Tankeöppnande, eller informerande föreläsningar

Jag tycker verkligen om att föreläsa. Så har det emellertid inte alltid varit. Under första åren var jag obekväm och tyckte inte riktigt jag fick kontakt med studenterna. Jag satt ner och var väldigt manusbunden, så det var inte så konstigt. När jag bestämde mig för att trotsa osäkerheten och ställde mig upp, efter att under en kort period suttit på katedern, märkte jag att rösten bar bättre, jag kände mig tryggare och jag fick dessutom mycket bättre gensvar på innehållet. Föreläsningarna blev mer interaktiva och intressanta för alla inblandade. Det satte igång en positiv spiral. Länge var jag dock väldigt bunden vid mitt manus, och när jag under en period arbetade i ett dysfunktionellt arbetslag var det som det inte spelade någon roll vadjag gjorde; jag nådde inte fram till studenterna. Det var en smärtsam och omtumlande period i mitt arbetsliv och jag tvivlade mer än en gång på min förmåga. Samtidigt var det en period då jag tog mig friheten att experimentera. Eftersom det inte verkade spela någon roll vad jag gjorde, utvärderingarna blev ändå dåliga och ibland urartade det (från ett fåtal, ska påpekas) till helt orimliga kommentarer om mig som person och min personlighet, tvingade jag mig själv att testa olika grepp och upplägg. Idag är jag enormt tacksam för studenterna som förstod mig, som stöttade och som jag i många fall fortfarande har kontakt med, för de bekräftade för mig att jag i alla fall inte var helt ute och cyklade. Jag är den lärare jag är idag just på grund av alla timmarna och upplevelserna i och utanför föreläsningssalen. Hindren och motgångarna har tvingat mig att utvecklas eller sluta, men så länge jag känt att jag har något att lära har jag alltid valt att fortsätta. Jag blev lärare för lärandet, för att få arbeta med lärande, eget och andras. Arbetet med kunskapsutveckling och strävan efter förståelse, på alla tänkbara och otänkbara områden, ger mitt liv mening.

I föreläsningssalen upprepar jag mig i princip aldrig. Går det slentrian i föreläsande eller om det bara handlar om att överföra information, är det som jag ser det inte en föreläsning. Jag är lärare för att jag vill lära och arbeta med kunskapsutveckling. Om inte jag lär mig något av att undervisa är det ingen undervisning, utan något annat. Föreläsande är relationell; en dynamisk, ömsesidig interaktion där kunskapen växer i mellanrummen. Den här synen på kunskap och lärande blir svårare och svårare att praktisera i dagens strikt kontrollerade och manualfixerade, kvalitetssäkrade new public management-skola. Jag ser det som min uppgift som lärare att öppna upp tankar och hjälpa studenterna att tänka själva om det ämne som behandlas. Min roll som lärare på högskolan kan inte vara att överföra information, allt mindre så i takt med digitaliseringen av samhället. Källkritik handlar som jag ser inte om att välja rätt källa, utan om att aldrig slå sig till ro med någon källa, någon fakta, oavsett varifrån den kommer. Självklart ska man lita på trovärdiga källor, men aldrig blint och man måste hela tiden vara beredd att omvärdera sina beslut. Särskilt om det handlar om fakta rörande samhällsaspekter eller kunskap om kultur. Förmågan till kritiskt tänkande, analys och omvärdering av tidigare insikter, är viktigare än någonsin. Trots det går vi i helt motsatt riktning, kvalitetssäkras, målstyr och effektiviserar. Kritiskt tänkande tar tid och kunskap är svårt och det finns långt ifrån alltid givna svar på frågorna man arbetar med. En informerande, resultat- och kvalitetssäkrad skola är och kan aldrig bli en kunskapsskola. En kunskapsskola är en tankeöppnande, kritiskt reflekterande skola där man arbetar med utveckling och styr utan på förhand definierade mål, annat än mer och bättre vetande.

