Vart är Forsknings- och Utbildningssverige på väg?

På Uppsala universitet pågår en kamp i det tysta. Kunskapen är hotad och värdefulla vetenskapliga värden står på spel. När jag läser vad Gunnar Ingelman (professor i subatomär fysik), Ulf Lindahl (professor i medicinsk och fysiologisk kemi) och Alexandra Waluszewski (professor i företagsekonomi), alla vid Uppsala Universitet, har att säga blir jag orolig, på riktigt. Vad är det som håller på att hända med akademin? Vart är Utbildningssverige på väg?

Näringslivets forskningsberedning argumenterar i sin senaste rapport för att minska det kollegiala inflytandet över rektorstillsättningar vid universiteten samt transparensen i processen för att i stället genom toppstyrning kunna handplocka lämplig kandidat till uppdraget. Ökad linjestyrning ses som nödvändigt för att Sverige ”ska förbli den kunskaps- och innovationsnation vi är och vill vara”. 

Som lektor kämpar jag dagligen för att få studenterna att förstå vad det innebär att studera på högskolan, vad som krävs av en för att vara student för att studierna man ägnar sig åt ska vara HÖGRE. Den kampen förs i motvind, för kunskapen betraktas allt mer, av allt fler, som ett slags formalitet, som något man kan beställa fram, något som lärare och (hög)skolor LEVERERAR. Kunskap ses som ett resultat bland andra. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, för att få möjlighet att lära. Som högskolelärare idag känner jag mig dock allt mer som en belastning. Kraven på PRESTATION tynger mig och leder till mer administration, fler kontroller och mer styrning, och mindre tid för kunskapsutveckling och lärande. Samtidigt som studenterna jag möter har allt sämre förkunskaper och en allt mer vag uppfattning om vad studier på högskolan innebär. Eller låt mig korrigera; vad som krävs av en student för att studierna på högskolan ska leda till KUNSKAP.

Vi lärare, och jag känner mig tvingad att betona att jag som lektor inte bara är lärare, jag är docent och bedriver även forskning, befinner oss i en pressad mellanposition. Ledningen ligger på för att högskolans prestationer, det som mäts och jämförs, ska öka. Och studenterna vill ha sin examen. Kunskap är dock inget man kan tvinga fram. Kunskap kan bara utvecklas och växa genom eget, hårt och ihärdigt arbete. När högskolans lärare på detta sätt pressas från två håll är det KUNSKAPEN och den (verkliga) kvaliteten (till skillnad från det som mäts) som blir lidande. Akademin håller på att i en rasande takt avakademiseras, vilket borde vara alarmerande för politiker och företrädare för näringslivet. Borde vara, men ...

Rapporten baseras på stora förhoppningar om vad linjestyrning kan åstadkomma för att effektivisera forskningens bidrag till innovation. Den presenterar också en ytterst snäv definition av vad som är väsentlig forskning, nämligen sådan som kan få externa forskningsmedel och vars praktiska nytta kan förutses. Forskning som enligt linjestyrningens bedömning inte uppfyller dessa krav bör enligt rapporten ”resultera i indragning av forskningsområdet”. 

Vad är det för kunskapssyn som lyser igenom här? Kunskapsutveckling och lärande kan inte EFFEKTIVISERAS, och innovationer, det vill säga verkligt nytänkande, är inte något som kan tvingas fram. Och vad är det för definition på nytta? Sådan forskning som kan dra till sig externa medel?! Pengar som kan dra till sig pengar ... obegripligt! Forskning handlar om KUNSKAP, inte om pengar. Det är näringslivets uppgift att tjäna pengar och förmera kapital, och det görs bäst genom att förvalta kunskapen som skapas och växer på en verklig högskola där det är högt i tak, kunskapen sätts i centrum och där FORSKARNA bestämmer. Genom att först hitta på en definition som inte fungerar, och sedan dra in forskningsmedlen till all forskning som inte uppfyller kriterierna (som liknar kriterierna på nytta som finns och fungerar i näringslivet, som är en helt annan typ av verksamhet) kommer avakademiseringen av akademin att accelerera. Till vilken nytta, och med vilka konsekvenser?

Detta förslag (DN debatt 18/9) har kritiserats för respektlöshet gentemot demokratiska värden och nedvärdering av det kollegiala inflytandet. Man betonar att akademien inte kan likställas med företag och värnar den akademiska friheten för enskilda forskare att själva välja sina forskningsprojekt. 

Vi vill ta upp ännu en viktig aspekt som inte beaktats, nämligen Näringslivets forskningsberednings utgångspunkt att sambandet mellan forskning och innovation kan förutses och effektiviseras genom strategisk ledning. Men forskning på detta område visar att sambandet mellan vetenskaplig frågeställning och praktisk tillämpning inte är förutsägbart och därmed inte är lämpat för ”strategisk” planering. 

Det handlar om MAKT, inget annat. Om Svenskt näringsliv verkligen var intresserade av KUNSKAP hade man lyssnat på forskningen åtminstone, om man nu inte anser sig behöva lyssna på forskarna. Nu gör man inte det, för man vet redan, och vill likt en trotsig treåring driva igenom sin vilja. I näringslivet går det ju att driva igenom beslut. Det är detta som gör mig så beklämd, för jag är pressad som det är och orsaken till det är att jag värnar kunskapen. Jag skulle mycket väl kunna överge mina ambitioner. Det skulle vara hur enkelt som helst att bli populär bland studenterna genom att lägga energin på att vara en rolig lärare som underhåller studenterna på föreläsningarna. Genom att vara "generös" med material, instuderingsfrågor och andra hjälpmedel som underlättar för studenterna att få godkänt på tentan, skulle min vardag bli mycket enklare. Och är jag dessutom generös med betygen och bidrar till genomströmningen blir även ledningen glad. Det är så systemet är riggat. Det är därför det TALAS så mycket om kvalitet och läggs så mycket fokus, tid och resurser på kvalitetssäkringsarbetet. För att ingen ska kunna anklaga lärosätena när det visar sig att KUNSKAPERNA i landet sjunker, drastiskt. Jag är pressad för att jag värnar kunskapen, för att jag bryr mig om lärandets kvalitet. Och jag värnar kunskapen eftersom det var den jag sökte mig till högskolan för, eftersom det är den och lärandet som ger mitt liv mening. När nu Svenskt näringsliv drar åt tumskruvarna ytterligare läggs ännu mer ris på bördan. Det finns så klart en gräns. Hur länge orkar jag kämpa för något som jag och mina forskarkollegor verkar vara de enda i (kunskapsnationen) Sverige som värnar? Jag vet ärligt talat inte. Det enda jag vet är att den dagen då jag inte längre får jobba med kunskap har akademin förvandlats till något annat. Oklart vad.

Erfarenheten visar att fri, ”nyfikenhetsdriven” grundforskning utan synbara tillämpningar krävs för att nå ny kunskap och samhällsnyttor som ingen kunnat förutse. Ett slående exempel är när den brittiske finansministern Gladstone på 1850-talet frågade fysikern Faraday om nyttan med dennes forskning om elektricitet och fick till svar ”One day, sir, you may tax it”. Elektriciteten har sedan dess inte bara gett stater skatteinkomster utan även omdanat hela samhället. Vår generation har all anledning att vara tacksam för att 1800-talets grundforskning fick stöd och inte bara utvecklingen av ångmaskiner.
Bland många andra välkända exempel på oförutsedd användning av forskningsresultat kan nämnas penicillin, laser, magnetkameran och titanbaserade benimplantat. 

