturen.