Dagens Nietzsche: Akademins kunskapsmoral. Och dess konsekvenser.

Vetenskapens värld är trång och fylld av regler. Det finns begränsat med resurser och alla får inte plats. Något slags sortering krävs därför. Sortering är av nöden tvungen, i alla samhällen och kulturer. Det är priset den enskilde får betala för att vara en del av gemenskapen. Inget att säga om, alla som vill kan ytterst sällan få plats. Därför måste det sorteras, efter något slags princip. Olika sorteringsprinciper ger dock upphov till olika konsekvenser. Och om vetenskapens uppgift är att utveckla och sprida kunskap i samhället är detta med sortering ingen trivial fråga. Vetenskapens urvalsprinciper är en fråga med bärighet på hela samhället. Samhället står och faller med den kunskap som akademin bidrar med.

I skolans värld betygssätter läraren och den med högst betyg har förtur till attraktiva utbildningar. Det är ett system, som på inget sätt är perfekt. Men det fungerar och konsekvenserna av betygssystemet är sällan allvarliga. Det är vidare ett hyfsat transparent system. Jag personligen tycker man borde skapa ett annat system för sortering, men det är en annan sak. Det system vi har idag fungerar, vad jag kan se. När det gäller systemet för sortering inom akademin fungerar det sämre. Om det handlar dagens bloggpost.

Idag ser man på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att nå legitimitet, nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det det enda som räknas. Sorteringen och rangordningen av forskare regleras av ANTALET publicerade artiklar. Förändringen i synen på kunskap har gått fruktansvärt fort märker jag, när jag äntligen tar mig tid att stanna upp och reflektera över saken. Oroväckande snabbt har synen på vad som kan och bör räknas för att ge orden som uttalas av forskare legitimitet förändrats. Det jag lärde mig som doktorand är idag förlegat. Jag har genomgått landets högsta utbildning och har av systemet tilldelats titeln Docent, men det betyder inget i sammanhanget. Docenttiteln är i princip meningslös. Det som räknas är antalet publikationer. Jag känner inte igen mig.

När jag använder kunskaperna och insikterna som mer än 20 år av intensiva studier gett mig tvingas jag inse att kartan för kunskapssökande har ritats om. Terrängen som undersöks är dock den samma. Det jag forskar om och undersöker är kultur. Sådana studier handlar om att söka helt annorlunda kunskap än den som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker olika grundämnens och materials egenskaper, eller svängande strängar. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det format som tidskrifterna skapat, enligt mönster från naturvetenskapen. Om jag ska vara sann mot mitt studieobjekt tvingas jag välja, antingen satsar jag på min personliga karriär och gör allt för bli publicerad, egalt vad det jag skriver handlar om. Eller så väljer jag kunskapen och anpassar mediet efter kraven som innehållet ställer. För mig är valet enkel. Jag väljer kunskapen, alla dagar i veckan och dygnet runt. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Vi kommer sällan fram till något enkelt som kan sammanfattas på 15 sidor. Därför bloggar jag. Det som växer fram här, i dialog och inför öppen ridå är min kunskapsutveckling och min syn på vad kultur är och hur den kan undersökas. Här finns inga sanninsanspråk. Det jag vill är att locka till reflektion, kring det vi alla har runtomkring oss. Kulturvetenskap handlar om vardagen, om att kritiskt granska det vi tar för givet, för att därigenom kunna förändra sådant som bör förändras. Tillsammans bygger vi det samhälle vi får.

Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar, i prestigefyllda tidskrifter, mest att säga till om. Oavsett vad man forskar om. I detta system är jag dömt att förlora, redan innan matchen börjat. Även om jag är docent. För jag kommer från en vetenskaplig tradition där det finns ytterst få tidskrifter och den kunskap jag söker passar som sagt dessutom illa för det anbefallda formatet. Etnologin är stadd i upplösning. När de gamla professorerna går i pension tillsätts bara i undantagsfall nya. Jämfört med ett stort och mäktig ämne som pedagogik, till exempel, står sig Etnologin slätt. Och att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja från början någon annanstans. Här ligger akademin inte långt efter Lundsberg. För man lyssnar inte på vad som sägs, utan på vem som talar. Och den som har flest publikationer vinner.

På en liten högskola accentueras detta än mer. Och i en värld där ingen har tid eller ork att mötas i samtal och reflektion finns inget utrymme för att tala om och kritiskt granska varandras kunskaper och argument. Det finns bara tid för att räkna artiklar, så löser sig allt till det bästa. Eller? Knappast, säger jag, av egen erfarenhet. Idag är man suspekt bara för att man bloggar, även om man publicerar sig också och åker på konferenser. Den som inte följer moralen som skapats får svårt. Ibland känns det som man förflyttats tillbaka till skolgården. Där liksom här spelade det ingen roll vad man kunde eller gjorde. Det enda som räknades och räknas även idag är hur dem med makt ser på en. Och lägger man sig inte för grupptrycket mobbas man. Mycket lite har förändrats. Den som fått makt förvarar den, med alla till buds stående medel. På vilka grunder? Om det handlar min forskning, men den kunskapen är man inte intresserad av, för den riskerar att undergräva makten och rasera strukturen som ger dem som har makt i dag fortsatt makt. Akademin ägnar sig följaktligen allt mindre åt kunskap och innehåll och allt mer åt maktutövning och gallring av oliktänkande. Organisationen skall, på order från högsta ort, effektiviseras och strömlinjeformas.

Vill vi verkligen ha det på detta sätt? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att sortera och reglera? Knappast, vi får mer av samma. Fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? Dem som vill bli publicerade. Vi riskerar härigenom att kunskapen inavlas och deggenerar, när inga nya impulser kommer utifrån. Kunskapen mår dåligt av att strömlinjeformas och anpassas efter systemet. Detta visste redan en sådan som Nietzsche, som tvingades ut ur sitt samtida system, men som historien gett rätt. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han kunde identifiera. Man lyssnade inte då, men vi kan lära oss lyssna idag. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, - men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff -: "sederna har förslappats", klagar man i djupet av sin själ, "när handlingar som dessa är möjliga".

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt, då tar gruppen över och individen och den individuella uppfattas som ett hot. Då blir det viktigare att följa regler och göra som makten bestämt, än att tänka själv. Då spelar det mer roll hur många artiklar man skrivit, än vad dessa handlar om. Kollektivets makt är stor och den som lyckas däri har ingen anledning att granska systemet, enligt logiken: man biter inte den hand som föder en. Inom vetenskapen motiveras detta handlande med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras? Det finns ingen tid för den och den passar dåligt för publicering i de påbjudna kanalerna. Då blir det så här. Och om de bara vore så att ett fåtal drabbades, som på Lundsberg. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort, så hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Betänk vad Nietzsche skrev, för så länge sedan. Ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara.

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på, det är den sorgliga slutsatsen jag tvingas dra. Jag säger emellertid inte att det som hävdas i namn av vetenskap idag skulle vara osant eller fel, det enda jag säger är att utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat enormt. Och det finns heller ingen plats för reflektion, ingen tid för att faktiskt läsa vad vetenskapsutövarna har att säga. Vi får helt enkelt lita på deras ord. Men om det var makten vi skulle följa behöver vi ju inte akademin ...

Språkfilosofiska reflektioner 15

Stoikerna handlade det om i slutet av förra texten, som enligt Deleuze och Guattari utvecklade en första teori om språket. Teorier är viktiga. De kan sägas vara den ena delen i kunskapens abstrakta maskin, där den andra delen är empiri. Utan teori förlorar empirin mening och utan empiri finns inget att teoretisera kring. Teorin är hammaren som formar det empiriska järnet, verktyget som behövs för att upptäcka dolda skatter. Kunskap är en skatt som ständigt finns mitt framför ögonen på oss alla, men som vi inte ser om vi saknar verktyg som hjälper oss att se. Inget är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i och genom relationer och sammanhang. Därför behövs verktyg och olika verktyg hjälper oss att se olika saker.