Ur Uppsalas långa historia av forskningsresultat som gett upphov till oväntade innovationer kan några exempel ges: Biokemins forskning om kedjor av sockermolekyler ledde till läkemedlen Macrodex som blodersättningsmedel, Fragmin mot blodpropp samt Healon för starroperationer, och studier av antikroppar gav RAST-testet för diagnostik av allergier – produkter som gjorde Pharmacia till världsledande storindustri i Uppsala. Kärnfysikens protonaccelerator ledde till den behandling av cancer med protonstrålar som nu bedrivs vid Nordens första klinik för denna metod, Skandionkliniken i Uppsala. 

Kunskap saknas inte. Det finns hur många exempel på liknade saker som helst. Evidensen är tydlig. Kunskap kan bara nås i frihet, utan extern press. Forskare har ett inre driv och pressar sig redan själva, för att nå den hett efterlängtade kunskapen, vilket gör att extern press får motsatt verkan och leder till sämre kunskap. Som bagare pressades jag av min arbetsgivare, och dagarna i bageriet var pressande. Vid den här tiden på året och fram till jul utnyttjades arbetskraften till max. När vi hade flyt och alla var på tårna, när lussekatterna skulle fram och vörtbröden jäste, var den pressen visserligen tröttande, men det var roligt och tillfredsställande också, och efter arbetsdagens slut kunde jag stämpla ut och var fri. Det var dock en frihet jag inte kunde göra något med, för det jag ville egentligen var att studera och lära mig nya saker. Jag vill läsa, fast det orkade jag inte. Därför slutade jag i bageriet, och jag fann meningen med livet på högskolan, som student och forskare. Jag har aldrig upplevt det som ett problem att lärarjobbet inte går att stämpla ut från, och jag jobbar gladeligen uppemot 12 timmar om dagen (med kunskapsfrämjande uppgifter). Jag är lärare eftersom jag vill lära mig och jag älskar att arbeta med kunskap. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och att aldrig vara ledig från lärandet är frihet för mig. Men när nu kunskapen allt mer trängs undan från arbetet (både som lärare och forskare) och jag allt mer upplever mig som en belastning, i studenternas, ledningens och näringslivets ögon, är det med förfäran jag inser att mitt arbete idag allt mer liknar bageriarbetet, med den skillnaden att det arbetet kunde jag stämpla ut ifrån.

Inte ens när forskning bedrivs inom ramen för företags strategiska ledning är det enkelt att förutse vilka projekt som kommer att leda till de mest betydelsefulla innovationerna. Ett exempel är Astras mångåriga försök att lägga ned ett projekt som i ledningens ögon framstod som enbart kostnadsdrivande, men som tack vare de involverade forskarna trots allt överlevde och resulterade i storsäljaren Losec. 

’Forskning om forskning’ visar också på tydliga negativa konsekvenser av att försöka effektivisera relationen mellan forskning och innovation. Om forskning skall vara snabbt användbar av företag och organisationer så måste den anpassas till dessas etablerade verksamheter. Och om akademin skall svara för sådan forskning så måste den också bli alltmer lik de företag och organisationer den skall betjäna. 

Kunskap och makt, makt och kunskap. Två sidor av samma sak, med den skillnaden att fram till nyligen lyssnade näringslivets företrädare och politikerna på forskarna och anpassade politiken och verksamheten efter rådande kunskaper och forskningens rön. Idag är det forskarna och lärarna som ska anpassa sig efter näringslivets krav, vilka även politikerna lyder under. Det sägs handla om jobben, och tillväxten. Fast allt tyder på att det bara handlar om makt och pengar. Forskare uppfattas därför som besvärliga, och liksom lärarna i dagens högskola betraktas de som ett hinder på vägen mot framgång, mer makt och ännu mer pengar. Kunskapssamhället får vi snart läsa om i historieböckerna. Eller dessa kanske snart skrivs på uppdrag av Svenskt näringsliv och redigeras enligt rådande syn på vad som är bra och nyttigt ... Ja, jag är uppgiven och desillusionerad. För jag värnar som sagt kunskapen och vill arbeta med det jag utbildats till: Forskning och undervisning. Det viktiga är inte vad jag undervisar och forskar om. Jag har bytt inriktning och flyttat på mig många gånger för att kraven förändrats och utbildningar försvunnit. Jag kräver inte att få göra helt som jag vill, men jag kräver i konsekvensens namn att jag ska få utforma forskningsarbetet och lägga upp undervisningen i frihet, utan andra krav än de som handlar om kunskapen. Varför skulle samhället annars betala för att jag skulle bli docent?!

Men konsekvensen är då att forskning vars nytta inte går att förutsäga får allt mindre utrymme. I riskzonen ligger såväl humaniora och samhällsvetenskap, som teknisk-naturvetenskapliga och medicinska områden som har svårt att definiera praktisk och kommersiell användning. Men att lägga ned forskning för att man inte ser dess framtida nytta, gör att man missar oväntade forskningsgenombrott som kan skapa nya teknologier och samhälleliga utvecklingsmöjligheter för kommande generationer. 

Det finns alltså grundläggande skäl för samhället att låta universiteten fortsätta med fri forskning baserad på vetenskapliga kriterier. I detta ligger att akademien inte har en starkt utvecklad linjestyrning från toppen utan får fortsätta att själva välja sin ledare, ”den främsta av jämlikar”. 

Detta ger bäst långsiktig nytta för samhället i dess helhet – inklusive möjlighet till innovationer för svenskt näringsliv.

Tack för de orden. Jag är inte ensam om att se och förstå. Tyvärr känns det dock som om slaget är förlorat. Ingen kommer att ställa Svenskt näringsliv till svars, och de engagerar sig heller inte i debatten om skolan och den högre utbildningen. Klart man inte gör det när man kan påverka politikerna direkt istället genom att producera rapporter vars resultat beställts fram och skrivits på uppdrag (istället för med stöd i verklig forskning). Det tragiska är att forskare och lärare som värnar kunskapen och högskolans verkliga kvalitet är hänvisade till mediebruset där den här typen av texter försvinner i mängden. Kunskap är nämligen inte makt, inte i ett samhälle där makten övertrumfar vetandet. Vem bryr sig om vad några mossiga professorer säger när man har fullt upp med att få livspusslet att gå ihop? Och vem orkar bry sig om kunskapsras och sjuknade siffror för Sverige i Pisa-undersökningarna, när "alla" vet att det är betygen som räknas? Bara den som verkligen bryr sig om kunskapen orkar rasa över en sådan sak. Frågan är dock hur länge. Och vad gör vi sen, när kunskapen utarmats och akademin bara är ett tomt skal? Vem tar ansvar för utvecklingens konsekvenser? Ledningen för VW avgick, men hör gör man om det är en kunskapsnation som körts i botten?

