New York. En studie i gult.

Nyss hemkommen från en vecka i New York. Kämpar med tröttheten. Kan inte lägga mig än. Kollar bilder i väntan på att det kan sägas vara anständigt att lägga sig. Temat för denna första serie bilder från staden som aldrig sover, det stora äpplet, smältdegeln är färgen gul. Först en bild av hotellet där vi bodde, mitt i China town, alldeles vid Manhattan Bridge, på East Broadway. Kan varmt rekommenderas.

New York är kontrasternas stad. Fattigdom och rikedom blandas, sida vid sida. Det byggs överallt. Det gamla ger plats åt det nya.

Uppslaget till detta gula tema kommer så klart från stadens överallt närvarande, gula taxibilar. Men det är som synes inte bara taxibilar som är gula i New York.

Det kommer fler bilder på konstverk, längre fram. Här ville jag få med maten. Överallt finner man restauranger. Överallt där vi i Sverige finner klädaffärer finns det i USA matställen. Och här var ett gult sådant.

Rockefeller Plaza, byggt av pengar från det svarta guldet. En orgie i guld och homoerotik ...

Första och förra gången jag var i New York var det de höga husen som lockade mig att ta bilder. Denna gång letade jag mer efter detaljer. Efter det där lilla, till synes obetydliga, som man så lätt glömmer när man överväldigas av det stora och i ögonenfallande. Denna gång tog jag inte lika många bilder. Jag tog mer eftertänksamma bilder. Insöp atmosfären mer. Försökte vara lite mer närvarande. Då ser man andra saker. Sådant som också är New York. Det är inte en stad, det är många städer. New York är mångas stad.

New York ÄR en gul stad. Om man vill och har ögonen inriktade på den nyansen.

Ett porträtt av "konstnären", inramad av gult. Inne på en av stadens alla fina och välskötta offentliga toaletter, som även de mest slitna restauranger sätter en ära i att tillhandahålla. Eller restroom, som man säger i USA. 

Buddha är närvarande, överallt i China town. Denna staty hittades i hotellets lobby. När vi var i New York denna gång var det värmebölja. Över 35 grader varmt i skuggan och en mördande luftfuktighet. Då var det skönt att komma in i luftkonditionerade affärer och hotellobbys.

På kvällen blir det snabbt och tidigt mörkt. Och då tänds ljusen. Staden förvandlas. Och i The Village var det en fröjd att vandra genom den pulserande natten, på väg hem efter en lång dag till fots. Många mil blir det, om man ska uppleva staden. Fler än man tror, för det finns så oerhört mycket att se och uppleva.

Times square. Inte speciellt charmigt, men oerhört fascinerande. Höga hus, lysande reklam, ljud, rörelse, och bilar, försäljare, artister; och turister, turister, turister. Fast en av de saker jag gillar med New York är att det bara är på ett fåtal ställen man känner sig som en turist. Om man inte vill vara med andra turister är detta en stad att åka till och uppleva. New York är en levande stad, på alla sätt. En stad att leva i och leva med. En stad vars trevliga innevånare älskar och är stolta över.

De svenska färgerna fick oss inte att längta hem.

New York är en stad vid vatten, även om man kanske inte tänker på det. Manhattan är dock en ö, och till den mes avlägsna stadsdelen Staten Island går det gratis färja, med utsikt över Frihetsgudinnan i hamninloppet.

En bild från Brooklyn bridge. Och den som vill kan zooma in i utrymmet mellan bropelaren till Manhattan bridge. Där ska siluetten av Empire State building avteckna sig.

Tillbaka i China town.

Det är något med husen. Kan inte riktigt låta bli att ta denna typ av kort. Idag ser det inte så högt ut kanske, i jämförelse, men detta byggdes vid slutet av 1800-talet. Och så är det gulaktigt, vilket förstärks av kvällssolen.

Letar man bara finns det gula artefakter överallt.

Coney island. Havet. Stranden, och den världsberömda korven. Enligt uppgift världens första. Kanske inte den godaste, och nöjesfältet har definitivt sett sina bästa dagar. Men det är fint. New York är som sagt kontrasternas stad.

New York är staden i mitt hjärta. Och jag längtar redan tillbaka!

Livet och meningen med allt; 10. Deleuze

Den sista text som Deleuze publicerade handlade om livet, vad det är och hur det kan förstås. Livet, i obestämd form plural. Liv. Texten är inte religiös eller andlig. Är inte en avbön från tidigare texter. Den handlar fascination inför det levande. Varifrån kommer liv, och vart är det på väg. Immanence: A Life, heter texten, och det var denna text som fick mig att börja skriva bloggposterna i serien som här kommit till post nummer tio. Det finns många saker kvar att reflektera över, minst tio till. Därför passar det bra att låta Deleuze tankar om liv bilda utgångspunkt för dagens post, som dessutom blir den sista innan min resa till New York.

Befinner mig i ett mellanrum. Och det är vad Deleuze text handlar om också. Mellanrum. Immanens kan ses som ett slags mellanrum, på insidan. En inte helt enkel tanke att ta till sig, för den strider till synes mot det sunda förnuft som vetenskapen utgår från. Immanens går inte att bevisa, det finns inte evidens att luta sig mot. I alla fall inte sådan evidens som naturvetenskapen godkänner. Intressant just därför att tänka i dessa banor. Deleuze är djupt inspirerad av Spinoza, som också talar om immanens. För 1600-talsfilosofen är immanens ett sätt att tänka gud, utan att blanda in kyrkan. Gud är immanent, det vill säga finns i allt, är allt. Därmed finns gud ingenstans, är gud inget utanför världen. Eller gud är världen. En sådan tanke öppnar upp för andra tankar.

Om gud är allt, redan. Om allt är gud. Då behövs ingen kyrka, inga präster eller auktoriteter. Om och när alla är lika nära gud behövs ingen uttolkare, ingen upprätthållare av någon gudomlig ordning. När allt är gud är alla definitioner av livets mening också av gud. Ansvaret för innebörder och mening vilar därmed inte på någon eller något, utan på allt och alla. Det gör Spinozas filosofi intressant, ett slags inomreligiöst uppror mot religionens uttolkare. Spinoza är intresserad av det som är här och nu, naturen, livet. Och han ville försäkra sig om att kunna söka kunskapen dit där kunskapen tog honom. För att kunna göra det var han emellertid, av dåtidens auktoriteter, kyrkan, tvungen att bevisa sin trohet inför gud. Det gjorde han, vilket gav honom lite extra tid.

Idag är det naturvetenskapen som har makten över vetandet, och den som inte kan leverera evidens kommer att få svårt att få gehör för sina vetenskapliga resultat. Men allt går inte att underbygga med evidens. Deleuze löser detta problem genom att uppfinna en väg fram, inspirerad av Spinoza. Deleuze skapar begrepp, verktyg för att förstå. Han hävdar inga sanningar om världen eller livet. Deleuze filosofi är i den meningen levande, den följer med i det flöde som livet utgör. Nomadologi, som är det namn han ger filosofin, handlar om att söka förståelse och om att skapa nytt, om att bygga vidare på det som är. Nomadologi handlar om att öppna upp, inte om att läsa fast. Det handlar om att bejaka livet, om att leva. Och det är en allomfattande verksamhet, som försiggår på insidan, mellan allt och alla. Återkommer till den tanken och till texten, Immanence: A Life, men först vill jag visa på något helt annat, som handlar om samma sak.

Läste igår en artikel i SvD, om annorlunda barn. Den fick mig att börja tänka om och på mellanrummens betydelse för livet. Fick mig att inse att livet är mellanrum, på insidan. Livet viker sig själv, om sig själv. Livet är en process som inte går att kontrollera, för ingen vet vad som blir resultatet när två komplexa enheter förs samman. Människor vill ha kontroll, vill veta. Det är därför vi har kyrkor och vetenskaper, för att viljan att veta är stark. Men livet är en icke-linjär process av tillblivelse, på alla plan. Svaret på frågan om vad livet är skapas, av oss genom att vi lever och reproducerar oss. Detta är människan inte ensam om. Människan delar den erfarenheten och skapas på det sättet, liksom allt annat. Därför är liv, det enda vi har. Liv är allt.

Ägglossningstest, fostervattenprov, föräldramanualer … Det är lätt att få en illusion av att graviditet och föräldrablivande är något som går att kontrollera fullt ut. Tar man bara duktigt sina folsyratabletter och följer BVC-instruktionerna för nyblivna föräldrar, så levereras en perfekt avkomma ungefär som ett brev på posten.

