Laleh, lördag och tillvarons gränser och konponenter

Skrivande och tänkande hänger ihop för mig. Tänker inte först, och skriver sedan. Det är en ömsesidig process där det ena ger det andra och båda aspekterna förutsätter varandra. Utan skrivande inget tänkande, och, samtidigt, utan tänkande inget skrivande. Inspiration uppstår i processen, mellan tanken och texten. Tre ben som min tillvaro vilar på och utgår från.

Arbetet som lärare och forskare kräver både tanke, skrivande och inspiration. Jag kan inte peka på gränsen mellan det ena och det andra. Allt går in i vartannat. Kroppen och mitt biologiska vara dras på detta sätt in i arbetet, som engagerar hela jag. Inifrån och ut. Det är med andra ord ett slags multiplicitet som skapar texterna som dyker upp på Flyktlinjer. Teknologi, biologi, kultur och tankar, tillsammans, är det som ger upphov till posterna. Jag samlar bara, bearbetar och kanaliserar, impulser. Och det är på inget sätt unikt för mig eller denna blogg. Det är så världen blir till.

Detta att världen blir till, och att den blir till genom en icke-linjär process, i mellanrummen som uppstår överallt mellan delarna som interagerar, det är inte en evidensbaserad sanning om världen. Det är ett påstående som är tänkt att fungera som tankeverktyg för att förstå livet och den levda vardagen i hela sin komplexitet. Ett slags checklista för arbetet med att förändra tillvaron i riktning, en bättre värld. En metod att främja öppen tillblivelse, utan övre gräns men med minimikrav som måste uppfyllas.

En av människans mest utmärkande egenskaper är förmågan att spränga gränser, att överskrida ramarna för tillvaron. Det är en egenskap att värna och utveckla. Tyvärr gör vi idag väldigt ofta tvärt om. Vi sätter upp mål, och sedan kvalitetssäkrar vi vägen upp till dessa mål. Med en sådan strategi når man i bästa fall upp till målen, men det blir svårt att överskrida dem. Fokus ligger på uppfyllande och regelföljande, vilket leder bort från kreativitet och nytänkande. Ett tak hämmar, ett golv eller kanske en trampolin uppmuntrar.

Tankens kraft är stor, över kroppen, kulturen och samhällets blivande. Det spelar roll hur vi ser på och tänker om världen och vår egen plats i den. Samtidigt sätter kroppen, teknologin och tillvarons alla andra lite mer handfasta aspekter gränser. Samspel igen. Samverkan, mellan olika aspekter. Så blir vi och världen till.

Igår spelade Laleh på Scandinavium. En underbar konsert. Också ett exempel på samspel, samverkan och blivande. En fantastisk konsert, av en fantastisk artist. Det vi som var där fick vara med om var något magiskt. Vi bjöds in i blivandeprocessen, inte genom att uppmanas att klappa med utan genom att respekteras och bli bemötta med uppmärksamhet och tacksamhet.

Laleh är ingen artist som går ut och river av skivan, till koreograferad dans och en välregisserad show. Hon skapar i stunden, av det hon har, tillsammans med musikerna och publiken. Och hon vet att det är en relation som byggs, där och då.

Laleh är inte färdig. Inte på långa vägar. Alldeles övertygad om det. Vi som var på Scandinavium igår fick inte uppleva en professionell artist som presterar på topp. Ett proffs som slipat sin akt till fulländning. Det var en artist i vardande vi fick en chans att umgås med en kort stund. En världsstjärna som stannade till i Göteborg på väg mot mycket större scener. Övertygad om det. Helt säker på att Laleh har mycket mer att ge. Ändå var det helt fantastiskt det vi fick uppleva.

Laleh har bara gläntat på dörren till något mycket stort. Det finns oerhört mycket mer där inne, och i samspelet, att bygga vidare på. Ödmjukheten som hon delar med Håkan Hellström, är ett tecken på det. Bara den som inser att hen inte är färdig kan växa och utvecklas. Gränser kan sprängas med hjälp av mod och kraft, men magiska upplevelser och vackra uttryck som tar musiken till nya höjder kräver lyhördhet, respekt och insikt om att allt blivande är kollektivt och ömsesidigt. Det förstår Laleh, och däri ligger hennes storhet. Önskar henne all lycka på den vidare färden.

Laleh behövs i en värd där allt mer fokus riktas mot jag, och andra enskildheter. Laleh visar vägen och utforskar möjligheterna för ett annat blivande. Hon gör det tillsammans, och hon förstår att det är så det måste vara.

Allt hänger ihop. Gränser utmanas och överskrids ständigt. Inget är någonsin som det var. Allt blir. Har sagt detta många gånger förr, men det behöver upprepas.

Hållbarhet och lärande är notoriskt diffusa begrepp, men det är inget problem

Tänkte presentera lite reflektioner från seminariet om AIL och hållbarhet i måndags. Igår, några dagar efter samtalet, på väg mot jobbet, efter en lyckad förhandling om räntan på banken, slog det mig vad problemet med både hållbarheten och det arbetsintegrerade lärandet är. Problemet är att det handlar om frågor som inte riktigt passar in i den gängse mallen för hur kunskap antas bli till. Därför lyfter det inte riktigt. Därför kommer bara tre av 500 potentiella deltagare på seminarier om arbetsintegrerat lärande. Därför drar sig forskare från att arbeta med hållbarhet. Tror jag, bör väl tilläggas.

Varken hållbarhet eller arbetsintegrerat lärande är något definitivt, båda fenomenen blir till i handling och kommunikation. Varken AIL eller hållbarhet går att definiera på ett och ett enda sätt, båda begreppen är per definition öppna. Bara genom att vara öppna och under ständig tillblivelse fungerar begreppen för ändamålet. Hållbarhet är inget regelverk som man utformar en gång för alla, inget perfekt förhållande som ligger dolt djupt inne i verkligheten, för oss människor att upptäcka. Hållbarhet går bara att nå i och genom handling. Det krävs långvarigt engagemang och ihärdigt arbete, annars uppnås inte långsiktig hållbarhet. Samma gäller för AIL.