En verklig kunskapsskola bygger på individens ansvar och både lärare, studenter/elever och ledningen litar på VARANDRA. Ingen kontrollerar någon annan, alla strävar mot samma mål: Mer och bättre vetande, i ordets vidaste bemärkelse. Det är inte så det ser ut idag. Kanske har det aldrig sett ut så, men det var åtminstone friare förr. Tilliten var större och man litade mer på varandra. Mina lärare undervisade till exempel inte mig i metod, jag fick söka mig fram på egen hand. Handledningen var inte schemalagd och seminarierna var i väldigt hög grad studentdrivna, både när det handlade om uppsatser och textläsning. Lärarna föreläste, satte betyg och svarade på frågor. Därför kunde både lärarna och studenterna mer tid åt kunskapsutveckling. Idag ska samma innehåll rymmas inom tjänster och kurser som fyllts på med allt fler uppgifter, krav och kontroller. Visst blir uppsatserna bättre, men det handlar i många fall om att lärarna i princip dikterar vad man ska skriva. När jag läser mina studentuppsatser idag rodnar jag, men jag är den jag är idag delvis på grund av att jag tvingades ta egna beslut. Uppsatsen blev därför mer ett slags trampolin som jag tog sats med, istället för en hävstång som jag drog mig uppåt med hjälp av. Mina lärare hjälpte mig att bli självständig och föreläsningarna öppnade mina ögon och pekade på vägar fram, bortom och förbi det givna.

När jag försöker ge mina studenter det jag fick är det inte alltid föreläsningarna uppskattas. Jag kan få läsa saker i utvärderingarna som att: "det är lärarens uppgift att se till att studenterna får godkänt på tentan". När jag inte delar ut Power Points (helst i förväg) får jag kritik för det. Min roll är dock inte att överföra fakta. Studenterna på högskolan är läskunniga, har förkunskaper och högre utbildning handlar om att lära sig tänka själv, och om att utveckla förståelse för hur kunskap blir kunskap. Om jag går den typen av studenter (som tur är möter jag inte så många sådana studenter, men de är ändå oroväckande många och deras inflytande ökar med tiden) tillmötes och återberättar innehållet i böckerna eller bestämmer vad som är rätt, om jag rättar "snällt" (det vill säga sänker kunskapskraven), bara talar om det som är bra och fokuserar på att uppmuntra, kommer innehållet i den högre utbildningen på sikt att utarmas och kunskapskvaliteten sänks. Förändringen går långsamt. Liksom ifråga om klimatet är det aldrig självklart och eftersom ingen riktigt har överblick är det lätt att skjuta på budbäraren. Och så länge man slentrianmässigt avfärdar den som hyser oro över vart det svenska utbildningssystemet är på väg och utan eftertanke hänvisar till Sokrates som redan under antiken förfasades över ungdomen, kommer man aldrig att kunna ta frågan riktigt på allvar. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha.

Jag vill att mina föreläsningar ska ge bränsle till och och fungera som inspiration för nya tankar. Jag vill inte upprepa, varken mig själv eller innehållet i böckerna. Jag vill visa vägen ut ur och förbi texterna. Uppsasskrivande är inte en tenta där man skriver om vad andra skrivit om, utan ett möjlighet att lära sig söka och förmedla ny kunskap. Forska gör man för kunskapens skull, annars är det något annat man sysslar med. Lärande och kunskapsutveckling handlar om att lyfta sig i håret, om att spränga gränser, förändras och lära sig hantera det oväntat oväntade. Högre utbildning är något annat än annan utbildning, inte mer av samma utan något helt annat. På högskolan utvecklar man kunskap, man informerar inte. Så ser i alla fall jag på mitt uppdrag. 

Uppsatsanvisningar ska vara levande dokument

Genom åren har jag författat otaliga dokument om vad som kännetecknar en bra uppsats och hur man ska tänka när man skriver. Ibland har jag delat ur detaljerade och omfattande dokument och bland har jag fokuserat på det absolut viktigaste. Ändringarna och de olika varianterna har anpassats dels till studenterna jag haft, till utbildningen de gått på och till mina egna växande insikter på området samt utifrån den växande erfarenheten som åren på högskolan ger mig. Inser att jag varken kommer att bli fullärd eller att den definitiva uppsatshandledningen existerar. Allt handlar om kontext och kunskapsmål, förutsättningar och kulturens föränderlighet. Att vara lärare handlar om att hantera den komplexitet som uppdraget innebär. Lärande är en dynamisk och ömsesidigt förändrande process, inte en linjär produktion av nyckeltal eller mätbara resultat.

