Skiss till ett kulturellt ingenjörsskap

Fick frågan förra veckan, om jag inte kunde skriva/tänka kring hur ett humanvetenskapligt ingenjörsskap skulle kunna se ut. Passar som hand i handske för dagen, som tillbringas på Göteborgs Universitet, tillsammans med studenterna som läser första och sista året på den kulturvetenskapliga utbildningen där. Temat för dagen är Ledarskap, så detta med ingenjörsskap passar utmärkt att reflektera över.

Socialt ingenjörsskap förknippas med makarna Myrdal, 1930-tal och ett samhälle som gick under namnet Folkhemmet. Vilandes på vetenskaplig grund skulle ett nytt samhälle byggas, där alla människors individuella behov tillgodosågs, på vägen mot uppfyllandet av samhällets övergripande mål. Ett idealsamhälle, där det byggdes studentkorridorer för att de mest lämpade och dugliga skulle kunna umgås, för att öka chansen till att tycke uppstod och barn producerades. Rasbiologin ansågs ännu inte belastad, framtiden var ljus och inga problem var för stora eller komplexa. Ingenjörerna kunde lösa allt. Det omöjliga tog bara lite längre tid.

Denna tanke levde kvar länge. Ända in på 1970-talet går det att hitta spår av detta tänkande, även om det under oljekriserna fick sig en törn. Sedan hände något. Med Reagan och Thatcher lanserades en annan tankemodell för ledning och organisering av samhället. Ekonomin luckrades upp, och ingenjörerna ansågs inte längre behövas. Under 1980 och 1990-talen var nyliberalism och avregleringar svaren på alla frågor. Det var vägen som mot lycka och välstånd bar. Frihet att tjäna pengar. Individuell frihet. Om alla ser om sitt eget hus kommer det gemensamma välståndet att växa och sippra ner till till de mindre bemedlade. Alla bitar skulle falla på plats, om man bara lät bli att reglera. Det var vad Friedman lovade världen, och Riksbankens pris i ekonomi till Nobels minne instiftades, för att rätta till den irriterande missen i Nobels testamente. Ekonomins osynliga hand ersatte allt vad ingenjörsskap hette. Så gick det som det gick, och nu sitter vi här, i spillrorna av det som en gång var.

Skola, vård. Snart sagt allt, anses fortfarande av dem som leder Sverige, styrs bäst utan styrning. Samhället behöver inga ingenjörer är det underliggande budskapet. Och ändå är man förvånad över att så få vill läsa matte, att så få vill utbilda sig till yrken som behövs för att underhålla det fundament som byggdes upp under folkhemsperioden. För någon med bara elementära kunskaper i och intresse för kulturvetenskap kommer detta inte alls som någon förvåning. Tvärt om var det väntat. Det går inte att bygga ett samhälle på egoistisk grund, för det är bara ytterligare ett uttryck för den urgamla drömmen om kakan som finns kvar även efter att den ätits upp. Perpetum mobile är en fysisk omöjlighet, och det visar på brister i ekonomernas logik. Skrämmande brister uppdagas och problemen kommer nu slag i slag. Jasså, går det inte att låna pengar för att få ekonomin (och välståndet) att växa. Måste lån betalas tillbaka? Sköts inte underhållet automatiskt? Hur kunde mänskligheten gå på detta? Obegripligt, men lika fullt ett faktum. Inte heller det kommer som en förvåning för den med intresse för humaniora. Människor har enorma förmågor, men är lika mycket drömmare. Det är så människor och kultur fungerar. Inget konstigt alls.

Då har vi kommit fram till ämnet för dagens bloggpost, ett kulturellt ingenjörsskap. Ett halvt steg tillbaka, skulle man kunna säga, är vad vi behöver ta. Ingenjörer behövs, liksom ekonomi, men det behövs också något slags förmedling, en reglerande funktion, mellan. Och det skulle kunna utgöra grunden för ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap, som utgår från tanken på att en hållbar utvecklingsprocess behöver såväl struktur/trygghet som nytänkande och frihet. Jag har här många gånger och på olika sätt visat hur ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Förstår man kultur förstår man ekonomi. Ekonomer ska ägna sig åt att räkna på olika scenarios och ingenjörerna skall jobba med att hitta lösningar på olika tekniska problem, men det har visat sig förödande om man tänker sig att någon av dessa ensam skulle kunna ersätta alla andra funktioner. Vad som behövs är samverkan, mellan olika kompetenser och över gränser. Integrerad kunskap, utbyte och förståelse för olikhet. Medvetenhet om att lagarna som styr kulturella processer är icke-linjära, och att det oväntat oväntade inte är undantaget, utan regeln. Och detta är grunden och utgångspunkten för kulturvetenskapen.

Kultur, lika lite som ett samhälle, går att styra mot bestämda mål. En resa till månen eller möjligen Mars går att realisera, med uppbådande av enorma resurser. Men ett samhälle går inte att hantera eller närma sig på samma sätt. Ett samhälle är väsensskilt från andra processer. Kultur är en öppen process av tillblivelse. Kultur går inte att tvinga in i en form, den lever sitt eget liv. Kulur går inte att styra, den kan man bara följa med, och reglera på marginalen. Kultur följer sina egna lagar, som är dynamiska och komplexa. Inte linjära och komplicerade, som tekniska processer. Detta har mänskligheten lärt sig den hårda vägen. Nu är det dags att ta in den kunskapen, och integrera den i arbetet med att organisera samhället. Dags att lyssna på humaniora, som tvingats se på medan samhället har fått falla sönder, för att män med makt har haft tolkningsföreträde. Dags att sätta ner foten, och säga stop. Det räcker nu. Innan det är för sent och vi har nått punkten då det inte finns någon återvändo.

Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap handlar som jag ser det om ett mer ödmjukt, nyfiket undrande, ledarskap. Det handlar om öppenhet, transparens och insikt om människan i hela sin vidd. Det handlar om att se potential, där och när den finns, och om att utnyttja möjligheter där och när de fungerar och så länge de fungerar. Ett kulturvetenskapligt ingenjörskap handlar om att följa med i rörelsen, likt en sjökapten på en segelskuta. Och alla vet att en träbåt kräver underhåll, samarbete och ödmjukhet inför naturen. Inte för inte brukar segling vara ett inslag i ledarskapsutbildningar eller när team skall byggas. Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap är inte något nytt och revolutionerande sätt att styra och reglera samhället, inte kungsvägen till välstånd och lycka för alla. Det handlar om ödmjukhet, och om att göra det bästa av det vi har. Det handlar om att sluta drömma om det som inte går att få, och om att istället resonera om vad ett gott liv och ett hållbart samhälle är eller skulle kunna vara. Och det handlar sedan om att lägga ut kursen och om att följa vindarna dit de bär oss.

Det handlar i grund och botten om att jobba med insikten om vad som går att förändra, och om att utarbeta metoder för att förändra det. Men lika mycket om att förstå vad man måste acceptera och rätta sig efter detta. Det handlar om att öppna ögonen, och om att se människan i HELA sin komplexa vidd. Både möjligheterna och problemen måste bejakas och tas med i den kulturvetenskapliga kalkylen för organisering av samhället.

Det är på inget sätt enkelt, men den glädjande nyheten är att vi redan idag har vad som krävs. Nu handlar det bara om att inse det, och att göra vad som behövs. Tillsammans, för allas skull.

