Prefixet post betyder efter, inte mot

Postmodernismen är en kritik mot modernismen som kronologiskt kommer efter upplysningen och det moderna tänkande som gjorde uppror mot kyrkans hegemoniska makt över tänkandet. Postmodernismen är inte en motrörelse som ersätter upplysningen eller som lanserar helt nya sätt att se på kunskap och sanning. Prefixet post betyder efter och är en utveckling av upplysningen och det moderna tänkande vars kvaliteter bara förnekas av bakåtsträvande kunskapsförnekare. Även kunskapen och sanningen behöver granskas kritiskt, och den som tror att sanningen behöver försvaras visar i ord och handling att hen inte förstår vad kunskap är och följaktligen försvarar något annat än det man säger sig vilja värna.

Den som kritiserar postmodernismen för att medvetet sprida relativistiska vanföreställningar, utan att själv ha tagit steget förbi upplysningen och den moderna kunskapssynen talar med auktoritet om något man inte bemödat sig att försöka förstå, men reagerar på känsla och med ryggmärgen, absolut inte med förnuftet; man kritiserar något som man varken kan eller vill förstå. Reaktionen ser jag närmast som ett utryck för rädsla för förändring och ett försök till bevarande av det rådande. Den som är övertygad om att vi lever i den bästa av världar ser naturligtvis all förändring som ett hot, men kunskapen måste följa med den värld som vetenskapen både undersöker och är med om att utveckla och förändra. Ett vetande som inte relaterar till och hjälper mänskligheten förstå tillvaron är tradition och bör så klart bevaras, men det handlar om historiska artefakter som hör hemma på museum, inte kunskap.

För att kunna kritisera postmodernismen på dess egna premisser istället för med stöd i en högst personlig magkänsla krävs att man skaffar sig perspektiv på både upplysningen och det postmoderna tänkande man kritiserar. Tyvärr är kritikerna ofta raljanta och sprider osanna vanföreställningar om det man kritiserar, kanske för att det är ett framgångsrikt sätt att utmåla sig själv som hjälte. Om postmodernismens kritiker få beskriva sig själva är de ljusets försvarare mot det mörker som man menar hela tiden hotar att sprida sig i samhället. Hotet menar man kommer dels från religionen, dels från postmodernismen, vilket är högst intressant. Upplysningens försvarare kritiserar alltså dels det tänkande som upplysningen reagerade på och dels det tänkande som reagerar på upplysningen. Trots att man säger sig vara kunskapens och sanningens försvarare, vilket för övrigt även kyrkan med emfas hävdade så länge prästerna hade makt över vetandet, använder man inte den vetenskapliga metod man håller så högt som verktyg i kampen; man använder retorik, skapar halmgubbar och plockar påståenden ur sitt sammanhang och fokuserar på att misskreditera både religionen (som är något annat än kyrkan) och postmodernismen. Trots att det handlar om helt olika saker klumpar man ihop allt och kallar det motupplysning, vilket är helt fel eftersom varken religionen (här är det viktigt att skilja på minoriteten av bokstavstroende fundamentalister och majoriteten troende människor som accepterar vetenskapen) eller postmodernismen hävdar något som det saknas grund för.

Religionen utgör inget hot mot vetenskapen i dagens samhälle, och forskare som verkar inom det allt annat än heterogena fält som ryms under prefixet post är forskare. I söndags, i Idévärlden på TV, blev det så tydligt att kritiken mot postmodernismen (även om den inte nämndes explicit i programmet) handlar mer om känslor och föreställningar än om verklig kunskap om det man kritiserar. Tyvärr verkar många av upplysningens försvarare heller inte riktigt förstå vad det är man försvarar. Symptomatiskt nog var det en journalist och författare som försvarade upplysningen mot ett antal tänkta hot, och två forskare inom två olika områden som kritiserade testen, som visade omgående sig inte hålla streck. När Lena Andersson skulle försvara upplysningen visade det sig dels att kritikerna höll med om det mesta, dels att hon inte riktigt förstod vad det var hon försvarade. Ett klent försvar för sanningen om ni frågar mig.

Postmodernistisk forskning utgör inget hot mot sanningen, det gör däremot upplysningens och det moderna tänkandets försvarare som inte vill röra sig takt med tiden och följa med kunskapen som hela tiden nyskapas och förändras i ljuset av ny kunskap. Upplysningens försvarare står inte på vetenskapens sida, det som försvaras är samma eviga sanning (om än i ny tappning) som kyrkan försvarade när den utmanades av Galileo och den framväxande vetenskapen. Ingen äger kunskapen och därför kan den heller inte försvaras. Försöken att försvara sanningen handlar inte om kunskap utan om makt, om makt över tanken. Kritiken mot postmodernismen handlar om vad som får sägas, inte om vad som är sant; för det går inte att avgöra på förhand. Vetenskapen undersöker världen, den försvarar inte uppnådda resultat.

Postmodern forskning bygger på tidigare forskargenerationers kunskapsbidrag och är resultatet av vetenskaplig granskning av upplysningens blida fläckar. Postmodernismen är en logisk konsekvens av vetenskapliga framsteg och ny kunskap. Om verkligheten, särskilt människornas värld, är komplex och många gånger motsägelsefull och paradoxal har man som forskare ett ansvar att påpeka det. Forskning handlar om att undersöka världen, granska resultaten kritiskt och sprida insikterna i samhället. Forskning handlar även om att ständigt revidera kunskapen och vara öppen för nytänkande. Därför blir kritiken mot postmodernismen en kritik mot sanningen som kritikerna säger sig vilja försvara. Ett okritiskt försvar för upplysningen kan per definition inte vara ett försvar för vetenskapen, och därför avslöjar sig sanningens försvarare som okunniga bakåtsträvare.

