En allt mer hotad forskningsfrihet

Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.

I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.

Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.

Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).

Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.

Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.

Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.

Dynamiken mellan kunskap och kultur

Lite frustrerande att tvingas konstatera att det bara finns tid för ett kortare in lägg, ett hugskott, men så ser livet ut just nu. Det händer mycket både i privatlivet och på jobbet, och så har jag en deadline till min kommande lärobok om teori som jag måste hålla (för att deadlines är något man ska hålla). Jag klagar inte, det är som det är och det lugnar ner sig framöver. Det är bara det att ämnet kändes lika viktigt som det är för mig att faktiskt publicera en bloggpost varje söndag. Se detta som ett första utkast, jag kommer att komma tillbaka till tankarna, om inte här så i någon av de andra böckerna jag jobbar med. 

Även om behovet av kunskap inte är konstant förändras inte förutsättningarna för att utveckla den nämnvärt. Vill man veta något gäller samma regler nu som under hela mänsklighetens historia. Vi som lever nu har naturligtvis hjälp av tidigare generationer arbete, varje generation behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och idag finns andra, framförallt snabbare, verktyg att ta hjälp av. Men kunskapen blir på samma sätt nu som då och alltid kunskap först när den tagit sig in i människors kroppar och där omsatts i handling. Det har inte förändrats och liksom det mänskliga genomet kommer det inte att förändras under överskådlig tid. Kulturen som uppstår mellan oss människor och som kunskapen utvecklas förändras däremot allt snabbare, vilken gör att jag undervisar i en helt annan högskola än den jag själv utbildades i när jag var student. Så har det alltid varit, men eftersom den akademiska kulturen förändras snabbare idag än någonsin tidigare får det konsekvenser.

När lärarna som jag mötte när jag var student, varav många är döda idag, var studenter fanns ytterst få utbildningsprogram. Då anmälde man sig till en eller flera enstaka ämneskurser och sen fick man en litteraturlista och en inbjudan till institutionens seminarieserie. När man läst böckerna på listan bokade man tid hos professorn och tentade av hela listan. Fortfarande när jag var student talade en del lärare om terminerna i termer av betyg. Ansvaret för lärandet låg då helt och hållet på studenterna, vilket inte skulle fungera idag. Det fungerade dock då, så något borde vi kunna lära oss av insikten.

Dessa tankar för mig över till kulturforskningen och två vägar man kan gå: Ska man bara studera förändringar som ett slags naturlagar som beskrivs, eller ska man försöka förstå förändringens dynamik och arbeta med olika sätt att påverka tillblivelsens riktning? Vad man väljer beror på hur man ser på kunskap och kultur (vilket en av böckerna jag jobbar med handlar om). Många, och allt fler forskare på senare tid, väljer det förra; de studerar förändringen och publicerar artiklar som beskriver den som om den vore en kulturens motsvarighet till naturlagarna som alla okritiskt måste anpassa sig efter. 

Min forskning om kultur handlar om att försöka förstå den dynamiska relationen mellan kunskap och kultur. Och jag menar att vi alla har ett ansvar att inte bara förhålla oss som vindflöjlar till den oundvikliga, men öppna och icke-linjära förändringen. Det kanske känns så, men kultur förändras som ett resultat av både yttre och inre faktorer. Även om förändringen inte kan målstyras kan dess riktning påverkas, om tillräckligt många vill och kan komma överens om vad som är önskvärt.

Skolan och den högre utbildningen handlar om både kunskap och kultur och förhållandena som råder där är på inga sätt givna, de kan påverkas, Hur vi ser på ansvar för lärande är som sagt inte givet. Och vad man kan kräva av studenter är också en öppen fråga som inte avgörs av någon. Idag har studenterna stort inflytande, samtidigt som deras ambitionsnivå betraktas som naturgiven. Eftersom människan är lat av naturen är det alltså som upplagt för förflackning, det vill säga sänkta krav. Det är minst sagt olyckligt och den utvecklingen drabbar oss alla, förr eller senare.