Dagens Nietzche, om relationen mellan dikt och vetenskap

En vetenskap som har som mål att nå kontroll eller som reser anspråk på att veta något om framtiden är en farlig vetenskap. Varken kontroll eller förutsägelser om det som komma skall är möjliga, alltså far alla som tänker i de banorna med osanning. Sådana anspråk handlar om makt, och strävan efter inflytande.Det är lätt, speciellt när läget är desperat, att lyssna till och lita på den som i största välmening säger: Lyssna på mig. Jag kan lösa dina problem, eller jag vet vad som kommer att hända och kan hjälpa dig. Lätt, allt för lätt, att lägga sitt liv i dens händer som säger: Lita på mig (jag är sanningen, vägen och livet). Nietzsche har en stor och viktig poäng i att man bör vara skeptisk, mot alla som säger sig sitta inne med sanningen.

Sanning och kunskap, liksom framtiden, skapas i handling. Kollektivt, genom att leva våra liv i vardagen, frambringas tillvaron, samhället, kultur. Människan är utlämnad på det sättet, till sig själv och till den värld hen lever i och delvis är med om att skapa. Och en vetenskap som inte tar hänsyn till detta, eller en religion för den delen, bör man lyssna till med skepsis. Nietzsches förhållande till religion är intressant, liksom hans syn på vetenskap. Hans syn på gud är att hen är skapad, av människor, som ett slags idealbild. Och religionen, det vill säga den av kyrkan sanktionerade och kontrollerade tron, är därmed förkastlig. Dess anspråk är alldeles för stora, och makten som samlas i sådana organisationer är oproportionerlig och farlig. Ett liv i Jesu efterföljd är emellertid ofarligt, och det kan vara påbjudet. Sämre ideal att sträva efter finns, sannerligen. Det är inte den religiöses handlingar och tro som Nietzsche vänder sig mot, utan kyrkans makt och inflytande. Eftersom gud är skapad av människor behövs ingen organisation för att utöva tro, eller för att leva ett rättfärdigt liv. Man skulle kunna säga att Nietzsche använder Ockhams rakkniv för att skära bort allt överflödigt från religionen, utan att för den skull fördärva den värdefulla kärnan. Han tvättar barnet, men aktar sig noga för att kasta ut det med det smutsiga badvattnet. Och samma gör han med vetenskapen.

Nietzsche tvättar vetenskapen ren från vanföreställningar och orimliga förhoppningar, vilket vetenskapsutövarna själva aldrig skulle kunna göra, eftersom de är alldeles för involverade i projektet och för att de åtnjuter allt för stor respekt från allmänheten för att kunna ifrågasätta sin egen makt. Det är befriande att läsa Nietzsche just därför att han värnar det som är viktigt, men förkastar det som är problematiskt. Han är kritisk, men inte för kritikens skull. Han granskar även heliga kor, och tar inget för givet. Vi har mycket att lära från honom, för att detta är saker som allt för lätt glöms bort. Mänskligheten behöver påminna sig de sanningar som var giltiga och viktiga då och som fortfarande är det. Mycket må ha förändrats, men inte livets och tillvarons fundamenta. Läs följande, och begrunda orden i ljust av ovanstående introduktion.  

Diktaren som vägvisare för framtiden. - Hela det överskott av poetisk kraft som ännu finns hos dagens människor och inte kommer till användning i gestaltningen av livet borde oavkortat vigas åt ett enda mål: inte åt att avmåla vår nutid, utan åt att visa väg för framtiden: - och då inte så att diktaren som ett slags fanatisk nationalekonom i bilder skulle föregripa och möjliggöra gynnsammare folk- och samhällstillstånd.

Framtiden skapas, av oss, i och genom handling, kollektivt. Ingen kan veta vad som kommer att hända, men det går att öka medvetenheten om vad vi gör, här och nu, och det går att bli bättre på att reflektera över vilka konsekvenser handlingarna kan få. Vad som behövs är lite tydligare fokus på vilken framtid vi önskar oss, och lite bättre medvetenhet om vad som skulle krävas av oss för att realisera drömmen. Och detta kan diktare hjälps oss med, och tillsammans med vetenskapsmän och kvinnor kan modeller skapas, som sedan kan testas i samhället. Hela tiden med en kritisk medvetenhet om och fokus på vilka konsekvenser som handlingarna ger upphov till. Kulturen skapas i dynamiken som uppstår mellan det som är och det som skulle kunna vara, mellan varat och drömmarna. Därför behövs både dikt OCH vetenskap. Det är dock samspelet mellan, som är det viktiga, inte den ena eller den andra. Båda behövs.

Snarare borde han, på samma sätt som konstnärer tidigare diktat vidare på gudabilder, dikta vidare på den sköna människobilden och lukta sig till de fall där mitt i vår moderna värld och verklighet, utan någon konstlad bortvändhet och flykt från denna, en skön stor själ alltjämt är möjlig, där den än idag kan förkroppsligas i harmoniska proportioner, därigenom vinna åskådlighet, varaktighet och förebildlighet och alltså genom att framkalla efterföljd och avund bidra till att forma framtiden.

Vems fotspår vill vi vandra i? Vem vill vi följa? Det spelar roll vad man svarar på den typen av frågor. Det spelar stor roll, just eftersom framtiden är en öppen fråga och just eftersom den skapas i och genom kollektiv handling. Frön som skulle kunna växa till vackra träd finns överallt, och det enda som krävs är att de vårdas. Lösningarna på våra problem kommer aldrig utifrån, utan skapas av oss gemensamt, av det som finns på insidan. Det spelar roll vilka drömmar och visioner vi gör till våra. Vi borde således fundera mer kring framtiden, men inte soom den kommer att bli, utan hur vi skulle vilja att det såg ut. Ett litet, men oerhört viktigt perspektivskifte.

Verk av sådana diktare skulle utmärka sig genom att framstå som avskärmade och skyddade mot lidelsernas luft och glöd: irreparabla felgrepp, impulser att slå sönder hela det mänskliga strängaspelet, hånskratt och tandagnisslan och allt tragiskt och komiskt i gammal vanlig mening skulle bredvid denna nya konst upplevas som en ansträngt arkaiserande förgrovning av människo-bilden.

Verk av diktare kan hånas, eller vördas och höjas till skyarna. Båda vägarna är lika illa, det är så jag läser Nietzsche. Istället borde man reflektera mer kring frågan, vad gör jag och vilka tankar och ord realiserar jag i min vardag. Som sagt, religiösa dogmer och prästers påbud är förkastliga, men ett liv i Jesu efterföljd är oproblematiskt. Bara det inte är en lag, påförd mänskligheten uppifrån och med makt kontrollerad. Det är i handling och i dymaniken mellan tro och vetande, som världen och kulturen skapas.

Kraft, godhet, mildhet, renhet och en osökt, medfödd måttfullhet hos personerna och i deras handlande: en jämnad mark som ger foten ro och lust: en strålande himmel avspeglad i ansikten och skeenden: vetande och konst sammanflutna till en ny enhet: en ande som utan överlägsenhet och svartsjuka sammanbor med sin syster själen och ur det motsatta framlockar allvarets behag, inte tvedräktens otålighet: allt detta skulle bli det omslutande, det allmänna, den guldgrund mot vilken först de fina skillnaderna alla förkroppsligade ideal emellan skulle skapa en verklig målning av en ständigt växande mänsklig höghet. - Från Goethe leder mången väg till denna framtidsdiktning: men den kräver goda stigfinnare och framför allt betydligt mer förmåga än dagens diktare besitter, dessa obetänksamma framställare av halvdjur, av en omognad och måttlöshet som de förväxlar med naturlighet och kraft.

Nietzsche är pessimist och skeptiker, men hans tro på möjligheten är fast. Nietzsche ondgör sig över sin samtid, är otålig och känslosam. Han skriver i affekt, och är ibland ursinnig. Men hans tro på människans förmåga är stor, och den överger han aldrig. Den är lika sann idag som den var där och så. Människan förfogar över en fantastisk potential, men det är ofta si och så med utnyttjandet av den. Och det räcker så klart inte med att kunna, man måste vilja också.

