Ropen skalla, högre krav på alla

När tillräckligt många vill liknande saker och drar åt samma håll finns inget som kan stoppa rörelsen. Kulturens förändringskraft är enorm, om förhållandena bara är de rätta. Det blir många bloggposter som uttrycker förtvivlan. Jag ber om ursäkt för det, men skrivandet och tänkandet hänger ihop och jag behöver en ventil. Just nu försöker jag ta in det faktum att Donald Trump faktiskt kommer att bli USAs nästa president. Det faktum att vi vaknar förvånade är det kanske mest förvånande och oroande av allt, för det visar att vi inte lär oss, vilket heller inte är en nyhet. Tron på att människan är rationell, gör kalkyler, sätter sig in i frågor och sedan fattar beslut med hjälp av logik är en vanföreställning. Det är inte så det fungerar. Som kulturvetare vet jag. Kulturvetenskaplig handlar om detta, om att förstå förändring på dess egna premisser, så som den faktiskt fungerar, inte utifrån hur människor vill att det ska vara. Än en gång har kulturens avsaknad av logik visat sig vinna över modellerna och förhoppningarna. Än en gång har opinionsinstitutens mätningar visat sig vara värdelösa. Än en gång har insikten om att det är verkligheten som gäller, inte kartan, inte din eller min bild av hur det är. Och under tiden som kloka människor nu försöker analysera vad som gick snett (för att kunna rätta till felen i modellerna, för att rädda tron på kulturens mätbarhet, eller för att tala klarspråk: För att slippa hantera verkligheten så som den faktiskt fungerar) och hitta logiken bakom, pågår samhällsförändringarna där ute, mellan människor, i vardagen. Det är där allt avgörs. I kulturen. Det är den vi måste lära oss förstå, och det är AVSAKNADEN av logik och förutsebarhet samt FÖREKOMSTEN av dumhet och affekter vi måste skapa verktyg för att lära oss hantera. Fortsätter som vi gjort kommer ingen verklig förändring att vara möjlig.

Skolans roll för den förändring som måste är enormt viktig. Och även om kunskapskrisen genererar många rubriker och uppmärksammas stort är allt dock inte nattsvart. Det finns ljusglimtar på utbildningshimlen också, och idag väljer jag att fokusera på dessa. Jag vill jobba med och ge kraft åt tankar och rörelser som kan fungera som motkraft mot dumheten, ignoransen och tron på att kultur är något som går att kontrollera. Hittar till exempel en debattartikeln som publicerats nyligen i SvD, författad av Åsa Fahlén (ordförande Lärarnas Riksförbund) och Isak Skogstad (ordförande Lärarnas Riksförbund studerandeförening), där krav på hårdare krav i skolan och den högre utbildningen diskuterades. Oerhört viktigt och mycket glädjande. Om man inte ens med hjälp av otaliga opinionsinstitut som alla använder den bästa teknologin kan förutsäga hur det ska gå i olika val i olika länder, hur skulle så pass komplexa saker som kunskap och kvalitet kunna garanteras med hjälp av modeller, managementstrategier och så vidare? Tron på att det går att styra komplexa processer är del av problemet än av lösningen. Högre krav i skola och utbildning är motsatsen till styrning och kontroll, det är inte lösningen, men en förutsättning för att problemen vi står inför ska kunna lösas. I alla fall är det så jag ser på saken, och debattörerna verkar vara inne på samma sak.

Sverige står inför en akut lärarbrist. Läraryrkets attraktivitet har urholkats under en lång tid till följd av låga löner och bristfälliga arbetsmiljöer. Detta måste åtgärdas för att komma till rätta med problemen. Men minst lika viktigt för skolans kompetensförsörjning är lärarutbildningens kvalitet. År 2011 sjösattes en reform som syftade till att höja utbildningens kvalitet och minska antalet avhopp. För första gången kan Lärarnas Riksförbund presentera resultatet av en omfattade undersökning om lärarstudenternas syn på utbildningens kvalitet.

Grundproblemet är den utbredda övertygelsen om att kunskap och kvalitet är egenskaper som är fristående från människor och sammanhangen de ingår i. Nya reformer som bygger på samma grundläggande inställning (att kunskap och kvalitet är mätbara enheter och logiska konsekvenser av förutsägbara processer) kommer aldrig att kunna rätta till problemen vi nu brottas med. Vad som behövs är en annan syn på kunskap, utbildning, kvalitet OCH KULTUR. Att man genomfört en undersökning om hur blivande lärare ser på kunskap, kvalitet och vad som behövs för att återupprätta det svenska utbildningssystemets rykte är mycket glädjande och hoppfullt. Det går inte att göra som Björklund och tala över huvudet på lärare, forskare och studenter. Vi måste lyssna på varandra och samtala om saker som verkligen betyder något. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem!

Över 1000 lärarstudenter från elva olika lärosäten deltog i undersökningen. Resultaten visar att många studenter upplever att utbildningarna ger en god förberedelse för yrkesutövningen. Samtidigt finns det flera viktiga områden som måste åtgärdas om kvaliteten i utbildningen ska förbättras.

1. Antagningskraven bör skärpas genom lämplighetsprov och högre krav för särskild behörighet.

Jag har länge funderat på antagningsprov. Jag tror på att kvaliteten i utbildningen gynnas om den instans som ska utbilda studenterna avgör om aspiranterna har förkunskaperna som krävs, istället för lärare som arbetar på olika skolor med olika syn på hur man ska se på och hantera betygen. Idag fokuseras på tok för mycket på BETYGEN. Med andra antagningskrav och kanske prov som måste klaras för att komma in på högskolan skulle fokus för allas i ett slag riktas mot kunskapen och lärandet istället för betygen. På detta sätt skulle friskolorna fråntas möjligheten att själva avgöra hur bra man faktiskt är, det skulle visa sig i hur deras elever klarar sig i antagningsprocessen till högskolan. Lärare som idag känner sig pressade att sätta högre betyg skulle slippa den pressen. Att kunna fokusera fullt ut på kunskapen och slippa hålla på med bedömningar och all den administration som bedömningarna medför är inte pressande, inte för verkliga lärare som är i yrket av rätt skäl. Den som vill vara i kunskapen ser inte problemen som lärandet innebär som jobbiga inslag i yrkesvardagen, utan som inspirerande utmaningar. Jag möter dagligen studenter på högskolan som i praktiken uppenbarligen inte har vad som krävs, men som trots detta ändå klarat nå grundläggande behörighet. Om de tvingades genomgå ett prov för att komma in skulle det provet hjälpa mig att fokusera på det jag utbildats för, istället för att tvingas in i ständiga förhandlingar om mina kvalificerade bedömningar av inlämningar och tentasvar.

Resultaten av enkäten visar att hela 87 procent av studenterna vill ha ett särskilt lämplighetsprov. Fler än fyra av tio studenter anser också att behörighetskraven för att antas till lärarutbildningarna är för lågt ställda. Lärarnas Riksförbund anser därför att möjligheten att införa ett lämplighetsprov för att bli behörig måste övervägas efter pågående försöksverksamhet avslutats. Regeringen bör skärpa de särskilda behörigheterna för olika lärarutbildningar, framförallt allt ämneslärarutbildningen.

Detta känner jag igen. Jag ser hur besvärade de ambitiösa studenterna blir av frågor som lyfts av studenterna som uppenbarligen inte är intresserade av att lära sig, som bara vill klara tentan, få sina poäng och så snabbt som möjligt lämna högskolan med ett EXAMENSBEVIS. Som lärare måste jag dock behandla alla med respekt. Många lär sig också förstå och fokusera på rätt saker med tiden, men vad är poängen att lägga värdefull tid och dyrbara resurser på att hantera vissa studenters inställning till utbildning, inom ramen för utbildningen? Tänk om jag verkligen kunde lita på att alla som sitter i föreläsningssalen faktiskt visste och förstod det man på goda grunder kan kräva av den som går en högskoleutbildning. Individanpassningen är ett problem. Jag håller med studenterna som läser på högskolan av rätt skäl att jag borde ägna mig mer åt dem, istället för att lägga tid på att förklara självklarheter för studenter som ändå inte är intresserade av något annat än att få sina poäng. Ska man bli lärare, läkare eller vad det nu är man vill jobba med, borde det inte vara kontroversiellt att tvingas genomgå ett test som visar att man har vad som krävs. Det testet skulle ju öka chansen att alla i lärosalen, alla potentiella studiekamrater som man ska arbeta tillsammans med under åren på högskolan är där av samma skäl som en själv. Gruppdynamiken borde kunna påverkas positivt på detta sätt och jag ger förslaget mitt fulla stöd.

2. Stärk kvaliteten genom att öka den genomsnittliga lärarledda undervisningstiden och höja kravnivåerna i utbildningen.

Var tredje student är inte nöjd med kvaliteten på utbildningen. Nästan varannan student får enbart fem timmar eller mindre lärarledd undervisning per vecka och hela 70 procent får åtta timmar eller mindre. För att få bukt med problemet krävs en utökning av den genomsnittliga lärarledda tiden med minst 50 procent. Undersökningen visar att över 40 procent av de som studerar på heltid anser att lärarstudierna i praktiken inte sysselsätter dem på heltid. Var fjärde anser att kraven är för låga. Förbundet anser därför att lärosätenas kravnivåer i kurserna måste öka så att heltidsstudier blir norm.

Jag undervisar mer än gärna MYCKET mer. Problemet är att tiden som finns att lägga ut på undervisning för respektive kurs stadigt minskar, i takt med effektivitetskraven uppifrån på verksamheten, går det inte. Jag undervisar inte snabbare och studenterna lär sig inte fortare, idag än när jag började som lärare. Faktum är, trots att alla vet att det är så här det fungerar, att timmarna som finns för undervisning på kurserna jag är inne i har minskat, ibland till hälften. Kvalitetskraven är dock de samma, medan kontrollerna och administrationen har ökat. Dygnet har bara 24 timmar, och som lärare får jag lön för att arbeta 40 timmar. Lärarna vill men kan inte göra något åt detta rimliga önskemål. Det är en fråga för politikerna som ansvarar för utbildning i Sverige.

Högre krav är jag också en varm anhängare av. Jag tror det måste bli så, för alla studenters skull, för kunskapens och kvalitetens skull. Kravet på att alla ska klara utbildningen är inte rimligt men det blir så så länge genomströmning är en ekonomisk faktor. Dessa saker hänger ihop. Hög genomströmning anses vara en kvalitetsindikator och belönas ekonomiskt. Alla vet att genomströmningen påverkar vardagen för alla i högskolan, trots att ingen erkänner att det påverkar kvaliteten. Varför skulle någon göra det? Den som lyfter frågan drar på sig kritik, och ingen som har något att förlora på att erkänna att kraven sänks med nuvarande syn på kunskap och kvalitet kommer att erkänna detta. Ingen sänker naturligtvis kraven medvetet. Att studenterna nu påpekar detta systemfel i den högre utbildningen välkomnar jag! Jag tror att högre utbildning måste vara en verklig utmaning och att fokus måste vara på kunskapen och studenternas insatser, inte på lärarnas. Lärande är en kollektiv process, är något man gör tillsammans. Därför är det utfallet som ska mätas och avgöra kvalitet, inget annat. Ska kvaliteten verkligen kunna höjas krävs insatser från alla inblandade. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, som sagt. Lärare och studenter spelar i samma lag. Det värmer mitt lärarhjärta att landets lärarstudenter inser detta och nu höjer rösten för att alla ska se och förstå detta.