Kunskap och intellekt eller karisma och affekt? 2

Fortsätter reflektionen kring debattartikeln i DN, av Mikael Holmqvist, vars grundläggande tankegång knyter an till det som jag uppfattar som en av Michel Foucaults viktigaste tankar: iakttagelsen att människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än VAD som sägs, vilket verkar vara en grundläggande mänsklig egenskap och som just därför är något vi alla har ett ansvar att ständigt påminna varandra om. Tyvärr väljer förfärande många att ignorera denna egenskap och väljer att anpassa verkligheten efter sin personliga uppfattning om hur det är, istället för att lyssna, lära och kritiskt reflektera över vad som sägs, på vilka grunder det sägs och hur väl det fungerar. Donald Trump är långt ifrån ensam om att luta sig mot alternativa fakta byggda på känslor, snarare än på väl underbyggd kunskap och kritisk reflektion även av sina egna ståndpunkter. Denna tendens och den bristande förståelsen för den och dess effekter utgör ett allvarligt hot mot kunskapen som är förutsättningen för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Trots sin historia som en kunskaps­nation framstår Sverige som en synnerligen god jordmån för detta fenomen som har sina rötter i en nyliberalt präglad världsekonomi. Grundskolans nuvarande läroplan stipulerar att barn och ungdomar bedöms och betygssätt inte bara för vad de kan, utan också för hur de förmår att verbalt och skriftligt presentera sin kunskap.

Form, framtoning, karisma och affekter anses lika viktiga som kunskap och intellektuell förmåga, trots att alla vet att strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor för att parafrasera Palme som citerar Fröding(?). Ingen kan äga kunskapen eller sanningen och det spelar ingen roll hur den förpackats; är det sant fungerar det, annars inte. Det finns inte utrymd för någon debatt: mot väl underbyggd empiri och goda argument går det inte att bygga sitt försvar av sina egna tester på känslor eller retorik; inte i ett kunskapssamhälle i alla fall. Så frågan vi måste ställa oss är om vi lever i och verkligen vill att samhället ska vara ett kunskapssamhälle. Det står alla fritt att tycka vad de vill, men är det ett kunskapssamhälle man vill bygga räcker det inte att vilja och önska, det krävs fungerande verktyg och goda handlag samt hårt arbete. Det finns inga genvägar till verklig kunskap och fördjupad förståelse. Det räcker inte att sitta med på föreläsningar, att komma till seminarierna eller gå sina tre år på högskolan; för att få en examen en kunskapsskola krävs engagemang och kvalitativt arbete som hålla för en vetenskaplig bedömning. I jakten på kunskap spelar det ingen roll hur trevlig och karismatisk man är, eller hur ser det ut i dagens skola?

För att till exempel få ett högt betyg i ämnet bild, räcker det inte bara med att ha skapat ett betydande arbete, man måste som elev också kunna uttrycka sig på ett visst, övertygande sätt om det man har gjort. Samma sak gäller för de andra ämnena, inklusive matematik, fysik och kemi. Att förstå avancerade matematiska begrepp och kunna lösa komplicerade tal är inte längre tillräckligt för att kunna erhålla ett toppbetyg; eleven måste också på ett dedikerat sätt redogöra för hur han eller hon tänkt. Den ”kommunikativa läroplan” som präglar den svenska skolan i dag handlar i hög grad om att kunna förmedla sådant som man har lärt sig, där en av lärarnas främsta roller är att utveckla elevernas förmåga till detta.

Denna pedagogiska idé bygger på att all kunskap växer ur förståelse för hur och varför, men det stämmer inte. Väldigt många kunskaper kan bara nås genom att upprepa, nöta och lära sig utantill. Kreativitet bygger som improvisation på innovativa och nytänkande kombinationer kända teman, inte på fritt skapande. Jag är ingen motståndare till att man i skolan övas att hålla föredrag och presentationer, men det har inget med kunskapen att göra; det är oerhört viktigt att framhålla. Om man redan från början av sin bildningsresa förväntas lägga lika mycket kraft och energi på att förklara hur man tänker som man lägger på att lyssna och lära för att på det sättet bygga upp en grundläggande förståelse för sina kunskaper, färdigheter och förmågor utvecklar man andra egenskaper än den som först lär sig hur det är och sedan uppmuntras att improvisera och förhålla sig kritiskt till det man lärt. Intellekt och kunskap är svårt, medan karisma och affekt är (förhållandevis) enkelt. Kanske kan man bli en framgångsrik Youtuber eller influencer på nätet genom att satsa på karisma och spela på känslor, men man vinner inga Nobelpris och bidrar inte till kunskapsutvecklingen i landet. Så, vad är skolans uppdrag egentligen? Att tillfredsställa kunderna, eller att bygga en stabil grund för kunskapssamhället att vila på.

Att ett antal friskolekoncerner runt om i landet har blivit så populära, har att göra med att deras pedagogiska grund i hög grad inspireras av den typ av ”kunskap” som i synnerhet företag som Boston Consulting Group besitter. Skolans läroplan är som hand i handske med detta näringslivs världsbild; men den är på kollisionskurs med hur traditionellt akademiskt arbete fungerar, liksom den ordning som hittills gällt i industrin och i den offentliga sektorn.

En kunskapsnation kan bara byggas på kunskap, och kunskap har inget med känslor eller personlig utstrålning att göra. Lärarnas uppdrag har förändras dramatiskt och det märks på högskolan att dagens studenter fokuserar mindre på innehållet och den egna kunskapen, och mer på det som går att mäta och jämföra. Grundskolan och gymnasiet förbereder inte de blivande studenterna för självständiga studier på högskolenivå, och det är ett samhällsproblem som måste uppmärksammas om vi verkligen menar allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Förutom den uppenbara risken att arbetsmarknaden i allmänhet och morgondagens ledare i synnerhet i framtiden kommer att bestå av personer som förvisso är mycket kommunikativa och sociala, men som kan väldigt lite i jämförelse med tidigare generationer, finns också den lika uppenbara risken, att den nuvarande utvecklingen, där grundskolans läroplan är en nyckelfaktor, driver på redan existerande sociala skillnader mellan människor och därmed förstärker det svenska klassamhället. Den sociala och kommunikativa kompetens som grundskolans läroplan idealiserar bidrar inte till ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle, tvärtom.