Vetenskapens uppgift är att visa vad som går och vilka förutsättningar som finns, och diktarens uppgift är att sätta ord på drömmar och vissa på möjliga vägar fram. Diktaren har också en annan uppgift, nämligen att ingjuta mod och mana till handling. Tillsammans ger oss dessa båda funktioner i samhället den dynamik ur vilken framtiden skapas. Båda är lika viktiga, och den som säger något annat, hen bör man granska noga i sömmarna, för hen säger följ MIG. Och det brukar alltid sluta illa. Inspireras kan och bör man, av sina medmänniskor, men aldrig göra någon annans vilja till sin.

Lyssna både till dikten och vetenskapen, och bilda dig sedan en egen uppfattning. Följ den, så länge den fungerar och leder till bra och konstruktiva konsekvenser. Detta lär oss Nietzsche.

Tänker om och med rhizom IXX

Utgångspunkten för dessa reflektioner börjar närma sig vägs ände, även om det inte finns något slut. Ett rhizom har inget mål, det är rörelse och tillblivelse. Ett medel. Ett verktyg. Därför handlar det kanske snarare om ett varv i ett slags spiral som fullbordats och innan nästa varv påbörjas kan det finnas en poäng med att rekapitulera vad som blivit sagt. Sammanfatta de viktigaste tankarna, för att peka på vägar fram. För det är som sagt avgörande att inte fastna i begreppens värld. Ett verktyg måste användas för att få mening och för att kunna bedömas. Så, låt oss lyssna på vad Deleuze och Guattari har att säga.

Let us summarize the principal characteristics of a rhizome: unlike trees or their roots, the rhizome connects any point to any other point, and its traits are not necessarily linked to traits of the same nature; it brings into play very different regimes of signs, and even nonsign states.

Ett träd har rötter, och det saknar kontakt med andra träd. Det står starkt, i ensamt majestät. Rhizomet däremot är sammankopplat, är sammankoppling. Ett rhizom kopplar och kopplas, allt och alla. Det spelar på alla strängar som går att spela på, för att hitta vägar fram, upp, ut. Ständigt på väg, sökande, följande. I rörelse. Rhizomet är rörelse, relationell rörelse.

The rhizome is reducible neither to the One nor the multiple. It is not the One that becomes Two or even directly three, four, five, etc. It is not a multiple derived from the One, or to which One is added (n + 1). It is composed not of units but of dimensions, or rather directions in motion.

Rhizom är dock inte uppbyggda av mindre enheter och det är heller inte en sammansättning av många. Rhizom är riktad rörelse, i rörelse. Dimensioner och perspektiv. Försök, ständiga försök, är ord och tankar som kommer för mig när jag ska försöka sätta ord på min förståelse av rhizom. Träd är något annat. Träd är en eller ett. Träd är stationära, står starka och försvarar sin position. Rhizom försvarar inget, för de har inget att försvara, är inte beroende av en speciell plats för sin fortlevnad. Rhizom har inget annat syfte än den funktion de har och det rhizomet skapar. Rhizomet är inget utanför sin funktion, till skillnad från trädet som är sin egen funktion och sig själv nog.

It has neither beginning nor end, but always a middle (milieu) from which it grows and which it overspills.

Rhizom börjar inte och slutar inte. Rhizom har ingen historia. Rhizom är som sagt handling, rörelse, tillblivande. Rhizom utför, och blir till i och genom utförandet och dess resultat. Mellanrum är vad rhizomet är, i mellanrum eller snarare ett mellanrum. Alla knutpunkter i en rhizomatisk struktur är lika när centrum som alla andra. Till skillnad från trädet som i sig är centrum, med en tydlig hierarki.

It constitutes linear multiplicities with n dimensions having neither subject nor object, which can be laid out on a plane of consistency, and from which the One is always subtracted (n - 1). When a multiplicity of this kind changes dimension, it necessarily changes in nature as well, undergoes a metamorphosis.

Rhizomet är förändring, varken mer eller mindre. Det förändras i och genom processen av tillblivelse, tillsammans med det som händer där och då, så länge det händer något. Rhizomet finns bara i handling. Det har ingen egen agenda, inga egna behov. Det skapas där och då, av det som finns. 

Unlike a structure, which is defined by a set of points and positions, with binary relations between the points and biunivocal relationships between the positions, the rhizome is made only of lines: lines of segmentarity and stratification as its dimensions, and the line of flight or deterritorialization as the maximum dimension after which the multiplicity undergoes metamorphosis, changes in nature.

Träd är ett slags koordinatsystem, uppbyggt av binära relationer av antingen eller. Bestämda positioner som antingen är på eller av, som gör skillnad eller inte. Rhizomet är bara linjer, utan början eller slut. Linjer som går in i varandra och linjer som korsas. Linjer som tas upp eller släpps. Rhizomet byggs av segment av linjer, och linjer som stratifierar och stratifieras. Intensiteten i rörelsen och mängden linjer ger rhizomet struktur och tillblivelsen riktning. Hastigheten och vägen bestäms av miljön och det syfte som rhizomet har. Träd försvarar, och omorganiserar miljön efter sina syften. Träd suger näring och tar girigt hand om solstrålarna, för att stärka sin organisation. Rhizomet gör mesta möjliga av det som finns, för att främja den rörelse det är del av och blir till genom.

These lines, or lineaments, should not be confused with lineages of the arborescent type, which are merely localizable linkages between points and positions.

Rhizomens linjer är motsatsen till trädens linjer, dess linjer är icke-hierarkiska: Öppna, i rörelse och under tillblivelse. Öppenheten, tillblivelsen och avsaknaden av bestämda mål är rhizomets tydligaste kännetecken. Rhizom har ändamål och syfte, men inga mål. Rhizom är rörelse, sammankopplande och existerar aldrig utanför, bara mellan.

Unlike the tree, the rhizome is not the object of reproduction: neither external reproduction as image-tree nor internal reproduction as tree-structure. The rhizome is an antigenealogy. It is a short-term memory, or antimemory. The rhizome operates by variation, expansion, conquest, capture, offshoots. Unlike the graphic arts, drawing, or photography, unlike tracings, the rhizome pertains to a map that must be produced, constructed, a map that is always detachable, connectable, reversible, modifiable, and has multiple entryways and exits and its own lines of flight.

Dagens samhälle och framförallt det svenska utbildningssystemet, är tydligt uppbyggt enligt trädprinciper. Universiteten och högskolorna är trädstrukturer, med bestämda mål som skall uppnås till varje pris. Ett annat system för högre utbildning är möjligt, ett system som är friare och som mer sätter kunskapens användbarhet i centrum. En högskola där vetande och utbildning betraktas som sökande, rörelse, tillblivelse. Vad man lär sig, hur man lär sig och till vad kunskapen ska användas är inte det viktiga. Det viktiga är ar att man lär sig, och att man befinner sig i rörelse. Jag vill se en högskola utan fasta studiegångar och på förhand formulerade, rigida mål, som följs upp och kontrolleras. Vill se ett lärande som mycket mer kännetecknas av öppet sökande, där det ena ger det andra och där nästa steg tas med ledning av det förra. Ett steg i taget, i den riktning som känns mest intressant och bäst för stunden. Vill vara med och bygga en högre utbildning vars mål är att ge studenterna verktyg för vidare sökande, inte en på förhand bestämd uppsättning fakta som på kortast möjliga tid skall läras utantill och repeteras. Lärande är att söka svar, inte att försvara kunskap. Vetande är ett verktyg, inte ett mål i sig.