En skog, till exempel. Leker vi med tanken på att det är kunskap om skogen vi söker, då finns det teorier som säger att svaret finns i de enskilda träden. Teorier som hävdar att noggranna detaljstudier av ett träd ger oss svaret på frågorna vi har om skogen. Använder vi sådana verktyg får vi en typ av kunskap, samtidigt som vi förlorar annan. Så fungerar sökandet efter vetande. Andra teorier lägger större vikt vid helheten och menar att kunskap om SKOGEN bara kan uppnås genom studier av hur träden interagerar med varandra. Tänker man på vetenskapare som verktygsmakare slipper man debatter om sanningen som ändå aldrig leder någon vart. Olika verktyg är helt enkelt bra till olika saker och ju fler verktyg man behärskar desto bättre vetande blir möjligt att få. Ett kontrollerat och disciplinerat sökande efter ett enda, det bästa verktyget för kunskapssökande, är förödande för samhället för det gör oss enögda och sårbara.

Med hjälp av teorier om språk kan vi bättre förstå vad det innebär att vara människa. Det är i alla fall så som jag ser på mina språkfilosofiska reflektioner, som samtal om hur man kan förstå och hantera levande liv. Sanningen finns kanske, eller också inte. Vem vet? Vi kan bara veta något om anspråken som människor håller sig med. Den som säger sig sitta inne med sanningen gör bara det, säger sig sitta inne med sanningen. Och om ett sådant uttalande bemöts med invändningar av någon som hävdar att det är hen som har sanningen i sin hand, där är även det ett uttalande om något som aldrig fullt ut och en gång för alla går att bedöma. Glöm därför sanningen, den är oviktig. Det är inte därför vi forskar. Akademins uppgift är att skapa verktyg för att hantera livet här på jorden, inte att sprida om vem som har det bästa verktyget. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att förstå och ägnar den tid och det utrymme de har för att förklara hur de tänker, så att vi kan använda tankarna för att förstå våra liv och det samhälle vi lever i. Låt oss därför lyssna.

The paradox gets us nowhere unless, like the Stoics, we add that incorporeal transformations, incorporeal attributes, apply to bodies, and only to bodies. They are the expressed of statements but are attributed to bodies. The purpose is not to describe or represent bodies; bodies already have proper qualities, actions and passions, souls, in short forms, which are themselves bodies. Representations are bodies too!

Kroppar handlar det om att lära sig se. Sammansättningar som agerar som en enhet. En representation är ingen kopia av något annat, det är en kropp med en egen verkan i världen. Kroppar är liksom skogen emergenta helheter och måste förstås utifrån det. Kunskap om detaljerna som helheten byggs av ger oss bara kunskap om detaljerna, inte om helheten. Därför finner man ingen betydelsefull kunskap genom att beskriva kropparna, vad man bör göra är istället att rikta uppmärksamheten mot effekterna och konsekvenserna. Skillnaden som kroppen gör i det sammanhang den verkar. Kroppar måste dock inte bestå av materia, det finns även icke-materiella kroppar. Språket, till exempel, taget som helhet kan förstås som en kropp.

If noncorporeal attributes apply to bodies, if there are good grounds for making a distinction between the incorporeal expressed "to become red" and the corporeal quality "red," etc., it has nothing to with representation. We cannot even say that the body or state of things is the "referent" of the sign. In expressing the noncorporeal attribute, and by that token attributing it to the body, one is not representing or referring but intervening in a way; it is a speech act.

Deleuze och Guattari lägger mycken möda på att göra oss uppmärksamma på att det inte finns några original, det finns bara kopior och dessa är något i kraft av sig själva. Kroppar, återigen. Och sammansättningar av kroppar. Att vi tänker på och ser representationer och söker efter original, sanningar och det bästa, det är en konsekvens av språket. Det är vårt tänkande, som förmedlas genom språket, som leder oss i den riktningen. Tänkande är också en kropp, med förtjänster och problem. Detta måste man ha med sig in i reflektionen, annars förstår man inte vad som sägs. Deleuze och Guattari skapar som sagt verktyg och för att kunna använda dem måste man lära sig handlaget först. Därför uppehåller jag mig vid dessa tankar, som inte direkt har med språk att göra. Paradoxen är att språket i sig är ett verktyg som påverkar studierna av språket. Det är svårt att greppa en tanke om en tanka om en tanke. Men det går, om man bestämmer sig för att acceptera premisserna och sedan sätter igång och jobbar. Fake it till you make it, känns den tanken igen? Eller: Learning by doing? Man får helt enkelt bara kasta sig ut.

The independence of the two kinds of forms, forms of expression and forms of content, is not contradicted but confirmed by the fact that the expressions or expresseds are inserted into or intervene in contents, not to represent them but to anticipate them or move them back, slow them down or speed them up, separate or combine them, delimit them in a different way.

Här befinner vi oss mitt i språkets abstrakta maskin, i hjärtat av teknologin som gör det möjligt för oss att tänka och kommunicera med varandra. Språket är immateriellt, men det är en teknologi, en artefakt. Något av människor skapat. Även det som är immateriellt har som bekant (skrev om det i förra bloggposten) innehåll och uttryck, form och substans. Helheten är resultatet av samverkan och den ger upphov till konsekvenser. Talakter är det ord som brukar användas för språkets verkan i och på världen.

The warp of the instantaneous transformations is always inserted into the woof of the continuous modifications. (Hence the significance of dates for the Stoics. From what moment can it be said that someone is bald? In what sense does a statement of the type "There will be a naval battle tomorrow" constitute a date or order-word?) The night of August 4, July 4,1917, November 20, 1923: What incorporeal transformation is expressed by these dates, incorporeal yet attributed to bodies, inserted into them?

Förändring, ständigt upprepad förändring, är vad som driver världen och utvecklingen. Livet är en icke-linjär process av tillblivelse. Saker händer och det är först i efterhand som vi förstår, när vi ser helheten och känner av konsekvenserna. Då framträder datumet eller den exakta tidpunkten. I efterhand går det att identifiera punkter i historiens väv, då världen förändrades för att aldrig mer bli sig lik. Boken A Thousand Plateaus är uppbyggd av kapitel som alla har ett datum i titeln. Det kapitel som här bildar utgångspunkt för reflektion har datumen 20 november, 1923 i rubriken. Det vad den dagen som Tyskland beslutade att byta valuta för att stoppa hyperinflationen. Ett ord, eller en formulering och allt var förändrat. Utvecklingen bytte spår. Samhällsmaskineriet ändrade riktning, vilket visar på ordens betydelse.

The independence of the form of expression and the form of content is not the basis for a parallelism between them or a representation of one by the other, but on the contrary a parceling of the two, a manner in which expressions are inserted into contents, in which we ceaselessly jump from one register to another, in which signs are at work in things themselves just as things extend into or are deployed through signs.

Kropparna är autonoma och agerar på egen hand. Det är interaktionen mellan dem som ger upphov till effekterna vi kan se och studera. Tänker man på helheten som en abstrakt maskin kan man enkelt se och förstå att även en liten och till synes obetydlig del av helheten kan ge upphov till stora konsekvenser. Tänker på pojken i H C Andersens saga, som uttalar de förlösande orden: Kungen är naken. Efter det ser alla på kungen med nya ögon. Den sagan kan användas som en illustration av hur makt fungerar. Makten finns där och den gör kungen till kung, så länge alla accepterar det. Kungen är emellertid lika naken och maktlös som alla andra. Alla vet detta, egentligen. Men ibland kan det behövas ett barns ögon för att förstå och se förhållandet. Så fungerar tankeverktyg, de hjälper oss att se världen med barns ögon. Och när vi sett maskineriet och förstår hur det fungerar man vi försöka byta ut delar av maskinen som vi tror ger upphov till negativa konsekvenser. Det går dock inte att veta på förhand hur utfallet ska bli, det vet man alltid bara i efterhand. Den som säger sig kontrollera framtiden eller som gör anspråk på sanningen agerar som kungens falska skräddare.

An assemblage of enunciation does not speak "of" things; it speaks on the same level as states of things and states of content. So that the same x, the same particle, may function either as a body that acts and undergoes actions or as a sign constituting an act or order-word, depending on which form it is taken up by (for example, the theoretico-experimental aggregate of physics).

Helheter är maskiner som arbetar. Assemblage är ett hopplock av delar som tillsammans fungerar som en helhet. Kroppar i samverkan. Men det är inte delarna eller de enskilda kropparna som är det viktiga, det är just helheten. Och i helheten har alla en roll att spela. Först i efterhand vet vi vem som gör skillnad, vem som är viktig. Aldrig på förhand. Därför är det viktigare att lyssna än att tala. Därför är det viktigare att reflektera över möjligheter än att räkna på utfallet. Därför är det mer konstruktivt och bättre att samtala om kultur och språk, än att debattera. Livet ska levas, inte kontrolleras. Det gäller för samhället också liksom för språk.