Kunskapen är i grunden demokratisk och rätt använd innebär den makt, även om det inte är givet. Arbetarrörelsen byggde inledningsvis på studier och en bildningssträvan, och det var med hjälp av kunskaper som arbetarna i demokratisk ordning förändrade samhället och banade väg för välfärdssamhället. Idag håller kunskapen på att tappa i värde när det växer fram en föreställning om att man kan Googla fram alla fakta man behöver för att klara sig, och att skolan därför bör handla om annat, som till exempel att lära sig skapa ett personligt varumärke.

De dygder som alltmer värderas på dagens arbetsmarknad och i samhället i stort lärs nämligen inte bara (bäst) ut av de mest attraktiva friskolorna; de lärs också först och främst ut vid köksborden i landets mest privilegierade samhällen, där just förmågan till aktivitet, engagemang, social förmåga med mera, sedan länge värderats högt. Barn och ungdomar som växer upp i mindre socialt, kommunikativt och estetiskt medvetna samhällen riskerar därmed att i än högre grad än tidigare marginaliseras; de kommer att få allt svårare att göra klassresor och därmed besätta viktiga beslutsfattande positioner och på annat vis nå inflytande i samhället.

Klyftorna riskerar att växa när kunskapens värde utarmas och dess betydelse minskar. Kunskap kan alla tillägna sig och i ett kunskapssamhälle har alla individer ett ansvar att lyssna, lära och utvecklas som människor. När känslor och karisma blir viktigare än det man faktiskt kan blir samhället mindre jämlikt och det blir allt viktigare vem man känner och vilka kontakter man har. Den redan tidigare uppluckrade meritokratin förlorar allt mer av sin betydelse, vilket förstärker ojämlikheten och gör det svårare att lyfta sig själv ur den livssituation man föds in i.

Ett första steg mot att utveckla samhället bort från en betoning på individers karisma, ”personlighet” och image, är att återge den faktiskt förvärvade kunskapen en central roll i skolans läroplan, och inte som nu lära barn och ungdomar att vägen till ett högt betyg och därmed en god framtid går genom förmågan att vara socialt och kommunikativt excellent.

Min vision för samhället och framtiden är att kunskapen sätts i centrum, i skolan, vården, politiken och arbetslivet. Ett samhälle byggt på kunskap är ett hållbart samhälle där ekonomiska lobbygrupper enkelt genomskådas och där utrymmet för klimatskeptiker minimeras. Ett samhälle där "nyhetsföretag" som FOX-News är en kuriös företeelse i marginalen som man kan skratta åt, istället för som i dag en växande aktör med makt att driva på den ekonomiska fokuseringen där allt utom profit ses som onödiga kostnader och där bara investeringar som ger hög direktavkastning tillåts. Kunskapen i centrum är ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet.

Givetvis måste barn och ungdomar vara socialt förmögna, det har gällt i alla tider; men denna ”kunskap” kan inte vara det huvudsakliga målet och framför allt inte utgöra grunden för samhällets framtida ekonomi. Landets universitet och högskolor måste medvetet se sig som en motkraft mot den tomhetens triumf som alltmer präglar samhället, för att referera till en viktig observation av min kollega Mats Alvesson. Vi behöver ett utbildningsväsen som står upp för den reella och faktiska kunskapen, och därmed motverka en utveckling som går på tvärs mot dess grundläggande uppdrag i samhället: att vara en bastion för kritiskt tänkande, intellektuell analys och liknande uttryck för meritokrati.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.

Samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap, så illustrativt förmedlat genom Karolinska universitetssjukhusets omfattande konsultinköp för skattebetalarnas pengar, ska inte förstärkas av skola och högskola; den ska motverkas av dem.

Konsult- och expertväldet som växer fram i kölvattnet av ekonomiseringen av samhället är själva antitesen till forskning och utbildning, kunskap och kompetens. Jag lutar allt mer åt att vi inte kan få både och, vi måste välja. Och väljer vi att fortsätta på den inslagna vägen kommer det till ett pris. Lärande är en komplex process och forskning bevisar ingenting. Kunskap är något annat än det konsulterna talar om. Konsulterna och experterna ger oss vad vi vill ha, medan forskningen ger oss vad vi behöver, vilket särskilt i utbildningssammanhang är helt olika saker. Friskolor som har att ta hänsyn till aktieägare och som prioriterar vinst vill ha underlag som visar att allt är som det ska, och då passar experterna som hand i handske. Kundundersökningar, telemarketing och olika rankingsystem som kan användas i marknadsföringssyfte är vad aktörerna på en ekonomisk marknad vill ha. Företag säljer en känsla av kvalitet, och fokus ligger på resultatet (vinst, betyg, kundnöjdhet och så vidare) och det är något helt annat än kunskap och kompetens.

Gärna karismatiska studenter som kan presentera sina kunskaper med inlevelse, men först en skola som bygger på en stabil grund av gedigen kunskap.

Kunskap och intellekt eller karisma och affekt? 1

Läste i helgen en intressant debattartikel i DN, av Mikael Holmqvist, som jag vill reflektera över i några bloggposter. Tankegången knyter an till det som jag uppfattar som en av Michel Foucaults viktigaste tankar, iakttagelsen att människor tenderar att lyssna mer på VEM som talar än VAD som sägs, vilket verkar vara en grundläggande mänsklig egenskap och som just därför är något vi alla har ett ansvar att ständigt påminna varandra om. Vill vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle har vi alla ett ansvar att försöka vara vaksamma på detta och göra vad vi kan för att utveckla strategier för att möta problemet.