Det universitet jag har i åtanke är en plats där alla är välkomna, där man rör sig i kunskapslandskapet tillsammans. Gemensamt bygger man modeller och ritar kartor, som sedan fungerar som verktyg för att jämföra terrängen och de sammanhang man finns i, med de visioner man i och genom öppna och förutsättningslösa samtal har enats om. Ett sådant universitet delar inte ut examen, ger inte betyg. Där finns man för att man vill vara en dl av den rörelse som där finns. Där bidrar man till verksamheten med sin kraft, sina intressen och sin entusiasm. Man skapar något gemensamt, tillsammans. Allas bidrag är potentiellt lika viktigt, och man lyssnar mer på vad som sägs än vem som talar. Vägen mot bättre vetande är där överordnad målet för resan.

It is tracings that must be put on the map, not the opposite. In contrast to centered (even polycentric) systems with hierarchical modes of communication and preestablished paths, the rhizome is an acentered, nonhierarchical, nonsignifying system without a General and without an organizing memory or central automaton, defined solely by a circulation of states. What is at question in the rhizome is a relation to sexuality-but also to the animal, the vegetal, the world, politics, the book, things natural and artificial-that is totally different from the arborescent relation: all manner of "becomings."

Jag blir under livet till. Jag skapas genom förändring, mellan miljön och det arv jag har med mig in i rörelsen, resan som är livet. Vi blir till och formar varandra genom sammanhangen som vi ingår i och skapar genom att leva våra liv, tillsammans. Hela jordens befolkning är sammankopplad, och det jag gör här idag får återverkningar för många, på andra platser, senare. Ingen människa är en ö, alla är beroende av varandra. Frågan är därför hur vi ska organisera det liv vi alla delar.

Ska vi hämta inspiration från träd, eller rhizom? Mitt svar är givet. Men det betyder inte att jag har rätt och någon annan fel. Kunskap är ingen kamp, det är ett sökande. En resa. Liksom samhälle och kultur. Tillblivelse, ömsesidigt blivande. Vi får inte det samhälle vi vill ha, utan det samhälle vi förtjänar. Samhället vi lever i och med idag är lika mycket som framtida samhällen resultatet av kollektiv handling. Det spelar roll vad vi gör. Våra handlingar får konsekvenser. Därför är frågan om träd eller rhizom viktig.

Freud, Nietzsche och alla vi andra

Plötsligt händer det. Rätt som det är finns den eller det bara där, uppslaget att tänka vidare kring, ingången till tankar, inspirationen. Jag är inte på jakt efter saker att skriva om här på Flyktlinjer, men jag är öppen för intryck och alltid redo. Finner vila i tankeflödet, och ro i det faktum att här finns en plats att fånga tankens flytktighet, ett ställe att återvända till för att återupptäcka orden och för att inspireras igen. Ett ständigt, interaktivt flöde. Interaktion, utbyte, tillblivelse. Om det handlar livet, och vetande. Där vill jag vara. Är jag. Idag hände det. Jag vände blad i morgontidningen. Dagens Under strecket hade en rubrik som fångade mig: "Gapet mellan Freud och Nietzsche", och sedan var jag fast.

Artikeln är skriven av Ruth Lötmarker och den handlar om den franske filosofen Michel Onfrays projekt, som går ut på att skriva en filosofisk mothistoria. Hade tidigare bara hört hans namn, men här fick jag mer information. Intressant, nej fascinerande livslopp. Inspirerande.

Bland nu aktiva franska filosofer är Michel Onfray den som tydligast velat förverkliga ett filosofiskt ideal som livsstil. Efter att ha avlagt en kvalificerad universitetsexamen valde han inte att göra en universitetskarriär utan undervisade i 20 år vid ett tekniskt gymnasium i sin normandiska hemstad Argentan. Han ville ge praktiskt inriktade ungdomar en möjlighet att reflektera över livsfrågor som berörde dem.

2002 återupplivade han en gammal fransk idé om ett folkuniversitet, i Caen, öppet för alla, ideellt drivet, utan någon typ av examina. Numera odlar han även sin trädgård, i konkret, hedonistisk bemärkelse. Ett smakens universitet lär ut allt om sinnlig njutning.

Om denna typ av människor vore vanligare i det svenska samhället och den svenska skolan funnes inga problem relaterade till utbildning och kunskap. Här tror jag kärnan till problemen finns, faktiskt. Vi lever i en bildningsfientlig tid, där den enda kunskapen värd namnet är den som leder till kortsiktig ekonomisk vinst. Det talas i regeringen om att man har en kunskapslinje, men allt man talar om är form, form, form. Resultatet tänker man sig, kommer som en brev på posten. Kunskap fungerar inte så. Kunskap är ingen produkt, som kan beställas fram. Kunskap är likt flyktlinjer, en nåd att stilla bedja om. Vetande är en ömtålig process, utan garantier. En upptäcktsfärd med stor risk för misslyckande. Framgång i sökandet kan aldrig garanteras. Därför handlar skoldebatten inte om något annat än politikernas vilja att nå uppmärksamhet. Och kunskapen, den alla säger sig värna, blir förloraren. Först när ett nytt samhälle skapats, ett samhälle där kunskap och lärande gjorts till det högsta goda och där pengar och form är medel för det högre målet, bildning. Först där och först då kommer resultaten i skolan att förbättras. Det behöver inte ta speciellt lång tid, det är bara ett politiskt argument för att få fortsatt förtroende. Några snabba lösningar finns dock inte.

Inser detta under läsningen. Inte för att texten handlar om den svenska skolan och rådande politik, utan för att textens tankar leder mig i den riktningen, för att det är där jag befinner mig, det är detta mina tankar är upptagna med just nu. Det är i mötet mellan understreckarens innehåll och mig som person med en unik livshistoria som kunskapen uppstår och insikt skapas. Onfray och Lötmarker informerar mig inte, de väcker mina tankar. Och så är det med lärande och bildning, det är inga mål, utan processer. Den insikten saknar politikerna som uttalar sig om skolan, och även många som debatterar skolan.

Resultatfixeringen leder till att fokus riktas mot fel saker. En annan väg att gå är att göra som Onfray, att skapa en skola som drivs ideellt, utan examina. En skola med kunskap och lärande i fokus, i stället för betyg och rankingposition. En skola vars enda ansvar är de kunskaper man utvecklar, förvaltar och erbjuder. Skolan kan och bör inte ansvara för lärandet. Det måste vara samhällets ansvar, föräldrarnas och elevernas. Annars fostras inga studenter, som kan axla ansvaret som högre utbildning kräver. En skola som inte har prestation som högsta prioritet är en skola där man kan koncentrera sig på kunskapen. Och kunskap växer ur hårt arbete, till exempel med klassiker som Nietzsche och Freud.

Med tanke på att Nietzsche, efter sin död 1900, har gett upphov till många skilda tolkningar, är det av vikt att se vad Onfray tar fasta på hos denne filosof. Hans tankevärld innehöll, enligt honom själv, ett sprängstoff som skulle undanröja den gamla världen. Ingen hade före honom insett att vårt tänkande är förankrat i det som förmedlas av våra sinnen. Vår livshistoria förklarar vår syn på världen. Alltsedan Platon är det de abstrakta begreppen och senare kristendomens andlighet som har styrt vårt tänkande, utan samband med vår kroppsliga verklighet. Det är hela den filosofiska traditionen Nietzsche gisslar.