Ord, ting och diskursiva ordningar 5

Efter en lite trevande, men allt annat än ogenomtänkt, inledning där publiken fått smaka på ämnet för föreläsningen samlar Foucault ihop sig och tar sats inför fortsättningen med en fokuserad och sprängfylld, kort men mycket viktiga passage. Här, på några rader, uttrycks kärnfullt det som sedan ägnas tid och plats för att förklaras med hjälp av fördjupade resonemang och pedagogiska exempel.

För att ange platsen -- eller kanske den synnerligen provisoriska skådeplatsen -- för mitt arbete vill jag i kväll framlägga följande hypotes: 

Vad ska han ägna sig åt, vad är det forskningen handlar om? Platsen tolkar jag som forskningsintresset. Hypotesen handlar om diskursen. Och den är inget i sig själv. Diskursen vill jag se som ett slags maskineri, eller en anordning (för att visa på kopplingen till Deleuze och Guattari som arbetar med samma typ av frågor och som undersöker samma fenomen och effekter), inte något särskilt som går att fånga, låsa fast, studera och beskriva i detalj. Diskursen är ett slags effekt som bara kan studeras indirekt, något som händer mallen och som blir till i samma dynamiska process av tillblivelse som resten av samhället.

Nu gäller det att ta ett djupt andetag. Stänga ute alla ljud, fokusera och läsa långsamt, för här kommer hela bokens innehåll i koncentrat.

jag antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet.

Procedurer är ett nyckelord här, för det är vad fortsättningen kommer att handla om. Och diskursen handlar om ett slags produktion. Diskursen är det som produceras, utfallet eller effekten av något, som Foucault benämner diskurs. Det handlar alltså både om produktionen och om resultatet, det är viktigt. Både och, inte antingen eller. Förstår man det inser man komplexiteten i frågan och förhoppningsvis förstår man också att det krävs något av den som vill förstå, det går inte bara att förklara, rakt upp och ner, enkelt och effektivt. Diskursen är både det som kontrolleras och det som kontrollerar, både den som väljer och det som väljs ut. Diskursen är såväl organisering som organisation. Detta är avgörande att förstå, och därför uppehåller jag mig vid denna passage, som inleder huvuddelen av föreläsningen.

Procedurernas roll (det är detta som kommer att undersökas. Både procedurerna i sig och dess effekter) är att hantera makt, skriver Foucault. Och makt är heller ingenting i sig. Diskurser handlar om makt, om kanalisering av relationell makt. Fast det är diskursen som kanaliserar, proceduren är det viktiga, inte vem eller vad. Diskursen och makten uppstår mellan och förändras processuellt. Förstår man inte makt kan kan man inte förstå diskurser, men diskursen är inte synonym med och går inte att reducera till makt.

Foucault skriver att proceduren också handlar om att bemästra slumpmässigheten, och det är också viktigt. Slump är kanske viktigare att förstå än allt annat, för det är slumpen som ger upphov till dynamiken som gör att diskurs är ett komplext problem. Och det är avgörande. Först på senare tid har vidden av betydelsen av att skilja mellan komplex och komplicerat gått upp för mig, och det är intressant att se att även Foucault är inne på det. Utgår man i sin forskning från att alla problem är komplicerade kommer en stor del av arbetet att gå ut på att reducera slumpmässigheten, och det är detta som leder tanken fel och förhindrar förståelsen för den typen av problem som diskurs är. Slumpen är ett inslag i helheten som inte kan elimineras, det är en aspekt man måste ta hänsyn till och räkna med. Räkna på det går inte, för då vore det inte slumpmässighet vi hade att göra med. Slumpen är orsaken till tillblivelseprocessens, och framtidens fundamentala öppenhet.

Proceduren handlar även om att "kringgå dess tunga, skrämmande materialitet", vilket också är avgörande att förstå. Detta missar många som betraktar diskursen som rent språklig, eller som bara fokuserar på makten. Slump och materialitet är avgörande att ta med i beräkningen, i alla fall i min förståelse av Foucault. Materien är inte bara ett slags tom och livlös, neutral form för livet. Materien spelar också roll. Tänk bara på kroppen, som är en integrerad del av jaget. Kroppen är ett allt annat än neutralt inslag i en människas identitet. Judith Butler utgår från detta, bodies matters, skriver hon. Fast hennes intresse riktar sig mot diskursens verkan på kroppen, medan jag förstår materialitetens roll i Foucaults diskursbegrepp mer som ett inslag i helheten, än som ett slags fond som diskursens verkan riktas mot. Jag är inte kritisk mot Butler, tvärtom, men hennes förståelse är mer specialiserad än Foucaults och därmed mindre användbar. Butler forskar om diskursens effekter på kroppen, medan Foucault försöker förstå kroppens (och alla annan materias) betydelse i diskursen och för dess effekter. En liten men viktig skillnad.

Mångfald, egoism och hållbarhet

Läser om en ny undersökning där man mätt människors inställning till mångfald. Dels visar undersökningen på beklämmande resultat, dels vilar hela undersökningen på felaktiga antaganden som gör att resultatet ger en missvisande bild av vad vi har att brottas med. Mångfald, menar jag, är inget man har en åsikt om, det är varken gott eller ond. Mångfald är en förutsättning för samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Erkänner vi att mångfald är ett tillstånd man kan hysa olika åsikter om eller vara för/mot är risken stor att främlingsfientligheten ökar. Det undersökningen visar är inte följande:

Majoriteten av de tillfrågade, 64 procent, är fortfarande positiva till att det i samhället finns människor med annan bakgrund och kultur än den svenska. Men i Mångfaldsbarometern 2016 minskar andelen positiva med tio procentenheter jämfört med 2014 då undersökningen senast genomfördes.

Istället visar resultaten att egoismen ökat i Sverige med 10 procent jämfört med 2014. Det visar också att okunskapen ökat. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, och samhällets förmåga att härbärgera mångfald är en viktig indikator på hur det står till med hållbarheten i ett land. När främlingsfientligheten ökar, och mångfald börjar betraktas allt mer som ett problem, är det en indikation på att enfalden och egoismen ökar. Om det var så man presenterade resultaten skulle främlingsfientliga partier inte lika lätt få vatten på sin kvarn som nu. Undersökningens resultat är goda nyheter för SD. Här får man ett kvitto på att man är den där tysta majoritetens röst.

Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi vid Högskolan i Gävle och den som är ansvarig för Mångfaldsbarometern, tror att flyktingkrisen hösten 2015 har haft stor påverkan på svenskarnas attityd.

– I början av krisen var svenskarna positiva, och till exempel Refugees welcome fick mycket uppmärksamhet, men när politikerna och nästan alla partier svängde i frågan och stängde gränserna så förstod jag att det skulle leda till en förändring i svenskarnas syn på invandrare. Jag hade dock inte trott att den skulle vara så här stor.

