Arbetslivet, akademin och hållbarhet. Hur integreras det?

Nästa tisdag, den 17 april, håller jag i ett arrangemang i seminarieserien: Samtal om AIL, på Högskolan Väst. Temat är Arbetsintegrerat lärande, för hållbarhet. Och det är lätt att säga, svårare att genomföra, men just därför oerhört viktigt att samtala om. Titeln Samtal om AIL för seminariet är vald med omsorg. Den som kommer dit för att få svar kommer att bli besviken. Samtal ger inga svar, dess syfte är att skapa och fördjupa förståelse för det samtalet handlar om. Det är en viktig utgångspunkt, inte bara för seminariet. Det är centralt för all kunskapsutveckling, om man frågar mig.

Det samtalas alldeles för lite, och debatteras alldeles för mycket i dagens samhälle. Möjligen beroende på att allt går allt fortare och fortare. Omloppshastigheten för det mesta minskar, och det ställer krav på effektivitet överallt. Inget ont i det. På många områden både kan och behöver man effektivisera, men det kan och får inte bli en universallösning för allt, överallt. Det är den kanske viktigaste insikten jag fått av mina 20 år i akademin. Allt går inte att effektivisera, speciellt inte lärprocesser eller definitionsarbeten rörande komplexa begrepp. Både AIL och Hållbarhet är notoriskt diffusa begrepp, men det är inget problem. Det är fakta, själva utgångspunkten som man har att förhålla sig till i arbetet med att försöka förstå dem. Detta är ett av sakerna som jag hoppas att vi skall kunna samtala om på seminariet. Jag som kulturvetare är van vid att hantera komplext motsägelsefulla och föränderliga problem och begrepp, men hur ser det ut inom andra områden?

Varför ska vi samtala, och vad är det för skillnad mellan samtal och debatt? Också en viktig fråga, så klart. Så här tänker jag: Diskussion syftar i väldigt hög grad till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt just eftersom målet är att nå ett avslut, och det triggar lätt igång känslor av försvar, vilket riskerar att dra fram människornas smutsigaste egenskaper. Debatter och diskussioner lämnar inget utrymme till nyanser, de extrapolerar istället alla tendenser till polemik som finns i sammanhanget.

Samtal eller konversationer är däremot per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer (eller konstruktiva flyktlinjer om man så vill) ska uppstå. Samtal är helt enkelt en lysande plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Och det är min förhoppning att seminariedeltagarna som kommer på tisdag har förståelse för detta och ser värdet av det. AIL och Hållbarhet är som sagt två komplexa problem som kräver tid och reflektion för att man ska kunna komma vidare i tänkandet kring begreppet. Det är centralt att denna förståelse finns, om vi skall kunna hitta fram till definitioner som fungerar.

Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant. Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana, och just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Därför går debatterna ofta i stå och inget vettigt blir sagt. Förståelse för AIL och Hållbarhet försvåras om det så vi griper oss an problemen. Därför Samtal om AIL (och hållbarhet).

Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Inte sällan är det så att man samlas till diskussion just för att lösa ett specifikt problem. AIL bör inte uppfattas som en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. AIL, förstått på det som jag arbetar med begreppet, är istället en process som för att bli fruktbar måste få verka över tid. Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och där makt utövas, då kan man göra paus och börja om. För att det ska fungera så har alla ett gemensamt ansvar. Samtal om AIL är inte mitt seminarium, jag har bara initierat det och skapat förutsättningarna.

En viktig inspirationskälla för mig, både i min forskning och i arbetet med att skapa förutsättningarna för seminariet är den franske filosofen Gilles Deleuze. Han skriver (liksom den tyske filosofen Friedrich Nietzsche som är en av hans viktigaste inspirationskällor) texter som medvetet provocerar läsaren att förhålla sig aktiv till innehållet. Deleuze serverar alltså inga färdiga lösningar för läsaren. För att hans texter ska bli begripliga krävs att läsaren utför en aktiv tolkningshandling. Och eftersom både AIL och Hållbarhet växer fram processuellt i och genom interaktion mellan en lång rad olika aktörer, eftersom Hållbarhet och AIL är öppna begrepp som måste fyllas med innehåll och laddas med innebörd, passar Deleuzes arbeten synnerligen väl som inspirationskälla.