Men livet låter sig som bekant inte kontrolleras fullt ut. När det gäller barn blir saker och ting inte alltid som man tänkt sig. Och äpplet faller ibland ganska långt från trädet.

–Ordet ”reproduktion” antyder att barnalstrande handlar om att två personer smälter samman till något som liknar en kopia av dem själva. Men för många raseras den föreställningen när det visar sig att deras barn har en helt annorlunda personlighet, helt andra behov och helt andra förutsättningar än de själva, säger den amerikanska författaren och föreläsaren Andrew Solomon.

Vill man förstå liv måste man släppa kontrollen. Evidens är bra till mycket, det är ett centralt verktyg inom vetenskapen. Men det är fortfarande bara ett verktyg, och liksom alla andra verktyg är det bra till somt men dåligt till annat. Och för att finns svar på frågan om vad som är liv är såväl evidens som bibelstudier värdelösa redskap. Svaren finns inte utanför oss, de finns här och skapas i och genom samma process som resulterat i den som ställer frågan som vill veta. Immanence: A Life.

Gener från mig och gener från mina barns mamma blandades och resultatet är våra barn. Jag ser likheter hos oss båda i barnen, men såväl min son som min dotter är mest lika sig själva. De är var och en, liksom alla andra människor, allt annat levande, resultatet av sammanblandningar. Även organismer som reproducerar sig genom delning gör det genom ett slags dubblering, på insidan. Inget nytt, utifrån kommande tillförs, ändå är resultatet unikt. Livet, samhället allt, handlar med andra ord om att blåsa upp en ballong inifrån, för att tala med Joakim Israel. Inget är nytt under solen, brukar man säga. Nietzsche skriver om den eviga återkomsten av det samma. Kärt barn har många namn, men vad är det som gör människan till människa? För att sammanfatta allt som hittills blivit sagt i denna bloggpost pekar jag på ett citat från Erland Lagerroths hemsida.

Kropp och själ är alltså ömsesidigt beroende av varandra. Och de är delar av en helhet, som är rörlig och föränderlig och som förmår överskrida de givna förutsättningarna i handlingar, som inte kan förutses. Det är med andra ord fråga om interna relationer inom en dialektisk helhet. En dialektisk syn på förhållandet kropp-själ är alternativet till det dualistiska.

Detta är ett mer krävande sätt att tänka än att uppfatta det hela som en enkel addition av delar eller som ett kausalt förhållande. Men det är det enda adekvata och funktionsdugliga. Vi är helt enkelt för lata eller för outvecklade, för "fyrkantiga" i vårt tänkande för att makta komplikationen i den värld vi lever i, den värld som är konstituerad och ständigt konstitueras både av "verkligheten" och av språket-tänkandet. Den komplikation som beror på att vi ständigt är sysselsatta med att "blåsa upp en ballong inifrån" - för att nu låna titeln på en bok av den tänkare som jag här har knutit an till: Joachim Israel. Den ballong, nämligen, som heter vår egen värld och som vi själva måste inifrån upptäcka, kartlägga och utvidga med hjälp av vårt språk.

Att tänka som och att tänka med Deleuze är i sanning ett lite mer krävande sätt att tänka, för det tvingar den som tänker att ständigt förhålla sig till det som tänkts, såväl av hen själv som av alla andra som tänkt kring samma sak. Att tänka om livet är att skapa liv. Liv går emellertid aldrig att kontrollera. Liv är en process som aldrig är, men som blir. Liv är vidare en dubbelriktad process av ömsesidig påverkan, vilket Andrew Solomon visar i artikeln i SvD, (författad av Anna Lagerblad).

Ganska snart kom Andrew Solomon fram till att det finns två olika sätt att försöka förstå vem man är. Så kallad vertikal identitet förs vidare mellan generationerna från föräldrar till barn. Detta sker via både gener och familjemönster. Exempel på vertikala identiteter är etnicitet, språk och religion – sådant som du ofta delar med dina föräldrar.

–Färgade barn delar till exempel nästan alltid hudfärg med sina föräldrar. Färgen på huden förs över genetiskt mellan generationerna, samtidigt som en ”färgad” identitet skapas i samspel med föräldrarna, förklarar Andrew Solomon.

Men vissa barn har medfödda eller förvärvade egenskaper och beteenden som föräldrarna har svårt att relatera till – och ibland även att acceptera. För att bygga upp en identitet tvingas barnen därför söka sig bort från föräldrarna, horisontellt, till andra grupper av människor som de kan känna igen sig i. Som döv med hörande föräldrar dras man kanske till en helt teckenspråkig miljö och som överbegåvad går man kanske med i föreningen Mensa för personer med hög IQ.

–Inom de här subkulturerna känner sig barnen accepterade, vilket de inte alltid gjort i sina familjer. Även om föräldrarna älskat dem, har mammorna och papporna till en början ofta haft svårt att acceptera det annorlunda. Numera förstår jag att även mina föräldrar älskade mig, men att de upplevde det som att de fick en son, som pratade ett språk de aldrig hade tänkt lära sig, säger Andrew Solomon.

Ett barn, en människa, består till ett hundra procent av arv (gener, till exempel) och samtidigt till ett hundra procent av miljö. Detta är en tanke som faktiskt finner stöd i evidensbaserad naturvetenskap, vilket är viktigt att poängtera, om nu någon trodde att jag är en motståndare till sådan vetenskap. Det är jag inte. Människan, liksom kunskap och liv uppstår som sagt mellan, i och genom interaktion. Det är så jag ser på vetenskap, som samproduktion av kunskap. Resultatet av den samlade vetenskapliga verksamheten är en bättre förståelse för liv, i alla dess aspekter.

Även människan, efter att hon fötts och efter att hon reproducerat sig, är levande och förändras, relationellt. Föräldrar påverkar sina barn, men även barnen påverkar sina föräldrar, vilket Solomon uppmärksammar.

För det är inte bara barnen som kämpar med att få ihop sin självbild. Från att ha sett sig själva som ganska normala, kastas även föräldrarna in i en ny livssituation och blir plötsligt en avvikande minoritet.

–Eftersom de inte kan identifiera sig i sitt föräldraskap med familjer i den närmsta kretsen blir sammanslutningar med föräldrar i samma situation istället väldigt betydelsefulla. Genom dem kan de både få råd och bygga upp ett socialt liv så att de känner sig mindre ensamma. För många blir det som en extra familj.

Livet, för att åter söka mig in mot bloggpostens kärna, handlar om samproduktion, på insidan. Livet är här och det är nu. Ingen äger eller kontrollerar livet, det bara är och blir. Så ser jag på, eller snarare, så använder jag Deleuze text, som ett verktyg för att förstå. Deleuze definierar inte livet som immanens, han använder den tanken för att förstå det som händer omkring honom. Han skriver (och här finns boken som citaten hämtats från att få tag i).

We will say of pure immanence that it is A LIFE, and nothing else. It is not immanence to life, but the immanent that is in nothing is itself a life. A life is the immanence of immanence, absolute immanence: it is complete power, complete bliss. It is to the degree that he goes beyond the aporias of the subject and the object that Johann Fichte, in his last philosohy, presents the trancendental field as a life,no longer dependent on a Being os submitted to an Act - it is an absolute immediate consiousness whose very activity no longer refers to a being but is ceaselessly posed in a life.

Livet är allt som är levande. Livet är allt. Det finns ingen utsida, bara insidor som viks in mot varandra. Skillnader som upprepas, det är vad liv handlar om. Allt och alla är i grunden lika olika, det som betyder något och vad livet handlar om är vad som görs. Skapande, tillblivelse, interaktion. Livet är det som förenar allt som lever. Livet finns där handling utförs. Ett citat till från Deleuze text visar det, liksom på hur kunskap finns överallt, om man bara kan lära sig se den och erkänna den som just kunskap.

What is immanence? A life ... No one has described what a life is better than Charles Dikkens, if we take the indefinite article as an index of the transcendental. A disreputable man, a roge, held in contempt by everyone, is found as he lies dying. Suddenly, those taking care of him manifest an eagerness, respect, even love, for his slightest sign of life. Everybody bustles about to save him, to the point where, in his deepest coma, this wicked man himself sensnses something soft and sweet penetrating him. But to the degree that he comes back to life, his saviors turn colder, and he becomes once again mean and crude. Between his life and his death, there is a moment that is only that of a life playing with death. The life of the individual gives way to an impersonal and yet singular life that releases a pure event freed from the accidents of internal and external life, that is, from the subjectivity and objectivity of what happens: a "Homo tantum" with whome everyone empathizes and who attains a sort of beatitude. It is a haecceity no longer of individuation but of singularization: a life of pure immanence, neutral, beyond good and evil, for it in the midst of things that made it good or bad. The life of such individuals fades away in favor of the singular life immanent to a man who no longer has a name, though he can be misstaken for no other. A singular essence, a life ...

