Att arbeta med kunskap

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att mitt arbetsliv skulle handla om kunskap. Lärare och än mindre forskare fanns inte på kartan, det var inte ens något jag drömde eller tänkte på. Jag hankade mig fram och förundrades över skolan och det som hände där. Även om jag alltid varit intresserad av att lära mig saker och trots att livet för mig alltid har handlat om att försöka förstå det som händer kunde jag inte uppbåda intresse för betyg, vilket gjorde att jag tog lätt på läxor och aldrig pluggade inför prov. Utan att kunna sätta ord på det inser jag idag att det var kunskapen (som sådan) som lockade. Därför är det kanske inte så konstigt ändå att jag först fann mig tillrätta på universitetet, sedan disputerade och sedan stannade kvar i den akademiska världen, när chansen uppenbarade sig. Idag arbetar jag med kunskap och intresset för vetande har inte blivit mindre med åren, snarare tvärtom.

Jag borde vara lycklig, för jag är precis där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och ett stort och viktigt ansvar som jag tar på största allvar. Just därför känner jag allt mer oro för varje år som går, för skolan och den högre utbildningen har förändrats i grunden. Och kunskapen är inte längre i centrum, lärandet är inte längre den lärandes (elevers och studenters) ansvar, utan lärarens. Skolor förväntas producera resultat och konkurrera med varandra, istället för att gemensamt värna kunskapen och skapa förutsättningar för lärande. Det viktig idag är inte vad man kan eller lär sig, utan att betygen blir bra. Konsekvensen av detta att se på och organisera utbildning är att lärare som värnar kunskapen och ger rättvisande betyg uppfattas som ett problem av alla; skolans ledning, elevernas föräldrar och ansvariga politiker som lovat väljarna att sänka skatten, vilket uppnås genom att "effektivisera" skolans verksamhet, och värna valfriheten, vilket uppnås genom att låta aktiebolag (som enligt lagen endast ansvar för att ge ägarna avkastning på insatt kapital) driva skolor. Det viktigaste jag lärt mig under åren i akademin är att KUNSKAP inte kan utvecklas på dessa premisser och med sådana förutsättningar. 

Kunskap är ingen vara som kan produceras och intellektuella kvaliteter går inte att säkra. Kunskap är en plats man är på väg till, inte ett mål som ska nås. Vetande är inget man blir färdig med. Det går att plugga in en lista med fakta, men kunskapen förändras hela tiden när världen och människorna förändras. Det är KUNSKAP jag är utbildad för att arbeta med, men i dag handlar mitt jobb allt mer om administration och kontroll av resultat. Mitt officiella uppdrag är fortfarande lärande, men i praktiken förväntas jag hålla genomströmningen på en hög nivå. Om jag tar kunskapen på allt för stort allvar kommer studenterna att klaga, och då är det mitt problem. Att studenterna är nöjda och genomströmningen är hög betraktas som kvalitetsindikatorer, vilka mäts och följs upp. Trots att vi vet att ansvaret för utvecklingen av kunskap och lärande alltid är individens är det lärarnas arbete som utvärderas och lärarna som kontrolleras. Utbildning är gratis i Sverige, av en enda anledning och det är att en hög kunskapsnivå i samhället är en garant för samhällets långsiktiga hållbarhet. Alla vet att det är så, och ändå fortsätter utvecklingen, eller om vi ska tala klarspråk; avvecklingen av den högre utbildningen. Svensk skola sågs en gång i tiden, när jag gick i grundskolan, som ett föredöme i världen. Idag spelar vi i de lägre divisionerna. Det gör mig bedrövad och grumlar glädjen över att komma tillbaka till jobbet efter semestern.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Så här i slutet av ledigheten, där jag verkligen tillåtit mig att koppla av helt, kommer tankarna och oron. Och i år är det valår, och liksom i tidigare valrörelser används skolan som ett slagträ. Men eftersom ingen (jag vet att jag överdriver, men eftersom frågan är så allvarlig är det bättre än att nyansera eftersom det får det att framstå som att läget inte är så allvarligt som det är) politiker idag bryr sig om kunskapen, bara väljarnas stöd, utarmas inte bara vetandet utan även demokratin. När man väl övergivit kunskapen och accepterat ett visst inslag av dumhet (läs populism) i politiken och samhällsorganisationen är det en Pandoras box som öppnats, för kunskap kan bara vinna över dumheten i en kulturell miljö där kunskap är ett ord som betyder något, en kvalitet som anses viktig att värna. Trots att Donald Trump visat vad som händer (och fortfarande händer, två år efter att han misslyckats med sina konstitutionsvidriga försök att behålla makten) låter vi liknande partier ligga till grund för en eventuell ny regering.

Detta oroar mig, men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Min kamp för kunskapen och dess egenvärde ger mitt liv mening så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Även om det aldrig varit mitt mål har jag här under året bestämt mig för att jag ska försöka bli professor, inte för att titeln betyder något utan för att den skulle ge kraft åt mina ord och tankar. Semesterns sista dagar ska jag ägna åt att jobba med manuset till det som är mitt livsverk, boken om kultur och kunskap. Jag vet inte när eller ens om den kommer att bli klar och utgiven, men eftersom det är så kunskap fungerar är det en känsla jag lärt mig leva med och uppskatta. Oavsett hur det går med boken och försöket att bli professor är jag tacksam för att jag får arbeta med kunskap, och jag lär mig massor under vägen.