Demokratins utmaningar 4

Aningslöshet i kombination med okunskap och ointresse är en livsfarlig dekokt. Det går i vågor, men just nu är det en beskrivning av samhället vi lever i. Populismen sprider sig och auktoritära krafter anar morgonluft. Nästa utmaning på listan över hot mot demokratin handlar om just detta. Idag verkar allt fler, om än på olika grunder, anse att demokratin kanske inte är det enda tänkbara alternativet. 

Demokratins dekonsolidering. (Demokratisk konsolidering: i vilken utsträckning demokrati är ”det enda tänkbara alternativet” (Juan Linz och Alfred Stepan)). Här finns ett klart generationsgap: I generationen födda efter 1985 är det en minoritet som anser att det är bäst att leva i en demokrati, jämfört med ca 3/4 i generationen född i mitten av 1900-talet. Vurmen för auktoritära ledare syns i hela västvärlden. ”Andelen medborgare som godtar att ”ha en stark ledare som inte behöver besväras av parlament eller val”, exempelvis, har ökat markant i de flesta länder där World Value Survey har ställt frågan”. Hur kan vi förutse och ”skydda oss mot” detta?

Vad beror det på? Hur man man förklara fenomenet? Svårt, för det handlar om kultur och det finns så klart inte en förklaring. Delvis tror jag dock att just det är en delförklaring, att så många idag letar efter svaret, det enda svaret. Sverigedemokraterna bygger sin politik på en idé, att allt är (mass)invandringens fel, och det lockar uppenbarligen många. Ett problem, en förklaring, en lösning, ett folk och en ledare. Många tilltalas av den tanken. Den enda vägens politik, som ger mig det jag vill ha utan tjafs. Talet om och misstron mot etablissemanget bottnar i föreställningen om att makten bara bryr sig om sin egen makt och att etablerade politiker tappat kontakten med verklighetens folk.

Det är lättare att vara mot än för. Motkrafter har alltid tydligare fokus och kan lättare samla stöd för sin enda fråga än rörelser för. Även oliktänkande kan samlas kring och enas om ett missnöje. Man brukar säga att den som är frisk önskar sig en hel massa olika saker, men den sjuke bara en, att bli frisk. Trumps kampanjslogan: Make America great again, eller SDs mantra att samhällets alla problem kan skyllas på invandring, är motidéer som samlar människor från olika läger. Trump fick stöd från både rika och fattiga, och många vittnade om att man var inte för Trump utan mot Clinton. Många av SDs väljare vill röra om i grytan, är trötta på politiskt käbbel och drömmer sig tillbaka till det Sverige man en gång växte upp i. Man ser inte Åkesson, Karlsson, Kinnunen, Söder och Ekeroth som föredömliga ledare (jag vägrar i alla fall tro det) utan som upprorsmakare. Man vill förändring, skit samma hur. Allt blir bra bara vi blir av med nuvarande ledare. Det går att se motrörelserna som ett tecken på hur bra vi har det, att det är en (förvridet) tecken på att man faktiskt lever i en demokrati. Samtidigt är det så klart ett oroande tecken i tiden, för det är en indikation på att man tar demokratin för given. Drömmen om en snäll diktator som effektivt leder landet och värnar folkets intresse är en livsfarlig dröm. Varför skulle någon som har all makt bry sig om någon annan än sig själv? Det finns en anledning till att statsvetare ser demokrati som det minst dåliga styrelsesättet, och det handlar om att det är det enda hållbara styrelsesättet. Det handlar inte om att demokrati är enkelt eller något man kan ta för givet, tvärtom. Bristande förståelse för just det och aningslösheten som bara den kan unna sig som aldrig behövt bry sig, som alltid kunnat ta samhället och dess trygghetssystem för givna, är en förklaring till populismen och vurmen för diktatorer.

En annan sak jag tänker på och från tid till annan brottas med i min roll som lärare på högskolan är synen på den som passionerat bryr sig om något. Oftast möter jag inte det jag strax ska skriva om, men det händer och jag blir lika ledsen och bedrövad varje gång. Och det har med demokrati att göra. Idag gör sig många lustiga över den som vill något annat än bli kändis, rik eller fotbollsproffs. Det anses töntigt att värna demokrati, hållbarhet och kunskap och den som öppet gör det får räkna med att bli förlöjligad idag. Eller är det bara min högst personliga känsla? Jag vet inte, men få saker gör mig så besviken som när mina studenter gör narr av mig. Det handlar alltid om några få oftast ointresserade, självsäkra och underpresterande studenter som ser sig själva som kunder och utbildning som något man får. De kommer till högskolan och lektionerna som kungar och ser lärarna som inventarier eller som ett slags servicepersonal. Jag kommer till varje föreläsning väl förberedd och alltid med en tydlig bild av vad studenterna behöver. Det krockar ibland med studenternas önskningar om och förväntningar på mig som lärare och innehållet i föreläsningarna. Jag har dock överblicken och vet vad man måste kunna och förstå för att klara kriterierna för godkänt, dels på den kur man läser nu, dels på utbildningen som helhet. Att bli skrattad åt när man talar om saker man brinner för och vet är viktigt, och att bli förlöjligad av någon som varken vet något om eller bryr sig om vad jag talar om är smärtsamt. Har man en sådan inställning till lärare på högskolan har man det förmodligen även till andra människor som inte är som man själv, till politik, demokrati och kunskap och då blir det lättare att förstå vurmen. Fast jag kommer aldrig att vänja mig vid att bli förlöjligad. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, för att jag ville förstå och arbetet med kunskap, demokrati och hållbarhet ger mitt liv mening. Känslan är att solidaritet med någon eller något annat än en själv idag hos förfärande många idag möts med förakt, och det gynnar knappast demokratin.

Förståelse för skillnaden mellan komplicerade problem och komplexa ser jag som en annan delförklaring till vurmen för starka ledare sökandet efter enkla svar och synen på utbildning som informationsöverföring eller betygs- och examensadministration. Vill man inte går det inte, för det betyder att man inte försöker. Tänker man att någon annan ska lösa ens problem, om det är utifrån det perspektivet och med den inställningen man betraktar demokratin och kunskapen, är det enkelt att förstå allt vad jag skrivit om ovan. Och jag ser som sagt en växande aningslöshet i samhället. Jag kan inte veta om det handlar om min ålder, men förkunskaperna som många studenter kommer till högskolan med och som visar sig på olika sätt är många gånger förfärande outvecklade. Vet man inte är det så klart svårt att förstå vilka risker man utsätter sig och samhället för när man lockas av starka ledare, och förstår man inte hur svårt demokrati är är det självklart lätt att kräva enkla lösningar på de problem som just jag ser som viktiga.

Högre utbildning handlar inte så mycket om kunskap som om att förmedla förståelse för hur lite man vet och hur svårt det är att överhuvudtaget veta något. Inget blir sant för att det står i en bok och bara för att man skriver ett namn och ett årtal inom parentes betyder inte att man som författare har friskrivit sig från ansvar. Detta förstår de allra flesta studenter förr eller senare. Ju förr desto bättre. Många av dagens studenter förstår dock först efter utbildningen vad verklig kunskap är, och så länge jag får mail från eller på andra sätt möts av uppskattning i efterhand för det jag kan och gör orkar jag utsätta mig för risken att bli förlöjligad, och jag har tålamod med frustration och hårda ord. Kunskap är en kamp, liksom demokrati och hållbarhet. Det handlar om komplexa problem och samband. Tvingas man försvara en uppsats och vill man verkligen skriva ett bra examensarbete får man en demokratifrämjande inställning till kunskap, så att säga på köpet. Dessa saker hänger ihop. Krisen i skolan är en samhällskris och ytterst handlar det om demokrati. Förstår man det är mycket vunnet och när många gör det kan man fokusera på det svåra arbetet att förvalta demokratin, som aldrig kan bli starkare eller bättre än medborgarnas samlade engagemang.

Det går att nå framgångar och vinna val med en populistisk politik, men det går inte att styra ett land och förvalta samhällen utan verklig kunskap och förståelse för vad det är för typ av problem man står inför. Donald Trump kampanjade sig till vinst i valet i USA, men så fort han fick makten stötte han på patrull. Och vad gör han, jo han ger sig på medierna, forskningen och domstolarna. Han skjuter in sig på och utmanar själva fundamentet för demokratin. Han har uppenbarligen inte vad som krävs att förvalta en demokrati, så han gör det enda han kan, det han lärt sig från företagsvärlden: Han trixar och fixar och fokuserar på en enda sak: Makten. Han agerar som en diktator, och liksom alla diktatorer vill han inte bli granskad, och han vill bestämma över både kunskapen och juridiken. Samma sak sker på andra håll i världen. I Storbritannien vann Brexitsidan, vars ledning omgående avgick. Populism är och kan aldrig vara lösningen på demokratins problem. Tror man det förstår man inte eller så vill man inte förstå, att demokrati inte är någon lösning utan en förutsättning för lösningarna som kräver eget engagemang för att verkligen fungera. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarna som helhet låter den bli.

Vurmen för diktatur kommer alltid utifrån, liksom hotet mot demokratin alltid kommer inifrån. När insikten om dessa saker utarmas och när kunskaperna (och intresset för kunskap) sjunker är det tydliga indikationer på att demokratin är hotad. Och enda skyddet som fungerar är en skola värd namnet, och den skolan är en skola där kunskapen står i fokus, ingenting annat. Därför skrämmer det mig att politikerna tillåter företagare med vinstintresse att ansvara för driften av skolan. Ett oroande tecken i tiden och en indikation på att något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige är att VDn för Svenskt Näringsliv också är ordförande i styrelsen för Uppsala universitet.