Deleuzes texter är inte slutna i den meningen att författaren först bestämmer och definierar det som satts under lupp för att sedan, så pedagogiskt och klart som möjligt, för att undvika missförstånd hos läsaren, förklarar innehållet. Deleuzes texter fullbordas på detta sätt först i och genom läsarens aktiva reception av innehållet och följaktligen går texterna inte att bedömas med mindre än att tankarna omsätts i handling, och uteslutande i relation till resultatet av handlingarna. Aforismen är ett exempel på ett liknande sätt att skriva, och den får sin mening först när den möter en utifrån kommande kraft. Det skriver Gilles Deleuze och hans medförfattare och kollega Felix Guattari i deras magnum opus A Thousand plateaus och syftar på en aktiv läsare som erövrar innehållet samt gör det till sitt och därefter omsätter insikterna i handling.

Alla som vill arbeta med AIL och Hållbarhet och som vill delta på seminariet, givet att man ställer upp på och acepterar dessa premisser, måste alltså engagera sig fullt ut i processen på samma villkor som alla andra. Ingen aktör är viktigare än någon annan. Det är just eftersom ingen äger frågan som processen blir dynamisk. Under seminariet lämnas alla titlar vid dörren. Professorns ord väger lika tungt som Adjunktens. Det är förutsättningarna, och målsättningen. Mitt uppdrag som seminarieledare är att se till att det blir så. Yes we can, säger jag.

Utmaningar finns det gott om. Bara formen för själva samtalet är en. En annan är just mötet mellan arbetslivets krav på lönsamhet och hållbarhetens krav på just långsiktig hållbarhet. Rekommenderad läsning inför seminariet är den artikel som var införd i dagens SvD, om bilindustrin som i spåren av krisen tvingas offra sina miljömål, eller i alla fall skjuta dem på framtiden. Hur kan och ska akademin förhålla sig till detta? Det är ytterligare en fråga utan entydiga svar. Det är på inget sätt enkelt, och vi ska nog inte räkna med att nå fram till något svar. Men samtalet förs på högskolan. Det ska vara svårt, annars hör det ju inte hemma i den högre utbildningen. Med gemensamma ansträngningar, tillsammans och med hjälp av de kunskaper och kompetenser vi kollektivt förfogar över, kommer vi så långt vi kommer utifrån rådande förutsättningar. Mer än så går inte att begära.

Jag tar helg här. Behöver vila och inspiration. Det är viktigt, för min personliga hållbarhet. Generösa marginaler är nödvändiga. Men jag ser fram emot att ta upp seminarietråden igen. Senast det var ett Samtal om AIL var i samband med att jag började blogga. 800 bloggposter har vuxit fram i mellantiden. Många på temat AIL. Det är min ödmjuka förhoppning om att ovanstående tankar, och andra texter här på Flyktlinjer skall kunna fungera som inspiration till fortsatta samtal. Ett samtal till är planerat under våren, och tre under hösten. Sedan får vi se. Det beror på hur det går, till att börja med nu på tisdag.

Trevlig helg!

Bloggpost 800

800 bloggposter har det blivit sedan starten. Detta är nummer 800. Tid för reflektion. Summering, bakåt och framåt. Vart är Flyktlinjer på väg? Antalet poster är så klart inte viktigt, men jag kan inte låta bli att häpna lite. Över att det gick. Över att att flödet av ord, tankar och ämnen att reflektera över fortfarande är starkt. Över att jag blir läst och att tankarna och reflektionerna når ut, långt ut.

Att kunna skriva och att dessutom bli läst är en ynnest. Jag är oerhört tacksam. Utan er kära läsare hade det inte gått. Jag hade inte orkat, om ingen läst. Utan kommentarer, kritik och reflektioner, utan vetskapen om att texterna når ut är det svårt att hitta motivation. Visst, jag skriver om det jag brinner för och ändå är upptagen med, men om ingen läste vore det svårt att se värdet i att skriva offentligt. Jag vill nå ut, också. Därför vill jag börja denna reflektion med att säga: Tack! Tack för kommentarer, värdefulla synpunkter och kritik. Utan kritisk granskning kommer man ingen vart i sitt tänkande. Utan kommentarer, motstånd och indikationer på vad som fungerar och inte blir man stående på samma fläck. Lite som att trampa vatten intellektuellt. Tack!

Flyktlinjer handlar om humaniora, om kulturvetenskap och om nyttan och användbarheten med teoretiskt, analytiskt och kritiskt tänkande. Flyktlinjer handlar om att marknadsföra mitt vetenskapliga ämne. Bloggen är ett sätt att försöka bearbeta oron jag känner över ämnets framtid på ett kreativt sätt. Ibland balansera jag på gränsen till bitterhet, jag vet. Men det är svårt att vara optimist alla dagar. Lätt att bli uppgiven, även om man kämpar mot alla sådana känslor. Jag är dock, i grunden, en positiv människa. Mitt glas är oftast halvfullt. Positiv framtidstro är mitt grundläge, det är där jag börjar varje dag. Oftast håller den känslan i sig fram till kvällen, men inte alltid. Hoten mot humaniora är allvarliga. Svårigheterna med att försvara värdet av det abstrakt teoretiska, i en tid som föraktar allt som tar tid och kräver möda, är stora. Det går trögt.

