Tankar som tänkts 5

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Det sker omorganiseringar på jobbet, som ett led i omställningen av akademin och som en konsekvens av nedläggningen av kulturvetarprogrammet och rådande besparingskrav. Organisationen tightas till och effektiviseringsåtgärder genomförs enligt direktiv uppifrån, från högsta ort. Akademin liknar, i enlighet med Björklunds vision, allt mer en produktionsenhet, en väloljad (kunskaps)industri. Marginalerna minskas och vardagen regleras allt mer i detalj, tidsvinster görs överallt. Därför finns idag allt mindre tid för eftertanke. Kvalitetssäkringsprogram ersätter allt mer eftertanken, kritiskt tänkande och marginaler. Ansvaret för upprätthållande av kunskap delegeras därigenom till systemet, vilket innebär att ingen har eller kan ta ansvar. Effektivitet är ledordet och alla offentliga organisationers mantra ärsnabbare, mer, billigare. Kunskap mäts idag framförallt med kvantitativa mått, antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än innehållets kvalitet. Det är som om väggarna och taket tränger sig på. Platser och tid för att andas blir allt svårare att finna på jobbet. Tänka, läsa och fördjupa kunskaper, förkovra sig och studera för lusten att lära, får man göra på fritiden idag.För det är naturligtvis inte så att behovet av kunskap och kvalitet har minskat. Tvärt om! Insikten om behovet har däremot minskat i samhället, skrämmande fort.

Tron på kvalitetssäkringens tillförlitlighet och målsäkringsarbetets precision är utbredd och motiverar effektiviseringsivern ytterligare. Åtgärderna och omorganiseringen påverkar inte kvaliteten och kunskapen, utfallet av det akademiska arbetet. Det är den allmänna åsikten, tills motsatsen bevisats. Det finns ingen möjlighet eller något intresse hos någon att resa invändningar, inifrån akademin. Utvärdering av verksamheten genomförs av externa aktörer och styrningen sker från Utbildningsdepartementet. Ansvaret sprids härigenom ut på ett sätt som gör att alla kan svära sig fria eller skylla på andra. Konsekvensen blir att ingen styr och ingen tar ansvar, och kvaliteten blir lidande.

Att vara forskare idag liknar på många sätt arbetet på något av tillverkningsindustrins löpande band. Akademin levererar artiklar och utredningar, vilka används för att motivera politiska och ekonomiska beslut som tagits i ett tidigare skede. Överflödet av artiklar gör att makten kan välja och vraka i utbudet tills man hittar en studie som stödjer beslutet, och tid för att kontrollera relevansen i valet finns inte och dessutom antas alla artiklar som publicerats hålla samma klass. Kritiskt granskning överlåts allt mer åt journalister, som liksom akademikerna dignar under samma ekonomiska krav på avkastning som tvingar dem att skriva kortare, snabbare och allt mer populistiskt. Samhället består av kommunicerande kärl. Ingen människa eller organisation är en ö, allt och alla hänger ihop.

Samhället urholkas på detta sätt inifrån, av sina egna krav. Ingen styr processen, den är självgenererande. Ingen ond kraft eller individ finns därför att skylla på. Alla är vi medlöpare och understödjer mer eller mindre processen, i och genom att leva i vardagen, i samhället. Ingen ändring av förhållandena finns i sikte, men allt kan ändå förändras snabbt. Av krav som uppstår som en konsekvens av inre spänningar kan en helt ny syn på saker och ting utvecklas och behov av nya sätt att organisera akademin skapas, fort. Hoppet är det som håller en uppe och det enda man har att klamra sig fast vid. Det kan bli bättre, det måste bli bättre.

Av ovanstående skäl var det oerhört befriande att igår, som en konsekvens av omorganiseringarna på jobbet, få träffa en människa som lever och verkar helt på tvärs mot rådande samhällsnorm. Vi avtackade några kollegor genom att åka till en plats utanför Vara. Där träffade vi Sivan, som jobbar med ost. Hennes passion är ost och hennes mission är kvalitet. Den enda smolken i glädjebägaren är att hon vittade om hur svårt det är att få tag i högkvalitativa råvaror. Hennes möjligheter att leverera kvalitetslagrad ost minskar för varje år som går, för att bönderna inte har tid eller ekonomiska möjligheter att ta hand om sina djur och marker. Effektivseringens konsekvenser är som sagt inget isolerat fenomen. Alla drabbas, på ett eller annat sätt.

Sivan är helt unik! Hennes företag Sivans ost drivs med ett enda mål för ögonen och det är kvalitet. Verksamheten ska gå runt och överleva, det är som jag förstod saken det enda ekonomiska kravet man har satt upp för sig och företaget. Härigenom kan all kraft och energi läggas på att skapa och upprätthålla kvalitet. På hemsidan står följande att läsa.

I ett garage på västgötska Vara slätten finns ett himmelrike för alla ostälskare. Här lagrar Sivan, och hennes familj, sina ostar som har blivit uppskattade av så väl krögare och politiker. Sivan har mottagit flera utmärkelser för sina unika kunskaper om att lagra ost. Hennes specialiteter är långlagrade svenska hårdostar. Gastronomiska Akademins Diplom 2011 tilldelades Sivan Johansson för att noggrannt och länge lagrat och lyft fram svenska ostar.

Det finns inga genvägar till kvalitet. Inga system eller modeller, koncept i världen kan skapa det som Sivan och hennes familj i generationer har byggt upp. Under många år var hon bara känd i närområdet. Hennes intresse var riktat mot osten och kvalitet, inte mot marknadsföring, profit eller publicitet. Därför tog det tid innan ryktbarheten spred sig, men när väl krögarna i landet, som också drivs av passion och som aldrig kompromissar med kvaliteten, nosat rätt på Sivan fick hon både uppmärksamhet och utmärkelser. Hon skulle kunna sälja sitt varumärke och dra sig tillbaka. Istället väljer familjen att fortsätta driva verksamheten i liten skala, för att upprätthålla kvaliteten. Passionen för ost och möjligheten att få fortsätta med det man gör går inte att mäta i pengar. Respekt och vördnad är vad jag känner, och tacksamhet för att jag fick uppleva

Kvalitet går inte att beställa fram eller skapa modeller för. Kvalitet växer alltid underifrån, ur passionen för, vad det nu är man brinner för. Kvalitet kräver en del, men betalar mångfalt igen. Effektivitet och lönsamhet däremot lovar en massa, men ger sedan långt mindre tillbaka än det kostar.

