Kenta Gustavsson, känd från Stefan Jarls filmer, sjöng om frågan i Melodifestivalen 1980. Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, sjöng han. Och frågande, det är vad vetenskap handlar om. Vad livet handlar om. Söka svar. Viljan att veta är stor, och stark. En kraft att räkna med. På gott och på ont. För som med andra krafter kan människans önskan att veta, hennes begär efter kunskap och sanning, förknippas med såväl positiva effekter som negativa.
Frågandet behöver därför undersökas. Det finns olika sätt att fråga, och är det självklart att man ska, eller kan fråga, om allt? Hur kan man veta, om och när frågan är berätigad? En viktig fråga är, till vad skall resultatet av frågandet och sökandet efter svar användas? Det är en fråga som uppmärksammas alldeles för lite. Frågan tas för given, så till den milda grad att det påverkar synen på verkligheten. Det skall jag i alla fall försöka visa här nedan.
Frågan är ett självklart inslag i vardagen, överallt. Även om det inte överallt är självklart att man får ett svar, så är frågan alltid fri och självklar. Härigenom blir frågan ett medel för makt. Genom att ställa frågor om det som inte får yppas kan stadsöverhuvuden skakas i sina grundvalar. Frågan om vad Kungen egentligen gjorde, fick honom att framstå i dålig dager. Även om han inte svarade på frågan, fick den honom och indirekt monarkin i gungning. Frågan var oskyldig, men eftersom det tänkta svaret var kittlande och eftersom kungen svävade på målet, gav hela situationen upphov till en smärre kris.
Maktens relation till frågan ligger inte så mycket i själva undran över svaret, utan mer i när frågan ställs, till vem den ställs och i vilket syfte den ställs. Frågor i akademin kan se olika ut, och ha olika syften. Dels har vi frågandet som används i marknadsföringen av vetenskapssamhället. Vetenskapens uppdrag ser till det yttre ut att handla om att svara på allmänhetens frågor. Radio- och TV-program som Alltinget och Fråga Lund, underblåser den uppfattningen. Konsekvensen blir emellertid att vetenskapen (men egentligen bara en utvald del av akademin) definierar världen. För även om det är folket som frågar är det vetenskapen själv som väljer vilka frågor man skall svara på. Alla frågor går inte att svara på, eller är tillräckligt intressanta att ägna sig åt. Vissa frågor är kontroversiella. Kontentan blir att vetenskapen definierar världen för övriga, vilket ofta underkommuniceras.
Inom medicinen forskas det till exempel mer på frågor som är kommersiellt gångbara, än på frågor humanitärt angelägna frågor utan kommersiellt värde. AIDS-mediciner till människor i Afrika, eller sjukdomar som bara drabbar fattiga. Exemplen på frågor som inte ställs, eller som ignoreras, av dem som skulle kunna forska om det är många. Och ibland får det mycket negativa konsekvenser, som hade kunnat undvikas med en annan syn på frågandets status, och framförallt vem som äger frågan.
Besluten som styr satsningar på medicinsk forskning innebär ansenlig makt, vilket är viktigt att reflektera över. Det är också en fråga, frågan om frågandet. En fråga som passar för kulturvetenskaplig forskning. En typ av frågor som, om de togs på allvar, skulle kunna innebära omfördelning av forskningsmedel. Det är en brännande forskning. För det är uppenbart att vissa frågor anses mer viktiga än andra. Vissa frågare är mer värda än andra. Det leder till att man kan ställa dem om, och om, och om igen. Även om resultatet av tidigare frågor är skralt. Till exempel biologernas ständigt upprepade fråga om skillnader mellan könen. Forskning om kvinnokroppens och manskroppens sjukdomar är så klart viktig, men skillnader i största allmänhet. Skillnader som aldrig riktigt kunnat beläggas. Behövs det verkligen mer forskning på det området? Till vad skall resultatet användas? Vad man klarar av, eller inte, är ju ändå alltid en individuell fråga. Jag kan bara se att kunskapen om skillnader mellan män och kvinnor kan användas för att rättfärdiga kulturellt upprätthållna maktordningar.