Samtidigt händer det otroligt mycket positivt, på många håll. Insatser görs, tankar förs fram, och jag känner mig på inget sätt ensam. Tillsammans utgör vi, alla vi som ser värdet med humaniora, en ansenlig kraft i samhället. Och kunskapen vi har och våra färdigheter är livskraftiga. De behövs i samhället. Därför är jag optimistisk, och därför bloggar jag vidare. För att alla vi som ser värdet i humaniora, och tror på det som finns där, har ett ansvar. Ett ansvar för att hålla tankarna vid liv. Ett ansvar för att förvalta arvet, och för att utveckla potentialen som finns i traditionen.

En bloggpost om dagen, minst. Det är ambitionen. Och det blir det, oftast. I takt med att poster läggs till poster ökar närvaron på nätet. Ju fler ämnen som reflekteras över desto fler områden täcks in. Chanserna att fler ser, förstår och uppskattar värdet ökar kontinuerligt. Och ju fler bloggposter det blir desto svårare blir det att ge upp projektet. 1000 poster ska det bli, det har jag som mål. Sedan får vi se. 200 kvar. Det ska gå!

En sak som jag måste bli bättre på, det är att läsa andras bloggar. Tar gärna emot tips. Viktigt att kunna erbjuda länkar och hjälpa andra som vill samma sak. Tyvärr sätter mina läs och skrivsvårigheter käppar i hjulet. Jag har lättare att skriva än att läsa, och får lätt panik när högen av olästa texter hopar dig. Då är det lätt att bli frustrerad, och det främjar inte läsning. Då skriver jag istället. Måste bli bättre på det. Måste ta mig tid. Och nu när jag känner mig trygg i vetskapen om att inspirationen och textflödet håller i sig kan jag ta tag i det. Som sagt, bra tips tas emot tacksamt.

Tips på saker att skriva om, ämnen att reflektera över. Det är jag också tacksam över. Tycker om utmaningar. Vill se var gränsen för humanioras kunskaper och dess användbarhet går. Ligger därför ofta medvetet nära min egen förmåga. Är inte rädd för att sticka ut hakan. Flyktlinjer är inte en plats för akademisk meritering, det är en plats för experimentering. En testbana för tankar, teorier och kritisk förmåga. Här på Flyktlinjer försvaras inget, här granskas allt, även tankarna som förs fram, kritiskt. Så måste det vara, om man skall kunna utvecklas.

Tillsammans, i gemensamt strävande efter förståelse, i mellanrummen. Där uppstår Flyktlinjer. Enda sättet att lära sig se dem är att släppa kontrollen. Lita på att det fungerar. Inte vara orolig. Våga, vinn och fortsätt, fortsätt, fortsätt. Kräv inte klarhet och förståelse, i varje moment. Dra vidare, vidare, vidare. Det är mitt motto. Förståelsen kommer sedan, längre fram i processen. Rastlöshetens lov sjunger jag. Eller gör jag bara dygd av nödvändigheten? Nåväl, det fungerar. För mig fungerar det. Och det är väl det allt handlar om, att hitta det som fungerar för mig.

Humaniora är viktigt. Kulturvetenskap behövs. Teoretisk kunskap och förmågan till abstrakt, kritiskt tänkande är inte bara samhällsnyttigt, det är insikter och förmågor som är livsnödvändiga för mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag tror det, på fullaste allvar. Mina 20 år i akademin har stärkt mig i den tron, hjälper mig förstå, och har gett mig erfarenhet nog och mod till att våga driva denna blogg.

Full fart mot bloggpost 900 ...

Sanningen om förnuftet, är att det inte är förnuftigt

Förnuftets seger över det rena råa våldets natur, är det vad vi bevittnar idag? Det menar Steven Pinker i en ny bok som presenteras i dagens Under Strecket. Med stöd i över 1000 referenser driver han tesen, att å ena sidan staten och kapitalet, å andra sidan förnuftet, deterministisk driver mänskligheten i riktning minskat våld, generellt sätt, i den mänskliga populationen som helhet. 