Tänk om vi talade om (behovet av) mångfald som en utmaning, liksom man gör i klimatfrågan. Eller om utgångspunkten för samtal om frågan handlade om vad som krävs för att inställningen till mångfald ska bli mer positiv, istället för om vi ska ha mångfald eller ej. Om det var så man angrep frågan skulle man inte ge röst och makt åt dem som tror att etnisk homogenitet är en lösning och att växande egoism inte är ett hot mot demokratin, öppenheten, välståndet och hållbarhet. Ett samhälle är inget smörgåsbord där jag kan välja och vraka, samhället är en ranglig båt och alla är beroende av varandra för att klara sig och ju fler olika egenskaper som finns bland passagerarna desto större är chansen att lyckas. Enfald kanske känns bra, men är en katastrof.

En av de största förändringarna är attityden till påståendet att ”Alla människor med utländsk bakgrund som kommer hit måste ges samma sociala rättigheter som landets egna befolkning”. Runt 55 procent av de tillfrågade svenskarna tycker att alla människor som bor i Sverige ska ha samma rättigheter.

I motsvarande undersökning 2014 ansåg 77 procent att alla, oavsett var de kommer ifrån, bör ha samma rättigheter. Trenden har varit uppåtgående de senaste åren men denna är nu bruten och antalet positiva till påståendet har inte varit så lågt sedan mätningarna inleddes 2005.

– Det är mörka siffror. I Sverige har människors skyldigheter och rättigheter alltid varit viktiga pelare för att hålla uppe samhället. Dessa siffror visar på en förändring av våra värderingar. Det handlar inte bara om invandrarfientlighet utan kan komma att sprida sig, säger Fereshteh Ahmadi.

Som man frågar får man svar. Varför är det viktigt att veta vad svenskar tycker om rättigheter för människor med "utländsk bakgrund"? Varför inte formulera frågan så här: Hur ser du på FNs deklaration om mänskliga rättigheter, ska Sverige följa den eller ej? Varför inte göra det obekvämt för den som inte vill utsätta sig för omaket som det innebär att härbärgera mångfald? Varför inte fråga vad man tycker om den växande egoismen? Eller hur man ställer sig till etnisk rensning? Varför låtsas som om främlingsfientlighet är okej? Varför inte kalla sakerna vid sina rätta namn? Mångfald är inte något man kan ha en åsikt om, mångfald är svårt men nödvändigt. 

Kvinnor har under alla år som undersökningen genomförts haft en mer positiv syn än män på mångfald. Och det gäller i stort sett fortfarande, men i Mångfaldsbarometern 2016 syns en tydlig förändring där kvinnors attityd till mångfald har blivit allt mer negativ. När det gäller kvinnors syn på mångfald ur ett religionsperspektiv är den nu nästan lika negativ som männens. Fereshteh Ahmadi hade inte väntat sig en sådan stor skillnad i attityd hos kvinnorna:

– Det är en drastisk förändring som antagligen beror på en kombination av den allmänna politiska attityden men också på den överdrivna och ensidiga medierapporteringen om våldtäkter på festivaler och problemen i förorter.

Det kan också bero på att egoismen ökat och att dumheten sprider sig i samhället. Vad är grundproblem och vad är symptom? Om vi nöjer oss med att förfasa oss över att inställningen till mångfald blir mer negativ normaliseras egoism och dumhet, och det är ett allvarligt hot mot allt vad hållbarhet, öppenhet och demokrati heter. Tillåter vi att människor vänder sig mot varandra har vi snart inget samhälle längre, och det drabbar alla, inte bara människor som kommer till Sverige från utlandet.

Om Sverige nu gått in i en ny tid med en mer negativ syn på människor som kommer till Sverige från andra länder, eller om detta är en tillfällig attitydförändring, är svårt att säga.

– Allt handlar om vad som händer i världen och hur stark den antirasistiska rörelsen lyckas bli i Sverige och globalt, säger Fereshteh Ahmadi.

Jag förstår inte varför man gör den här typen av undersökningar? Vad ska vi med resultatet till? Jag är djupt oroad över den växande egoismen, kortsyntheten och okunskapen om hur viktigt det är att mångfalden värnas. Mångfald är avgörande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det är dock en svår utmaning och ett komplext problem. Tror man att det är något man kan välja eller välja bort, att det handlar om tycke och smak, är man mer än lovligt korkad. Det skrämmer mig mer än något annat.

Marknadsföring, och elefanten i rummet

Sista sessionen på FEKIS i Uppsala väckte tankar och inspirerade. Fångar dem i flykten innan det bär iväg hemåt. Jag har handlett några studenter i marknadsföring och undervisat om metod, men det är inte  mitt ämne. Jag är novis. Nyfiken men utan kompetens, intresserad men saknar erfarenhet. Dock är jag ganska bra på att snabbt få överblick och se samband, och denna session var föredömligt pedagogisk, välfylld och oerhört inspirerande. Huvudet är fyllt av tankar som jag vill dela med mig av och kanske få synpunkter på.

Vad är marknadsföring? Vad handlar forskningsämnet om (det är viktigt att skilja på forskningen om marknadsföring och marknadsföringen som praktiseras ute i näringslivet)? Enkelt och tydligt: Marknadsföring handlar om att knyta samman ett heterogent utbud med en lika heterogen efterfrågan. Det handlar alltså om att dels förstå, dels skapa balans, i en dubbelriktad process, eller om att hantera relationell dynamik. Med andra ord är marknadsföring något helt annat än att "skapa efterfrågan", vilket nämndes i går, med hänvisning till ett citat från en lärobok. Fast det handlar oundvikligen om pengar också, även om det inte talas så mycket om det, vilket är olyckligt. Hos mig väcks tankar om en elefant i rummet. En elefanten som finns och klampar runt i hela ämnet företagsekonomi. Pengar nämns väldigt sällan, trots att företagande handlar om det och om att göra vinst. Om elefanten inte uppmärksammas, om utmaningen inte tas på allvar och om frågan inte lyfts och diskuteras, kommer problemet med samhällets bristande hållbarhet att bli svår att lösa.

Pengar är allt annat än ett neutralt inslag i helheten. Pengar är en aktör i eget namn med enorm förmåga till agens. Jag menar inte att pengar går att avskaffa, men så länge man låtsas att pengar inte har en egen verkan, så länge man tror att alla effekter går att förklara psykologiskt eller på något annat sätt som inte tar hänsyn till pengarnas egen verkan, kommer frågan om hållbarhet aldrig att kunna lösas. Och eftersom det blir allt mer uppenbart att marknadsföring handlar om hållbarhet ser jag här ett intressant problem att jobba vidare med. Bland marknadsföringsforskare talas det både om behovet av och möjligheterna med hållbarhet. Intressant, men också lite paradoxalt att pengarnas roll underkommuniceras eller att pengar behandlas som något neutralt.

Inom klassisk marknadsföringsteori talar man om AIDA, om Uppmärksamhet, Intresse, Efterfrågan/Begär, Aktion/Handla. Och länge ansåg man att det var en linjär process, att marknadsföring handlade om att först skapa uppmärksamhet, sedan intresse och begär, vilket leder till beslutet att köpa. Idag talar man mycket mer om att det handlar om dubbelriktade rörelser, att konsumentens makt är stor och att det är en dynamisk relation. Marknadsföring handlar om "värdeskapande processer" och idag är det inte självklart vem som står för vad. Producent och konsument är roller som parterna går in i och ut ur. Därför återkommer jag än en gång till betydelsen av att lära sig förstå och hantera komplexitet. Det är nyckeln till hållbarhet och vägen fram för både forskningen och den högre utbildningen. Kvalitet handlar det om, och utbildningskvalitet handlar om graden av förmåga att hantera komplexitet.