Vad som måste till är ett slags nomadologiskt engagemang i den blivandeprocess som skall falla ut i hållbarhet och ett lärande som uppstår i mellanrummet mellan arbetsliv och akademi. Det går på tvärs mot hur akademin är organiserad idag. Hållbarhet och lärande är illa lämpat för att trängas in i en ram där det mesta handlar om citeringar eller publikationer i internationella refereegranskade tidskriftsartiklar. Det finns heller ingen best practice för AIL och hållbarhet som går att upphovsrättsskydda och åka på konferenser och presentera. Det enda man kan göra om man vill arbeta med frågorna är att engagera sig i dem, i vardagen, över tid.

Det går inte att bli bäst på AIL eller hållbarhet, bara mer eller mindre väl fungerande. Det går heller inte att på förhand veta om det eller detta kommer att leda till lärande och hållbarhet. Begreppen fylls med innehåll i och genom det kollektiva arbetet med dem. Därför går det heller inte att informera sig om vad det är och sedan bara göra. Utan kritiskt engagemang av samtliga inblandade leder arbetet fel, och det kan till och med hämma lärandet och hindrar hållbarheten.

Hållbarhet och AIL måste växa fram underifrån. Hierarkier och toppstyrning hindrar utvecklingen och motverkar det övergripande syftet. Det går därför heller inte att formulera forskningen kring detta som stora projekt med ambitiösa mål. Utsikterna för att kunna landa ett spektakulärt mångmiljonbelopp är därför minimala, och när det dessutom inte finns några andra erkända meriteringspoäng att plocka, ja då minskar intresset. Så klart. Intresset från forskare som behöver den typen av incitament för att komma till jobbet vill säga. För den som verkligen vill veta och utforska gränserna för mänsklighetens kunskaper är detta emellertid inget problem.

När jag startade seminarieserien, i januari 2010, var det för att erbjuda en arena för gemensam kunskapsutveckling, underifrån. Jag kände ett behov av ett sammanhang där det var högt i tak, där titlar inte räknades, där osorterade tankar kunde stötas och blötas mot varandra. Helt enkelt ett slags tankens barnhage där kompetenser kunde mötas stället för professorer, docenter, doktorer och adjunkter som företräder sitt ämne, sina intressen. Bara så, bara genom att lägga bort titlarna, kan nytänkande främjas och engagemang fås att växa underifrån. Och det är vad som krävs för att främja lärande och skapa hållbarhet.

Det går inte att på förhand veta vilka idéer och metoder som har bärighet och vilka som inte har det. Är det tankens kraft man vill skall vara den kompass man följer måste misslyckanden accepteras. Lite som riskkapital. Genom att satsa brett vet man att något kommer att fungera, man vet bara inte exakt vad, på förhand. Därför är såväl misslyckandena och framgångarna hela gemenskapens förtjänst. Och det är där det brister många gånger. I alla fall i en kultur där individen står i centrum, sanningen formuleras i bestämd form singular, och där kompetens avgörs med hjälp av externa mått.

Alla har så klart sina skäl att inte komma på seminarier. Och jobbet som lärare på högskolan är idag fruktansvärt tidspressat och därför försvinner så klart många. Men det går inte att med facit i hand, efter 20 genomförda seminarier, att skaka av sig misstanken att en viktig förklaring till den dåliga uppslutningen är rådande syn på kunskap och vad som är meriterande inom akademin. Konsekvensen blir att utvecklingsarbetet rörande denna typ av frågor blir lidande. Det är djupt problematiskt. Att ett seminarium inte lockar storpublik är så klart tråkigt, men det kan ju faktiskt bero på arrangemangets kvalitet. Men eftersom detta är ett mönster i samhället och inte en isolerad företeelse bör det trots allt reflekteras över.

Vill vi ha ett annat lärande och kunskap som utvecklas i samverkan med arbetslivet, och är det hållbarhet som verkligen är långsiktigt hållbar som är målet. Då går det inte att trampa på i gamla spår. Nytänkande är av nöden, liksom överseende och uthållighet. Och en nomadologisk ansats menar jag kan vara en väg att gå. Det är värt att testa av många olika skäl. Ett är att det bara kostar tid och energi. Ett annat är att det är roligt att kasta sig ut och delta i en kreativ process. Därför har jag bestämt mig för att arrangera ytterligare fyra seminarier i serien Samtal om AIL. Jag bryr mig inte om varför så många väljer att inte komma. Jag bygger det som går, av det som fungera, där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar. Jag gör det för att jag tror på tanken, och för att jag är oroad över akademins utveckling, rådande forsknings- och utbildningspolitik samt klimatet.

Seminariet i måndags då, hur var det? Jo, vi som var där fick gott om utrymme för att sätta ord på våra tankar. Och blandningen av kompetenser vid bordet var, trots att vi bara var fyra som deltog i samtalet, väl spridda. Vi löste inga konkreta problem, men i alla fall jag stärktes i övertygelsen om att samtal rymmer en ansenlig potential för skapande av nytänkande. Denna bloggpost hade till exempel aldrig blivit skriven om inte seminariet genomförts. Vi som var där lärde ömsesidigt av varandra, i mellanrummet mellan varandra och våra respektive kompetenser. Jag ser därför fortfarande seminariet som början på något som kan växa och sprida sig. Och som vanligt gav insatt tid och möda mångfalt tillbaka.

Samtal om AIL och frågan om hållbarhet triggar mitt intresse, är intellektuellt utmanande och viktigt. Därför fortsätter jag, här där och på andra ställen. För att jag kan, för att det ger mig något och för att jag tror på formen och dess möjligheter. Både bloggandet och seminarielederiet är ett led i mitt övergripande samhällsengagemang och vetenskapliga gärning.