Sivan ger mig hopp. Hon visar att det går och kompromissar inte med kvaliteten, drivs av passion. Därför var det extra sorgligt att lyssna på henne när hon berättade hur svårt det är att hitta bra råvaror. Bönderna som drivs av ekonomiska effektivseringskrav tvingas till stordrift, vilket i sin tur gör det svårt att hinna med att kontrollera kvaliteten på foder och annat. Konstgödning och antibiotika vill man inte använda, men man tvingas av ekonomiska och effektiviseringsrelaterade krav till det. Och Sivan, samt i förlängningen alla som värnar kvalitet och som har en passion för god mat, blir förlorare. Betänk här att det fortfarande finns många som kan och är beredda att betala för kvalitet, men eftersom kraven omfattar alla och slår över hela linjen är det idag svårt att överhuvudtaget få tillgång till råvaror.

Jag ser ett tydligt samband här. Tänk om akademin var en plats där dem som fanns och verkade där fick drivas av sin passion för kunskap och lärande, och tänk om kvaliteten sattes i första rummet? Tänk om. Tänk vilket samhälle som skulle kunna växa fram som en konsekvens av ett sådant perspektivskifte. Tänk vilka möjligheter, till ökad folkhälsa, bättre kunskap och förutsättningar för långsiktig hållbarhet som ligger däri. Det krävs inga stora insatser för att vända utvecklingen, inga kostsamma reformer, bara en tankemässig omsvängning hos fler av oss, i vardagen.

Höjer på hatten och böjer på nacken, i vördnad för Sivan och alla där ute som drivs av passion och som brinner för äkta kvalitet!

Tankar som tänkts 4

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.

Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.

När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?

Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?

Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.

Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig

Tankar som tänkts 3

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Inspiration och kraft kommer ur möda och uthållighet, inte av sig själv. Det har jag lärt mig. Perioder av oflyt avlöser stunder av ohämmad produktivitet. Bara att sitta här framför datorn och vänta. En viljekamp. Så är det med kultur också, tänker jag. Den är inte, den blir. Ständigt. Och den uppstår som ett resultat av ett slags samspel mellan kontinuitet och rörelse. Idag talas det ofta och på olika ställen och i olika sammanhang om vikten av utbyte med andra. Om betydelsen av att resa och knyta kontakter. Det talas också om att det finns en risk att utbytet får som följd att man förlorar kompetens, att det bara är de dugliga och ambitiösa som flyttar. Det finns med andra ord inga enkla lösningar. Studentutbyte är bra, så länge det sker i balans.

Kultur är en process, och den måste vårdas. Kulturen måste vårdas som just process. Kultur är förändring, varken mer eller mindre. Men det handlar om en gradvis förändring, om kontinuitet i rörelse. Det handlar om ett oavslutat utbyte av komponenter, om ett kontinuerligt inflöde som sätts i samspel med det stationära. Utan kontinuitet finns ingen kultur, bara kaos. Men kontinuiteten kan och får inte ta överhanden, då dör processen. Rörelse och förändring är essentiellt. Kultur har med hastighet att göra, handlar om omsättning och variation. Detta är utgångspunkten för studier av kultur, som är ett fenomen i ständig rörelse. Förändring är vad man studerar som kulturvetare. Eller kanske samspelet mellan det rådande och det nya.

För att man skall kunna bege sig ut i världen och resa krävs att det finns platser att resa till. Och en plats, för att kunna kännas igen som en specifik plats måste vara sig lik, annars är det ju inte New York man besöker eller vad man nu är nyfiken på och vill uppleva. Platsers unika karaktär uppnås genom kontinuitet, genom att det finns individer som vill vara kvar och som vill upprätthålla det rådande. Även kontinuitet kräver rörelse, handling och görande. Att bevara är ett verb. Inget är, allt blir. Alla ställs alltid inför val. Ska jag fortsätta med, vad det nu är? Eller ska jag göra något annat? Och det är summan av dessa val, dessa handlingar, som ger upphov till kultur.

Men kultur består inte bara av tankar och mänskliga handlingar. Kultur består även av teknologier, materialtet och immateriella artefakter som traditioner, tysta överenskommelser, praxis och lagar. Kulturrörelser präglas således av en inneboende tröghet. Och det är denna tröghet som får en att se och uppfatta orörlighet där det bara finns förändring och tillblivelse. Hastighet måste tas med i beräkningen.

Kultur är med andra ord en synvilla. Den finns inte, inte som en storhet i eget namn. Likt en virvel i badkaret när vattnet tappas ut finns kultur bara så länge som processen tillförs komponenter och energi. Bara så länge som den utförs.

Detta är tankar som präglar alla mina studier, av jämställdhet, genus, makt, alkohol och droger och kunskap. Det är utgångspunkten för allt jag säger och hävdar om kultur. Viktigt att man förstår det, för gör man inte det då förstår man inte mitt ämne kulturvetenskap.

Tankar som tänkts 2

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Har tänkt skriva om följande ämne länge, men det har blivit liggande. Och eftersom detta är en tid på året då saker som blivit liggande måste tas tag i gör jag det väl då, skriver om de båda filmerna The Wrestler och Black Swan. Redan på väg ut ur biografen efter att jag sett Black Swan, fylld av dess visuella kraft och klaustrofobiska stämning, tänkte jag på parallellerna mellan den filmen och The Wrestler av samma regissör. Darren Aronofsky, som även gjort Requiem for a dream, som inte är helt väsensskild från de båda jag nu ska skriva om.

Regissören själv säger att han på många sätt ser dem båda som en film, och håller med om att det finns en hel massa kopplingar mellan dem.

I’ve always considered the two films companion pieces. They are really connected and people will see the connections. It’s funny, because wrestling some consider the lowest art — if they would even call it art — and ballet some people consider the highest art. But what was amazing to me was how similar the performers in both of these worlds are. They both make incredible use of their bodies to express themselves. They’re both performers. At one point, way before I made The Wrestler, I was actually developing a project that was about a love affair between a ballet dancer and a wrestler, and then it kind of split off into two movies. So I guess my dream is that some art theater will play the films as a double feature some day.

Kopplingarna som Aronofsky själv lyfter fram är dock inte dem jag är intresserad av och vill diskutera här. Jag ämnar granska filmerna med genusglasögon eftersom den feministiska kritik (se här, här och här, till exempel) som förts fram mot dem är lite orättvis och onyanserad. Eller kritiken kanske snarare är lite för förutsägbar. Visst ser jag det som kritikerna ser, och visst håller jag med på många sätt. Självklart går det att göra sådana läsningar, också. Det går att kritisera Black Swan, men jag vill nyansera den typen av läsning som jag finner allt för defensiv.