Ja, jo, så kanske det är. Och visst, det är svårt att hävda att någon som så pass grundligt som Pinker satt sig in i frågan har fel. Över 1000 referenser ger tyngd åt resonemangen. Så klart. Det är ju så vi jobbar i akademin. Ju mer stöd man har för det man hävdar, desto högre trovärdighet för det som hävdas och den som hävdar detta. Allt annat vore katastrof. En annan metod för att underbygga sitt resonemang har i alla fall jag svårt att se idag. Men att okritiskt ta till sig det man läser är lika illa. Och om alla lägger sig platt för fakta och utan att fråga accepterar det som presenteras som väl underbyggda sanningar, då är vi illa ute. Är det verkligen alldeles självklart att vi måste köpa Pinkers tolkning av innehållet i den imponerande referenslistan? Så klart inte!

Blind auktoritetstro är förödande, alltid, överallt. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Att hävda att Pinker har fel i sak är svårt att göra, det är dessutom onödigt och inget jag är det minsta intresserad av. Dock, faktum kvarstår, är det alldeles självklart att vi måste acceptera Pinkers tolkningar av de historiska källorna? Nej, man kan ha rätt i sak och ändå ha fel. Det jag väljer att förhålla mig skeptisk till är Pinkers förklaring till mänsklighetens minskade benägenhet att ta till våld.

Han lyfter, enligt Fredrik Meiton, som skrivit understreckaren, fram statens framväxt som en viktig faktor för minskat våld. Statens växelverkan och samarbete med kapitalet förstärkte den våldsdämpande effekten

Pacificeringen inträffade i och med statens tillkomst. Även i sina allra våldsammaste former är staten bara en tredjedel så våldsam som ett genomsnittligt icke-statligt samhälle. Europas två våldsammaste århundraden, 1600-talet med sina många, långa religionskrig och 1900-talet med de två världskrigen, var bara en fjärdedel så våldsamma som det icke-statliga snittet. I dag tar vi staten för given, men över 99 procent av mänsklighetens historia utspelades i icke-statliga samhällen.

Teknologiska framsteg nämns som en annan viktig förklaring, och den leder över i den förklaring som jag har lite svårt att acceptera, rakt av. Att det minskade våldet automatiskt skulle kunna knytas till, och självklart går att förklara med, andens teleologiska utveckling mot ökad vishet är jag högst tveksam till. Och jag provoceras av Pinkers syn på förnuftet, som han menar

är ett öppet kombinatoriskt system, en motor kapabel att generera ett obegränsat antal nya idéer. När det är programmerat med ett grundläggande egenintresse och förmågan att kommunicera med andra, kommer dess egen logik, med tidens fullbordan, att driva fram respekt för ett ständigt ökande antal andra.

Förnuft må vara en fantastisk mänsklig egenskap. Ingen tvekan om det heller. Men att självklart peka på det som enda förklaring till mänsklighetens minskade benägenhet att döda varandra och ta till våld, det rimmar illa med Pinkers tankar i en annan bok; Ett oskrivet blad, där han i tydlig polemik mot (poststrukturalistiska) kulturvetare, driver tesen att människan huvudsakligen styrs av generna. Här är det alltså motsatsen som gäller, om nu inte förnuftet också är en ärvd egenskap? Men hur förklarar man då det faktum att det är först på senare år som förnuftets pacificerande egenskap blommat ut i full kraft? Det finns något som skaver i resonemanget här.

Förnuftstron och determinismen. Övertygelsen om att sanningen finns nedlagd i världen, och att förnuftet genom historien successivt lättat på förlåten och upplyst mänskligheten. Detta att det skulle finnas någon riktning i världens blivande. Det är jag skeptisk till. Det är en tes som riskerar att leda över i ett slags förtröstan om och tro på framsteget, som Georg Henrik Von Wright förtjänstfullt problematiserat i boken med samma namn.

Antalet referenser varken kan eller får vara ett mått på sanning. Och det kan och får inte vara en indikation på vad som krävs av den som förhåller sig kritisk mot tolkningen av datan som anförs som stöd för tolkningen. Jag varken kan eller har något som helst intresse av att försöka plocka fram 1000 referenser som pekar på det orimliga i Pinkers slutsats, att förnuftet av egen kraft alltid leder till gott. Det vore inte förnuftigt. Det vore oförnuftigt rent av, för jag utgår från en annan syn på sanning och förnuft än Pinker. Jag strider inte för att få rätt, jag drivs av en önskan om förståelse. Vill veta mer, om världen i hela sin rika komplexitet och motsägelsefulla skönhet.

Sanningen är att människans förnuft är vad som håller på att förgöra mänskligheten, inte med våld, men med hjälp av teknologi och med statens och kapitalets goda minne och ivriga understöd. Människor dödar varandra i mindre utsträckning (i alla fall just nu), men vi håller på att ta död på oss själva genom att förstöra den miljö vi lever i. Jorden, den enda plats i universum där människan kan leva, riskerar att förödas.

Vad har du för tankar om det, Steven Pinker?