3. Stärk undervisningen i centrala kunskapsområden.

Även om studenterna generellt är nöjda med hur utbildningen förbereder för yrket så kan vi konstatera att de får med sig för lite kunskaper och färdigheter i flera för läraryrket centrala områden. Det handlar om områden som specialpedagogik, bedömning och betygssättning, verktyg för att undervisa nyanlända elever samt ämnesdidaktik inklusive metodik.

Det kanske mest oroväckande är avsaknaden av metodik. Det är fullständigt orimligt att studenter upplever att lärarutbildningen inte förbereder dem för att undervisa. Regeringen måste ge Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i uppdrag att se över i vilken utsträckning lärosätena erbjuder kurser med hög kvalitet i nämnda bristområden.

Här har jag inte så mycket att tilläga, mer än att Utbildningssverige länge fokuserat på fel saker. Är det kunskap och kvalitet vi vill ha är det detta vi måste arbeta med och fokusera på, inte på genvägar och enkla, billiga lösningar som lovar runt men håller tunt. Vi kommer en lång väg i den riktningen bara genom att lyssna på studenterna, som faktiskt vet sitt eget bästa. Lärarstudenterna ska bli LÄRARE och ska arbeta med LÄRANDE, självklart måste detta tas på allvar i utbildningen.

4. Ämneslärarutbildningen bör koncentreras till färre lärosäten och få samlad examen.

Vår undersökning visar att över 80 procent av ämneslärarstudenterna instämmer i att ett lärosäte måste kunna erbjuda ett brett utbud av ämneskombinationer för att få bedriva utbildning. De anser också att arbetsmarknadens behov bör väga tyngre än studenternas efterfrågan när det gäller utbildningsutbudet och de är villiga att flytta för att gå sin utbildning. Det styrker förbundets bedömning att utbildningen bör koncentreras till färre lärosäten för en bättre dimensionering och högre kvalitet. Regeringen bör därför ge UKÄ i uppdrag att se över befintliga examenstillstånd och låta dimensioneringsaspekten bli ett kriterium i examenstillståndsprövningar.

Bristen på djup i ämnesstudierna är ett av de viktigaste skälen till att studenter väljer bort att bli ämneslärare i högstadiet. Vi menar att en logisk följd av detta är att avskaffa inriktningarna och ersätta dem med en samlad ämneslärarexamen som ger ett större ämnesdjup, lägst 60 högskolepoäng i ett undervisningsämne, för alla studenter.

Kraven på ämnesdjup pekar i samma riktning som övriga förslag: Fokus riktas mot KUNSKAPEN. Verklig kvalitet och en kunskapsskola kan bara byggas på kunskap och åtgärder och strategier som verkligen gynnar en utveckling i den riktningen. Som jag läser debattartikeln har lärarstudenterna insett detta. Det finns inga genvägar! Det är bra, det är hoppfullt och jag ställer mig bakom alla förslag och tankar som lyfts. Jag är lojal med allt och alla som vill verka för en verklig kunskapsutveckling.

Nu är det upp till regering, riksdag och lärosäten att ta tag i att utveckla och förbättra lärarutbildningen. Menar politikerna allvar med att vända de fallande kunskapsresultaten och återupprätta läraryrkets attraktivitet måste kvalitet prioriteras framför kvantitet i lärarutbildningarna. Sverige behöver välutbildade lärare som kan ge barn och elever redskap att möta yrkeslivets och samhällets krav. Deras utbildning kan samhället inte kompromissa med.

Jag blev lärare för kunskapens skull, och som det verkar gäller det även studenterna. Det är oerhört inspirerande att läsa och det inger hopp för framtiden. Kunskapen kommer aldrig att besegra dumheten om vi inte lär oss förstå vad som verkligen gynnar lärande och kvalitet. Förstår vi inte kulturens roll kommer krisen i skolan och världen att fortsätta. Nu har vi ett gyllene tillfälle att göra något radikalt annorlunda. Låt oss ta vara på den chansen. Låt oss inte gråta eller förfasas över mörkret som sprider sig i samhället, låt oss istället tända så många kunskapsljus som möjligt.

Ord, ting och diskursiva ordningar 7

Klok eller vansinnig? Den frågan är viktigare än man kanske kan tro. För i ett samhälle, en kultur där det anses viktigt att veta VEM som talar för att bedöma VAD som sägs, blir det så klart avgörande att som individ kunna visa att man är klok. Det räcker nämligen inte att tala väl för att bli tagen på allvar. Orden räknas bara delvis. Om det krävs av en, för att bli accepterad som värd att lyssna på, att man kan uppvisa attribut och egenskaper som signalerar auktoritet och pålitlighet, kommer det att påverka både kulturen och kunskap. Denna iakttagelse är Foucaults kanske viktigaste bidrag till förståelsen för kultur och kunskapsutveckling, och den visar hur viktigt det är att tala om DISKURS.

Kultur handlar inte enbart om människor och kunskap inte uteslutande om rationalitet. Diskursbegreppet riktar den analytiska mot det komplexa samspelet mellan. Framförallt uppmärksammar begreppet att makt överallt är en faktor. Utveckling och förändring är aldrig linjär och går inte att räkna på, för det som driver förändringen är inte en faktor, utan samspelet mellan flera. Foucault har en sällsynt förmåga att skapa överblick och peka på betydelsebärande moment. Om det inte kommer an på mig som person. Finns det ingen ren rationalitet. Krävs det att saker och ting samspelar. Ja då behövs ett begrepp som diskurs för att förstå. Och väldigt mycket talar för det. Foucault är fortfarande aktuell och hans analysverktyg fungerar fortfarande, trots massiv och ibland högljudd kritik från det rena förnuftets försvarare.  

Man kommer att säga mig att nuförtiden är allt det där förbi eller går mot sitt slut, att den vansinniges tal inte längre befinner sig på andra sidan klyftan och att det inte längre är obefintligt; att det i stället får oss att vara på vår vakt och att i det söka en mening eller ett utkast till -- eller ruinerna av -- ett verk.

Är det så? Lyssnas alla på? Är allas röst lika mycket värd i samhällsdebatten? Vi vill att det ska vara så, men är det så? Tänker på en sån som Sture Begvall och hans morderkännanden. Han ansågs inte tillräknelig, men när han började tala på ett sätt som "svängde i takt med" rådande föreställningar mottogs hans ord plötsligt som sanning. Och sen när han faktiskt slutade med droger och tog sig samman och började erkänna sina lögner möttes han med skepsis. Göran Lambertz däremot, som sitter i högsta domstolen, framstår så här i efterhand som den verkliga galningen. Sanningen är lätt i teorin. Där är det enkelt att avgöra vad som är vad. I praktiken är det dock aldrig enkelt, just för att det aldrig kommer an på en eller ett. Det räcker sällan bara att tala sanning, för att orden ska uppfattas som sanning krävs att den som talar klassats som pålitlig. Det är vad diskursen handlar om, att lära sig se och förstå dynamiken i spelet. Sanningens försvarare som går till storms mot Foucault för att han vågade ifrågasätta sanningen har en del att förklara. Foucault sa aldrig att det inte finns någon sanning, han undersökte kunskapens premisser. Han gav oss verktyg som kan användas för att lära sig förstå hur det går till när det som uppfattas som sant blir sant. Och dristar man sig till att våga ifrågasätta den heliga sanningen öppnar sig en avgrund, för exemplen som visar att det krävs mer än förnuft och sanning för att bli trodd, är många. Ska ett verkligt kunskapssamhälle kunna byggas går det inte bara att fokusera på kunskapen. Utan förståelse för makt och människor, kultur och komplexitet, kommer kunskapen aldrig att segra. Det visar inte minst resultatet i valet i USA där lögnen visat sig vara ett minst lika viktig framgångsfaktor som sanningen.

Man kommer att säga att vi har kommit därhän att vi ertappar det, detta den vansinniges tal, i det vi själva säger, i den minimala reva genom vilken det vi säger undflyr oss. Men all denna uppmärksamhet bevisar inte att den gamla uppdelningen är satt ur spel.

Det finns inget rent förnuft. Det finns en tro på ett rent förnuft. Och det finns människor som hoppas och tror, som vill, att sanningen alltid ska segra. Fast vore det så hade vi ingen populism. Om sanningen var den viktigaste ledstjärnan och måttstocken i samhället skulle samhället se helt annorlunda ut. Att anklaga Foucault för att han ifrågasätter sanningens primat är att skjuta på budbäraren; är att sticka huvudet i sanden och leva i enlighet med den rena tron. Är det kunskap vi vill ha måste vi acceptera att den lever sitt eget liv. Sanningen är den att sanningen aldrig går att kontrollera. Makten vinner över sanningen. Den som har makt vinner ofta även om hen inte talar sanning, medan den som anses galen aldrig kan vinna, trots att hen talar sanning. Så ser det ut i världen och så fungerar kulturen.

Tänk bara på hela den kunskapsarmatur vi använder när vi dechiffrerar detta tal, på det nätverk av institutioner som gör det möjligt för någon -- läkare eller psykoanalytiker -- att lyssna till det och som samtidigt låter patienten komma med sina stackars ord eller förtvivlat hålla dem tillbaka. Det räcker med att tänka på detta för att ana att uppdelningen inte alls är utplånad utan arbetar annorlunda, enligt andra riktlinjer, genom nya institutioner och med effekter som inte är det samma som förr.

Kunskap är ett spel, en process och den är aldrig given. Det finns inga enkla lösningar, inga vattentäta skott mellan det som är sant och det som är falskt. Den vansinnige och den kloke är svår att skilja åt. Därför blir makten så viktig. Den som kan få andra att TRO att man är klok kommer att bli lyssnad på, trots att det som sägs inte är sant. Titta på debatterna i TV. Där är det aldrig det rena förnuftet som verkar, det är en kamp inför öppen ridå om makt och inflytande och i den kampen är sanningen närmast en belastning. Den som verkligen och konsekvent värnar sanningen förlorar debatten. Makten spelar roll, det är det enda Foucault har sagt. Och det är sant. Ingen har kunnat visa att det INTE är så, att sanningen alltid vinner över dumheten. Foucaults hypotes är inte falsifierad. Diskursen lever i högönsklig välmåga. Samtidigt som man inom vetenskapen är upptagen med att försvara eller förkasta Foucault, pågår livet och samhället förändras. Det finns inga linjära förändringsprocesser och alla framtidsprognoser bygger mer på förhoppningar än på fakta, av det enkla skälet att det inte existerar några fakta om framtiden. Framtiden skapas i det spel som diskursteorin beskriver premisserna för.   

Och även om läkarens roll bara skulle vara att låna sitt öra till ett tal som äntligen blivit fritt, så är det fortfarande i upprätthållandet av cesurerna som lyssnandet utövas. Ett lyssnande till en diskurs som är genomsyrad av begär och i hänförelse och i ångest tror sig besitta hemska krafter. Om förnuftets tystnad verkligen krävs för att bota missfostren, räcker det att tystnaden är vaksam -- och så består uppdelningen.

Det räcker aldrig att tala sanning. Dumheten kan till och med ta sig ända fram och och upp till presidentposten i USA. Det avgörande är hur andra uppfattar en, om man kan passera som klok eller om ens motståndare kan sprida misstankar om ens mentala status. Det spelar större roll hur man uppfattas än hur man är, och detta påverkar alla, överallt, alltid. Foucaults analyser av vansinnet handlar inte (enbart) om avvikande och galningar, det handlar om dig och mig, om hur vi ser på VARANDRA. Klok eller vansinnig? Det är en allt annat än trivial uppdelning, och det är aldrig självklart vem som hamnar på vilken sida.