Liv är inget man har, det är vad allt och alla är del av. Och om det är livet som sådant vi är intresserade av, om det är livet i obestämd form plural vi söker förstå, då kan vi naturligtvis bara göra det utifrån vår position, vårt personliga perspektiv. Och mitt liv är naturligtvis värt mer för mig än någon annans liv, om frågan ställs på sin spets.

Läkarvetenskapen ska, till varje pris och efter bästa förmåga rädda liv. Men vad är det man ska rädda? Situationen som i citatet beskrivs av Charles Dickens sätter fingret på den aspekten, på livet som läkaren räddar. Läkarvetenskapen står i livets tjänst, och ska inte göra skillnad mellan vem som är ond eller vem som är god. Läkare kan och ska inte döma, de ska värna livet och göra vad de kan för att hålla detta något vid liv så länge det bara går.

Livet är en process, rörelse. Ständiga möten mellan enheter som har liv, men som inte är liv. Människor och samhällen är levande, men livet är något annat. Livet har ingen mening, om man använder sig av Deleuze verktyg för att förstå vad det är. Livet får mening i och genom handling samt genom kommunikation kring innebörder i och med olika handlingar. Meningar med livet, allt är alltså skapade. Livet bara är, det är är vi människor som ger det mening och betydelse. Och när dessa kollektiva överenskommelser omsätts i handling skapas kultur, som är en annan aspekt av liv. Och det tar mig till avslutningen av denna redan ganska långa text. Vill visa på hur det abstrakt filosofiska även har praktiskt konkreta implikationer. Gör det med hjälp av tankar från fysikern Bodil Jönsson som för alltid kommer att vara förknippad med tankar om tid. Livet, mitt liv, individuellt liv, är den tid jag lever. Varken mer eller mindre, och det blir vad jag gör det till, i och genom handlingarna som fyller mina dagar. Detta talar Jönsson om, i en artikel från Sydsvenskan.

Frågan är delvis hur vi, som lever så mycket bättre än för bara femtio år sedan, har kunnat hamna här. Långtidssjukskrivningar, gå in i väggen, utbrändhet. Den andra delen av frågan är hur vi kommer härifrån, om det går. 

- Vi borde skratta mer, säger Bodil Jönsson. 

Det kan verka som en banal lösning på ett av de stora samtidsproblemen, men är snarare en uppmaning att påminna oss om hur bra vi har det. För vi har det bra på många sätt, jämfört med andra, i andra länder, i andra tider. Vi borde passa på att glädja oss åt det, samtidigt som vi försöker lösa de problem vi brottas med. 

För att förklara sina tankar om vad som har hänt i samhället, hur vi har hamnat här, går Bodil Jönsson tillbaka en bit i tiden. Några generationer tillbaka såg Sverige annorlunda ut. 

- För mina far- och morföräldrar fanns inte begreppet "ont om tid". Tiden var då man levde, den gick inte att spara eller ha för lite av, säger hon.

De hade också problem, men de var av en annan art. Begränsningarna var fler. Många av de val och möjligheter som vi ställs inför idag är ett resultat av en strävan efter att spränga bonde- och industrisamhällets gränser. Men samtidigt som vi gjorde oss av med instängdheten och begränsningarna förlorade vi de ramar som såg till att vi inte presterade dygnet runt, veckan ut. 

Vi förlorade rytmen. Innan våra städer blev upplysta av elektriskt ljus betydde nattetid sömn. Före det att sekulariseringen av samhället fick genomslag betydde söndagen vila. Industriarbete kan vara tungt, men går inte att ta med hem. Jobbar man så jobbar man, när man kommit hem är man ledig.

Tänkvärt, och viktigt. Kloka ord, om livet. Livet som handling, som process, tillblivelse. Livet som något som bara pågår, det som rinner mellan fingrarna på oss. Det är livet. Flyktigt, och därför värdefullt. Ett gott liv är ett liv med rytm, en harmonisk process. Och det vet alla hur svårt det är att uppnå, harmoni. Därför är det så oerhört viktiga att göra sig medveten om det, att livet är nu, nu, nu och att det blir vad jag gör det till. Antingen i aktiv, förändrande, handling, eller genom att acceptera det som sker.

Där någonstans, mellan, finns livet. Det går emellertid aldrig att fånga. Livet är tiden vi har till vårt förfogande. Livet händer på insidan. Därför är det viktigt att förvalta det väl. Och chansen till att förvaltandet blir positivt ökar om vi använder en del av tiden åt att reflektera över meningen med livet, allt. Tillsammans utgör vi delar av livet och meningen med det delar vi med varandra. Om vi vill är livet synonymt med integration, interaktion, gemenskap. Livet är som ett samtal. Det kan vara det. Om vi vill. Jag bestämmer inte, men det gör ingen annan heller. Bestämmer gör vi, över meningen med livet. Över livet bestämmer ingen, det bara är, eller blir.

Livet och meningen med allt; 9. Företagande

En av de tydligaste skiljelinjerna i politiken är den som rör synen på företag och företagande. Alla tala om jobb, men ytterst få om företagens ansvar. Politikerna, från höger till vänster, ser sig som den kraft som kan och ska lösa den frågan. Och sedan klagar man på varandra, liksom man gör i medierna. Läser idag till exempel, i SvD, på Ledarplats, följande.

Kanske är det för att Socialdemokraterna bestämt sig för att sluta med integrationspolitik som Löfven inte nämner invandrare alls, förutom i ett behjärtansvärt slagord om att rasism är ”tidlös skit”. Varken 90-dagarsgarantin eller lärlingsjobben är satsningar som riktas till dem. De som just kommit till Sverige hade hjälpts bättre av liberaliseringar av den svenska arbetsmarknaden, en mer flexibel arbetsrätt och enklare regler för företag. Arbetslösheten bland inrikesfödda mellan 25 och 54 år är endast 3,8 procent, medan den är hela 15,9 procent bland utrikesfödda. Löfven pratar mycket om solidaritet, men det landar i mer fördelningspolitik och höjda bidrag, inte om att ge människor bättre möjligheter att själva tjäna sitt uppehälle. 

Ivar Arpi tar företagarna i försvar, och värnar deras intressen, liksom Alliansen. Socialdemokraterna och de rödgröna, betraktar jobbfrågan mer från de anställdas perspektiv. Lösningarna blir då lite annorlunda, men i grunden gäller lika över hela det politiska spektret: Det går inte att lagstifta bort arbetslöshet med mindre än att förstatliga samhället, och det är det ingen som vill. Politikerna talar alltså om och tar åt sig äran för sådant de inte har kontroll över eller kan påverka annat än på marginalen.

Visst låter det bra att prata om ”lika livschanser”, som Löfven gör. Det är lätt att ställa upp på även som borgerligt sinnad. Men för att uppnå det behövs en politik som bryter ned utanförskapet. Man kan inte lagstifta bort arbetslöshet med en luftig jobbgaranti. Förslaget skyler över det faktum att man inte verkar ha några varaktiga lösningar på ungdomars och utrikesföddas arbetslöshet.

Fast Arpi som står till höger glömmer att samma gäller för Moderaterna, ingen politiker kan skaffa fram mer jobb. Det kan bara företagen, och därför vill jag ha med en post om denna maktfulla samhällssektor i serien om meningen med livet, allt. Företagarna, varför är det ingen som ställer dem till svars? Varför är det politikerna som får klä skott för missförhållanden, eller som tar åt sig äran för framgångar, som är företagens ansvar? Varför är det ingen som ställer företagen till svars, så som Anders Borg ställer bankerna till svars för räntegap och orimliga vinster? Det är företagen som inte anställer, och det är i företagen som jobb skapas. Varför är företagen så tysta, undrar vän av ordning.

Vad är meningen med företagande, undrar jag. Och jag gör det med utgångspunkt i ytterligare två artiklar från SvD. Den första handlar om friskolor, och är en Ledare författad av Siri Stejer, den handlar närmare bestämt om vinster i friskolevärlden. Och udden är riktad mot Jonas Sjöstedt, temat för diskussionen är politik, inte skolpraktik. Inte företagares agerande och ideologi.