Vem har överblick, och varifrån studeras världens blivande?

Överblick, har vi det? Vem har det, i så fall? Vet vi? Frågan är, skulle jag säga, om vi (och här menar jag vi, som i både mänskligheten och vi här i Sverige, men även i andra länder och kontexter också) vill veta. Somliga överlåter frågan om och ansvaret för överblicken till något slags högre makt. En del ger helt enkelt upp och bara kör på. Full fart. Det blir som det blir. Andra gör dygd av nödvändigheten och plockar politiska poänger av bristen på överblick. Man menar att det är så det ska vara, måste vara. Om ingen har kontroll, kontrollerar alla. Det finns också dem som menar att det är möjligt att uppnå full kontroll över samhällsprocessen, och att det är politikens uppgift att sträva dithän. Och aldrig mötas de två. 

Där står vi idag. Tvehågset undrande om den rätta vägen pekats ut av frihetsivrande marknadsliberaler, eller av trygghetsknarkande stadsförespråkare. Världen fortskrider i mellanrummen och utrymmena som ständigt uppenbarar sig. Kampen om vem som har rätt och vem som ska få peka ut riktningen må vara hård, men över världens generellt övergripande blivande spelar den en liten roll. Medan människorna strider, världen bliver. Skulle man kunna säga.

Vart vill jag komma? Jo, jag vill visa hur det fungerar. Vill med mitt bloggande öka medvetenheten om hur världen, samhället och kultur fungerar. Den kunskapen behövs. Inte för att medla mellan politiska läger, utan för att skapa förutsättningar för långsiktig hållbarhet. Kunskap om hur det är och fungerar. Insikt i och förståelse för logaritmerna som reglerar helheten. Övergripande förståelse för möjligheter och begränsningar. Det är kunskap som behövs för att kunna utnyttja sina demokratiska rättigheter optimalt.

Ett samhälle som saknar kompetens att förstå och kunskap om logiken bakom den process varur samhället framträder. Samhällen där allmänhetens överblick är dålig och det finns bristande insikt om förutsättningarna som ligger inbäddade i det spel som kulturen utgör. Sådana samhällen trevar i blindo, som samhällen betraktade. Och det fungerar, uppenbarligen. Men med ökad generell kunskap skulle allt emellertid kunna vara bättre. Kunskap är ingen garant för hållbarhet, men chanserna att lyckas på lite längre sikt ökar. Samhällen där ignoransen ökar lämnar fältet öppet för världens inneboende strävan efter makt, och vi snackar då om en ren och rå makt. Djungelns lag blir vad som reglerar samhällets blivande. Enda vapnet mot sådana tendenser är kunskap.

Kampen om kunskap, generell kunskap och insikt om rådande förutsättningar, i populationen är en kamp som måste utkämpas kontinuerligt. Det går aldrig att slå sig till ro. Uppnådda resultat måste både underhållas och försvaras, samtidigt. Motståndaren heter lättja och bekvämlighet. Kunskap måste man jobba med för att tillägna sig, behålla och utveckla. Alla måste jobba. Kunskapsprocessen är individuell och kan inte överlåtas på någon annan. Varje medborgare har ett ansvar, och samhället kan underlätta eller försvåra för enskilda att tillägna sig det vetande världen och mänskligheten förfogar över. Det är den största utmaningen vi står inför. Kunskapen har vi, men vill, orkar, kan vi sprida den?

Överblick växer fram underifrån. Förståelse för helheten kommer ur den stora massans samlade kunskaper och insikter. Kunskap om och förståelse för världen, för kultur är kollektiv och angår alla. Även den som är ointresserad, dem som inte förstår eller orkar sätta sig in i frågan påverkar helheten. Lite kan man se det som en massvaccination.Om inte många tar medicinen kommer epidemin inte att kunna bekämpas. Och vilken nytta har jag av att vara frisk och överleva, om ingen annan gör det? Så behöver fler tänka. Framförallt behövs en politik som drar i den riktningen. En kollektiv vilja att sprida kunskaper, för samhällets långsiktiga överlevnads skull. Nobelpris i all ära, men utan kollektiv förståelse för hur insikterna skall kunna användas eller hur de påverkar vardagen står vi oss slätt.

Vad som saknas är ett metaperspektiv på samhället. Överblick och förståelse för bakomliggande faktorer, insikt i vilka regler som styr logiken för allt blivande. Sådan kunskap finns inom kulturvetenskapen. Det är vad kulturvetenskaplig forskning handlar om. Det är Flyktlinjers uppdrag, att sprida den typen av insikt och förståelse. Den enda som krävs för att börja arbetet med att tillägna sig denna kunskap är intresse, tid och tålamod.