Varumärken är ett centralt tema, och det handlar om identitet, materialitet, kvalitet och kreativitet; eller helt enkelt komplexitet. Förstår man det har man kommit en bra bit på väg mot en mer hållbar förståelse för vad marknadsföring är. Jag stärks i alla fall i den uppfattningen av samtalen mellan paneldeltagarna och av det bildspel som visades, som var en exposé över marknadsföringens historia. Här blir det kanske som tydligast hur viktigt det är att skilja på marknadsföringens praktik (det som företag gör) och forskningen om marknadsföring. Särskilt viktigt är det att den där elefanten i rummet uppmärksammas och tas på allvar. Pengarna finns där som en osynlig ande, liksom den diffusa marknaden som anonymt ställer krav som hela tiden balanserar på etikens tunna grans. Aktieägarnas ansvar för att det vuxit fram en uppfattning om att marknadsföring handlar om att skapa efterfrågan, samt att företagande handlar om att skapa vinst till ägarna, samt att pengar är ett neutralt inslag, måste både uppmärksammas och diskuteras, inte bara på forskningsseminarier utan även i samhällsdebatten. Annars riskerar marknadsföringsämnet och den företagsekonomiska forskningen att bidra till klimatkrisens förvärring. Företagsekonomisk forskning, menar jag, har en viktig uppgift att fylla för att främja företagens LÅNGSIKTIGA överlevnad snarare än kortsiktiga vinster. Företagande och vinster i sig är inget hot mot hållbarheten, inte om tidsperspektivet sträcks ut, för det är lika viktigt för företagen som det är för människorna att jorden även i framtiden är en beboelig plats. Jag tycker mig se ett behov av att gå tillbaka till marknadsföringens rötter: Det går att överbrygga klyftan mellan konsumenter och producenter samt att skapa balans i relationen, även med hänsyn tagen till konsumtionens och produktionens miljöpåverkan, men det går aldrig om inte den där elefanten i rummet uppmärksammas och diskuteras.

Marknadsföring är inget, den skapas och blir till samt förändras i samverkan. Marknadsföring handlar konsekvent och ständigt om något nytt, något oväntat. Marknadsföring är ett slags mellanrum, och det är det är där det händer, allt som är viktigt. Marknadsföring kan förstås med hjälp av begreppet flyktlinjer, tänker jag. Och den tanken uppfyller mig. Kanske kan det bli en artikel i ämnet? Vi får se, men oavsett är det lärorikt och intressant att tänka kring dessa saker. Framförallt känns det befriande att se och uppleva hur högt i tak det är inom ämnet företagsekonomi. Mina tankar, teorier och metoder skulle mycket väl kunna falla i god jord. De skulle i alla fall inte avfärdas utan goda argument, det känner jag mig övertygad om.

Knäckfrågan är om marknadsföring handlar om pengar eller ej. Hur ska pengarnas roll i den värdeskapande processen förstås och hanteras? Och vad är värde? Är det begreppet synonymt med pengar? Det är långt ifrån självklart och behöver därför diskuteras! Fokuserar man på ekonomin, om den görs till marknadsföringens huvuduppgift, riskerar vinsten och pengarna att bli ett mål i sig, och då är risken stor och uppenbar att det växer fram ett svart hål som slukar allt och alla i sin väg, vilket vore förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det är den naiva synen på ekonomi som är problemet, oförmågan att förstå och ointresset av att lära sig hantera kraften som pengarna står för. Vinstfokusering är en lek med elden och rätt som det är kan systemet bryta samman och allt brinna upp en explosion som hotar att förgöra livet på jorden. Ikaros flög för nära solen och dog i lågorna. Det är ingen lek, pengar är ett allt annat än neutralt inslag i samhället.

Marknadsföring i framtiden, talades det om. Och det skulle kunna handla om att lära sig av historien (det vill säga förstå dels att man inget lär sig, dels att allt redan är uppfunnet och att kreativitet handlar om varianter av det bekanta). Lära sig hantera komplexitet, (det vill säga förstå att det inte finns någon ny och revolutionerande metod som kan lösa alla problem en gång för alla). Nyckeln till en hållbar marknadsföring är att gå tillbaka till rötterna, att ta den gamla tanken till heder igen, om att det handlar om att skapa balans (i relationen mellan utbud och efterfrågan), och fokusera på helheten och det som händer mellan delarna. Det är där pengarnas makt kommer ifrån, mellanrummen.

Vad menas med värde? För vem? Till vad? När och hur? Och med vilka konsekvenser, idag, i morgon och på olika platser? Det är frågor utan givna svar, som kräver kompetens att hantera komplexitet och förståelse för sådant som är vagt till sin natur. Forskning handlar om att skapa kartor att orientera sig i verkligheten med hjälp av, inte om att producera sanningar eller kontrollera verkligheten. Det handlar om att lära sig förstå, följa med och påverka på marginalen, inte om att tala om hur det är.

Marknadsföring handlar om att konsekvent och processuellt anpassa sig efter något man inte vet något om eftersom både utbud och efterfrågan, liksom synen på värde, hela tiden förändras. Samma kompetens som gör en människa till en bra forskare behövs för att bli en bra (det vill säga hållbarhetsfrämjande) marknadsförare.

Företagsekonomisk kunskap

Vad vet företagsekonomer egentligen? Den frågan ställdes i rubriken till ett av seminarierna på FEKIS 2016, på Uppsala Universitet. I panelen satt: Alexandra Waluszewski, Ann-Sofie Köping och Mats Alvesson. Det hela inleddes med några ja/nej-frågor, och panelens svar redovisas inom parentes:

Är företagekonomi en empirisk vetenskap? (Ja)
Finns det en FE metod? (Nej)
Bidrar FE till en bättre värld? (Nja)
Är amerikanska läroböcker bra för svenska förhållanden? (Nej)
Är Harvardsystemet en viktig del av FE? (Nej)
Syns FE tillräckligt i den allmänna debatten? (Nja)
Finns det för många företagsekonomer? (Ja, troligen)

Salen var välfylld, stämningen god och många olika tankar luftades. Väldigt inspirerande, prestigelöst och hela tiden i en förstående anda. Här liksom i andra sammanhang på konferensen liknade tankeutbytet mer samtal än debatt, precis som det ska vara om kunskap ska kunna utvecklas. Efter de snabba svaren fick paneldeltagarna reflektera lite mer utvecklat kring följande frågor där (min tolkning av) svaren redovisas utan anspråk på stringens. Jag skriver för att tänka och lära, för att väcka frågor, inte för att undervisa eller tala om hur det är och det var så här jag uppfattade vad som blev sagt:

Exempel på företagsekonomisk kunskap: Förståelse för komplexa processer, där ekonomi och kultur samverkar på olika, icke-linjär sätt. Sätt att tänka, får studenterna som läser ämnet med sig. Förslag till förståelse och perspektiv på samhället och dess organisationer samt dess organisering. Ett svar gick ut på att det beror på vad man drar gränsen mellan företagsekonomi och andra vetenskapliga discipliner, som är väldigt otydlig (vilket inte ses som ett problem, tvärtom). Frågan handlar också om vad man menar med kunskap, och det är en fråga som måste reflekteras över mer eftersom det inte finns några givna svar på den typen av frågor som företagsekonomer jobbar med. Att skapa förståelse för denna inneboende osäkerhet är viktigt, och det verkar det finnas plats för i många företagsekonomiska utbildningar. Bra, viktigt, hoppfullt!