På Vänsterpartiets dag i Almedalen lovade partiledaren Jonas Sjöstedt att partiet ska jobba för att få bort vinstuttag i den skattfinansierade välfärden. I en debattartikel på SvD Brännpunkt tog han John Bauer-koncernens olyckliga konkurs som exempel på varför det inte fungerar.

Vänsterledarens utspel satte uppenbarligen fart på regeringen. Dagen efter, i fredags, kom genast ett utspel med förslag om att fristående gymnasieskolor ska betala en försäkringsavgift för sina elever. Går skolan i konkurs riskerar då inte eleverna att ställas på bar backe, utan skulle genom denna avgift vara garanterade att få avsluta den utbildning de påbörjat.

Det är ett initiativ som mer än något annat tycks skapat för att ge Sjöstedt svar på tal. Men för att friskolereformen ska utvecklas krävs politik som handlar mer om skolan än om vänstern. Regeringen bör akta sig för förhastade lösningar, bara för att vänsterpartiledaren inte gillar vad han ser. Han kommer inte vara nöjd förrän alla de 160000 elever som valt att gå i vinstdrivna friskolor i Sverige blivit av med sina platser.

Att anklaga Sjöstedt för att vilja beröva 160000 elever utbildning är illasinnat, och orättvist. Jag håller inte med V om att man måste förbjuda all vinst i skola vård och omsorg, men jag håller med om att det system vi har nu, där företagens möjligheter att göra vinst värnas mer än elevernas rättighet till utbildning och kvalitet. Jag vill se mycket fler samtal mellan politiker och företrädare för branschen, och jag vill framförallt se en politik som ställer tydliga och hårda krav på aktörer som vill in på dessa marknader. Jag vill se mycket mer av transparens, inte bara för kommunala skolor, utan alla som finns och agerar på samma marknad. Det är som jag ser det problemet med friskolor som drivs av riskkapitalister. Att de spelar sitt spel, med politikernas goda minne, efter andra regler än skattefinansierade skolor. Varför, vad är poängen med detta? Varför ska vi låta företag driva skolor? Är det för att hjälpa dem att tjäna pengar, eller är det för att vi tror att de gör ett bättre jobb? Jag är öppen för att det senare i alla fall inte är omöjligt, men då ska alla följa samma regler!

Varför tillåter vi företagen vara så tysta? Är det månne av rädsla, rädsla för att företagen och jobben ska flytta utomlands? Vad är det för samhälle vi får då, om det är detta som gör att företagen får hållas? Varför vill företag inte följa regler, eller underkasta sig omaket med solidaritet? Vad är det i företagandet som gör att så många företagare blir närmast patologiskt egoistiska? Detta är frågor som alla kan ställa till företagare, politiker och journalister. Ändå är det ytterst sällan man gör det. Politiker käbblar med varandra, och medierna rapporterar om utspel i parlamentet. Och företagen kan agera i medieskuggan. Hur mycket har detta att göra med att även medierna är företag, ägda av mäktiga kapitalister? Även det är en fråga som ytterst sällan debatteras i samhället?

Den sista artikeln handlar om vad som kan hända och vad som håller på att hända, om och när företagen själva får sätta agendan och bestämma vilka regler som ska gälla. Det är ingen vacker bild som Gunnar Larsson (generaldirektör Konsumentverket) och Göran Marby (generaldirektör Post- och telestyrelsen) målar upp i sin debattartikel på Brännpunkt.

Vi fruktar nu för att branschen planerar för att kasta de etiska riktlinjerna överbord. Konsekvensen av ett sådant beslut blir att alla mobilanvändare som även i fortsättningen vill slippa säljsamtal (totalt finns det närmare 14 miljoner mobilabonnemang i Sverige) nu tvingas att ”nixa sig”. Innan det har hunnit ske blir det alltså fritt fram för telemarketing-företag att ringa säljsamtal till mobiltelefoner.

Vad som egentligen innebär en radikal försämring för konsumenterna presenteras av branschen som något positivt. Att det är konsumenterna som efterfrågat detta.

Det är uppenbart att det förhåller sig precis tvärtom, att det är branschen som kommit på en plan för att tjäna mer pengar. För i takt med att antalet fasta telefonabonnemang i landet krymper har också marknaden krympt för telemarketingbolagen. Det finns allt färre konsumenter kvar som man kan ringa till.

Samtidigt fortsätter antalet mobilabonnemang att öka. Här finns en enorm marknad som hittills varit stängd, men som nu lämnas vidöppen. Allt genom två smarta drag – inför nix-telefoni för mobilabonnemang och slopa de etiska riktlinjerna.

Åtminstone verkar branschen tro att det är så enkelt. Men vi är av en motsatt uppfattning. Branschorganisationernas etiska riktlinjer har sedan flera år utgjort god sed på marknaden och det är inte något som man kan förändra över en natt. Vår uppfattning är att branschen i så fall bryter mot den goda sed som de själva skapat, slagits för och upprätthållit fram till nu.

Upp med handen alla ni som älskar reklam och som välkomnar fler samtal från försäljare som vill pracka på en varor och tjänster man inte bett om. Jag vägrar tro att jag är ensam om att se detta som ett tydligt exempel på att vi byggt ett samhälle där företagens intressen att oinskränkt tjäna pengar värnas mer än medborgarnas intressen.

Telefonförsäljning är redan ett av de största konsumentproblemen. Det ser vi bland annat genom att antalet anmälningar har ökat drastiskt under senare år, inom vissa områden handlar det om en flerdubbling på ett par år. Ungefär var sjätte anmälan till Konsumentverket i fjol rörde försäljning via telefon.

Mycket talar för att telefonförsäljning även till mobiltelefoner kommer att förvärra problemen. Detta skulle ytterligare stärka Konsumentverkets och Post- och telestyrelsens uppfattning om att ett krav på skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning bör skrivas in i lagen.

Var finns politikerna när folket behöver dem? Varför ställs det så från kritiska frågor till företagare? Och vad är det i företagarkulturen som gör att företag anser det vara självklart att man ska särbehandlas? Jag menar vi är alla människor, och vi får alla leva med konsekvenserna som vardagliga handlingar leder till. Företagare är också människor, liksom politiker. Varför är vi inte mer intresserade av varandra och det vi har gemensamt?

Livet och meningen med allt; 8. Kultur

Intimt sammankopplat med kunskap, skola och bildning är kultur. Här i ordets lite snävare, konst- och litteraturaspekter. Det får bli dagens reflektion kring meningen med olika aspekter av livet, samhället, allt. Kultur, det som hålls samman av oss, genom att vi lever, interagerar och utbyter erfarenheter. Kultur, som håller samman, som gör oss till dem vi är. Ett kollektivt minne eller artefakt med potential att definiera allt och alla. Kultur är liksom livet i ständig tillblivelse, det är min utgångspunkt. Kultur är inget i kraft av sig själv, den blir till genom att användas och i samtal om den. Viktigt, inte minst om frågan relateras till skolan, till bildning.

Utgångspunkten för reflektion är Daniel Sandströms krönika på SvD Kultur. Den rymmer många kloka ord och tankar och tänka vidare kring och om. Kultur är som bekant en hjärtefråga för mig, det är inte bara mitt arbete, det är mitt liv. Kultur är vad jag andas och lever, det är vad som gör mig till den jag är. Därför gör det ont att se hur kulturen behandlas i vårt samhälle, hur styvmoderligt och ignorant kulturen får finna sig i att adresseras. Kulturen slår, finns och verkar alltid i underläge. Kulturen är ständigt hotad, ifrågasatt. Det i sig behöver inte vara dåligt, men läget för kulturen idag är allvarligt. Hoppfullt dock att kulturen under Almedalsveckan verkar ha varit på allas läppar. Det är i alla fall Sandströms intryck.

Det började med KD som talade om vikten av mer läsning i skolan och behovet av en klassikerlista, och sedan följde det ena seminariet efter det andra som berörde bildningens betydelse och framför allt bristen på bildning i Sverige. En anekdot fick ett alldeles eget liv, och det var den om de franska affärsmännen som drog lott för att slippa äta middag med sina svenska motsvarigheter – eftersom dessa inte kan något om konst eller litteratur. (Om kulturen fick en krona för varje gång denna legend återberättades, ja ni fattar…)

Kulturministern delade också denna analys. Efter att ha mottagit depescher från kulturråd som uttryckte oro för det låga kulturintresset hos svenska näringslivsrepresentanter föreslog hon till och med att humaniora borde vara ett obligatoriskt inslag på exempelvis tekniska högskolor.