New Public Management är en omöjlig dröm om och strävan efter något som inte existerar. Dess standardiseringsiver och kontrollfokusering tar sig olika uttryck. Jag har till exempel arbetat i lärarlag där mina anvisningar till studenterna jag handlett har uppfattats som ett uttryck för illojalitet eftersom jag sagt andra saker och närmat mig frågan på alternativa sätt, inte för att driva en egen linje utan för att jag märkt att studenterna haft problem att förstå formella dokument och att man fastnat i formalia och missförstått vad en anvisning är för typ av dokument (den är inte en lag och inte en uppsättning förbud, utan en hjälp i arbetet med att utveckla ett självständigt förhållningssätt). För att undvika att upprepa mig som en papegoja och för att kunna ägna handledningstiden åt att hjälpa studenterna tänka rätt har jag valt att skriva ner mina tankar.

I år tycker jag mig känna att dokumentet jag arbetar med nu fungerar extra väl, vilket naturligtvis även beror på att studenterna verkar lyssna bättre och faktiskt vill förstå hur man ska tänka; inte bara få godkänt. Det gör arbetet roligare och bidrar säkert till att jag i år inte är lika trött som jag varit förr om åren. En bra lärare kan man bara bli tillsammans med studenter som drar åt samma håll och endast om alla inblandade är där för kunskapens skull. Tänkte jag skulle dela med mig av mina tankar. Kanske kan någon ha hjälp av dem, både i sin egen undervisning och som student. Det är som sagt ett levande dokument, och just nu arbetar jag med dessa tankar. Nästa år kan det mycket väl se annorlunda ut. Vill inte fastna i formen, innehållet är viktigast. Kunskapen, kvaliteten. Så här ser dokumentet ut:

REFERENSHANTERING
Detta är en viktig aspekt, genomgående i hela uppsatsen. Tänk på att det är du som driver dina resonemang framåt och både genomför undersökningen och presenterar resultatet självständigt. Läsaren ska inte behöva läsa referenserna för att förstå innehållet och du kan/får inte skriva om någon som du inte själv har undersökt. Det går inte att tala om hur det ute i organisationerna och sedan hänvisa till någon annans undersökning. Det måste framgå av texten vad som är vad och vem som säger vad samt med utgångspunkt i eller hänvisning till vad. Ingenting blir sant för att det står i en bok eller en vetenskaplig artikel. Det är i förhållande till referenserna och hur man använder dessa som man uppnår självständighet i arbetet.

Referera inte till läroböcker!

PROBLEMDISKUSSION
Här är tanken att läsaren ska övertygas om att det finns ett behov av kunskap, samt relevansen med den tänka studien. Detta mål kan uppnås på olika sätt. Antingen med stöd i resultat från någon annans studie, med utgångspunkt i en genomgång av tidigare forskning eller med hjälp av logiska argument. Vad man väljer är inte det viktiga, utan att det sätt man väljer fungerar och att läsaren förstår syftet som följer. Tänk på att problemdiskussionen ska fungera som ett slags brygga mellan inledningen och syftet. Först fångar man läsarens intresse (inledning/bakgrund), sedan argumenterar man för studiens relevans och visar att det finns ett kunskapsbehov (problemdiskussion) och sedan presenteras syftet som ett slags avslutning på den delen av uppsatsen.

SYFTE
Ett bra syfte ger läsaren en god uppfattning om vad som ska undersökas i studien. Syftet ska vara en kärnfull beskrivning av det vetenskapliga arbetet som ska utföras, och här preciseras fokus i arbetet. Med ledning av syftet ska man kunna avgöra vad som är en lämplig metod, vad som är relevanta teorier och vad genomgången av tidigare forskning kommer att handla om samt vem som har nytta av resultatet.