Exempel på företagsekonomiska amsagor: Så fort man glömmer bort att modellerna är modeller, att teorierna inte är empiri, blir det problem. Händer alldeles för ofta och är en verkligt viktig utmaning, särskilt för företagsekonomer. "Företagets uppgift är att skapa vinst till aktieägarna", är en amsaga som får problematiska konsekvenser; för hållbarheten, öppenheten och demokratin. "Ledare är centrala för organisationer och gör stor skillnad", är en annan amsaga. Teorier om ledarskap idealiserar saker som faller platt i mötet med en komplex verklighet som vägrar rätta sig efter kartan. "Redovisning är inte sanningen, det är siffror som beskriver flöden", och som måste tolkas för att bli meningsfulla. Många föreställningar om ämnet företagsekonomi kommer här på skam, för det handlar om föreställningar om vad företagsekonomer sysslar med. Företagsekonomi, i alla fall det ämne jag möter i min vardag, är vetenskap och det är viktigt att det fortsätter vara så.

Exempel på företagsekonomisk forsknings samhällsbetydelse: Företagsekonomer var tidigt ute och kritiserade nationalekonomiska idealmodeller, genom att peka på empiri som problematiserar teorierna som bygger på att konsumeter agerar rationellt och att girighet är gott. Det fanns även tidigt forskning som fokuserade på kvinnors företagande. Positivt och viktigt att få höra, även om allt absolut inte är frid och fröjd, här liksom i alla ämnen finns problem. Viktigt dock att medvetenheten om problemen är utbredd och god.

Därefter bjöds publiken in. Liksom på andra seminarier på konferensen är tonen trevlig, även om alla inte är överens. Oerhört inspirerande. Jag stärks i uppfattningen att företagsekonomi är ett öppet ämne, med en svag identitet som bjuder in och lyssnar, som är nyfiket och sökande. Fokus i forskningen ligger på ledning, ordning och effekter av organisering. Forskningen är explorativ och syftet är ett skapa förståelse, inte att bevisa hur det är eller vad som är bäst. Delvis beror detta på att företagsekonomin verkar i skuggan av nationalekonomi. Ett slags underdog, alltså, liksom etnologin. Det är där som verkligt viktig kunskap kommer, från marginalen, underifrån. Kunskapen växer ur en fruktbar mylla av prestigelöshet, vilket gör det meningslöst att hävda revir och som främjar nyfikenhet och användandet av rörligt sökarljus. Inte för inte har många etnologer funnit det fruktbart att samverka med företagsekonomer.

Ämnet är schizofrent, säger Mats Alvesson. Å ena sidan fokuseras i undervisningen på rigorösa och heltäckande metodböcker och allomfattande teorier, och å andra sidan finns en önskan att provocera och locka till nytänkande. Väldigt deleuziskt alltså, vilket stärker mig ytterligare i övertygelsen om att jag hamnat rätt. Den där artikeln jag tänkt skriva, om hållbart ledarskap, med utgångspunkt i nomadologiska tankegångar hämtade från den verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig, kanske jag ska ta tag i. Vi får se hur det blir, men jag känner att det nog är möjligt att i alla fall försöka utan att göra bort sig.

Ord som eklektisk nämns, och väcker ett eko av många etnologiska diskussioner jag varit engagerad i genom åren. Och när det talas om att företagsekonomins studieobjekt är FÖRÄNDRING väcks mitt intresse ytterligare. Värdet i forskningen ligger i att hjälpa människor att tänka, bättre och utanför boxen, i frågor som rör ledning och organisering. Det handlar med andra ord om att lära sig bli bättre att hantera komplexitet genom att arbeta med frågor utan givna svar. Det är långt ifrån (van)föreställningen att företagsekonomi handlar om att hjälpa företag öka sin vinst eller skapa efterfrågan på onödiga produkter och tjänster.

Studenterna talades det om, och deras krav på enkla svar. Inte unikt för företagsekonomin, men inte desto mindre viktigt att uppmärksamma. Viktigt att inte falla i fällan att ge efter för kraven på tydliga svar. Det problemet, den utmaningen försvåras av att kurslitteraturen ofta är normativ. "Vi måste lära studenterna ställa bättre frågor", sades i en reflektion från publiken. Genomströmningskravet nämndes inte, men spelar så klart också in.

Avslutande ord från panelen: Man kan vara nyttig och användbar på olika sätt, antingen genom att ge svar, eller genom att hjälpa människor tänka i nya banor, öppna upp för alternativa tankar. Det krävs mod och styrka, och det finns i ämnet i kraft av att vara universitetsvärldens största ämne. Tyvärr är det få som vågar och modet och styrkan utövas inte särskilt ofta, men det skulle kunna göras, potentialen finns i ämnet.

Kunskapen är en färskvara, och måste behandlas på det sättet och med förståelse för förändring och komplexitet. Det går inte att lösa problem med hjälp av metoder som bidragit till att orsaka problemen, var det någon som sa, med hänvisning till Einstein. Förståelse för detta är enormt viktigt, och andan som finns bland företagsekonomiska forskare borgar för att det är möjligt att hålla den insikten vid liv både inom ämnet och i kommunikationen med studenter och det omgivande samhället.

Kompetensen att ställa frågor måste värnas, för svar som har med ledning och organisering liknar kultur väldigt mycket och har en alldeles för kort hållbarhet.

Etik, ansvar och kritisk kompetens

En av paneldiskussionerna på FEKIS handlade om Företagsekonomi och värderingar, och i panelen satt: Inga-Britt Ahlenius, Hervé Corvellec, Mikael Holmqvist och Lars Strannegård. I fokus för diskussionen stod värderingar och kulturen på Handelshögskolan i Stockholm. Rektor Strannegård blev hårt ansatt, med rätta, men hanterade kritiken föredömligt. Det utvecklade sig till en samtalslik debatt, med en kritisk udd och med utgångspunkt i en djup och allmän medvetenhet om att något måste göras, och att utbildning inom företagsekonomi har ett ansvar. Kanske inte för rådande läge men i alla fall för att göra något. Vad man kan och bör göra visade sig snabbt vara en helt annan fråga. Jag känner mig dock stärkt i uppfattningen att jag befinner mig i ett sammanhang där jag hör hemma, där mina kompetenser behövs och där jag kan utveckla nya och användbara kunskaper i samverkan med likasinnade. Detta förvånar mig fortfarande, för det är inte så det låter i samhällsdebatten. Föreställningarna ute i samhället om ämnet företagsekonomi skiljer sig väldigt mycket åt från hur det ser ut inom ämnet.