Till den långsamma läsningens lov 2

Fortsätter tänka med Kim Solins (fil dr i filosofi vid Uppsala universitet) Understreckare, om behovet av läsning som får ta tid. Man kan läsa på många olika sätt. Är det information man vill ha går det att effektivisera processen, och ibland går det till och med att automatisera den. Det är inte därför man LÄSER, för att få information. Fakta kan man också skaffa sig på andra sätt, genom att ta genvägar. Vägen till kunskap, bildning och vishet är dock alltid en omväg. Alla försök att effektivisera utbildning och kunskapsutveckling är lika orimliga som tidsresor. Drömmen om evig, exponentiell tillväxt av allt som är önskvärt och möjlighet att förhindra alla problem, är och förblir en naiv dröm. Och samhällen byggda på drömmar är inte hållbara.

Min väg till intellektuell utveckling, min smala lycka är den dyslexi som jag ofta förbannar. Att som skrivande människa aldrig kunna vara säker på sin stavning och stressen det innebär att läsa långsamt i en värld som svämmar över av text är så klart inga fördelar, men att tvingas läsa sakta kan vara det. Om texterna man läser är svåra, om innehållet kräver något av läsaren, om man inte kan skumma igenom texten för att hitta fram till slutsatserna, är det en fördel att vara dyslektiker. Detta upptäckte jag redan som student på universitetet. Är texten svår hinner jag både läsa och tänka, och eftersom jag aldrig kan ta för givet att jag läst rätt har mitt läsande ett slags inbyggd kontrollmekanism, vilket är anledningen till att jag läser långsamt. Det som gör att jag läser långsamt bidrar alltså till att uppmärksamheten skärps och när det viktiga inte är att processa mycket text eller ta till sig stora mängder fakta, utan att faktiskt förstå ett komplext innehåll eller tolka en svår text, är det en fördel att ens textprocessor inte fungerar optimalt. Det går utmärkt att läsa Deleuze och Guattari som dyslektiker (i alla fall för en som har liknade problem som jag), för tankarna som förmedlas i deras texter kräver inte så mycket läskunnighet som fokus, kreativitet och associationsförmåga. Ska man läsa intellektuellt krävande texter är det närmast ett handikapp att läsa snabbt eller att läsa texterna på sitt eget språk. För att kunna ta till sig och förstå svåra texter måste det finnas tid att reflektera och läsningen måste saktas ner.

Tror man att det finns en enda typ av text, läsart eller ett enda sätt att lära, den eller det bästa, har man inte förstått någonting. Intellektuell utveckling är en komplex process redan på individnivå, och komplexiteten minskar inte om fler aktörer ingår i sammanhanget. Kunskap uppstår i möten mellan. Bildning kräver förtrogenhet med många olika typer av texter och förståelse för olika tiders olika, outtalade självklarheter. Och vishet går inte att nå utan eftertänksamhet. En skola och ett utbildningssystem som bygger på tanken att lärande handlar om att överföra och processa bestämda mängder kvalitetssäkrad fakta går att effektivisera, men utbildning vars mål är att uppnå kollektiv förståelse för tillvarons komplexitet och livets olika utmaningar tar den tid den tar. Därför är det så viktigt att värna den långsamma läsningen och avsätta tid att tänka. Därför talar jag mig varm för samtalet och kritiserar debatten. För kunskapsutveckling handlar inte om att snabbt hitta svar, utan om att förstå grundfrågorna. Idag jagas efter mål i snart sagt alla verksamheter och ju snabbare man kommer fram desto bättre. Det finns emellertid en gräns för alla system, och människan har inte förändrats genetiskt under de senaste 10000 åren. Dags att stanna upp och tänka efter. Reflektion är viktigt både för individers och samhällens kunskapsutveckling och intellektuella mognad. För att skolan ska bli en skola och samhället ett kunskapssamhälle måste utbildning och lärande få ta den tid det tar och livet och verksamheterna behöver fyllas med högkvalitativt innehåll istället för att jaga mot olika mål.

Så hur ska man då förstå det långsamma läsandet och det därmed förbundna långsamma tänkandet? En bild som Michelle Boulous Walker använder hämtar hon från Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt från 2012. Arendt ligger i soffan och röker, tänker, och utifrån sett verkar inget hända. En sådan person kan vara frustrerande för någon som är van att snabbt få resultat, klart och redigt.

Det syns inte på utifrån vad som händer på insidan och det går aldrig att avgöra vad någon vet eller kan genom att studera ytan. Därför bygger all högre utbildning och alla intellektuella mognadsprocesser på tillit. Kanske tänkte Arendt på vad hon skulle äta till middag. Kanske vandrade hon i tanken till sin älskade. Det går inte att veta. När jag gick i skolan lärde jag mig massor och jag satt ofta och tänkte, inte på annat utan på allt som lärarnas ord fick mig att associera till. Frågor som väckts under en lektion fick jag svar på under nästa. För jag tog mig den tiden. Bestämde mig tidigt för att hoppa av jakten på betyg. Jag lärde mig det jag ville lära mig, inte det läroplanen tvingade lärarna att kontrollera att jag kunde. betygen blev därefter, men jag inser idag att jag utan att veta om det där och då planterade fröna till det jag idag skördar. Därför engagerar jag mig i skolfrågor, därför har jag så svårt med kontroll och målstyrning. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, vilka kunskaper och kompetenser som kan komma att behövas där och då. Och människor fungerar som människor gör, inte som människor önskar att människor fungerar. Den mänskliga faktorn är inte objektivt sett något negativt, det är en kulturell föreställning att det är så. Kravet på prestation, effektivitet och ständigt ökande lönsamhet bygger också på föreställningar och önsketänkande. Världen och verkligheten bryr sig föga om vad människor vill. Det enda som betyder något är om tankar och praktiker fungerar och är hållbara, vilket är svårt att reflektera över när man drabbas av tunnelseende eftersom man rusar fram i tillvaron, jagandes ett mål som ingen på förhand vet är bra. Det må vara frustrerande att se på någon som sitter och tänker. Att otåligt vänta på svar är plågsamt. Men att arbeta med frågor är belönande för den som tar sig tiden. Stress är intellektets värsta fiende. Kunskap som inte är värd att vänta på är meningslös och inte sällan destruktiv.

Och visst kan det vara svårt att läsa just Hannah Arendt, en utmärkt representant för det långsamma tänkandet. I Arendts texter, som ofta går på och går på, hittar man kringströdda citat av filosofer som hon tolkar bättre eller sämre, men som hon framför allt umgås med. Man hittar insiktsfulla observationer som man först kan bli stött av, alltid ironi, och ett på något vis lättsamt och samtidigt allvarligt sätt att tala om saker. Hon upprepar sig ofta, och återvänder till samma poänger från nya vinklar men ibland från samma gamla håll.

Det är svårt, säger många, ofta. Som om det vore ett legitimt skäl att låta bli att försöka. Där är vi idag, vi söker enkla lösningar och nöjer oss med snabba svar. Så går det som det går också, och vi får de ledare, utbildningar och den kunskap vi förtjänar. Hatet växer i nätets kloaker och förställningar sprids med ljusets hastighet. Hot och beskyllningar haglar och i TV debatterar politiker för krossa sina motståndare och vinna anhängare, istället för att stanna upp och samtala om grundproblemen och frågorna som VERKLIGEN betyder något. Bara i ett samhälle där det inte finns tid att tänka efter kan villfarelsen att man kan få med genom att ge mindre vinna gehör. Graden av populism i ett samhälle är ett slags indikator på kunskapens status. Vad är Sverige för att samhälle idag? Ett vishetssamhälle, ett bildningssamhälle, eller ett kunskapssamhälle? Tyvärr befarar jag att vi rör oss med skrämmande hastighet mot ett fakta eller informationssamhälle. Vad är det som kommuniceras i media, på nätet och mellan människor i vardagen? Stanna upp och tänk efter lite. Är det inte ett ständigt ökande brus av information, åsikter beskyllningar, farhågor och dåligt kontrollerade fakta? Tiden för samtal finns inte, och så fort något uppfattas svårt zappar man till något enklare. Tänkande och intellektuell utveckling är som träning, om förmågorna inte underhålls utarmas de, och vill man komma någon vart måste man arbeta intensivt med hindren och utsätta sig för svårigheter. Livet och demokratin är en UTMANING man måste arbeta med, inte en gåva. Kunskap och förståelse är belöningen för enträget arbete, inte något man kan mäta, kontrollera eller målsäkra.

Nej, det är inget typiskt filosofiskt system vi hittar hos Arendt. Arendt kallar sin vän Walter Benjamin för en flanör som vandrar genom staden utan mål och därför kan lägga märke till dolda saker, slås av dem, som de jäktade medmänniskorna bara rusar förbi i sin målmedvetenhet. Precis så skriver Hannah Arendt själv, och hennes texter låter sig inte utan frustration läsas på något annat sätt. Med hennes egna ord måste man ge sig tid att ”stanna upp och tänka efter”.

Gillar den bilden. Tänk om elever och studenter fick möjlighet att tillsammans med sina lärare flanera genom utbildningssystemet, istället för att jäktas igenom det för att uppnå mätbara resultat. Tänk om medborgarna tig sig tid att stanna upp och lära känna varandra, istället för att gå igång på rykten om varandra och göda rädslan för det okända. Tänk om frågorna var viktigare än svaren. Tänk om det fanns tid, möjlighet och förståelse för hur viktigt det är att stanna upp och tänka efter. Tänk om. Tänk om!