Att läsa detta fyller mig med skam. Det känns orättvist att brinna för något som man allt som oftast måste försvara, inför män(niskor) med makt, vilka sedan gör sig till åtlöje internationellt. Men som ändå inte ser allvaret i läget, utan fortsätter driva sin kulturföraktande linje. Att uttala sig offentligt om att man inte är intresserad av kultur är som att säga att man inte behöver mat för att överleva, eller att hävda att det går att bygga ett samhälle enbart av pengar. Det går inte. Men det går lika lite att skapa ett dynamiskt kulturklimat genom att införa en lista på obligatoriska böcker. Det finns inga enkla lösningar på kulturfrågan, det är det viktigaste att inse.

Kulturfrågan är komplex, inte komplicerad. Frågan måste därför lösas med bibehållen komplexitet. Här finns en viktig ingång till samtal om lösningen på problemet, för om man inte förstår detta, om man ser på och utgår från att bristen på kunskap om kultur eller avsaknaden av bildning är något man kan lösa med hjälp av något enkelt ingrepp och sedan ägna sig åt väsentligheterna igen. Då tänker man som en tekniker, och det är det som är problemet, att tolkningsföreträdet inte finns hos dem som vet och förstår. Liksom med skolan behövs balans ifråga om makt och inflytande över kulturen, mellan makthavare och utövare. Konstnärer, författare och företrädare för humaniora måste ses som jämbördiga. Kulturarbetare är lika viktiga som lärare och vårdpersonal. Och det räcker inte att stå i Almedalen och tala om det, för att det ska bli verklighet krävs att löner höjs och maktobalanser utjämnas.

Det går att lura andra att man har mer pengar än man har. Genom att satsa på ytan kan man ge sken av att äga mer än man gör. Kanske är det detta som gör att man hanterar kulturen som man gör? Man tror att samma gäller för bildning, att det räcker med att pricka av böcker på en lista, citera Kafka, mingla på vernissager eller synas i TV med en svår bok i handen. Bildning fungerar inte så, det vet alla som är bildade. Och det är också problemet, att bara de bildade inser och förstår. Den vars bildning är grund ser på ytan ut att vara som alla oss andra, men hen hamnar aldrig i inspirerande samtal. Det är kulturens paradox. Men kanske ändå att det börjar hända något.

Men reaktionerna på denna bildningssägen är också talande för synen på bildning och kultur i Sverige. Om andra länder tycker att det är pinsamt att svenska affärsmän är obildade, då är det förstås illa, men det är uppenbarligen först då som vi reagerar.

Det är en reaktion som belyser varför kulturen generellt sitter illa till i Sverige. Att vara obildad är nu som att komma till en affärsmiddag med utsvängda jeans och fläckar på slipsen och sedan bli för full redan vid fördrinken. Det anses opassande och bondskt och så kan vi ju inte ha det.

Viktigt att se och förstå detta, från alla inblandades perspektiv. Problemet som jag ser det är att många ser de utsvängda jeansen och fläckarna på slipsen, men inte den som dundrar in på affärsmiddagen. Man oroas över hur andra uppfattar en, men så länge som pengarna trillar in eller i alla fall så länge som det är balansräkningen som är viktigast, kommer det att vara svårt att övertyga personerna som gör bort sig att det är just vad man gör. Det viktigaste med bildning är den växande insikten man får under bildningsresan om allt det man inte vet. Och det är så klart svårt att övertyga någon som inte förstår detta att det är just det som gör att hen utmärker sig negativt. "Jag kan och jag vet, och har dessutom blivit rik", den som tänker så är obildad, men om samma person har makt och möts med respekt i samhället, då sitter kulturen illa till.

Det är förstås sant att kultur är en avgörande kompetens för att kunna möta och förstå andra, men jag tror också att den insikten inte räcker för att kulturlivet på allvar ska stärkas i Sverige. Så länge som kulturen ses som ett ornament och inte som en inre styrka som är avgörande för individen och samhället kommer kultur att betraktas som något man kan fixa med rätt stylist. Det är själva antitesen till den klassiska bildningstanken.

Bara att hålla med! Kultur, humaniora och bildning är idag pynt som dammas av och lyfts fram i högtidstal. Men i vardagen och verksamheter, i samhället är det pengar som räknas. Mot bättre vetande utarmas kulturen, och med den grunden för hela samhället och även i förlängningen ekonomin. Det finns ingen quick fix, bara hårt och tålmodigt arbete.

Ändå är det förstås bra att kulturfrågan nu är väckt. Elefanten står mitt i det politiska finrummet, den går inte riktigt att ignorera. Från KD till V finns det nu försäkringar om kulturens betydelse – det är ett första steg mot en förändring.

Hur ska då kulturens status och roll förändras i praktiken? Om svenska lärare eller skolbibliotekarier hade fått en krona varje gång någon i Almedalen sade att det är just dessa grupper som ska rädda Sverige från kulturell och kunskapsmässig utarmning, då hade de inte behövt löneförhandla på ett decennium.

Här tangeras något viktigt. Varför kräver man inte, i upphandlingar om utbildning att skolorna tillhandahåller ett generöst och kvalitativt bemannat bibliotek? Alla är överens om att det vore bra och är viktigt. Det är dags att gå från teori till praktik. Sverige blir aldrig en bildningsnation utan handling. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Skolan är den plats varifrån bildningsresan börjar.

Det betyder, i sin tur, att kulturfrågor nu allt mer definieras som utbildningsfrågor. När kulturministern ska tala om oron för den minskade läsningen hos unga män, eller diskutera näringslivets behov av en mer humanistiskt färgad utbildning, ja då har hon i praktiken skjutit över frågan till Jan Björklunds bord, och där brukar den bli liggande. Att samla alla dessa frågor i ett enda departement löser kanske inte problemen, men det skulle förenkla ansvarsutkrävandet.

Ansvar är bra, om det finns någon som kan ställas till svars för bristande intresse och resultat. Att bolla ansvaret mellan olika parlament är dock inte rätt väg, tvärt om är det förkastligt för kulturen. Bildning, betraktat utifrån ansvarigas handlingar ser ur som Svarte Petter. Ingen vill sitta med ansvaret för kulturen. Klart vi uppfattas som obildade då, när vi säger en sak och sedan gör precis tvärt om. Bara den som är obildad kan få för sig att det går att lura bildade människor. Detta kan kulturutövare visa insikt om och det går att presentera fakta som ansvariga får bemöta. Dags att mobilisera. Sluta gnälla och känna sig som offer. Kultur ÄR inte bara viktigt, det är livsnödvändigt.

Framför allt ligger nu kultur- och bildningsfrågan i knät på Sveriges kommuner, som ska se till så att lärarna och bibliotekarierna får rätt förutsättningar så att de kan utföra detta uppdrag som alla säger sig vurma för. Och där har kulturen, av hävd, ofta fått en styvmoderlig behandling. Det är mycket som ska prioriteras i den kommunala vardagen; läsning kommer aldrig att bli en mer akut fråga än kommunal service och välfärd, även om det är en avgörande nationell välfärdsfråga på sikt.

Statistiken talar också ett annat språk än politikerna. Idag, för att ta ett exempel, saknar hälften av landets elever tillgång till bemannade skolbibliotek, och framtiden för kvalificerade bibliotekarietjänster har samma mörka prognos som läsningen bland unga män. Vi har ett illavarslande glapp mellan de nationella målen och den kommunala praktiken.

Frågan om ansvar, igen. Skattesänkningar ger lite mer pengar i fickan på enskilda, men minskar möjligheterna enormt för politiker ute i kommunerna att satsa på kultur. Och det medborgarna vinner på skattesänkningarna förlorar man mångfalt på kultur och andra grundläggande inslag i samhällets bas. Allt och alla hänger ihop, och om vi sågar av grenen vi sitter på, för att sågspånen kan sätta guldkant på tillvaron här och nu, riskerar vi allas framtid. Kulturen ser ut som spån, men är i själva verket frön som om de tas om hand har potential att växa upp till nya och starkare träd. Det är som i citatet från Nietzsche i en tidigare post inte frukten som är målet och meningen, utan fröet. Pengar kan sägas vara ett slags frukt, och kulturen är frön. Vad vi gör med dem är upp till oss. Ska vi satsa på den, plantera och vårda för framtiden, eller förbruka och njuta av sötman idag och sedan stå där utan imorgon.

