Dagens Nietzsche, om lärande samtal och lyssnandets förlorade konst

Det lyssnas på tok för lite i samhället och kulturen idag, och talas alldeles för mycket. Kulturen svämmar över av ord, bilder, tankar och åsikter. Alla överröstar varandra. Brus och redundans, upprepningar och tomt tal fyller varje vaken stund och utrymme. Den som verkligen har något att säga tvingas härigenom inte bara höja rösten utan även förenkla budskapet tills det förlorar sin mening. Trots att tystnad är en bristvara växer tomheten, på kvadraten av kulturens förändringshastighet. Rastlösheten som bristen på stimuli ger upphov till ökar ju mer tomma ord man översköljs med och processen skyndar på sig själv.

Den som inte lärt sig lyssna kommer att känna sig ensam, vilket leder till att intensiteten i talandet ökar och volymen höjs, vilket i sin tur leder till det blir än svårare att lyssna. Processer blir lätt självgenererande och exponentiella när alla marscherar i takt. Därför behöver man i skolan bli bättre på att utbilda unga att både lyssna och tala. För den som inte lyssnar blir inte lyssnad på och den som talar är upptagen av sig själv. Fokus riktas allt mer mot jag och lojaliteten med andra utarmas. Den enda lojalitet som växer är jagets lojalitet med sig själv. Självupptagenheten ökar och incitamenten för lyssnande försvinner vet man inte hur andra talar blir det svårt att förstå hur de tänker och då blir det svårt att tala så den som man vill ska lyssna förstår. Och processen löper vidare mot en växande ensamhet och tomhet. För att kunskap ska uppstå och frodas krävs att båda parter förstår vikten av och hur man gör för att mötas halvvägs. Balans är vad som saknas idag på många olika områden.

När jag gick i skolan fick man bara lära sig lyssna och man förväntades sitta tyst och anteckna när läraren talade. Idag lär sig barnen bara att tala. Jag brukar ofta återkomma till och upprepar tanken om att den enda vägen alltid leder fel. Samma med skrivandet. När jag gick i skolan var det i grammatiken man började. Först skulle man lära sig stava korrekt. Sedan fick man skriva, men bara det som inte var fel lästes. Det hämmade mig och ledde till känslor av att vara värdelös. Jag har fått kämpa för orden. Kanske är det därför jag uppfylls av lycka när jag skriver och idag når ut med mina ord? Dagens skola är emellertid inte mycket bättre, för idag är det ingen som bryr sig om grammatiken. Idag stavas den enda vägen, uppmuntran! Det är lika illa, för det leder till hybris. Den som aldrig fått synpunkter på sitt språk kommer att ta illa vid sig när det sker. Och det gör det, förr eller senare. För att bli läst krävs att man kan uttrycka sig utan att missförstånd uppstår och skriven text är inte alls lika förlåtande som talade ord. Skolan behöver uppmuntra och öva eleverna i både ock, inte antingen eller.

Som lärare på högskolan märker man av förändringen och rörelsen från lyssnande till talande genom att studenterna oftare än förut avbryter och frågar och vill ha förklaringar på sådant man just håller på att förklara. Innan man ens talat till punkt. Eller också vill man berätta för klassen om tankar som dyker upp, ibland om helt andra saker. Studenterna vill allt mer bli lyssnade på och allt mindre lyssna och lära. Och när näringslivet och andra vill skynda på och effektivisera högre utbildning är det samma andas barn. Därigenom begränsas kunskapsinhämtningen och den intellektuella utvecklingen uteblir. När talet och individen står i centrum, istället för lyssnandet och gruppen, får man bara kunskap om det man redan vet, men inte riktigt förstår. Om studenter lyssnade mer skulle de få kunskap även om sådant de inte visste fanns eller gick. Och med stöd i sådan, ny kunskap, kan man reflektera vidare på egen hand. Studenter som lärt sig lyssna är dessutom bättre på att uttrycka sina frågor och får därför bättre svar, samtidigt som de också blir bättre talare. På det sättet skapas en positiv spiral.

Frågandets och osäkerhetens kultur som växer fram i samhället resulterar i ett överflöd av information som lägger sig mellan medborgarna och kunskapen som finns men som riskerar att utarmas när allt färre lyssnar och reflekterar. Och allt fler förlorar härigenom ytterligare förståelse för varför man ska lyssna. Allt mer tid läggs idag, som en konsekvens av detta tänkande, på att uppfinna hjulet. Politiker som inte lyssnar skapar kartor av verkligheten och när resultaten uteblir möter man problemen med mer av samma värdelösa strategier och information, information, information. Information som drunknar i all information. Och när makten försöker rätta verkligheten efter kartan och skyller på folket för att inte fatta eller vilja byggs murarna högre och högre. Och förmågan att lyssna utarmas allt mer.

Stop, stanna! Vänta nu lite! Låt oss ta en time-out. Får jag be om stööööörsta möjliga tyssssstnad. Säg inget, börja med att lyssna på tystnaden. Och tänk efter. Låt frågorna ta plats. Sedan kan vi samtala och lära oss samverka. Vi behöver få upp ögonen för varandra. Tillsammans kommer man alltid längre än på egen hand. Lyssna på vad Nietzsche har att säga om just samtalet, och låt oss sedan samtala om vad han har att såga i frågan. Tänk på att dessa ord skrevs för över 100 år sedan. De är fortfarande aktuella, trots att så väldigt mycket har hänt i världen.  

Hur en tänkare utnyttjar ett samtal. - Utan att vara lyhörd kan man höra mycket om man lärt sig se och att emellanåt förlora sig själv ur blickfånget. Människor i gemen förstår dock inte att utnyttja ett samtal: de ägnar alldeles för mycken uppmärksamhet åt vad de vill säga och bemöta, medan en verklig lyssnare ofta nöjer sig med att svara provisoriskt, att som eftergift åt hövligheten över huvud säga något, men i sitt vaksamma minne bära med sig allt den andre yttrat och därjämte hur han har yttrat det, i ton och åtbörder. - I ett vanligt samtal tror sig var och en vara den som styr, som när två fartyg som färdas jämsides, och då och då stöter emot varann, båda är i den goda tron att det andra följer efter det eller rentav blir bogserat.

Lägger i dessa dagar sista handen på en bok som jag hoppas få utgiven, om samtal. För jag vill inte bara bli lyssnad på. För att kunna tänka krävs att jag lyssnar och i samtalet finns plats för både ock.

Utbildning tar för lång tid bara om det inte är kunskap som är målet

Idag skriver förbundsordföranden för Centerstudenter,  Hannes Hervieu och ordföranden för Saco Studentråd Johannes Danielsson på Brännpunkt. Rubriken är "Utbildningar tar för lång tid" och detta väcker mitt intresse. Tar därför paus en stund från skrivandet på boken om kultur och samtal som jag håller på att slutredigera. Behöver ändå vila från de orden och tankarna och tar tillfället i akt att reagera på frågan om utbildning som jag brinner för och som delvis tangerar innehållet i min bok.