Tyvärr kommer jag inte så mycket längre här och nu, men jag har i alla fall ritat upp konturerna till ett resonemang som jag definitivt ska jobba vidare med.

Att arbeta med kunskap

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att mitt arbetsliv skulle handla om kunskap. Lärare och än mindre forskare fanns inte på kartan, det var inte ens något jag drömde eller tänkte på. Jag hankade mig fram och förundrades över skolan och det som hände där. Även om jag alltid varit intresserad av att lära mig saker och trots att livet för mig alltid har handlat om att försöka förstå det som händer kunde jag inte uppbåda intresse för betyg, vilket gjorde att jag tog lätt på läxor och aldrig pluggade inför prov. Utan att kunna sätta ord på det inser jag idag att det var kunskapen (som sådan) som lockade. Därför är det kanske inte så konstigt ändå att jag först fann mig tillrätta på universitetet, sedan disputerade och sedan stannade kvar i den akademiska världen, när chansen uppenbarade sig. Idag arbetar jag med kunskap och intresset för vetande har inte blivit mindre med åren, snarare tvärtom.

Jag borde vara lycklig, för jag är precis där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och ett stort och viktigt ansvar som jag tar på största allvar. Just därför känner jag allt mer oro för varje år som går, för skolan och den högre utbildningen har förändrats i grunden. Och kunskapen är inte längre i centrum, lärandet är inte längre den lärandes (elevers och studenters) ansvar, utan lärarens. Skolor förväntas producera resultat och konkurrera med varandra, istället för att gemensamt värna kunskapen och skapa förutsättningar för lärande. Det viktig idag är inte vad man kan eller lär sig, utan att betygen blir bra. Konsekvensen av detta att se på och organisera utbildning är att lärare som värnar kunskapen och ger rättvisande betyg uppfattas som ett problem av alla; skolans ledning, elevernas föräldrar och ansvariga politiker som lovat väljarna att sänka skatten, vilket uppnås genom att "effektivisera" skolans verksamhet, och värna valfriheten, vilket uppnås genom att låta aktiebolag (som enligt lagen endast ansvar för att ge ägarna avkastning på insatt kapital) driva skolor. Det viktigaste jag lärt mig under åren i akademin är att KUNSKAP inte kan utvecklas på dessa premisser och med sådana förutsättningar. 

Kunskap är ingen vara som kan produceras och intellektuella kvaliteter går inte att säkra. Kunskap är en plats man är på väg till, inte ett mål som ska nås. Vetande är inget man blir färdig med. Det går att plugga in en lista med fakta, men kunskapen förändras hela tiden när världen och människorna förändras. Det är KUNSKAP jag är utbildad för att arbeta med, men i dag handlar mitt jobb allt mer om administration och kontroll av resultat. Mitt officiella uppdrag är fortfarande lärande, men i praktiken förväntas jag hålla genomströmningen på en hög nivå. Om jag tar kunskapen på allt för stort allvar kommer studenterna att klaga, och då är det mitt problem. Att studenterna är nöjda och genomströmningen är hög betraktas som kvalitetsindikatorer, vilka mäts och följs upp. Trots att vi vet att ansvaret för utvecklingen av kunskap och lärande alltid är individens är det lärarnas arbete som utvärderas och lärarna som kontrolleras. Utbildning är gratis i Sverige, av en enda anledning och det är att en hög kunskapsnivå i samhället är en garant för samhällets långsiktiga hållbarhet. Alla vet att det är så, och ändå fortsätter utvecklingen, eller om vi ska tala klarspråk; avvecklingen av den högre utbildningen. Svensk skola sågs en gång i tiden, när jag gick i grundskolan, som ett föredöme i världen. Idag spelar vi i de lägre divisionerna. Det gör mig bedrövad och grumlar glädjen över att komma tillbaka till jobbet efter semestern.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Så här i slutet av ledigheten, där jag verkligen tillåtit mig att koppla av helt, kommer tankarna och oron. Och i år är det valår, och liksom i tidigare valrörelser används skolan som ett slagträ. Men eftersom ingen (jag vet att jag överdriver, men eftersom frågan är så allvarlig är det bättre än att nyansera eftersom det får det att framstå som att läget inte är så allvarligt som det är) politiker idag bryr sig om kunskapen, bara väljarnas stöd, utarmas inte bara vetandet utan även demokratin. När man väl övergivit kunskapen och accepterat ett visst inslag av dumhet (läs populism) i politiken och samhällsorganisationen är det en Pandoras box som öppnats, för kunskap kan bara vinna över dumheten i en kulturell miljö där kunskap är ett ord som betyder något, en kvalitet som anses viktig att värna. Trots att Donald Trump visat vad som händer (och fortfarande händer, två år efter att han misslyckats med sina konstitutionsvidriga försök att behålla makten) låter vi liknande partier ligga till grund för en eventuell ny regering.