Det finns aldrig ett sett att se en film, bara en hel massa olika sätt. Detta är mitt sätt att se på två filmer, genom varandra. Analysen som följer är varken mer rätt, eller helt fel. Bara ytterligare ett sätt att se och förstå. Kommentera gärna, komplettera. Tillsammans bygger vi en ny värld, ständigt. Varje dag, genom att iaktta, analysera och tänka kritiskt kring de bilder vi möter. Mening produceras relationellt och i kommunikation, och den kan och får ingen ha eller tilldelas monopol på. Det är en central princip rörande alla analyser av medier och dess innehåll.

Kritiken som riktats mot Black Swan, från dem som väljer att göra en traditionell och renlärigt feministisk läsning av filmen väljer att se den som klichéartad och stereotyp. Men är inte det en ganska förutsägbar läsning, en defensiv uppfattning som än en gång gör kvinnan till offer. Lägger man filmen The Wrestler bredvid Black Swan ser man ju tydligt att han är ett precis lika tragiskt offer för omgivningens förväntningar. Allt människoblivande går genom och regleras av omgivningens förväntningar. Och även om det på ett generellt plan är så att kvinnor oftast drabbas och förpassas till en underordnad position är det i fallet med dessa båda filmer så att båda huvudrollerna är offer på samma sätt. Båda lever genom publiken, och båda får betala ett otroligt högt pris för att få fortsätta spela sina roller, vilka definierar karaktärerna som gestaltas i filmerna som människor. Som man respektive kvinna. Väljer man att se det så, och dessutom betraktar filmerna som en enhet är det inte längre lika lätt att säga att hon är ett stereotypt offer. Jag vill dessutom hävda att Randy är mer underordnad och tragisk än Nina. Han är hunsad och helt utan kontroll på alla ställen, utom i ringen.

Det går att se Nina som en kvinna som tar tag i sitt liv, som tar kontroll och som vinner framgång på egna meriter. Hon bryter med sin mamma, hon sätter koreografen på plats och vinner publikens hjärta, och hon gör det på egen hand. Målmedvetet! Dessutom i en film där hon är en kvinnlig huvudrollsinnehavare. Detta är Natalie Portmans film och ingen annans! Hon är med i alla scener, handlingen skildras genom henne. Filmen handlar inte om en kvinna, det är ett kvinnoöde som gestaltas av en kvinna, utifrån hennes perspektiv. Den manliga blicken är inte alls lika tydlig som den brukar vara. Black Swan bryter därmed ett mönster. Så kan man välja att se den.

The Wrestler är på motsvarande sätt Mickey Rourkes film. Ingen skillnad där. Visst kan man se det som att han är en avdankad stjärna som på ålderns höst får en stor roll specialskriven för honom, men det kan i så fall förklaras med att det är så publiken vill ha det. Till syvende og sidst är det publiken, summan av alla dem (både män och kvinnor) som betalar för att se film, som bestämmer vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att bryta mot konventioner är svårt, och ansvaret för dem är kollektivt och kan inte uteslutande läggas på regissören. Aronofsky är i händerna på producenten, som i sin tur har att svara gentemot filmbolaget och aktieägarna. Kontrollen är därmed utspridd och det är enkelt att kritisera, men svårare är det att faktiskt försöka förstå hur det blir som det blir, vilka mekanismer och logiker som styr och reglerar vad som är möjligt för män och kvinnor att göra och vad som går att skildra på film. Vill man verka för förändring är det långt viktigare att se detta, än att kritisera enskilda individer som verkar inom populärkulturen. Problemet med bristen på jämställdhet är mycket större och inte på något sätt begränsat till filmen. Dessutom väljer ju Aronofsky att skildra en tragisk man på botten, och en framgångsrik kvinna på toppen!

Båda filmernas handlingar fokuserar kroppen, den manliga i The Wrestler och den kvinnliga i Black Swan. Här kan man välja olika förståelser, offensiva och defensiva, både för Randy och Nina. Randy är sliten men kämpar ändå. Han driver sin kropp till dess yttersta gräns och drabbats av en hjärtinfarkt som tvingar honom till insikt och omvärdering. Först när han tvingas till det tar han tag i sitt liv och försöker hitta en plats på andra sidan av karriären. Men med detta misslyckas han kapitalt. Nina driver sig och sin kropp lika hårt, och även hon drabbas av kroppsliga symptom i form av psykotiska vanföreställningar. Men till skillnad från Randy använder hon psykosen konstruktivt. Hon lägger sig inte platt inför den och anpassar sig, hon omvandlar den till kreativitet. Vem är passiv och vem är aktiv, om man väljer att se det så?

I båda filmerna förkommer droger. Randy använder droger (en ansenlig cocktail av preparat) för att kunna prestera. Även här kan man se ett passivt förhållande hos mannen, till de främmande substanser som han använder för att kunna leva upp till sin roll som brottare och som man. Nina använder däremot drogerna aktivt, för att få kontakt med sin kroppslighet. Hon tar kontrollen. Drogerna blir ett slags verktyg i hennes jakt på sin egen kroppslighet, vilken hon behöver komma i kontakt med för att ta sin karriär ytterligare ett steg.

Både Randy och Nina är beroende av andra för att nå dit de vill. Nina måste vinna den manliga koreografens förtroende för att få huvudrollen i uppsättningen av Svansjön. Och Randy är i händerna på bokare av olika event för att kunna upprätthålla illusionen om att han fortfarande är den stjärna han en gång var. Randy är dessutom beroende av sin arbetsgivares välvilja för att få ekonomin att gå ihop, och han tvingas förnedra sig hos denne för att klara av att få ihop till hyran. Han är ett passivt offer. Nina kämpar också, men hon tar ingen skit från koreografen. Hon låter sig till exempel inte förföras av honom, vilket han tydligen har en vana att utsätta sina stjärnor för. Hon får med andra ord rollen utan att behöva förnedra sig, vilket Randy är tvungen att göra för att överhuvudtaget få något i livet (sex, kärlek, pengar och så vidare). Nina är inget offer, tvärt om!

Relationen Mor Dotter, i Black Swan är intressant att läsa mot relationen Far Dotter i The Wrestler. Ninas mamma lever genom sin dotter och utövar en rigid kontroll över henne, vilken Nina bryter sig fri från. Randy krälar i stoftet för att återfå kontakten med sin dotter. Han misslyckas och hon bryter med honom. Se där två exempel på kvinnlig handlingskraft, båda skildrade av samma regissör. Lägger man därtill det faktum att Randy får förnedra sig för att få möjlighet att visa sin kärlek till den prostituerade kvinna han älskar men som han också misslyckas att få kontakt med, hamnar man ganska långt ifrån en traditionell könsmaktsordning. Det handlar om vad man väljer att se. Nina tar kontrollen över sina relationer, agerar och ser till att komma dit hon vill. Randy reagerar, och misslyckas med att få det han önskar. Vem är offret, egentligen?