Vad är utbildning? Varför ska man studera? Svaret är inte givet och det är på inget sätt självklart, men just därför väldigt viktigt att detta klargörs. Hur ska man annars kunna mötas och arbeta för att skapa världens bästa skola? Debattartikelns utgångspunkt är tydligt ekonomisk. Man ska studera för att få högre lön. Och samhället ska satsa på utbildning av befolkningen för att det är ekonomiskt gynnsamt. Så kan man självklart tänka och vi lever i en demokrati, men det finns även andra sätt att se på utbildning. Framförallt leder alla tankar och strategier till konsekvenser och dessa tänkte jag här reflektera över. Debattörerna skriver.

Svenska studenter påbörjar i snitt 1,7 utbildningar och lägger i genomsnitt sex år på utbildningar som beräknas klaras av på fyra. Det är skadligt såväl för samhällsekonomin som för individerna som förlorar privatekonomiskt i lägre livslön. Regeringens långtidsutredning visar att ett års förskjutning av examensåldern innebär cirka 80 000 kronor lägre disponibel livsinkomst. De samhällsekonomiska effekterna motsvarar det dubbla. Svenskt Näringsliv pekade i en rapport 2011 ut att fördröjningarna genom högskoleutbildningarna motsvarar nästan 70000 helårssysselsatta.

Den som bara förmår se på värdet av utbildning utifrån ett ekonomiskt perspektiv kommer så klart alltid att tycka att det borde kunna gå snabbare. För den som utgår från att det är i arbetslivet som allt viktigt händer och att samhällen uteslutande byggs av pengar är detta den självklara slutsatsen. Det finns dock andra värden. Kunskap har som jag ser det ett egenvärde, som mycket väl kan leda till ekonomiskt välstånd för samhället och personlig rikedom. Men om det är därför man ska läsa kommer många att bli besvikna och då blir det argumentet kontraproduktivt.

Debattörerna utgår dessutom från samhällets och arbetslivets perspektiv och visar därigenom hur lite de bryr sig om studenterna. Det är en dålig grogrund för kunskapsutveckling. Det är ett maskulint tänkande som mycket väl skulle kunna vara ett av skälen till att män i lägre grad än kvinnor väljer att studera. Om tiden i utbildning betraktas som en onödig transportsträcka, som i möjligaste mån bör snabbas på, då är det mest rationellt att helt skippa skolan.

Det behöver inte vara negativt att vänta några år på att påbörja studierna, eller att läsa en lång utbildning. Men att studenter hoppar av studierna, helt byter inriktning på grund av felval eller tar för lång tid på sig att slutföra sin utbildning på grund av dåliga studieresultat, är rent slöseri.

Människosynen som här visar sig mellan raderna finner inget stöd ute i samhället, bland levande människor som har en vardag att hantera. Människan är ingen målsökande robot som kan låsas mot ett bestämt mål. Det händer saker i livet som gör att man tvingas omvärdera och i ett allt snabbare samhälle kan detta mycket väl behöva göras flera gånger, inte minst för att hålla intresset uppe. Det är ytterst få som i unga år vet dels vad de vill, dels håller fast vid den önskan genom livet. Att studenter byter inriktning ser jag snarare som ett sundhetstecken och det ger dessutom vidgat perspektiv och breddade kunskaper som individen kan komma att ha nytta av längre fram i livet. Kanske när företaget vars behov man anpassat sina kunskaper efter körts i konkurs eller flyttat verksamheten till ett låglöneland.

Utbildningssystemet är inte företagens plantskola. Högre utbildning är samhällets kollektiva investering för en oviss framtid. Det kostar pengar och det måste alla acceptera. Och saka kunskapen bli bra och hållbar krävs tid och tillit. För att lockas lära måste motstånd ibland övervinnas. Kunskap är ingen standardiserad produkt som kan måttbeställas och upphandlas i konkurrens. Sådana tankar finns också mellan raderna i alla krav på effektivare studier.

Regeringen är medveten om dessa problem, men gör i dagsläget alldeles för lite för att komma till rätta med de kvalitetsbrister som finns både vad gäller utbildningarnas innehåll, arbetsmarknadskoppling och trygghetssystem. Här är vad som bör göras:

Om det vore så enkelt att det fanns en enkel lösning på problemen i den svenska skolan och landets högre utbildning då hade vi inga problem, men jag ska inte avfärda förslagen på förhand, utan ska försöka bemöta dem.

• Förändra resurstilldelningssystemet för att ge lärosätena möjlighet och incitament att höja utbildningens kvalitet. Dagens system har inbyggda incitament för att kunna examinera fler studenter, vilket ibland står i motsättning till höjd kvalitet.

Detta kan jag instämma i och det kämpar även jag för. Fokus på kunskap och kvalitet, istället för ekonomi och genomströmning, det är vägen fram. Det är den grund som vetande vilar på. Men det går på tvärs mot tanken att dagens studenter tar för lång tid på sig och att utbildningarna är ineffektiva. Vissa saker går inte att förena. Och kunskap och intellektuell utveckling kräver tid!

• Utveckla studentmedarbetarsystem och skapa tydligare samverkan mellan akademi och arbetsliv för att fler studenter tidigare ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Detta jobbar man med redan på de flesta lärosäten. Problemet är att det arbetet inte faller arbetslivet på läppen. Så länge Svenskt Näringsliv anser sig ha bättre kunskaper än akademin kommer läget att vara låst. Jag menar att BÅDE akademikerna OCH arbetslivet har mycket viktigt att lära av samverkan, men den måste vara ömsesidig och den måste ha som mål att bygga kunskap, inte lönsamhet. Målet och fokus i arbetet måste vara KUNSKAP. Tyvärr verkar många företag redan veta allt man behöver veta och man ser därför högskolan mer som ett problem än som en tillgång. Det är olyckligt, för jag och många med mig tror verkligen på samverkan.

• Ge stimulanser för ökat utbud av relevanta sommarkurser som ger studenter möjlighet att läsa in sin examen även på sommaren.

Detta kan vara ett komplement som fungerar för vissa, men om det blir obligatoriskt snabbas något på som inte kan snabbas på. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och tid. Kunskapsutveckling är individuell och det går därför inte att standardisera varken vägen eller resultatet och därför går det heller inte att snabba på utvecklingen. Framhärdar man i den tanken har man bara kortsiktigt ekonomiska mål för ögonen. Tänker man så riskerar man hela utbildningssystemet som på kort tid kan köras i botten om det styrs efter uteslutande ekonomiska mål och hänsyn.

• Ge möjlighet för lärosätena att utforma terminssystem med högre studietakt för att tidigarelägga examen.

Detta har redan avfärdats som orimligt och kontraproduktivt, om det nu inte är ekonomisk vinst man är ute efter.