Avslutar med ett typexempel: Anders Borg talade i Agenda i söndags om att Sverige satsar bland de bästa i Europa, per capita, på järnvägen. Visst, vi kanske är bäst, men den centrala frågan, det som verkligen betyder något, är ju om det räcker och är bra. Fungerar järnvägen som den bör? Det är resultatet som räknas, inte hur man ligger till i förhållande till andra. Samma gäller hållbarhet, och lärande.

Bröst, botox, blygdläppar och betydelsen av kulturanalys

Tittade på Debatt igår. Brukar inte göra det. Är som bekant skeptisk till den formen för utbyte av tankar och reflektion över viktiga frågor. Igår blev det emellertid så att TVn fick stå på. Kanske för att det till en början var ovanligt sansat. Folk fick tala till punkt. Det lyssnades och det fanns ett allvar i botten. Sedan, när man bytte ämne och talade om skönhetsoperationer och intimkirurgi, var man tillbaka i gamla hjulspår. Svart eller vitt, för eller emot. Ingen förståelse, bara; jag, jag, jag, jag.

Det vill jag reflektera över. Har ingen åsikt i sakfrågan. Har svårt att uppröras över att någon utsätter sig för umbäranden för att temporärt komma närmare rådande skönhetsideal. Det är en företeelse som är lika gammal som människans kultur, på gott och på ont. Alldeles för mycket fokus ägnas åt plastikkirurgins pro och contra. Frågan är inte om man ska eller inte ska operera sig. Den viktiga frågan är vilket sammanhang vi lever i och med. Vilken kultur vi skapar genom handlingarna som utförs i vardagen. Konsekvenserna av det kollektiva görande som alla är inbegripna i, tillsammans. Den frågan hamnar konsekvent i skymundan, och det är djupt olyckligt, för alla.

Vad är det ett tecken på, att två unga tjejer får stor uppmärksamhet för att de är storkonsumenter av botox, bröstimplantat och fillers i läpparna? Vad får det för konsekvenser att det talas, i TV på bästa sändningstid, om fula blygdläppar? Det vill jag tala om. Ett sådant samtal ser jag ett stort behov av.

Kulturanalys handlar om det, om att vända och vrida på det som tas för givet, i vardagen. Kulturanalys handlar om att reflektera över konsekvenserna av människors levda liv. Analysen syftar inte till att komma fram till vad som är bra och vad som är dåligt. Poängen med kulturanalyser är att fördjupa förståelsen för det som tas för givet. Det handlar om att se mellan raderna på kulturen. Kulturanalys handlar om framtiden. Vilket samhälle vill vi ha, och vart är vi på väg? Vad får det för konsekvenser om vi fortsätter i den riktning vi rör oss just nu, som kollektiv betraktat. Kultur är inget någon kan vara expert på. Kultur kan bara levas, här och nu, tillsammans. Kultur kan inte styras, bara följa med. Kulturens riktning är ett resultat av kollektiv tillblivelse.

Att förfasa sig leder till känslostormar och till korta engagemang, inte till varaktig förändring. Affektion är per definition lättpåverkar, den går dit där uppmärksamheten riktar den. Och vi människor är affektiva varelser. Det är grundinställningen. Reflektion kräver koncentration. Till det har vi inte tid idag. Människan följer minsta motståndets lag. Vill man komma på djupet måste man uppbåda energi och man måste ta sig tid. Kravet på förenkling kanske kan tyckas berättigat, i en tidspressad kultur, men vad gör det med oss? Vad får det för konsekvenser? Det är det viktiga, det enda som betyder något.

Personligen tycker jag det är tragiskt att så mycket tid, pengar och känslor investeras i något så pass flyktigt som utseende och yta. Resultatet blir sällan en förbättring, vad som skapas är istället ett nytt skönhetsideal. Och då måste man fixa sig för att passa in och accepteras. Det som ser ut som ett individuellt var är i själva verket en kollektiv disciplinering. Alla berörs, oavsett hur man ser på saken. Det är handlingarna som skapar världen, inte uppfattningar om vad som bra eller dåligt.

Så, vad vill jag säga? Jo, jag vill påpeka att det kvinnorna i TV uppmärksammas för och bygger sin karriär på är saker de gör med sig själva. Genom att uppmärksamheten riktas mot ingreppen, och eftersom det är kvinnornas tal om sin egen kropp som programmen, debatterna och allt handlar om, skapas en kultur som blir allt med introvert och narcissistiskt. Jag vill hellre bli känd (jo, jag förstår suget efter uppmärksamhet. Erkänner att det finns en lockelse i det. Det är inte problemet jag vill peka på. Jag skriver för att bli läst, men, och det är viktigt, det är inte ett självändamål. Jag bryr mig om för vad jag får uppmärksamhet.) för det jag gör för andra, än vad jag gör för och med mig själv. Jag vill att mina kunskaper, kompetenser och erfarenheter skall komma samhället tillgodo. Det är därför jag skriver, forskar och håller på.

Vi skapar idag en kultur där vi är mer intresserade av vad jag gör med mig, än vad jag gör för dig. Överallt syns tecken på detta. I rättegången i Oslo handlar det om vilka politiska mål den åtalade hade, inte om vad som hände och vilken påföljd det dåd han erkänt skall rendera den skyldige. Kunskapen hamnar i skymundan när allt fokus i akademin riktas mot formen, citeringarna, antalet publikationer och storleken på erhållna forskningsanslag. Jag, jag, jag, överallt detta fokus på individen.

Vad händer om alla bara gör saker för och intresserar sig för sig själva? Det är den viktiga frågan, det är vad kulturanalys handlar om. Om konsekvenserna av det vi människor faktisk gör, med oss själva och andra. Allt får konsekvenser. Ingen människa är en ö. Tillsammans skapar vi den värld vi lever i. Vill vi ha en värld som ägnar mer uppmärksamhet åt botox, bröst, blygdläppar och putande läppar, än åt klimatförstöring, diskriminering och växande klyftor i samhället?