Man kan fråga sig vad det är för speciell kunskap som Boston Consulting Group och liknande amerikanska konsultföretag erbjuder som är så pass viktig, att ett stort svenskt universitetssjukhus köper deras tjänster för en kvarts miljard kronor under några få år? Det enkla svaret är: just ingenting. Däremot är betydelsen av dessa företags främsta kännetecken – välutvecklade sociala, kommunikativa och estetiska förmågor hos medarbetarna, en god illustration på vad samhället i allmänhet i dag värderar som ”relevant kunskap”.

Den som har kunskaper och kompetens men som saknar karisma får svårt att nå framgång i dagens samhälle, medan den som har karisma men saknar kunskap och kompetens alltid har ett försprång, även om det oftast inte räcker för att nå verklig framgång. Karisma och ett tilltalande utseende är närmast en förutsättning för att lyckas, för den som inte har utseendet med sig eller saknar charm måste kompensera avsaknaden av dessa attribut med enorma kunskaper och djup kompetens; så har det alltid varit. Den underordnade har alltid tvingats kämpa hårdare än den som uppfyller normen för att nå lika långt. Skillnaden mellan hur det varit och hur det är illustreras av fakturan som universitetssjukhuset skickar till konsultbolaget i USA för att köpa egenskaper som organisationen saknar och anser sig behöva för att utföra sina uppgifter på ett relevant sätt. Jag trodde läkare och vårdpersonal samt sjukhusledningar var beroende av medicinsk kompetens, inte av kommunikativ.

Under decennier har Sverige uppfattats som ett ”kunskapssamhälle”, där det svenska näringslivets omvittnat framgångsrika förmåga till innovationer har byggt på människors faktiska kunskaper och analytiska förmågor. Alltjämt är Sverige en stark forsknings- och utvecklingsnation. På dagens arbetsmarknad, vilken speglar ekonomins allmänna omvandling, är det dock sådana egenskaper som ”personlighet”, ”entusiasm” och ”social kompetens” som värderas i allt högre grad.

Jag ser samma tendens på högskolan, om än inte lika tydligt och uttalat. Dagens studenter läser på högskolan för att få sin examen och den betraktas som ett slags nyckel till arbetsmarknaden, en dörröppnare, snarare än ett kvitto på vad man faktiskt kan. Det är examensbeviset och betygen som är det viktiga, inte kunskaperna. Därför uppfattas lärarna idag mer som ett hinder på vägen i den personliga karriären män som auktoritet på respektive område och som kunniga ledsagare i kunskapens vindlande universum. Detta ska inte uppfattas som en kritik mot dagens studenter, utan som ett tecken i tiden, vilket Holmqvist också visar.

Företagsledare måste i dag vara ”karismatiska” för att övertyga investerare och media om förträffligheten med deras planer; motsvarande dygder gäller i tilltagande grad för andra av samhällets makthavare såsom politiker, jurister och myndighetschefer. En kompetent ingenjör som förvisso säger en massa kloka saker får allt svårare att göra sin röst hörd om han eller hon inte också är socialt och kommunikativt driven; samma sak gäller för andra professioner.

Det blir viktigare och viktigare att vara karismatisk och spela på känslorna. Det råder ingen tvekan om att det idag är känslan som räknas, även om ingen annan än Jimmie Åkesson öppet hävdar att så är fallet. Dagens politiker måste sticka ut och tränga igenom bruset, kanske är det förklaringen; men det blir inte klokare för det. I ett verkligt kunskapssamhälle lägger man sig vinn om att faktiskt lyssna på vad som sägs, istället för på vem som talar. Igår, i programmet Idévärlden på SVT, blev det så tydligt att Lena Anderssons kritik mot det hon kallar postmodernism och hennes försvar för upplysningens förnuftstanke inte bygger på kunskap om hur det faktiskt är och fungerar, utan på känslor. Hon försvarar sin känsla av förnuft och agerar med känsloargument på en postmodernism som bara existerar i hennes föreställningsvärld. Det fungerar när man skriver krönikor i DN, men i ett intellektuellt samtal blir den som försvarar det oförsvarbara tyst eftersom det blir uppenbart för alla att argumenten bygger på lösan grund, vilket illustreras i gårdagens program. Hon är långt ifrån ensam, detta är en samhällstrend, inte bara i Sverige.

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet torde vara det bästa exemplet på hur en djupt okunnig men mycket karismatisk person förmår att förvärva jordens viktigaste politiska ämbete, och detta i ett land med de främsta akademiska institutionerna. Men även inom den akademiska världen förväntas lärare och professorer numera vara socialt och kommunikativt skickliga, där förmågan till att framställa någonting som intressant kan vara nog så viktigt som huruvida själva sakfrågan i sig är intressant.

Kunskap är inte makt, sa Foucault, den som har makten kan med sitt inflytande påverka sanningen. Och valet av Donald Trump till president är en allvarlig påminnelse om relevansen i det påståendet, som Lena Andersson och andra försvarare av förnuftet och kritiker av postmodernismen avfärdar som sanningsrelativism. Hon och andra kritiserar Foucault och postmodernismen för att ha uppfunnit relativismen och banat väg för relativismen, som i dessa dagar praktiseras öppet och ogenerat av världens (än så länge) mäktigaste politiskt valde ledare; men man skyller på budbäraren och förnekar därmed sanningen som man säger sig försvara. Marknadsföring och paketering av budskap som kan säljas på en marknad är idag viktigare än verklig kunskap, vilket riskerar att bana väg för sådana som Paulo Macchiarini som gav Karolinska det man sökte: en karismatisk fixstjärna som skänkte glans åt varumärket.