Debatten om skolan är kunskapens största fiende

Kunskapskrisen i Sverige träffade nyligen den där fläkten som det talas om i amerikanska filmer. Tänker på brösttonerna i debatten om vinster i välfärden. Dumheten känner inga gränser och behovet av bildning har aldrig någonsin varit större. Fast när behovet är som störst är hjälpen som närmast, brukar man ju säga. Denna gång består hjälpen av två historiker som ger perspektiv och som i en artikel i SvD artikel problematiserar saken och visar att inget någonsin är eller har varit så enkelt som det idag låter. Tack Mats Hallenberg (docent, fil. dr, historiker, Stockholms universitet) och Magnus Linnarsson (fil. dr, historiker, Stockholms universitet)! Ska ett hållbart samhälle, som vilar på en stabil grund av kunskap, kunna byggas måste saker och ting sättas i perspektiv. Det politiska samtalet måste bli mer sansat, fler röster måste höras. Framförallt måste polariseringen som leder till hänsynslösa förenklingar brytas.

Polariseringen är ett resultat av att dagens debatt saknar ett historiskt perspektiv. Förslaget om vinsttak är till exempel inget nytt, sådana idéer har det argumenterats för tidigare. Vi har forskat om privatiseringar ur ett historiskt perspektiv och vill förmedla några kunskaper som kan hjälpa oss att förstå dagens motsättningar.

Sansat, klokt och framförallt utifrån en stabil bas bestående av egen forskning (istället för okritiska hänvisningar till ett strategiskt urval av tendentiösa artiklar som ger stöd till den egna åsikten) tar forskarna till orda, inte för att tala om hur det är, utan för att ge perspektiv. Det låter i mina öron som ljuv musik. Bildningens röst är vacker, men den är utrotningshotad och eftersom det inte finns tid att stanna upp, lyssna och tänka efter riskerar den rösten att drunkna i fördumningens och ytlighetens larmande brus. Tankarna som lyfts är ett eko från förr som väcker bitterljuva minnen. Ljuva för att jag en gång, som student på Göteborgs universitet, på 1990-talet och som doktorand vid sekelskiftet, levde och verkade i miljöer där bildning var norm och där ingen kunder uttrycka ogenomtänkta dumheter utan att bemötas med kloka invändningar. Bittra för att den tiden känns så himla avlägsen. Idag har dumheten flyttat fram sina positioner. Dumheten skålar i champagne på Grand hotell i Stockholm och kan mycket väl väljas till nästa president i USA. Bildningens försvarare jobbar i motvind eftersom dumheten aldrig behöver försvaras, den faller alla tillbaka i så fort som känslorna tar över, orken tryter och tiden inte riktigt räcker till. Det räcker att luta sig tillbaka, sluta bry sig och bara följa minsta motståndets lag för att dumheten så vinner dumheten. Kunskapen och bildningen måste försvaras aktivt och med energi medan dumheten bara väntar på att få ta över. Där är vi nu. Dumheten håller på att förbereda sig på att ta över, och när den dagen är kommen finns ingen återvändo för då tvingas bildningens försvarare bekämpa ett tvåfrontskrig.

Till att börja med är konflikter om hur välfärden ska ordnas inte något nytt. Privatiseringar och förstatliganden har en lång historia och har förekommit i de flesta politiska regimer. De har nästan alltid gett upphov till konflikter och frågan om vem som ska vara utförare har varit central. Vem som är utförare har visat sig ha stor betydelse för medborgarnas tilltro till verksamheten som sådan.

Tilltro och ansvar kräver förståelse för uppdragets komplexitet för att fungerar. Det är också ömtåliga egenskaper. Tillit och ansvar tar tid att byggas upp, men kan raseras på ett ögonblick. Se där. Ännu ett exempel i raden som visar vilka makter vi har att kämpa mot. Dumhetens makt är större än man tror, just för att den är så lätt att underskatta. Och ju snabbare förändringens vindar blåser, ju hårdare kraven på effektivisering och ökande vinster är, desto lättare är det att fler tappar greppet, slutar bry sig och låter minsta motståndets lag omsluta en. Dumheten kommer en till mötes med öppna, varma och vänliga armar, men när man väl är fast visar det sig vara svårt att ta sig ur dess grepp. Dumheten är som en drog, vägen mot helvetet är kantad av rosor och belöningar. Det är förfärande lätt att bli beroende, trots att, eller kanske just därför, den första kickens svindlande höjder aldrig nås igen. Bildning är som rågmjöl och kruskakli, lite strävt och motigt, men belönande i längden. Långtråkigt och mödosamt initialt men allt mer värdefullt och självgenererande ju mer man lär sig och ju längre man håller på.

Konflikter om privat eller offentlig drift har sällan eller aldrig handlat enbart om ”kvalitet”. Frågan om kostnadseffektivitet har också stått i centrum, liksom värderingar om för vem och för vad verksamheten är till för. Lika behandling och rättigheter, allas tillgång till allmännyttiga tjänster har varit centrala ledord genom historien. Vi menar att dagens politiker förenklar när de inte vill erkänna flera dimensioner i välfärdsfrågan. Framför allt borde politikerna tillstå att det finns värderingar som står i konflikt med varandra, och att det kan vara svårt – eller omöjligt – att skapa en välfärdsmodell som uppfyller alla krav och gör alla nöjda.

Debatten om vinster i välfärden i allmänhet, och debatten om skolan i synnerhet, är paradoxal och frustrerande kontraproduktiv. Bara det att man DEBATTERAR frågan visar hur långt fram dumheten har flyttat fram sina positioner. Debatten om vinster i välfärden är hänsynslöst förenklad. Kraven på effektivitet har normaliserats så till den milda grad att den som manar till besinning, som pekar på komplexitet och som värnar KUNSKAPEN avfärdas som drömmare. Hallenberg och Linnarsson vågar dock stå upp för bildningen och visar med sina djupa historiska kunskaper att debattörerna har fel. Frågan är LÅNGT med komplex än någon ens kan ana, och först när alla inser det och anpassar sig, samtalet och politiken efter rådande förutsättningar kan man börja hoppas på en ljusning. Liksom med klimatförändringarna kommer försämringarna dock att förvärras under ett bra tag framöver även om ett totalförbud mot fördumning införs idag. Det går inte att förena det oförenliga. Hur mycket man än önskar och vill kommer det omöjliga alltid att förbli omöjligt. Val kan vinnas och politiska beslut klubbas igenom, men verkligheten kommer ändå alltid ikapp, förr eller senare.

Vad historien visar är att förändring är möjlig att genomföra – om den politiska viljan finns. Uppgifter som missköts av statens byråkrater kan föras över till privata entreprenörer, och om dessa inte sköter sig tillfredsställande kan staten eller det allmänna återta uppgiften i egen regi. Så har skett vid flera tillfällen och detta har kunnat genomföras med full respekt för den privata egendomen.

Av brösttonerna att döma låter det som om en återgång till en statlig skola skulle innebära undergång, trots att Sveriges enhetliga, statliga skola under många år låg i topp internationellt. Kapitalet är som dumheten en farlig drog, en mäktig kraft som många genom historien velat släppa fri. Det går ett tag, man ger den lillfingret. Sedan tar ekonomins logik över och inte bara armen försvinner utan allt vett och sant också. Pengar är ett medel, inte ett mål. Att återgå till en statligt styrd skola utan vinster är inte kommunism, det kan bara den säga som saknar kunskaper. Och den som saknar kunskaper har inte i skolans värd att göra.

I vår forskning har vi undersökt politiska debatter om privat och offentlig organisation genom historien. Den centrala konflikten går att spåra ända tillbaka till antiken. Vi började på 1600-talet och har studerat ett antal debatter fram till i dag.

Ett viktigt resultat är att det inte finns någon naturlig lösning på vilka uppgifter som det allmänna ska ha hand om. Vad som anses vara samhällets kärnuppgifter varierar kraftigt över tid. Det är därför viktigt att slå fast att inga verksamheter självklart kan sorteras som ”privata” eller ”offentliga”. För att förtydliga vill vi ge två exempel på områden som under historiens lopp pendlat mellan att vara ett allmänt åtagande och att läggas ut på privat entreprenad.

Frågorna som idag debatteras saknar givna svar. Därför är det samtal vi behöver, inte debatter, för debatter förenklar allt till oigenkännlighet och förvrider huvudet på människor. Debatten må vara effektiv, men det finns ett pris att betala för effektivitetens ljuva sötma: Dumhet, tomhet, ignorans och egoism. Vad samhället behöver är perspektiv, tid att tänka efter och en väl utvecklad förmåga att förstå och hantera komplexitet. Skolans behöver andra mål och fokus än ekonomi, effektivitet och vinster som dränerar verksamheten på just det skolan behöver mest: Resurser att stå emot dumheten. Om debatten om skolan bygger på felaktiga premisser och om ingen ens bryr sig om det kommer Sverige aldrig att kunna bli en kunskapsnation igen. Bara genom att placera KUNSKAPEN i centrum kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden, tillsammans och med fokus på en öppen och okänd framtid. Pengar är medlet, inte målet.

I dag går 20 procent av alla barn i privata förskolor. Många ägs av större företagskoncerner, bland annat tidigare nämnda Academedia. På 1980-talet var situationen en helt annan. Då rasade en stor debatt i Sverige kring frågan om privata förskolor överhuvudtaget skulle få finnas. ”Lex Pysslingen” kallades det riksdagsbeslut som länge förhindrade statsbidrag till vinstdrivande förskolor.

I debatten på 1980-talet hävdade politiker att barnomsorgen måste vara en fråga för kommunerna och att den därför sköttes bäst i kollektiva lösningar. De borgerliga förespråkade statligt stöd till privata förskolor men den socialdemokratiska majoriteten sa nej. Sedan dess har pendeln svängt. De privata förskolor som 1984 var politiskt kontroversiella är nu en accepterad del av den allmänfinansierade välfärden.

Många skulle hävda att militären och polisen är uppgifter som aldrig kan privatiseras. Men försvaret har inte alltid varit ett statligt monopol. Under medeltid sköttes det av adliga riddare och under senare perioder var försvaret en marknadsplats för privata entreprenörer som sålde soldater och material till den svenska staten. Under 2000-talet ser vi dessutom att uppgifter som tidigare hanterats av militär och polis istället köps in från privata säkerhetsföretag.

Våra två exempel visar att debatten om privat eller offentlig organisation är ett klassiskt politiskt problem. Varje generation måste själv bestämma vad som ligger i det allmänna intresset och hur välfärden bäst ska ordnas. Det innebär att föra en diskussion om var det allmänna ansvaret slutar och där den enskildes tar vid.

Exakt, det jag länge efterlyst är mindre debatt och mer samtal. Kunskapen i centrum och en skola vars mål är bildning. Den företagare som kan visa mig en plan för hur skolan skulle kunna drivas med dessa mål för ögonen samtidigt som det går att göra vinst är jag beredd att lyssna på och samtala med. Den som skriker KOMMUNIST i örat på mig så fort jag lyfter frågan eller säger: Vänta lite nu, vägrar jag dock tala med. Det går inte att ta debatten med dumheten, för debatten fördummar. Frågan om vinst i välfärden är omöjlig att DEBATTERA för det leder bara till att tomheten triumferar och pengarna strömmar ur landet. Först måste kunskapen värnas och bildningen tas till heder. Sedan kan vi SAMTALA om vad som är bästa sättet att förvalta välfärden. Gör vi tvärt om spänner vi vagnen före hästen och placerar dumheten i förarsätet. Orkar vi inte värna kunskapen och försvara bildningen kan vi lika gärna lägga ner skolan och lägga pengarna på något annat. Om det är pengar vi vill spara finns miljarder att tjäna. Det går dock inte att få både och. Det finns inga gratis luncher eller enkla lösningar på komplexa problem. Vi får den skola och välfärd vi förtjänar, inte den höga och billiga kvalitet som riskkapitalisterna och populisterna lovar.