In short, the functional independence of the two forms is only the form of their reciprocal presupposition, and of the continual passage from one to the other. We are never presented with an interlinkage of order-words and a causality of contents each in its own right; nor do we see one represent the other, with the second serving as referent. On the contrary, the independence of the two lines is distributive, such that a segment of one always forms a relay with a segment of the other, slips into, introduces itself into the other. We constantly pass from order-words to the "silent order" of things, as Foucault puts it, and vice versa.

Maskinen som styr världen är abstrakt, samtidigt som den är konkret. Den består av såväl materia som icke-materiella aspekter. Teori och empiri. Samverkan. Det är vad samhället skapas av och genom. Kroppar som interagerar med andra kroppar. Vi vet inte vart vi är på väg, men vi stakar ändå ut riktningen, tillsammans. Det är i vardagen, här och nu, genom ständigt upprepad skillnad, som framtiden blir. Och blir och blir. Allt och alla påverkas, ömsesidigt i och genom rörelsen.

Språkfilosofiska reflektioner 14

Repar mod. Vänder bildningsfientligheten och kontrollivrarna ryggen. Kastar mig ut i ett befriande, öppet resonemang om språk. Samtalar med Deleuze och Guattari om kunskap, kultur och om kontrollerandets baksidor. Hela deras filosofiska gärning handlar om att förstå kontrollmekanismerna som finns och verkar överallt. Och om att utforma verktyg för att bryta med makten och kontrollen. Tron på möjligheten i och med kontroll, övertygelsen om att det går att kontrollera levande liv, språk eller kultur, tankar. Det är en farlig tro, för den tvingar människor till underkastelse, till lydnad, tystnad. Om man bara får uttala sig ifall man fått ett visst antal artiklar infört i speciella tidskrifter. Om vi bara lyssnar på människor som godkänts av makten. Om vi kollektivt fogar oss. Då urholkas demokratin och vi förlorar ett viktigt skydd mot samhällets långsiktiga överlevnad. Då sågar vi av den kunskapsgren vi sitter på. Där är vi alla förlorade.

Det är lockande att slå in på vägen som leder mot kontroll, men det är en bedräglig lockelse. Den lovar runt, men håller tunt. Detta insåg Deleuze och Guattari, för de levde i en tid då händelserna i Tyskland innan och under andra världskriget fanns färska i minnet hos det stora flertalet. Hitlertyskland och även Kommuniststaterna efter kriget byggde på kontroll, av det mesta. Framförallt kontroll av tankar. Idag betraktar vi dessa samhällsbyggen som återvändsgränder, som avskräckande exempel. Dit vill ingen. Ändå är det många som idag drömmer om ökad kontroll, hårdare straff och som låter makten få insyn i det mest privata. För idag växer det fram en tro på att den som har mycket makt är god. Det är Googles motto, och USA agerar för frihetens och godhetens sak. Genom att öka kontrollen. Det är en farlig väg.

Anarki och total upplösning är kanske inte riktigt lika illa som Gulag och Auschwitz, men det leder inte till något gott. Det bästa är när det råder något slags balans mellan dessa båda krafter. För detta ändamål skapade Deleuze och Guattari sina verktyg. I den andan skriver de. Så läser i alla fall jag dem, enligt instruktionerna från dem själva. Jag låter inte dem kontrollera mina tankar, följer dem inte slaviskt. Jag samtalar med dem, genom deras texter. Skapar något eget av eller bygger vidare med hjälp av deras verktyg. När kontrollens makt är stark krävs med av upplösande strategier, för att sträva efter balans. Det går inte att kontrollera balansen, den kan bara uppnås genom ständiga modifieringar och små kollektiva insatser. Därför behövs en allmänt spridd förmåga i hela samhället att kunna tänka kritiskt och att inte fasta i kritiken. Det behövs bildning. Och den kan lika lite som balans kontrolleras eller måttbeställas. Vägen till bildning kan inte kvalitetssäkras. Bildning är en resa i okänt land. Liksom samhällets väg mot framtiden är det en öppen fråga.

Här spelar språket en viktig roll. Språket är ett slags medium för tankar, men inget neutralt medium. Språket är ett verktyg, en teknologi och som alla teknologier har det en egen verkan på världen. Språket är varken ont eller gott, men det kan göra både gott och ont. Språket i sig ger upphov till konsekvenser. Och språket är en del i ett mycket större maskineri. När Deleuze och Guattari studerar språket begränsas inte studierna till orden eller sammansättningarna av ord, de studerar helheten vari språket ingår och påverkar. De studerar spelet mellan krafterna som strävar mot ökad kontroll och krafterna som strävar mot upplösning. Deras arbete leder inte till säker kunskap, men till ökad förståelse för hur förändring är möjlig. Förutsättningar för processer av tillblivelse.

Förra posten i serien ledde fram till slutet av del ett i platån Postulates of linguistics. Här kastar jag mig ut i nästa del. "There Is an Abstract Machine of Language That Does Not Appeal to Any 'Extrinsic' Factor". Resonemanget ska handla om språkets abstrakta maskin. Det är en annan av de tankemodeller som Deleuze och Guattari ofta återvänder till och använder för att bygga upp förståelse, ett av deras verktyg. Här skiljer de mellan maskiniska rörelser och mekaniska. Mekaniken beskriver linjära förändringsprocesser. Hårt kontrollerade och förutsägbara processer. Maskiniska processer är icke-linjära och omöjliga att kontrollera. Språket är inte mekaniskt, utan maskiniskt. Det är i alla fall utgångspunkten för resonemangen som följer på denna introduktion.

If in a social field we distinguish the set of corporeal modifications and the set of incorporeal transformations, we are presented, despite the variety in each of the sets, with two formalizations, one of content, the other of expression.

Innehåll och uttryck är två lingvistiska begrepp. Det ena, innehållet, står i den klassiska lingvistiken för ordets bokstav. Den andra, uttrycket för ordens kulturella betydelse (lite osäker här dock, så rätta mig om jag har fel). Dessa båda aspekter av språket ställer Deleuze och Guattari mot två andra lingvistiska begrepp, form och substans. Där formen är momentet av kontroll och reglering och sustansen är det som kontrolleras och regleras. System kontra del, skulle man förenklat kunna säga. Därmed har ett slags fyrfältare skapats, som kan sägas vara en sprängskiss av språkets abstrakta maskin. Både innehållssidan och uttryckssidan kan delas upp i strukturerande aspekter och enskildheter. Möjligen förgår jag resonemanget här, men det kan finnas en poäng med att redan nu förklara modellen, så kan jag sedan hänvisa tillbaka till den. Deleuze och Guattari använder sig här av Foucaults tankar om vad som gör ett fängelse till ett fängelse.

Fängelsets innehåll, dess materiella aspekter utgörs dels av form vilken här representeras av fängelsebyggnaden som fysiskt/juridiskt fenomen, dels av substans som i exemplet representeras av fångarnas kroppar. Fängelsets uttryck, dess kulturella aspekter motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som fenomen. Begreppet är som synes ett oundgängligt verktyg för att bena upp komplexa problem. Håll kvar den tanken, försök visualisera maskinen som den beskriver konturerna av. Maskinen är abstrakt i den meningen att den bara går att studera genom effekterna den ger upphov till. Dess delar kopplas till och från maskinen, beroende på vilket sammanhang den verkar i.

For content is not opposed to form but has its own formalization: the hand-tool pole, or the lesson of things.

Det handlar sällan om motsatser i tänkandet som lanseras av Deleuze och Guattari, det är viktigt att lägga märke till. Filosofin bygger inte på binära oppositioner. Det handlar mer om ytterpunkter i kontinuum. Inte om antingen kontroll eller upplösning, utan om mer eller mindre av än det ena än det andra. Och maskinen de beskriver består av alla delarna och deras samverkan.

It is, however, opposed to expression, inasmuch as expression also has its own formalization: the face-language pole, the lesson of signs. Precisely because content, like expression, has a form of its own, one can never assign the form of expression the function of simply representing, describing, or averring a corresponding content: there is neither correspondence nor conformity.