Anställda på företag och myndigheter efterfrågar också allt oftare chefer som är engagerande, entusiasmerande och aktiverande; elever och studenter vill därtill ha lärare som agerar mentorer och coacher snarare än är traditionella kunskapsbastioner som föreläser till dem utifrån en djup sakkunskap. Det tidigare så bildande SVT-programmet ”Fråga Lund” blev under ledning av den entusiastiske underhållaren Kristian Luuk, någonting helt annat.

Det viktiga idag är inte vad någon säger eller vilka argument man lutar sig mot, det snart sagt enda som betyder något är hur andra uppfattar den som talar. Om hen har tillräckligt många vänner och följare som hejar på och ger sitt stöd finns inga kunskaper eller argument i världen som biter. Relativismen är en realitet idag, men det är inte forskare på universitetet som praktiserar den, utan politiker, makthavare och opinionsbildare. Kunskap är inte makt, det är makten som i alla tider har ägt eller i alla fall utövat inflytande över kunskapen. Tricket är att inse skillnaden och att konsekvent vara lika kritisk mot sina egna kunskaper och åsikter som man är mot andra. Kunskap och sanningen kan inte försvaras och så fort man anser sig behöva göra, oavsett på vilka bevekelsegrunder man gör det, är det ett tecken på relativism och en indikation på att man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs.

Återkommer med fler tankar under dagen, eller imorgon.

Trogen väljarna, eller det man verkligen tror på?

Samhället och politiken hänger ihop och är en helhet, och kulturen finns och både påverkas och påverkar i mellanrummen; det är så jag tänker, det är min utgångspunkt. Jag är kulturvetare, inte sociolog, statsvetare eller politiskt engagerad. Jag är forskare och jag använder mina kunskaper och erfarenheter för att försöka förstå tillvaron. Och jag är särskilt intresserad av förutsättningar för förändring.

I år är det valår, och jag är redan trött på politikerna. Det känns som förra valrörelsen aldrig upphörde, under de gångna fyra åren är det som om ingen styrt, alla har bara tjafsat med varandra. Regeringens förslag möts med motförslag och indignerad oro från oppositionen. Och i Aktuellt och Agenda avlöser debatterna varandra, debatter där ingen för fram sina egna åsikter eller talar om det man faktiskt tror på. Debatterna handlar om att smutskasta och misstänkliggöra motståndaren.

Politiken har blivit mer bokstavlig, handfast, målinriktad och prestationsinriktad. Regeringen utvärderas efter hur väl man lyckats infria sina löften. Det har vuxit fram ett slags New Public Management-politik som inte handlar om det som verkligen betyder något, utan om det som går att visa i form av siffror. Och oppositionens uppgift är att försöka slå hål på siffrorna eller presentera alternativa siffror. Sedan debatterar man frågan och låter Mats Knutsson avgöra vem som vann. Varje dag, varje vecka sedan förra valet har nyheterna innehållit någon nyhet om eller intervju med någon politiker och dennes agerande. Hotet om misstroendeförklaring har ständigt vilat över makten, och oppositionen har också lyckats avsätta några ministrar.

Min analys av läget är att politiken liksom högskolan anammat ett slags köp-sälj-tänkande, dagens politiker förvaltar inte makten utan har gått in i en kund-utförare-relation till folket. Politikerna har blivit strateger och sysslar med varumärkesbyggande och marknadsföring. Det viktiga är inte vilka beslut som tas, utan hur väl man står sig i konkurrensen om väljarna. Vi får politiker som ser det som viktigare att få uppmärksamhet genom att vara med i tramsprogram på TV än att anonymt gneta på i riksdagens utskott. Det har blivit viktigare att få till dräpande one-liners som sätter oppositionen på plats än att faktiskt driva en politik man tror på och som bygger på en tydlig vision om det samhälle man vill skapa. Politik handlar idag allt mindre om ideologi och allt mer om omedelbar tillfredställelse, mer om affekt än om intellekt.

Principerna från New Public Management må vara framgångsrika för det egna partiet och gynnar uppenbarligen individuella karriärer, men är det långsiktigt hållbart för landet som helhet? Ideologiskt driven politik är mer indirekt och intellektuell och den bygger på ömsesidig förståelse för komplexiteten i uppdraget. Ideologisk politik handlar om att skapa och vara trogen en tydlig vision om det samhälle man vill se förverkligat, vilket är motsatsen till dagens klickonomi där det gäller att nå ut med sitt budskap och vinna väljarnas gillande genom att lova saker som går hem stugorna. Dagens politik handlar om sakfrågor och bygger på tanken att samhället är komplicerat och förvaltas bäst genom att dela upp det i mindre delar som löses för sig. En ideologisk politik bygger på tanken att samhället är komplext och att de långsiktiga konsekvenserna av enskilda beslut är oöverblickbara. Ideologiska politiker tvingas vara ödmjuka och kan aldrig ta åt sig äran av något som händer utanför riksdagens kammare. Ideologiska politiker låter folket bygga landet och förlägger ansvaret för samhällsbyggande där det hör hemma; hos befolkningen. New Public Management-politiken handlar om att ta på sig ansvaret för allt som är bra och om att skylla allt som är dåligt på oppositionen.

Vilka visioner har dagens politiska partier? Jag ser bara åsikter om enskildheter som ofta går på tvärs mot varandra: Sänkt skatt OCH höjda offentliga utgifter. Undertecknande av klimatavtal OCH billigare flygresor. Eller slagordsliknande löften samtalar mer till känslorna än till intellektet: Hårdare straff, mer valfrihet, bättre vård, fler poliser och så vidare. är jag går till vallokalen till hösten vill jag veta vilka visioner som partierna har för framtiden, jag vill veta hur respektive partis drömsamhälle ser ut. Jag vill inte veta hur stora skattesänkningar man tänker genomföra eller var man stor i flykting- och invandringsfrågan. Jag vill veta vilken människosyn partierna bygger sin politik på. Jag vill veta hur politikerna ser på kunskapens roll i samhället. Jag vill kort sagt veta i vilken riktning partierna vill driva samhällsförändringen, om de vinner valet, inte vad de lovar att göra för att locka väljare och för att få makten. Jag vill rösta på politiker som är trogen en tydlig vision för vår gemensamma framtid, inte med plånboken eller på det parti som lovar mest. Och efter fyra års när det blir dags för nästa val vill jag utvärdera om politiken som förts har närmat eller fjärmat samhället från VISIONEN. Politiska löften är per definition tomma, för man lovar saker som inte går att lova eftersom verkligheten är allt för komplex för att kunna målstyras och inget land i världen är isolerat från resten.