Det är denna debatt som försvinner i den ideologiska skottväxling som dagens politiker så lätt hamnar i.

Debatter fördummar. Därför bör debatterna förbjudas och tid för samtal avsättas. Det går inte att förstå komplexiteten i frågan på något annat sätt. Det finns inga genvägar, hur mycket man än önskar det. Livet och samhället tar den tid det tar. Det handlar om processer som inte går att effektiviseras. Är det kostnadseffektivitet och snabba betyg och examen man vill ha måste kraven i skolan sänkas. Någon annan möjlighet finns inte. Därför måste alla samtal om skolan utgå från KUNSKAPEN. Inget annat. Talet om kvalitet är bara en dimridå, för allt som går att mäta kan manipuleras. Mätandet och kontrollerna är som debatten, fördummande.  

Det är inte tillräckligt att stanna vid frågan om privata entreprenörer är bra eller dåligt, eller hur verksamheten ska regleras, som förslaget med ett vinsttak är ett exempel på. Istället måste politikerna definiera vad det allmänna bästa är och vad vi ska göra av det. När olika värderingar kolliderar med varandra, som till exempel valfrihet kontra lika tillgång till samhällsservice, måste politikerna erkänna konflikten och våga peka ut en riktning: På vilket vis vill vi ordna vårt samhälle, hur ska vi bygga en välfärd som fungerar för medborgarna?

Är det kunskap vi vill ha? Och är en kunskapsskola förenlig med kraven på sänkta kostnader och effektivitet? Det är detta vi måste tala om ifall samhället ska bli hållbart. Kunskapen måste vara utgångspunkten för samtalet, viljan att verkligen veta. Inte önskan att vinna debatten, avgå med segern och få möjlighet att skriva historien. Då segrar dumheten. Om skolans mål är något annat än kunskapen kommer bildningen att få stryka på foten. Kunskapen är krävande på det sättet, men den är belönande också, och den är ett mål som leder till nya mål. Kunskap öppnar dörrar och visar vägen. Kunskap öppnar upp, ger perspektiv och hjälper alla att bli bättre. Utan kunskap kan tillvarons komplexitet aldrig hanteras.

Det är dessa frågor och motsättningar som politikerna måste hantera. Tyvärr finns inga enkla lösningar. Däremot visar historien att välfärdens organisering i första hand måste lösas politiskt och inte enbart genom ekonomiska ramverk.

Tyvärr finns inga enkla lösningar! Fatta det. Gör om, gör rätt. Och framförallt: Sluta debattera och börja samtala.

Den verkliga flumskolan är den som tillåter vinster

Inga andra krav idag än att jobba på bok nummer två i serien om tre på temat kultur, kunskap och hållbarhet. Siktar på nätpublicering i januari. Kanske kan det bli två böcker under 2017, annars kommer den sista 2018. Det är språket, kunskapen och kvaliteten som styr, inga andra prestationsmått. Innehållet ska bli bra. Så bra det går. Under lunchen läste jag söndagstidningen och hittade där en Ledare om skolan som går på tvärs mot det jag skrev i morse, och som visar prov på en kunskapssyn som oroar, för den är vida spridd i samhället. Det är Mats Johansson som skriver, under rubriken: Barbara Bergström är inte problemet. Vad vet han om det, tänker jag. Den typen av tvärsäkerhet ser jag som det största hotet mot skolan, att det skulle finnas ett enkelt svar på vad som är problemet eller lösningen. Fast Ledaren handlar inte om skolan, den är ett raljant försvar för vinster i välfärden. Idag debatteras skolan inte för vad den är eller gör, utan för vad den kan och ska användas till. Utbildning ska ge jobb. Skolor ska prestera än det ena än det andra. Kraven läggs på lärarna vars axlar redan dignar under växande bördor. Läget är allvarligt och det blir inte bättre när fokus i debatten allt mindre riktas mot kunskapen.

Debattörer som Johansson vilka värnar företagens möjligheter att göra vinst drar sig inte för att anklaga alla som inte håller med för att vara DDR-kramande kommunister och flummare. Jag är glad att jag läste regeringens debattartikeln först, för detta gör mig bara beklämd. Jag håller med om att skolans problem inte är Barbara Bergström (grundare av Engelska skolan), men resten är bara en arg och desillusionerad, medelålders, vit mans svammel. Här finns inget försvar för kunskap, bildning och en lärande skola. Bara ogrundade antaganden om marknadens undergörande verkan och nyttan med privata företags möjlighet att göra vinst på skattebetalarnas bekostnad. Eftersom Johansson inte pekar på några som helst problem med dagens system, utan lägger allt sitt krut på att ondgöra sig över hur det såg ut i Sverige när den svenska skolan låg i topp internationellt sett, är det omöjligt att ta honom på allvar. Han vet hur det är och vad som är bra. Och alla som anmäler avvikande åsikt lastas för problemen med att skolan idag inte är en plats där lärandet står i fokus och kunskapen spirar, trots att det är just det som är problemet, att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling långt ifrån är de bästa.

Inrikespolitiskt är Sverige på väg in i en repris på den konfrontation som symboliserades av Rudolf Meidners förslag 1975 till socialisering av företagen. Ilmar Reepalus attack mot företagsamhet inom vård och skola bär samma prägel; avsikten handlar inte om ränteprocent.

Detta är den sista striden för (S) som idébärande rörelse, men Reepalus rytande påminner mest om bilden av en katt som i spegeln ser ett lejon. Som det står i visan som åt alla lycka bär:

”Månn’ guldets kungar nånsin haft ett annat mål än att bli närda av proletärens arbetskraft? Vad han skapat under nöd och vaka utav tjuvarna rånat är, när folket kräver det tillbaka, sin egen rätt det blott begär.”

Jag tappar hakan. Vad menas med detta och vad försöker han säga? Att förstatliga skolan är INTE det samma som att socialisera den. Sverige är den demokrati och så länge Sverige är det kommer skolan att styras på samma sätt som resten av samhället. Privata vinstdrivande skolor har bara funnits i några år. Att förhindra vinstuttag är med andra ord bara en återgång till hur det var innan kunskapsraset inleddes. Att hävda något annat är ren lögn, men det är där vi befinner oss idag och Donald Trump visar vägen.

Förtryckta läkare, sjuksköterskor, förstelärare och tandläkare, förenen eder för att återta vad som är ert! Alltså pengarna som går till Bahamasbolagens feta cigarrökare i stormhatt. Det blir grant att skåda Första maj-teatern, när arbetarmiljonärerna i regeringen går till storms mot ett hav av kval innan de går till sina engelsklektioner eller utlandsupplevelser i regeringsplanet.

Varifrån kommer hatet? Dessutom är det en lögn att alla på den borgerliga sidan är för vinster i välfärden. Enligt en undersökning som Aftonbladet beställt av Inizio är tre fjärdedelar av befolkningen i Sverige motståndare till vinstuttag i skattefinansierad verksamhet. På vems sida står Johansson egentligen? Och vad är det han försvarar egentligen?

Några problem bara. Barbara Bergström, grundare av Engelska skolan, lever i Florida men uppfyller inte nidteckningen av storkapitalisten som profiterar på underklassen. Som entreprenör har hon förverkligat en revolutionär idé: att eleverna i hennes kunskapsskola ska ta av sig mössan, hälsa på lärarna och i stället för Twitter på mobilen ägna sig åt läxor från katedern.

Om det är detta som är skillnaden mellan privata skolor och kommunala, att eleverna på Engelska skolan tvingas ta av sig mössan, hälsa på lärarna och stänga av mobilen, blir frågan än mer berättigad: Vad vinner Sverige som land på att skattemedel hamnar utomlands? På vilket sätt gynnas den svenska skolan av att Barbara Bergström kan plocka ut miljoner i vinst? Vari ligger samhällsvärdet med att låta pengar som arbetande människor i Sverige betalat i skatt försvinna ut ur landet? Om skatten är onödig är det väl bättre att sänka den? Och på vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen? Johansson är så uppeldad av sitt hat mot socialdemokraterna att han helt verkar ha tappat greppet om verkligheten. 

Sådant gillar föräldrar, det är därför köerna till hennes skolor är längre än till och med till sossarnas a-kassor där de outbildade i sosseskolorna slåss om sossejobben till sosselöner.

Hur kan på allvar tro att man ska bli tagen på allvar, dessutom i en så pass viktig fråga som skolan, om man uttrycker sig på det sättet? Så skriver bara den som inte bryr sig ett dugg om skolan. Det Johansson försvarar är privata företags rätt att tjäna pengar, ingenting annat.

Och vems är pengarna? Reepalu & Co låtsas att de tillhör staten, men är inte skolpengen ett sätt att göra skattebetald verksamhet valfri, lite återbäring lika för alla?

Skola och utbildning är i de allra flesta länderna i världen statlig. Sverige sticker ut i det avseendet. Att låta staten driva och kontrollera skolan är inte det samma som att socialisera den, det är ett sätt att garantera likvärdighet. En statligt styrd skola garanterar alla samma förutsättningar att ta del av kunskapen som utgör grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet. Skolpengen bryter med den princip som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Att kalla företagens vinstuttag återbäring är ett hån mot lärarna, eleverna och skattebetalarna. Om en skola inte gör av med pengarna som investerats i verksamheten ska pengarna stanna där, inte plockas ut; särskilt inte i utlandet. Det finns inget försvar för den tanken, i alla fall inte för någon som verkligen värnar kunskapen, vilket Johansson uppenbarligen inte gör.

Pseudodebatten om ”vinster” påminner om Ingvar Carlssons formulering av enhetsmodellen i Individens frihet och framtidens välfärdssamhälle (1985): ”Ett fredligt och händelsefritt land som Sverige har få nationellt sammanhållande symboler … Därför är gemensamma institutioner – samma skolsal, samma sjuksal, samma armé – inte oväsentliga. De bidrar till att forma en nationellt sammanhållande värdegemenskap.”

Alla ska ha det likadant, alltså.

Ingen har någonsin hävdat att alla ska ha det likadant, det enda man sagt är att alla ska få samma möjlighet att som individ ta vara på sina unika förmågor, intressen och möjligheter. Om det kommer an på vilken skola man väljer, eller ens föräldrars socioekonomiska status är risken överhängande att många människor som skulle kunnat bidra till samhällets uppbyggnad istället slås ut och blir en belastning. Hur uppnår man detta genom att låta pengar som tagits ut i skatt från befolkningen fly landet, eller i alla fall skolan?

Vinstspektaklet döljer skolans misslyckande. Profitörerna görs till syndabockar, men vi som växte upp med 60-talets nya läroplaner vet bättre vilka som är skyldiga: de DDR-inspirerade som gav sig på betyg, kunskapsorientering, välutbildade och välavlönade lärare, bokläsning, auktoriteterna i skolsamhället – för att de var borgerliga.