Nu kunde man misstänka att allt det här är något som gäller filosofin, som är det som Walker i första hand skriver om, men inte till exempel naturvetenskaperna eller de matematiska vetenskaperna. Att det inte alls är så blev jag varse när jag läste den franske matematikern Cédric Villanis bok ”Théorème vivant” (Éditions Grasset & Fasquelle) om arbetet som ledde fram till att han fick prestigefulla Fieldsmedaljen, ”matematikens Nobelpris” (boken finns i engelsk översättning med titeln ”Birth of a theorem”). Vid läsningen slogs jag av hur stora likheter det matematiska arbetet har med det som Walker kallar för långsamt läsande och tänkande.

Grundforskning har inget annat mål än förståelse och den drivs av nyfikenhet. Tillämpad forskning har ett bestämt mål och drivs av externa krav på prestation. Vi vet att grundforskning ofta belönas med Nobelpris, eller snarare tvärtom att Nobelpris belönar resultatet av grundforskning. Här spelar den mänskliga faktorn in på ett negativt sätt. Björklund ville skapa ett utbildningssystem vars mål var Nobelpris, och hans önskan var så stark att den satte intellektet ur spel. Det går inte att styra kunskap mot på förhand bestämda och detaljerade mål. Grundforskning tar tid, kostar pengar och framgång kan aldrig garanteras, men det är enda sättet att nå verkligt banbrytande kunskap. Målsäkrad utbildning upprepar bara det redan kända och forskning vars mål är att bli världsledande ger oss bara mer av samma. Det gäller över hela linjen. Även matematik kräver långsam läsning och analytiskt tänkande. Jag kan inte räkna, men det beror inte på att jag inte förstår matematikens filosofi, utan för att jag inte kan uppbåda energi för att lösa problem där svaret är givet på förhand. Det är siffrorna jag har problem med och de uppfordrande frågorna, inte kunskapen bakom. Jag läser gärna böcker om matematik, men ska jag räkna överlåter jag den processen med varm hand till min elektroniska kalkylator som jag aldrig kommer att kunna mäta mig med. Här finns kanske nyckeln till en framgångsrik matematikundervisning? När man fixerar sig vid Pisaresultat, nationella prov, betyg och prestationer stressar man fram resultat. Kunskap kräver dock tid och eftertanke. Förståelse för vad som är den verkliga frågan och grundproblemet som måste lösas innan man kommer vidare är viktigare än snabba svar, både i skolan, den högre utbildning, forskningen och samhället som helhet. Debatter om svar är förödande för hållbarheten. Samtal om frågor är enda sättet att utvecklas, både som individ och som samhälle.

Villanis bok är ovanlig läsning, för den handlar inte som man kunde tro om själva teoremet som han belönades för. Boken beskriver i stället matematikern Villanis liv, vad han gör, hur han arbetar, vilken roll matematiken och andra saker har i hans liv, och processen som ledde fram till teoremet. Man får intrycket att Villani faktiskt är något av en flanör. Om sig själv säger han att det är hans förmåga att upptäcka dolda förbindelser mellan olika områden i matematiken som gett honom hans ryktbarhet. Av stor betydelse har personliga möten och samtal med andra matematiker varit, och Villani beskriver sig själv som en katalysator.

Stannar man bara upp och höjer blicken ser man allt ur ett mer hållbart perspektiv. Just nu, just här kanske lösningen som debatteras vinner anhängare, men hur är det där, sedan? Det bryr sig vinnaren ingenting om, inte i ett samhälle som söker svar och som premierar framgång. Alla vill väl få priser och bli berömda, men är det kunskap man söker finns inga garantier så om vägen fram inte anses mödan värd om man inte kan garantera måluppfyllelse gör man bäst att aldrig försöka. Paulo Macciarrini är för mig sinnebilden av en målfokuserad kunskapssyn och riskerna med en strategisk och tillämpad forskningspolitik. Alla verkliga forskningsgenombrott sker där och när tiden är mogen, sammanhanget är det rätta och bara om man har tur. Jag valde Flyktlinjer som namn på min blogg för att poängtera att frågorna står i centrum här och för att visa att detta är en plats där man försöker. Jag presenterar få svar, för det är mycket viktigare att utveckla förmågan att ställa frågor. Jag skriver för att få syn på mina tankar och för att lära av mina misstag. Arbetet med Flyktlinjer är mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig grundforskning. Skrivandet är mitt sätt att försöka undgå ledan som det innebär att tvingas inordna intellektet i det rigida, målstyrda, prestationsfixerade system som högskolan idag utvecklats till. Jag tar mig tiden att tänka kring det jag är intresserad av för att orka med att göra det jag måste men allt mindre tror på.

Uppslaget till beviset för sitt prisbelönta teorem får han närmast av en slump. En kollega går förbi dörren till hans arbetsrum, råkar se att han skrivit ner några figurer på tavlan och anmärker att de påminner om något från ett annat matematiskt sammanhang. Den här ledtråden blir i ett skede avgörande i arbetet med beviset. Under arbetets gång utväxlar Villani hundratals mejl med sin kollega Clément Mouhot, av vilka en del direkt återges i boken. Det är med Mouhot han senare delar priset.

Den matematiska teori som de arbetar ut blir ibland oöverskådlig, och inte sällan förlorar de hoppet för att några dagar senare återfå kontrollen över teorin genom en ny insikt. I ett slags kreativ utmattning lägger sig Villani ibland raklång på golvet i sitt arbetsrum och sluter ögonen för att samla sig. Pendelrörelsen mellan att i förundran låta sig sjunka så djupt in i en komplexitet att man förlorar kontrollen och att sedan återta den, bara för att förlora den igen, menar Walker att är kännetecknande för det långsamma tänkandet. På få ställen blir den här rörelsen så tydlig som i Villanis bok.

Samtal, mellanrum och slump. Allt det som idag uppfattas problematiskt och som vi gör allt för att eliminera visar sig här vara receptet på framgång. Det långsamma tänkandet och den systematisk läsningen är svårt, tar tid och kostar pengar, så är det. Men anser vi oss inte ha tid, råd eller ork och resurser skjuter vi bara kostnaderna och problemen framför oss. Det är ingen lösning. Tvärtom är det just det sättet att tänka och agera som är alla andra problems moder. Vi vet egentligen att det är så, men jagar ändå rastlöst vidare likt crackmissbrukare som söker efter den där första kicken som hen vet gått förlorad för alltid. Det må vara både godare och roligare att äta tårta och vara på fest, men för att leva ett långt, lyckligt och innehållsrikt liv krävs mer av rågbröd, intellektuella utmaningar, tid att tänka och långsamt, eftertänksam läsning av svåra texter.

Till den långsamma läsningens lov 1

Man blir inte vis av att läsa. Men utan eftertänksam, reflekterande läsning är det svårt att bli vis. Tyvärr saknas idag tiden, eller det är inte tid som saknas, utan intresset, förståelsen, viljan. Tid offras för pengar i en destruktiv jakt på effektivitet. Filosoferande betraktas som en närmast suspekt verksamhet. Kom till saken, ge mig svar, nu! Tänkande tar tid, och finns inte den tiden finns ingen möjlighet till fördjupning. Det finns inga genvägar till kunskap och bildning. Tanken på att utbildning går att effektivisera är uttryck för arrogans, eller naivt önsketänkande och frågan är vad som är värst i utbildningssammanhang.

Jag blir glad när jag läser vad Kim Solin (fil dr i filosofi vid Uppsala universitet) skriver på Under Strecket, om just läsning som får ta tid. Läsning på läsningens egna premisser. Eftertänksam reflektion kring orden på ordens och tänkandets egna villkor. Paradoxalt, eller kanske symptomatiskt nog, har jag just nu inte tid att förlora mig i texten, men jag skriver så länge jag kan och sätter sedan punkt och återkommer. Denna vecka är fylld av undervisning och jag har drabbats av en förkylning som gått ner i lungorna och påverkar nattsömnen. Igår var tåget förenat och hela dagen var fylld till brädden av uppgifter. Föreläsningen om metod som jag ska hålla idag, på engelska, har jag därför inte hunnit förbereda som jag önskar. Välkommen till min vardag. Att det kör ihop sig på detta sätt blir allt vanligare. Systemet jag verkar i drivs till sitt yttersta för att prestera mer. Ständigt mer. Att medarbetare går in i väggen och att tiden för undervisning minskar beklagas, men ingen gör något åt det. Tidspressen och kraven är inbyggda i systemet, och att det går ut över finns ingen tid att reflektera över. I alla fall inte så länge kvalitetssäkringssystemen inte indikerar att något är fel. Så länge genomströmningen hålls på en godtagbar nivå kör vi på, ända in i kaklet. Och att läsning satts på undantag, att det inte skrivs böcker, bara standardiserade artiklar, betraktas inte ens som ett problem.

Det sätt som vi idag oftast läser på är forensiskt. Det handlar om en läsning som går ut på att snabbt och effektivt sålla ut information som kan användas till olika nyttiga och instrumentella ändamål. Det konstaterar den australiska filosofen Michelle Boulous Walker i sin bok ”Slow philosophy: Reading against the institution” (Bloomsbury Academic), där hon talar för ett långsammare läsande. Ett sätt att läsa där man tillåter sig att se upp ibland, ta en paus, läsa sakta, gå ifrån texten, återvända, läsa om, dröja vid passager, och förbli öppen för överraskningar och textens odelade komplexitet. Det finns inga på förhand givna mål med läsningen, inget man ska komma fram till, och ingen brådska.