Inom akademin finns en annan typ av fråga, som ställs enbart i syfte att misskreditera den som som får frågan. På seminarier, det händer allt som oftast, och i olika grad på olika institutioner, dyker det upp frågor där den som frågar vet svaret. Som frågorna riktade till Kungen. Det handlar om frågor som bara syftar till makt, inte till att hjälpa forskningen framåt. Intressant är här den skillnad som tydligen finns (lite osäker här, men det är så jag fått det beskrivet för mig) mellan filosofiska seminarier och andra. För filosofen som får frågan: Jag förstår inte vad du menar här? Hen utpekas av frågaren som en dålig filosof. För filosofi utgår ofta från logik, och den som inte kan bygga upp sitt resonemang tydligt nog för att läsaren skall förstå hamnar i underläge. På andra institutioner kan frågaren, den som inte förstår hamna i underläge. Jasså, detta var för svårt för dig?
Alla frågor ställs uppenbarligen inte för att få ett svar. Att fråga kan lika gärna och ofta handla om makt. Och frågor om makt är vad kulturvetenskap handlar om. Fast den som har makt är inte intresserad av att få frågor. Därför måste man vara vaksam på det, om det är svar man vill ha. Om alla frågor är lika viktiga och värda att ställas. Är det ett transparent och rättvist samhälle man vill ha, ja då måste frågan om frågandet tas på största allvar.
Uppfattningen att frågan är neutral, och att alla frågor har ett (och ett enda, otvetydligt) svar är oerhört viktig. Liksom svaren som finns och cirkulerar, på frågor som aldrig ens ställts. Till exempel svaret att kulturvetenskap är mindre värd än fysik och medicin. Den frågan har mig veterligen aldrig utretts på allvar. Alltså kan man få svar, utan att fråga. Och det kanske trots allt är det vanligaste, för människan litar otroligt ofta och väldigt lätt på den som har makt.
Varför är det så? Hur kom detta sig? Och vilka är konsekvenserna av att det är så? Utan att ställa frågor, till frågarna och frågorna, finns ingen chans att få viktiga svar. Utan att ständigt fråga vidare. Utan att ifrågasätta sanningar. Utan en sund skepsis, finns ingen chans att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.
måndag 26 mars 2012
söndag 25 mars 2012
Dubbelmoralens genealogi, eller Kulturvetenskapens utmaningar V
Dubbelmoral är inget fint ord, och det är inget man vill bli anklagad för att ha. Varför, och är det så enkelt? Går det att vara kategorisk ifråga om moral? Det har jag funderat över, mycket och länge. Funderingarna har dock aldrig handlat om att försvara fifflande politiker, eller jämställdhetsivrande polismästare som utnyttjar unga kvinnor sexuellt på fritiden. Absolut inte. Låt mig vara tydlig med det.
Mina funderingar kommer sig ur den märkliga uppfattningen att den som säger sig vara vänster, hen ska frivilligt ge bort sina pengar. Är det dubbelmoral att leva i enlighet med rådande normer och gällande lagstiftning, samtidigt som man inom ramen för den demokratiska processen kämpar för ett annat samhälle? Jag anser inte det. Ser den typen av anklagelse som ett maktmedel och som ett uttryck för kulturens inneboende strävan efter enhet, renhet och svaret, i singularis.
Maktmedel först. Det brukar vara människor som står till höger på den politiska skalan som hyser uppfattningen att alla som är vänster och för ökad statlig kontroll och höjda skatter inte kan/får bli rika, för att det skulle vara ett uttryck för dubbelmoral. En mycket märklig åsikt som dels säger mer om högermänniskans moral (för det innebär ju att man hyser åsikten att den som är kritisk mot gällande lag inte behöver följa den) än om den som anklagas, dels handlar om att sätta gränser för vänstermänniskan arbete med förändring. För rikedom är makt, i dagens samhälle.
Den som säger sig vara vänster. Den som kämpar för ett mer jämlikt samhälle. Och som lever i enlighet med den lag som gäller, samt är öppen med både vad man vill och vad man har. Hen har ingen dubbelmoral. I alla fall inte mer dubbelmoral än högermänniskan som skattefifflar eller låter bli att betala TV-licensen, för att hen tycker att samhället inte skall intervenera i privatpersoners liv. Fiffel, oavsett vilka argument som anförs för fifflandet, sker i det dolda. Och det är precis vad dubbelmoral handlar om. Att visa en sida utåt, och en annan inåt. Att anklaga någon för att inte leva i enlighet med sin vision, när den visionen under rådande förhållanden ger visionären tydliga handikapp i kampen för visionens uppfyllande. Det är ett uttryck för makt.