Jag växte upp på 60- och 70-talen, och det är jag evigt tacksam för eftersom det innebar att jag inte utelämnades till min egen bristande förmåga, förståelse och avsaknaden av intresse. När jag gick i skolan var det upp till mig och inte till skolan att lära mig det jag ansåg att jag behövde. Idag mäts skolornas prestationer och lärarna förväntas jaga på eleverna för att skolan ska klara sig i konkurrensen (om elever och deras skolpengar), som är den verkliga boven i kunskapsdramat. Lärarna drivs till gränsen när skolorna skär ner för att få den krympande ekonomin att gå ihop. Något annat finns inte att spara på. Större klasser, mindre material, sämre mat och så vidare. Och sortering av elever i lönsamma och kostnadskrävande. Det är enda sättet att tjäna pengar på utbildning. Några effektivitetsvinster finns inte att göra i undervisningsverksamhet, bara besparingar i sådant som underlättar lärandet, det vill säga material, tid och marginaler. I en statlig skola går varenda krona som läggs på verksamheten till människorna som finns och verkar där. Och om effektiviteten är sämre gynnar det lärandet och kunskapsutvecklingen, så det är bara positivt. Vinstkrav på en verksamhet som skolan innebär att förutsättningarna för lärande försämras, och det missgynnar alla som lever i Sverige.

Vi vet att klassfienden var några andra: vänsterflummande politiker, lärarfack och pedagogikforskare som under decennier brutit ned bildningsarvet från meritsamhället för att ersätta det med postmodern begreppsupplösning och identitär kvotering.

Ni är problemet, inte Barbara Bergström.

Inte ett enda argument för vinst har förts fram, bara svepande anklagelser och grundlösa påståenden. Jag håller med om att problemet med svensk skola inte är Barbara Bergström. Problemet är alla dem som likt Mats Johansson försvarar hennes rätt att dränera, inte bara det svenska skolsystemet, utan även samhället, på pengar genom att tillåta att pengar som skulle kunna användas i skolan flyttas utomlands och hamnat i fickorna på människor som bara bryr sig om sitt eget väl och ve. En kunskapsnation kan bara byggas underifrån, tillsammans och genom att placera kunskapen i centrum. Debatten om vinsten tar fokus från verksamheten och bör redan av det skälet förbjudas. Sverige lyckades med hjälp av skattemedel göra vårt land till ett kunskapsföredöme, så allt tal om att vinst är en förutsättning är rent nonsens som helt saknar förankring i sinnevärlden.

Vinsten med skolan är kunskapen

Gustav Fridolin, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi skriver idag på Brännpunkt om regeringens syn på skolan. Inte säker på vad jag tycker. Svårt, så klart att vara politiker. Lätt att sitta på sin kammare och ha åsikter, eller att bara nöja sig med att känna efter utifrån sin egen situation och upplevelse. Fast lärare blir man inte av en slump. Det är inte bara ett jobb bland andra. Och forskarbanan kräver uthållighet, intresse och en aldrig vikande vilja att vara (kvar) i kunskapen. Jag har åsikter, men det är inte bara åsikter. När jag skriver om skolan är det inte bara en partsinlaga, det handlar alltid om kunskapen i första hand. Jag växte upp och misslyckades i en förlåtande och kunskapsfokuserad skola och fick en andra chans på KomVux som fortfarande fungerade på just det sättet. Sedan fick jag känna på och uppleva glädjen och tillfredsställelsen i att under sex år som student på Göteborgs universitet verkligen få vara i KUNSKAPEN. Dagens skol- och utbildningsverklighet kom i kapp mig i samband med att jag blev docent och sedan dess har jag oroats och skrivit om skolan av just den anledningen, att jag inifrån tvingats se på hur det som gett mitt liv mening, allt det jag tror på, förändrats till oigenkännlighet. Jag skriver inte för egen del, för jag klarar mig nog och mitt arbete är trots allt fortfarande meningsfullt. Jag skriver för de unga och för Sverige, som behöver kunskapen vare sig de vill eller ej och även om allt fler förstår. Jag hoppas, vill och tror att det ska gå att vända utvecklingen.

Det svenska skolsystemet är världs­unikt i hur det bygger på marknadsmekanismer. Inget annat land i världen kombinerar fritt skolval, avreglerad etableringsrätt för fristående skolor, offentligt finansierad skolpeng och vinstintresse. När reformerna bakom detta avreglerade skolsystem röstades igenom på 1990-talet var tanken att det skulle höja resultaten, stärka likvärdigheten och skapa en mångfald av peda­gogiska alternativ anpassade efter elevernas olika behov.

Med facit i hand är det tydligt att så inte blev ­fallet. I en Harvardstudie från 2012, där man jämförde kunskapsutvecklingen i 49 olika länder mellan 1995 och 2009, hade Sverige sämst utveckling av alla. Det är vår tids stora politiska misslyckande. Många olika­ faktorer har sammantaget bidragit till denna utveckling och alla måste nu vara öppna för att ompröva­ så vi kan bygga ett starkare skolsystem. Då måste också marknadsmodellerna ifrågasättas.

Det börjar bra. Dagens svenska skolsystem är ett kapitalt misslyckande. När jag började på högskolan hade jag ingen aning om att jag gjorde det i en brytningstid. Det var först när jag blivit doktorand som jag märkte att något höll på att hända. Sedan gick det snabbare. 2003 anställdes jag på en nybildad högskola. Då fanns det fortfarande pengar. Det satsades på högskolorna och jag kom in i den världen i en expansiv fas. Skillnaden i arbetsvillkor mellan universitetet jag kom ifrån och högskolan jag anställdes på var stor. Jag fick 20 procent i tjänsten för kompetensutveckling och arbetsgivaren betalade böckerna jag undervisade på. Och timtilldelningen på kurserna jag undervisade på var generös. Redan då visste jag att det inte skulle vara för evigt, att det inte var ett normaltillstånd. För ekonomiseringen av den högre utbildningen var redan då ett tydligt faktum. Neddragningarna, effektiviseringshetsen som jag märkt av under doktorandåren, nafsade mig i hälarna men jag lyckades trots allt bli docent. Sedan lades kulturvetarutbildningen ner. Utbildningsutbudet reducerades och allt mer fokus lades på formen och utvärderingarna. När jag började studera talades det aldrig om kvalitet. Vi var alla, både lärare och studenter, fullt upptagna med kunskapen. Jag hade den största respekt för mina lärare, men så här i efterhand inser jag att vi alla satt i samma båt. Mina lärare blev efterhand mina vänner, eftersom vi hade ett gemensamt intresse för kunskapen. Det som gör mig mest ledsen är att både jag och kunskapen, av förfärande många av dagens studenter, betraktas som ett hinder på vägen ... Mot vad då? Vad ska men med en examen om man bara har betygen men saknar kunskapen? Ansvaret för misslyckandet vilar tungt på politikerna som drivit igenom reformerna utan förståelse för vilka krav som kunskapen ställer på den som verkligen vill lära och leva som man lär.

I den här artikeln vill vi, från regeringens håll, redogöra för några viktiga utgångspunkter inför de kommande diskussionerna, med partier på båda sidorna blockgränsen.
Valfrihet och fristående skolor är här för att ­stanna, men likvärdigheten mellan skolor ­måste säkerställas.

Jag vill tro på politikerna denna gång. Men det finns så många hot. Alliansen vill ta över, inte bara skolan utan ledningen av hela landet. Och skolan har kidnappats och gjorts till slagträ i debatten. Lärarna har först trampats på och sedan, när de önskade resultaten uteblivit, har nya reformer genomdrivits. Svensk skolpolitik har under många år byggt på en verklighetsfrämmande kunskapssyn. Björklund talade under sina åtta år vid rodret om att Atlantångaren han var kapten på tog tid att vända, men i själva verket styrde han skutan med fast hand rakt mot det isberg som Paulo Macciarini kan sägas representera. Låt oss hoppas att dagens debattartikel är ett tecken på uppvaknande. Än har den där båten inte sjunkit. Hamnar bara kunskapen i centrum på riktigt går det snabbt att vända utvecklingen.

Många fristående skolor gör ett bra jobb och bidrar till den pedagogiska utvecklingen. Men det finns ett antal systemfel som måste åtgärdas. I dag sorteras barn mellan olika skolor i alldeles för hög utsträckning utifrån bakgrund och föräldrars utbildningsnivå. Bostadssegregationen förstärks i skolsegregation. Skolor med tuffare förut­sättningar har ofta har svårare att rekrytera erfarna lärare, och de skilda förutsättningarna leder­ till att barn i olika skolor möts av skilda krav och förväntningar från skolpersonalen. En avgörande framtidsfråga för den svenska skolan är att segregationen minskar. Vi vill behålla möjligheten att välja skola, men skolvalet behöver kombineras med starka system för att skapa likvärdighet och bryta segregation mellan skolor. Urvalssystemen ska kunna utformas så att de skapar bättre förutsättningar för blandade klasser med elever från olika bakgrunder än vad de gör i dag. Vi behöver hitta sätt att öka drivkraften för skolor att arbeta med elever med olika bakgrund och förutsättningar, där en tänkbar väg framåt är en mer kompensatorisk finansiering.

Fast skolan kan aldrig bryta segregationen. Kunskapen kan det, men aldrig skolan. Det är ett feltänk som visar att man fortfarande tänker sig att skolor presterar, att skolornas resultat kan styras med hjälp av regler. New Public Management är problemet, inte lösningen. Jag tror inte att valfrihet är nyckeln till framgång, jag tror inte på några enkla lösningar. Jag tror på kunskapen. Skolan är en möjlighet, inte en skyldighet. I ett kunskapssamhälle erbjuds alla möjligheter att utbilda sig, men det är och kan aldrig vara någon annans ansvar att göra det. Lärarna måste ägna all sin tid och kraft åt kunskapen. Resten är upp till elever och deras föräldrar. Valfriheten ger sken av något annat och bygger på en kunskapssyn som jag inte förstår. Idag väljer man först och främst BORT skolor med sämre resurser, man väljer inte aktiv skola av något annat skäl än resurserna. Bara genom att ge alla SKOLOR samma möjligheter kan alla elever erbjudas samma chans att utbilda sig och få de kunskaper som behövs för att klara sig genom livet. 

Ett skolsystem byggt på tillit och kvalitet.

Vinsten som drivkraft för att bedriva skol­verksamhet är problematisk av flera skäl. Peda­gogiska vägval ska styras av vad som ger bästa möjliga skola. Höga betyg ska ges för att eleverna uppnår dem, inte för att det ger en bra bild av skolan. Ett oreglerat vinstintresse i kombination med skolpeng skapar en drivkraft att sänka kostnaderna på bekostnad av kvaliteten. Om en skola exempelvis lyckas attrahera ett mer resursstarkt urval av elever så kan goda resultat erhållas trots att man minskar lärartätheten, håller låga lärarlöner eller har hög andel obehöriga lärare.

Skolpengen för in ett ekonomiskt moment i skolan. Ekonomin skymmer sikten och tränger undan kunskapen, både för rektorerna, lärarna, eleverna och deras föräldrar. Pengarna som samhället lägger på skolan ska gå till kunskapsutveckling, inte till aktieägarvinster. Så länge marknadskrafterna styr svensk utbildning kommer kunskapen aldrig att kunna återupprättas. Kunskap är en INVESTERING som kostar pengar, inte en verksamhet som genererar vinst. Kunskap är grunden för en stabil ekonomi och en hållbar utveckling. Företagen ska ANVÄNDA kunskap, inte tjäna pengar på utbildning. Den så kallade flumskolan hade fortfarande kunskapen i fokus. Därför var det en kunskapsskola trots att den inte var oproblematisk. En marknadsanpassad, resultatstyrd skola är ingen SKOLA, det är något helt annat. Och resultatet syns i Pisamätningarna.