Läs igen det som står i mitten av citatet, "Ingen hade före honom insett att vårt tänkande är förankrat i det som förmedlas av våra sinnen." Tanken och följaktligen även kunskapen är oskiljbar från det subjekt och hela dess livssituation som hen finns i. Kunskap är som sagt ingen produkt som kan måttbeställas och upphandlas enligt principen lägsta pris. Kunskap har med livet att göra, och i en värld med växande klyftor kommer dessa även att visa sig i kunskaperna hos befolkningen. Det är ett önsketänkande att tro att skolan radikalt skulle kunna ändra på detta. Lärande och liv är två sidor av samma sak. Förstår vi det kan både politiken och skolan förändras snabbt, och då kommer kunskapen att hamna mer i centrum. Det finns inga enkla lösningar, men det behöver inte vara svårt.

Fler borde oftare läsa klassiska texter, i original. Fler borde själva jobba med källtexterna. Kunskap kan inte förenklas, den kan bara arbetas med och tillägnas genom hårt intellektuellt arbete. Kunskap och liv är som sagt intimt sammanvävda, är två sidor av samma sak. Vi blir till dels det vi läser, och den livssituation vi har. Onfray visar detta (vilket jag paradoxalt nog skaffar mig insikt om genom Lötmarkers text ... Men till mitt försvar säger jag att jag också läser originaltexter, bland annat av Nietzsche).

Enligt Epikuros är allt materia, allt består av atomer som inte dekonstrueras utan ständigt ingår i nya konstellationer. Tiden är cyklisk. Det finns inte längre någon anledning att frukta döden. Allt återkommer, allt ska vi uppleva igen och igen. Det som styr är viljan till liv och den skiljer inte på ont eller gott. Lidandet är alltså oundvikligt. Här finns upprinnelsen till Nietzsches människoideal, hans tanke om övermänniskan. Den kamp människan måste föra är den mot de egna trögheterna och passiviteten. Det är denna viljeakt som Nietzsche förknippar med makt. Den ger makt över det egna jaget, en känsla av frihet men också styrka inför motgångar och perioder av lidande. Övermänniskan är den som trots allt säger ja till livet med dess smärta och glädje och finner en ren lycka i att finnas till. Enligt Onfray, ingen formel för lycka giltig för alla men ett möjligt exempel.

Ingen formel för lycka och framgång, men ett möjligt exempel. Tänk om skoldebatten kunde omformas till ett öppet och lyssnande samtal, med den ingången. Det finns ingen best practice, bara hårt arbete på alla plan, över hela linjen. Möjliga exempel finns i massor, det handlar bara om att lära sig se dem och om att förstå vikten av att sluta fokusera på målet. Kunskap är en väg, inte en destination. När kunskap förvandlas till en produkt kommer andra intressen än vetande att hamna i fokus, och då är risken stor att det som drabbade Nietzsche även hemsöker den svenska skolan.

Den som gjorde allt för att förvanska hans budskap var systern Elisabeth, gift Förster, som var antisemit och långt före sin död 1935 vän med Hitler. Efter att Nietzsche 1889 drabbats av en hjärnblödning som gjorde honom mentalt otillräknelig, förfalskade hon textavsnitt skrivna av brodern, tillfogade fraser som var citat av andra författare och fabricerade boken ”Vilja till makt” för att felaktigt framställa Nietzsche som en föregångare till nationalsocialismen.

Tänker här på Svenskt Näringslivs inställning till landets högre utbildning, som man smutskastar och misstänkliggör. Eller på Stefan Fölser som ser på Universiteten som utförare av näringslivets beställningar, och som på allvar menar att den självständiga svenska högre utbildningen borde ersättas av distanskurser på amerikanska prestigeuniversitet. Kunskap och makt är två andra saker som hänger ihop, och det är en aspekt av krisen i den svenska skolan som uppmärksammas alldeles för lite. Kanske för att en mer bildad befolkning enkelt skulle se igenom politikernas och näringslivstopparnas dimridåer. Eller låt mig modifiera, det handlar inte om dimridåer, utan om Onfrays poäng. Kunskap och liv, livssituation och vetande, är oskiljaktiga.

Onfray läser och skriver inte bara om Nietzsche, utan även om Freud. En tänkare han inte är lika imponerad av, men som stärker hans hypotes om kunskapsutveckling.

Nästa möte med Freud skedde under filosofiundervisningen sista året i gymnasiet och därefter under studierna i filosofi vid universitetet i Caen. Hans egna gymnasister fick höra om Freud som psykoanalysens fader och om hans upptäckt av det omedvetna som bär på allt som överjaget censurerat och undertryckt, vilket sedan dyker upp i våra drömmar som tecken på psykiska störningar. De fick även lära känna Freuds mest centrala teori, den om Oidipuskomplexet som förklarar störningar som kan uppstå under barnets sexuella utveckling, beroende på en omedveten erotisk bindning till föräldern av det motsatta könet. Eleverna var påtagligt mer berörda än när det handlade om Platon eller Spinoza.

Det är problematiskt, åtminstone för kunskapsutvecklingen och bildning, att vara allt för berörd eller fascinerad av en tänkare. Vördnad och respekt leder allt för lätt till underdånighet, vilket sätter det kritiska tänkandet ur spel. Där har vi ytterligare en brist i både samhället och den svenska skolan. Fokus på kritiskt tänkande har tappats bort. Idag är målet bättre (det vill säga mer ekonomsikt gångbara) kunskaper som skall PRODUCERAS allt mer effektivt. Det målet är oförenligt med bildning, som inte går att beställa fram eller skynda på. Kritiskt tänkande, mer fokus på det och förståelse för dels vad det är, dels hur man utvecklar den typen av förmåga. Det är vad som krävs för att ändra riktningen i och på svensk utbildning. Åter till Onfray.

Att han nu skrivit en bok om Freud beror på ny kunskap. Inför presentationen av Freud vid folkuniversitetet läste han allt denne har skrivit, böcker, brev och dokument. Denna omfattande genomgång visade att mycket av det han tidigare lärt sig och lärt ut vilade på schablonbilder av Freud, bilder som Freud själv bidragit till att skapa och ge spridning åt. Freud ville se sig själv som en vetenskapsman i klass med Kopernikus och Darwin. På samma sätt som den förre hade bevisat att jorden inte är vårt planetsystems centrum och den senare förnekat skapelseberättelsen hade han förändrat synen på människan. Hon är inte ett medvetet subjekt utan en irrationell varelse som styrs av sitt undermedvetna.

Stefan Fölser och Svenskt Näringsliv har makt, liksom Jan Björklund. De är inte onda och jag är övertygad om att de vill väl. Men de förstår inte relationen mellan kunskap och levt liv. Förstår inte det undermedvetnas roll i utvecklandet av preferenser. Och därför förstår man inte vad som är grundproblemet med skolan, och följaktligen blir lösningarna man för fram därefter.

Onfrays slutsats är att Freuds disciplin inte vilar på en experimentellt prövad metod utan på en litterär självbiografi vars resultat skall anses ha giltighet för hela mänskligheten. I samma kritiska anda raserar han Oidipuskomplexet som endast tillämpbart på den modersbundne Freud, vilken ofta önskade sig en annan fadersgestalt, och spårar dessutom brister i Freuds analys i de fallstudier han redovisar.

Detta gäller alla, och följaktligen även Onfray.

Enligt Onfrays eget slutord framstår Nietzsche som den ständige sökaren, vars kamp aldrig upphörde, medan Freud förvandlade sin högst privata livsångest till en lära med anspråk på att vara universellt gällande. Det Onfray verkar vara omedveten om är att hans kritik av Freud delvis kan vändas mot honom själv. Hans ateism har sin grund i hans egen livshistoria men han ser den som en för alla självklar livshållning.