Tid att agera som lärare och forskare

Vad går arbetstiden för anställda på högskolan åt till egentligen? Vad förväntas man göra som lektor? Tjänstefördelningen innehåller en rad mer eller mindre specificerade poster. Det kan stå att jag ska lägga till exemplen 90 timmar på en kurs, men mer än så står det inte. Vad jag förväntas göra av de där timmarna är dels en förhandlingsfråga, dels en samvetsfråga. Kvaliteten ska vara hög och antalet föreläsningar måste vara rimligt, men vad innebär det? Jag saknar en diskussion om det eftersom verksamheten hela tiden pressas ekonomiskt av kraven på effektivisering. Varken studenterna eller jag kan läsa, skriva, tala eller tänka snabbare; det är omöjligt. Tidigare hade vi faktorer och talade om lektorstimmar: en timme i föreläsningssalen betydde att tre eller fyra timmar av tjänstefördelningstiden förbrukades. Fast vad de där timmarna skulle rymma var inte stipulerat i detalj. Förberedelser, genomförande, efterarbete, svara på frågor i korridoren och på mail och så vidare. Allt man gör som lärare innebär att tid går åt till annat, men det handlar orsaker som inte går att beskriva eller kontrollera.

När studenternas förkunskaper minskar liksom deras förmåga till självständighet och när allt fler saknar förståelse för vad som skiljer studier på högskolan från studier på gymnasiet och grundskolan, leder det till fler frågor, ökade krav på stöd och hjälp. Samtidigt har tiden jag får för att utföra arbetet både minskat och blivit mindre specificerat. Som lärare känner jag mig jagad från alla håll, och det finns inga mekanismer inbyggda i min tjänst som skyddar mig från alla krav och förväntningar. Jag blir som ett gummiband som alla drar i.

Samhället har investerat i mig och min utbildning. Jag känner en enorm tacksamhet för att jag fått chansen att bli lärare och forskare, för att jag får möjlighet att arbeta med kunskapsutveckling och undervisning. Jag arbetar inte på högskolan för att göra karriär, jag gör det för att utvecklas och för att sprida kunskap. Att röra sig ute i samhället, både för att samla material och erfarenheter som behövs för att kunna göra ingående analyser och för att sprida kunskap och dela med sig av det man lärt sig, tar tid i anspråk. Tid som jag själv måste skapa, för den finns inte specificerad i min tjänstefördelning. Det talas om den tredje uppgiften och hur viktig den är, men någon tid finns inte avsatt för den.

Tid för administration finns angiven i tjänstefördelningen, men eftersom mötena, administrationen och alla kontroller av arbetet (motiverade av kravet att skattemedlen ska användas effektivt) konsekvent äter upp långt mer tid än vad som finns blir slutsatsen att fördelningen av tiden fungerar i teorin och på pappret, men i praktiken pågår det bara en massa verksamhet som ingen har någon övergripande kontroll över. Det är allt annat än effektivt utnyttjande av skattemedel.

För att jag ska kunna fortsätta utvecklas som lärare och forskare krävs tid att skriva och läsa, vilket faktiskt finns angivet i tjänstefördelningen, under rubriken kompetensutveckling; fast den tiden är liksom tiden för möten och kursadministration väldigt diffus. Den tiden anses kunna räcka till allt: skriva ansökningar, hålla sig ajour på området man arbetar med, nätverka, skriva artiklar och så vidare. I teorin har jag en dag i veckan avsatt för kompetensutveckling. Om jag fick planera den tiden helt efter eget huvud, om de där dagarna lades in i kalendern först och undervisningen sedan anpassades efter det, och om tiden som blir över ägnades åt möten, i mån av tid; skulle arbetet se helt annorlunda ut och kunskapen skulle placeras i centrum på ett annat sätt än idag där det omvända gäller. Möten anses viktigast, sedan undervisning och därefter kompetensutveckling, i mån av tid. Ingen säger att det är så det ska vara, men det är så vardagen ser ut och ingen har makt, verktyg eller möjlighet att göra något åt saken. Vardagen är allt för stressat och tidsbristen allt för utbredd för att man ens sak kunna stanna upp och tänka efter. Det får man, vilket jag gör nu, ägna helgen åt.

För att man ska kunna agera som LÄRARE och FORSKARE krävs helt andra krav än dagens och en helt annan syn på planering av tiden. Arbetet som lektor är intellektuellt, och för att kunna agera intellektuellt krävs att det finns generöst med tid avsatt för TÄNKANDE. Om jag sitter på kontoret och tänker och det kommer förbi en student eller kollega som har "en snabb" fråga blir jag avbruten i tankarna och sedan tar det tid att hitta tillbaka. Därför krävs en organisatorisk förståelse för att en timmes kvalitativt och fokuserat tänkande i praktiken innebär uppemot två timmar. Arbetsdagen består av åtta timmar och arbetsveckan av 40. Dygnet består av 24 timmar och inom dessa ramar ska allt rymmas, och det som inte blir gjort skjuts obönhörligen på framtiden. Bara genom att ge lektorerna friheten att planera sina dagar efter eget huvud och endas om det finns en allmän och utbredd förståelse i såväl organisationen som i samhället om vad som faktiskt krävs för att utveckla kunskap kan kunskapsnationen Sverige värnas.