Frågan är öppen, svaret är inte givet.

Fiktion eller verklighet? Nej, fiktion ÄR verklighet

Den pågående rättegången i Oslo går inte riktigt att värja sig från. Jag oroades innan för att den skulle utvecklas till ett rent spektakel, men det har den som tur är inte riktigt blivit. Det finns trots allt en värdighet i rättssalen, från alla inblandades håll. Just därför blir det samtidigt lätt absurt, och det får mig att tänka på vad det som sker står för och säger om kulturen. Inte om kulturen här och nu, i bestämd form, utan mer om kultur i allmänhet. Reflektionen som följer handlar om verkligheten, uppfattad och förstådd med hjälp av kulturvetenskapliga verktyg.

Utgångspunkten för reflektionen är den artikel som är införd i SvD idag, i kulturdelen. Titeln är: Tunn linje mellan fiktion och verklighet (av Tobias Brandel). Men artikeln handlar om att det egentligen inte finns någon gräns mellan fakta och fiktion. Sanningen är ett slags representation, en fiktiv bild av människors uppfattning. Bara genom att leva i och engagera sig fullt ut i samhällets och världens blivande når man sanningen. Eller, snarare, man når den inte, den blir till i handling. Sanning är ett verb, inte ett substantiv.

Vad händer om man ser på det som sker i rättssalen, utifrån en sådan syn på verkligheten? Vad händer med rättegången och det som sägs där, med juridiken, om man utgår från att vad det handlar om är ett sökande efter kontroll? Det som hände där på ön förra sommaren skakade Norge i sina grundvalar. Kaos blev resultatet, och nu kämpar man förtvivlat för att uppnå kontroll. Och strävan efter kontroll är inte väsensskild från begäret efter sanning. Båda uttrycken är samma andas barn, två sidor av samma sak.

Sanning, eller begäret efter sanning, är en strävan efter kontroll. Viljan till makt handlar i högsta grad om sanning. Den som är i sanningen har makt, och det har ganska lite med kunskap att skaffa. Idag lever vi i ett samhälle där forskningen, för att bli världsledande, har tvingats till allt tydligare fragmentering och allt större differentiering. Det gör att graden av konsensus inom akademin och samhället utarmas och leder till att snart sagt alla kan hitta en studie som ger stöd åt just min åsikt. Det är inte olyckligt, det är tragiskt och hotar hela vår värld. Det gör att kunskapen sätts ur spel, och vi blir alla som rön för vinden inför maktens nakna verkan.

Det finns ingen gräns mellan fiktion och verklighet. Det är sanningen om världen, om människornas värld. Det existerar inget sådant som dels representationer av verkligheten, dels ren verklighet. Det enda som finns är görande av verklighet, och det är en kollektiv aktivitet som utförs av en mycket lång rad olika aktörer: människor, bilder, film, böcker, teknologi, tankar, materia och så vidare. Verkligheten är en, odelbar och den har bara en insida. Allt och alla delar samma verklighet, och allt som sägs, tänks och görs där påverkar blivandets riktning.

Så, hur kan detta användas för att förstå den rättegång som just nu stjäl uppmärksamheten från barnen som dör i AIDS i Afrika, diktatorers övervakning av och våld mot medborgare, vidriga arbetsförhållanden i export processing zones i Asien? Hur kan man se på verklighet och fiktion i rättegången? Brandel skriver i sin artikel att,

den mest uppenbara dramaturgin – skyldig eller oskyldig, fällas eller frias – är inte aktuell i Breivikrättegången. Han erkänner gärningarna men ser sig som moraliskt oskyldig. Därmed hamnar fokus istället på personen Breivik. Hur vidriga saker kommer han att slänga ur sig? Vilka tecken på Ondskan går att se i hans ansikte? Kommer han att visa empati för offren? Vid vilken punkt kommer vi i hans ögon se att han förstått vad han gjort?

Sanningen är ondska bara finns i betraktarens ögon. Han är inte ond, vad vi har att göra med är en individ som utfört och erkänt handlingar som uppfattas som vidriga. Ondska är meningslöst att tala om i sammanhanget. Viljan att, strävan eller begäret efter att klassa honom som ond är bara ett sätt att få kontroll över det som skett. Kaos ligger hela tiden och lurar i vassen, och kan man bara se och definiera ondska då kan man återskapa illusionen av ordning i världen. Och just eftersom det inte finns någon ordning i världen, bara blivande, blir rättegången ett led i strävan efter makt och kontroll. Han vet vad han har gjort, han kommer inte att visa ånger. Det är helt klart skrämmande, men inget konstigt i sig. Detta är inte första gången i världshistorien människan har visat sig kapabel att döda. I USA görs det av staten, regelbundet, som ett led i deras strävan efter kontroll och sanning. Det är inte irrationell ondska det handlar om, det är logik och stringens. 

–Vi lever i en tid som är extremt ointresserad av samhället och istället fokuserar på individen och talar i termer av ont och gott. Vi har nästan gått tillbaka till ett bibliskt sätt att se på saken. Då blir huvudfrågan vem Breivik är, den onda människan, istället för att se hans handling i ett samhälleligt och historiskt perspektiv. Vad var det som gjorde att han kände tillräckligt mycket kraft och luft under vingarna för att kunna genomföra det, säger Mia Törnqvist, dramatiker och lektor i dramaturgi på Stockholms dramatiska högskola.

Här är man inne på viktiga aspekter. Vad är det i samhället, i den kontext vi skapar tillsammans, i vardagen, som gör att denna typ av dåd blir möjliga. Ingen människa är en ö, allt sker i sammanhang. Hur gräsliga handlingar som än utförs görs de aldrig isolerat, det handlar alltid om ett samspel mellan olika aspekter. Som sagt, inget har en enda yttersta orsak, allt blir till i och genom interaktion och därför går det aldrig att definiera något med större precision än: Fler än en, men färre än många. Det finns inga isolerade individer, bara olika människor och människa blir man i samspel, genom socialisation. Intresset riktas mot individen, men det säger bara något om hur vi människor ser på oss själva och den värld vi lever i. Det säger inget om verkligheten i sig. Poängen är dock att verkligheten till stor del skapas i och genom vårt kollektiva sätt att se på och definiera den. Rättegången är ingen spegling av världen, den är en del av världens och samhällets blivande.