• Ett skattesystem som tydligare premierar studier och hårt arbete.

Om enda skälet att läsa är pengar, då kommer studier att betraktas som ett nödvändigt ont av många och det går ut över studiemotivationen och riskerar att leda till sämre kunskaper. Det riskerar i sin tur att utarma den (kunskaps)bas som samhället vilar på och är därför förödande på sikt, eller riskerar att bli det, även för ekonomin och näringslivet. Utbildning är som sagt en investering och den bör bekostas med allmänna medel, för att stå fri från otillbörlig påverkan. Och ska vi ha en högre utbildning värd namnet krävs snarare höjda skatter. Detta krav är alltså omöjligt att förena med det debattörerna säger sig vilja uppnå. Det är en kaka som man tänker sig går att båda äta och ha kvar. Förstår lockelsen, men det är en omöjlig dröm. 

Att öka genomströmningen i den högre utbildningen handlar om mer än att förbättra situationen för enskilda studenter. Det är en fråga om att komma till rätta med ett strukturproblem på svensk arbetsmarknad. Det borde vara angeläget för en regering som brottas med negativa opinionssiffror och hög arbetslöshet.

Problemen på arbetsmarknaden kan bara lösas med kunskap. Och kunskap får man på Universitet och Högskolor. Problemen på arbetsmarknaden är arbetsmarknadens problem. Jag är övertygad om att många forskare både vill och kan hjälpa till i arbetet med att lösa problemen, men för att det arbete ska bli meningsfullt krävs att kunskaperna som finns inom akademin erkänns och att arbetsmarknaden lyssnar och lär, istället för kräver och läxar upp.

Sveriges största problem är att kunskapen som finns i akademin inte används, att fokus i samhället är ekonomiskt istället för kunskapsinriktat och att näringslivet är sig själv nog. Det är problemet, att det saknas kunskap, insikt och ödmjukhet inom delar av näringslivet. Ett lysande undantag från den generaliseringen är Robert Weil som intervjuades i Min sanning, i TV igår.

Språkfilosofiska reflektioner 10

Assemblage, sammansättningar av ting, tankar och kroppar. Sammansättningar som inte går att definiera eller identifiera in i minsta detalj, för att det hela tiden tillkommer och försvinner saker och aspekter. Det är en tankemodell som Deleuze och Guattari ofta återkommer till. Assemblage kan sägas vara ett slags tomt schema som kan fyllas med alla de ting och tankar och kroppar som det fenomen man vill studera byggs upp av, det som hålls samman. Den ena sidan av modellen handlar om allt som är icke.materiellt, som just tankar, föreställningar, överenskommelser och så vidare. Och den andra sidan handlar om materia, ting och kroppar. Till modellen hör även krafter av sammanhållande och krafter av upplösning, vilket skapar dynamik. Tillblivelse och förändring är vad som kännetecknar världen, kultur och samhällen, kunskap, människor, allt. Enligt den tankemodell som Deleuze och Guattri lanserar och arbetar med.

Om man tänker på språk och om man använder assemblage som tankeverktyg tvingas man söka efter och i analysen beakta både sådant som är immateriellt och sådant som är materiellt. Även krafter av sammanhållning och upplösning, spelet och dynamiken som uppstår mellan dem, tvingas man uppmärksamma och reflektera över. Språk handlar om samspel, konsekvenser och kontinuerlig förändring, om komplexa, processuella, kollektiva tillblivelser.

The assemblages are in constant variation, are themselves constantly subject to transformations. First, the circumstances must be taken into account: Benveniste clearly demonstrates that a performative statement is nothing outside of the circumstances that make it performative. Anybody can shout, "I declare a general mobilization," but in the absence of an effectuated variable giving that person the right to make such a statement it is an act of peurility or insanity, not an act of enunciation.

Sammanhang är det som ger upphov till konsekvenser, överallt sammanhang. Det räcker inte att uttala ett ord, det krävs därtill kollektiva överenskommelser och etablerade maktstrukturer för att effekter ska uppstå och kunna iakttas. Därför måste språket studeras i handling, om man vill förstå det. Först när kunskapen om delarna fogas samman i en helhet (till exempel ett assemblage) och först när det finns effekter och konsekvenser att analysera är man något viktigt på spåren. Och den kunskapen kan användas i samhället för att öka förståelsen för hur man kan arbeta med förändring. Lingvistik är dock inte en metod för att kontrollera, för det finns överallt upplösande krafter som måste beaktas. En annan värld är möjlig hette det på 1990-talet och drömmen om revolutionen som odlades av många på 1970-talet var samma andas barn. Många har försökt förändra samhället, men det har alltid gjorts med en specifik och detaljerad vision för ögonen, som med kraft har pressats på människor. Försöken misslyckas ständigt, för att makt korrumperar och för att det överallt finns krafter som verkar mot makten. Om alla vore överens och när många verkligen vill samma sak och agerar i enlighet med den kollektiva viljan, då går förändringen snabbt. Det är också så som samhället blir till här och nu, genom kollektivets samlade tankar-och-handlingar. Därför detta fokus på helheter och sammanhang.

This is also true of "I love you," which has neither meaning nor subject nor addressee outside of circumstances that not only give it credibility but make it a veritable assemblage, a power marker, even in the case of an unhappy love (it is still by a will to power that one obeys...). The general term "circumstances" should not leave the impression that it is a question only of external circumstances.

Generella kunskaper om något som rör språk och kultur finns inte enligt Deleuze och Guattari, bara situationella konsekvenser av händelser inom ramen för sammanhang som existerar i en specifik miljö och tid. Både det som är internt i assemblaget och det som är externt är aspekter av samma helhet. Inget av detta är konstant över tid, varken assemblage eller miljöer. Det är viktigt att ha med sig när man reflekterar över språk med hjälp av dessa verktyg.

"I swear" is not the same when said in the family, at school, in a love affair, in a secret society, or in court: it is not the same thing, and neither is it the same statement; it is not the same bodily situation, and neither is it the same incorporeal transformation.

Orden ser ut att vara de samma, men aldrig sammanhangen inom vilka de yttras och ger upphov till konsekvenser. Inte heller konsekvenserna är de samma, allt bestäms av miljön, av helheten. Inget är någonsin, det samma. Förändring är den enda konstant som Deleuze och Guattari accepterar. Kultur är resultatet av ständigt upprepad skillnad som alltså uppstår internt.

The transformation applies to bodies but is itself incorporeal, internal to enunciation. There are variables of expression that establish a relation between language and the outside, but precisely because they are immanent to language.

Exterioritet eller transcendens är problematiskt, för varifrån kommer det yttre eller externa? Fysiker har funderat mycket på frågan om Universums gräns. Finns det någon gräns? Om det gör det, vad finns då på andra sidan? Tänker man så är det lätt att bli galen. Inom fysiken säger man att Universum är oändligt. Det är det enda möjliga svaret, hur svårt det än är för människor med sina begränsade erfarenheter att ta till sig en sådan tanke. Samma gäller för språket och kulturen, allt är immanent. Allt som tas med i beräkningen existerar på insidan.