Om kulturen fick en krona varje gång en makthavare i Almedalen tog upp detta glapp mellan kulturens ideal och kulturens verklighet? Ja, då hade pengarna inte räckt till en enda flygbiljett till Gotland.

Det är den sorgliga sanningen, vilket avslöjar makthavarna som obildade kusiner från landet. Kejsaren är naken, hur mycket vi än intalar oss att han inte är det. Han är det för att han har mer makt och pengar än han kan hantera. Vore kejsaren bildad hade han kanske något mindre pengar, men detta skulle kompenseras genom att han vet vad han ska göra av dem. Tänk på det nästa gång ni skrattar åt kulturen.

Livet och meningen med allt; 7. Skolan, kunskap och ekonomi

Det är semester nu. Ute lyser solen från en klarblå himmel. Tänker inte sitta inne en dag som denna. Men så här innan frukost, efter att ha läst tidningen och efter att ha lyssnat på Björklund igår, kan jag inte hålla mig ifrån att reflektera lite över meningen med skolan. För att få den posten ur världen, liksom. Skriver ju ofta om just skolan här, men kanske inte specifikt om just meningen med skolan. Vad ska vi ha den till, vad är dess uppgift? Tankar kring det får bära mig fram till frukosten. Skolan är viktig, men varför och till vad ska vi som samhälle ha den? Utgångspunkten för reflektion är nationalekonomerna Magnus Henrekson och Tinom Sanandaji, som skriver idag på DN Debatt, om just skolan och dess uppgift.

Det är ord och inga visor som levereras. Skolan får sig en rejäl käftsmäll av forskarna. Håller inte med om allt man skriver, men uppfattar alla ord om skolan som viktiga. Ett samhälle som inte bryr sig om skolan, där skolfrågan inte är het är ett likgiltigt och kunskapsföraktande samhälle. Skolan skall alltid stå högt på dagordningen. Inte för sakens skull dock, utan för att ansvariga bryr sig och har en åsikt som de inte kan hålla inne med. Meningen med skolan kan med andra ord inte beställas fram. Skolans betydelse går inte att fabricera. Antingen betyder skolan något, eller också inte. Nationalekonomerna skriver följande i DN, och håll i hatten nu alla pedagoger där ute.

• Skolan har stort ansvar. Vi misstänker att problemen delvis beror på att skolan och i viss mån högskolan i dag är en ”skyddad verkstad”. Kraven på eleverna har successivt sjunkit. Arbetstakten är låg och studenter kan i regel komma undan med sena inlämningar, etcetera, genom ursäkter och förhandling med de vuxna. Det anses vara skolans uppgift att göra alla arbetsmoment roliga och undermåliga prestationer leder sällan till omedelbara konsekvenser. Denna miljö förbereder inte för ett krävande arbetsliv. Stora grupper ungdomar har i dag en orealistisk bild både när det gäller vilka prestationer som förväntas och vad arbetsgivare kan erbjuda. Verkligheten blir en kalldusch när arbetsgivare inte accepterar svaga prestationer oavsett förklaringar samt att många arbetsmoment till sin natur är monotona.

Håller inte med om allt som här skrivs, men anser att det ligger en hel del i det. Skolan är en del av samhället i övrigt och måste därför harmoniera. Det går inte att bakom kunskapens murar måla upp bilder av hur det borde vara. Om skolan vill vara med och förändra samhället måste skolan lyssna såväl inåt som utåt. Och där finns en ansenlig förbättringspotential. Det är en svidande uppgörelse som skribenterna levererar, och jag kan tycka att man bitvis går väl hårt åt skolan, men man vill i alla fall, till skillnad från Svenskt Näringsliv, något med vår svenska skolan. Skolan har ett värde för Henrekson och Sanandaji, även om den gått vilse enligt dem. Det är bra och viktigt, för det innebär att det finns en ingång till och intresse för samtal, om skolans innehåll och betydelse. Och det är oändligt mycket viktigare än att vara överens om hur det ska vara och se ut. Min största invändning mot innehållet i debattartikeln är ansvaret som läggs på skolan och på eleverna/studenterna. Problembeskrivningen är det dock inget fel på.

Nästan 15 procent av unga mellan tjugo och tjugofem är i dag sysslolösa – de varken arbetar eller studerar. Därutöver finns dold arbetslöshet i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och studerande som hellre skulle arbeta. Teknologisk utveckling och konkurrens från lågkostnadsländer har gradvis eroderat efterfrågan på jobb som unga utan högskoleutbildning tidigare utförde. Många av dessa jobb har försvunnit, troligen för alltid. Fallande skolresultat hade därför inte kunnat komma vid en sämre tidpunkt; samtidigt som kunskapskraven har ökat sjunker kunskapsnivån bland unga.

Dessa problem är väl kända och har fått stor uppmärksamhet. Vi misstänker att det finns ytterligare en bidragande förklaring till ungdomsarbetslösheten utöver bristfällig kunskapsnivå, nämligen bristande inlärning av ”mjuka” kompetenser. Forskningen har de senaste åren alltmer uppmärksammat så kallade icke-kognitiva färdigheter såsom självdisciplin, social kompetens, motivation, arbetsmoral, uthållighet, pålitlighet, punktlighet och emotionell stabilitet.

Detta att eleverna saknar kompetens och förståelse för hur viktigt det är, om man ska samverka, att man anpassar sig efter det sammanhang man befinner sig i, är naturligtvis allvarligt. Men att lägga ansvaret för detta på skolan är förkastligt. Skolan kan aldrig lösa den typen av problem, det är ett kollektivt problem som alla är ansvariga för. Det är en konsekvens av det samhälle vi byggt för oss, en egenskap som ligger djupt inbäddad i kulturen som allt och alla delar. Föräldrar och medmänniskor har ett ansvar för varandra. Det samhälle vi bygger är ett samhälle där integrationen haltar och klyftorna ökar. Ett samhälle där jaglojalitet premieras, och då tappar man andra egenskaper, som uppmärksamhet på gruppen till exempel. Och när föräldrar inte har tid för sina barn delegeras ansvar, och det är detta som lett till den situation som nu skolan har att hantera. Det kan emellertid inte vara skolans ansvar att uppfostra barnen. Däremot kan skolan förstärka och uppmuntra tendenser som redan finns och som även finns på andra ställen i samhället, självklart. Skolan kan och måste vara en integrerad del av samhället.

Skolan kan inte lösa problem som finns i arbetslivet. Problemen är samhällsrelaterade och kan bara lösas tillsammans. Skolan behöver lyssna lika mycket på arbetslivet som arbetslivet lyssnar på skolan. Björklund talade i Almedalen igår om hur viktigt det är att vi bygger en kunskapsskola. Men så länge han och skolpolitiken, samhället, alla, gör skillnad på kunskaper och kunskaper. Så länge som skolan ska värdera olika kunskaper olika, kommer problemen med sjunkande resultat och bristande engagemang att finnas kvar. Först när politiker, arbetsgivare, lärare och forskare drar mot samma håll och ser helheten eller samhället som en gemensam angelägenhet. Först då kan konstruktiva samtal om kunskap inledas. Och först då kan man hoppas på att resultaten vänder.

Tanken på att livet börjar först när man kommer ut i arbetslivet, att skolan är en uppfostringsinstitution skild från resten av samhället, att utbildning är improduktivt och tärande och att arbete är konstruktivt och närande. Det ser ser jag som det största samhällsproblemet. Det är grunden till sjuknade kunskaper i Sverige. Uppfattningen att skolan är en produktionsenhet som går att finkalibrera likt ett löpande band för biltillverkning. Det är rådande syn på kunskap som är problemet. Kunskap som en uppsättning mätbara enheter som kan överföras genom kvalitetssäkring, så effektivt som möjligt. Och allt som följer på detta i form av kvalitetssäkring, uppföljning, kontroll och det bristande förtroendet för lärares vilja att undervisa och förmedla insikter, eller misstänksamheten mot vissa typer av forskning. Problemet som jag ser det är att näringslivet dikterar villkoren och att ekonomin är den styrande principen för allt.

Inte bara skolan, utan samhället som helhet har tappat bort sig och gått vilse i sökande efter kunskap. Vi letar eller är anmodade att leta efter kunskaper som inte finns, för att ekonomin kräver detta. Ekonomins krav är verklighetsfrämmande, och eftersom dessa krav inte får ifrågasättas kommer skolan aldrig att leva upp till förväntningarna. Så länge som ekonomin är överordnad kommer skolan och hela utbildningsväsendet att vara ställt under förmynderi, och så länge skolan är det kommer läraryrket eller en karriär som forskare att vara mindre lockande än den är i ett land och ett samhälle som vilar på vetandets grund. Bara om och när kunskap, av alla i det aktuella sammanhanget, anses vara det högsta goda, kommer lärande och utbildning att locka till sig de mest kunniga.