Detta gör sammantaget att den som värnar kunskap och kvalitet men inte vill ifrågasätta fristående skolors möjlighet att ta ut vinster riskerar behöva ägna sig åt snåriga detaljregleringar. Sådana regleringar står i bjärt kontrast till vad som var syftet med friskolereformen från början: pedagogisk mångfald och nära anpassning till elevernas behov. Bara i Sverige har vi sett en kraftigt ökande byråkrati kring skolan under 2000-talet. Svensk skola ska drivas med kunskap som ledstjärna. I valet mellan att släppa fram alla huvudmän och sedan detaljreglera dem, eller att ha god kontroll på vilka som får driva skola och bara släppa fram kvalitetsmotiverade huvudmän, väljer vi det senare.
Resursutnyttjandet i skolsystemet ska öka och marknadens logik ska inte styra.

Detta låter hoppfullt, men jag ropar inte hej förrän jag sett reformerna klubbas igenom i riksdagen. Kunskapen i centrum borde inte vara temat för en debattartikel om skolan. Det borde vara en självklarhet, vilket det långt ifrån är. En radikal åtgärd som verkligen skulle sätta KUNSKAPEN i centrum vore att helt slopa alla arbetsuppgifter som inte handlar om kunskap och lärande i skolan. LÄRARNAS dokumentation och uppföljningar leder inte till att elevernas kunskaper blir bättre, och administrationen gör inte att lärandet förbättras. Är det kunskap vi vill ha, verklig kunskap, på allvar, finns inga genvägar. Allting börjar med lärarnas möjligheter att fokusera på KUNSKAPEN och allt som tar tid och fokus från dessa uppgifter utgör hinder för utvecklingen av en kunskapsnation. Utbildning går aldrig att kontrollera. Kunskap kan med rätt incitament lockas fram, men utan hårt eget arbete och studiemotivation från elevernas sida spelar det ingen som helt roll vad lärare, rektorer och politiker gör. Detta måste vi våga tala om. INDIVIDENS ansvar för kunskapsutvecklingen. Idag lämnas elever och studenter utanför debatten, som därmed handlar om allt annat än vad den borde handla om.

I nu­varande system finns det ingen aktör som har förutsättningar att ha det samlade planeringsansvaret för skolverksamheten inom ett geografiskt område.

I stora delar av landet kan eleverna långt ifrån välja mellan alla gymnasieprogram. I andra fall konkurrerar flera kommunala och fristående skolor om ett alltför litet elevunderlag med halvtomma klasser. Marknaden har inte lett till ett bra utbud av alla gymnasieprogram i alla delar av landet, däremot till ett överutbud av breda populära program i starka marknadslägen. Det är ett dåligt resurs­utnyttjande som leder till allvarliga brister på yrkes­utbildad arbetskraft i stora delar av landet.

Det är tydligt att de reformer av skolan som genom­fördes på 1990-talet inte fick önskade konsekvenser. Vi vill hitta långsiktigt stabila överenskommelser på skolområdet där kunskap, likvärdighet och bildning står i centrum – inte skolföre­tagens vinstjakt. Efter att Välfärdsutredningen presenteras i morgon kommer regeringen att samtala med de borgerliga partierna kring de förslag om vinst­begränsning som utredningen lägger fram. Skolan är alldeles för viktig för att användas som ett slagträ i den poli­tiska debatten.

Jag lägger märke till att debattartikeln inte för fram någon ny och revolutionerande tanke om vad som bör göras. Fokus i artikeln handlar om att placera makten över utbildning där den hör hemma. Det är positivt och inger hopp. Kunskapen är grunden för allt. Kunskapen är ljuset som bekämpar mörkret. Det är kunskapen som ska debatteras, inte skolan, lärarna eller olika pedagogiska metoder. En kunskapsnation kan bara byggas från grunden, med kunskapen i centrum.

Genetik, genus och makt

Efter att ha försökt göra en insats på Facebook rörande genusvetenskapens vetenskaplighet drabbades av jag en enorm trötthet. Orken och lusten att skriva försvann. Men jag ska ändå försöka, och här slipper jag svara på frågor som inte syftar till något annat än att misstänkliggöra den som svarar. Jag hittar en gammal men fortfarande aktuell och intressant Understräckare i SvD om genetik, som väcker tankar.

Artikeln väcker en lång rad frågor med kulturvetenskaplig bärighet om makt, till exempel. Genetikforskarna är inte farliga och kunskapen i sig är heller inte hotfull, det är vad vi (samhälleligt och kulturellt) gör med insikterna som är problematiskt. Det finns hur många faror som helst med denna utveckling! Men innan jag fördjupar resonemanget måste det påpekas att jag inte vill underblåsa någon moralisk panik, vilket är en vanlig reaktion när ny teknik hotar att förändra förhållanden för vanliga människor. Tvärtom ser jag, liksom experterna på området, att här finns en rad möjligheter. Bara för att nämna ett som nämns i artikeln, den som får veta att man har hög risk att utveckla Alzheimer längre fram i livet kan med denna vetskap i bakhuvudet leva mer intensivt under tiden fram tills sjukdomssymptomen visar sig, och han/hon kan dessutom i ett tidigare skede få bromsmediciner. Det finns så klart en hel massa andra fördelar också, men samtidigt lika många faror.

Genetisk information, i sig är inte farlig, men genetisk information som sprids inom ramen för ett kulturellt sammanhang riskerar att utvecklas till ett hot mot hela vår existens som vida överstiger hotet om terrorism som idag ibland framstår som det enda hotet. Varför då, undrar ni kanske? Jo, för att vi redan nu befinner oss i ett system där maktordningar sätter hinder och fördelar möjligheter i långt högre grad än vi till vardags vågar erkänna. Detta är kulturvetenskapens expertområde, och det behövs för att balansera upp genetiken, annars utsätts mänskligheten för gigantiska risker.

1. Vem äger informationen? Jag, eller försäkringsbolagen? Det går aldrig att hantera den här typen av kunskap på ett säkert sätt. Låt ingen få er att tro något sådant. Finns informationen, ja då kommer den att spridas, användas och den kommer inte att underlätta för oss som individer, oavsett vilken information gensekvensen bär på.

2. Genom att fokusera på generna, genom att söka svaret på frågan om vem jag är som människa i generna, riskerar vi att få för oss att vi är robotar som styrs av små bitar av information, och vi lägger våra liv i händerna på ett fåtal individer (genetikexperterna) som visserligen har djupa kunskaper om viktiga aspekter av våra liv, men som på inget sätt har någon överblick och därför inte får inneha monopol på kunskapen.

Vad jag vill peka på är att vi som människor är långt mer komplexa varelser än vad genetikerna vill få oss att tro. Kulturvetare har under lång tid och på olika sätt visat i hur hög grad makt och strukturer, det vill säga överindividuella aspekter, styr oss människor och reglerar vår vardag. Det betyder inte att kulturvetarna skulle utgöra något alternativ till genetikerna, jag vill bara poängtera att det är i mellanrummet, i respektfulla samtal, mellan kunniga människor med olika kompetenser, som svaren på frågorna om vad en människa är och hur vi ska leva för att skapa det bästa samhället kan växa fram. Bara så får vi en långsiktigt hållbar utveckling.

Här vill jag lyfta fram Donna Haraways kunskapsteoretiskt kritiska resonemang som inte går ut på att ifrågasätta enskilda individer (läs genetikexperter), det hon studerar är uteslutande konsekvenserna av vetenskaplig praktik. Särskilt viktigt är det att vara kritisk mot all forskning som uppfattas som självklart positiv, för det är när vi håller med om och känner oss övertygade av, som vi är som mest sårbara för makt (i en kulturvetenskaplig betydelse av begreppet). Humanism, till exempel, betraktas vanligtvis som något positivt och att omtalas i termer av humanist brukar anses hedrande. Författaren, forskaren och miljöaktivisten David Ehrenfeld menade emellertid redan vid slutet av 1970-talet i boken The Arrogance of Humanism att humanismen misslyckats kapitalt. Han visar hur mänskligheten gång på gång kommit till korta och uppmärksammar olika negativa konsekvenser som humanismen har på sitt samvete. Till exempel oförmågan att inse det som den engelske biologen, antropologen och samhällsvetaren Gregory Bateson formulerar så vackert i titlarna till två böcker som sammanfattar hans livsverk, Ande och Natur. En nödvändig enhet och Steps to an Ecology of Mind.

Ehrenfeld, Bateson och Haraway menar att människan är en del av naturen och att naturen oundvikligen är en del av människan, samt att alla försök att peka på eller upprätthålla någon absolut gräns mellan dessa aspekter eller storheter är problematiska och bör betraktas som uttryck för maktutövning. Människan är en biologisk varelse och det är en egenskap hon delar med en hel massa andra organismer på jorden med vilka hon kämpar om det begränsade utrymme i universum som allt och alla är hänvisade till.

Ett annat sätt att sprida medvetenhet om detta livets faktum är att göra som den världsberömde neurologen Antonio Damasio gör i sin bok Descartes misstag, där han visar att det är ett misstag att skilja på kropp och medvetande. Kroppen och hjärnan är helt enkelt oskiljaktiga. Hjärnan kommunicerar oavbrutet med hela kroppen, som i sin tur fungerar som receptor för hjärnans interaktion med omgivningen. Damasio (2004:200) hävdar att alla tankar på ett ”rent förnuft” är befängda och helt saknar empirisk grund. Människan är i mycket högre grad än man tidigare trott styrd av känslor. Det är, menar Damasio, helt enkelt en nödvändighet eftersom hjärnans kapacitet, hur fantastisk den än är, är för liten för att hantera mängden information som krävs för en sådan tankeoperation. I slutet av boken skriver Damasio (2004:279) följande som en lysande sammanfattning av arbetet.

En uttömmande förståelse av det mänskliga medvetandet förutsätter ett perspektiv på hela organismen. Medvetandet måste återföras från positionen av immateriell tanke till de biologiska livsprocessernas rike, och länkas samman med en hel och odelad organism där kropp och hjärna samverkar och tillsammans interagerar med en fysisk och social omgivning.

Neurologen och hjärnforskaren David Ingvar (2001) menar också att hjärnan är beroende av ett ständigt flöde av information från omvärlden, att isolering till och med kan ge upphov till medvetandestörningar, desorientering och hallucinationer. Konsekvensen av Ingvars, Damasios och andra neurologers arbete är att den absoluta gränsen mellan människans kropp och dess omgivning luckras upp. Det råder alltså konsensus mellan forskare från en lång rad olika discipliner om att gränsen mellan individerna och deras omgivning, mellan arv och miljö, är högst diffus och porös. Det kan illustras ytterligare med hjälp av ett annat citat från Damasios bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan.

Att uppleva lust och olust, smärta och glädje, går ut på att biologiska processer i vår kroppsuppfattning (som den kommer till uttryck i hjärnans kroppskartor) anpassas i bestämda mönster. Preparat som morfin eller acetylsalicylsyra (asprin) förändrar det mönstret, vilket också ecstasy, whiskey, smärtstillande medel, meditation, förtvivlan, hopp och frälsning gör. (Damasio 2003:125).

Människa är med andra ord inget absolut begrepp, det är en porös och högst tillfällig såväl biologisk som social konstruktion under ständig tillblivelse som för sin överlevnad är beroende av interaktion med omgivningen. Tyvärr urartar integrationen allt som oftast. Särskilt när kunskapen som finns krockar med ens föreställningar, vilket drabbar genusvetenskapen särskilt hårt.