Detta oroar mig, men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Min kamp för kunskapen och dess egenvärde ger mitt liv mening så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Även om det aldrig varit mitt mål har jag här under året bestämt mig för att jag ska försöka bli professor, inte för att titeln betyder något utan för att den skulle ge kraft åt mina ord och tankar. Semesterns sista dagar ska jag ägna åt att jobba med manuset till det som är mitt livsverk, boken om kultur och kunskap. Jag vet inte när eller ens om den kommer att bli klar och utgiven, men eftersom det är så kunskap fungerar är det en känsla jag lärt mig leva med och uppskatta. Oavsett hur det går med boken och försöket att bli professor är jag tacksam för att jag får arbeta med kunskap, och jag lär mig massor under vägen.

Till eftertänksamhetens lov

Semestern är snart slut. En vecka kvar, sen drar det akademiska året igång. Då ska jag ta tag i bloggandet på allvar igen, men nu när vädret inte är så sommarlikt och det bara är en dryg månad kvar till valet pockar en rad tankar på uppmärksamhet. För att känna att det är semester skriver jag bara, utan någon klar och tydlig tanke om vad det ska handla om, förutom ordet eftertänksamhet. Jag ber därför om ursäkt för korrfel och bristande stringens.

Antingen skapar man regler som sen ska följas till punkt och pricka, eller också låter man människor leva sina liv och analyserar utfallet i efterhand samt drar lärdom. Det förra sättet att se på samhällsbyggande handlar om att sätta upp mål som bryts ner i delmål, det sättet att leva och tänka är motsatsen till medveten närvaro eftersom målet är viktigare än vägen dit. Låter man istället människor leva sina liv här och nu och sedan utvärderar konsekvenserna ökar medvetenheten generellt i samhället. Då blir nuet lika viktigt som kunskaperna man samlar på sig och som används dels för att leva livet fullt ut, dels för att bygga upp förståelse för hur man undviker problem.

NPM bygger på den grandiosa tanken att kultur och samhällsbyggnad, som är komplexa processer, inte alls är komplexa utan linjära och därför går att styra. Vi människor är dock inte maskiner utan biologiska kulturvarelser. När NPM blir det nya normala, det självklara sättet att organisera arbetet, politiken och vardagen får vi ett samhälle som bara fungerar i teorin, när allt går som det ska och den uppgjorda planen. Det är förödande, inte bara för kunskapsutvecklingen utan även för den sociala hållbarheten eftersom hela tankemodellen bygger på att det är någons (företrädesvis någon annans) fel om eller snarare när målen inte nås, vilket leder till att det växer fram ett syndabockstänkande där allt fler fokuserar allt mer på att inte anklagas för att ha gjort fel än att göra det som är bra.