As long as linguistics confines itself to constants, whether syntactical, morphological, or phonological, it ties the statement to a signifier and enunciation to a subject and accordingly botches the assemblage; it consigns circumstances to the exterior, closes language in on itself, and makes pragmatics a residue.

Utgår man från att det finns något som är konstant och tänker man att det finns en utsida, gör det något med ens tänkande. Det medför konsekvenser. Här pekar Deleuze och Guattari på några sådana. Handlingen som utförs i alla språkliga berövas som självständiga status i sammanhanget, det blir ett slags formalitet som språkforskaren inte behöver beakta. Tankemodellen som Deleuze och Guattari ställer mot eller jämför sitt eget tänkande med utgår från att uttalandet är synonymt med den som uttalar och att själva den handling som utförs i uttalandet alltid utförs av ett subjekt (en individ med intentioner och kontroll). Detta blir ett slags självuppfyllande profetia, eller ett cirkelresonemang. För ur premisserna härleder man svaren, som därmed alltid är givna på förhand. Deleuze och Guattari betraktar språket som något levande, dynamiskt och föränderligt, alltid nytt och därför något som måste undersökas förutsättningslöst. Språket är för dem inget i sig, det blir till i handling. Och handling eller pragmatik blir därför lika viktigt som orden och dem som uttalar dem.

Pragmatics, on the other hand, does not simply appeal to external circumstances: it brings to light variables of expression or of enunciation that are so many internal reasons for language not to close itself off. As Volosinov [Bakhtin] says, as long as linguistics extracts constants, it is incapable of helping us understand how a single word can be a complete enunciation; there must be "an extra something" that "remains outside of the scope of the entire set of linguistic categories and definitions," even though it is still entirely within the purview of the theory of enunciation or language.'

Förnekandet av några som helst konstanter är centralt om man vill förstå och arbeta med tankeverktyg hämtade från den verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnat efter sig. Kulturen kännetecknas av förändring och tillblivelse, och det är omöjligt om det fann något som var konstant. Förändringen uppstår på insidan, internt, av det enkla skälet att det inte existerar någon utsida. Om man behöver något utifrån, en kraft, en Gud eller vad det nu kan vara, då jobbar man med hjälphypoteser och ad-hoc-modeller, vilket är olyckligt och även enligt Deleuze och Guattari onödigt.

The order-word is precisely that variable that makes the word as such an enunciation. The instantaneousness of the order-word, its immediacy, gives it a power of variation in relation to the bodies to which the transformation is attributed.

Identifikationen av så kallade order-word visar att ord i sig själva kan vara uttalade/uttalare, att det inte behövs någon signifiant. Order-word agerar autonomt i sammanhanget, utgör en del av assemblaget. Och det är som sagt helheten som ger upphov till konsekvenser, ingen ensam del. Konsekvenserna är inte resultatet av orsak verkan och är därför inte konstanta, de går alltså inte att räkna med eller förutsäga. Förändring uppstår i och genom processer av tillblivelse. Förändringen är dynamisk och icke-linjär och den uppstår på insidan, i och genom interaktion mellan delarna som bygger helheten och den miljö där handlingarna utförs.

Tanken på att allt sker internt är lika svår att hantera som tanken på Universums oändlighet. Kan vara bra och viktigt att påminna sig om det. För det är lätt att falla tillbaka i gamla tankemässiga hjulspår, vilka ofta behöver ad-hock-lösningar för att fungera. Men det är bara ett sätt att lösa ekvationen, den är ingen lösning på grundproblemet, inte en bra metod för att förstå kulturell förändring eller språk.

Konsekvenser av vördnad inför (viss) kunskap

Det är skillnad på kunskap och kunskap. Allt vetande är till sin karaktär och grundstruktur inte densamma. Att jämföra kunskap från olika vetenskaper är därför vanskligt, lika vanskligt som att tala om forskning och forskare i bestämd form singular. Det leder tanken fel och skapar onödiga missförstånd. Vidare kan ett sådant tänkande leda till att kunskap ordnas hierarkiskt, vilket ger vissa utövare mer makt och inflytande än andra. Hur vi ser på kunskap spelar roll. Om det handlar dagens bloggpost.

Tittade med stort intresse på Vetenskapens Värld igår, på del två i serien Den kosmiska väven. Programmet handlade om tid och om relationen mellan rum och tid, om tidens relativitet. Fascinerande och tankeväckande. Hjärngymnastik helt enkelt. Jag har ett stort intresse för naturvetenskap, men är själv en amatör på området. Kunskap om fysik får jag ta till mig via populärkultur, för jag har inte de mattematiska kunskaper som behövs. Å andra sidan har jag genom åren läst en hel del och lyssnat på olika program och resonemang om fysik. Tror mig ha viss koll. Dessutom är jag själv forskare och brinner för detta med kunskapsinhämtning och vetenskaplig metod. Hur är kunskap möjlig och vad gör vetandet med oss och samhället, det är en fråga jag ständigt återkommer till. Igår fick jag tillfälle att än en gång reflektera över detta.

Vetenskapens värld har en kraftig slagsida mot naturvetenskap och redaktionen kan inte dölja som fascination för rymden och vördnad inför fysiken. Det är ett ständigt återkommande tema i tablån, vilket gårdagens program visade prov på. Fysikerna fick verkligen lägga ut texten. Intressant att se hur entusiastiska och stolta forskarna är när de får berätta om tidens relativitet och andra, i förhållande till vanliga människors vardagliga upplevelser, paradoxer. Fysiken är verkligen en helt annan värld.

Det man missar i programmet och som ofta glöms bort i samtal med fysiker, är att fysiken betraktar världen utifrån ett perspektiv. Det är inte det enda perspektivet och kan därför inte göras synonymt med sanningen eller verkligheten. Inte bara tiden är relativ, det är även synen på världen, Universum, kunskap, allt. Sanningen är multipel, eller olika sanningar existerar parallellt. Alla sanningar som är evidenta och som håller för empirisk och logisk granskning är giltiga, om än inte alltid kompatibla. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra eller användbara, men alla sanningar som fungerar bör man lita på och använda till det sanningarna fungerar och kan användas till. Därför är det olyckligt om fysikerna får den särställning som de har idag. Deras perspektiv, hur fascinerande och heltäckande det än är, är bara ett bland många.