I Black Swan finns också en kvinnlig stjärna på dekis, Beth spelad av Winona Ryder (som liksom Mickey Rourke har sett sina bästa dagar som skådespelare). Beths agerande är väsensskilt från Randys. Hon tar heller ingen skit. Hon är lika självdestruktiv som Randy, men hon förnedrar sig inte utan tar kontrollen över sitt öde och väljer att själv sätta punkt för sin karriär. Man kan se det så, om man tar hänsyn till det omgivande samhället som sätter gränser för vad som är möjligt för män respektive kvinnor att göra. Tycker att man allt för ofta glömmer bort detta faktum när man analyserar film, speciellt med genusverktyg.

Slutet på de båda filmerna (sluta läs här om du inte vill veta hur det går) liknar varandra och är öppna för olika tolkningar. Dör Nina, överlever Randy? Det är två öppna frågor. Här finns utrymme för spekulation. Man kan förstå det som att båda dör, och att de offrar sig för konsten och att deras respektive roller tar livet av dem. Man kan se det som att de tvingats in i en roll (som man respektive kvinna), vilken driver dem till döden. Lika tragiskt för Randy som för Nina i så fall. Men man kan också se det som att Nina överlever. Betänk att hon är inne i en psykos, den skildras från hennes perspektiv där verklighetsuppfattningen är förvrängd. Vad säger att man måste se det som att hon dör i slutet? Det kan lika gärna uppfattas som att det är den vita svanen som dör, den traditionella hunsade och disciplinerade kvinnorollen. Det är den som Nina sätter punkt för och aktivt tar livet av. Den svarta svanen, vars iscensättning av kvinnlighet är mer offensiv, utlevande och bejakande, den kan sägas leva vidare. Randy däremot, han tvingas in i en förlegad manlig återvändsgränd och han väljer att dö med den. Båda tar med andra ord livet av (förlegade, unkna) könsroller på scen.

Väljer man att se det på detta sätt blir Darren Aronofsky en banbrytande regissör som bryter ny mark och bråkar med våra föreställningar. Och bråka med föreställningar och förgivettaganden, det är kulturvetenskapens uppgift. Bara så går det att få syn på logikerna bakom. Det är enda sättet att avslöja mekanismerna som gör att det vardagliga uppfattas som just vardagligt.

Detta är som sagt mitt sätt att se på de båda filmerna, dess handling, upphovsman och det omgivande sammanhang inom vilket de finns och verkar. Kommentarer, invändningar och alternativa läsningar tas emot, tacksamt!

Tankar som tänkts 1

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av. 

Det är lätt att ansluta sig till, att hålla fast vid och försvara kunskaper och sanningar som ligger i linje med eller överensstämmer helt med den som har makten. Att följa med i en stark ström, att vara en del av ett framgångsrikt kollektiv och att hålla med om sådant som många inte har några invändningar mot, det är enkelt. På samma sätt är det smickrande att ha efterföljare, understödjare och välvilligt inställda kollegor som putsar på ens ego.

Vinn-vinn-förhållanden talar man om ibland, och det som beskrivs ovan är ett typexempel på ett sådant förhållande där både ledare och ledd vinner på att vara lojal. Följaktligen är det inte svårt att förstå att det är så det ser ut på många håll inom akademin. Man tystnar när professorn talar, och man böjer sig om och när den som är överordnad reser invändningar, på samma sätt som man smickras om man får medhåll eller beröm.

Jag tror de flesta känner igen fenomenet, och att många kan skriva under på att det inte är en helt osann beskrivning av åtminstone delar av akademin. Jag tror det, men är villig att lyssna på och bemöter mer än gärna alla argument som talar emot min tes, som bygger på egna erfarenheter och läsefrukter. Jag vill med problembeskrivningen peka på ett hinder för en förutsättningslös kunskapsprocess, vilket är mitt strävansmål.

För att nå sann kunskap måste man vara kritiskt ärlig, även mot sig själv och de tankar och uppfattningar man håller sig med och som man torgför. Jag saknar en diskussion om detta fenomen, att man tenderar att lyssna mer på och komma med färre invändningar mot, det som den med vetenskapliga insignier uttalar. Jag vill något annat.

Jag vill ha och verkar för en annan akademi. En mer prövande akademi. En akademi där det finns plats, även för tankar som inte klätts i en helt igenom logiskt vattentät språkdräkt. En akademi som ser som sin uppgift att söka kunskap förutsättningslöst och utan prestige. En akademi där argument alltid äger företräde framför titlar. En akademi där man lyssnar mer och där man samtalar istället för debatterar. Vad jag vill verka för är en akademi där man lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.

Jag kanske slår in öppna dörrar och det är hur som helst enklare att säga detta, än att genomföra det i praktiken. Men första steget mot förändring är insikt om problemet och dess konsekvenser. Det andra steget är att man vill vara med i arbetet för förändring. Och det tredje och viktigaste är att man anammar en prestigelös hållning och syn på sig själv och sin egen förträfflighet.

Ett förslag på hur man skulle kunna ta åtminstone några steg i den riktningen skulle kunna vara att man publicerar texter som är utformade på ett sådant sätt att de underlättar (eller i alla fall inte försvårar) för den som vill komma med invändningar. Att man helt enkelt arbetar för ett meriteringssystem som premierar ärligt och öppet visad osäkerhet.

Jag är, vilket borde ha framgått, kritisk mot tvärsäkerheten. Jag tror att dyrkan av den underblåser de problematiska tendenser som identifierades i inledningen till bloggposten. Kan man skapa ett akademiskt klimat där det är tillåtet att visa och där öppet redovisad osäkerhet är något som premieras istället för uppfattas som ett tecken på svaghet. Då tror jag att chanserna är stora till att vi får ett bättre samhälle på köpet.

Jag tror detta. Ärligt. Men som sagt, jag är villig att lyssna på och bemöta alla invändningar.

Relativism, nationalism och en sommar att fylla med innehåll

Ute regnar det. Och igår vann Portugal, genom en verklig laginsats, fotbolls EM. Almedalsveckan är slut för denna gång. Semestern är här på allvar. Tar dagen som den kommer och följer minsta motståndets lag. Att tänka och skriva är en del av ledigheten. Även om det är mitt jobb är det inget jag kan ta ledigt från. Det är ett av alla dilemman som livet är fyllt av. För mig är det yttre krav och tvingande regler som tröttar och utgör jobbet. Kravlöshet och anarki är inget jag önskar. Frihet handlar för mig om att ställa upp egna krav, och om att följa meningsfulla regler.

Hittar en text i DN som är kort men fylld med tankar om den tid som är vår. Det är  Leonidas Aretakis som skriver och jag tänker vidare med orden.

I Almedalen diskuteras ”svenska värderingar” friskt.