Vad vi behöver är ett samhälle som fungerar i praktiken och ett sådant samhälle måste bygga på eftertänksamhet. NPM-samhället utgår från att vi vet allt vi behöver veta och att ledare därför är viktigare än läkare, lärare, forskare och så vidare. På sikt leder det sättet att bygga samhällen till intellektuell inavel.  Tänk på Parisavtalet om miljön som presenterades som en stor framgång, men som redan efter bara något år dels visade sig bygga på felaktiga premisser, dels inte skulle kunna nås. Dessutom hade USA lämnat avtalet som byggde på tanken om att klimatfrågan redan var löst och därför fick som konsekvens att människor började kräva av politikerna att de skulle tillgodose fiktiva behov som billig bensin, el och flygresor. Det är inte ambitiösa mål eller fina avtal som bygger hållbara samhällen och det är inte mer ledarskap och tydligare regler som skapar kritiskt tänkande och kreativa människor, tvärtom leder NPM till fördumningen som blåses under på och av de sociala nätverkens algoritmer.

Det fina med eftertänksamhet är att det endast kräver av oss att vi stannar upp och tänker efter, att vi riktar vår uppmärksamhet inåt och mot varandra och det samhälle som växer fram mellan oss i vardagen. Eftertänksamhet är ingen lösning eller någon metod utan själva vägen fram. Eftertänksamhet är en förutsättning för medvetenhet som i sin tur är en förutsättning för att kunna dra lärdom och utveckla kunskap. I ett samhälle byggt på eftertänksamhet kan och får läkare vara läkare, lärare vara lärare och alla andra får vara och göra det som förväntas av dem och deras yrkesroll. Ett sådant samhälle bygger på tillit och när något går fel drar man lärdom istället för att fördela skuld. När något bli bra drar man också lärdom, gemensamt. Ledare organiserar arbetet och tar inte åt sig äran för framgångarna som alltid är resultatet av mångas gemensamma ansträngningar.

Det går som sagt att uttrycka dessa tankar bättre, och det ska jag göra sen, i en annan text och ett annat sammanhang. Flyktlinjer handlar om att fånga tankar i flykten.

Några ord om effektiviseringens konsekvenser

Här under sommaren har jag tagit upp arbetet på ett skönlitterärt romanprojekt och märker att min kreativa enregi sugs upp av det projektet. Jag vill dock hålla igång bloggandet så jag testar olika strategier här under semestern. Denna text bygger på en text från 2013 som jag fortfarande tycker jag kan stå för. Den handlar om det intellektuella arbetets särart och problemen med strävan efter effektivitet, som absolut inte blivit mindre, tvärtom.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på de mentala och intellektuella gränser som finns men som inte syns. Gränserna är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man inte veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland.

Behöver vila på semestern för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester igen. Hur går det till? Vad är det som händer? Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som pressar oss själva och varandra till det yttersta. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra alt oftare och allt mer minutiöst. Det är vi som skapar systemen och budgetarna som reglerar arbetet. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Om det handlar den bok jag jag fortfarande håller på och skriver på. Boken blev inte färdig under 2013 och den är fortfarande inte klar, men det projektet har resulterat i några andra böcker och nu känns det på allvar som jag är nära målet. Vi får se hur det går. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det möjlighet att utforska det som är okänt, komplext och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag anses det inte meriterande att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Kraven påverkar alla. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig.

Jag återkommer ständigt till Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Dikterna talar till mig och till alla andra som läser. Många gör inte det, läser alltså. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. Problemet är att kulturen utarmas om den inte hålls levande av oss som lever i den. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord.

Grunden för all metafysik  

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.)
Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. 

Återkommer med fler tankar nästa söndag.