Delarna som bygger maskinen är i förhållande till varandra autonoma. Samverkan mellan dem handlar därför inte om något slags överenskommelse eller samspel, det är mer som kultur. Resultatet av att människor lever och verkar sida vid sida ger upphov till effekter och konsekvenser, som kan sägas vara ett resultat av samverkan även om den inte skett medvetet eller i samförstånd. När vi går och röstar gör vi det inkognito, vi lägger vår röst i ett ett kuvert bakom ett skynke. Sedan sammanställs resultatet och en ny regering bildas. Olika synpunkter och åsikter, ofta disparata, tvingas av demokratins abstrakta maskin till samverkan. Så styrs samhället, i och genom att allt och alla interagerar med varandra. Samma gäller för språket.

The two formalizations are not of the same nature; they are independent, heterogeneous. The Stoics were the first to theorize this independence: they distinguished between the actions and passions of bodies (using the word "body" in the broadest sense, as applying to any formed content) and incorporeal acts (the "expressed" of the statements).

Den egna kroppen är ett bra exempel för att illustrera tanken. Den uppvisar ibland tecken på behov som går på tvärs mot vad jag önskar. Kroppen är min, men den kan inte göra allt jag vill. Kroppen är en oskiljaktig del av den maskin som utgör jag. Ändå är den autonom i förhållande till jaget, som kan sägas vara den del av mig som är icke-materiell. Kanske underlättar det att tänka på detta sätt om kroppen om man vet och accepterar tanken på att Deleuze och Guattari utgår från en posthumanistisk syn på människan. Det är ett perspektiv som betonar sammanhanget mer än delarna. Vad är det som krävs för att jag skall fortsätta vara jag, i den bemärkelse som jag vant mig vid? Det är en fråga som kan leda långt utanför min kropp och det är också poängen med det tankeverktyget, att inte ta något för givet, att se och fokusera på konsekvenser istället för intentioner.

The form of expression is constituted by the warp of expresseds, and the form of content by the woof of bodies. When knife cuts flesh, when food or poison spreads through the body, when a drop of wine falls into water, there is an intermingling of bodies; but the statements, "The knife is cutting the flesh," "I am eating," "The water is turning red," express incorporeal transformations of an entirely different nature (events).

Kroppar förändras i mötet med andra kroppar. Allt och alla påverkas av att leva och verka i samma sammanhang. Därför leder det tanken fel att tala om jag, eller om språket, som något som är. Allt och alla blir till genom ömsesidig påverkan. Den abstrakta maskinen är det som håller helheten samman. Den är inget i sig, men den ger upphov till konsekvenser. När Deleuze och Guattari studerar språk gör de det med fokus på denna abstrakta maskin. Vad får något att hända? Vilka är förutsättningarna för förändring? Hur fungerar språkets abstrakta maskin? Vilka möjligheter har den och vilka hinder finns inbyggda i den.

The genius of the Stoics was to have taken this paradox as far as it could go, up to the point of insanity and cynicism, and to have grounded it in the most serious of principles: their reward was to be the first to develop a philosophy of language.

Språkets lagar, finns de i språket själv, eller skapas de i och genom användandet av språket? Det frågan som delar språkforskningen. Om det handlar fortsättningen. Och det finns anledning att återkomma till den abstrakta maskinen, begreppen och modellen som här bara snuddats vid. Förstår om läraren känner sig lite förvirrad, för så känner även jag mig. Det är så jag fungerar och det påverkar även mitt sätt att undervisa. Avslutar med att citera en av mins studenter som skrev följande på Facebook igår, som är ett av de finaste omdömen jag fått.

Det börjar alltid i ett kaos, med fria tyglar och förvirring, för att tvinga oss att tänka själva! Detta brukar leda till att vi i slutändan faktiskt har lärt oss att våga tänka själva och lita på att vi kan detta med kulturvetenskap!

Med sådana studenter och med sådana samtalspartners kan det bara bli bra. Det är inte min förtjänst, även sådana konsekvenser går att tänka på i termer av abstrakta maskiner. Vi lär oss tillsammans. Det är vad livslångt lärande handlar om för mig.

AIL, emergens och tvivel

Kluven är det ord som bäst sammanfattar känslan jag vaknar i. Kluven inför en hel massa saker. Kluven inför gårdagens Skavlan, där Norges nye stadsminister behandlar ett politiskt parti, som företräder tankar om samhället som ligger väldigt långt från min vision (som bygger på öppenhet, trygghet, tillit och en ödmjuk inställning till olikhet), som en seriös samarbetspartner. Kluven inför Zentroopas chef som fick vädra åsikter i samma anda. Ska man skratta eller ska man gråta? Laleh räddare kvällen. Hon och Claes Malmberg stod kanske inte upp för ett annat samhälle, vilket känns som ett oroväckande omen, men de fanns där i alla fall, som en motkraft. Kluven, som sagt.

Kluven även till en massa annat. Till Björklunds skolpolitik och till det som händer inom akademin som en följd av hans beslut och visioner. Kluven för att den nya ordningen ger stöd åt krafter som går på tvärs mot allt det jag lärt mig om produktion av kunskap och vetande. Kluven inför reaktionerna jag får (indikationer om) på den text som publicerades här i torsdags, underlaget till det seminarium som ska hållas på måndag. Mina tankar om arbetsintegrerat lärande kommer från hjärtat och när jag tänker om vad det skulle kunna vara använder jag allt jag lärt mig under alla år. Jag tror på det jag förmedlar och jag räds inte kritik, vill bemöta alla tankar och reaktioner. På texten, på innehållet. Sådana reaktioner och sådan kritik får jag dock inte, bara positiva omdömen. Men jag får kritik för att jag tänker och skriver. Dold kritik, indikationer på kritik. Kritik mot mig som person. Det gör ont.

Arbetsintegrerat lärande har kommit att bli ett ämne eller kunskapsområde som intresserar mig. Jag ser att det finns potential i en sådan syn på kunskap och lärande. Därför är jag tacksam för att jag arbetar på en högskola som har AIL som sin profil och som har Regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat lärande. På hemsidan står följande, under rubriken, Om högskolan.

Högskolan Väst i Trollhättan är en modern högskola som erbjuder arbetslivsnära utbildningar i en attraktiv och modern studiemiljö. Hos oss står studenten och lärandet i centrum. Arbetsintegrerat lärande som synsätt och metod präglar verksamheten och är högskolans profil.

Det jag gör och det jag tänker kring AIL gör jag för studenterna, för att utveckla lärandet och för samhällets långsiktiga hållbarhet. AIL är en integrerad del i min yrkesgärning, både som forskare och som lärare. Att det finns ett motstånd mot engagemanget och att det motståndet är dolt skrämmer. Vart är samhället på väg? Varför vågar vi inte bemöta varandra och våra olika tankar och önskningar öppet? Om det inte ens går i akademin, hur ska det då gå i och med samhället. Håller vi på att kontrollera oss till döds? Bygger vi system som vänder oss mot varandra? Vad håller vi på med egentligen? Kluven. Ibland tänker jag att det bästa är att lägga ner, att sluta engagera sig, sluta bry sig helt enkelt. För det kostar på och tar energi och kraft. Som humanist är jag en svag aktör i den akademiska världen. En ensam röst. Men så tänker jag på visionen som vi har, som ledningen för högskolan tagit fram.

Högskolan Västs forskning och utbildning skapar, vidareutvecklar och sprider samhällsrelevant vetenskaplig kunskap, förmåga och förståelse.

Via utbildningen ges studenterna bästa möjliga förutsättningar att utvecklas som goda samhällsmedborgare – kritiska, kunniga, demokratiska, solidariska, toleranta, aktiva och självständiga individer.

Högskolan Väst är en erkänt drivande aktör för humanism, demokrati och mångfald genom kunskapsbyggande, medborgerlig bildning och livslångt lärande.

Högskolan Väst fokuserar genom profilen Arbetsintegrerat lärande, AIL, kunskapsspridning och kunskapsgenerering lokalt och globalt i samverkan med omgivande samhälle. Nationellt är högskolan den ledande noden och internationellt en nyckelaktör inom Arbetsintegrerat lärande.