Fysikernas kunskapsanspråk är ENORMA. Tidsspannet man rör sig mellan sträcker sig från Big Bang till Universums död. Och rummet man undersöker känner inga gränser, åt något håll: utåt, inåt, uppåt neråt eller åt sidorna, fysikernas kunskapsanspråk är eviga och oändliga. Detta är möjligt eftersom man jobbar med mattematiska verktyg. Kunskapen som verktygen och modellerna ger är säkert användbar, men jag är dåligt insatt och har svårt att bedöma det. Jag är heller inte kritisk till verksamheten, vill vara tydlig med det. Fysik är lika viktigt som alla annan vetenskap, men inte viktigare, det är min poäng. Och jag tycker att man både kan och bör reflektera över fysikernas anspråk och vad det är vi får kunskap om. Är vi till exempel betjänta av av att veta något om hur Universum kommer att dö? Vad har vi för nytta av kunskap om vad som händer inne i ett svart hål, eller att det finns planeter som snurrar runt solar i galaxer utanför Vintergatan? Annat än kuriöst intresse, för underhållningens skull?

Betänk att människan i bästa fall lever i drygt 100 år. Det är vår fysiska gräns. Och betänk att mänskligheten existerar i runt 10000 år samt att ingen kan veta om den fortfarande finns människor 10000 år fram i tiden. Redan idag lever vi på gränsen. Människan har dels skaffat sig vapen som kan ödelägga livet på jorden flera gånger om, haven fiskas ut, regnskogen skövlas och utsläppen av växthusgaser eskalerar, samtidigt som befolkningsökningen är enorm. Är vi verkligen betjänta av de tids- och rumsperspektiv som fysikerna rör sig i och med? Här och nu borde vara viktigare, kan jag tycka. Inte lika underhållande, men otroligt mycket viktigare än eventuellt liv på en planet i en galax långt, långt bort.

Människans fysiska gräns kan ses som en begränsning i tiden. Fysikerna har dock lärt oss att tiden och rummet är två aspekter av samma sak, två sidor av verkligheten som hänger ihop. Den som lever 100 år kan alltså färdas max 50 år från jorden för att kunna återvända levande, och alla förstår att 50 år är en hypotetisk siffra. Ingen som lämnar jorden innan de blivit vuxna har någon egentlig anledning att återvända. Men låt oss hålla oss kvar vid siffran 50 år, som ett slags rumslig gräns för hur långt bort från jorden som människan kan färdas. Om man åker nära ljusets hastighet, vilket är den fysiska gränsen för hur fort något/någon kan färdas, så får vi en klar bild över den horisont som är relevant för oss människor att reflektera över. Det är med Universella mått mätt en försvinnande lite del av Universum som vi har tillgång till. Och denna del, detta rum består till absolut största delen av tomhet. Jorden är och kommer under överskådlig till att förbli människans enda plats. Det är bara här som det finns möjlighet att leva som människa. Ensam ute i rymden, på en farkost går det bara att vara människa, det går inte att leva och verka som människa. Vi behöver sällskap, natur och ren luft. Det är detta som gör oss till människor. Oerhört lätt att glömma det när fysikerna underhåller oss med fascinerande berättelser om det som är oändligt och väldigt långt bort.

Fascinationen inför Universums och fysikens paradoxer och annorlunda världar och förhållanden är om den betraktas utifrån Universums perspektiv inte väsensskild från myrornas (hypotetiska) fascination inför människornas värld. Det betyder inget för Universum att människan är fascinerad, för Universum är det som vi upplever som paradoxer vardag och inget konstigt alls. Lätt att glömma det när vi jämför världen utifrån vår högst begränsade (i ordets alla meningar: tid, rum, storlek och så vidare) perspektiv. Även fysiker är människor och det är bara människor som fascineras. Det gör inte kunskapen mer värdefull. Möjligen, jag hoppas det, är den användbar, men den är lika mycket eller lite värd som kunskap, till exempel om kultur.

Kulturvetenskap handlar om att utveckla kunskap om det som rör människorna som lever här och nu. Kulturvetenskaplig kunskap ger oss verktyg för att hantera vardagen och livet, så som det levs av oss idag. Det är en annan kunskap, men den är minst lika fascinerande och borde vara lika värdefull och viktig. Det är dessutom kunskap som kan omsättas i handling omgående och som kan användas för att bygga en bättre värld, för oss som lever här och nu. Kulturvetenskap och annan kunskap behövs dessutom för att fysikernas kunskaper som det som är stort och långt borta ska vara relevant, för om det inte finns någon jord att leva på finns knappast några människor som behöver kunskapen. Resor till andra galaxer, om de ens är fysiskt möjliga, ligger oerhört långt borta i en högst osäker framtid. Ska mänskligheten överleva krävs att vi satsar på annan kunskap, också!

Om vilja till makt och strävan efter kontroll

Tänk om man visste, säkert, vad som skulle hända imorgon. Tänk om jag finge bestämma och få samhället och mina medmänniskor dit jag vill. Nog har vi alla någon gång snuddat vid tankar och drömmar som dessa? När ovissheten är stor och mycket står på spel, eller när man skådat ljuset och tycker sig sitta inne med den bästa lösningen, för alla. Begäret efter kunskap är en stark kulturell drivkraft, liksom viljan till makt. Krafterna är både individuella och kollektiva och de spelar en inflytelserik roll i den process av blivande som känns igen som samhället. Om man tänker på saken, är det inte så att mycket av vår tid går åt till att fundera över framtiden och ägnas åt olika metoder och strategier för att nå kontroll? Som kulturvetare ser jag detta och tecken på det, överallt.

Tänker att det kan förklara väldigt mycket av det som händer i samhället i dessa dagar. Och när jag läser Björn Wimans krönika i DN klarnar bilden ytterligare. Han skriver, apropås det som hände på Lundsberg och identifierar en rad paralleller till finkulturen. Kamratfostran är ingen isolerad företeelse. Om det vore det skulle Lundsberg aldrig ha överlevt så länge som man gjort. Metoderna och de bärande tankarna är de samma överallt i ett samhälle, det är bara lite lättare att se och förfasas över avarterna när de dyker upp hos de där andra, de som inte är som vi.

På Lundsberg fostrades eliten, barnen till familjerna med makt i Sverige. Barnen till dem som har tillräckligt mycket pengar och makt samt inflytande för att kontrollera delar av framtiden (genom att fostra sina barn i en avskild miljö, genom att äga företag och genom att ha gott om vänner som också har pengar och makt). Makten traderas och ärvs, för det krävs oerhört mycket för den enskilde som vill få makt och rikedom att lyckas. Det krävs, förutom exceptionell begåvning, massor av tid och möda, vänner och andra som hjälper en, tur. Ett visst mått av slump krävs för att lyckas, av det enkla skälet att det inte finns plats i toppen för alla som vill och som kan. Bara ett fåtal når dit, och det är slumpen och tillfälligheterna som avgör. Detta vet dem som erhållit makt och som har pengar och därför är barnens fostran inget man överlåter åt slumpen. Människor har överallt och i alla tider använt de möjligheter man har för att så mycket man bara kan försöka påverka framtiden. Därför har Lundsberg överlevt, till nu. För framtiden går som sagt aldrig att styra. Det finns gränser överallt och nu var måttet uppenbarligen rågat. Tiden hann ikapp samhällets elit. Skolan stänger och mycket lite talar för att den öppnar igen.