Populism och kunskapsförakt är alla problems moder

I snart åtta år nu har vi levt i ett slags valrörelse. Den började i besvikelse när Alliansen förlorade valet 2014 knappt. Efter valet 2018 ökade besvikelsen och inte minst desperationen. Och här under det sista året  och särskilt under sommaren har utspelen från framförallt högerpolitikerna passerat gränsen för det anständiga. Det är som botten har gått ut och nu bryr man sig inte om något annat än att vinna valet, trots att man öppet bråkar sinsemellan om vilka partier som ska ingå i en eventuell högerregering. M vill inte regera med SD, och SD vill inte regera med L. Dagligen kommer nya lögner och konspirationsteorier. Förslagen som förs fram bygger på ett slags magiskt tänkande. Ingen ska behöva ställa om sitt liv, säger Kristersson. Vinner bara högern kommer allt att lösa sig till det bättre. Med kärnkraft, hårdare straff, vinst i välfärden och sänkt skatt trollas klimatproblemen bort, kriminaliteten utraderas, vård och skola blir bättre och staten kan öka kostnaderna samtidigt som allas ekonomi blir bättre. Vem tror på allvar på detta? Ingen, tänker jag. Och därför handlar uppenbarligen högerns förhållandevis höga opinionssiffror inte om att deras vision om framtiden är bättre och mer realistisk än förslagen från S, V och MP, som ligger föredömligt lågt i dessa märkliga dagar.

Eftersom klimatförändringarna redan med nollutsläpp idag kommer att pågå många, många år in i framtiden spelar varje år som inget eller allt för lite görs roll. Att Sverige i det stora hela inte spelar något avgörande roll är ingen ursäkt. Som individer har alla som lever på jorden ett ansvar att göra vad man kan, särskilt vi som lever i västvärlden.

Det finns inga enkla lösningar, men problemen både i politiken och klimatfrågan handlar ytterst om kunskap, så skolan är en nyckelfråga. Synen på och framförallt värdet av kunskap (som är något annat än enskilda studier och vetenskapliga artiklar) spelar en avgörande roll för möjligheterna att kunna komma tillrätta med problemen. Den kunskapsförnekande populismen utgör det allvarligaste hotet och kan därför aldrig vara lösningen. Tar vi inte det hotet på allvar kommer alla andra hot att växa, inte försvinna på något magiskt sätt. Det djävulska dilemmat är att dumheten alltid segrar, om människor väljer den vägen, eftersom kunskapen bara fungerar om den respekteras.

Valet handlar alltså inte om man ska rösta höger eller vänster, utan om man respekterar kunskapen eller inte. 

Minnet är en central del av undervisningen

Semester och kravlös tid för återhämtning är helt centralt för att kunna uppnå kvalitet i verksamheter som utförs av människor. Tid är den enskilt viktigaste faktorn och kravet på effektivitet utgör därför ett allvarligt hot mot kunskapen. Lärande kan bara komma till stånd om det finns generöst med tid att läsa, lyssna, tänka och skriva, samt tid att låta hjärnan bearbeta det man håller på att lära sig. Det finns helt enkelt inga pedagogiska quick fix. Alla lär dessutom på sitt eget sätt och ingen kan ta ansvar för eller leda någon annans lärande mot på förhand uppgjorda mål. Skolans problem bottnar i okunskap om eller ignorans inför dessa grundläggande fakta.

Tanken är att jag ska utveckla dessa tankar och skriva en bok om vad som krävs för att kunna uppnå akademisk kvalitet i högskolans verksamhet, men just nu har jag semester och behöver vara ledig. Jag kan inte stänga av tankarna, men här och nu nöjer jag mig med att sätta dem på pränt. Det är en av många fördelar med att driva en blogg. Nedanstående tankar är också del av den tankemodell jag försöker skapa, och vars bärande tankar är frukter av egna studier, erfarenheter och forskning. Här och nu har jag inga andra ambitioner än att presentera lite inblickar i det arbete jag har för avsikt att återvända till efter den välbehövliga semestern som i morgon går in på sin tredje vecka. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men detresan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkringutan motsatsen: frihet, tillit och kreativitet. Det går inte att återskapa skolan och det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, och man behöver både dra lärdom av historien och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.