När jag jämför visionen med vad jag vill och kan ser jag ingen annan väg än att fortsätta. Om visionen betyder något ska det jag gör inte behöva innebära något hot. Tvärt om. Organisationen borde välkomna engagemanget. Vi ska skapa och vidareutveckla. Vi ska hjälpa studenterna att utveckla inte bara kunskaper utan även förmågan att tänka kritiskt, vi ska främja bildning och livslångt lärande. Och vi säger oss vilja vara den ledande noden och en nyckelaktör inom AIL. Hur skulle jag som Docent på högskolan, inte kunna engagera mig och jobba med detta, om jag dessutom brinner för det och anser mig ha något att tillföra? Ska något utvecklas krävs samtal och kritik, tankar måste bemötas och stötas och blötas. Tyvärr ser det inte ut så i dagens akademi. På landets högskolor och universitet finns inte plats för det som är under tillblivelse, det som ännu inte är färdigt. Där kan och får man bara veta säkert.

I en värld där det är viktigare vem som talar än vad som sägs finns inte utrymme för ny-tänkande. För det hotar den rådande maktbalansen, som är viktigare att bevara (för dem som har makt idag) än kunskapen. Kunskap är ett svårt ämne. Vetande är komplext och det är på inget sätt enkelt att avgöra vad som är bra kunskap och vad som är dålig. Därför byggs det system och skapas ordningar, för att reglera vem som får tala, om vad och när. Genom att blogga går man förbi de gängse kanalerna, som ska garantera att bara av systemet sanktionerad kunskap når allmänheten. Det tänkande går på tvärs mot allt jag tror på, mot humanismen, demokratin, mångfalden, kunskapsbyggandet, bildningen, det livslånga lärandet och inte minst det kritiska tänkandet. Jag bloggar för det är mitt sätt att uppfylla min arbetsgivares vision. Samtidigt möter jag motstånd. Aldrig öppet, alltid dolt. Kluven, som sagt.

Måste ändå fortsätta. Välkomnar kritik och ser motstånd som inspirerande. Intellektuella utmaningar ligger helt i linje med visionen och det jag tror på. Öppna samtal där olika åsikter bryts mot varandra är utvecklande och driver verksamheten framåt. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi mer än var och en för sig, sammantaget. Tillsammans. Det är nyckelordet för mig och mitt arbete med AIL. Grupper av människor (och andra aktörer), även om det är medelmåttor, kan uppnå mer och lösa svårare problem än ett ensamt geni. Om man bara går samman, tillsammans. Om man bara kan förmå sig att ge upp sin autonomi för en stund. Om man bara kan arbeta, tillsammans. Om bara målet överordnas egot. Då är det mesta möjligt, eller i alla fall mycket. Därför tror jag på samtalet som modell för samverkan. AIL handlar för mig om att samtala, för gemensam vinnings skull. Jag försöker samtala med studenterna och med representanterna från arbetslivet som jag möter i forskningen. Jag vill samtala med mina kollegor och med allmänheten här på bloggen.

Arbetsintegrerat lärande är liksom klimatfrågan, samhällets långsiktiga hållbarhet och kultur, komplexa frågor. Det är frågor som aldrig kan lösas en gång för alla. Det är frågor som ständigt måste arbetas med. Frågor som per definition är dynamiskt föränderliga. Komplexa problem kan bara lösas, i och genom samtal. Förutsättningslösa samtal där så många röster som möjligt får höras. Samtal där ingen tillåts ta över. Samtal som följer sin egen logik, utan en på förhand uppgjord agenda. När man samtalar vet man sällan vart man hamnar eller vart man är på väg. Så ser jag även på AIL, som ett nytt sätt att tänka kring kunskapsutveckling och samverkan mellan akademin och det omgivande samhället. Inom ramen för samtal kan olika kompetenser störas och blötas mot varandra, utan inbördes (rang)ordning. Det är den enda vägen som leder i riktning mot svaret på de komplexa problem som mänskligheten står inför, och som måste lösas. För allas bästa. Det är min övertygelse och den kan jag argumentera för. Jag välkomnar dock kritik och invändningar. Öppen kritik och genomtänkta invändningar som jag efter bästa förmåga ska försöka bemöta. Tillsammans når vi längre än var och en på egen hand.

Svårt, tänker många. Och, ja, det är svårt. Men just därför otroligt viktigt att man inte gör som man brukar, utan vågar testa nya sätt att arbeta. För det vet vi, att komplexa och nya problem inte går att lösa med konventionella medel. Komplexa problem kräver nya metoder, ny-tänkande och konsekvent annorlunda angreppssätt. Det finns inga garantier för att lyckas. Och just därför är det viktigt att man vågar kasta sig ut och engagera sig till fullo i processen. Det kan man bara göra om man släpper taget om SINA kunskaper och kompetenser. Det jag kan och det jag vet är inte MITT, det är resultatet av en hel massa olika omständigheter. Av samverkan.

Kunskap och kompetens uppstår alltid inom ramen för sammanhang, och därför är det inte individuella egenskaper. Vi vill tror att det är det, men det är inte så. Jag har allt att vinna på att övertyga andra om att mina kunskaper är just mina, men samhället har allt att förlora på att den synen på kunskap hålls vid liv. En annan syn på subjektet, på kunskap och en ny förståelse för hur makt genomsyrar och påverkar kulturen/samhället. Det är vad som behövs. Annars förblir problemen och utmaningarna olösta.


Samhället är en emergent helhet som skapas i och genom interaktion mellan människor. Samhället blir till genom att vi lever våra liv och gör det vi gör. Där skapas allt det vi sedan tar för givet och har att hantera. Tankar och dolda hot. Främlingsfientlighet som gror i det tysta och anonyma käppar i hjulet för friheten, öppenheten och mångfalden är lika mycket en del av samhället som allt och alla andra. Samhället kan lika lite som kunskap förstås genom att studera delarna, det är fenomen som uppstår och verkar på en annan skalnivå. Så ser jag på AIL, som resultatet av interaktion, som något delat. Därför är det olyckligt om det blir något som kan och ska kontrolleras. Och därför kämpar jag för att öppna upp och befria tankar. Därför bloggar jag. För att jag tror på ett öppet samhälle, på frihet och ansvar, tillit och ömsesidigt lyssnande. Därför samtalar jag.

Håller vi på att såga av den (kunskaps)gren vi sitter på?

Var finns kunskapen? Det är en fråga som det idag tas lite för lätt på. Lite har det blivit som i politiken, vilket i och för sig inte är förvånande, kultur känner inga gränser och påverkar följaktligen tänkandet över hela linjen. Inom politiken, idag, efter murens fall och efter att kommunismen blivit obsolet som politiskt system för organisering av samhället, finns bara en väg. Kapitalism. Ekonomiseringen sprider sig alltså. Tänkandet är kollektivt och när det inte finns några alternativ likriktas alla tankar. Då, under 1970-talet och innan det, fanns alternativ och det tvingade båda sidorna till utbyte vilket slipade argumenten och utvecklade tänkandet om hur man bygger ett SAMHÄLLE. Idag när alla är överens om ekonomiseringens förträfflighet sprider sig en känsla av att mänskligheten nått ett genombrott, att vi är klara med tänkandet och att det nu bara handlar om att förvalta. Politiken blir därefter. Idag är den viktigaste politiska frågan hur man ska vinna nästa val, inte vad man vill göra med samhället. Politikerna är fixerade vid opinionssiffrorna och kan i realtid följa hur olika utspel tas emot och påverkar siffrorna. Samma tänkande finns inom vetenskapen. Det oroar mig.

Var finns kunskapen? Var finns det samtalet och vem håller den frågan levande idag? Inget av de stora ämnena gör det, för de har blivit stora just för att det råder samsyn inom kollegiet om var kunskapen finns. Och den som vill göra sig en karriär inom vetenskapen har därför inget att vinna på att ägna kunskapsfrågan tid och energi. För att uppnå vad som krävs för att få sin doktorsexamen krävs att man anammar och lägger sig platt inför kraven som ställs av tidskrifterna man vill publicera sig i. För att få artiklarna accepterade måste man göra som det är bestämts. Reglerna måste följas. Var kunskapen finns har bestämts på förhand av tidskriftens vetenskapliga råd. Den frågan är avgjord och det beslutet reglerar sedan i detalj vilken kunskap som släpps genom nålsögat och når allmänheten. För att göra karriär tvingas man följa dessa regler. Forskning är inte fri. Kunskapssökande är lika genomreglerat som allt annat i samhället idag. Kunskapsproduktion har blivit synonymt med artiklar i internationella, peer-review granskade tidskrifter, som alla stöpts i en mall hämtad från naturvetenskapen. Där finns kunskapen idag. Bara det vetande som publicerats där och som uppfyller dessa tidskrifters kriterier accepteras som kunskap. Formen regerar över innehållet.