Mobbing och pennalism, eller som det hette på Lundsberg; kamratfostran är som sagt ingen isolerad företeelse. Wiman visar som sagt det, i sin krönika. Han skriver.

Händelserna på internatskolan Lundsberg kan inte separeras från resten av samhället – inte heller från kulturens värld.

En av många prominenta personer med bakgrund på den nu nedstängda internatskolan Lundsberg är skådespelaren Johan Rabaeus, som i samband med en av de senaste årens skandaler på skolan uttalade sig om sin gamla läroanstalt: ”Jag är glad att jag kom därifrån med livet i behåll.” Ironiskt nog spelade Rabaeus senare rollen som den sadistiske styvfadern i filmatiseringen av Jan Guillous grymma internatskoleskildring i ”Ondskan”.

Allt och alla hänger ihop. Det är inte bara virus som är omöjliga att stoppa, tankar och idéer färdas lika snabbt och tar sig lika lätt och obemärkt innan för huden på oss människor. Kulturen är den väv som alla ingår i och som förenar alla, på olika sätt. Kultur kan lika lite som framtiden kontrolleras och den fungerar aldrig som alla vill, men den påverkar alla. Kultur är inte synonymt med god smak, den bara är, eller blir. Och så länge Lundsberg befann sig i radioskugga kunde det som alla visste hände där fortgå, och det drabbade ju ingen fattig, som man brukar säga. Lundsberg vad dock en miniatyr av kulturen i stort, och viljan till makt som finns överallt har en enastående förmåga att identifiera svaghet. Svaghet föraktas och den som inte är som alla andra, den som sticker ut eller avviker från majoriteten straffas. Eleverna som uttalat sig om skolan har alla varit del av gemenskapen. Inte sällan har de hänvisat till den svenska avundsjukan, till jantelagen, när skolan anklagats. Men vad är det kamratfostran handlar om, om inte att få alla att acceptera rådande ordning? Som sagt, allt och alla hänger ihop. Även inom kultureliten finns vilja till makt och strävan efter kontroll, ett slags kamratfostran. Åter till Wiman.

Det är väl känt att Lars Norén har föga till övers för Ingmar Bergman. Och vid närmare eftertanke påminner de sinistra invigningsceremonierna i andra akten av ”Trollflöjten” en del om de ritualer som aktualiseras i det svenska kulturlivet varje gång Norén ger ut en ny version av sin dagbok. I samband med första utgåvan 2008 gjorde författaren Leo Kramar en träffande skämtteckning som visade två män, varav den ena förkrossad gömmer huvudet i händerna. ”Vad nu då?” frågar hans kamrat. ”Har morsan dött?” ”Nej, nej”, svarar den andre, ”men den där jävla Norén har inte skrivit en enda rad om mig.” DN:s Johan Croneman skrev i samma anda: ”Det finns bara en sak som är värre än att bli piskad av Lars Norén, och det är att inte bli piskad av Lars Norén.”

Roligt, förstås, men i grunden djupt tragiskt. För den som inte känner till den mediala och kulturella världens koder måste ju denna inverterade syn på mänskligt umgänge te sig fullkomligt förnuftsfrämmande. Och kanske är Lundsbergaffären därför helt logisk – den typ av brutala instinkter som ledde fram till stängningen av internatskolan hålls ju i helgd som dygder inom det svenska kulturlivet, på en förvriden värdeskala där smädelser och avsky blir den högsta hedersbetygelsen.

”Det var ett liv som var väldigt avskilt från resten av samhället, en värld sluten i sig själv”, sade Johan Rabaeus i den där intervjun om sina år på Lundsberg.

Han kunde lika gärna ha talat för de invigda i kulturens och mediernas klaustrofobiska låtsasvärld – där orden får motsatt betydelse, där man fnissar förtjust åt hatet och där kriminella nazister på en teaterscen ses som en utmanande intellektuell sudoku.
En värld där ingenting är, men allting föreställer.

Kultur finns överallt, den är bara lite lättare att upptäcka hos de andra och i små och avskilda grupper. Kamratfostran finns också överallt, men den tar sig sällan så drastiska uttryck som den gör i små grupper där medlemmarna har makt och där stora ekonomiska värden eller kulturellt kapital står på spel. Det finns inga vattentäta skott i kulturen, bara gränser som bevakas kollektivt, från båda håll. Kulturen är resultatet av människans hopplösa strävan efter kontroll och farliga vilja till makt. Kultur får konsekvenser, den påverkar alla in på bara skinnet och den tar sig innanför huden. Kultur vänder människor mot varandra och skapar lika många problem som den löser.

Ovanstående tankar illustrerar bara några få av alla de skäl jag har för att kämpa för humanioras överlevnad. Om vi anser att kamratuppfostran är förkastligt bör vi fundera på om den verkligen går att förbjuda, eller om det är ett problem man bör jobba med på andra sätt. Betänk att framtiden inte går att kontrollera och att viljan till makt är ett tveeggat svärd som lätt kan vändas mot sin brukare.

Språkfilosofiska reflektioner 9

Tankarna far lite. Har svårt att komma igång. Väntar på inspiration som inte riktigt vill infinna sig. Ändå vet jag, att inspiration är inget man bara får, den föds ur arbetet. Inspiration är något man måste förtjäna. Så jag låter tankarna flyga och fångar i flykten det som dyker upp. Ämnet är givet, så det bör inte vara allt för svårt. Tänker på språket och på människoblivande, på jag, på oss och mänskligheten. På vad det innebär att vara människa och på hur mycket det har med språk att göra. Jag skriver detta och använder ord för att uttrycka mina tankar, eller är det orden som använder mig för att komma på pränt och för att spridas? Går det ens att förstå skillnaden? Fanns jag innan jag hade ett språk? Jag menar jag i den bemärkelse som jag lägger i begreppet jag, här och nu? Är jag den samma när jag skriver och tala engelska? Hur forskar man kring denna typ av frågor?

Frågorna tar aldrig slut. Kanske är det det som gör oss till människor, frågan? Vi söker ständigt svar, men sen då, när vi har alla svar. Vad gör vi då? Vad händer med rörelsen som driver kulturell förändring, om det slutas fråga? Att fråga är att efterfråga. Frågan är ett slags sökande efter kontroll. Ett försök att få lugn och ro i en obegriplig värld. Livet är i grund och botten obegripligt. Kanske är det därur som språket kommer, ur obegripligheten? Språket blir då en ordnande princip mer än ett kommunikationsverktyg. Det skulle kunna vara en förklaring till eller definition av de order-word som Deleuze och Guattri uppehåller sig vid och resonerar kring i den text som bildar utgångspunkt för mina språkfilosofiska reflektioner. Ett order-word skapar omedelbar ordning i det kaos eller den situation av obestämbarhet som föregår uttalandet. Det finns ett tydligt före och efter. Och det som var sakernas tillstånd förändras ögonblickligen. En ny ordning inträder omedelbart.  