Transparens, heter lösningen på denna typ av problem. Är det dubbelmoralen man vill åt är transparens enda vägen mot målet. Men då måste man vara beredd att lägga alla korten på bordet. Då måste man visa upp sig i offentlighetens ljus, som den man är, inte bara i ord, utan också i handling. Är högermänniskorna redo för det? Bra, för den vänster jag tror på har inget att dölja. Fattig eller rik, har inget med något att göra. Det viktiga är vad man vill, och vad man tror på och kämpar för, samt att man lever i enlighet med gällande lagar och förordningar. Jag hyser beundran för någon som kämpar för en politik som innebär att de skulle förlora en stor del av sin rikedom. För den som däremot har pengar och som kämpar för rätten att få behålla dessa och mer därtill, och som dessutom ger uttryck för åsikten om att fattigdom är mer eller mindre självvalt, för hen har jag svårt att hysa annat än misstänksamhet.
Makten är lätt att genomskåda, om man bara är konsekvent och har förmågan att tänka kritiskt i fler än ett led. Och ju mer transparens, desto enklare blir det att granska det som granskas bör. Svårare är det att genomskåda, förhålla sig till och samtala om, kulturens inneboende strävan efter renhet, enhet, och det begär efter Svaret, i singularis, som genomsyrar samhället.
Aversionen mot dubbelmoralen, som kan ses som ett slags kulturellt defaultläge. Det är den jag vill åt, egentligen. För här finns många nycklar till en lång rad av andra liknande problem som har med kulturens kraft att göra, och dess inflytande över människornas tankevärld. Den närmast instinktiva motviljan inför uttryck som skulle kunna vara tecken på dubbelmoral har med idealiseringen av enkelhet att göra. Har med den mer eller mindre tydliga och medvetna övertygelsen, som är ett arv och en konsekvens av kyrkans (idag starkt decimerade) makt över kulturen att göra. Sokrates ande och hans fördömande av Sofisternas övertygelse om att människan är den enda rimliga måttstocken i arbetet med att upotäcka världen. Ända sedan Sofisterna fördömdes har renhet, logik och sökandet efter Svaret, som är ett och odelbart, idealiserats och upprätthållits som norm. Och med det följer begäret efter sanning.
I en sådan tankevärld är det lätt att bli anklagad för dubbelmoral. I en värld som antas vara en, odelbar och helt igenom logisk, finns inte utrymme för kombinationer av åsikter och handlingar. Kulturvetenskapen står här inför en betydande utmaning, för en vetenskaplig undersökning kan och får inte väja för sitt eget resultat. Och alla som undersöker kultur har stött på problem som inte har en och en enda lösning. Alla som undersökt kultur vet och förstår att svaren oftast inte går att precisera närmare än, någonstans i spannet mellan fler än en, men färre än många.
Om det är så att svaret är just det, att förståelsen bygger på att man måste ta hänsyn till fler än en, men färre än många, och olika, komponenter, i samverkan. Då vore det inte forskning om man hävdade något annat. Tyvärr är kulturvetenskapen ensam i akademin om att hysa denna uppfattning. Normen inom vetenskapen är den samma som i övriga samhället. Och då är det svårt att bli tagen på allvar om man kommer fram till något som går på tvärs mot rådande diskurs, som reglerar värdet på det som sägs och som bestämmer vad som kan hållas för sant.
Kulturvetenskapen har anklagats för ett slags dubbelmoral, men det som ser ut att vara något förkastligt handlar i själva verket om vetenskaplig konsekvens. Jag överger min syn på världen omgående, så fort någon med hjälp av ovedersägliga data eller hållbara argument kan övertyga mig om att jag har fel. Jag vill att mina resultat ska granskas, har inget att dölja. Jag sysslar inte med vetenskap för egen vinnings skull, inte för att göra karriär eller för att få uppmärksamhet. Jag gör det för att jag är intresserad, för att jag vill veta. Och jag gör det för att jag tror att en annan, en bättre och mer långsiktigt hållbar värld är önskvärd och möjlig.
Svaret på frågor som har med människor att göra, måste sökas hos människan. Men vad hon är och hur begreppet människa ska definieras är inte givet. Inget är givet. Sökandet efter kunskap, i rörelse. Det är vad vetenskap handlar om. Arbete med att förstå världen. Inget är givet på förhand.