Meningen med skolan och med verksamheten inom högskolan och forskningen skulle kunna vara att lära och forska, att skaffa kunskaper. Så ser det inte ut idag. Visst talas det om kunskap, men den kunskap som Björklund och Svenskt Näringsliv talar om har inget egenvärde. Kunskapen har bara ett värde om den leder till ekonomisk tillväxt, och så länge det är den rådande samhällssynen är det ekonomi som är det högsta goda. Och eftersom det går att bli rik utan att ha gedigen utbildning och eftersom kunskap inte har något egenvärde, det har bara pengar, så kommer samhällets utveckling att dikteras av ekonomin.

Det är talande att det är nationalekonomer som uttalar sig om skolan, och inte lärare eller forskare som sysslar med kunskapsutveckling eller kritiskt tänkande. Alla talar om skolan och har en åsikt om skolan, men så länge man inte litar på och lyssnar till lärarna kommer skolan aldrig att bli en plats som lockar till sig landets skarpaste och mest hängivna medborgare. En legitimation betyder inget om den inte ger innehavaren inflytande över sitt arbete och liv. Högre lön kan fungera, men då krävs långt mer än de 10000:- som det talas om idag. Skall läraryrket göras prestigefyllt med hjälp av ekonomi krävs VD-löner. Det är så den ekonomiska logiken ser ut, och det är dess inflytande över samhället som färgar av sig och påverkar allt annat.

Ekonomisk vinst skapas genom effektivitet och produktivitet. Därför är det meningen med all ekonomisk verksamhet. Kunskap, vetande och vishet är emellertid något väsensskilt från ekonomi. Vetande kan absolut leda till ekonomisk tillväxt, men ekonomi och kunskap är två helt olika saker som kräver olika sätt att tänka. Det förstår alla som sysslar med och är intresserade av lärande och kunskap, och därför växer frustrationen i landets skolor, när politiker och andra makthavare försöker tvinga in skolan i en mall som den inte passar i. Frustrationen växer än mer när man talar om kunskap, men sedan inte lyssnar på dem som har insikt och som vet. Klart vi får problem då. Problem som bara kan lösas om vi förstår vad som verkligen betyder något i samhället vi lever i.

Först när kunskap är det värde och den måttstock som allt annat mäts med eller mot kommer skolans resultat att förbättras. Först när kunskap blir ett värde i sig, lika mycket eller mer värt än pengar. Först när skolan är en plats som alla vill vara i (inte bara tala om), så länge som möjligt, både som elev och som lärare, forskare och medborgare. Först när ansvariga lyssnar på forskare och ger lärare mandat att bestämma. Först när skolan hamnar i centrum för samhället kan vi hoppas på att vi får ett samhälle där kunskapen växer, idéer flödar och innovationer genereras. Idag är skolan en produktionsenhet som så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt skall leverera det som beställts av ekonomin och näringslivet. Synen på och meningen med skolan idag är att man ska vara där så kort tid som möjligt, för att sedan kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Meningen med skolan kan och ska bara vara ett: Kunskap, i obestämd form plural. Först när skolan betyder något i kraft av sig själv, utan att relateras till annat kommer kunskapen att bli värt något. Idag bygger vi en skola vars mening är att göra människor och samhället ekonomiskt rikt, vilket sätter ekonomin i centrum. Där borde skolan vara. Kunskapen.

Livet och meningen med allt; 6. Vin

Det är fredag. Ännu en ledig dag att fylla med innehåll och mening. Har haft svårt att hitta in i ledigheten. Arbetsåret, kanske det mest intensiva av alla arbetsår hittills, har tagit sin tribut. Detta år tog det längre tid än vanligt att komma ner i varv, och även längre tid att fatta hur mycket kroppen påverkas egentligen av att tvingas jobba för högtryck.

Nu så, nu börjar det rätta till sig. Äntligen infinner sig ron. Dagarna flyter fram och det går att inte göra något utan att det känns som man skolkar eller har glömt något viktigt. Vidden av problemen visade sig när jag insåg att det inte riktigt gick att njuta en öl eller ett glas vin. När alkoholen spred sig i kroppen var det inte känslan av lugn och ro, utan oro som spred sig. Kroppen har jobbat på högvarv. Det har kostat. Ikväll blir det nog ett glas vin ändå. Känner mig redo för det.

Vill njuta av smak och effekt. Meningen med vin är så klart inte bara smaken, utan den berusande effekten, också. En kombination av båda, i relation till sammanhanget. Ett slags paket bestående av olika komponenter, det är däri meningen med vin finns. För mig. Det ser olika ut för olika människor. För alkoholister finns bara en enda mening med vin, och det är att bli berusad. För en professionell vinprovare handlar vin, i alla fall under provtillfället, uteslutande om smak. Däremellan finns alla vi andra.

Det är sällan man talar om meningen med vin och alkohol. Därför vill jag ha med denna post i serien om mening, för att det är viktigt att reflektera över meningen med det vi gör. Och om det är en sak som vi svenskar gör under semestern så är det dricka vin, öl och sprit. Inte minst helsidesannonserna i dagstidningarna vittnar om detta. Tänkte titta lite närmare på några av dessa annonser, för vinboxar. Ett slags kulturanalys av budskapet och meningen som producenter och försäljare av vin kommunicerar. Vilka meningar med vin och drickande går att hitta i annonserna?

Den första annonsen är för vinet Vernissage, ett utmärkt sommarvin, sägs det vara. Så mycket mer än vilka rätter det passar till får man inte veta om vinet. Säljargumentet här handlar om förpackningen. Boxen ser ut som en exklusiv designväska. VERNISSAGE, ON THE CATWALK, står det överst. NY DESIGN - I BUTIK NU!, står det också. Innehållet och smaken blir därigenom något sekundärt, vilket påverkar meningen med vinet. Detta vin ska säljas, och målgruppen är övertydligt inriktad på kvinnor, vilket är ett intryck som förstärks av att den obligatoriska varningstexten: "Alkoholkonsumtion under graviditeten kan skada fostret." Kontrasten mellan den exklusiva väskan som signalerar flärd, och texten som varnar för något allt annat än ett glamoröst sippande på ett välsmakande vin till en lätt sommarbuffé.

Meningen viner som Vernissage är ekonomisk, det är uppenbart. Det man gör reklam för är en vara, inte en välsmakande dryck. Beskrivningarna av smaken på vinet är allmänt hållna och till intet förpliktigande. Och varför förpacka vinet i något som ser ut som en dyr väska, om det är innehållet man är stolt över och vill dela med sig av? Vin och alkohol ingår i den ekonomi som samhället vilar tungt på. Det är en av meningarna med vin, eller kan så vara, att tjäna pengar. Vernissage säljs med yta och flärd, inte med smak eller effekt.

Intressant med vin och alkohol är att det väldigt sällan talas om effekten, berusningen. Visst är smaken viktig, men utan vinets berusande effekt skulle produkten näppeligen vara så populär som den är. Berusning och flykt från verkligheten, det är vad som säljer. Och smaken är ett utmärkt och kulturellt accepterat sätt att motivera sin konsumtion. Jag tror inte att varningstexter har någon effekt. Ser dem mer som en ursäkt, ett sätt att visa att man gör något, och ett sätt att friskriva sig från ansvar. Tror att en bättre väg att gå för att nå ut med budskapet är att öppna upp rum för reflektion kring meningen med vin och samtal om varför man dricker, egentligen. Tror få tänker på det. Man bara gör, och får sedan förhålla sig till effekterna. Ensam, vilket riskerar att förvandla strukturella problem till individuella. Öppna samtal där olika tankar och uppfattningar, begär och effekter kan stötas och blötas. Tror på kraften som ligger däri, inte bara för att vända och vrida på meningar med vin.

Den andra annonsen ser annorlunda ut. Här fokuseras mycket mer på innehållet. BOXARNAS FORMEL 1, står det. Och man talar om för potentiella konsumenter att vinet vunnit silver 2012, i kategorin Årets röda vin, i tidningen Allt om vin. Att vinet fått högsta betyg av GP, Expressen och Aftonbladet, nämns också. Liksom att Allt om mat omnämner vinet som: "Mer än prisvärt", vilket är intressant på många sätt.