Inser att jag fostrades till forskare i en bokskrivande kultur där vi möttes med kunskap som mål i det granskande seminariet där texter lades fram och där vi samtalade om och reflekterade över innehållet. Idag är granskningen outsorcad till anonyma proffsgranskare som arbetar gratis och som effektivt levererar låga listor på specifika saker att åtgärda. Inser att det är därför jag inte känner mig bekväm i artikelkulturen, för den kunskap jag utvecklar och förmedlar i skrift är av ett annat slag. Jag fokuserar inte på detaljer och förmedlar inte fakta, det är inte där kunskapen jag söker finns. Jag skriver texter som får sitt värde genom att läsas långsamt och reflekteras över. Jag leder inget i bevis. Kunskap om kultur växer fram mellan och även sådant som skaver eller är fel kan leda till fördjupad insikt om mitt studieobjekt. Seminariet försvann i samma veva som boken. Båda effektiviserades bort. Vetenskap ska gå snabbt och budskapet är: Se inte upp, ta inga pauser, fokusera, läs snabbt, noga och fastna inte i detaljerna. Återvänder man till en artikel är det för att kolla abstract och skumma conclusion. Innehållet har ju passerat den vetenskapliga granskningen. På detta sätt avakademiseras vetenskapen, kunskapens magi går förlorad och bildning reduceras till fakta. Överraskningar och komplexitet betraktas som problem. Målet med läsningen är att komma till slutsatserna, så fort som möjligt. En kvalitetssäkrad och kontrollerad utbildning handlar om informationsöverföring och faktakontroll, men kunskap kräver eftertänksamhet, bildning kräver tid och vishet kan man bara hoppas uppnå på sikt. Verkligt vetande går inte att styra, det är en icke-linjär process av tillblivelse, en upptäcktsfärd i okänd terräng. Därför skriver jag, för att lära, upptäcka och få möjlighet att samtala, inte för att förmedla fakta och debattera.

En sådan öppenhet mot det annorlunda och det märkliga i en text kan enligt Walker i sin tur öppna en person för en intimitet och en intensitet som kan ha en existentiellt omvandlande verkan på personen som läser. En effektiv, schematiskt driven läsning med klara mål och tidsgränser kan svårligen ha en sådan verkan. Och det kan tyckas paradoxalt, men övning i systematisk läsning kan inte heller ge en någon öppenhet för en texts komplexitet, utan allt en sådan övning kan göra är att ge en förmågan att antingen metodiskt attackera en text för att extrahera information eller att skumma igenom den för att ta ut huvudpoängerna.

Seminariediskussionerna jag fick ynnesten att vara delaktiga i under min doktorandtid handlade om att läsa på en lång rad olika sätt. Någon fokuserade på språket, någon på fakta, en annan på disposition och logiken i resonemanget som helhet. En kom med tips på inspirerande läsning som möjligen skulle kunna fördjupa. Alla bidrog med vad man kunde, och texten växte fram mellan. Utbildningen som sådan tick ta tid och ingen doktorand stressades fram till disputation, vilket är vanligt idag när man är anställd och har fått betalt för att skriva klart. Betygsnämnderna pressas ibland att godkänna något genom att hänvisa till bristen på tid. I ett system där kunskapen är i centrum är tid inte en faktor, där är det innehållet och kvaliteten som räknas. Kunskap når man genom att öppna upp sig för textens komplexitet, genom att samtala och reflektera tillsammans. Idag läses texter systematiskt och referee-granskning handlar om att metodiskt attackera texter och peka på detaljer som ska förbättras. Och när texten publicerats skummas den igenom för att så snabbt som möjligt nå fram till huvudpoängerna. Följaktligen förväntar man sig idag att forskning ska visa saker. Vad kommer du fram till? Finns det evidens? Är det referee-granskat? Var har du publicerat dina resultat? För bara ett tiotal år sedan vårdades tanken på att vetenskap handlar om att falsifiera. Den tanken övergavs snabbt när akademin ekonomiserades och utbildning anpassades till New Public Management. Jag är inte motståndare till det nya. Det finns massor av poänger att skriva artiklar, men den kunskap jag söker och på goda grunder anser är lika viktig att värna, handlar om att gå på djupet för att förstå tillvarons komplexitet och nå existentiellt omvandlande insikter om kulturen och livet. Den kunskap jag söker är värd att vänta på, och den går aldrig att stressa fram.

Det systematiska läsandet och skumläsandet är av samma beräknande slag, och något väsentligen annat än det långsamma läsandet som i stället innebär ett mera essäistiskt förhållningssätt till texten. Det systematiska läsandet karaktäriseras av ett begär efter kunskap, medan det långsamma läsandet enligt Walker handlar om inget mindre än kärleken till visheten.

Essäer, monografier och komplexa texter skrivna för att tänka med, offras för korta kärnfulla, faktagranskade texter. Författaren underordnas granskarna och kunskap flyttas från enskilda forskarsubjekt till systemet. Vishet och erfarenhet, fördjupad insikt och bildning ersätts av makt. Forskning blir strategisk och målfokuserad, utbildning blir instrumentell. Kraven på effektivitet möts med regler och manualer, kontroller och utvärderingar samt ett allt mer explicit TAL om kvalitet. Läsning betraktas som slöseri med tid och endast det som anses nyttigt läses. Därför går man inte på varandras seminarier längre, man bjuder in extern experthjälp som avlönas för att läsa kritiskt och komma med specifika råd. Förändringens vindar blåser snabbt. Den äldre generationen går i pension och den nya bryter ny mark. Vi som håller fast vid kunskapen betraktas som bakåtsträvare. Idag år det fakta och bibliometri som gäller. Bildning är mossigt och samtal finns det ingen tid för. Forskning har visat att konkurrens driver kvalitet, och idag finns system för att garantera både effektiv måluppfyllelse och hög kvalitet. Försöker man resa invändningar mot eller ställa kritiska frågor till företrädarna för rådande paradigm tvingas man in debatter där man bombarderas med fakta som måste bemötas innan man blir lyssnad på.

Detta är sant: Skriker man tillräckligt högt, tillräckligt länge kommer tystnaden att falla i glömska. Producerar man tillräckligt mycket fakta, tillräckligt snabbt och sprider man den tillräckligt vitt och brett kommer man att få genomslag för sina idéer, vilket leder till makt och inflytande över forskningspolitikens mål och medel. Förr eller senare kommer dock verkligheten ikapp. Kon saknas som bekant först när båset är tomt. Skumläsandets kultur må vara effektiv och produktiv, men det som produceras är form och yta. Mer av samma. Det är en hierarkisk kultur som handlar mer om makt än om kunskap, mer om pengar än om innehåll, verklig kvalitet och upplevelser som etsar sig fast. En långsammare kultur där det systematiska läsandet värnas och värderas högt är en kultur där kunskapen står i centrum och där vishet betraktas som det högsta goda. Det är en kultur där tänkandet får ta tid och där reflektionens mål är fördjupad kunskap. Där fyller man åren med innehåll och utbildning med kunskap. Det är en samtalande kultur som ser förbi yta och som föraktar förenklingar och som därför är vaccinerad mot alternativa fakta.

Längre än så kommer jag inte just nu. Sätter punkt där och återkommer så fort jag får tid. Jag må vara stressad, men Flyktlinjer är en lugn plats mitt i stormens öga. Här är det orden och tankarna som räknas och innehållet växer fram i sin egen takt, lika mycket under skrivandet som under läsandet och reflekterandet. Här kunskapen i centrum, bildningen målet och vishet idealet.

Alternativa fakta är ingen nyhet

Klockan ringer halv fem. Halsen värker. Jag har sovit illa. Ute regnar det. Hoppar inte upp ur sängen. Upp måste jag dock. Har en kursintroduktion för sistaårsstudenterna och en föreläsning på forskarutbildningen. En fullspäckad heldag. Har inte kunnat förbereda mig i helgen på grund av förkylning. Första tåget går från stationen hemma 05.09. Går det bara i tid klarar jag dagen. Självklart går inte tåget i tid. Blöt och frusen finner jag mig ändå i situationen. Enligt displayen på perrongen är tiden flyttad till 05.19. Tio minuters försening räknas nästan inte. Det är så det har blivit. Bararbete anges som orsak. Sätter på musik och installerar mig i kuren. Det blåser och är kallt men det mesta av regnet stängs ute. Det får gå, tänker jag. Men i samma stund som den mekaniska rösten meddelar att tåget är tio minuter sent flyttas tiden på displayen fram till 05.29. Jag biter ihop och bestämmer mig för att inte gå igång. Inget finns ju inget att göra. När klockan är 05.15 flyttas tiden fram till 05.39 och nu står det signalfel. Och lite senare får vi veta att tåget är inställt. Av erfarenhet vet jag att tåget i själva verket aldrig lämnade Alingsås varifrån det utgår. Detta är inte första gången som det strular och beskeden som anges som orsak till föreningar och uteblivna turer liknar allt mer Donald Trumps sätt att kommunicera. Västtrafik delar frikostigt med sig av meningslösa upprepningar av trivial information, men så fort man verkligen är betjänt av att veta sanningen tiger man eller ljuger. Varför inte erkänna att man inte klarar uppdraget? Varför inte behandla resenärerna som väljer att åka tillsammans med respekt? Att åka kollektivt borde vara ett värdigt sätt att resa. Jag kan dock aldrig lita på att jag kommer i tid, inte ens när jag skaffar mig marginaler på över timmen. Det har jag tvingats vänja mig vid, det är vardag. En sak jag aldrig kommer vänja mig vid är att samhällsbärande aktörer använder alternativa fakta. Det är ett hån mot allt vad hållbarhet heter.