Företagsekonomi lockar flest studenter i Sverige idag. Är man stor och stark har man ett ansvar, och om framtidens ledare inte har med sig kompetens att tänka kritiskt, om människor på ansvarsfulla positioner inte kan agera självständigt, utifrån en fungerande moralisk kompass, samt hantera komplexitet får samhället problem. Företagsekonomi kan dock inte ansvara för det som händer, varken bland studenterna eller ute i samhället. Ett lands högre utbildning är del av samhället som högskolan finns och verkar i, och kultur går inte att styra eller tvingas till förändring i en bestämd riktning. Påverka, ja. Styra, nej! Och företrädarna för ämnet har ett viktig uppgift och ett tungt ansvar för vad man säger och vilka värderingar man förmedlar.

Något måste göras, det var alla i panelen rörande överens om. Skandalerna i företagsvärlden och även i riksrevisionen är många och hotar att underminera moralen i hela samhället. Bra, viktigt och inte en dag för tidigt! Dessutom har kulturen på Handels i Stockholm uppmärksammats på olika sätt. Det finns verkligen frågetecken och saker att reflektera över.

Ett citat lästes upp, hämtat från en av grundböckerna i marknadsföring: "Marknadsföringens uppgift är att stimulera efterfrågan". Efterfrågan på vad? Överallt, alltid oavsett? Vad menar man, och vad är det för underliggande värdering som ett sådant uttalande inte bara bygger på utan även förmedlar? Detta MÅSTE diskuteras, och för att kunna diskutera den här typen av frågor krävs kompetens. Etik handlar om frågor utan givna svar, om ställningstaganden som får konsekvenser som måste kunna hanteras. Utan moralisk kompass går det inte att bedriva högre utbildning. Därför är frågan: Vad menar företagsekonomer med etik och värderingar? Vilka värden bygger utbildningen på, och vilka värden utvecklar studenterna under sin tid på högskolan? Rektorn på Handelshögskolan Stockholm pekade på deras mål, som är att studenterna ska bli omdömesgilla och empatiska beslutsfattare, förberedda på och kompetenta att axla ansvar i alla typer av organisationer.

Hur gör man då? Hur främjas utvecklingen av hög moral. Svaret från Handels är: Öka kunskapsintensiteten i utbildningen; låt studenterna lösa mer för att få godkänt. Öka friktionen i utbildningen; låt studenterna arbeta med svårare och mer komplexa uppgifter där det saknas givna svar. Höj ribban! Utmana! Lovvärt, viktigt, lysande, och det fungerar säker på just Handelshögskolan i Stockholm som är ett av Sveriges mest prestigefulla utbildningsinstitution dit toppstudenter från hela världen söker sig. Och även där har man problem, för studenterna är vuxna människor och kulturen som vuxit fram på högskolan, som är en social arena även utanför undervisningen, lämnar en del övrigt att önska. Kanske för att det idag är en EXAMEN som öppnar dörrar, inte KUNSKAPER och BILDNING? Jag vet inte, och det var inget man talade om i panelsen, men det är där jag landar när jag reflekterar över frågan. Universiteten och högskolorna i ett ett land är inga isolerade öar utan integrerade delar i samhället som helhet. Det finns inga vattentäta skott. Så vad menar vi i Sverige idag att värderingar och god etik är? Varför satsas det på utbildning egentligen; är det för att studenterna ska få jobb, eller för att de ska utveckla kunskap? Politikerna har också ett ansvar för moralen i landet.

En annan sak som diskuterades i panelen var hur man förhåller sig till påståenden som är vanliga i samhället, till exempel ett påstående som att skatt är stöld. Hur förhåller sig lärare i företagsekonomi till ett sådant påstående som det. Håller man med och hjälper studenterna utveckla räntesnurror och taktiska skatteupplägg? Eller tar man upp ämnet till kritisk diskussion? Varför tänker man så om skatt? Vilken forskning lutar man sig mot och vilka argument använder man? Vad menar man och vad vill man uppnå? Vilka alternativ finns, och fungerar de? Håller med om att detta är frågor som behöver diskuteras, särskilt på landets handelshögskolor och på företagsekonomiska utbildningar. Men inte bara där, utan även i politiken och samhället i stort. Idag talas det bara om för eller mot skatt, om behovet av höjd eller sänkt skatt. En enormt komplex fråga reduceras till en fråga om rätt eller fel, vilket är både kunskapsfrämmande och bildningshämmande.

Förmågan att hantera komplexitet framstår allt mer som den viktigaste, och det är ett arbete som behöver föras i hela utbildningssystemet. Det är detta som grundskolan förbereder studenterna för, inte för högre studier. Tanken om att grundskolan ska ge förkunskaper leder fel, för det handlar om att skapa förutsättningar för att tillägna sig förmågan att hantera komplexitet. Etik, ansvar och kritisk kompetens är frågor utan givna svar. Självständighet är A och O i all högre utbildning. Därför behöver lärarna på högskolan bli friare och få mer eget ansvar, (förhands)kontrollen av kursplaner och undervisning måste måste minska. Kvalitet i högre utbildning går aldrig att nå genom standardisering och utvärdering, bara genom att låta människor ta eget ansvar! Detta var Inga-Britt Ahlenius också inne på i sitt slutanförande: Individens ansvar måste betonas mycket mer i hela samhället. Betoningen på styrning och kontroll, och delegering av ansvar till särskilda instanser är förödande för utvecklingen av just det som efterlyses i debatten. Ansvar, etik och kritisk tänkande kan man inte utbilda någon i, det kan man bara lära sig genom att vara kritisk och ta eget ansvar.

Etik är ingen lista man kan plugga in och lära sig utantill, det är en förmåga. En samhällsbyggande förmåga som idag befinner sig i kris. Och det är en kris som går hand i hand med kunskapskrisen, fast den märks inte lika tydligt. Först när katastrofen är ett faktum och avslöjandena läggs fram, först när det står klart att ledningens oetiska, olagliga och rent förkastliga beteende inte längre kan försvaras märks det vad avsaknaden av den här kompetensen får för konsekvenser för samhället. Men då är det för sent. Det är utmärkt att högskolan tar tag detta, men först när Svenskt Näringsliv engagerar sig i dessa frågor kan man börja hoppas på en vändning. Svenskt Näringsliv är dock just nu mest upptagen med att driva opinion för lägre löner, och man lobbar också för att den högre utbildningen ska privatiseras och drivas med fokus på företagens (ekonomiska) behov. Kunskap för kunskapens skull anser Svenskt Näringsliv leder till att studenterna strular till sina liv. Vågar vi ta den fighten, eller är vi rädda att företagen lämnar Sverige då? Det är också en fråga som saknar givet svar, också ett problem och en utmaning att ta på största allvar. Det spelar ingen roll hur mycket man förändrar den högre utbildningen och vilka kunskaper och kompetenser man fokuserar på om det studenterna har med sig ut i arbetslivet inte uppskattas av arbetslivets parter och marknadens aktörer. Det räcker inte att TALA om etik. Ett etiskt samhälle kan bara byggas på etiskt agerande i vardagen, ute i samhället och på högskolan.