Tillsammans står vi, och faller vi. Oavsett. Vad har vi då att förlora på att skaffa oss mer kunskap? Vad vi har att förlora på att inte skaffa oss kunskap, det vet vi. Tillsammans, på gott och på ont. Där står vi idag.

Citeringsräknande leder till akademisk inavel

Ett sätt. Det bästa sättet. Tänker man så leder det oftast fel. Det bästa sättet är aldrig ett. Bäst är det sätt som fungerar, där och när det fungerar. Att på förhand uttala sig om vad som är bäst och värt att satsa på är därför förkastligt. Ändå gör man det. Utser det bästa sättet, och ägnar sedan frågan så lite uppmärksamhet som möjligt. Tills problemen hopar sig och det är uppenbart att man behöver byta system. Då börjar processen om. Ett sätt. Vid varje givet tillfälle finns bara utrymme för ett, ett enda, system. Det bästa.

Citeringar anses vara kungsvägen till kvalitet, det enda sättet att mäta excellens inom akademin. Antalet citeringar går att räkna, resultatet går att jämföra. Resten är en formalitet. Den som citeras mest är bäst. Enkel mattematik. Och varför krångla till det? Kanske man kan tycka. Låt mig då erinra om situationen inom maskulinitetsforskningen som jag var en del av under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Där och då var det stora irritationsmomentet den amerikanske poeten Robert Bly och hans bok Järnhans. Många var de forskare som stämde in i kritiken av Blys Jungianska, biologiskt arketypiska tankegångar som stipulerade att män är från Mars och kvinnor från Venus. Mansforskarna var inte överens om så mycket, men enigheten i kritiken mot Bly var massiv. Följaktligen var han den som citerades mest. Kvalitet? Knappast. Snarare tvärt om. Citeringar är i bästa fall ett trubbigt vapen.

Problemet är inte räknandet av citeringar i sig. Problemet är att det bara finns ett system för att mäta kvalitet. Begäret efter ett system, det bästa, leder tanken fel. Paradoxalt nog talar vi här om världens främsta begåvningar. Även de bästa hjärnorna som mänskligheten frambringat lockas alltså in i kognitiva fällor. Och det är ett samhällsproblem, vilket uppmärksammas på dagens Brännpunkt. Forskarna kanske inte bryr sig. Får de bara medel så de klara sig och kan fortsätta meritera sig är allt frid och fröjd. Inom många områden är det dessutom så att antalet citeringar är ett hyfsat mått på kvalitet. Problemet är att sökandet efter kunskap och sanningar ser olika ut, vilket resulterar i att svaren får olika karaktär. 

Någon typ av reglering av de högst beränsade medel som samhället kan lägga på forskning måste så klart göras. Det är inte problemet, att man mäter, det är hur man mäter och vad man mäter som är problemet. Jag håller med debattörerna när de skriver att.

styrningen måste också bygga på kriterier som motsvarar hela forskningens breda samhällsansvar. Forskningen ska skapa kulturella och bildningsmässiga värden i samhället, utvidga det mänskliga vetandet, bidra till problemlösning och utveckling och utgöra en grund för all högre utbildning.

Att utse naturvetenskapen till norm för all forskning är djupt problematiskt, av en hel massa olika skäl. Ett i högen av problem är att forskare dels inte kommer att ägna sig åt problem och frågor som inte går att undersöka med naturvetenskapliga metoder, dels riskerar resultaten att i jämförelse anses undermåliga. Evidens är inget entydigt begrepp, i realiteten. Forskning om kultur till exempel är väsensskild från naturvetenskap, på alla sätt. Behovet av kunskap om kultur är dock lika stort. Om bara naturvetenskaplig kunskap räknas som kunskap urholkas följaktligen samhällets kunskapsbas. Det är djupt problematiskt. Debattörerna skriver också att,

Ett finansieringssystem som tydligt och långsiktigt premierar olika slags kvalitéer inom forskningen kommer att stärka de svenska lärosätenas internationella konkurrensförmåga. Citeringshetsen däremot skadar såväl forskarkåren som dess omgivande samhälle.

Det största problemet med räknande av citeringar som enda mått på excellens är dock att det riktar forskarnas intresse inåt, mot den egna gruppen, bort från samhället. Detta uppmuntras i och genom nuvarande system för medelstilldelning och värdemätning. Risken för att vi får en kunskapsmässig inavel är uppenbar. Systemet uppmuntrar mer av samma, inte nytänkande och brytande av tankemönster och tankespår. Forskare med många vänner, med inflytelserika kontakter och forskare som skriver om sådant som intresserar eller irriterar, många (av antalet citeringar går inte att uttyda vad som är vad), kommer att citeras oftare än den som verkar i marginalen.