Medierapporteringen de första dagarna har mycket riktigt fokuserat på Breiviks väsen, där reportrar försökt tyda hans ansiktsuttryck och beteende. ”Breiviks tårar föll inte för de 77 offren” löd rubriken i tidningen du nu läser efter första rättegångsdagen.

Så skapas bilden av en ensam galning, men det är inte så det fungerar. Det är en efterhandskonstruktion. Först händer något, sedan förklaras det, i ljuset av vår idealiserade bild av verkligheten, världen, samhället och människan. Monster är vad vi gör till monster, det är ingen individuell egenskap. För den åtalade finns ingen väg tillbaka in i samhällsgemenskapen. Han är för evigt dömd till ett utanförskap, det är viktigt att ha i åminnelse. Detta vet han, och det påverkar hans agerande. Han är en rationell individ, som du och jag. Det är bara det att han tänker annorlunda, och är beredd att handla i enlighet med sin syn på världen. Att klassa honom som galen, ond och avskyvärd är att blunda för verkligheten. Som sagt, det som är det viktiga är inte han och hans tankar, utan det sammanhang varifrån han kommer. Och det skapas delvis i och genom mediernas rapportering.

Breivik själv förefaller högst medveten om dramaturgins betydelse. Han utförde sina terrordåd just för att skapa en plattform för att nå ut med sitt politiska budskap om mångkulturalismens förkastlighet och utlösa ett europeiskt krig mot muslimerna.

Här visar sig kulturens tveeggade vapen. Begäret efter sanning och kontroll leder till att han får ut sitt budskap, vilket gör att det hålls vid liv. Detta är vad den åtalade har vetat hela tiden, detta är vad han har räknat med. Detta är precis vad han vill. Vem är det som styr egentligen? Och vilka blir konsekvenserna, det är pudelns kärna. Det är frågorna vi borde ställa, istället för är det sant eller inte? Världen blir till i handling, och det som vet hur det fungerar får makt.

Det finns ingen väg ut ur detta. Det finns bara en enda verklighet, och det utspelar sig mitt framför ögon på oss och vi är alla med om att frambringa den. Det finns ingen fiktion å ena sidan och fakta å andra, bara tillblivelse. Kollektiv tillblivelse.

Jag får känslan av att det handlar lika mycket om att fiktionalisera sitt eget liv och om att en narcissistisk person vill få ut sin persona över världen, som om den smutsiga ideologi han vill sprida, säger Mattias Andersson.

Medierna i kombination med mänsklighetens kollektiva sökande efter sanning och strävan efter kontroll gör allt detta möjligt. Betänk att de stora mediebolagen tjänar pengar på dels det som hände, dels vår vilja att veta. Konsekvensen av allt är att vi skapar, omskapar och förändrar verkligheten. Vi gör detta med öppna ögon, men vi ser det sällan.

Kulturvetenskapens nytta handlar om att det är ett ämne där man skapar verktyg att se med hjälp av. Eller det är i alla fall så som jag ser på min egen verksamhet som kulturvetare. Jag vill förstå, inte veta vad som är sant eller osant. Jag vill inte få rätt, jag vill vara med och bygga en bättre och mer hållbar värld. Och min forskning visar att synen på sanning och det utbredda begäret efter kontroll i samhället inte leder i den riktningen.

Vad händer när forskningsmeriter degraderas till pynt?

Kan inte släppa tankarna på det jag nyss hörde, på högskolestyrelsens möte. Vem sa det är inte det viktiga, och egentligen var det heller inte speciellt anmärkningsvärt. Det som sades är på inget sätt kontroversiellt, men det blir det. Om man som jag tänker vidare på och extrapolerar innebörden i uttalandet. Nå, men så kom till saken då, vad sades? Jo, så här föll sig orden, eller egentligen, uttryckes frågan: "Vad skall vi vara duktigast på. I Sverige, eller kanske till och med i Europa?" Värre än så var det som sagt inte. Och det hade fått passera, om det inte vore så att jag är djupt oroad för och uppmärksam på hur man ser på kunskap/utbildning, forskning och akademin, i samhället. Betänk att detta är ord som uttrycks av en företrädare för regionalpolitiken, vilket betyder att tankegången genomsyrar och påverkar beslut om högre utbildning. Det jag har att säga är ingen anklagelse, det är en reflektion över innebörden. Låt mig vara tydlig med det.

Nåväl, om detta är en tanke som är vanlig ute i samhället, även högt upp i hierarkin, vilket jag ser en rad tecken på, då påverkar det som sagt inriktningen på viktiga beslut. Om det vore så att kompetens och excellens vore något man valde. Om det gick att först bestämma vad man ska bli bäst på, och sedan rikta resurserna dithän, då hade vi inga problem någonstans. Och det verkar som det den kunskapssynen är den rådande, tyvärr. Trots att det inte finns några som helst empiriska belägg för det. Tvärt om visar forskningen entydigt i motsatt riktning.

Bäst blir man på det som man finner stimulerande, det som är erbjuder en lagom utmaning, det man har fallenhet för. Vissa kan triggas att bli bäst om det råder konkurrens, men de flesta fungerar inte så. Och konkurrensen måste vara lagom. Det måste finnas en rimlighet. Bäst blir man kort sagt på det som redan fungerar. Och det måste vara ett beslut som växer fram inom en. Detta gäller både för individer och grupper.