Mellanrummens poesi och vetenskaplighet

Livet utspelar sig mellan födelsen och döden. Även om ingen vill så är det ett faktum att alla en gång ska dö. Målet med livet finns med andra ord någon annanstans än där, vid dess slutpunkt. Den som lever vill göra det länge och fullt ut. Därför fyller man livet med så mycket innehåll som möjligt, i alla fall vi som lever i Sverige och västvärlden, vi som är privilegierade nog att kunna stänga gränsen till vårt land och våra förmåner när trycket från omvärlden blir för hårt. Snabbare och snabbare jagas det upplevelser. Livet flimrar förbi. Hur mycket minns man egentligen? Hur ofta finns det tid och möjlighet att stanna upp och tänka efter, ta in och bearbeta upplevelser? Jag försöker. Det går sådär. Ingen människa är en ö. Livet levs tillsammans och människa blir man ihop med andra. Ju mer jag tänker kring dessa saker, desto tydligare blir det att svaren på alla verkligt viktiga frågor finns mellan. Det handlar om både och, oftare än aningen eller. Mer eller mindre av det ena eller andra. Livet utspelar sig mellan liv och död. Det handlar inte om antiungen eller utan om vad man gör av tiden och utrymmet mellan. Kunskap är också ett slags mellanrum. Det handlar varken om fantasi ELLER fakta. Kunskap består av både och. Fantasin spänner bågen som ger kunskapens pilar kraft nog att närma sig vetandets gränser. Forskning är ingen exakt vetenskap. Om den vore det skulle forskningens resultat bli meningslöst. Exakta kopior är upprepningar av samma som inte tillför samhället något. Därför behövs både fakta och fantasi för att gjuta liv i samhället och kunskapen.

Letar på nätet och hittar en Understreckare som tangerar dessa frågor, som undersöker det där mellanrummet. Det är Jonas Andersson som skriver, och jag tänker och samtalar med hans ord. Debatten handlar om antingen eller, om att vinna eller förlora. Samtalet handlar om att upptäcka mellanrummets möjligheter, om att lyssna, lära, uppleva och ta in och få ut så mycket om möjligt av mötet och det som händer där. Jag vet som vanligt inte vart detta tar vägen. Kastar mig bara ut och söker mig fram i mellanrummet som öppnar upp sig och utvecklas i den obönhörliga rörelsen framåt.

Hur beskriva relationen mellan filosofin och dikten? Som ett gammalt gräl, lyder svaret i en av den västerländska filosofins urkunder. I Platons ”Staten” anklagas diktarna för att framställa gudarna som strids- och hämndlysta intriganter. Sådana gudar är lika dåliga förebilder för våra barn som för idealstatens väktare.

Klart att det uppfattas som ett gräl för Platon. Utgår man från att det finns en evig sanning måste man slåss för det som är rätt och riktigt. Finns det bara en enda väg fram måste den försvaras mot irrläror som leder mänskligheten på avvägar. Sanningens härförare kämpar mot mörkrets makter. Tänker man så blir poesin en farlig lockelse. Fantasi blir slöseri. En enda rätta läran är en och odelbar. Är man oense kan bara en ha rätt. Självklart vill jag att det ska vara jag. I sanningens namn vänds människor mot varandra. Sökandet efter det enda rätta svaret sliter isär och skapar klyftor. Det är inte så jag ser på kunskap. Vetenskap handlar om att undersöka världen, inte om att försvara sanningen. Därför vänder jag mig till poesin och använder fantasin när jag kör fast. Kulturen jag forskar om är föränderlig och öppen. Det är sanningen, men som svar betraktat är det meningslöst. Vart är vi på väg? Vad är möjligt? Vilka förutsättningar finns att påverka förändringens riktning? Den typen av frågor intresserar jag mig för. Jag söker inga svar och strider inte för någon sanning. Jag undersöker det som finns mellan människor och använder både fakta och fantasi, både poetiskt skapande och vetenskapliga metoder. Och jag rör mig tillsammans med kulturen jag studerar. Jag samtalar mig genom livet.

Men framför allt retar sig Platon på diktarnas visdomsanspråk, och i synnerhet på pretentionen att föra gudarnas talan. Medan Sokrates berömda vishet sammanfattas med att han vet att han inte vet, utger sig diktarna för att veta desto mer. I själva verket står det illa till med deras kunskaper, menar Sokrates. Homeros yttrar sig om medicin, styrelseskick och krig – men har själv varken varit läkare, statsgrundare eller härförare. 

Hos Platon blir diktarna ifrågasatta och rentav förlöjligade, för att slutligen uteslutas från det ideala samhället. Sokrates anför både pedagogiska och moraliska skäl till den hårda hanteringen, men det tyngst vägande argumentet mot diktarna har en kunskapsteoretisk karaktär: diktaren avbildar de i sinnevärlden förnimbara tingen, som i platonsk föreställning endast är en avspegling av tingens idé eller form. Därmed har diktaren fjärmat sig ännu ett steg från sanningen.

Sanningen som ingen känner är det påfallande många som hävdar sig vara del av. Platon var varken den förste eller siste. Kampen mellan ont och gott, bra och dåligt, sant och falskt, antingen eller är evig. Kanske för att det är enkelt att bestämma sig och sedan hålla fast vid det man bestämt sig för. Och är man många som bestämmer sig tillsammans infinner sig en behaglig känsla av gemenskap. Fast det finns ett pris att betala för känslan. De andra, de som inte tänker som blir ett hot. Manegen är krattad för kamp och krig, och när blod en gång har spillts lever processen sitt eget liv efter det. Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.  

”Det finns en gammal konflikt mellan filosofin och dikten”, säger Sokrates. Om denna konflikt, som gör sig gällande genom hela vår idéhistoria, handlar Raymond Barfields The ancient quarrel between philosophy and poetry (Cambridge University Press, 278 s). 

Boken börjar med Platon och slutar med den ryske språk- och litteraturteoretikern Michail Bachtin. Däremellan figurerar ett par dussin tänkare från antiken till modern tid, med fokus på bland andra Aristoteles, Plotinus, Augustinus, Boëthius, Thomas av Aquino, Kant, Hegel, Kierkegaard och Nietzsche. 

Listan för ett sådant här mastodontämne kunde så klart göras ännu längre, men Barfield har av allt att döma i tid erinrat sig om tyngdlagen. Boken är behagligt skriven och bildar en sammanhängande berättelse, vilket får ses som en dygd inte bara för den som skriver om gränslandet mellan filosofi och dikt. Att med Platon som en given utgångspunkt avsluta med Bachtin ger dessutom berättelsen en ganska elegant cirkelkomposition: Platon är ju filosofen som utesluter diktarna i samband med att han ger sanningsmonopolet åt filosofin. Med sitt dialogbegrepp utmanar Bachtin varje anspråk på sanningsmonopol, samtidigt som han anknyter till dialogens sokratiska ursprung.

Vackert. Vetenskap kan vara en levande, skapande verksamhet. Och är det förståelse för livet man söker är både filosofi och poesi oumbärliga redskap. Kunskapen finns inte i det ena eller andra lägret, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Därför är debatter och bråk så förklastliga. Det ingenmansland som håller de stridande sidorna isär blir ett dödens fält, en ofruktbar och meningslös plats. Tystnad, eftertanke och reflektion finns det varken tid eller möjlighet till i vetenskapskrigen som rasat sida vid sida med religionskrigen sedan tidernas begynnelse. Den enda vägens försvarare bekrigar varandra hela tiden. För vad? Varför? Om det fanns en enda sanning, ett enda rätt svar borde man hittat det nu kan man tycka. Ändå fortsätter striden. Det kostar tid, pengar och kraft. Och ju viktigare det är att vinna desto mindre tid för över för reflektion över rimligheten i krigandet. Varför inte stanna upp och lyssna på varandra? Varför inte odla blommor i utrymmet mellan, varför inte skapa en ömsesidigt berikande trädgård i mellanrummet? Varför inte samverka och söka förståelse för varandra? Livet kan levas på oändligt många olika sätt. Det finns inget enda bästa sätt, utom möjligen för var och en av oss. Fast hur vet man att just mitt sätt är det bästa om det är det enda sättet man känner till? Bara för att man lyssnar och tänker efter betyder inte att man måste hålla med. Konsensus är inte målet med samtalet, det är utbytet av tankarna, lärdomarna man kan dra och kunskapen som utvecklas tillsammans.

I dag förs en diskussion om informationsteknologins eventuellt distraherande inverkan på vår förmåga att koncentrerat ta till oss skönlitterära verk. För Platon är det litteraturen själv som distraherar. I början av ”Staten” ställer sig Sokrates kritisk till diktarna, men förhåller sig fortfarande öppen i frågan om man bör tillåta tragedi eller komedi innanför idealstatens murar. Mot slutet, i den sista av de tio böckerna i ”Staten”, avgörs saken: med undantag för ”hymner till gudar och lovprisningar av dugliga män”, ska dikten ut. 

Det filosofiska huvudargumentet har redan berörts: att dikta är för Platon att imitera, och att imitera är att fjärma sig från sanningen. Att imitera innebär också att distrahera från sanningen. Diktaren är, liksom målaren, hänvisad till att endast återge en del av, eller en viss aspekt av, ett avbildat föremål. Ställda inför det avbildade föremålet kan vi som betraktare likväl förledas tro att vi nu har fått en fullständig bild – eller rentav inbilla oss att vi står inför föremålet själv. 

Poesi handlar väl om att skapa, om att med fantasins hjälp ta sig till platser som inte existerar, om att utforska det som finns bortom horisonten. Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Poeten tänjer på gränserna och utforskar möjligheter. Undersöker man kultur är avbildande meningslöst, för kultur är den plats där livet utspelar sig. Kulturen är ett mellanrum som är allas eller ingens och som hela tiden förändras tillsammans med och i dynamiken som uppstår när de som befinner sig på olika sidor av mellanrummet förhåller sig till varandra och till det som finns mellan dem. Någon gång måste en tanke väckas för att det ska gå att skapa något nytt. Kreativitet och ny-tänkande är därför viktiga egenskaper för att ett hållbart samhälle ska kunna växa fram, mellan människorna. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring. Därför är kulturvetenskap en verksamhet som bedrivs mellan (sanningssökande) filosofi och poesi, ett slags samtal. Vad är möjligt? Vad är önskvärt? Vad finns redan och vad är tänkbart? Fantasin är ett slags öppen och föränderligt tänjbar gräns. Sanningen är absolut. Den stänger in och hindrar utveckling. Låser fast och måste försvaras. Lika illa som det är att förlora sig i drömmerier är det att fastna i frågan: Är det rätt och riktigt? Någonstans mellan finns vägen fram, inte antingen eller. Både och. Svaret finns mellan.

Det som i sammanhanget skiljer filosofen från diktaren är att den förre inte låter sig nöja med det enskilda, utan strävar efter att nå insikt om helheten. Och medan diktaren beskriver, ställer filosofen frågor. När diktaren exempelvis avbildar ett skönt föremål, frågar sig filosofen vad skönheten är. ”Filosofi” betyder ju ”kärlek till visdom”, och liksom varje förälskad är filosofen inte tillfreds med mindre än hela det älskade föremålet.
Sedan gammalt har filosofin delvis definierat sig själv som en verksamhet vars påståenden och metoder skiljer sig från diktarnas. De filosofer Barfield ger sig i kast med förenas av att på olika sätt erkänna diktens roll för filosofin. Några av dem använder diktarens redskap i det filosofiska arbetet, medan andra strävar efter att hålla diktaren på plats. 