Syftet är ett slags kontrakt med läsaren och när man läst färdigt uppsatsen ska man kunna gå tillbaka till syftet för att kontrollera att undersökningens resultat faktiskt handlar om det författaren/författarna lovat.

Syftet är uppsatsen enskilt viktigaste avsnitt och kraven på att språket fungerar är högre här än annars. Det är viktigt att syftesformuleringen är väl genomtänkt och tydlig för här bestämmer man själv hur man kommer att bli läst och bedömd.

METOD
Metoden hänger samman med syftet på det sättet att i syftet redogör man för vad det är för kunskap man söker, och i metoden visar man hur man säkerställer att undersökningen faktiskt lever upp till det och att kraven på vetenskaplighet tillgodoses. Det kan och får inte se ut som en metodbok. Här ska det handla om din metod, och dina argument för din studie och alla val som gjorts för att utforma den. Ta hjälp av metodböcker, men tänk på att metoden är din, inte någon annans, och att läsaren inte ska behöva läsa dina referenser för att förstå och bedöma din undersökning. Informera inte bara; argumentera (och tänk på att goda, vetenskapligt hållbara argument är sådana som går att kontrollera) och bygg upp resonemanget på ett logiskt sätt.

Börja med ett resonemang om vilken typ av kunskap som behövs, och redogör sedan för de val och överväganden som lett fram till den metod som valdes. Skriv om materialet (hur omfattande är det, och vad består empirin av?). Var tydlig med källkritiken och visa på etisk medvetenhet, det vill säga hur du ser på användbarheten med empirin och hur har du säkerställt att eventuella informanter behandlas etiskt korrekt). Förklara inte vad orden validitet och reliabilitet (eller tillförlitlighet och överförbarhet) betyder; argumentera för att studien lever upp till kraven på vetenskaplighet.

Hermeneutik är inte en metod (utan ett sätt att se på kunskap), och det finns flera än en kvalitativ ansats. Viktigt att tänka på. Skriv hur ni tänker, och inte en tenta om metod i allmänhet.

Viktigt: Använd BARA ord som du förstår själv och kan förklara. Tänk på att graden av vetenskaplighet sjunker om man använder fina ord som man inte behärskar. 

TEORETISK REFERENSRAM
Viktigt tänka på: Den teoretiska referensramen är inte en tenta där man visar vad man har läst. Här förväntas man klargöra vad begreppen som är relevanta i undersökningen står för och hur etablerade forskare på fältet har tänkt kring det man valt att undersöka. Tänk på att det är syftet och problemdiskussionen som avgör vad som är relevant att ta upp i denna del av uppsatsen.

Det är skillnad på teori och tidigare forskning, och denna skillnad måste tydligt framgå. Man kan göra på många olika sätt, men det måste av presentationen framgå vad som är teori och vad som är tidigare forskning. Teorin förväntas man vända och vrida på, och kunskapsläget ska gås igenom. Olika teorier och forskningsresultat ska relateras till varandra för att ge en god bild av kunskapsläget och kontexten man förhåller sig till.

Referera inte bara, flytta inte information passivt: presentera resultatet av din genomgång. Skriv bara om det du har läst, inte om hur det är ute i organisationerna, för det är ju det som ska undersökas i uppsatsen.

VAD KÄNNETECKNAR EN BRA UPPSATS?
En bra uppsats är språkligt stringent och välstrukturerad och den fångar läsarens intresse, presenterar en väl genomtänkt argumentation för studien. Undersökningens syfte är tydligt (och hänger väl samman med metoden och den teoretiska referensramen). Metoden är presenterad på ett överskådligt och välargumenterat sätt och genomgången av rådande kunskapsläge är gediget och pedagogiskt presenterat så det tydligt framgår vad som är (relevant) teori och vad som är (aktuell) forskning.

Tänk på att allt som skrivs i uppsatsen handlar om det resultat som undersökningen landar i, vilket är hela anledningen till att man läser uppsatsens olika delar. Uppsatsen är en helhet, och ett sätt för studenterna att visa sin förmåga till självständigt, kritiskt tänkande.