Sverige rör sig oroväckande fort i en riktning jag aldrig kan acceptera. Rasismens fula ansikte finns överallt, just under ytan, men i sommar har den kravlat sig upp över ytan, ut i solen och där omfamnats av makthungrande politiker utan ryggrad. Idag är det inte väljarna som söker kloka politiker med visioner man kan ställa upp på, idag jagar politiker väljarna. Och i kampen om opinionssiffror är snart sagt vilka medel som helst tillåtna. Trots att det luktar tyskt 30-tal flörtar snart sagt alla ledande politiker med nationalismens bruna tankar. Det skrämmer och gör mig beklämd, men jag orkar just nu inte fortsätta debattera den frågan. Jag tar paus, för att inte bränna ut mig. Det finns inga svenska värderingar, lika lite som det finns raser.

Framför ett enormt blågult korsbanér lanserade Ebba Busch Thor idén om en ”klassikerlista” för elever. Lärarnas riksförbund suckade över att som vanligt få se sin auktoritet underminerad av klåfingriga symbolpolitiker – vars favoritåtgärd är ”listor” utan tillhörande budgetpost.

En bild av Sverige idag. Symboler och yta, förpackade budskap och säljande slogans. Så bygger man inte ett land. På en sådan grund kan inget varaktigt vila. Populism är ingen politik, det handlar bara om opinionssiffror och jakt på uppmärksamhet. Brexit visar med all önskvärd tydlighet vad löften utan täckning, ord utan innehåll och kamp utan mening är värda. Ingenting! Vi får de politiker vi förtjänar. Från talarstolen, framför massorna, går det att lova saker. Bildning handlar dock inte om politiskt fastslagna och korrekta listor. Och en skola värd namnet kan aldrig styras politiskt, den växer fram underifrån och mellan människor som sätter kunskapen i centrum. Man får det man betalar för, och KD visar genom sitt förslag hur man ser på skolan och vad den är värd. Kanske lurar man någon och möjligen ger det utslag i väljarundersökningarna som kommer tätare och tätare, men det går inte att bygga något varaktigt på ord och löften utan substans eller mening. Likt resultatet i skolan spelar det ingen roll hur siffrorna ser ut, det är inte kartan som gäller utan verkligheten.

Men tanken om litteratur som integrationsverktyg är inte dum i sig; frågan är bara vad den skulle innehålla.

Här har vi något att fundera över, håller med om det. Litteraturens kraft är stor, men rörelsen går inte att styra mot ett mål eller i en bestämd riktning. Kultur är en komplex helhet som lever sitt eget liv. Tänk om det var böcker, konst, filosofi som diskuterades i partiledarnas tal, istället för känslor och farhågor. Tänk om politik handlade om vad man vill, istället för om hur det "är" eller om andras syn på läget istället för den egna uppfattningen. Tänk om politiker läste böcker och reflekterade över innehållet, stället för läste innantill ur partistrategernas manus. Tänk om samhällsdebatten handlade om saker som debattörerna verkligen trodde på, brann för och faktiskt var beredda att försvara i praktiken. Litteraturens och konstens betydelse är kraftigt underskattad idag.

Ett förslag är Ola Larsmos kommande roman ”Swede Hollow”, som utspelar sig i en Minnesotaslum där svenska migranter intressant nog kodades som icke-vita. Arbetet att ta fram listan borde inledas med närläsning av Benedict Andersons ”Imagined communities”, som förklarar hur idéer om gemenskap konstrueras.

Bildning, brukar man säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Benedict Andersons klassiska bok är ett exempel på det. Jag läste den som student på 1990-talet och den påverkar mig fortfarande, men trots att jag under de senaste dagarna debatterat frågan om svenska värderingar med utgångspunkt i just den bokens kloka innehåll har författarens namn inte aktualiserats. Så fungerar kunskap. Det är bildning. Humanioras värde handlar också om detta, för mycket av kunskapen som förmedlas genom studier av humaniora är indirekt och vag, men inte mindre värdefull för det.

Överraskande dock att Busch Thor verkar ha köpt den relativistiska idén om nationen som något politiker ska konstruera.

Politiker har makt och makt korrumperar, det är en annan humanvetenskaplig insikt. Kunskap och makt är vidare två sidor av samma mynt. Den som har makt bestämmer över kunskapen och behöver inte bry sig om verkligheten. Därför är det följdriktigt att Jimmie Åkesson visar en bild från Indien när han talar om svenska förorter. Relativismen håller på att förvandlas till sanningen, men för att fullfölja det tankevarvet måste man undanröja kritikerna. Det är i alla fall en förklaring till varför makten går så hårt åt dem som ägnar sig åt reflektion, analys och kritisk granskning. Hur mycket politikerna än tror och vill är det dock så att samhället växer fram mellan och underifrån, inte uppifrån. Visst går det att dirigera massorna från talarstolen, men det går inte att bygga ett samhälle därifrån.

Skillnad mellan människor skapas av människor

Framtiden skapas idag. Just nu formas det som ska bli, utifrån historiens förutsättningar, av människors önskningar, med hänvisning till kunskap, förutfattade meningar, rena missförstånd, ignorans, engagemang och i handling. Så har det alltid varit. Och människans starka önskan att veta vad som ska hända är lika gammal som mänskligheten. Även om alla vet att framtiden inte existerar vinner viljan att veta hela tiden över förnuftet. Nyttan med humaniora handlar om att ständigt bevaka kulturen och hela tiden påminna samhället om vilka risker som finns med olika tankar, förslag och sätt att agera. Historien är en lärobok, men den ger oss inte facit. Historien är fylld av uppslag att tänka med för att förstå nuet och vilja möjliga vägar fram som finns. Humaniora har verktyg att göra riskbedömningar med för att undvika att göra samma gamla misstag om igen. Humanioras ekonomiska nytta är inte direkt, men indirekt. Det går inte att tjäna pengar på humanvetenskaplig kunskap, men man kan spara pengar genom att slippa göra kostsamma misstag. Tyvärr går det aldrig att bevisa hur mycket man man faktiskt sparat. Även där vinner tyvärr viljan att veta över förnuftet. Det är humanioras dilemma, men det är också samhällets och mänsklighetens gemensamma dilemma.

Nationalismen som växer fram i kölvattnet av flyktingströmmarna ekar skrämmande av tankegångar som för bara några decennier sedan så när höll på att störta hela mänskligheten i fördärvet. Sverige och svenska värderingar talas det om i Almedalen som om det vore nya fräscha, kloka och goda tankar som det går att bygga något vackert och hållbart på. Men det är en ulv i fårakläder, det är ännu ett av rasismens ansikten och tanken kan aldrig leda till något gott för någon. Vem tänker Anna Kindberg Batra på när hon säger att man inte ska kunna skolka sig in i det svenska samhället? Det är de där hotfulla andra, de där som inte hör hemma här. Hon gör skillnad mellan människor och för fram det som en lösning på vårt lands problem. De andra är parasiter, och svenskarna är strävsamma och gör rätt för sig. Jag skräms av den retoriken!