Det är utmaningar, inte bara för kulturvetare, utan för alla, för samhället. Vad är dubbelmoral, egentligen? Hur ser våra osynliga förgivettaganden ut, som styr bedömningen av kunskapens värde och åsikters rimlighet?
Mina funderingar kommer sig ur den märkliga uppfattningen att den som säger sig vara vänster, hen ska frivilligt ge bort sina pengar. Är det dubbelmoral att leva i enlighet med rådande normer och gällande lagstiftning, samtidigt som man inom ramen för den demokratiska processen kämpar för ett annat samhälle? Jag anser inte det. Ser den typen av anklagelse som ett maktmedel och som ett uttryck för kulturens inneboende strävan efter enhet, renhet och svaret, i singularis.
Maktmedel först. Det brukar vara människor som står till höger på den politiska skalan som hyser uppfattningen att alla som är vänster och för ökad statlig kontroll och höjda skatter inte kan/får bli rika, för att det skulle vara ett uttryck för dubbelmoral. En mycket märklig åsikt som dels säger mer om högermänniskans moral (för det innebär ju att man hyser åsikten att den som är kritisk mot gällande lag inte behöver följa den) än om den som anklagas, dels handlar om att sätta gränser för vänstermänniskan arbete med förändring. För rikedom är makt, i dagens samhälle.
Den som säger sig vara vänster. Den som kämpar för ett mer jämlikt samhälle. Och som lever i enlighet med den lag som gäller, samt är öppen med både vad man vill och vad man har. Hen har ingen dubbelmoral. I alla fall inte mer dubbelmoral än högermänniskan som skattefifflar eller låter bli att betala TV-licensen, för att hen tycker att samhället inte skall intervenera i privatpersoners liv. Fiffel, oavsett vilka argument som anförs för fifflandet, sker i det dolda. Och det är precis vad dubbelmoral handlar om. Att visa en sida utåt, och en annan inåt. Att anklaga någon för att inte leva i enlighet med sin vision, när den visionen under rådande förhållanden ger visionären tydliga handikapp i kampen för visionens uppfyllande. Det är ett uttryck för makt.
Transparens, heter lösningen på denna typ av problem. Är det dubbelmoralen man vill åt är transparens enda vägen mot målet. Men då måste man vara beredd att lägga alla korten på bordet. Då måste man visa upp sig i offentlighetens ljus, som den man är, inte bara i ord, utan också i handling. Är högermänniskorna redo för det? Bra, för den vänster jag tror på har inget att dölja. Fattig eller rik, har inget med något att göra. Det viktiga är vad man vill, och vad man tror på och kämpar för, samt att man lever i enlighet med gällande lagar och förordningar. Jag hyser beundran för någon som kämpar för en politik som innebär att de skulle förlora en stor del av sin rikedom. För den som däremot har pengar och som kämpar för rätten att få behålla dessa och mer därtill, och som dessutom ger uttryck för åsikten om att fattigdom är mer eller mindre självvalt, för hen har jag svårt att hysa annat än misstänksamhet.
Makten är lätt att genomskåda, om man bara är konsekvent och har förmågan att tänka kritiskt i fler än ett led. Och ju mer transparens, desto enklare blir det att granska det som granskas bör. Svårare är det att genomskåda, förhålla sig till och samtala om, kulturens inneboende strävan efter renhet, enhet, och det begär efter Svaret, i singularis, som genomsyrar samhället.
Aversionen mot dubbelmoralen, som kan ses som ett slags kulturellt defaultläge. Det är den jag vill åt, egentligen. För här finns många nycklar till en lång rad av andra liknande problem som har med kulturens kraft att göra, och dess inflytande över människornas tankevärld. Den närmast instinktiva motviljan inför uttryck som skulle kunna vara tecken på dubbelmoral har med idealiseringen av enkelhet att göra. Har med den mer eller mindre tydliga och medvetna övertygelsen, som är ett arv och en konsekvens av kyrkans (idag starkt decimerade) makt över kulturen att göra. Sokrates ande och hans fördömande av Sofisternas övertygelse om att människan är den enda rimliga måttstocken i arbetet med att upotäcka världen. Ända sedan Sofisterna fördömdes har renhet, logik och sökandet efter Svaret, som är ett och odelbart, idealiserats och upprätthållits som norm. Och med det följer begäret efter sanning.