Det oväntat oväntade, det som kommer att spela störst roll. Det man måste ta hänsyn till och parera, det som är bra och viktigast. Det går varken att planera för eller motverka med hjälp av på förhand uppgjorda manualer.

Tänk om, gör om! Och lyssna denna gång på forskning som finns och som entydligt visar att det inte finns en, utan många olika, vägar att nå excellens. Forskning kräver mångfald för att blomstra och för att kunna vara samhället till gagn, inte enfald.

Svaren finns aldrig där man tror

Forskaren idealiseras ofta genom att knytas till spektakulära genombrott, i laboratorier och observatorier eller ute i fält. Där avtäcks, upptäcks och förklaras världen, universum, människan. Det är så som allmänheten ser på forskaren. Det är i alla fall den bilden som medierna lanserar och underbygger. Forskaren i vit rock och skyddsglasögon, som räddar världen, som upptäcker och som avslöjar, djupt förborgade hemligheter. Forskning som äventyr. Forskning som kräver exceptionell begåvning och unika egenskaper. Forskaren som supermänniska.

Visst finns det supermänniskor inom forskningen. Fysiken har sin Einstein eller Hawkins, medicinen sin Pasteur. Nobelpris delas varje år ut till exceptionella begåvningar som uppnått anmärkningsvärda resultat. Självklart finns det, liksom överallt annars, även inom forskningen, någon som är bäst. Vaknade i morse med huvudet fullt av tankar i detta härad. Och som vanligt handlar tankarna om jämförelse mellan olika vetenskapliga discipliner, om akademisk kultur.

Kulturvetenskapens motsvarighet till Einstein menar jag är Michel Foucault. Det är i hans efterföljd och med inspiration från hans texter jag arbetar. Han har gett mig perspektivet med vilket jag betraktar världen. Mitt arbete utgår från och är en förlängning på Foucaults forskning och tankemöda. Jag använder hans verktyg för att säga något om samtiden. Mitt arbete varken återupprepar eller ersätter Foucaults. Tyvärr får man ibland, som humanist eller kulturvetare höra att man bidrar till att strula till människors liv. Till dels tror jag det handlar om att man jämförs med storheterna på området. Det är orättvist. Lika lite som inom något annat område växer exceptionella begåvningar på träd inom kulturvetenskapen. Stora genombrott, sensationella upptäckter eller banbrytande perspektiv tillhör undantagen, överallt. Även inom naturvetenskapen handlar vardagen om att konsolidera geniernas resultat. Och för det arbetet krävs inga exceptionella begåvningar. Man kommer en väldigt lång väg bara genom att prestera lite över medel. Den bilden av forskaren tror jag alla skulle tjäna mer på att ta till sig. Forskare är som folk är mest.

Det som skiljer forskare från andra människor är deras intressen, och att de kanske är något mer uthålliga än andra, inom det område de verkar. Med en sådan syn på forskaren och med den typen av förväntningar på forskningen skulle chanserna öka att medlen som läggs på forskning utnyttjas bättre än idag. Att satsa på och planera för ett Nobelpris är förödande för bredden och den långsiktiga hållbarheten. Överfört till idrottens värld vore det som att låta idrottsministern bestämma att Sverige skulle bli världsmästare i fotboll, och styra alla resurser dit. Det fungerar inte så. Mänskliga prestationer av världsklass går inte att beställa fram och man kan inte heller planera för något sådant. Om förutsättningarna är de rätta kommer framgångarna, men inte där man väntar sig dem utan där förutsättningarna är de rätta. Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ulrika Knape och så vidare. Det går inte att planera för något sådant, varken inom idrotten eller inom forskning.

Allt handlar om förutsättningarna som finns i basen. Det är ur befolkningens breda lager exceptionella begåvningar växer fram, över tid, i samspel med kontexten där de finns och verkar. Genier är individer, men utan gynnsamma förutsättningar och hjälp från andra, från kollektivet och kontexten kan de inte blomma ut. Ofta är det mer tur än skicklighet. Ingen är predestinerad för framgång. Idrottsrörelsen, den kommunala musikskolan, skattefinansierad utbildning. Listan på kollektiva lösningar som frambringat exceptionella begåvningar är lång. Tron på sammanhangets betydelse för individen har gjort att Sverige, som numerärt utgör en försumbar del av jordens befolkning, firat enorma framgångar på en hel massa olika områden. Det är var som frambringar genialitet och topprestationer. Det är vad som ger världsrekord, Nobelpris och listettor. Inte elitsatsningar.