Att först bestämma vad man ska bli duktigast på, och sedan rikta resurserna dit är dömt att misslyckas. En Ingemar Stenmark, en Einstein, ABBA eller vad/vem man vill går inte att planera för, bara upptäcka och vårda när och om ett sådant frö gror. Excellens är inte en resursfråga, det är en fråga som handlar om att skapa goda möjligheter att växa fritt. Utbildning och forskning är mödosamt, och att bara locka med pengar räcker inte långt. En bit kommer man, men vem och vilka egenskaper är det som premieras om man belönar med pengar? Det är en återvändsgränd. En återvändsgränd som dessutom testats många gånger redan, i utbildningssammanhang.

Excellens växer fram ur lust, i lek. Miljöer som är förlåtande och där det är högt i tak genererar ny kunskap. All forskning visar på det. Bara genom att ge och förlåta kan man få. Men det finns inga garantier. Tror man att excellens kan skapas genom kvalitetssäkring, då är man fel ute. Oavsett hur högt upp i samhällshierarkin man befinner sig. Och ju högre upp, desto olyckligare är det, om denna syn på kunskap sprider sig.

Makt och kunskap hänger som sagt ihop, men det är problematiskt om man förväxlar det ena med det andra. Skall forskningen kunna utvecklas och kunna hävda sig internationellt då måste man göra som i idrotten, man måste bredda basen, och lämna utrymme för lek. Ett VM guld kan dessutom bara bärgas hem genom att man har turen på sin sida. Och det förstår alla som reflekterar lite djupare kring frågan, som tar sig tid att faktiskt fundera med hjälp av de kunskaper vi redan har. Excellens har till kanske 50 % med slump att göra, på samma sätt som med allt annat som är nytt, unikt och framgångsrikt.

Därför bör en högskolesatsning som verkligen vill uppnå excellens vara mycket mer överlåtande och mycket mindre kontrollerande (självklart skall det göras uppföljningar och självklart skall arbetet övervakas). Medel skall spridas brett, och sedan, i nästa led, utvärderar man för att se vad som fungerade. Och det kan man fortsätta stödja. Framgång kan bara nås genom att man jobbar med det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Excellens är inget man tar beslut om, det är en nåd att stilla bedja om.

Tyvärr premieras idag en ledarstil som strävar efter enkelhet, rakhet, djärva mål och strikt kontroll. Och så får vi också styrelserum som domineras av vita, västerländska, medelålders, heterosexuella, män. Processen är självgenererande, och när den väl satts i rullning är det vårt att stoppa den. Då är det mycket lättare att skjuta budbäraren och fortsätta på den inslagna vägen, med hjälp av jasägare som strävar efter samma sak som makten.

Det är ingen banbrytande analys av samhället och kulturen. Så här har det varit länge, i näringslivet och inom politiken. Det nya är att tankarna spridit sig till akademin, i takt med att lärosätena tvingas anamma rådande ekonomiska diskurs. Känner igen tankegångarna. Som kulturvetare med intresse för kunskapsteori och makt är detta gårdagens nyheter. Det nya för mig är att jag nu tvingas ta itu med problemet på min egen hemmaarena, akademin. Och mina forskningsmeriter väger i sammanhanget lätt som en fjäder i förhållande till representanternas från näringslivet.

Om det inte vore för att det hotar att slå sönder allt jag tror på, brinner för och har forskningsstöd för, skulle jag lägga huvudet på sned och tänka att det är synd om dem som inte vet och förstår bättre. Men nu handlar det om kunskapen, samhällets själva fundament. Och om 20 års erfarenhet inte betyder något i sådana sammanhang, då är vi alla illa ute.

Djupt oroad, men inte på något sätt uppgiven. Inte än i alla fall.

Exakthet, överblickbarhet och kulturell komplexitet som ingen kommer undan

Hur kan det komma sig att exakthet konsekvent föredras framför inexakthet? Vad är det som gör att klara, entydiga besked alltid vinner över dunkla svar? Varför är det bättre att vara precis? Jag menar, om världen vi lever i, vår vardag, inte är logiskt konsistent och helt igenom överblickbar, vad vinner vi då på att välja det klara framför det dunkla? Ingenting, tvärt om förlorar vi något oerhört viktigt. Illusionen om klarhet och överblickbarhet tar död på kreativitet och nytänkande. Utveckling är aldrig linjär. Det är när slumpen fått råda som mänskligheten tagit sina steg fram, ut, upp. Detta vet vi. Ändå väljer vi konsekvent att bortse från detta, och arbetar aktivt för att utrota alla arenor där dunkelhet råder.

Ett slags "inomkulturellt "naturligt" urval tvingar fram dessa föreställningar och resultatet blir att klarheten vinner mark och dunkelheten trängs undan. Fast bara i teorin, aldrig i realiteten. För oavsett vilken kultur vi lever i och med kommer rådande föreställningar aldrig att förändra det faktum att världen och samhället är komplexa och många gånger motsägelsefulla samt icke-linjära processer av tillblivelse.

Kultur utgör tveklöst en enorm kraft med fantastisk förmåga att omforma. Världens högsta hus är ett teknologiskt mästerverk, men lika mycket är det ett resultat av kulturens kraft. Samma gäller för månresor, smittkoppsvaccin och ett sådant system som internet. Det är artefakter konstruerade av ingenjörer och naturvetare, men utan kulturens förmåga att frambringa och kanalisera agens händer inget. Tekniskt kunnande i sig leder ingen vart, men kopplas det samman med kultur finns ingen absolut gräns för vad som är möjligt. Mänskligheten är fantastisk på det sättet. Tillsammans och med gemensamma ansträngningar har människan på kort tid förändrat jorden på ett fundamentalt sätt.

Paradoxalt nog, men just för att kraften som finns i kulturen är oerhörd, är det just detta som är problemet. Undergången ligger hela tiden och lurar bakom hörnet. Världens samlade kärnvapenaresenal, som också är ett resultat av kulturella övervägande, kan till exempel på ett ögonblick utrota allt liv på jorden. Och det enda skydd vi har mot detta är samma kraft som frambringat vapnen som hotar vår existens. Kultur är ett tveeggat vapen. Ju mer positiv kraft den laddats med, desto större blir dess destruktiva förmåga.