The instantaneousness of the order-word, which can be projected to infinity, placed at the origin of society, is quite strange; for Rousseau, for example, the passage from the state of nature to the social state is like a leap in place, an incorporeal transformation occurring at zero hour.

Tänker högt och lämnar texten lite. Tänker fritt och tar därför inget riktigt ansvar för det som nu kommer. Saknar det i samhället, tillfällen att bara få tala utan att tänka, inte bara på vad man ska säga utan minst lika mycket och ibland mer på hur andra ska reagera. Den ängslan som finns i kulturen gör att många tankar som hade kunnat visa sig användbara aldrig uttalas, och tankar som inte kommuniceras finns inte, ger inte upphov till några effekter i världen. Skriver därför bara, om detta med ordning och omedelbara kulturella skiften. Är språket ett sådant skifte? Vad det när orden uttalades och använder för första gången som människan blev människa, i ett slag? Språket är det som skiljer människan från djuren. Språket formar tankar och används även i ensamhet. Den som slutar kommunicera med språk upphör i någon mening att vara människa. Om hen fortfarande bemöts som människa är det av sentimentala skäl, för att man minns ord som hen uttalat och tankar som förmedlats. Språket tar sig ända in i biologin och formar hjärnan. Och samma gäller kulturen, som till stora delar är språklig, som har förmågan att vända människor mot varandra. Andra svälter sig nära nog till döds för att anpassa sin kropp efter rådande immateriella, språkligt kommunicerade ideal. Språket ordnar världen och formar kroppar lika mycket som det är ett verktyg för kommunikation. Order-word är inte bara ett språkligt fenomen, det är så världen förändras. I en serie omedelbara skiften.

Real history undoubtedly recounts the actions and passions of the bodies that develop in a social field; it communicates them in a certain fashion; but it also transmits order-words, in other words, pure acts intercalated into that development.

Världen är en helhet bestående av delar som hålls samman av ett slags kulturell gravitation. Människokroppar är del, språket en annan, teknologier en tredje. Det finns fler delar, men inte oändligt många. Vilja som räknas går inte att bestämma på förhand, det görs upp kollektivt av delarna tillsammans. Kanske någon studsar när jag skriver så, men det är så som Deleuze och Guattari ser på människan och hens blivande, som en process där sammanhanget är överordnat delarna. Och människan är en del bland många andra, inte viktigare än någon annan. Det är ett posthumanistiskt sätt att se på människan och det påverkar synen på språket också. För det gör språket till en egen del av helheten, som går att studera frikopplat från människan (men inte från sammanhanget). Språket och människan är två delar som påverkar varandra ömsesidigt i den kollektiva tillblivelseprocessen.

History will never be rid of dates. Perhaps economics or financial analysis best demonstrates the presence and instantaneousness of these decisive acts in an overall process (that is why statements definitely do not belong to ideology, but are already at work in what is supposedly the domain of the economic base).

Kultur går lika lite som språk att styra. Uttalanden är därför inte ideologiska, av det enkla skälet att ideologi bara är politikernas ord för att samla på sig förtroende och makt. Det är (med detta sätt att se på saken) varken politiken eller politikerna som styr, det är helheten som förändras ömsesidigt i samma process av blivande. Förändring sker omedelbart. Världen ändrar sig kontinuerligt, men förändringen är omedelbar. Plötsligt en dag inser man att man blivit gammal, eller att ens kläder är omoderna. När under resans gång perspektivskiftet sker går aldrig att förutse, men när det inträffat går det att i efterhand datera det exakt. Kanske är det därför människan undra och ställer sig frågan, vad ska det bli av mig och ska hända i framtiden? För att man vet att det i efterhand kommer att datera händelsen. Men om det var möjligt att göra det på förhand hade vi ett annat samhälle, ett annat liv och begreppet människa hade sett helt annorlunda ut. Framtiden fundamentala öppenhet är en grundläggande egenskap i livet så som vi känner det.

The galloping inflation in Germany after 1918 was a crisis affecting the monetary body, and many other bodies besides; but the sum of the "circumstances" suddenly made possible a semiotic transformation that, although indexed to the body of the earth and material assets, was still a pure act or incorporeal transformation— November 20, 1923…

När Tyskland devalverade marken i november 1923 inträdde förändringen omedelbart. Plötsligt befann sig befolkningen i en helt ny situation. Inget hade förändrats, ändå var allt annorlunda. Förändringen är icke-materiell, men dess konsekvenser tar sig innanför huden på kropparna och omvandlar samhället. Kultur och språk har den verkan på människor och samhällen. Därför är det ett forskningsområde som behöver utvecklas, eller i alla fall värnas och bevaras. Humaniora är lika viktigt som annan vetenskap, även om den inte levererar några svar. Humanioras nytta ligger inte i att den levererar kunskap, utan framförallt för att den ger oss verktyg som behövs för att förstå, bland anat vad det innebär att vara människa.

Livets obegriplighet är inget problem som ska lösas, inte en fråga som har något svar. Det är ett problem som bör upplösas. Och den makten har vi människor, den ligger inbäddad i språket. Det handlar bara om att inse det, att mening överallt är skapat, kollektivt. Om vi ser livets obegriplighet och framtidens öppenhet som ett problem då är det ett val vi gör. Det är inte självklart att vi måste välja att se så på saken. Andra perspektiv är möjliga. Förändringen är omedelbar. Problem kan man stånga sin panna blodig mot, eller också kan man släppa dem och bara ge sig hän. Som med inspirationen. Den har jag inte hittat ännu, men det hindrade mig inte från att skriva den här texten.

Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap

Hittade ett uppslag till något att skriva om i en krönika i dagens SvD, skriven av Daniel Sandström. Den handlar om synen på gamla mästare och hur den ibland kan tränga sig mellan dem och deras verk. Den visar hur betydelsefull bilden av skaparen är för uppfattningen om och värdet av det som skapats. Hur kvalitet inte är en absolut, individuell, egenskap, utan en relationell helhet, ett assemblage, för att tala med Deleuze.

Philip Roths ”The humbling”, utgiven för snart fem år sedan, är en så pinsam kärleksroman att man börjar fundera på om också de stora böckerna, som ”Amerikansk pastoral”, innehåller liknande defekter.

Mästaren blir mästare för att en eller flera av deras böcker uppskattas av kritiker och allmänhet. Sedan fortsätter produktionen och eftersom uppskattning är ett slags trög massa eller dynamisk kraft kommer dess verkan att även fortsättningsvis vara stark och den kommer att häfta vid även böcker som inte håller samma klass som de böcker som gav upphov till uppskattningen som renderade mästaren sin titel. Vad är det som uppskattas egentligen, kan man undra? Är det mästaren, eller verken? Går det att veta, givet det Sandström skriver om? Hur självständiga är vi människor egentligen?