Jason Diakté skriver i DN om liknande saker utifrån skjutningarna i Dallas. Hans ord tar sig in och jag kan inte riktigt värja mig. Vi är alla människor, men detta att vara människa är aldrig givet. Människa blir man tillsammans med andra och det spelar roll vem man ser sig som och vem andra ser en som. Människan är ett resultat av kultur och kulturen är ett resultat av mänskliga handlingar. Kulturen känner inga gränser, den uppstår mellan och både formar och formas av det som görs och det som tänks.

”Snälla säg att han inte är död. Konstapeln, säg att du inte dödade honom. Snälla Gud, Jesus säg att han inte är död.” 

Den 6 juli livesänder Diamond ”Lavish” Reynolds pojkvännen Philando Castiles sista tid i livet med sin mobiltelefon från en bil i Falcon Heights, Minnesota. Hon är chockerande lugn, men upprepar orden gång på gång. 

Bredvid henne ligger hennes pojkvän, död. Den 32-årige skolarbetaren sköts med fyra skott när han sträckte sig efter legitimationen han nyss ombetts ta fram. 

I baksätet sitter Reynolds fyraåriga dotter. På filmen hörs hon inte, jag kan bara tänka mig vad den lilla flickan tänker. Hon har nyss fått höra de öronbedövande skott som tagit hennes styvfars liv. Hans varma kropp ligger och blöder framför henne. Mördaren skriker upprört. Polisen är uppenbarligen i chock över vad han nyss gjort. Han hörs upprepade gånger skrika svordomar medan han står och krampaktigt fortsätter rikta sitt vapen in i bilen. Den lilla flickan har ärrats för livet. Hon kommer att växa upp med en traumatiserad mamma. Fyra människors liv förändrade för alltid, för att en baklykta på bilen var trasig.
Hur kommer den lilla flickans liv att te sig efter detta? Hur kommer hon att växa upp? Kommer hon någonsin att kunna lita på poliser igen? Kommer hon rent av att plocka upp ett gevär och likt krypskytten Micah Johnson vilja skjuta ihjäl varje polis hon ser? Som blodshämnd.

Den som säger att det finns människor som skolkar sig in i det svenska samhället gör skillnad på människor och människor, bygger murar och demoniserar den andre. Det börjar alltid harmlöst men risken finns där hela tiden att det skapas sanningar, och när man anser sig veta hur vi är och vad som skiljer oss från dem har man lagt grunden för det som hände Philando Castiles. Det är föreställningen om den (hotfulle) andre som dödade honom. Dödsskjutningen är en konsekvens av kulturen som skapats i dagens USA där man gör skillnad mellan människor på grund av hudfärg. Talet om svenska värderingar bygger på samma logik som dödar i USA och som har dödat så många människor i historien. Kulturen är hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenserna som sedan går att iaktta. Alla är offer för kulturen: Mannen som dog, hans flickvän, dotter (vänner och familj) är offer, men polisen och hans familj är också offer, liksom det amerikanska samhället. Vi är alla offer och det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Tragiken känner inga gränser, men det är ingen enskilds fel, det är allas fel.

Detta är ingen slump. Detta är inget nytt. På min farfars tid, ja, även i min pappas ungdom, var det ingen ovanlighet att svarta människor avrättades summariskt. Bilder på uppretade vita pöblar som lynchade oskyldiga svarta människor i USA är svårglömda minnen från en knappt avlägsen tid. 

I dag sköts lynchningen av svarta människor av lagens väktare. Och precis som under 1900-talet dokumenteras dessa mord oftast. 

Då samlades vita folkmassor för att bevittna hängningar av svarta människor, ibland såldes vykort av händelserna. Det skrevs och publicerades bilder i tidningarna dagen efter.
I dag fångas morden av mobilkameror. 

Nu som då gick merparten av förövarna fria.

Först kommer talet om den stolta nationen, sedan kommer oron för diffusa hot utifrån. Därefter rädslan för att det man har ska tas ifrån en. Och rädslan gör att den andre, den som inte ser ut som vi, framstår som hotet mot allt vi har och håller kärt. Talet om nationen skapar skillnad och skiljer ut och det som händer sedan kan ingen ingen kontrollera. Ingen vet vad som händer som en konsekvens av nationalismen, men historien är full av förfärande exempel på risker. Det gör mig rädd och den rädslan jag känner för nationalismen försvarare är starkare än rädslan för det okända. Trygghet och hållbarhet kan aldrig växa ur skillnadsskapade, bara ur kunskap, intresse, förståelse och tillit. Det är ingen enkel lösning, för någon sådan finns inte. Enkla lösningar låter förföriska, men är förrädiska. Talet om vi förutsätter ett dom, och det bygger murar som spär på fördomar, som riskerar att vändas mot oss. Hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån.

Två dagar senare vaknar jag av ett kort meddelande från en god vän i New York: ”Apropå Dallas (och det som ligger bakom Dallas).” 

Dallas? Meddelandet följs av en länk till en artikel från gårdagens New York Times, skriven av den afroamerikanska tänkaren och författaren Michael Eric Dyson. Bläcket glöder av ilska. 

”Ni kommer aldrig förstå hjälplösheten vi känner då vi ser dessa händelser utspela sig, våldsamt, i tid efter annan. Skakiga bilder som berättar historier mer omskakande än dina ögon är villiga att tro. Att svart liv kan betyda så lite.” 

Pojken har en vit dunväst och keps på sig. Jag ser videon på nätet. Han lyfter upp sin pistol med jämna mellanrum. Snön på gräsmattan har börjat smälta, fläckar av grönt gräs sticker fram här och var. På den suddiga övervakningsfilmen ser man hur han går under ett snötäckt tak vid tre campingbord. Det ser mer ut som en motorvägsrastplats än en park ämnad för lek. Uttråkad sätter sig pojken ner vid ett av campingborden, för att strax resa sig upp och höja sin pistol. 

Efter många minuter av avmätt lek syns en polisbil stanna bredvid pojken. Två fullvuxna poliser hoppar ur bilen och inom två sekunder ligger 12-åriga Tamir Rice på marken med ett skott i bröstet. Polisen gör inga ansatser att ge första hjälpen eller på något sätt försöka rädda pojken. I stället sätter man handklovar på hans 14-åriga syster och placerar henne i baksätet på polisbilen. Hon har försökt rusa fram till sin bror för att se hur det är med honom. Nästa dag dör Tamir Rice av sina skador. Han var svart, poliserna var vita.