Platon hör utan tvekan till den senare kategorin, men hör han också till den förra? Nietzsche hävdar i ”Tragedins födelse” att Platon genom sina dialoger uppfann romanen. Barfield noterar att Platons ”dialoger” faktiskt liknar imitationer av dialog. Här uppenbarar sig en paradox: i samma ögonblick som Platon låter Sokrates framföra filosofiska argument för diktens uteslutning, avslöjar sig filosofin som dikt. 

Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer. Kanske är det den plågsamma insikten om detta som ger upphov till viljan att bekämpa den som inte ställer upp på det som jag anser? I fantasin fungerar allt och där finns inget som stör. I föreställningens värld är allt perfekt. Verkligheten är dock något annat. Om bara inte … Om bara inte. Tänk om paradoxerna kunde accepteras som oundvikliga delar av den verklighet vi alla både delar och är del av, som vi är medskapare av och som växer fram mellan? Tänk om samtal var vägen fram, istället för debatten. Tänk om!

Frågan uppstår: om diktarna ljuger och bedrar oss, som Platon hävdar, varför ska vi lita mer på honom än på någon annan diktare? Barfield hänvisar till ett ställe i Platons sjunde brev, där han säger sig aldrig ha skrivit ned sin sanna filosofi. Den sanna filosofin är en aktivitet som pågår i vår själ och låter sig inte fångas i nedtecknade ord. Men i vad består då alla dessa tusentals sidor från Platons penna? I en bild av filosofin menar Barfield, och ansluter sig därigenom till filosofen Stanley Rosen. Närmare bestämt i en bild av hur Sokrates ställer frågor om det sanna, goda och sköna – och på så sätt träder fram som ett föredömligt exempel för vårt eget sökande. 

Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av? Vad är meningen med livet? Går det att veta, eller är det kunskap som måste skapas. Är meningen med allt något som måste uppfinnas, skapas? Då behövs inte bara sanningssökande filosofer och naturvetenskap, diktare är lika viktiga. Kreativa människor som kan föreställa sig det otänkbara, som med hjälp av fantasins hjälp kan ta sig bortom tidens och tillvarons gräns. Framtiden är öppen. Till dels skapas framtiden av oss, men  bara delvis. Människan är medskapare, inte kreatör, till verkligheten. Därför behövs både vetenskap och poesi. Svaren som behövs finns mellan. Samtal är därför vägen fram.

Det finns med andra ord en efterbildning som för oss vilse och en som kan leda oss rätt, och Platons dialoger hör underförstått till den senare kategorin. Annars tycks regeln gälla att där dikten går in, går vettet ut. Sokrates: ”Om du släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som allmänt anses vara det bästa i alla tider – förnuft”. Diktarna har enligt Sokrates en förmåga att korrumpera våra medvetanden och vad värre är – de kan korrumpera även den bäste av oss. Så lyder en tidig filosofisk dom över dikten. 

En aspekt som Barfields studie utelämnar är att diktarna knappast stått svarslösa inför dylika angrepp. Från komediförfattaren Aristofanes skurrila Sokratesportätt till Voltaires mästrande magister Pangloss har diktarna i sin tur angripit filosoferna för deras hårklyverier och verklighetsfrånvända ordvrängeri. 

Det handlar inte om antingen eller. Både och är ett tillstånd som vi måste lära oss hantera. Livet händer mellan, alltid mellan. Mer eller mindre av både och. Antingen eller ger oss bara halva svaret. Andas in, andas ut. Födelse och död. Rörelse, förändring. Den enda vägen leder alltid fel, föd den leder till en plats utan liv, utan förändring, ett evigt, perfekt tillstånd av livlöshet. Tillvaron består av dissonanser, och utmaningar. Det är inte problematiska inslag i livet. Det är livet som det ser ut i verkligheten. Edens lustgård är en dröm, en poetisk föreställning om ett lyckorike. Och den drömmen hjälper oss att orka leva med paradoxerna. Det skulle kunna vara bättre. I framtiden kan det bli bra. I morgon. Sedan. Utan hoppet om att det kan bli bättre, vad vore livet då värt? Trots allt vet vi att vi en gång ska dö. Och den som lever vill inte dö. Vi vill leva, och allt som hjälper oss leva fullt ut är bra. Vetenskapen hjälper oss att leva längre, men poesin och drömmarna hjälper oss att fylla resan mot det oundvikliga slutet ed mening. Både och, inte antingen eller. Livet är ett mellanrum mellan hopp och förtvivlan.

En filosof som hävdade att förundran är utgångspunkten för såväl filosofin som dikten var Platons lärjunge Aristoteles. Aristoteles vänder sig visserligen aldrig direkt mot sin lärare i frågan om diktens status, men hans sätt att närma sig ämnet framstår icke desto mindre som Platons raka motsats. De bådas värdering av Homeros visar sig också följdriktigt som diametralt motsatta: där Platon ger ris, ger Aristoteles ros.

Förmågan att förundras är en viktig förmåga. Ack så styvmoderligt behandlad i dessa sannings- och effektivitets dyrkande dagar. Bildning handlar som jag ser det om just det, om att utveckla förmågan att förundras, både av det vi vet och det som inte går att nå kunskap om. Bildning är ett sätt att lära sig hantera både och, är en metod att lära sig vara och leva i samt ta tillvara mellanrummet. Att ska svar är inte samma sak som att ha dem. Sanningen är en vacker dröm, men om den anses vara möjlig att nå och äga blir den ett vapen i kriget om makt och inflytande. Vägen fram, eller hållbarhet, handlar om att lära sig drömma samtidigt som man lever i verkligheten. Både och. Inte antingen eller. Samtal. Inte debatt. Svårt, men nödvändigt. Avgörande för att leva ett liv värt att leva.

Platon uteslöt diktarna från den filosofiska reflektionen – Aristoteles frågar sig i stället vad som är av värde i diktarens verk och på vilket sätt diktaren på bästa sätt kan utföra sin uppgift. För Aristoteles, som i den grekiska tragedins gestaltning av mänskliga handlingar såg ett moraliskt värde, har etiken och poetiken en gemensam utgångspunkt i just mänsklig handling. Det betyder knappast att personerna på scenen förväntas agera som några moraliska dygdemönster. Även den tragiska diktning som gestaltar hur människan inte bör handla eller hur de inte bör välja kan hjälpa oss att bli dygdiga medborgare, sammanfattar Barfield Aristoteles position i ”Om diktkonsten”. Aristoteles hållning gentemot diktarna innebär alltså ingalunda att utesluta dem. I stället skrev han en, fortfarande högst användbar, manual över hur vällyckad dikt bör skrivas. 

Just så. En dålig analys kan trigga läsaren till egna tankar. Det imperfekta är öppet och kräver omsorg för att bli meningsfullt, liksom livet. Det perfekta lämnar mottagaren ensam med ett fullbordat verk. Livet är alla dömda att leva, och vad är det för mening att leva ett liv där allt redan är klart och bara väntar på att rullas upp och avslöjas. Det är som att tvingas läsa en deckare där man redan vet vem som är mördaren. Livet är drömmen om att lyckas, är förhoppningen om att få vara frisk och få uppleva en massa intressanta saker. Trots att de flesta aldrig ens kommer i närheten av drömmen är den ändå ett nödvändigt inslag i livet. Verkligheten överträffar dikten sägs det ibland, men det handlar om ett samspel. Utan dikten och föreställningarna om hur det skulle kunna bli finns bara verkligheten, i all sin konkreta torftighet. Om vi visste i detalj hur det skulle bli fanns inget att hoppas på. Vad fanns då kvar? Vad vore livet då? Skynda, skynda, skynda, mot vad då? Snabbt, billigt och effektivt, till vilken nytta, varför?

Man kan nog utan vidare hävda att alla senare ståndpunkter i grälet mellan filosofin och dikten är en serie fotnoter till Platon eller Aristoteles, för att alludera på filosofen Whiteheads berömda yttrande. Platon uppfattade dikten som en imitation av naturen. I skarp kontrast till sin föregångare uppfattar nyplatonikern Plotinus (ca 205–270 e Kr) naturen och dikten som flöden ur samma källa. Konsten kan därmed lika väl som naturen utgöra en källa till kunskap om det verkliga. Med hjälp av metaforen kan vi nå de eviga formerna genom ett slags inre seende. 

Framförallt kan man med hjälp av fantasins hjälp skapa mening där den inte finns. Drömmen är en låga som måste hållas vid liv för att sanningens rena tomhet ska ta över och avslöja tillvaron som den tomhet den trots allt är. Meningen med livet finns inte, den måste skapas. Därför är dikten inte sanningens motsats, utan en lika viktig förutsättning för livet. Det handlar som sagt inte om antingen eller, utan om både och. Livet är det som händer medan vi är upptagna med annat. Jakten på sanningen är jakten mot något vi nog inte vill ha egentligen. Bildningen borde därför tas till heder igen, för livets och hållbarhetens skull. För att meningen med livet ska bli meningsfull.

Plotinus kom att få ett enormt inflytande på poeter som Dante, Goethe och Coleridge, men också på en tänkare som i Platons efterföljd fortsatte att i samma anda gräla på dikten, nämligen Augustinus. Även Augustinus varnar för att dikten kan distrahera oss i vårt sanningssökande. Att exempelvis avnjuta en vacker dikt är förvisso harmlöst – det är i sammanblandandet av dikt och verklighet faran ligger. Augustinus talar av egen erfarenhet: det var, skriver han i ”Bekännelser”, genom manikéernas ”svamliga skrönor” han själv lockades att tro på manikeismens bedrägliga läror. 

Det som inte fungerar är naturligtvis problematiskt, men frågan är också till vad det ska fungera och varför. Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara. Drömmen ger livet en glans som verkligheten aldrig kan ge det, för drömmen handlar om det som ännu inte är, det som skulle kunna bli, och det är alltid något mer, något utöver det givna. Vad är livet värt när hoppet om att det skulle kunna bli bättre avslöjats som en hopplös dröm? Vad erbjuder vetenskapen om dess enda mål är sanningen? Vad blir är meningen med ditt liv? Låt oss samtala om det som skulle kunna bli istället för att debattera det som är. Verkligheten är som den är, men det är drömmen, hoppet och önskan om att det skulle kunna vara annorlunda som gör livet värt att leva.

En fråga som funnits med från början i grälet mellan filosofin och dikten är diktarnas eventuella förmåga att låta gudar eller andra andeväsen tala genom dem. Augustinus ståndpunkt i frågan är klar: andeväsen kan mycket väl tala genom diktarna – men det rör sig inte nödvändigtvis om goda sådana. Grälet mellan filosofin och dikten tar därigenom formen av en andlig kamp, där evigheten står på spel. Även Nietzsche räknade med att dikten kunde tjäna demoners syften och i fallet Euripides, hos vilken vi enligt Nietzsche bevittnar den grekiska tragedins undergång, heter demonen Sokrates. Därmed är vi tillbaka där grälet började, i den sokratiska rationaliteten, som enligt Nietzsche lade den grekiska tragedin i ruiner.

Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden. Kulturen är en rörelse, och det är den vi alla både är del av och delar, och den både påverkar oss och påverkas av oss. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Samhället och allt som hör därtill kan sägas vara formen, och kulturen är innehållet. Meningen med alltihop uppstår mellan. Jag blir jag i mötet med dig. Frågan vi måste ställa oss är om vi ska debattera och bekämpa varandra i en destruktiv kamp om vem so har "rätt" eller om vi ska lyssna, lära, hjälpa och inspirera varandra? Jag vet vad jag anser är det bästa, men jag tänker inte strida för att få rätt. Jag väljer att fortsätta blogga om saken istället. Väljer att söka mening i mellanrummet mellan poesi och vetenskap.