Kunskap är aldrig självklart det ena eller det andra. Kunskap är lika komplext och paradoxalt som kultur, eller som levt liv, och det samhälle vi skapar genom interaktion med våra medmänniskor. Den svenska skolan är allas vårt ansvar, liksom samhället och arbetslivet. Förstår vi det, och låter vi den tanken bilda utgångspunkt för landets (skol)politik, då finns det hopp.

Förflyttning

Tre ord kvar på min lista, och en ny utmaning. Ska här reflektera över ordet förflyttning, och i helgen eller början av nästa vecka ska jag ta tag i frågan om vad ett humanvetenskapligt ingenjörskap skulle kunna innebära. Gillar detta att bara sätta sig ner för att tänka högt kring något, utan något annat att hänga upp resonemanget på än befintliga kunskaper, intressen och erfarenheter. Vad går att säga utan explicita referenser? Hur blir texten vetenskaplig, utan att man har tillgång till källor. Det är en utmaning i sig, en utmaning jag gillar. Utmaningar leder till kunskaper och till fördjupning. Och det är vad livet handlar om, att utveckla kunskaper och fördjupad förståelse för de sammanhang man ingår i. Alla har ett ansvar för det, för att skaffa sig kunskaper och utveckla förmågan att använda dessa. Det är grunden för samhället och garanten för en hållbar framtid.

Förflyttning var det, som hänger samman med rörelse. Här handlar det dock om en reglerad rörelse, en rörelse som givits ritning och som har ett mål. Någon som förflyttar behövs också, eller något. Rörelse kan också vara något som någon gör, men det handlar mer om att följa med, om att inte vara stilla. Man kan reflektera över vad som händer med förflyttningar, om allt befinner sig i rörelse. Då handlar det inte om att ta något från en plats i stillhet, till en annan placering som också är stationär. Förflyttningen kommer då att vara relativ, när allt rör sig är själva förflyttningen i sig ointressant. Det som betyder något är relationerna till allt övrigt och alla andra. Att förflytta har med relationer att göra, och eftersom relationer förändras när positioner ändras kommer förflyttning att kunna ske även genom att vara kvar. Även bevakandes av en position i stillhet kan komma att kräva handling.

Detta med relationer, och att det är vad som räknas känns viktigt, om man vill förstå levt liv och kollektiva upplevelser. Kultur handlar om relationer, om ting, tankar och subjekts positioner i växlande relationer till varandra, om förändring och rörelse. Tillblivelse, och följaktligen även om förflyttning. Hittills har det handlat om passivitet, om att förflyttas. Men för att förstå och säga något relevant om förflyttning behövs egentligen inga resonemang om passiva förflyttningar. Ordet förflyttning blir intressant och viktigt först när det handlar om något eller någon som ska förflyttas.

Jag ville bli bonde när jag var liten, och för att ta mig till mitt mål skulle det krävas förflyttning. Dels av mig min kropp från föräldrahemmet, till skolan och därefter till en gård. En rad fysiska förflyttningar, vilka vore omöjliga utan motsvarande, komplementära mentala och intellektuella förflyttningar. Jag hade varit tvungen att behöva förflyta min vetandehorisont för att nå det målet. Och eftersom det på många sätt gick på tvärs mot mina intressen och mina ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar hade en sådan förflyttning krävt enormt mycket av mig. Jag hade tvingats uppbåda kraft och energi och hade fått mobilisera resurser på ett sätt som jag inte tror jag hade fixat. Och dessutom hade jag, om jag hade nått målet och verkligen blivit bonde, tvingats konstatera att det jag drömde om var något helt annat än det jag fått. Vilket visar hur komplex frågan om förflyttning är.

Kan inte låta bli att än en gång tänka på skolan här. På min egen förflyttning genom utbildningssystemet. Först på åren i grundskolan, då jag oftast förflyttades men ibland följde med. Länge förstod jag inte vad jag var där för, eller vad kunskaperna var bra för. Jag drömde mig bort, tänkte på annat och uppehöll mig egentligen bara i skolan. Försökte göra det vi blev tillsagda, den enda förflyttningen som jag bidrog med var till och från skolans lokaler. Därför hamnade jag mer eller mindre på den livsmedelstekniska gymnasieutbildningen i Göteborg. Ville inte gå på gymnasiet på hemorten, av olika skäl. Den förflyttningen var alltså initierad av mig, men väl där följde jag med igen. Intresset för läsämnena växte, och jag märkte att jag kunde mer än jag trodde. Tyvärr hade jag inte kraft nog att ändra riktning på mitt livs lopp, så jag följde strömmen ut i bagerivärden. Och där vaknade jag upp, några år senare. Insåg där vid slutet av 1980-talet att jag inte var på den plats där jag ville vara. Jag ville bort. Vart visste jag inte, bara att jag inte trivdes där jag var. Och så anträdde jag den mentala och fysiska resa som tagit mig hit. Det har varit mödosamt att förflytta sig, men aldrig att jag ångrat mig. Idag är jag där jag vill vara, i rörelse på en plats där jag trivs.

Den svenska skolan är hett debatterad idag, och många vill säga sitt om hur det ser ut och vart Sverige och skolan är på väg. Med fördjupad förståelse för ett sådant komplext begrepp som förflyttning skulle det arbete som ligger framför oss kunna underlättas och resultatet av åtgärderna förbättras, dramatiskt. Tyvärr ser jag lite av den varan i debatten. Läser om Socialdemokraternas utspel i dagens DN, och tänker att skillnaden i grund och botten är liten, mellan höger och vänster, ifråga om synen på som är möjligt att ändra eller förflytta, vad gäller skolan.

– Vi kommer att närma oss de borgerliga partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att få en bred politisk enighet. Vi måste alla ta oss i kragen för situationen är väldigt allvarlig. Vi vill hitta en ordning, en överenskommelse som innebär att vi kan vända utvecklingen för svensk skola, säger Ibrahim Baylan.

Tanken är att gruppens första möte ska hållas redan i början av juni. Stefan Löfven och Ibrahim Baylan vill inte ha någon lång utredning utan hoppas att diskussionerna ska utmynna i skarpa förslag relativt snabbt. Socialdemokraterna tänker sig en diskussion som dels handlar om lärarnas arbetssituation och karriärmöjligheter i dag, dels om kvaliteten på lärarutbildningarna.

– Det här hänger ihop. Lyckas vi inte förbättra både och är det svårt att övertyga unga människor som i dag funderar på vad de ska göra i framtiden att söka sig till lärarutbildningarna, säger Ibrahim Baylan.

Stefan Löfven vill även att nivån på lärarlönerna ska diskuteras. De senaste decennierna har lärarna halkat efter de flesta andra akademikergrupper, men även industriarbetare.

– Det är ett av de ämnen som måste diskuteras, så är det ju. Vi har ingen lösning på det här nu, men sätter man sig ned och tar ett helhetsgrepp på läraryrket så måste alla parametrar ligga där. En sådan är anställningsvillkor och löner, säger Löfven.

Många lärare är trötta på att skolan förändras så ofta. Riskerar inte en rad nya skarpa förslag att röra till skolan ännu en gång?

– Det är där delaktigheten är helt avgörande. Om vi satte oss här ensamma och spottade ur oss en rad briljanta förslag, då skulle det bli så. Det är när man sitter tillsammans, det är då du kan skapa samma bild av problemet och samma väg framåt. Det är då det händer saker, säger Stefan Löfven.