En tjänstefördelning (för en tänkt vecka) som sätter kunskapen i centrum skulle kunna se ut som följer: Tid att tänka, 10 timmar. Tid att läsa/skriva, 10 timmar. Tid att undervisa, 10 timmar och tid för allt annat (administration, möten, svara på mail och så vidare), i mån av utrymme 10 timmar. Jag vill placera kunskapen och utvecklingen i centrum och för att göra det krävs en helt annan prioritering och organisering. All kunskap byggs från grunden och växer på höjden. Ju mer avancerade arbetsuppgifter man har desto mer tid att tänka behövs och desto mer frihet att arbeta där och när det fungerar. Det går inte att sätta upp ambitiösa mål och sedan bygga en kontrollapparat som tvingar fram resultat, inte om det är kunskap man vill utveckla. Akademiska kvaliteter är allt för ömtåliga för att behandlas på det sättet. Ändå är det exakt det vi gör. Alla vet att önskefördelningen av lektorernas arbetstid är utopisk, men är det verkligen kunskap vi vill ha är det så det måste vara och se ut. Det finns inga genvägar till akademisk kvalitet.

Är skolan underbemannad, eller lärarna överutnyttjade?

Vems och vilket perspektiv man anlägger på en fråga spelar roll för vad man ser. Skillnaden mellan objektivitet och subjektivitet går bara att upprätthålla, i någon strikt mening, i teorin. I samhället och människornas vardag är det aldrig så enkelt. Det spelar roll vem som ser och utifrån vilken position seendet utförs, olika människor ser olika saker även om det man tittar på är exakt det samma. Att påpeka detta handlar inte om att försöka relativisera, det är en beskrivning av verkligheten så som den fungerar i praktiken. Låt oss titta på dagens skola till exempel; igår var det ett inslag på Rapport där en kommunpolitiker från Skellefteå (?) åkte till London för att försöka rekrytera lärare. Trots att alla tänkande människor med intresse för kunskap och lärande borde vara lockade av läraryrket och även om det inte råder brist på arbetskraft i Sverige råder det brist på lärare. Vad handlar bristen om och hur kan man förstå dess orsaker? Det beror på vem man frågar. En del säger att det handlar om ett matchningsproblem, att högskolan misslyckats i uppdraget att utbilda rätt kompetens. Frågar man politikerna får man lite olika svar beroende på vilket parti man företräder. Tragiskt nog kan ingen med bara ytligt intresse för frågan ha undgått att höra vad lärarna säger; fast ingen LYSSNAR på lärarna. Deras berättelser och uttryckta förtvivlan betraktas som partsinlagor, uppfattas som subjektiva åsikter. När det inte går att avfärda vad som sägs (det råder ingen som helst tvekan om att förhållanden på landets skolor är problematisk) avfärdas den som säger det.

Uttalanden från politiker och företrädare för Svenskt Näringsliv anses objektiva och byggda på fakta medan lärarnas uttryckta förtvivlan över en hopplös arbetssituation och rop på hjälp betraktas som känslouttryck, som subjektiva åsikter. Den rådande uppfattningen i samhället om lärare är att de klagar; alla arbetare vill ju ha högre lön och bättre villkor. Fast frågan vi måste ställa oss är om vi har råd att ignorera problemen. Lärarbristen beror som jag förstår saken på att många lärare lämna yrket och att inte tillräckligt många väljer att utbilda sig till lärare. Vill man bygga ett kunskapssamhälle är LÄRARE en nyckelspelare i laget, och om samhället inte bryr sig om lärarna; lärarnas arbetsmiljö (för det är den tillsammans med en orimlig arbetsbörda och ansvarsfördelning som är problemet, inte lönen) och deras kunskaper och unika erfarenheter, raseras grunden för hela bygget.

Skolan är inte underbemannad och det är inte i London svaret på frågorna finns. Både problemet och dess lösning finns här hemma, mitt framför ögonen på oss alla. Vi får nämligen den skola vi förtjänar. Skolan är skapad av människor och för människor och dess uppdrag att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet. En bra skola och ett fungerande utbildningssystem är en förutsättning för tillväxt; skolan arbetar på uppdrag av hela samhället, inte på uppdrag av politiker och Svenskt Näringsliv (som representerar partsintressen). Kunskap är lika mycket rationalitet som intellekt; snille och smak, känsla och fakta. Läraryrket är komplext och för att kunna arbeta som lärare krävs att det finns tid att tänka, tålamod och marginaler samt att det finns förståelse för uppdragets karaktär. Läraryrket bygger på frihet under ansvar. Är det kunskap man vill ha måste läraryrket anpassas efter kunskapens och människans villkor, inte efter kommunpolitikers eller företagares ekonomiska intressen. Det går inte att först bestämma sig för vilken skattesats man ska ha och sedan vilka mål skolan förväntas leva upp till; då kommer lärarna obönhörligen i kläm, vilket ger upphov till lärarbristen eftersom yrkets attraktivitet minskar.

Det talas ofta om att olika verksamheter är underbemannade, men i själva verket och i praktiken handlar det om att förväntningarna på personalen är orimligt höga. Genom att acceptera talet om underbemanning accepterar man rådande kravnivå och ekonomistyrningens konsekvenser bortträngs, och då kommer lärarnas och inte Svenskt Näringslivs perspektiv på frågan att uppfattas som subjektivt, som ett särintresse. Fast både skolan och kunskap handlar om människor och när människor överutnyttjas påverkas både kunskapens kvalitet och möjligheten att göra ett bra jobb. Normen är satt efter andra parametrar och utgångspunkter än människan och rimliga föreställningar om vad som kännetecknar ett gott liv, det är maskinernas takt och marknadens omättliga krav på tillväxt som tvingar ner människorna på knä och ger upphov till alla vanföreställningar som cirkulerar i samhället idag.