Tidskriftsformatet är begränsande och det gör att innehållet likriktas, över hela linjen. Den enda vägen blir när den trampas av allt fler tydligare och tydligare. Massasans kraft och makt är stor. Det är en av de starkaste makter mänskligheten känner. Idag är det den vägen man måste gå om man vill att kunskaperna man har ska få legitimitet och erkännas som kunskap. För så är det bestämt. Inte av någon, utan av vetenskapssamhället och ansvariga politiker. Kunskapen har kommit i andra rummet och formen har tagit över. Tänk om kunskapen inte finns där vi idag bestämt oss för att den finns? Tänk om det är så att redaktörerna på tidskrifterna, utbildningsministern och professorerna som gjort sig en karriär inom de stora och mäktiga ämnena har fel? Jag säger inte att det är så, men tänk om. Hur gör vi då, om samhället och livet på jorden visar sig behöva ett annat vetande? Vad har vi då för nytta av den armé av regelföljare som dagens system för kunskapsutveckling fostrat och givit makt? Om vi skapat en kunskapens monokultur vars kritiska förmåga ser likadan ut över hela linjen? Om alla experter tänker på samma sätt? I en värld där det bara finns en väg finns ingen frihet och där finns heller ingen hållbarhet. Det gäller överallt, alltid. Historien har lärt oss det. Och historien har inte tagit slut. Livet och världen förändras hela tiden. Och om vetandet och forskarna vänder sig in mot sig själv, mot systemet för att det krävs av dem för att meritera sig. Och om det i sin tur är vad som krävs för att bli lyssnad på, att man uppfyller formkraven och bekräftar det vi redan "vet", då är vi alla illa ute.

Är det där vi är idag, eller finns det utrymme för fritt tänkande där innehållet och det som sägs är viktigare än formen och den som talar? Jag har svårt att se att det finns någon sådan plats, inom akademin. Ute på nätet och här på bloggen finns den platsen, det utrymmet och sådana samtal, om kunskap. Men om man uppehåller sig för mycket här och om man publicerar sina tankar i sådana forum riskerar man att tappa i legitimitet. Så är det kanske inte bestämt, men rådande system får den effekten. För det ger makt åt den som följer den enda vägen och som uppfyller kraven. Det gynnar alla dem som tänker mer på sin egen karriär än på kunskapen. Och sådana människor bevakar andra och drar sig inte för att begränsa och ifrågasätta, alla som inte kan uppvisa tecken på legitimitet. Förmågan att tänka kritiskt och att lyssna på vad som sägs ger ingen legitimitet som kan mäta sig med legitimiteten i en publicering i en internationell, referee-granskad, tidskrift. Det kritiska tänkandet och det fria sökandet efter kunskap är idag satt på undantag.

Den enda vägen leder inte till kunskap, av det enkla skälet att kunskapen aldrig finns där någon bestämt att den ska finnas. Kunskap finns där den finns, helt enkelt. Och den gäckar oss människor ständigt. Kunskapen följer inga regler. Är det kunskap vi vill ha måste vi följa kunskapen, inte de regler vi själva satt upp. Vi kan inte på förhand bestämma oss för vilka metoder som får användas eller vilket form resultaten ska presenteras i. Det likriktar och leder akademin bort från kunskapen. Tänker på FACIT, eller på Nokia. Undrar om vi håller vi på att bygga en akademi som likt dessa enormt framgångsrika företag kan uppvisa en klanderfri och perfekt organisationsstruktur, som är målsäkrat och kvalitetssäkrat och som lockar till sig framstående tänkare, men som glömt att den enda vägen leder mot undergång. Världen förändras och om vetandet inte följer med i rörelsen spelar det ingen roll hur fin och framgångsrik akademin är. Majoriteten kan ha fel, det är inte antalet anhängare det kommer an på ifråga om politik, företagande eller vetenskap. Allt och alla hänger ihop. Håller akademin på att bli ett skrytbygge med en vacker fasad, som lovar runt men som när det gäller och kunskapen verkligen behövs visar sig hålla tunt. Vem ska då ställas till svars? Och spelar det där och då överhuvudtaget någon roll vem som bär ansvaret? När skadan är skedd får vi alla betala.

Kritiskt tänkande som måste hålla sig till en form eller vars innehåll och riktning bestämts på förhand är inget kritiskt tänkande, det är regelföljande. Tänk om! Gör om och gör rätt! Släpp vetandet fritt. Vi måste börja lyssna mer på vad som sägs, än på vem som säger det. Och vi måste bygga en skola som främjar kritiskt tänkande och fritt kunskapssökande, för livet och inte för karriären.

Samtalet som modell för samverkan och kunskapsutveckling

På måndag är det dags igen. Då drar seminarieserien om Arbetsintegrerat lärande igång igen. Det är en serie samtal om AIL som jag från och till under drygt fem år nu ansvarat för. Mer information och en inbjudan finner man om man följer länken. Alla är välkomna, tror jag mig lova. Skulle intresset visa sig väldigt stort löser vi det, på något sätt. Denna bloggpost bildar det skriftliga underlaget för seminariet, eller samtalet om AIL som alltså är seriens övergripande rubrik. Ser detta som ett slags nystart även om det tidigare arrangerats drygt 30 seminarier på samma tema. Sedan hösten 2012 driver Högskolan Väst en forskarutbildning i AIL, eller om man ska vara formell, två forskarutbildningar, en i pedagogik och en i informatik, båda med inriktning mot AIL. I våras arrangerades det första samtalet om AIL med doktorander som deltagare. Det var som jag förstod saken uppskattat. Och det inspirerade mig att plocka upp tråden igen. Rubriken för måndagens seminarium är: "AIL- Samtal om Samtalet som modell för samverkan och kunskapsutveckling". Det blir det första seminariet av tre som hålls under hösten (mer information finns i HVs kalendarium).

Samtal är inte bara en form för utbyte av tankar, det har för mig kommit att bli ett begrepp eller tankeverktyg för många olika saker (här, här och här finns fler tankar om detta ämne. Jag ser på kunskap och utbildning som ett slags samtal och när jag handleder studenter är det i en anda av samtal som jag tycker det hela fungerar bäst. Ställer man samtalet mot debatten, som är dess diametrala motsats, händer något. Då får man ett slags modell för att jämföra vardagen med och gör man det finner man snart att dagens akademi bygger på och förbereder studenterna på debatt. Debatten kräver att man kan ta sig fram i konkurrens. Debatten polariserar och tvingar fram förenklingar. Debattens syfte är att vinna och det kan man göra på olika sätt. I den bästa av världar vinner den som har den bästa kunskapen eller argumentet. Men vi lever inte i den bästa av världar, vi lever här och nu i den värld vi tillsammans skapar för oss. Den världen är som den är och följer sina egna lagar. Samhället och kulturen är helheter som ger upphov till konsekvenser. Och idag är alltså debatten verktyget par excellens i såväl akademin som arbetslivet. Det gör något med såväl högre utbildning som arbete. Det som hålls för sant och tas för givet får konsekvenser. Därför är det viktigt att stanna upp ibland, för att reflektera över tillvaron. Och reflektion kräver att man lyssnar lika mycket som man talar och det gör samtalet till en bättre arena än debatten. Det är i alla fall den hypotes som jag här driver och den tanke som jag i det inledande anförandet på seminariet kommer att utveckla.

För att samverkan mellan arbetslivet och högskolan skall kunna sägas vara arbetsintegrerad, krävs att alla parter har en samsyn ifråga om rollfördelning, mål och metoder. Samtal är ett förslag på en sådan modell. Seminariet inleds med ett kortare anförande där denna modell presenteras och sedan inleds ett öppet och lyssnade samtal om samtalet som modell eller tankeverktyg.