Funktionell dumhet

Många kloka tankar på första sessionen (här på FEKIS, den företagsekonomiska ämneskonferensen, i Uppsala), som jag tror jag väntar med att reflektera kring i en bloggpost längre fram. Nu är det dags för Mats Alvesson, giganten, som ska tala om förekomsten av funktionell dumhet i organisationer. Jag tar det på uppstuds, i farten och från höften. Intressant, på många olika sätt. Den engelska titeln på boken han talar om är: The Stupidity Paradox, och det handlar om vanliga fel som smarta människor och framgångsrika begår.

Organisatoriskt beteende, handlar det om. Alla organisationer vill uppfattas som smarta, och fokuserar på det. Paradoxalt nog leder organisationens strävan efter att locka till sig excellenta individer till organisatorisk dumhet, för organisationer behöver ledas, och för att ledning ska fungera krävs följsamhet och målfokus. Att tänka fritt och kreativt är snarast ett hinder i en organisation som vill lyckas och bli framgångsrik som organisation, som därför leder strävan efter excellens på organisatorisk nivå till att individers excellens motarbetas och till att ledarskapet leder till fördumning. Eftersom det är viktigt att vara FRAMGÅNGSRIK uppfattas detta inte som ett problem, och paradoxen och dess problem i det långa loppet uppmärksammas inte. Så länge siffrorna ser bra ut anses allt vara frid och fröjd. Alvesson jämför Pisa-mätningarnas sjunkande resultat med betygen vars kurva stadigt pekar uppåt, och att detta problem inte tas på allvar. Vad är viktigast för kunskapsnationen Sverige, att enskilda skolföretag går bra, eller att kunskapen utvecklas i landet? Om politiker och andra litar blint på att företagen och enskilda skolor ska ta ansvar för helheten får vi ett slags dumhetens funktionella politik, vilket det finns gott om tecken på att vi redan har …

Idag talas det mycket om kunskap, men hur ser det ut i praktiken? Här tänker jag på hur både studenter och företagare säger att den verkliga kunskapen får man ute i arbetslivet, eftersom den högre utbildningen är allt för teoretisk och abstrakt. Accepterar vi en sådan syn på kunskap och låter företagen bestämma över innehållet på högskolan leder det till att kunskapens värde urholkas och till att skolor och universitet förvandlas till ett slags ackrediteringsinstitut som kränger betyg och examina. Exemplen på funktionell dumhet är många, men det verkligt tragiska är att detta inte riktigt uppfattas som ett problem, eller att problemet åtminstone inte tas på allvar. Åtgärderna riskerar därför snarast att förvärra situationen.

Alvesson poängterar att dumheten han talar om inte handlar om låg IQ eller korkat beteende. Funktionell dumhet kräver att man är kompetent, och arbetet som utförs applåderas ofta och gärna. Dumheten handlar om effekterna av ett ENSIDIGT fokus på enskilda aspekter av helheten. Ett slags egoism alltså. Tänkandet som leder till organisatorisk dumhet kännetecknas av att man tänker inom boxen, briser i reflektion och saknar kritiskt tänkande. Ett osjälvständigt tänkande, handlar det om. Vad som är normalt och det som andra gör, anses gott och bra. Att gräva ner sig inom ett snävt område och söka individuell meritering är kännetecken på funktionell dumhet i organisationer. Visselblåsare och andra som på olika sätt säger stopp, tänk efter nu. Ska vi verkligen göra … Det uppskattas inte i en organisation som inte förstår hur utbredd den funktionella dumheten är. Nytänkande, kreativitet och integritet samt förmågan att agera självständigt förhindras och ses ofta som ett problem. Det som är bra för organisationen anses objektivt gott, vilket riskerar att leda till miljöförstöring och andra samhällsproblem. Privatiserade vinster och förstatligade förluster ser jag som själva sinnebilden för funktionell dumhet, som är ett allvarligt problem.

Alvesson använder företaget Pepsi som exempel och talar om kriget mellan Coca-Cola och Pepsi, som drev företaget att utveckla egenskaper som gynnade företaget i kampen med ett annat läskedrycksföretag. För att lyckas i ett sådant krig krävs funktionell dumhet, för det man sysslar med är utifrån ett miljö- och hälsoperspektiv rent skadligt och utifrån ett demokratiperspektiv meningslöst. Det finns många framgångsrika företag som lyckats väl och når stora (ekonomiska) framgångar, vilket tar fokus från sådant som är viktigt utifrån ett globalt hållbarhetsperspektiv. Varför man tillverkar det man tillverkar kan och får inte ifrågasättas, vilket ytterligare underblåser och osynliggör den funktionella dumheten. Vad händer med miljön, människosynen och samhällets långsiktiga hållbarhet?

I akademin jämförs högskolor med varandra, och endast det bästa anses gott nog. Konkurrens anses driva kvalitet och den organisation som vinner priser och utmärkelser, det vill säga som är bra på att producera det som mäts, hyllas och andra förväntas följa efter. Tanken sprider sig och produktionen av corporate bullshit ökar, strömlinjeformning och följsamhet ses som viktigast.

Värdegrundsarbete är sinnebilden för vad funktionell dumhet leder till. Här i Uppsala står det ovanför en av hörsalarna: Tänka fritt är stort. Tänka rätt är större, vilket visar att detta med funktionell dumhet inte är en nyhet. Fast idag går det snabbare, mångfalden minskar och det finns inte tid för kritiskt tänkande. Ekonomisk framgång och ökande vinst anses vara överordnat allt annat. Det leder till att tomheten ökar, till att sken, yta och fina fasader anses vara det enda som räknas. Budskapet blir: Tänk inte efter för mycket! Kolla aldrig en bra historia! Stick huvudet i sanden och följ minsta motståndets lag. Utbildning ska gå snabbt, vara effektiv och är vi generösa med betyg blir ALLA nöjda. Alla? Nej, inte den som anser att kunskapen ska vara i centrum, inte den som värnar lärandet!

Vem tar ansvar, frågar Alvesson. Det tragiska svaret är att inom rådande paradigm och i dagens organisations- och managementtänkande tar ingen DET ÖVERGRIPANDE ansvaret. Alla tar sitt lilla ansvar, för sin del av organisationen. Med resultatet att den funktionella dumheten sprider sig, samtidigt som förmågan att se dess (negativa) effekter utarmas. Därför görs mer av samma när problem ska lösas, till exempel i skolan. BEHÖRIGA lärare anställs, hellre än bra lärare. Ofta sammanfaller det, men långt ifrån altid. Den som sätter kunskapen i centrum kanske inte är intresserad av att meritera sig. Att skaffa sig formella meriter tar tid och resurser från kunskapen och lärandet och gynnar målfokus och betygshets. Formen och ytan överordnas innehållet, kunskapen och den verkliga kvaliteten.

Hur bryter vi den negativa utvecklingen? Uppmuntra invändningar och kritik. Vidga perspektivet, se längre än, förbi och bortom den egna organisationen. Prova nya tankar, gärna sådant som inte testats förut. Undvik best practice, främja heterogenitet och uppskatta besvärliga medarbetare. Låt saker och ting ta tid och sluta effektivisera. Fyll tiden och verksamheten med så mycket INNEHÅLL som möjligt. Sätt KUNSKAPEN i centrum och inse att det finns inga genvägar till VERKLIG kvalitet.