Ändå kommer de ut, de dåliga böckerna. John le Carré berättade i en intervju att han beordrat sin familj att hjälpa honom att sluta skriva när han inte längre skriver väl – ”jag skulle kunna ge ut telefonkatalogen och ändå få betalt för det.”

Problemet är att inte ens mästarna själva kan avgöra vad som är kvalitet, eller när det är dags att sluta skriva. När en gammal mästare börjar tappa förmågan, samtidigt som publikens uppskattning fortfarande är stor är det så klart svårt att veta när man ska sluta. Ska man ens sluta, om publiken uppskattar det man producerar? Det är en stor och komplex fråga, utan givet svar. Frågar man en som tror på marknaden och att pengar är måttet på kvalitet är svaret givet: Skriv, så länge pengarna rullar in. Och frågar man kultureliten är svaret lika givet: Sluta ge ut böcker. Vem ska avgöra, författaren, dennes ekonomiska rådgivare, kultureliten eller publiken? Ett svar skulle kunna vara ingen, för detta är ett av kulturens nyckelproblem. En fråga som inte har något svar, bara olika konsekvenser beroende på hur man gör.

Till slut är det alltså inte åldern som är problemet, snarare är det konstnärens ohotade position som hotar verket. En ohelig allians uppstår mellan konstnär, marknad och publik – där ekonomiska motiv och kärleken från publiken tillåter konstnären att bli en parodi på sig själv. Konsten kramas till döds.

Antingen kramas konsten till döds, eller konstnären. Båda utfallen är lika tragiska för det leder till ett fattigare samhälle. Den som inte bryr sig om den här typen av problem är cynisk. Kultur är det som ger samhället liv. Kultur, och även humaniora, som är den vetenskapsgren som intresserar sig för och som har verktyg för att undersöka denna typ av problem, behövs för att samhället inte ska utarmas. Om detta handlade en uppmärksammad debattartikel i DN igår. Den är intressant nog skriven av finansmannen Robert Weil, och jag vill lyfta fram några ord från den innan jag återkommer till frågan om kvalitet.

Bildningsprocessen är dock för viktig för att enbart vila på enskilda föräldrars intresse, insikt och ekonomiska förutsättningar. Därför måste ansvaret för bildning och kreativ träning också läggas på skolan, redan i de första klasserna där förutsättningarna att utveckla barnens kreativa förmåga är som störst.

Mitt slag för humaniora handlar inte om dess förmåga att få näringslivet att föra sig i de fina salongerna. Det handlar i stället om att den är helt avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Det handlar om att vidga perspektiven, att utnyttja, träna och utveckla vår kreativa förmåga och att lära oss respektera och uppskatta kulturella skillnader. Det är bara på det sättet vi kan förbättra vår förmåga att fatta ansvarsfulla och välgrundade beslut.

Humaniora är inte tillräckligt prioriterad inom den svenska skolan. Det gäller inte minst de estetiska ämnena som inte längre är obligatoriska i gymnasieutbildningen. Detta är en allvarlig signal som får effekter genom hela samhällssystemet. Svårigheten att mäta estetiska förmågor och kvaliteter får inte vara en ursäkt för att avskaffa dessa ämnen i gymnasieutbildningen.

Ett uttalat mål från utbildningsminister Jan Björklund är att gymnasieskolan ska inriktas mot framtida anställningsbarhet, men jag menar att det sker på bekostnad av allmänbildningen. Humaniora i vid mening utgör inte heller självklara moment i de yrkesinriktade utbildningarna på högskolenivå.

Min uppfattning är att innovation och tillväxt är förutsättningar för stabila samhällen. Men hur ska det gå till, om grundutbildning och forskning alltmer ensidigt inriktas mot naturvetenskap utan koppling till humaniora och kreativa ämnen? Hur ska vi få en förståelse för hur kreativitet formas? Kreativitet som i sin tur leder till innovation och tillväxt.

Hur ska vi veta vilken innovation vi behöver om vi inte har förmågan att sätta oss in i människors förutsättningar och samhällets förändringsprocesser? Hur ska vi få insikt om vilka utmaningar vi kommer att möta i framtiden, en framtid som kommer att innebära enorma omvälvningar, hög komplexitet, konstant mångtydighet och svåra dilemman som just därför behöver perspektiven, diskussionerna och reflektionerna?

Humaniora och kultur är lika viktigt som ekonomi, glad och tacksam för att även inflytelserika företrädare för näringslivet och finansvärlden inser det. Och med detta sagt är det dags att runda av genom att återvända till frågan om kvalitet. Det är ett komplext problem. Kvalitet är en fråga som kräver speciella kompetenser, och dessa kompetenser främjar inte bara kreativitet utan även kritisk analytisk förmåga. Kvalitet är inget i sig själv, det är en relationell egenskap som finns mellan aktörerna som finns i och bygger helheten där verket bedöms.

Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap. Uppfattningen om vad som är god kvalitet ändrar sig över tid och påverkas av dels synen på den som skapat det, dels vad som händer i världen och det omgivande samhället. Kvalitet kan inte räknas fram och inte avgöras en gång för för alla. Kvalitet är en fråga man ständigt måste återkomma till och hålla aktuell. Och för att öka förståelsen för begreppet kvalitet krävs att man utvecklar kompetenser som finns inom humaniora. Dessa kvaliteter kan och får dock inte samlas hos ett fåtal, "experter", för det vore förödande, enligt den inledande logiken. Experter är också ett slags mästare. Expert blir man genom kollektivt erkännande, det är lika lite som kvalitet en egenskap som är entydig.

Överallt och ständigt söker människan efter en fast och evig referenspunkt som kan fungera som stöd för alla uppfattningar. Sanningen är ett exempel på denna strävan, liksom övertygelsen om att det är en evig, universell och otvetydig egenskap. Så är det inte. Och därför behöver förmågan att tänka kritiskt och analytiskt inte bara hållas levande och utvecklas, utan även spridas så vitt och brett som möjligt i populationen. Bara så kan samhället vaccineras mot makten som ligger i vördnaden inför mästare, vilket som synes påverkar våra uppfattningar om vad som är kvalitet. Makt korrumperar och gör det svårt att se och bedöma vad som är vad, oavsett om det handlar om kvalitet eller sanning.

Humaniora är viktigt för det ger oss verktygen som behövs för att bli bättre på att lära sig lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar. Inte bara mästarna och experterna behöver befrias från sig själva, även medborgarna i samhället behöver det. Allt och alla hänger ihop, därför kommer all kunskap och alla uppfattningar inifrån helheten, aldrig utifrån. Kvalitet är liksom kunskap och även samhället resultatet av samverkan. Fler behöver förstå det och även lära sig hantera den insikten, för allas skull.