Så står det i inbjudan. Det är temat för seminariet. Min förhoppning är att vi på måndag, tillsammans och på ett förutsättningslöst sätt, samt i ett öppet och lyssnande klimat, ska kunna reflektera över olika former för samverkan. För utan samverkan, utan ömsesidigt utbyte av kunskaper och erfarenheter, har jag svårt att se att lärande och kunskapsutveckling kan betecknas som arbetsintegrerat. Idag måste man marknadsföra sig för att synas och AIL är Högskolan Västs signum. Vi har regeringens uppdrag att utveckla former för AIL. Som jag ser på saken är inte AIL något, men det håller på att bli. Tillblivelsen och öppenheten inför framtiden och resultatet som kommer ur processen är centrala aspekter. Annars är AIL bara en tom marknadsföringsterm. Det tjänar ingen på.

Att tänka nytt är svårt. Människor är vanedjur och faller lätt in i mönster. Speciellt när förändringshastigheten ökar, vilket den gör ständigt. När effektivitet är ledordet är det lätt att bara köra på i gamla hjulspår. Och det är också något som accentueras i och genom debatter. Både högskolan och arbetslivet förlorar på detta, för båda parter går då miste om den potential som finns i ett sant arbetsintegrerat lärande. En sådan kunskapsutveckling som jag har i åtanke är något som händer mellan parterna, i och genom att man ömsesidigt lyssnar på varandra. Om samverkan sker på det sättet kan både akademin och arbetslivet lära sig nya och oväntade saker. Och båda parter kan upptäcka nya sidor av varandra. Genom att samtala kan man öppna upp för nytänkande och innovation, som per definition inte existerar innan tanken uppstått. Nya tankar uppstår sällan där man förväntar sig eller där man letar, de kommer till en när man minst anar det. Därför är samtal en bättre modell än debatten. Om arbetslivet ser högskolan som en utförare av på förhand definierade och detaljerade beställningar sker inget nytänkande och heller inget arbetsintegrerat lärande. Samma gäller för högskolan som ofta ser på arbetslivet som en ekonomisk resurs. Det är så vardagen ser ut och den påverkar oss alla. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala.

Byter spår här, vilket man både kan och får i ett samtal. För det har inget mål, utan följer sin egen logik. Läste morgontidningen nyss, när jag åt frukost. Där hittade jag en tankeväckande artikel, som får bilda utgångspunkt för vidare tankar om hur man skulle kunna tänka och och göra för att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Det är dagens Under Strecket, som handlar om humaniora. Där tar sig Henrik Bohlin (docent i filosofi vid Södertörns högskola) an den brännande frågan om humanioras nytta på ett nytt och provocerande sätt. Jag tror i alla fall att många humanister reagerar på titeln: Humanioras bästa tid är nu. Här finns massor av kloka tankar, om samverkan och om hur man kan tänka både i akademin och arbetslivet. Den handlar inte om AIL, men dess innehåll kan fungera som utgångspunkt för samtal om AIL.

Något har hänt med dagens studenter. Även om många studenter rent historiskt sett läser humaniora så är antalet i dalande och många högskolor tvingas lägga ner utbildningsprogram där humaniora utgör huvudämne, på grund av dåligt söktryck och lönsamhet.

Även utanför Sverige har det länge talats om humanioras kris. En uppmärksammad rapport från Harvarduniversitet visade nyligen att andelen humaniorastudenter vid Harvard minskat från 36 till 20 procent mellan 1966 och 2012, samtidigt som andelen i USA som helhet minskat från 14 till 7 procent. Siffrorna tyder på att amerikanska studenter blir allt mindre intresserade av ämnen som historia, filosofi och språk. I stället väljer de ekonomi och andra ämnen som är mer efterfrågade på arbetsmarknaden.

Ett liknande mönster ser man i en amerikansk långtidsstudie av studenter, där 1966 nästan 90 procent uppgav att deras syfte med studierna var ”att utveckla en meningsfull livsfilosofi”, en andel som 2006 sjunkit till mindre än 50 procent. Under samma period ökade andelen som svarade ”att få det ekonomiskt mycket bra ställt” från drygt 40 till nästan 75 procent. Har konkurrensen om jobben gjort att dagens studenter tappat intresset för att vidga sina intellektuella horisonter genom studier av historien, kulturen och språken?

Arbetsmarknadens krav och önskemål påverkar utbudet inom den högre utbildningen. Sådana incitament och hänsynstaganden har nog alltid funnits, men de accentueras i och med Bolognaprocessens betoning på anställningsbarhet och (ekonomisk) nytta. Extrapolerar man den tanken och studerar hur man resonerar på Svenskt Näringsliv finner man att mäktiga företrädare för arbetslivet faktiskt motarbetar Universiteten och Högskolorna i Sverige. Kraven på effektivitet som kommer från och som fungerar utmärkt inom tillverkningsindustrin, ligger man från arbetsgivarhåll på hårt för att införa inom forskning och utbildning. Sådana krav kan bara den ställa ställa som har makt och som är van att bli lyssnad på. Och sådana krav fungerar i en debatt. Men hur är det i realiteten, är kunskapsutveckling verkligen en process som går att snabba på? Och varför ska man göra det, vad är vinsten med att öka hastigheten? Frågan man näringslivet är vinsten ekonomisk. Men om vinsten är allt och om jakten på profit styr tänkandet landar man förr eller senare i den tanke som Stefan Fölser lanserat, att vi ska lägga ner hela det svenska högskoleväesendet och låta studenterna läsa på distans vid Harvard eller Stanford. Det är en paradoxal konsekvens av ett enkelriktat ekonomiskt tänkande.

Naturvetenskap och medicin bidrar till nya tekniska lösningar, mediciner och behandlingsmetoder, men vilken nytta har egentligen samhället av forskning och undervisning i humanistiska ämnen? Frågan diskuteras i två nyutkomna böcker. I våras kom antologin Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter, redigerad av Tomas Forser – som därmed 35 år senare följer upp ”Humaniora på undantag?” – och idéhistorikern Thomas Karlsohn. Och förra året kom idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin med Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle.  

Det finns något djupt motsägelsefullt över humanioras situation i dag, konstaterar Ekström och Sörlin. Samtidigt som den humanistiska kunskapens värde ifrågasätts, präglas samhället alltmer av just det slags processer som står i centrum för humanistisk kunskapsbildning. Det har nästan blivit en kliché att beskriva det moderna samhället som alltmer komplext och globalt, alltmer inriktat på kommunikation, alltmer reflexivt och gränsöverskridande, alltmer orienterat mot och i behov av kulturellt och socialt öppna och inkluderande offentligheter. Behovet av humanistisk expertis har inte minskat utan ökat.

Upprepar detta, behovet av humanistisk expertis har inte minskat utan ökat. Tyvärr förmår inte arbetslivet se detta. Därför ställer man krav på högre utbildning som kan sägas motverka de ekonomiska målen på längre sikt. Mot bättre vetande riskerar vi härigenom att gemensamt utarma själva grunden för samhället och allas framtid. Det finns inga vattentäta skott i samhället. Allt och alla hänger ihop. Problemen som finns i dagens hårt segregerade samhälle där det byggs och försvaras alldeles för många murar skulle ett mer arbetsintegrerat lärande kunna råda bot på. Men det kräver att man tänker nytt och annorlunda, både i arbetslivet och inom akademin. Och jag ser som sagt samtalet som en modell eller ett verktyg för att främja sådant ny-tänkande. Men då krävs av forskare att man inte gör som vissa humanister tenderar att göra när bildningen hotas inom akademin på grund av neddragningarna.

Inför den tilltagande marginalisering som blev följden skulle man kunnat tänka sig att forskarna skulle protestera: ”Varför tar ni ifrån oss vår betydelse?” Men i stället accepterade humanisterna utanförskapet. En utbredd självbild blev den av den intellektuella outsidern som, i likhet med en del konstnärer och författare, gör anspråk på att vara annorlunda än de andra, att stå utanför för att bevara sitt oberoende och sin kritiska distans.