Varför måste målen nås till varje pris, och varför diskuteras frågan om vad som är rimliga mål så sällan? Varför litar man inte på människorna och ger lärarna uppdraget att göra sitt bästa, att utifrån givna ekonomiska förutsättningar värna kunskapsutvecklingen på bästa sätt utan att kompromissa med varken kunskapen, hälsan eller den intellektuella miljön? Varför lyssnar vi människor inte mer på varandra? Jag tror det handlar om att det närmast blivit en sanning att konkurrens driver kvalitet i alla lägen, vilket gör att det alltid är någon annan och ibland bara föreställningen om den andre och dennes fiktiva bud som avgör vad som uppfattas som rimligt. Ekonomin har likt ett virus nästlat sig in i vårt kollektiva medvetande och förvridit synen; pengar påverkar vilket perspektiv som anses vara det rätta samt avgör vad som är objektivt och vad som är subjektivt. Pengar är ett medel, ett verktyg, inte ett mål i sig. Det går inte att få allt man önskar sig, det går inte både att sänka kostnaderna och öka produktiviteten i skolan, av den enkla anledningen att kunskap inte är en produkt och lärande är en mellanmänsklig relation. När kostnaderna för skola och utbildning sänks utan att målbilden och förväntningarna anpassas efter rådande förutsättningar kommer lärarna i kläm, och när lärarna slutar arbeta i yrket och de duktigaste studenterna söker sig till andra program går det ut över kunskapen.

Varför har vi fått för oss att lärare behöver och att utbildning kan kontrolleras? Kunskapskvalitet nås inte på det sättet, men med transparens och kontinuerlig granskning av vad som faktiskt görs, och återkommande diskussioner kring verksamheten och vad som blivit gjort blir resultatet bättre, och hela den improduktiva och kostsamma kontrollapparaten kan skrotas. Förändring i samhället är dynamisk och går inte att kontrollera eftersom den är ömsesidig och påverkas av människans föreställningsförmåga. Stimuli och respons handlar om växelverkan. Målsäkring och styrning av det som inte går att säkra eller styra, bara skapa förutsättningar för, leder till ÖKADE kostnader, vilket omsorg om kunskapen och lärarnas arbetsmiljö inte gör. Det går att i ett enda slag lösa problemen i skolan utan att öka samhällets kostnader, det är hur enkelt som helst. Anpassa målen och förväntningarna efter lärarna, istället för tvärtom. Som sagt, vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss.

En evolutionär, kvalitetsdrivande kunskapssyn

New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan förvalta samhället effektivt (det vill säga sänka statens utgifter), fast det enda man uppnår i praktiken är att man sänker kostnaderna. Eftersom det finns en risk att kostnadssänkningarna leder till sämre kvalitet talas det idag mycket om kvalitet och det skapas system för att säkra kvalitet. Systemen skapar alltså behov av andra system. Särskilt i skolan blir det tydligt att det väloljade maskineriet av olika system i samverkan leder till att fokus flyttas från det som ska produceras (kunskap) till produktionsapparaten och själva produktionen. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat SYSTEMET är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Vad jag menar och ska försöka visa är ett alternativ till dagens kunskapssyn, ett annat sätt att se på kunskap.

Just nu är vi inne i en hektisk period i forskningsåret, vi är mitt inne i den tid på året då forskarna är fullt upptagna med att skriva och slipa på ansökningarna som måste bli så bra som möjligt för att ha en chans i den mördande konkurrensen om medel där nio av tio ansökningar får avslag. Ansökningsförfarandet är ett annat av alla system som antas leda till effektivt förvaltning av skattemedel. Det systemet bygger på att man i princip måste veta vad man ska komma fram till och ha en detaljerad plan för genomförandet, för att få pengar. Osäkerhet och vita fläckar av okunskap ses som tecken på bristande kompetens. Även här är det säkerhet och kontroll samt fokus på MÅLET som står i centrum.

Kunskapen pressas på dessa och andra sätt, i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till en specifik punkt, den eller det minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så världen faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men det är allt annat än säkert. Dagens kunskapssyn och system för forskning- och utbildning bygger på tanken att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa på det sättet, men ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går, snarare än där svaren faktiskt finns, och detta gör vi för att vi har fått för oss att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse.

Jag menar att vi borde lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system; ett helt annorlunda system som bygger på att målet för sökandet inte går att uttala sig om på förhand. Det råder ingen som helst tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. Varför inte testa? Varför finns det bara utrymme för en enda, den (förment) bästa vägen fram mot det bästa och på förhand bestämda målet? En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det ENDA som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering. Överfört till skolan och forskningen blir det ett system där kunskapen placerats i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på vägen fram, på det som är hör och nu och ur väl det fungerar; inte på målet och måluppfyllelsen.

Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och prestige med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för forskning och utbildning riktar med andra ord forskarnas och studenternas blickar mot på förhand bestämda mål och perspektiven begränsas på ett olyckligt och kunskapshämmande sätt. Det är precis så som de där boxarna uppstår, som man måste tänka utanför för att vara kreativ. Dagens system för tänkande, utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot SYSTEMET och auktoriteterna på området som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och många gånger aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande, dödströtta och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång. 

I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan plan; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Utgångspunkten för allt arbete i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaret eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera. Allt är potentiellt bra och ju fler alternativ man kan testa desto bättre. Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i detta system så klokt som möjligt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitesvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att söka nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag; man ägnar tiden åt att reflektera över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapssarbete bygger på att man INTE accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas samtidigt som nya vägar öppnas. Ingen vet vad framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera och vilka man kommer at behöva, så med vilken rätt begränsar vi deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt plockar ut vinsterna ur systemet för egen vinnings skull?

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Genom att placera kunskapen i centrum och göra sig av med alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet, genom att låta forskare forska istället för att tvinga landets högst utbildade konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att leda och styra kommer kvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar.

Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet och tillvarons oöverblickbarhet.