Som sagt, det är här jag befinner mig just nu, som lärare och forskare. Det kommer att ändra sig och jag vet ännu inte utfallet, resultatet av årets handledningar. Inför nästa år kommer revideringar att göras, eller också skriver jag ett helt nytt dokument, med ett annat fokus och andra betoningar. Vi får se. Kommentera gärna, och känn er fria att kopiera och använda texten om ni finner den användbar.

Bloggpost 3100

3100 bloggposter har det blivit sedan starten. Tänker allt mindre på antalet och allt mer på innehållet. Vill inte fastna, inte upprepa mig allt för mycket. Inspirationen kommer i skov, som följs av perioder där det går trögt. Vissa dagar rinner texterna ur mig, andra sitter jag bara och stirrar på skärmen. Varje gång jag trycker på publicera är dock förknippad med samma känsla av välbehag. Det är den känslan som driver mig. Flyktlinjer är mitt sätt att söka kunskap om kulturen och tillvaron, vardagen och samhället, livet och vetenskapen. Samtidigt är bloggandet även ett sätt att undersöka kultur, samt ett sätt att sprida kunskap. Att skriva dagligen håller igång både tankeförmågan och språket, och bland all text som finns här på bloggen finns tankar jag är mer nöjd med än andra. Att kunna plocka upp dessa texter och bearbeta dem mer i detalj; insikten att bloggen är ett slags barnkammare till en rad planerade böcker är enormt tillfredsställande. Samtal om samtal om kultur och Studier av förändring, i rörelse, är två böcker i en serie om tre. Den sista boken ska jag påbörja arbetet med efter semestern. Det känns bra och jag längtar, men först behöver jag vila.

Framför mig ligger terminens och arbetsårets två absolut mest pressade veckor. Ändå känner jag mig detta år inte särskilt stressad. Magen fungerar som den ska och närminnet är i alla fall inte särskilt mycket sämre än vanligt. Jag kan sova och hinner med att läsa lite skönlitteratur och jobbar inte på helgen, med undantag för någon söndagseftermiddag kanske, för att veckan som följer ska flyta på bättre. Det borde vara upplagt för skrivande. Fast jag har drabbats av ett slags trötthet. När texterna jag skrev igår, som är det sista egna jag gör innan semestern blev klara drabbades jag av en trötthet som fortfarande hänger i. Idag tar jag det lugnt. Scrollar genom bokmanuset till den tredje boken och hittar där en passage om akademin och kunskapskulturen som passar. Låter den bilda utgångspunkt för denna min 3100de bloggpost, och återkommer med fler tankar inom kort.

Vill vi verkligen ha det på detta sätt? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi ut bästa möjliga kunskap med nuvarande sätt att sortera och reglera? Knappast! Dagens system premierar mer av samma. Fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av det inmutade områdets auktoriteter är absolut. Vi riskerar härigenom att kunskapen inavlas och degenereras när allt färre nya impulser kommer utifrån. Kunskapen mår dåligt av att strömlinjeformas och pressas in i stelbenta system. Detta visste redan en sådan som filosofen Friedrich Nietzsche, som tvingades ut ur sitt samtida system, men vars texter fortfarande läses. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han identifierade strax före sekelskiftet 1900. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, – men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff –: ”sederna har förslappats”, klagar man i djupet av sin själ, ”när handlingar som dessa är möjliga”. (Nietzsche 2001: 18)

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt tar gruppen över, och individen, det individuella och unika, uppfattas som ett hot. Då blir det viktigare att följa regler och göra som ledningen bestämt än att tänka själv. Då spelar det idag större roll hur många artiklar man skrivit, än vad dessa handlar om. Kollektivets makt är stor och den som lyckas däri har ingen anledning att granska systemet, enligt logiken: man biter inte den hand som föder en. Inom vetenskapen motiveras detta handlande med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras? Den frågan hotar effektiviteten och hämmar publiceringstakten och den passar dessutom dåligt för publicering i de påbjudna kanalerna. Då blir det så här. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Betänk att Nietzsche skrev detta för så länge sedan, och ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara. (Nietzsche 2001: 18)

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på idag. Det är den sorgliga slutsatsen jag tvingas dra. Jag säger emellertid inte att det som hävdas i namn av vetenskap är osant eller fel, det enda jag säger är att utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat och att vetenskapen berövats plats och förståelse för nyfikenhet och upptäckarglädje. Idag finns inte riktigt tid eller plats för reflektion, när allt rullar på i ett rasande tempo minskar möjligheten att faktiskt läsa vad vetenskapsutövarna har att säga. Vi får helt enkelt lita på deras ord.