Delaktighet talas det om här, men det är oklart om lärarna och landets forskare ska vara med i samtalen. Som det verkar är det politikerna som vill styra och ställa. Det är så klart bättre om det råder enighet i frågan, men så länge dem som ska förflyttas inte få vara med i processen kommer grundproblemet att kvarstå. Insikt om vilka förutsättningar som gäller är nödvändig, och den har inte makten. Tyvärr tror sig politikerna kunna förflytta snart sagt allt, dit de vill. Och blir det inte så, kommer man inte dit man bestämt, skyller man på oppositionen eller på dem man vill förflytta.

Förflyttning alltså. Det fanns mer i det ordet än jag anade inledningsvis. Är dock inte förvånad, åren inom kulturvetenskapen har lärt mig att inse att verkligheten är långt mer komplex än man anar, även om man vet att det är det är. Det borde politikerna ta till sig och förstå, för först då kan landets högsta ledning inse vad som krävs för att förflytta Sverige till en annan och bättre plats än den vi befinner oss på nu.

Fem (enkla) förslag för en bätte skola

Debatten om skolan är intensiv och det råder ingen tvekan om att den frågan kommer att vara en av det stundande valets allra viktigaste. Ord och tankar om skolan och kunskapen kommer att hagla över oss framöver, med rätta. För frågan är avgörande, för framtiden. Vi är ute på hal is, och som det ser ut nu är läget allvarligt. Min uppfattning är att det talas om och läggs vikt vid fel saker. Här kommer därför mitt bidrag till debatten.

Satt igår i bastun på den tills alldeles nyligen hotade kommunala badanläggningen i Göteborg, det klassiska Valhallabadet. Där har jag suttit många gånger. Tycker om att vara där, ensam. För att fundera, finna ro, vila och återhämta mig. Där flyter tankarna fritt och lätt. Och igår tänkte jag på detta med skolan. I värmen formulerades fem enkla åtgärder, för en bättre skola. Fem knäckfrågor och förslag till fokus i arbetet med att bygga en bra skola, för alla och för framtiden.

Tankarna presenterades på Twitter, och rönte där viss uppmärksamhet, men då det forumet är begränsat i omfång vill jag här lägga ut texten lite om de fem ENKLA lösningar som jag ser behov av i arbetet med skolans problem. Lösningar som är lika komplicerade som problemen är inga LÖSNINGAR, och det är också ett problem idag. Lösningarna som förs fram blir lätt komplicerade, när experter går in och vill detaljstyra processer som är komplexa. Detta att man gör och tänker just så, att man skapar lösningar som för att realiserar i människors vardag kräver att allmänheten och dem som berörs av lösningarna ständigt måste prestera på toppen av sin intellektuella förmåga, för att lösningarna skall fungera. Detta att människan ständigt överskattar sin förmåga och konsekvent glömmer hur det ser ut och fungerar i vardagen, det är ett problem som kräver medvetenhet för att kunna påverka lösningarna som förs fram, så i praktiken blir det sex förslag.

Nåväl, här kommer förslagen:

1. Låt ansvaret för lärande och kunskapsinhämtning helt ligga på eleven/studenten.

Det läggs alldeles för mycket energi idag på att se till att alla har förstått i alla lägen och led. Och eftersom alla är olika och har skilda förutsättningar kommer pedagogiken att handla med om stöd och uppmuntran, än om kunskap och progression. Min invändning går ut på att människan i grunden är bekväm, och när man vant sig vid att bli skedmatad och kontrollerad och serverad allt på ett fat, då anpassar man sig efter det. Allt lärande är inte roligt hela tiden. Mången kunskap är mödosam att inhämta. Det finns inga genvägar, och detta borde barnens undervisning handla om. Ingen ska givetvis lämnas i sticket, men som det är nu förlorar man fokus på kunskapen och fastnar i uppmuntran. Jag vill se ett mycket tydligare fokus på kunskap, och ett mycket större allvar i undervisningen. Den som inte håller måttet, eller elever som inte lägger ner den tid som krävs måste få lära sig att det får konsekvenser. Det är att bry sig om, på allvar. Ju förr man förstår detta och ju tidigare man får lära sig hantera sådana problem, desto lättare får man de sedan.

Lärarens ansvar är att lära ut, och att vara lyhörd för vad som händer i klassen. Visst måste man anpassa sig och hitta alternativa förklaringar. Men ansvaret för att påpeka vad man inte förstår och ansvaret för att be om hjälp måste komma från eleverna, annars får vi en kunskapsförnekande skola. Och det vore förödande, inte bara för eleverna, utan för samhället och allas framtid. Skolan och pedagogiken borde mycket tydligare inriktas mot att lära sig ta ansvar.

2. Plocka bort alla tankar på genomströmning från skolans kvalitetsarbete. Det ena utesluter det andra.

Genomströmning är ett mått på effektivitet, men det kan aldrig vara skolans uppgift att dra elever genom utbildningen. Detta att man mäter det gör att lärarna tvingas ta ansvaret för lärandet, mer än eleverna. Och det gör att man måste lägga tid på annat än utvecklandet av kunskap och undervisning. Genomströmning som parameter är en effekt av influenser från New Public Managment, och det är förödande för kunskapen att lärare och annan personal måste förhålla sig till och jobba med den. Det måste som sagt vara elevernas och studenternas ansvar att ta sig själva genom skolan. Lärarna kan och ska naturligtvis underlätta, men ansvaret får aldrig ligga på skolan. 

3. Låt lärare ansvara för kunskapen och undervisningens innehåll. Anställ administratörer som sköter allt annat.

När skolan görs till en EKONOMISK enhet som inte bara ska förvalta den summa pengar man får på bästa sätt, då kommer kraven på effektivitet krypande. Och dessa tar fokus från lärandet, som är en komplex och mödosam process. Idag handlar lärarens uppgift och skolans ansvar allt mer om annat, än om kunskap och utbildning. Det ska följas upp och kontrolleras samt dokumenteras. Planeras och informeras, allt för att slippa dra på sig kritik från olika håll. Och allt sådant tar fokus från det som lärare borde vara mest intresserade av, det som gjorde att de ville bli lärare: Kunskapen! Detta är kanske det enskilt största problemet med dagens skola, och det räcker inte med att minska antalet administrativa uppgifter lite grand, här krävs ett radikalt nytänkande och en helt annan organisation.

4. Ge lärarna MINST en tredjedel av arbetstiden för eget lärande och kompetensutveckling.

Lärare blir man för att man vill lära, och för att man tycker om att undervisa. Och detta är mänskliga egenskaper som skolan måste värna. Idag gör man tvärt om, man organiserar skolan på ett sådant sätt att undervisningen och kunskapen, lärande förvandlas till ett slags formalitet, och fokus läggs på allt annat än det som är eller borde vara kärnuppdraget. Klart läraryrket tappar prestige och efterfrågan då. Klart att ingen vill söka lärarutbildningen då. Lärare måste vi lita på, mycket mer än vad som görs idag. Och ett sätt att visa tillit är att ge lärarna tid och möjlighet till fortbildning, på arbetstid. Om någon fuskar rörande detta eller smiter undan, då är det ett separat problem som det finns enkla lösningar på.

5. Om övriga fyra förslag genomförs, behövs ingen löneökning. 4000 mer i månaden (+ frihet) skulle ange tonen i talet om kvalitet i skolan.

Skolans ekonomisering är ett av utbildningens grundproblem, och jag är övertygad om att om ovanstående förslag genomförs kommer prestigen i yrket att öka, och efterfrågan på utbildningsplatser att stiga, dramatiskt. Och då behövs inga löneökningar. Pengarna kan användas på mycket bättre sätt, på sätt som ger mycket bättre effekt vad gäller det som är skolans grundproblem idag, brist på kunskap och innehåll. Lärarlönerna har halkat efter, men det är inte det som är det största problemet, det är ett litet problem i sammanhanget. Girighet främjar inte kunskap och lärande, inte på långa vägar när som frihet, tillit och ansvar.