Prisvärt har inget med smak att göra. Det handlar om relationen mellan kvalitet och pris. Detta sätt att bedöma vin rymmer en ansenlig marknadsföringspotential, för genom att lägga priset i underkant i relation till kvaliteten kan snart sagt alla viner erhålla epitetet prisvärt. Tre liter vedervärdigt vin, för 10 kronor, kan för vissa uppfattas som prisvärt. Som indikator på god smak är detta sätt att bedöma vin emellertid förkastligt, för det säger inget om upplevelsen i gommen. Prisvärt är ett sätt att med hjälp av ekonomi skapa mening.

Meningen med vin är en högst komplex fråga. Först när vi inser det, och först när detta gjorts till utgångspunkt för samtal och reflektion över konsumtion av alkoholen kan vi hoppas på att finna en hållbar inställning till denna vara. Varför dricker vi, egentligen? Det finns aldrig ett svar på den frågan, för det varierar. Över året, genom livet, med tillfälle och dagsform, sällskapet och så vidare. Så länge vi söker efter ett svar, svaret. Det bästa svaret. Så länge kommer vi att dras med problemen, vilka ställer sig mellan oss och den fulla njutningen. Vill vi kunna ta ett glas vin, med gott samvete och vill vi finna en hållbar mening i och med vin är detta frågor vi måste samtala om.

Livet och meningen med allt: 5. Karin Boye

Allt man läser och alla man möter bidrar till att forma en och ens tankar. Strukturen för hur man tänker kring meningar av olika slag kommer alltid utifrån, från de sammanhang man ingår i, den kultur man lever. Det man kan göra som individ handlar om modifikationer av grundstrukturen, på marginalen. Det är också så som kultur, eller strukturer om man så vill, förändras; genom att det är individer som bär upp dem, i och genom handling, interaktion och levande erfarenheter.

Inget är, allt blir. Det är så jag tänker, och det är vad som formar min syn på livet, kunskap och meningen med allt. Den utgångspunkten har vuxit fram i och genom studier av kultur i vid mening, filosofi och genom att teoretiska kunskaper brutits mot praktiska erfarenheter. Det är inget jag har bestämt mig för, och jag vill i alla fall tro att jag fortfarande är öppen för förändring. Vill inte ha några husgudar att beundra och tillbedja. Kunskap får mening först när den används, och den går bara att värdera genom att ställas i relation till, genom att jämföras med, livet. Det är där, i mötet och mellanrummen som meningen uppstår.

Självklart går det aldrig att veta om ovanstående tankar är orsaken till att jag ofta återkommer till samtalets kraft, eller om min fäbless för samtalet är en konsekvens av mina val av inspirationskällor. Men det är jag i så fall inte ensam om, det gäller alla, överallt. Ingen kan någonsin veta varifrån ens tankar ursprungligen kommer. Därför är det minst dåligt att anta att de uppstår i sammanhangen, för att ingen har tillgång till någon absolut sanning. Världen och vetandet präglas av osäkerhet. Inom fysiken är det Heisenberg som först insåg detta, och jag vill hävda att en sådan som Nietzsche är en kulturvetenskaplig motsvarighet. Överallt osäkerhet, alltså. Det är utgångspunkten för mitt tänkande kring mening. Därför fokuserar jag på tillblivelse, interaktion och rörelse.

Denna post var inte tänkt att handla om filosofi. Det kommer sådana poster också, men här handlar det om poesi. Steget mellan dessa båda sätt att skapa och kommunicera insikter om livet är inte speciellt stort. Kanske är det ingen slump att jag uppskattar Karin Boyes dikter. Kanske är det en naturlig följd av hennes tydliga inspiration från Fredrich Nietzsche. Troligen en kombination av båda, och att jag liksom dem hittat viktiga nycklar till förståelse för livet i rörelsen, tillblivelsen och det ständiga prövandet av olika möjligheter. Min avhandling heter Vägval, och mitt skönlitterära försök döpte jag till Min väg. Rastlös, sökande och ständigt i rörelse, det är så jag känner mig. Karin Boyes dikt, I rörelse sätter ord på mina tankar om livet och rymmer oändlig vishet.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. 

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. 

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 

Bryt upp, bryt upp! 

Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr.

Vi är alla, på ett eller annat sätt på väg, i rörelse. Mättnad är det samma som död, för där och då avstannar rörelsen. Där och då händer inget mer. Därför är den mätta dagen aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. För det lovar mer. Hunger och törst visar att det finns mer att få och upptäcka, och det kan sägas vara en av meningarna med livet, att tillse att det ständigt finns något att söka efter. Hunger är den bästa kryddan, sägs det. Och det är inga ord tagna ur luften, det är kunskap byggd på erfarenhet. Därför är hunger inget negativt, för den ökar möjligheten att känna glädje och tacksamhet genom att den sänker förväntningarna och kraven. Hunger gör det lättare att bli nöjd, vilket vad vad vi sökte och vill bli. Nöjda. Det är inte målet som är meningen, utan sökandet. Vägen är livet. Resan, rörelsen.

Vi människor lever på minnen av upplevelser. Och får vi inga nya impulser, upptäcker vi inte nya saker, då utarmas våra minnen och blir färre. När man reser till nya platser skärps sinnet, och även en kort resa kan där och då, samt i minnet upplevas som lång. Därför är det bästa målet en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. Hjärnan behöver utmaningar och nya problem för att hålla sig själv igång. Genom att byta miljö och skaffa nya intryck skapas nya kopplingar i hjärnan. Genom att aldrig slå sig till ro med ett svar, en filosof eller lära, hålls tänkandet igång och uppmärksamheten på topp. Och när man förvissat sig om att även morgondagen kommer att innehålla något nytt, då sover man bättre än när man är mätt och belåten samt trygg i förvissningen om att allt kommer att vara sig likt imorgon.

Visst kan det kännas osäkert att byta invanda mönster, men om man verkligen vill leva är det vad man måste. Bara genom att bryta upp och skapa nytt kan man bevara det som är viktigt, för världen befinner sig som sagt i rörelse, och då gäller det att hänga med. Och bryta upp kan man göra i trygg förvissning om livet därigenom blir ett äventyr. Den tanken är giltig även för samhällen och inom politiken. Bryt upp, bryt upp, är inte samma som riv ner. Absolut inte. Det handlar om att bygga nytt med utgångspunkt i det gamla. Det handlar om att ställa sig på jättars axlar, om att ta hjälp av det som varit och det som gjorts, om att göra något konstruktivt av tidigare erfarenheter. Ständigt på väg, sökandes nya intryck och upplevelser. Så byggs ett hållbart samhälle. Så skapas mening i och med livet. I rörelse.

Detta skulle som sagt inte bli en filosofisk post, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Nietzsche. Avslutar med ett citat från hans samling aforismer; Strötankar och sentenser, vilken ingår i boken Mänskligt, alltförmänskligt. En bok för fria andar. Den är dessutom högaktuell i dessa Almedalsdagar där politiska teser och ideologier bryts mot varandra. Framtiden skapas i möten, samhället blir till genom att vi som lever här och nu interagerar. En tanke för dagen kan vara denna, det är i alla fall mitt förslag.

Producerande och konsumerande. - Varje konsumerande människa anser att trädets mål har varit frukten; men trädets mål var fröet. - Häri ligger skillnaden mellan alla producerande och alla konsumerande människor.

Några ord. Några rader. Oändlig vishet. Gör vi frukten till samhällets och människans mål är vi dömda till undergång. Konsumtionsetiken som är vägledande för samtidens ekonomiska tänkande, den rådande meningen med livet, allt. Pengarna för pengarnas skull. Det är en etik som leder till att målet blir ett självändamål och till att vägen reduceras till en meningslös transport. Och det i sin tur ledar till att effektivitet och ökad hastighet uppfattas som det högsta goda, för det tar oss snabbare till målet.

Ett äpple kan ätas, eller så kan det utgöra ett frö till nya tankar. Enligt legenden var det så som Newton tänkte och agerade. Ett fallande äpple blev för honom en flyktlinje som ändrade hans tankars banor, vilket förlöste nya tankar. Frukter smakar gott och mättar, men frön bär på oändlig potential. Och betänk att: "Den som planterat ett träd har inte levt förgäves", enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk. Det är inte det vi konsumerar som ger oss och våra liv mening, det är vad vi producerar. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som konsumerar mindre än man producerar. Därför ska man inte spara i statens finanser, man ska så frön och producera.

Livet har ingen mening, inget mål. Innebörder skapas och blir till, mellan producerande människor, i rörelse.