Jag har här valt en annan väg till bättre vetande: Dialogens eller samtalets väg. Jag vill inte bara förmedla kunskaper jag har, utan också lära mig saker. Och är det något livet lärt mig är det att lärande uppstår bäst i dialog och kritisk analys av sådant som hålls för sant, och det som hålls för sant upptäcks bäst genom reaktioner, det vill säga när mina kunskaper möter dina förgivettaganden och du luftar dina invändningar. Tillsammans kan vi då utvecklas och lära oss mer, ömsesidigt.

Rätten till och behovet av andlig utveckling 2

Nu är jag klar med allt jag ska skriva för den här terminen. Skickade just iväg en artikel som ska presenteras på en internationell konferens i juni, vilket blir det sista jag gör innan semestern. Nu ägnar jag all återstående tid åt handledning och blir det tid över läser jag texter. Väldigt skönt att inte ha en massa olika saker hängandes över sig. Snart är det helg, men innan dess vill jag avsluta tanketråden om andlig utveckling, med utgångspunkt i Antje Jackeléns artikel i SvD.

Så det andra argumentet: barn kan inte tillgodogöra sig religion, därför är det bäst att hålla dem i en religiös karantän tills de är vuxna nog. Vad ligger bakom detta? Är det uppfattningen att man inte kan hantera religion utan att utöva någon form av våld? Låt oss för ett ögonblick dra en parallell med kärlek. Barn far illa, utnyttjas och skadas djupt av perverterad kärlek. Men ingen föreslår för den sakens skull att barn ska hållas i kärlekskarantän tills de är vuxna nog att säga ifrån och välja själv. Ingen skulle införa förbud mot att röra vid barn utan att de själva aktivt vill det, trots att detta, konsekvent genomfört, skulle vara ett effektivt skydd mot utnyttjandet av barn. Det är bara det att priset för det skyddet skulle vara döden för det barn som skulle skyddas. För vi vet av beprövad erfarenhet att barn som inte får kärleksfull beröring inte utvecklas normalt. I värsta fall dör de. 

Jackelén illustrerar på ett bra sätt hur orimligt det är att välja antingen eller. Livet är alldeles för komplext och fyllt av paradoxer för att det skulle kunna fungera. Mer eller mindre av både och, och närmare än fler än en men färre än många kommer man bara ytterst sällan en definition av någonting. I teorin och i laboratorier, när man utför kontrollerade försök eller sammanställer statistik, går det att komma fram till entydiga svar, men i praktiken är livet långt mer myllrande och okontrollerbart än vad det kanske uppfattas som. Andlig utveckling handlar om kompetens att hantera aspekter av livet som ligger bortom vetenskapens räckvidd. Tro ska inte blandas samman med vetande, och förståelse för skillnaden mellan är avgörande!

Barn och unga behöver inte andlig karantän fram till dess de kan tänka abstrakt. De behöver i stället redskap till andlig utveckling. Detta är främst men inte uteslutande föräldrarnas och trossamfundens ansvar. Det ställer anspråk, för även på det andliga området behövs kritiska färdigheter. Och sådana får man aldrig utan kunskap och övning.
Studentpräster oroas över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Bön och tro vaccinerar visserligen inte mot psykiska problem, men tro och bön är definitivt en tillgång – både när det blåser snålt och när livet är som vackrast.

Kyrkan och teologi handlar om tro, och jag vill se tro som en kompetens att hantera det som inte går att veta något om. Det är lätt att avfärda tron och få för sig att vetenskapen gjort upp med kyrkan och nu ger människan alla svar hen behöver, men det är ett utslag av hybris. Alla kan drabbas av misstro och känslan av att livet saknar mening, och för den som befinner sig i en existentiell kris är det inte självklart att psykofarmaka är lösningen, inte i det långa loppet i alla fall. Varken tro eller vetenskap sitter inne på lösningen av livets och mänsklighetens alla problem, det är en fundamentalistisk tanke att det skulle handla om antingen eller. Det ena utesluter det andra, båda behövs och ersätter inte vartannat. Förmågan att hantera både och, är viktig!

Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, och sedan söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags pyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad något betyder. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga. Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren”, och nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.

Mänsklig växt och mognad är beroende av materiell standard och intellektuellt arbete. Men varken plånboken eller förnuftet räcker hela vägen. Hjärtats och känslans generositet bygger på mer än så. Den insikten ser jag bakom bredden i Barnkonventionens artikel 27 om barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. 

Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kristen tradition och erfarenhet. Till barnets rätt till andlig utveckling hör – förutom tillgång till den egna trostraditionens heliga rum, riter, seder och bruk – också tillgång till skatten av berättelser.

Bildning handlar om att känna till, förstå och hantera OLIKA typer av svar och föreställningar. Jag gick i söndagsskolan och mina barn har gått i kyrkans barntimmar, jag är konfirmerad. Och jag har läst religionsvetenskap på universitetet. Ändå är jag inte troende. Men jag håller med ärkebiskopen om att det både är en rättighet att och finns ett behov av andlig utveckling i samhället. Kategoriska uttalanden om än det ena eller andra, försök att hitta SVARET på alla frågor på ett ställe eller en plats är orimligt. Livet är mer komplext och oöverblickbart än man kan få för sig om man riktar blicken åt ett enda håll eller renodlar och isolerar dig med likatänkande, oavsett vilken föreställning eller inriktning man samlas kring.

Det är värt att värna om allemansrätten till de stora berättelserna! Om inte annat för att visa att det finns något bättre än valet mellan auktoritär religiös indoktrinering å ena sidan och fostran av barn till religiösa analfabeter å andra sidan. 

Upplevelser av helighet är en konstant undertext i mänsklighetens historia. Den har följt oss människor oavbrutet genom vår evolution. Tanken att just vi i vår tid skulle ha brutit med den är osannolik. Det har nog aldrig funnits några absolut entydiga gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan kulturellt och religiöst. Där finns i stället ett överlappande som visserligen kan ha sina risker, men som tiderna igenom har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling. Därför spelar det roll vilken andlig traditionsförmedling barn får del av i ett samhälle.

Förmågan att förundras är en viktig förmåga som behövs för att bygga ett liv värt att leva. Ju mer jag lär mig inser jag hur viktig den tanken och egenskapen är, och jag ser det som en kompetens. En viktig kompetens, som i kombination med andra kompetenser utgör grunden för ett hållbart samhälle. Det heliga och viktiga är alltid det vi väljer och bestämmer oss för är just heligt och viktigt. Därför är denna förmåga så väldigt viktig. Idag är svaret på frågan om meningen med livet pengar och kontroll, för det är detta som snart sagt allt syftar till och har som mål. Skolan, vården, fritiden, allt. Kontroll, effektivitet, lönsamhet. Allt annat anses störa processen och betraktas med skepsis, även om människor far illa av nuvarande organisering. Därför behöver vi arbeta med frågan om livets verkliga mening. Den frågan är viktigare än någonsin i ett sekulariserat samhälle. Det handlar om förmågan att förundras! En viktig motpol till förmågan att (försöka) uppnå kontroll. Där när vi förundras som vi lever fullt ut. När vi upplever livet i hela sin komplexitet.

Vi måste inse och ständigt påminna oss om att det som uppnås genom kontroll är svårare att känna tacksamhet inför, än det som man önskar och hoppas på, men som aldrig går att garantera. Mål som uppfylls är så att säga redan intecknade. Glädjen tas ut i förskott, och det enda som kan hända är att man blir besviken. Och den känslan beskriver ganska väl rådande samhällsklimat, där det lovas runt men hålls tunt. Samhället är ett enda stort svek, ett brustet löfte om lycka och välgång. Förmågan att förundras behövs idag mer än någonsin.