En konsekvens har blivit att debatten om humaniora fastnat i två motsatta positioner. På den ena sidan står näringslivsföreträdare och politiker som frågar sig hur humanistiska färdigheter kan bidra till ekonomisk tillväxt, eller helt enkelt avfärdar humaniora som en onödig lyx. På andra sidan står humanister och kulturpersonligheter som under åberopande av den akademiska friheten vänder sig mot alla nyttokrav. ”Det är som om ett helt och hållet reaktivt beteende har slagit klorna i svensk humaniora”, skriver Ekström och Sörlin, ”och skapat en situation präglad av motvillig anpassning till ett yttre tryck snarare än en kollektiv vilja att driva utvecklingen av det egna området framåt”.

Här finns en uppenbar och allvarlig låsning, som jag menar att AIL kan hjälpa till med (om bara dess potential kan förlösas, vilket en tydligare betoning på samtal öppnar upp för), om det lärandet och forskningen utformas på ett sätt som inte bygger på mer av samma, utan på ny-tänkande. Både arbetslivet och akademin måste förändras. Och det främjas inte av debatter mellan parterna, som polariserar och tvingar till försvara. Samtal där man lyssnar skulle dock kunna leda till önskat läge och främja kreativitet. Öppna och lyssnande samtal. Nedan följer ytterligare ett citat från artikeln där jag fetmarkerar det jag finner intressant och tänkvärt i arbetet med att utveckla AIL.

Vad bör göras? Ekström och Sörlin argumenterar för att de komplexa utmaningarna i en globaliserad värld gör att expertis inom begränsade områden inte räcker till. Det krävs en mer gränsöverskridande kunskapskultur, där murarna mellan akademiska specialområden rivs och forskare från olika ämnesområden löser problem genom att se dem ur olika ämnens perspektiv. För den humanistiska forskningen blir sammanhangsskapande och omprövning centrala uppgifter. Det gäller att skapa nya förståelseramar för den långsiktiga samhällsutvecklingen, att konstruera och pröva tankemodeller som kan få oss att se aktuella problem med ett annat tidsdjup och från ett annat avstånd än den dagliga hanteringen tillåter.

Man skulle kunna säga att humanister behövs som specialister på att vara generalister; Ekström och Sörlin talar om en ”andra gradens specialisering”, och hänvisar till den amerikanska filosofen Martha Nussbaums försvar för humanistisk utbildning i boken ”Not for profit” (2010). Umgänget med språken, historien och litteraturen, skriver Nussbaum, utvecklar en förmåga att berätta om världen på flera olika sätt, att inta ståndpunkter och pröva värderingar som kanske inte är ens egna, att i en viss mening gå ur sig själv för att se hur den egna belägenheten ingår i ett historisk och kulturellt sammanhang. Denna narrativa förmåga är en avgörande tillgång i ett komplext och föränderligt samhälle där olika kulturer och tänkesätt ständigt möts och blandas.

Kunskap handlar om utveckling och högre utbildning ska förbereda samhället (som helhet, inte bara näringslivet) för framtiden. Och framtiden finns inte utan skapas här och nu i och genom kollektiv handling. Ingen vet vad som komma skall och därför kan och får man inte detaljreglera och på förhand bestämma innehållet i utbildningen på Universiteten och Högskolorna, för då är det inte längre högre utbildning, utan en förlängning på gymnasiet. I ett sådant nytt och arbetsintegrerat universitet kan och bör humaniora få en lika viktig plats som andra ämnen och arbetslivet. Ett arbetsintegrerat Universitet blir då till en arena för kunskapsutveckling, mer än en plats där man får kunskap. Det är i och genom samverkan mellan många olika traditioner, tankar och intressen. Öppen och samtalsinriktad samverkan. Som ny kunskap uppstår, om ingen part i samtalet tar över och reglerar handlingsutrymmet för övriga vill säga. Det är oerhört viktigt! Öppenheten och avsaknaden av kontroll bär på massor av potential, men för att dra nytta av den krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Det finns frågor om ont och gott som behöver ställas och besvaras om och om igen utifrån nya rön om natur och kultur och nya kulturella förutsättningar. De som formulerar sig utöver det förutsägbara om till exempel Behring Breiviks nästan obegripliga terrordåd är i dag oftare konstnärer, författare eller journalister än akademiker. Humanistiska forskare borde på ett annat sätt än vad som nu är fallet växelverka med konstnärer, författare, kritiker – och, kunde man tillägga, vanliga medborgare – i meningsutbyten om innebörden av ett demokratiskt medborgarskap med dess ansvar och rättigheter.

Jag ser i ovanstående citat konturerna till ett samtal. Sätt att tänka kring former för samverkan inte bara inom högskolan utan även med det omgivande samhället. Men, återigen, det centrala är att ingen part får övertaget eller tar sig rätten att definiera. Idag utövar näringslivet, med regeringen och utbildningsministerns goda minne och helt i linje med Bolognaprocessen enorm makt över forskning och högre utbildning (uttryck för detta finns här). Det är inte bara olyckligt, utan fullkomligt galet. Strategin kanske ser klok ut i det korta, kvartalsvisa, perspektivet, men på lång sikt är det förödande för alla, även för företagen som håller på att såga av den gren de sitter på. Lyssna, reflektera och lär:

I den högskolepolitiska debatten har det blivit vanligt att ”anställningsbarhet” ses som det övergripande målet för utbildning. Cecilia Rosengren – ytterligare en idéhistoriker – pekar på den amerikanska traditionen av liberal arts education som ett alternativ till det snävt ekonomiska perspektiv som anställbarhetstanken i allmänhet för med sig. Liberal arts-studenter får under fyra år en utbildning med både bredd och fördjupning. En student med historia som huvudämne kan till exempel ha tagit breddningskurser i filosofi, drama och fysik. Målet är inte specialistkunskap inom ett visst ämne utan en bredare generalistkompetens, som kan användas i vidare studier, forskning och arbetsliv, med fokus på kritiskt tänkande, skriftlig och muntlig framställning och förmåga att lösa problem genom att se dem ur olika perspektiv. Att veta något om konst, litteratur och historia gör att man kan förstå människor från andra kulturer och traditioner och se möjligheten av andra sätt att tänka än de för en själv invanda och till synes självklara. Humaniora är därför en viktig del av liberal arts education.

Bland arbetsgivare i USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike finns på ett annat sätt än i Sverige en förståelse för värdet av generalistkompetens. I dessa länder är det inte ovanligt att forskarutbildade i humanistiska ämnen har ledande positioner i näringsliv och offentlig förvaltning. Ekström och Sörlin skriver till exempel om en forskare i antikens kultur och historia, anställd på ett stort kapitalförvaltningsföretag i Londons finanskvarter. Ett annat exempel är företaget Google, som nyligen sökte närmare femtusen nya medarbetare med utbildning i humaniora och liberal arts.

På andra ställen i världen har företagen insett värdet med kompetenser som går på tvärs och som därigenom kan öppna. När ska svenska arbetsgivare inse att det finns högskolor och akademiker som inget hellre vill än att samverka, men då i termer av SAMVERKAN. Undantag finns och det är viktigt att framhålla, en sådan som Robert Weil, till exempel, sticker ut och inspirerar. Han tror på samverkan och vill se mer av samtal. Det hedrar honom och inger hopp. Arbetsintegrerat lärande ägs av ingen, men dess potential och resultatet av samverkan kan användas av alla. AIL i den mening som jag tror på och verkar för är inkluderande och öppnar upp. För bara så kan innovationer och ny-tänkande främjas. Det är på inget sätt enkelt, men just därför behöver alla vara med i samtalet. Ser en rad paralleller till humaniora här och håller med Bohlin.

Utmaningarna för humaniora är många, liksom möjligheterna. Man skulle önska att fler svenska arbetsgivare tänkte på samma sätt som vissa av deras amerikanska och engelska kolleger, i stället för att leta efter medarbetare med alla specialistkunskaper från dag ett. Men vi humanister måste också anta utmaningen att lämna vårt självpåtagna utanförskap och på allvar ställa frågan hur vi på olika sätt kan bidra till samhällsdebatt, politik, offentlig förvaltning och företagande.

Jag vill vara med och anta utmaningen och jag gör det genom att öppna upp rum för samtal, om AIL och om annat. Samverkan tror jag på, ömsesidigt lärande och lyssnande. Jag har inga svar, men en del användbara verktyg i sökandet efter kunskap som fungerar och kan användas för att skapa ett framtida, mer hållbart samhälle där alla får vara med och bidra med det man kan och vill.