Det finns inga garantier för framgång. Först när man släpper fixeringen vid en på förhand bestämd framgång, kommer resultaten. Men inte där man tro, vill eller planerar för, utan där sammanhanget som helhet är det rätta. Tillsammans kanske vi inte kan nå världsklass, i alla fall inte på ett på förhand bestämt område. Tillsammans kan vi emellertid skapa gynnsamma förutsättningar för potentiella genier att växa och blomma ut i. Allt handlar om hur vi ser på världen, kulturen och den kontext vi lever i och skapar i vardagen, tillsammans. Det är vad kulturvetenskap handlar om. Att forska om förutsättningarna för mänskligt socialt liv.

Kulturvetenskap handlar om det som gör människor till människor. Forskning visar, att svaren inte alltid finns där man tror eller vill att de ska vara. Kulturvetenskaplig forskning visar att kollektivet är en förutsättning för geniet. Exceptionella prestationer är aldrig individuella, de är alltid ett resultat av samspel mellan en lång rad olika komponenter och aktörer, av kollektiv handling.

Ovanstående tankar är resultatet av forskning, av kulturvetenskaplig forskning. Inget som ger några rubriker, eller Nobelpris. Ändå är det viktig kunskap. Om man vill bygga ett gott och långsiktigt hållbart samhälle.

Hur lång är en fredag?

Påsken är inte vad den var, slår det mig. Julen däremot har inte förändrats nämnvärt sedan jag var liten. Påsken däremot, och Pingsten som inte längre är en helg, har verkligen förändrats. 1986 muckade jag på skärtorsdagen. Den dagen tillbringade vi på tåg, och sedan fick vi vänta till lördagen, påskaftonen, innan vi kunde fira. Kanske fanns det ställen som var öppna, med Långfredagen förknippades inte med fest. Då. Nu är det annorlunda. Påsken har sekulariserats.

När jag var liten var långfredagen verkligen lång. Det hände inget, och på TVn var det dystra program till åminnelse av Jesu lidande. Jesus var närvarande. Det talades om påsken i kristna termer. Kyrkan hade makt över den helgen. Ända in på 1990-talet dröjde sig den känslan kvar. Det var som om även generationen efter mig inte riktigt vågade ta för sig av ledigheten som bjöds. Långfredagen möttes med vördnad.

Något av detta finns kvar, men känslan just nu, denna morgon utan tidning, är ändå att Påsken inte handlar om Jesus. Allt mindre handlar om Jesus. Bibelns grepp över Sverige och svensk kultur blir allt lösare. Lite talar för att det greppet skulle stärkas framöver. En liten sak, en obetydlig förändring, kan tyckas. Betänk då att inget är givet i världen. Allt förändras, blir till i och genom handling. Kollektivt, tillsammans, bygger vi vår värld, i handling.

Påsken och julen är fortfarande två viktiga hållpunkter på vilka året vilar och dess rytm utgår. Jesus spelar roll även om han inte nämns vid namn. Men hur länge, kan man undra. Just för att hans namn inte nämns. Hur blir det när den unga generationen växer upp? Hur agerar man om kraven på effektivitet ökar? Påsken är i högsta grad kontingent. Pingstens betydelse har bevisligen fallit i värde. Vi fick en nationaldag istället. Som ibland ändå infaller på en söndag. En sekulär helgdag, i utbyte.

Är det självklart med helger? Frågar man industrin är helgernas avbrott ett aber och något man gärna avskaffar, i effektivitetens namn. Helgerna stör flödet av pengar. Oregelbundna avbrott hindrar tillväxt. Ekonomiskt är helger som Påsken, utom möjligen för handeln, ett problem. Och i takt med att kristna högtider sekulariseras kommer allt oftare tal om och krav på rationaliseringar. Pingst, till exempel.

Ännu är vi inte där. Men lägg ihop dessa båda insikter, och addera lite kulturteori. Plötsligt är inget självklart längre. Vem har makten? Hur ska vi ha det i framtiden? Vems intressen skall överordnas vems? Svaret på den typen av frågor finns inte, det skapas, blir till inom ramen för det sammanhang som samhället, kulturen och människors interaktion med världen, utgör.

Idag är det Långfredag, ingen tvekan om det. Men hur länge kommer det att vara en levande tradition? Hur lång är en fredag? Den typen av frågor. Frågor som inte har några givna svar, men som ändå och i högsta grad påverkar vardagen, det är vad kulturvetenskaplig forskning handlar om.

Och med det sagt tar jag ledigt några dagar. Österlen hägrar. En tur med hyrd bil. Tack Jesus, tack kyrkan! Jag är inte troende, men jag vet varför vi är lediga, och hur bräckligt detta värdefulla avbrott i vardagen är.

Glad Påsk, kära läsare!