Orsaken är att ondska och godhet är relativa begrepp. Frihetskrigaren hyllas i en kontext och fördöms som ondskefull terrorist i en annan. Och det handlar om exakt samma person och händelse. Wittgenstein intresserade sig för denna kulturens paradoxala egenskap. Hans berömda ankhare visar hur något som otvetydigt är ett och det samma kan bära på väsensskild information, beroende på hur man betraktar det. Och den ena uppfattningen utesluter den andra, ser man haren finns inte ankan, och vise versa. Det är ett pedagogiskt exempel som kan användas för att visa att kulturell information aldrig kan definieras med större precision än: fler än en, färre än många.

Tron är stark och kan flytta berg, men den kan aldrig förändra det faktum att slumpen spelar en avgörande roll för världens blivande. Hur mycket vi än idealiserar och strävar efter exakthet. Hur hett vi än trånar efter tydlighet och överblickbarhet är och kommer det att vara en omöjlighet. Det är en utopi helt utan verklighetsförankring. Mycket går uppenbart att räkna på, i naturen och annorstädes. Men kultur går inte att förutsäga. Det är omöjligt.

Men ... Kanske någon tänker. Det blev ju som den eller den sa. Ja, jo, det går internatet förneka, men eftersom kultur är en icke-linjär process kan realiserade förutsägelser lika gärna skrivas på slumpens konto (hur många var det till exempel som anmälde avvikande åsikt? Det är lätt att i efterhand säga, vad var det jag sa.). Och väldigt mycket av det som ser linjärt ut handlar om en akt av vilja, av kulturella överenskommelser och strävan efter konformitet. Vardagen ser överblickbar ut, oftast och under långa perioder. Men så plötsligt mördas stadsministern, eller så flyger det in två plan i två betydelsefulla byggnader, ett virus muterar och sprider sin förödande verkan över jorden, en långhårig popgrupp börjar sälja hejdlöst med skivor. Sådant går inte att räkna på, bara anpassa sig efter. Det är exempel på oväntat oväntade händelser som är regel, inte undantag. Livet och människans värld är inte exakt. Det vet vi. Varför inte anpassa oss efter det?

Säger man det som jag sagt här offentligt möts man med tystnad. Blickar som vänds inåt eller upp i taket, ignorans, frustration, ilska eller rent av förakt. Alla dessa uttryck har jag mött, och jag är kanske galen som inte faller in i ledet och anpassar mig? Kanske har jag någon defekt som gör att jag inte förmår smälta in? Men om jag inte är sann mot mig själv, om jag inte lever i enlighet med den kunskap jag med möda skaffat mig under livet och genom åren av studier och forskning, vad skulle jag vara sann mot då? Makten, karriären? Nej, tack. Jag väljer att vara konsekvent, och jag lever i enlighet med vad min forskning och erfarenhet visar. Och jag skriver om det. Något annat är jag inte intresserad av.

Övertyga mig gärna om att jag har fel. Jag är idel öra, lyssnar uppmärksamt på alla som möter mina tankar med kritisk respekt. Att ha rätt är inte ett självändamål, jag vill förstå och är intresserad av förutsättningarna för människans levda verklighet. Blir jag uppmärksammad på felaktigheter, luckor i resonemang eller brister i underlaget då ändrar jag åsikt. Jag är sann bara mot kunskapen, inte mot kulturellt gångbara och kollektivt upprätthållna föreställningar som reglerar makt och inflytande i samhället. Jag studerar kultur och förutsättningar för förändring, för att det är viktigt och nödvändigt. Kunskapen är viktigare än jag.

Det går att lägga ner ämnet kulturvetenskap, för att det inte levererar den kunskap som var beställd. För att ämnet inte faller in i den kör som sjunger exakthetens lov, eller för att resultaten är konsekvent diffusa, komplexa och motsägelsefulla. Men det förändrar aldrig det faktum att världen är som den är, på gott och på ont. Om världen och kulturen vi alla lever i och med inte är exakt, hur skulle vetenskapen om världen och kulturen då kunna vara det?

Samhällets imaginära gränser och ondskans ursprung

Rättegången i Oslo (läser här, här) väcker många frågor. Hur bevisar man en intention? Hur klargör man, och är det överhuvudtaget intressant, varför en handling utförs? Intresset för och sökandet efter motiv, för att kunna avgöra värdet av en handling ser jag som ett uttryck för samhällets och människans underliggande begär efter sanning. Varför är vi så lite intresserade av konsekvenserna, det som går att iaktta? Ofta är det som man ser det som skett som en formalitet, och bara vill veta varför. Varför gjorde han det? Sanningen är att väldigt lite av det som sker i världen sker på det sätt som det var tänkt. Att lägga tid och resurser på att försöka bevisa vilka intentioner som låg bakom en handling, det är inte bara dåligt hushållande med resurser. Det går dessutom på tvärs mot allt vi vet om samhällets och världens blivande. Kan inte låta bli att tänka på det, istället för på den åtalade som bara fyller mig med vemod.

Vid varje givet tillfälle är det mer som sker på grund av affekt och slumpens inverkan än som sker på grund av rationella överväganden. Att det som sker, i efterhand, förklaras rationellt ändrar inget. Efterrationaliseringarna är vad som skapar illusionen av att världen, samhället, kultur eller livet skulle vara rationellt ordnad. Den mänskliga hjärnans förmåga att se mönster spelar mänskligheten många spratt. Det är ur denna mänskligt universella egenskap som begäret efter sanning hämtar kraft.

Om en handling är ond eller god är just ett sådant exempel på efterrationalisering. Och det faktum att vi låter påföljden i en rättegång regleras av graden av ondska som anses ligga bakom handlingarna är på samma sätt ett exempel på rationalitetens förmåga att spela mänskligheten ett spratt. För hur bestämmer man det när ingen är ont eller gott per se? Det går inte. Det är omöjligt.