Går hem igen. Som tur är bor jag (av strategiska skäl. Har man ingen bil får man ordna sitt liv så gott det går på andra sätt) nära tåget. Tar en kopp kaffe och läser tidningen jag annars inte brukar hinna läsa. 06.10 går det en buss. Siktar på den, för min erfarenhet är att bussarna alltid kommer i tid. Bussen ingår i ett annat system. Där är det en buss och en förare, och det finns utrymme för improvisation. Hur ofta blir en busschaufför sjuk, eller bussen havererar? Det kan så klart hända, men det systemet är mer robust. Västra stambanan där tågen rullar utnyttjas långt över trafiksystemets förmåga. För att tidtabellerna ska hålla vad man lovar krävs att allt fungerar perfekt. Minsta problem på en plats sprider sig omgående i systemet, vilket drabbar pendlarna i första hand. Pendlarna är minst värda i transportekonomin. Självklart handlar det om pengar. Pengar som inte finns. Ökade utgifter och sänkta skatter kan man vinna val på, men man kan inte förvalta ett samhälle på det sättet. Det är inte Donald Trump som uppfann alternativa fakta, det är något vi levt med länge, fast vi har inte sett det så. På det sättet är Trump ärligare, för han säger som det är och döljer ingenting.

Fyra dagar på raken måste jag komma så tidigt som möjligt till jobbet denna veckan, för att det systemet ska fungera, för att studenterna inte ska bli lidande. Där finns heller inga marginaler. Vi är dessutom många som pendlar. Ovissheten leder till oro, som går ut över sömnen, skapar stress och påverkar möjligheterna att göra ett bra jobb. Samhällsekonomiskt är det en djupt problematiskt att det fortgår år efter år. Intellektuellt är det en katastrof att vi väljer att leva på orimliga drömmar istället för att anpassa samhället efter hur verkligheten faktiskt fungerar. Kunskap saknas inte, det handlar om informerat ointresse och fåfänga förhoppningar om att drömmen ska slå in. Det är bara i reklamen som det plötsligt händer något positivt. I verkligheten får man vara tacksam så länge det fungerar någorlunda som det ska. Drömmande privatpersoner som lever över sina tillgångar får ta sitt ansvar, lämnas i sticket och får skylla sig själv. Fast samhället får så klart också betala priset. Samhället är inte någon annan, det är du och jag. Det är vi som röstar fram beslutsfattarna som ger oss det vi vill ha: Sänkta skatter och orimliga löften.

Sverige har tagit en andhämtningspaus från flyktingarna, liksom från underhållet av infrastrukturen och andra samhällsbärare system. Poliserna och räddningstjänstens personal pressas till det yttersta, liksom sjuksköterskor, lärare och alla andra vars löner betalas med skattemedel. Någon måste förr eller senare betala priset och det är alltid de som befinner sig längst ner i systemet, lägst bort från makten. Det stora flertalet alltså. Du och jag. Vi som är samhället och som är beroende av varandra. När vi vänder oss mot varandra i en fåfäng jakt på det ouppnåbara är det tragiskt på så många olika sätt. Jag menar vem är det vi försöker lura?

Tänkte skriva om andra saker idag, men nu är jag snart framme på jobbet. Hinner inte förbereda mig som jag planerat och mer rätta anser mig kunna räkna med. Jag är tacksam för att jag har och kan lita på erfarenheten. Tacksam för att det inte alltid har sett ut som det gör. Glad att jag fick växa upp i ett samhälle där det fanns marginaler och där man kunde lita på samhällsbärande system. Det gör att jag har det bättre förspänt än många. Frågan är hur det ska gå för de unga? Det går att leva över sina tillgångar ett tag, sedan går det inte längre.

Kunskap och makt

Många som säger sig värna sanningen utpekar filosofen Michel Foucault som det största hotet och allt som andas poststrukturalism fungerar som ett rött skynke för positivismens försvarare. Det är djupt beklagligt, för kritiken bygger på ett fatalt missförstånd. Foucault leder ingenting i bevis, han presenterar verktyg att tänka med och pekar på analytiska uppslag att nysta i, för att hjälpa människor att tänka kritiskt kring det som sker. Foucault undersöker samhället, människan, kulturen och sanningen som fenomen. Han söker sig bakåt i tiden och studerar sammanhangen där orden, begreppen och tankarna som idag tas för givet först uppstod. Han gör det inte för att ifrågasätta eller kritisera kunskapen, utan för att stärka och förbättra den. Foucault gör kunskapen mer motståndskraftig. När han säger att makt är kunskap är det inte ett sätt att ifrågasätta vetenskapen, det är en kritisk fråga riktad mot en blind tillit till auktoriteter. Den som har makt bestämmer över kunskapen också, om och ifall hen inte granskas kritiskt. Vi människor har enormt lätt att förföras på olika sätt. Det mänskliga psyket spelar oss hela tiden spratt. H C Andersens saga om Kejsaren som paraderar naken inför folket eftersom ingen vill erkänna sig lurad av de vältaliga "skräddarna" och som först när en liten pojke sätter ord på och uttalar det uppenbara bryts förtrollningen. Det är en berättelse om relationen mellan kunskap och makt. Alla vet att det är så, men få vill erkänna det. Vetenskapen är kanske orolig för att Foucault och postmodernismen ska nagga förtroendekapitalet i kanten, jag vet inte? Men jag tror precis tvärtom, att vi behöver Foucault, idag mer än någonsin. För vad är det Donald Trump gör egentligen? Är det inte en paraduppvisning i hur makt kan övertrumfa kunskap? Än så länge har han inte lyckats, men enligt logiken ingen rök utan eld, kan han i kraft av sitt ämbete på sikt skapa ett klimat som ger honom mandat att genomföra sina idéer, och det vore i så fall inte första gången i världshistorien. Läser vad Martin Gelin skriver i DN om detta, och skräms.

Donald Trumps administration har blivit känd för att beskriva saker som inte ägt rum. Vita Husets pressekreterare Sean Spicer refererade nyligen till en påhittad terroristattack i Atlanta (han försvarade sig senare med att han egentligen menade Orlando, där ett attentat ägde rum förra sommaren). Trumps talesperson Kellyanne Conway hänvisade till en terroristattack i Bowling Green, Kentucky, som aldrig inträffat. I lördags höll Donald Trump ett tal i Florida, där han hävdade att flyktingar utgör ett säkerhetshot, med hänvisning till en rad europeiska terroristattacker.

– Titta på vad som händer i Tyskland. Titta på vad som hände i Sverige i går kväll. Sverige, vem hade trott det? De har tagit in ett stort antal... de har problem som de inte trodde var möjliga, sade Trump.

Han nämnde samtidigt terroristattacker i Bryssel, Nice och Paris och verkade tro att något liknande hänt även i Sverige. Så vad syftade Trump på? Det är oklart. Den konservativa TV-kanalen Fox News, som Trump ofta tittar på i Vita Huset, sände nyligen ett inslag där de spekulerade i att våldtäkterna i Sverige ökar på grund av flyktingar. Men Trump kan lika gärna ha tagit del av någon annan av de otaliga högermedier i USA som länge har rapporterat om att Sverige skulle vara på väg mot kollaps. Bland Trumps anhängare är det vanligt att stöta på myter om att Sverige präglas av fullständigt kaos efter att man tagit emot flyktingar från Mellanöstern. Felaktiga, påhittade och grovt missvisande nyheter om detta har konsekvent spridits på högersajter som Breitbart, Human Events, Drudge Report och på TV-kanalen Fox News, samt på de populära konservativa radioprogram som når miljoner dagligen.

När innehavaren av världens mäktigaste ämbete sprider desinformation och lögner, vinklade nyheter och går till angrepp mot den fria pressen är det en demonstration i realtid av Foucaults tanke om att makt är kunskap och att sanningen inte har ett egenvärde. När Jimmie Åkesson säger att det är känslan som räknas är det samma andras bar som talar, liksom när Philippa Reinfeldt slingrade sig undan ansvar genom att säga: "Jag delar inte din bild". När ledare använder makt för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter kartan är det bara ännu ett uttryck mängden för tanken på att makt övertrumfar kunskapen. Tror vi att sanningen talar för sig själv eller att den är en och okränkbar är vi och det demokratiska samhället illa ute. Det är en livsfarlig villfarelse som ger Trump och andra luft under vingarna, för de kommer alltid att ligga ett steg före. Kunskap är en kedja som aldrig blir starkare än dess svagaste länk, därför måste många engagera sig och gemensamt värna vetandet. Om sanningen inte får ifrågasättas har kunskapen och makten blandats samman på ett olyckligt sätt, och när akademiker strider sinsemellan om vem som har den bästa sanningen, metoden eller resultatet lämnas fältet fritt för skrupellösa lycksökare som hungrar efter inflytande och som inte drar sig för att ta till alla medel som finns för att vinna och klamra sig fast vid makten.