Föreställningar dödar. Det är synen på den andre som gör att en svart pojke med en leksakspistol framstår som ett hot. Det är oviljan att förstå som ger upphov till konsekvenser. Tron försätter berg och i kombination med pistoler och en känsla av hot kan den döda. Detta är den yttersta konsekvensen av talet om nationen och nationsspecifika värderingar. Det finns bara vi och det är vi som gör skillnad på varandra. Det är vi som är privilegierade som känner oss hotade och om vi vägrar se komplexiteten och inte vill förstå kulturen som skapas av oss och som är med om att göra oss till dem vi blir gör vi oss skyldiga till skillnadsskapande som leder till konsekvenser. Jag som vit, heterosexuell, medelklassman med ett fast jobb har ett ansvar att se min egen privilegierade ställning. Jag är inte skyldig för att jag har det bra, men jag har ett ansvar att se det och förstå att min lycka och framgång inte enbart handlar om mig och det jag gör. Och som forskare har jag ett ansvar att sprida kunskap om kultur och konsekvenser av kultur. Den som skyller på den andre eller som utan att peka på konkreta exempel säger att det finns människor som skolkar sig in i samhället talar om föreställningar istället för fakta. Hen skapar skillnad som är grunden till rädslan som riskerar att döda. Även om det naturligtvis är värst för den som drabbas av fördomarna är vi alla offer, för grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle urholkas av att vi tänker och agerar på det sättet.

Det är lika osäkert att vara svart i dagens USA som det alltid har varit. Om du, som Sandra Bland, blir stoppad av polisen för att du inte använde blinkers vid ett filbyte kan det sluta med att du hittas död i din cell några timmar senare. Bara på grund av att du är svart. Om du, som Eric Garner, står och säljer cigaretter på gatan kan det sluta med att du kvävs till döds av flertalet poliser. Men bara om du är svart. Fråga bara Michael Brown, John Crawford, Ezell Ford, Tanisha Anderson, Akai Gurley, Walter Scott och Tamir Rice – människor vars enda gemensamma nämnare är att de alla var svarta och mördades av en yrkesgrupp vars svurna uppgift är att beskydda och hjälpa medborgarna.

Det är lätt att skylla på polisen, men det finns som sagt inga enkla lösningar på komplexa problem. Poliser är också människor och påverkas liksom alla andra av kulturen som skapas i samhället man lever. Poliserna håller i vapnet och poliserna skjuter, men det är fördomarna och skapandet av skillnad som dödar. Vi har alla ett ansvar och den som väljer att blunda eller som talar om annat bidrar till upprätthållandet av hatet och hotet som gror ur rädslan och okunskapen. Oviljan att förstå att talet om vi förutsätter ett dom, och att sådana föreställningar leder till skillnad som förr eller senare leder till rädsla för det okända, skrämmer. Ignorans är lika mycket ett hot mot Sverige som allt annat som just nu hotar samhället som vi lärt känna det.

För några månader sedan, i min fars vardagsrum i Malmö. Vi har nyss avslutat våra kalkonlår med sötpotatis då far plockar ner ett litet inramat svartvitt foto från bokhyllan och räcker det till mig. 

På bilden står han klädd i beige rock, hatt, skjorta och slips. Hans hand vilar på farmors axel. Hon sitter på en pall bredvid honom, även hon i beige rock. Hon har afrofrisyr. ”1964” står det med svart tusch längst ner på fotots vita passepartoutram. Detta var väl långt innan den silvriga peruken åkte på, tänker jag för mig själv. 

Farmor ler och ser ut att vara max 25 år gammal. Pappa ser sammanbiten ut, bägge två stirrar rätt in i kameran. 

– Bilden togs i en fotobutik på 14:e gatan på Manhattan, berättade pappa. Bara ett par månader innan upploppen i Harlem. 

– Vilka upplopp? 

Han slår sig ner i stolen igen och tittar frågande på mig: 

– Känner du inte till upploppen -64 i New York, Jason? 

– Nej pappa, berätta! 

– Det var i början av juli samma år som poliskonstapel Gilligan sköt ihjäl den obeväpnade 15-åriga afroamerikanska pojken James Powell i den vita medelklasstadsdelen Yorkville på Manhattan. Upploppen startade bara några minuter efter dödskjutningen, då flera andra ungdomar bevittnat händelsen. Harlem brann sedan i sex stekheta sommardygn. 

Att bägaren av förtryck med jämna mellanrum rinner över för USA:s svarta befolkning är inte något nytt. Upplopp är lika amerikanskt som baseboll, drönarkrigföring och oändliga situationskomediserier. Det har gång efter annan varit just mord på oskyldiga svarta människor som utlöst det kokande raseriet i svarta bostadsområden runt om i landet. Under första hälften av 1900-talet var det minst lika vanligt att vita människor, upprörda över den svarta befolkningens utbredning, gick till attack mot svarta människor, brände bilar, bostäder och svarta kroppar. Vredens pendel har slagit från olika håll de sista 120 åren.

Gång på gång händer det, och gång på gång söks efter förklaringar till det som skett som handlar om annat än om mitt och alla andras ansvar. De andra är lata, opålitliga, tar våra jobb, flickor och hotar allt vi står för och är stolta över. Det är deras fel, inte vårt. Utan dem blir allt bättre. Så länge den tanken inte utmanas och görs upp med en gång för alla kommer mönstret att upprepas. Murarna växer när minnen av hat och hot och död och misshandel läggs till listan av upplevelser som delar samhället i ett vi och ett dom. Stannar man upp och tänker efter är det plågsamt enkelt att se och förstå hur galna dessa tankar är, men det är först i efterhand man se och förstår och då är det för sent, då har ännu en dotter förlorat sin far och mannens familj och vänner har fått ännu en anledning att inte lita på oss som är privilegierade. Martin Luther King hade en dröm, liksom så många andra före och efter honom, en dröm om ett samhälle där alla kan finna sig själva och bidra till rivandet av murar och byggandet av hållbara, inkluderande system som inte gör skillnad på vi och dom. Först kommer föreställningen, sedan konsekvenserna och därefter den logiska förklaringen som friskriver oss från ansvar och skuldbelägger de andra. För att en hållbar förändring ska kunna realiseras och ett bättre samhälle byggas måste vi välja andra sätt att se på varandra. Det finns inga dom, bara vi och vi bygger vår värld tillsammans.

Men det organiserade motståndet, rösterna för lika rättigheter, har ljudit högre och räckt längre än upploppen. De har idogt förändrat och förbättrat det amerikanska samhället inkrementellt, millimetervis, över de gånga årtiondena. Under medborgarrättsrörelsens 1950- och 60-tal bojkottade, demonstrerade, sjöng och talade svarta människor till sig rösträtt, rätten att sitta var man ville på bussen, dricka ur samma vattenkranar och röra sig obehindrat i alla stadsdelar.