I en sådan tankevärld är det lätt att bli anklagad för dubbelmoral. I en värld som antas vara en, odelbar och helt igenom logisk, finns inte utrymme för kombinationer av åsikter och handlingar. Kulturvetenskapen står här inför en betydande utmaning, för en vetenskaplig undersökning kan och får inte väja för sitt eget resultat. Och alla som undersöker kultur har stött på problem som inte har en och en enda lösning. Alla som undersökt kultur vet och förstår att svaren oftast inte går att precisera närmare än, någonstans i spannet mellan fler än en, men färre än många.
Om det är så att svaret är just det, att förståelsen bygger på att man måste ta hänsyn till fler än en, men färre än många, och olika, komponenter, i samverkan. Då vore det inte forskning om man hävdade något annat. Tyvärr är kulturvetenskapen ensam i akademin om att hysa denna uppfattning. Normen inom vetenskapen är den samma som i övriga samhället. Och då är det svårt att bli tagen på allvar om man kommer fram till något som går på tvärs mot rådande diskurs, som reglerar värdet på det som sägs och som bestämmer vad som kan hållas för sant.
Kulturvetenskapen har anklagats för ett slags dubbelmoral, men det som ser ut att vara något förkastligt handlar i själva verket om vetenskaplig konsekvens. Jag överger min syn på världen omgående, så fort någon med hjälp av ovedersägliga data eller hållbara argument kan övertyga mig om att jag har fel. Jag vill att mina resultat ska granskas, har inget att dölja. Jag sysslar inte med vetenskap för egen vinnings skull, inte för att göra karriär eller för att få uppmärksamhet. Jag gör det för att jag är intresserad, för att jag vill veta. Och jag gör det för att jag tror att en annan, en bättre och mer långsiktigt hållbar värld är önskvärd och möjlig.
Svaret på frågor som har med människor att göra, måste sökas hos människan. Men vad hon är och hur begreppet människa ska definieras är inte givet. Inget är givet. Sökandet efter kunskap, i rörelse. Det är vad vetenskap handlar om. Arbete med att förstå världen. Inget är givet på förhand.
Det är utmaningar, inte bara för kulturvetare, utan för alla, för samhället. Vad är dubbelmoral, egentligen? Hur ser våra osynliga förgivettaganden ut, som styr bedömningen av kunskapens värde och åsikters rimlighet?
lördag 24 mars 2012
Marginaler är nyckeln till hållbarhet
Marginaler, eller brist på marginaler. Det är något jag ofta återkommer till. För att uppnå hållbarhet, på alla sätt, krävs marginaler. Man måste räkna med marginaler. Marginaler är nödvändiga och måste bevakas, mot klåfingrigt giriga ekonomer och naivt optimistiska tekniker. Effektiviseringar, ja de är nog nödvändiga. Men utan generösa marginaler förlorar man lätt vad man tjänat in på att tighta till och effektivisera. Hållbarhet och robusta system, tekniskt, ekonomiskt och socialt, går hand i hand. Det ena förutsätter det andra. Fatta! Vi måste orka. Orka stå emot. Bevaka marginalerna. Räkna med väl tilltagna utrymmen för att det inte alltid blir som det var tänkt.
Vinterns tågkaos uteblev, tack och lov. Men det handlade inte om att SJ och Västtrafik, Banverket och andra kollektivtrafikaktörer hade löst problemen, jobbat med tågsystemet eller något liknande. Kaoset uteblev för att vintern blev mild. Marginalerna är fortfarande lika snåla, vilket märks om det strular någonstans. Är det problem på bohusbanan, då påverkas tågen som går till Trollhättan, och lokaltåget hem till Lerum. Orsaken är brist på marginaler. Någon har sett att tågen står stilla och att de kan användas på andra håll under tiden. Men det gör att tåget inte står där det ska eller går enligt tidtabell, om det uppstår problem på ett ställe. Ett system där alla delar måste fungera för att hela systemet ska fungera är inte hållbart. Hållbarhet kräver marginaler. Alingsåspendeln kan inte vara beroende av tågen som trafikerar linjen Trollhättan Göteborg.