Att Trump själv sprider sådana lögner och konspirationsteorier är ingen slump, utan en del av en bredare strategi för att skapa ovisshet och förvirring. I längden vill han underminera seriösa massmedier och själva pressfriheten i USA. Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon skapade rubriker när han, strax efter presidentvalet, beskrev USA:s massmedier som ett ”oppositionsparti”. Men Trump uttrycker sig lika tydligt själv. I veckan påstod han, i ett meddelande på Twitter, att massmedier är ”det amerikanska folkets fiende”. Hans stabschef Reince Priebus försvarade uttalandet.

Det här är ett konsekvent mönster i Donald Trumps beteende. Så fort han stöter på politiska motgångar, som efter veckans skandal där han tvingades avskeda sin säkerhetspolitiska rådgivare Michael Flynn, svarar han med högljudda raseriutbrott mot medier, för att vilseleda sina anhängare att tro att det som rapporterats om honom helt enkelt inte stämmer. Under presidentvalet förra året såg vi ständigt exempel på detta. Så fort Trumps opinionssiffror dalade, eller han hamnade i en ovanligt skadlig skandal, började han ägna stora delar av sina kampanjtal åt att kritisera och håna journalister på plats. Mot slutet började han uppmuntra publiken på plats att trakassera journalister. Flera av de amerikanska reportrar som följde hans valkampanj på heltid tvingades anlita livvakter för att garantera säkerheten under kampanjresorna, eftersom de fick så många dödshot av Trumps anhängare.

Trump visar att det enda som biter på makten är den kritiska granskningen, inte sanningen. Sanningen möts bara med alternativa fakta, att en död katt kastas upp på bordet eller på något annat sätt som tar fokus från det enda som betyder något, att ledaren stannar kvar vid makten. Allt och alla offras för det självändamålet. Faran med fascismen är inte dess retorik och åsikter, utan dess destruktiva kraft vars enda mål är förgörelse. Sanningen är det första offret, sedan alla avvikare, underordnade och andra som inte passar in eller hör hemma, därefter de lierade och slutligen det egna folket och ytterst makten själv. Fascismens väg är en motorväg mot undergången. Påminner än en gång om vad Foucault sa, att alla fakta ligger på bordet, det enda som krävs är förståelse och en ärlig vilja att veta och förstå.

Som president har Trump inte mildrat dessa attacker, utan tvärtom trissat upp tonläget ytterligare. Han har konsekvent börjat tala om seriösa massmedier som ”fejknyheter” och i presskonferenser hänvisar han till varje negativ nyhetsrapport om honom som ”fejk”. Hans talespersoner har i sin tur blivit berömda världen över för sina grova attacker på massmedierna. Satirprogrammet ”Saturday Night Live” visar numera regelbundet hur en karaktär som föreställer Sean Spicer angriper Vita Husets presskår med sitt talarpodium.

I helgen gjorde Trump ett massutskick till miljontals anhängare där han uppmanade dem att inte tro på något de ser i etablerade medier. Hans email inleddes med raden: ”Ni vet att vi inte kan lita på att medierna rapporterar något av det jag åstadkommer”.

Så talar inte en demokratisk ledare till folket, så talar en demagog till de duktiga idioter utan vars stöd han står sig slätt. För både Trump och Åkesson är det känslan som räknas, och alla ifrågasätter drömmarna betraktas som ett hot. I medgång går det bra att segla med och sola sig i glansen, men den inställningen ligger bara en hårsmån bort från paranoida, schizofrena vanföreställningar om en hotfull omvärld. När som helst kan det slå över, och ju mer makt ledaren har desto svårare får sanningen att hävda sin rätt. Därför är det så viktigt att kunna granska allting kritiskt, även sanningen. Sanningen blir starkare och bättre genom kritisk granskning. Vetenskapen bevisar ingenting, dess uppdrag är att falsifiera. Den synen på forskning ger kanske inte lika mycket makt, men det är väl inte därför man bedriver forskning, för att få makt och inflytande? Eller? Är det därför Foucault drar på sig så mycket kritik? Vad betyder det i så fall, och hur skiljer sig den synen på vetenskap från Trump och andra populisters syn på kunskap? Makt och vetande är två sidor av samma sak, ju förr vi inser det och lär oss förstå sambanden desto större blir chansen att demokratin kan stärkas och hållbarheten värnas. 

Det är inte ovanligt att presidenter har en problematisk relation med nyhetsmedier, men ingen president, inte ens Richard Nixon, har så konsekvent försökt underminera själva pressfriheten i USA.

Kritiken mot Trump kommer nu inte bara från mediechefer och journalister, utan även från de egna partikollegorna. Den erfarana senatorn John McCain uttryckt djup oro över Trumps attacker på medierna i en intervju på debattprogrammet “Meet the press” i helgen. “Det är så här diktarurer börjar”, sade McCain.

Det finns i alla tider och sammanhang individer som ser, förstår och uttalar högt det alla innerst inne vet. Pojken i H C Andersens saga är en illustration av det. Michel Foucault är en annan och Kopernikus som vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från, är en tredje. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Hans iakttagelser utmanade makten. Ännu ett exempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv.

Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen. 

Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt.Makt däremot har bara ett enda mål, och det är mer makt, till vilket pris som helst.

ADHD-dagboken, Saga Norén och detta att inte vara men betraktas som sjuk

Att betraktas som annorlunda eller sjuk gör något med en. Man ligger alltid ett steg efter, liksom. Först måste man visa sig värdig, därefter får man försöka, och sedan bedöms ens insats mer kritiskt än den som av andra uppfattas som normal. Allt annat lika kommer den som uppfattas som avvikare att få det svårare, bara för att det finns föreställningar om människor som är annorlunda och alldeles oavsett individens faktiska förmåga. Ett samhälle som allt mer och allt tydligare anpassas efter en allt smalare norm skapar avvikare som annars inte hade uppfattats som något annat än helt vanliga, om än lite annorlunda människor. Lägg därtill en kultur där allt ska kvalitets- och målsäkras, och sätt det samman med kraven på ständigt ökande effektivitet och lönsamhet. I ett sådant samhälle är det svårt för alla att leva upp till kraven, och det blir så klart inte lättare för den som avviker från normen eller som fungerar på alternativa sätt.

Återkommer än en gång till tanken på människan som maskin och talet om den mänskliga faktorn som ett problem snarare än en utgångspunkt. Synen på människan förändras hela tiden, men jag ser en tydlig glidning i dagens samhälle mot en allt snävare, allt mer detaljerad och specificerad norm, som allt fler system anpassas efter och som allt fler individer tvingas in i på olika sätt (tvång, mediciner och socialt tryck, liksom en djupt känd mänsklig vilja att passa in). Utrymmet för improvisation blir därigenom allt mindre eftersom de enda praktikerna som godkänns är evidensbaserade best practice, som implementeras överallt. En skola, en pedagogik. En vårdapparat, en praktik. Den enda vägens politik. Den bästa. Systemen anses vara objektivt bra, och därför får människan och kulturen anpassa sig efter systemen snarare än tvärtom. Ekonomin är här liksom i så många andra sammanhang elefanten i rummet. Jag ser framför mig ett livlöst samhälle där ingen får gå sin egen väg och lösa problemen man stöter på, på sitt eget sätt, det vill säga på sätt som man av erfarenhet vet fungerar. Alla ska göra på samma sätt; på det sättet som bevisats vara det bästa.

Problemet är att det inte går att bevisa en sådan sak, den eller det bästa är en föreställning om hur det borde vara. Verkligheten är långt mer komplex än så. Därför borde vi tänka tvärtom. Normen borde vidgas och fler sätt att lösa problem eller hantera livet, vardagen, samhället, verkligheten, borde kunna praktiseras parallellt. Monokulturer är överallt och alltid sårbara. Best practice fungerar bara i teorin, inte i praktiken. Det finns inte en väl till hållbarhet, liksom till verkligt vetande finns bara omvägar. Den enda vägen leder alltid fel. Det vi gör med och mot varandra idag kommer vi att få betala priset för imorgon.

När jag läser artikeln i Aftonbladet, som publicerades i veckan, är det med fasa. Orden och anslaget träffar mig som en spark i magen. Människosynen är iskallt instrumentell och förståelsen för verklighetens komplexitet är obefintlig. Nu är det bekräftat, ny forskning visar:

En stor studie bekräftar nu att personer med adhd har förändringar i hjärnan. Adhd är alltså inte bara en "etikett" som sätts på besvärliga barn eller dåligt föräldraskap.

Det är mig och tusentals andra som är och fungerar på liknade sätt som man uttalar sig om, med stöd i ny forskning. Fast det man skriver om har man inte alls förstått. Forskarna har inte visat på någon FÖRÄNDRING. Människor med diagnosen ADHD är inte sjuka och kan inte botas. Det forskningen nu bekräftat är att man sett en VARIATION, inte en förändring. Skillnaden är avgörande. Den som fått diagnosen ADHD har en hjärna som ser lite annorlunda ut än den som inte faller inom ramen för diagnosen. Jag är inte läkare och vet inte hur studien utförts, men man jag tydligen jämfört hjärnan på människor med diagnosen med människor som inte fått den. Om inte jag har fel borde det betyda att man utgått från en subjektiv bedömning (diagnosen) som utgår från ett antal kriterier och sedan valt ut vem man ska hjärnröntga. Ett alternativt sätt att genomföra forskning på hade kunnat vara att röntga hjärnan på ett bredare urval människor, och sedan jämföra det resultatet med en studie av individernas sociala, emotionella och intellektuella förmågor. Nu kan man bara bekräfta att människor som fått diagnosen har en hjärna som avviker från människor som inte har en diagnos. Nåväl, jag har ingen anledning att ifrågasätta forskningsresultaten, det är Aftonbladets tolkning av dem jag skriver om och är kritisk mot. Forskarna talar som sagt inte om FÖRÄNDRINGAR. Det kan tyckas som en detalj, men skillnaden är avgörande för synen på både människorna och fenomenet ADHD. 

Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen adhd (attention deficit hyperactivity disorder) är ett resultat av fördröjd utveckling av fem olika områden i hjärnan och bör betraktas som en hjärnrubbning (brain disorder).

"Funktionsnedsättning", "fördröjd utveckling" och "hjärnrubbning", är inte neutrala ord. Det är stigmatiserande termer som skapar skillnad och göder oro och som kan leda till misstänksamhet mot och ifrågasättanden av individer som fått en neuropsykiatrisk diagnos. Vem bestämmer vad som är en funktionsnedsättning? Jag känner dagligen och stundligen att jag är annorlunda. Jag ser andra saker och löser problem på alternativa sätt, jag har svårt för saker som andra inte ens uppfattar. Så är det. Men jag är på det stora hela inte SÄMRE. På de områden och i sammanhang där jag får göra saker och ting på mitt sätt är jag inte sällan överlägsen. Jag skulle inte vilja vara någon annan och skulle inte vilja utan min ADHD, inte idag när jag lärt mig hur jag fungerar och vad jag behöver för att fungera optimalt och prestera på topp. Den avgörande frågan är inte hur väl individerna i ett samhälle stämmer överens med normen, utan vad man kan och hur väl man fungerar sammantaget.

Det konstaterar ett flertal forskare från olika länder efter att ha genomfört den hittills största bildstudien av barn, ungdomar och vuxna med adhd.

Jessica Stigsdotter Axbergs två barn, 15-årige Victor och 10-åriga Linnéa, har båda diagnosen adhd. För dem kommer forskningsrönet inte som någon överraskning.

– När jag berättade om det här för dem så sa de ”vad coolt, men det visste vi redan”. Det blir en förklaring att man kan säga att nu kan man mäta det. Men jag kan tänka mig att om någon skulle säga att "du är ju rubbad, det står här att det är en hjärnrubbning", då skulle de bli ganska ledsna, säger hon.

Forskning visar är ett djupt problematiskt sätt att uttrycka sig. Jag är inte RUBBAD, jag må vara annorlunda med rubbad är jag inte. Jag är docent i etnologi, har aldrig varit arbetslös och även om jag uppfattas som konstig ibland brukar jag känna mig omtyckt av de flesta. Inte alla, för som avvikare får man finna sig i att sticka ut och den som sticker ut blir mobbad. Normens kraft är stor. Jag är enormt tacksam för att diagnosen ADHD inte fans när jag gick i skolan, för det innebar att jag i lugn och ro kunde upptäcka vem jag är, hur jag fungerar och vad jag är bra på, vad jag behöver för att fungera optimalt. Idag hade jag klassats som ett problem, som en rubbad, funktionsnedsatt, avvikare som behöver medicineras för att fungera normalt. Vad är det för människosyn vi odlar? Och vad gör det med individerna, även de normala, att den här synen vinner mark och sprider sig? Forskningens anseende är stort, och finns det evidens är det sant. Ja, det är sant att ADHD-hjärnan ser annorlunda ut, men det är också det ENDA forskningen visat, allt annat som sägs, både av forskarna och journalisterna är åsikter och kulturellt betingade uppfattningar.

Mindre hjärnvolym

I den aktuella studien, som presenteras i The Lancet [påminner om att The Lancet även publicerat artiklar skrivna av Palo Macciarini] Psychiatry, jämförde forskarna 1 713 personer med diagnosen adhd med 1 529 personer utan denna diagnos, alla mellan 4 och 63 år. Den totala hjärnvolymen mättes, samt sju olika områden som man tidigare trott har med symtomen att göra.

Det visar sig att den totala hjärnvolymen och fem av de sju uppmätta områdena var mindre hos personer med adhd, däribland amygdala och hippocampus, jämfört med andra.

– Förändringarna är små, i storleksordningen av några få procent, så storleken på studien var helt avgörande för att vi skulle hitta dem. Liknande skillnader i hjärnvolym syns även vid andra psykiatriska rubbningar, framför allt vid svåra depressioner, säger artikelns huvudförfattare, Martine Hoogman vid Radboud University Nijmegen Medical Center i Nederländerna.

Mindre hjärna låter skrämmande likt rasbiologernas tal om låg panna. Och det faktum att förändringarna är så små att det krävs en stor population för att upptäcka dem döljs av det faktum att hjärnan är MINDRE. Fast vad innebär det att hjärnan är mindre? Har det någon betydelse för vem man är, vad man kan och hur man fungerar? Att den som fått diagnosen ADHD är annorlunda och avviker från normen, det visste vi ju redan. Vad tillför kunskapen om hjärnas storlek? Det vill jag veta, men det enda jag får veta är att det nu bevisats vetenskapligt. Fast vad betyder det i praktiken? Hjälper forskarnas rön mig och andra att förstå oss själva, eller ger forskningsresultaten bara läkarna mer makt att bestämma över individerna och vad som är normalt? 

Fördröjd utveckling

Studien visar att förändringarna var avsevärt mer tydliga hos barn och ungdomar än hos vuxna med adhd, varför forskarna föreslår [FÖRESLÅR är något helt annat än att saken är bevisad, vilket forskning för övrigt aldrig kan göra] att funktionsnedsättningen beror på en utvecklingsfördröjning av vissa regioner i hjärnan.

– Vår studie bekräftar att personer med adhd har förändringar av hjärnans struktur. Därför föreslår vi att adhd är en hjärnrubbning. Vi hoppas att detta ska minska stigmat, att adhd inte är en "etikett" som sätts på besvärliga barn eller att den orsakas av dåligt föräldraskap. Så är det verkligen inte och vi hoppas att detta arbete ska bidra till en ökad förståelse av denna funktionsnedsättning, säger Martine Hoogman.

Aningslösheten känner inga gränser här. Det kan vara det mest naiva jag hört någon forskare säga. Ingen forskare borde föreslå eller spekulera över något som man inte har forskat om. Hoogman må vara expert på hjärnan, men vad vet hon om kultur och sociala mönster? Det framgår inte, men vilka sociala konsekvenser som forskningsrönen kommer att får står än så länge skrivet i stjärnorna. Jag ser snarare en stor risk att stigmatiseringen ökar, vilket är ett intryck som förstärks av hur Aftonbladet presenterar rönen och läger upp sin artikel.

Tidigare studier har visat på liknande resultat. Men på grund av att deltagarna varit för få, har forskarna inte kunnat dra några säkra resultatet från dessa undersökningar.

Hos Jessica Stigsdotter Axberg väcker upptäckten samtidigt flera olika känslor.

– Jag tänker på två saker. Ett: Gud vad skönt att det kommer vetenskapliga undersökningar som man kan hänvisa till, för jag är urtrött på skolan som ständigt säger att det är vi föräldrar som gör något fel. Två: Jag blir rädd att det ska bli en ny stigmatisering, att folk ska säger att "det är verkligen fel på din hjärna".

Jag tänker tvärtom att det är obehagligt att forskare tar sig rätten att uttala sig om människor som uppenbarligen kan fungera i samhället, om det bara finns en förståelse för olikhet och en öppenhet för variation. ADHD har alltid funnits i alla samhällen och alla tider, men det är i vårt samhälle och vår kultur som fenomenet uppfattas som ett problem. Det är det moderna samhället som man talar om det som en avvikelse, en rubbning eller som en funktionsnedsättning. ADHD är inte ett isolerat fenomen, det är kontextberoende. Jag kommer osökt att tänka på H C Andersens saga den fula ankungen. Så länge ankungen betraktade och betraktades som en anka uppfattade och uppfattades hen som ful, men det var ju i själva verket en svan. Och i relation till andra svanar var "ankungen" helt normal. Människa är inte ett absolut begrepp, det är relationellt. Människa blir man tillsammans med andra och ens identitet skapas i ett sammanhang. Det som är normalt är bara vanligast, inget annat. Och en avvikelse i sig behöver inte självklart betyda att man är sjuk eller att det behövs medicineras.

Debatten om ADHD är alldeles för endimensionell och rigid. Avslutar med att ge lite perspektiv, för att problematisera innehållet i artikeln i Aftonbladet. Jag har sent om sider börjat titta på TV-serien Bron och äntligen fått tillfälle att lära känna Saga Norén. Fast jag kände ju henne redan. Hon är inte som jag, men jag känner igen mig själv väldigt mycket i hur omgivningen bemöter henne, och i hennes kamp med att försöka förstå hur man ska göra, vilka regler man ska följa och vilka man ska bryta mot, och när man ska göra eller säga si eller så. Poängen är dock att hon fungerar utmärkt som polis. Hon är annorlunda, men eftersom hon hittat ett sammanhang där hennes förmågor kommer till sin rätt är hon en bättre polis än poliserna som uppfyller normen. Mina år i grundskolan, som tonåring, var ett misslyckande. Fast bara om man ser till betygen, för jag gick ur skolan med djupare kunskaper än många andra, vilket jag bevisat senare i livet. Och när jag fick studera det jag är var intresserad av, på mina egna premisser visade det sig att min prestationsförmåga var högre än vad som är normalt. Att vara docent är allt annat än normalt. Det är också ett slags avvikelse, fast en socialt accepterad avvikelse. Därför undrar jag vad forskningsrönen betyder i praktiken. Min hjärna må vara mindre och jag är annorlunda, men jag är inte sämre än andra för för det. Inte på det stora hela, och absolut inte i de sammanhang där jag lever och verkar. Jag har skrivit om detta tidigare och ska inte upprepa mig, den som vill kan läsa mer om begreppet neurodiversitet här, men jag vill avsluta med följande ord hämtade från en tidigare bloggpost.