Den första meningen av andra paragrafen i den amerikanska oberoendeförklaringen från 1776 lyder: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal ...” Underförstått var att denna vackra tanke bara var applicerbar på landägande vita män. Ekot av den inställningen känns ännu i dag i USA.

De strukturella hindren som medborgarrättsrörelsen envetet rev har under de gångna åren byggts upp, gjorts om, återskapats. En av rörelsens absolut största segrar resulterade i en lag kallad The Voting Rights Act från 1965.

Mänskliga rättigheter är en kamp, en utmaning som ständigt måste försvaras mot nationalism, egoism, rasism och föreställningar om skillnad. Om alla människor verkligen är lika mycket värda, hur kan man då tala om olikhet i termer av ond och god? Vi är alla människor och samhället skapar vi tillsammans. Samhället kan bara bli hållbart om vi gör det som likar, och det är inget man varken kan eller ska behöva förtjäna. Människovärdet är allas personliga, självklara rättighet, det är inte en gåva som ges av nåd uppifrån av den eller dem som är privilegierade. Allt annat handlar på ett eller annat sätt om att skapa skillnad som leder till ... ja ni fattar. Vi måste se och ta den kunskapen till oss. Vi måste lära oss hur människan, samhället och kultur fungerar. Humaniora har verktygen och därför är satsningar på humaniora en investering i framtiden och hållbarhet.

På bara några år gick valdeltagandet bland den amerikanska söderns svarta befolkning från 1 till 35 procent. 2013 fastställdes genom ett prejudicerande domslut i USA:s Högsta domstol att delstater inte längre behöver få federalt tillstånd för att ändra vallagar. Detta har resulterat i att flera delstater har infört lagar som i praktiken utestänger fattiga och minoriteter från den amerikanska demokratin. I Alabama där man nu krävs på legitimation för att få rösta har 31 av 34 kontor som delar ut körkort och legitimation stängts.

Nu talas det i stället om återsegregering av Södern. Black Lives Matter-rörelsen är folkets reaktion på detta. Den svarta befolkningens svar på orättvisor, bestialiska brutaliteter och rena terror det amerikanska samhället utsatt den för.

För ett par veckor sedan stod jag i en myllrande bar i Brooklyn och samtalade med DeRay Mckesson. Han är en av frontfigurerna i Black Lives Matter. Hans budskap var enkelt: Svarta amerikaner måste organisera sig, kräva sina rättigheter och aldrig ge upp förrän målet är uppnått.

Liksom jämställdhet är jämlikhet en kamp i motvind. kampen förs mot de privilegierades föreställningar om att det finns skillnader mellan människor och mot tron på att framgång alltid handlar om individuella kvalifikationer och personliga ansträngningar. Jag som privilegierad har ett ansvar att se och förstå att mina privilegier och min framgång bara delvis handlar om egna val och ihärdigt arbete. Alla är inte sin egen lyckas smed. Mitt ibland oss finns människor som aldrig kommer att kunna lyckas hur mycket de än anstränger sig, eftersom vi som har makten inte låter dem lyckas. Vi är alla människor och skillnaden finns i våra huvuden. Jag vet inte hur det är att leva som svart i Sverige eller USA, men just därför måste jag lyssna på dem som har egna erfarenheter. Det finns massor av forskning som visar att det spelar roll, vilket namn man har, hur man ser ut och vilken hudfärg man har. Vi är alla människor, men alla är inte lika mycket värda. Inte i praktiken, det finns det otaliga exempel på för alla som vill och väljer att se.

Vi har drabbats av en global empatiebb. I synnerhet den politiska världen visar detta med oönskad tydlighet, dagligen. Inte bara goda råd verkar dyra i dag – även samarbetsvilja, dialog, förståelse och framför allt medmänsklighet har blivit alltför dyrköpta råvaror. Ett annat globalt fenomen är den endimensionella högerpopulismen vars ansikte vi ser i Sverige, England, på Filippinerna och såklart med mest pompa och histrionism i Donald Trumps presidentvalskampanj. Politiskt verkar världen ha svårt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Detta är speciellt beklämmande i tider då det komplexa världsläget kräver att vi håller minst två, ibland till och med fyra tankar i huvudet samtidigt.
Att allas liv är lika mycket värda borde vara den självklara utgångspunkten. Men i dagens USA måste det understrykas att svarta liv betyder något. Det amerikanska samhället har i 400 år signalerat att så inte är fallet och om svarta medborgare i USA någonsin ska ses och behandlas som fullvärdiga människor måste frasen upprepas och upprepas återigen. Svarta liv betyder något.

Allas liv betyder något! Ingen är mer värd än någon annan. Därför är talet om unika nationsspecifika värderingar, byggandet av murar och försvaret av gränser, varianter av ohållbara föreställningar om orimlig skillnad mellan människor. Det finns bara värderingar och värderingar kan man försvara eller kritisera. Värderingar leder till bra eller dåliga konsekvenser, men de känner inga gränser och det går aldrig att avgöra vem den andre är med ledning av hens hudfärg eller nationstillhörighet. Vi borde tala mer om värderingar, men inte om nationella värderingar utan om mänskliga värderingar och om hållbara värderingar. Värderingar vi tillsammans kan ställa oss bakom och gemensamt försvara. Alla människors lika värde är en sådan värdering.

Den sjunde juli var inte första gången tragedin slog till i Dallas.

1963 mördades president John F Kennedy framför sin familj och hela det amerikanska folket just här. Nyss mördades fem poliser som kulmen på en blodig tredagarsperiod. Att både poliser och männen Alton Sterling och Philando Castile mördats på mindre än en vecka pekar återigen på den infekterade relation som råder mellan människor med svart hud och folk med marinblå uniform i USA.

Jag kommer att tänka på Erykah Badu som är från Dallas och visar en mycket vackrare sida av staden än vad vi sett nyligen. Hennes låt ”Master Teacher” inleds med orden: ”I am known to stay awake, A beautiful world I’m trying to find”.

En mer hållbar och vackrare värld finns där ute, men den kommer aldrig att realiseras så länge vi väljer att blunda för kulturen som skapas mellan oss och som som både påverkas och påverkas. Vem är du, vem är jag? Levande charader! Det är är mitt land, det här är ditt land, och tillsammans gör vi det till vad det blir. Tillsammans, bara tillsammans kan ett mer hållbart samhälle byggas av oss alla vi som inte bara tror på oss själva utan som ser den andre som en människa som liksom vi har både brister och förtjänster.