Det är inte svårt att bygga en bättre skola, men det är möjligen svårt att inse hur enkelt det är.

Människan. En dålig kopia av en maskin, eller vad?

Återvänder till Kirkegaard, denna gång för att reflektera över innebörden i detta att vara och leva i världen som människa. Läser i DN något som sätter igång tankarna, som jag sedan bara låter flyta. Är trött just nu, dessa dagar kämpar jag för att hålla näsan ovanför vattenytan. Har under året testat gränserna för mitt människoblivande och än en gång har jag tvingats konstatera att jag inte är en maskin. Jag är en varelse av kött och blod, som har en vilja. Det är kombinationen av biologi och kultur som gör mig till människa. Tyvärr glöms detta allt för ofta bort, och ju snabbare hjulen snurrar desto mindre tid finns för reflektion.

Vi människor riskerar att förlora vår mänsklighet när vi jämför oss själva med prestandan hos en väloljad maskin. Och detta gör vi konsekvent idag, vilket lika konsekvent utfaller till människans nackdel. Människan har i alla tider jämfört sig själv med, än det ena, än det andra. Ytterst sällan har jämförelserna handlat om medmänniskor i individens närhet. Regeln som utvecklats är att jämföra sig med sådant som ligger långt borta från vardagen. Framstående människor, genier eller maskiner, Gud. Varför nöja sig med något modest? Bättre att sikta mot stjärnorna, så kanske att man når trädtopparna. Lite så verkar vara den rådande tankemodellen. Den vill jag reflektera över, och jag gör det med utgångspunkt i texten i DN, av Susanna Birgersson, om Kirkegaard.

Men Kierkegaard går ett halvt steg längre och menar att berättelsen illustrerar att tro är väsensskilt från allt vad rim och reson och moral heter. Och tron kan varken förstås eller utövas på ett rationellt sätt. 

Rationaliteten är en av människans många gåvor. Ett fantastiskt verktyg på många sätt, men det är också ett tveeggat vapen som lika ofta riktas mot de som använder det. Och människor gör konsekvent det felslutet i sitt (logiska) tänkande att man glömmer av vad det innebär att vara människa. Förhållandet till tron är ett exempel på det. Den är väsensskild från logik, hur mycket människan än vill att det vore annorlunda. Religion är ett djupt mänskligt fenomen, tro handlar om behovet av tröst. Och förstår man det öppnar sig en massa ingångar till förståelse för innebörden i mänskligt liv, som annars riskerar att vändas emot människan. Fundamentalism, tull exempel, är ett förhållande till tro som gjort den till lag, enligt logikens lagar. Och när tro behandlas som ett uttryck för rationalitet, då blir det otäckt oavsett vilken gud man tillber.

Detta saknas det insikt om på många håll, och det behöver undersökas, om vi människor menar allvar med vårt tal om fred på jorden och alla människors lika värde. Kirkegaard har verktyg för en sådan undersökning. Och han, liksom alla andra filosofer är ständigt aktuella, inte för att de har svar, utan för att de ställer frågor som tvingar oss reflektera.

Kierkegaards kompromisslösa hållning till religionen går kanske inte att förena med psykiskt välmående. Inte desto mindre är hans böcker att rekommendera för den som letar efter svindlande tankar om vad det är att vara människa, om den stora men samtidigt obarmhärtigt begränsade friheten att välja vem man vill vara. 

Den BEGRÄNSADE friheten, om den behöver vi samtala mycket mer än vi gör. Och en utgångspunkt för sådana samtal skulle kunna vara vad människan använder som jämförelse för att förstå sitt eget vara i världen. Vi vill ha ett dignande smörgåsbord av möjligheter att välja och vraka bland, och eftersom den önskan är stark förväxlas den konsekvent med sanningen. Tron kan som bekant försätta berg, och människan är en bräcklig organism som inte alltid förstår eller kan ta in det faktum att tro aldrig är det samma som sanning. Tro är något annat, och den har inget med logik att skaffa. Världen som skapas i och genom mänsklig, kollektiv handling är komplex, aldrig enkel och entydig.

Religiositet betraktas i dag gärna som något etiskt och aktivistiskt, något snällt och oförargligt – eller något fundamentalistiskt och våldsamt. Kierkegaard skulle slitit sitt hår över slika ytliga och endimensionella definitioner.

Antingen eller, så fungerar inte verkligheten. Mycket oftare gäller: både och. Människan glömmer konsekvent att hen blir till genom att jämföra sig. Bör förväxlas konsekvent med är. Och då blir religionen därefter. Gud är skapad som en avbild av den perfekta människan, inte tvärt om. Det är vad jag tror, men jag vet inte. För religion handlar inte om vetande, utan om just tro. Något väsensskilt, och detta förstår man om man tar sig tid och reflekterar. Om man använder människans förmåga att tänka, och för att tänka logiskt även om människans logiska förmåga. Logiken liksom vetandet har gränser. Lite ödmjukhet, det är vad som behövs.

Ödmjukhet är emellertid svårt, för det förväxlas allt för lätt med svaghet eller brist på logik. Ändå vet vi, för det finns en massa undersökningar som visar att alla har allt att vinna på att tagga ner lite och på att vara goda, vilket jag skrivit om här, utifrån Robert Axelrods undersökning. Det handlar om vad man jämför sig med. Tänker än en gång på Ingemar i filmen Mitt liv som hund där mantrat han upprepar för att klara av att hantera allt elände han tvingas genomlida är: Man måste jämföra. Och att ställa det som sker i relation till något kan vara en bra metod att få perspektiv.

Perspektiv och reflektion, tid för eftertanke, och en insikt om vilka konsekvenser olika typer av jämförelser får för människoblivandet. Jämför man sig med någon vars fysiska förutsättningar man inte har, då är man dömd till missnöje. Man gör sig själv en otjänst. Och om detta gäller på kollektiv nivå, då gör man majoriteten till förlorare och några få till vinnare. Andra jämförelser finns och går att göra, borde göras. Gud förväxlas ofta med tro, vilket är olyckligt. Gud är en kulturell beskrivning av det fulländade. Gud är en artefakt skapad av människor för att ha något att jämföra sig med.

Tro handlar om sökandet efter mening, och det är minst sagt olyckligt om sökandet förväxlas med målet man söker. Ändå sker detta, konsekvent i människors liv och i samhället. Tro är en väg till bättre vetande, en väg, en metod för att lära sig förstå. Sökande, samtal, reflektion och tid för eftertanke. Konsekvent förvägrar nutidens människor sig detta, detta centrala inslag för skapande av en hållbar framtid. Kanske för att allt för många förnekar gud, skyr tron och jämför sig med maskiner som aldrig gör fel. När kyrkan övergavs gick något viktigt förlorat. Förmågan att reflektera över livets gåtfulla väsen, meningen med den tid vi har på jorden. Maskiner tänker inte, de bara gör och gör.

Vill vi vara dåliga kopior, eller vill vi göra det bästa av det vi har? Frågan är öppen, och den har inget givet svar. Den går dock inte att bortse från, även om den är svår. Vi människor är tvingade att välja, men valet är begränsat aldrig fritt. Förstår vi det är mycket vunnet. Att vara människa är vad det är och det går inte att ändra på, hur mycket man än önskar det. Den konflikten är en oundviklig del av detta att vara och bli, leva som, människa.

Kirkegaard är en av många filosofer vi aldrig bli färdiga med. En av många kloka tänkare som inte ger oss några svar, för det finns inga svar, bara frågor.