Kognitiv skillnad. Mänsklighetens kognitiva bredd och olika uttryck/kompetenser, samt att alla dessa inte ryms i en individ. Jakob Wenzer talade om att man har sett annorlunda på detta förut, men att idag är idealet en allt mer avsmalnad norm som alla ska passas in i. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Mot mitten, alla. Anpassa eder. Och när normen smalnas av drabbas individer som befinner sig långt från mittfåran. Allt fler drabbas ju smalare normen är. Och normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som håller på att formeras under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett sådant samhälle där det normalas spektrum är brett, där kan förmågorna som människor med en neuropsykiatrisk diagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje.

Bloggpost 3000

Detta blir den 3000de bloggposten. Min vana trogen stannar jag därför upp och reflekterar över vad det är jag sysslar med här egentligen. Liksom med så mycket annat i mitt liv hade jag aldrig kunnat skriva 3000 bloggposter om det var målet. Det är resan fram som fångar mitt intresse, processen och det som händer mellan. Jag skriver inte bloggposter så mycket som jag upptäcker dem och lägger ännu en till raden, och så en till och ännu en. Nu har det blivit 3000. När jag närmade mig post nummer 1000 gick jag i flera dagar och funderade över vad jag skulle skriva. Det kändes stort, ja nästan magiskt, delvis eftersom mina husfilosofer Deleuze och Guattari skrivit boken Tusen platåer, men också för att jag ännu en gång bevisat för mig själv att jag visserligen har svårt att koncentrera mig och hålla tråden, men att jag faktiskt får gjort massor och är uthållig om jag bara får göra det jag gör på mitt sätt och på mina premisser. Här kan och får jag vara den akademiker som akademin inte förstår eller anser sig ha bruk för och som ibland föraktas. På Flyktlinjer är KUNSKAPEN i centrum. Inte kunskapen om något utan kunskapen som sådan. Här skriver jag för att tänka och tänker jag för att skriva. Jag vill förstå, både mig själv och det som händer, liksom de sociala sammanhang jag befinner mig, kulturen, världen, livet, allt.

Så länge jag minns har jag förundrats och inte riktigt förstått. Länge uppfattade jag det (med "benägen" hjälp från omgivningen) som ett problem. Alldeles för länge lät jag andra definiera mig och accepterade rollen som underordnad. En glad och tacksam amatör som fick vara med och som nöjde sig med det lilla. Fast när man lyste ut medel för docentmeritering på högskolan där jag arbetar och jag till min glädje fick pengar för att ro projektet i land och skriva en bra anhållan började jag fundera i lite andra banor. Varför skulle jag acceptera andras missuppfattningar om vem jag är? Varför skulle jag bara vara tacksam för att jag fick vad med? Sedan när jag utnämnts till docent bestämde jag mig för att sträcka på ryggen och inte acceptera att bli trampad på. Inte så att det kändes som en revansch, för det ser jag som en destruktiv drivkraft. Hela livet efter högstadiet har varit en enda lång revansch, men jag insåg tidigt att mobbare är ynkliga människor som man gör bäst i att inte lägga någon energi på, de kommer förr eller senare att straffa ut sig själva. Sedan jag blev docent har jag gått min egen väg och i möjligaste mån ägnat mig åt det jag tror på, på det sätt jag vet fungerar och med fokus på kunskap, kvalitet och utveckling.

Alla bloggposter blir inte lika bra, det vet jag och vill ibland be om ursäkt. Fast jag har lärt mig att jag aldrig kan veta vad som kommer att fungera och uppskattas. Ibland skäms jag när jag trycker på publicera, men hinner knappt göra det förrän texten nått över 100 läsare. Andra gånger känner jag mig nöjd och trycker stolt på publicera och väntar på en reaktion som uteblir. Och min strategi har hela tiden varit att inte recensera texterna jag skriver, utan hela tiden tänka att nästa post ska bli bättre. Det är också ett av mina pedagogiska tips till studenterna. Fastna inte. Skriv, tänk och publicera. Det jag jag gjort sedan jag var student. Tidigt i akademin upptäckte jag att de som är bra på att snacka och som dominerar seminarierummet, de som skryter och klagar på andra, är oftast de som inte blir klara. På min första kurs på högskolan satt jag bredvid en kille som verkade kunna allt och som hade en hög svansföring, och jag kände mig som en lallande fåne när jag inte förstod eller hängde med. Fast sedan, när det drog ihop sig till B-uppsats insåg jag att han inte kunde leva upp till sina egna förväntningar. Han blev aldrig klar. Det blev jag, och på den vägen är det. Alla kan alltid bli bättre, det är ett slags livsfilosofi som jag tror på och fortfarande finner inspirerande. Jag är som sagt inte intresserad av att nå några mål. När jag går iland med livet vill jag göra det på topp. Liksom Håkan Hellström vill jag tro att det bästa har inte hänt än. Den känslan kan jag vila och finna tröst och tillförsikt i. De som strävar efter att och som bara är lyckliga när de uppnått mål verkar aldrig vara riktigt lyckliga och nöjda med tillvaron. Likt knarkare söker de ständigt nya kickar. Jag tror på kraften i och finner ro i nuet.

Detta är lärdomar som livet gett mig, och åren i akademin, alla kurser, texter och forskningsprojekt jag jobbat med har egentligen bara bekräftat det jag lärt mig på andra sätt. Kultur fungerar på det sättet, inser jag mer och mer. Kultur kan aldrig fångas eller styras. Evidensen som jag lutar mig mot finns överallt. När den som läser känner igen sig och när resultaten av analyserna fungerar är det så närma sanningen om kultur man kan komma. Därför känns bloggen som det viktigaste vetenskapliga verktyget för mig, vid sidan av böckerna då, men både böckerna, artiklarna och mina föreläsningar relaterar alla på ett eller annat sätt till Flyktlinjer. Tacksamheten över att bli läst och den uppskattning jag får och känner på olika sätt är enorm, för det akademiska systemet ser bloggande närmast som en belastning, som slöseri med tid och resurser. Jag har ingen aning om hur mycket pengar samhället investerat i min utbildning och hur mycket det kostat skattebetalarna att låta mig bli docent, men det handlar om väldigt mycket pengar. Och om jag nu finner att bloggandet gör mig till en bättre forskare och lärare, och om jag tidvis känt att om jag inte kunnat blogga hade jag sagt upp mig och gjort något annat, kan jag inte för mitt liv begripa att det inte uppskattas mer av systemet. Mina texter kan vem som helst ta del av, gratis. Att blogga är mitt sätt att visa tacksamhet och betala tillbaka för att jag fick en andra chans i utbildningssystemet så när knäckte mig under mitt första försök. Hur kan spridande av kunskap INTE uppskattas av en samhällsinstitution som säger sig värna vetenskapen och kunskapsutvecklingen? Det är bara en av alla sakerna som går över mitt förstånd. Och det är en av anledningarna till att jag allt mer misstänker att utbildning inte handlar om kunskap i Sverige idag, utan om PENGAR och PRESTIGE.

Samhället och demokratin står inför en gigantisk förtroendekris. Föreställningen om att vetenskapen BEVISAR saker sprider sig snabbt, trots att ingen kan bevisa att så är fallet. Och när problemen hopar sig är det följaktligen mer av samma som försatt oss i krisen som förs fram som lösningen. Därför är det bara texter som referee-granskats som får spridas i namn av vetenskap. Alla andra texter  betraktas med misstänksamhet, vilket är som att lämna öppet mål för sådana som Paulo Macciarini, som genom att lova både prestige och pengar seglar fram på den akademiska vågen, uppburen av förväntningar som ingen människa någonsin kan leva upp till. Och skolresultaten sjunker. På högskolan lär sig studenterna upprepa kunskapen som de får via vederbörligen kontrollerade och av systemet godkända texter. När jag som lärare på högskolan försöker främja självständigheten som betonas starkt i kursmålen genom att med milt tvång försöka få dem att tänka själva och inte bara flytta information är det som att försöka hålla kvar en katt som vill iväg. Det är smärtsamt att se försöken att slippa tänka själv, inte för att man inte kan utan för att skolsystemet som man godkänts av premierar respekt och följande, upprepning av godkänt vetande och som är mer intresserad av betyg och form än av innehåll och kunskap. Det räcker inte att tala om behovet av kritiskt tänkande. Om svaret på frågan: Hur vet man att en text är vetenskaplig? är att den är publicerad i en vetenskaplig tidskrift, är vi alla illa ute. Ser vi inte upp och tänker vi inte om kommer Donald Trump att visa vägen för fler ledare, vilket skrämmer mig.

Det finns som sagt många anledningar att blogga, både för mig personligen och för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag tror inte Flyktlinjer kan förändra världen, men det är mitt sätt att bidra till arbetet med att skapa ett hållbart samhälle där kunskapen står i centrum.