Alldeles för mycket tid ägnas härigenom åt kartan, och för lite åt den levda verkligheten. Var till exempel på ett seminarium på högskolan igår (bara för att visa att detta är något som genomsyrar allt) och lyssnade då med växande fascination till ett samtal mellan två forskare som båda uteslutande utgick från och hänvisade till olika vetenskapliga undersökningar i samtalet om det problem i närområdet som diskussionen egentligen handlade om. Vetenskapen bygger upp ett slags bank av vetande som mänskligheten kan använda som karta för att förstå sin vardag, samhällets levda verklighet, men allt för ofta fastnar man i olika tolkningar av kartan. Det är olyckligt, för det fjärmar oss allt mer från den levda verkligheten. Det är ett annat exempel på den typ av spratt som rationaliteten spelar oss människor, hela tiden.

Vad är ett samhälle, egentligen? Det är en fråga som reflekteras kring i alldeles för liten utsträckning. Tänker på det också när jag tar del av rapporterna från rättegången. På kontrasten mellan min bild av samhället och den åtalades. Han (och tyvärr många med honom, på olika sätt) drömmer om ett rent samhälle. En homogen kultur. Det är en tankemodell som varken är ond eller god. Tanken kan leda till negativa och djupt tragiska konsekvenser, men tanken i sig är varken ond eller god. Vill vi förstå hur det kunde bli som det blev får vi inte ducka från den insikten. Strävan efter renhet, homogenitet, överblickbarhet och förutsägbarhet, kontroll är samma andas barn som akademins strävan efter sanning i bestämd form singularis, vilket premieras med Nobelpris. Sanning och renhet i absoluta termer är saker som bara går att uppnå i teorin. Och bara på kartan går det att upprätthålla strikta gränser och sträva efter kulturell homogenitet.

Var går gränsen för kultur, för samhället? Det är fråga som ständigt poppar upp och som är svår att värja sig från. Faktum är att det inte finns någon gräns, ingen absolut barriär, mellan inne och ute. Att den illusionen lever vidare är ytterligare ett exempel på ett slags efterrationalisering. Tron på att det går att upprätthålla Sveriges gräns, övertygelsen om att det går att säga med säkerhet vem som är berättigad till skydd och stöd och vem som inte är det, är just en tro. Det är en stark och utbredd tro. En tro som hela det moderna samhällsbygget vilar på. Men om det inte finns någon sådan gräns? Det är en omöjlighet, ett spratt som vår förmåga till rationalitet spelar oss. Vad får det för konsekvenser för arbetslöshetspolitiken, och för invandringspolitiken, att vi tror på den typen av gräns? Det är en viktig fråga att reflektera över.

Tänk om vi kunde ta detta unika tillfälle i akt för att resonera kring den typen av frågor istället för att grotta ner oss kollektivt i kvasifrågan om motiven för mordet på ungdomarna i Norge. Att ägna mer tid och kraft åt att ta den typen av frågor på allvar vore att ge mening åt deras död. Det vore att göra något konstruktivt av konsekvenserna, det som faktiskt hände i Norge förra sommaren. Istället för att dividera om vilken karta som är den bästa eller exakt hur onda handlingarna var, egentligen eller vilket motiv som faktiskt låg bakom dådet.

Byter ämne för att inte fasta i affekt och för att vidga problemet och relatera det till något lite mer jordnära. Anders Borg presenterade en vårbudget utan innehåll igår (se här, och här). Samma tankemodell ligger bakom, samma strävan efter att upprätthålla teoretiskt abstrakta gränser i praktiken. Allt hänger ihop. Betänk att Sverige blir till i vardagen, i och genom ständiga förhandlingar mellan en lång rad aktörer spridda över hela jorden. Interaktion är vad som skapar ett land. Gränsen som bestämmer vad som är insida och utsida ifråga om Sverige finns bara i teorin, i huvudet på alla som tänker Sverige, på kartan. Sverige är en konstruktion, en högst verklig sådan, som ger upphov till konkreta och påtagliga konsekvenser. Upprätthållandet av illusionen om att Sverige finns och att det är möjligt att veta vem som är berättigad till medborgarskap (och alla förmåner som följer med detta) och vem som inte är det (och som enligt samma logik förvägras samma rättigheter) är inte väsensskild från tanken om en homogen kultur. Debatten om vårbudegeten skulle kunna handla om det, men den handlar istället om kartan om tankekonstruktionen istället för konsekvenserna.

Alla människor som är spridda över jorden och som rent konkret bidrar till Sveriges välstånd, i gruvor i Sydamerika, på oljefält i Nigeria, barnarbetarna i Kina eller arbetare i olika EPZ i Afrika och Asien, alla som lever i låglöneländer och som genom att underkasta sig omaket att arbeta och utföra tjänster som Sveriges medborgare inte vill eller anser sig behöva utföra, men som ändå är en förutsättning för vårt välstånd. Varför, kan man fråga sig, är det alldeles otänkbart att räkna dem som medborgare? Sett till konsekvenserna är de mer medborgare än den svenske VDn som väljer att skriva sig i Monte Carlo av skatteskäl, fast han bor mer här än där. Förklaringen är att Sverige bara finns i huvudet på människor, och på kartan. Sverige är en konstruktion som bygger på tanken om att kultur kan hållas ren från allt som är oönskat, att ett samhälle har en insida och en utsida, att det finns absoluta gränser som går att upprätthålla.

Samhället blir till som en konsekvens av handlingar, i praktiken, genom att människor lever sina liv, i vardagen. Ständigt. Interaktion, konkreta handlingar utförda av en lång rad aktörer, det är vad som frambringar samhället. Det finns här, och nu. Det är ingen karta. Först när vi förstår det kan arbetet med att bygga en värld för alla, präglad av sann mångfald och reell jämställdhet förverkligas, men bara i handling.

Ren och fri från skuld är ingen!