För att klara detta, för att få och behålla marginalerna, måste fler, oftare, motstå frestelsen att effektivisera. Kraven på prestation, som finns överallt i samhället. Kraven på ständigt ökad verkningsgrad, i alla system, är ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Ett allvarligt hot. Det som hände i Japan förra året borde mana till eftertanke, men det är högst osäkert om det är vad vi ser.
Marginaler kan man förstå på olika sätt. Tekniska marginaler kan handla om överdimensioneringar, medveten hänsynstagande, inte bara till det oväntade, utan även det oväntat oväntade. Att avstå, även om det går. För att marginalerna är nyckeln till helhetens överlevnad på sikt, och inte en vinst att hämta hem. Samma sak i ekonomin. Här måste man avstå från att utnyttja hela potentialen till effektivisering. För att den kan komma att behövas i framtiden. Ekonomi och teknik är emellertid inte mina kompetensområden, egentligen. Likafullt vet jag att marginaler är något man måste räkna med. Alla vet det!
En typ av marginaler som man kanske inte tänker på är sociala, kunskapsrelaterade marginaler. Inom högre utbildning, till exempel, men även i vardagen, privatlivet, går det att identifiera marginaler att värna. Men det krävs lite tankemöda för att få syn på dem. Att vara nöjd till exempel, kanske man inte tänker på som ett slags marginal. Men det är en viktig marginal, som förtjänar uppmärksamhet. För graden av nöjdhet i samhället påverkar dess hållbarhet, vilket nedanstående resonemang illustrerar.
Jämför en som nöjer sig med det lilla, den som inte alltid måste få allt precis som hen vill. Jämför honom eller henne med någon som strävar efter att optimera alla upplevelser, allt. Vem tror ni är mest tillfreds med livet? Självklart den som har lätt att bli/vara nöjd. Graden av nöjdhet påverkar upplevelsen av lycka i livet. Vilket i sin tur påverkar hälsan. Har man förmågan att vara nöjd och glad, och om spannet för vad som krävs för att bli nöjd är väl tilltaget, då skapas en positiv spiral som leder till ökad förnöjsamhet. Chansen att få ett bra liv ökar alltså ju mindre man behöver för att vara nöjd. Och den som är nöjd sprider glädje omkring sig. Samhällsvinsten är uppenbar. Ökad hälsa ger minskade kostnader, och marginalerna blir större.
Allt hänger ihop. Det socialt kulturella, det ekonomiska och det tekniska. Och ökade marginaler på ett område leder till vinster på ett annat, om man bara väljer att se, istället för att bortse. Jakten på marginaler inom ett område, mitt område, är att likna vid egoism. Och på samma sätt som egoistens omsorg om sig och individuella jakt på lycka, ekonomiska fördelar och teknisk komfort leder till dålig stämning hos dem på vars bekostnad lyckan och nöjdheten uppnå. På samma sätt ökar risken att alla blir olyckliga, att problemen i samhället hopar sig och ekonomin som helhet krymper. Allt hänger ihop. Jakten på minskade marginaler, effektivitet och ständigt ökad prestation är en negativ spiral.
Nyckeln till ökad generell lycka och samhälleligt välstånd stavas, hållbarhet. Och vägen till långsiktig hållbarhet går via värnandet av marginalerna som finns överallt. Genom att låta marginalerna vara, genom att ge, att vara generös, får man. Det går på tvärs mot det sunda förnuftet, ändå vet alla att det fungerar. Det är så, även om man kanske inte tror det.
Det är så! Inte bara för att jag säger det. Det är så. Vi behöver marginaler, alla utan undantag!
Vinterns tågkaos uteblev, tack och lov. Men det handlade inte om att SJ och Västtrafik, Banverket och andra kollektivtrafikaktörer hade löst problemen, jobbat med tågsystemet eller något liknande. Kaoset uteblev för att vintern blev mild. Marginalerna är fortfarande lika snåla, vilket märks om det strular någonstans. Är det problem på bohusbanan, då påverkas tågen som går till Trollhättan, och lokaltåget hem till Lerum. Orsaken är brist på marginaler. Någon har sett att tågen står stilla och att de kan användas på andra håll under tiden. Men det gör att tåget inte står där det ska eller går enligt tidtabell, om det uppstår problem på ett ställe. Ett system där alla delar måste fungera för att hela systemet ska fungera är inte hållbart. Hållbarhet kräver marginaler. Alingsåspendeln kan inte vara beroende av tågen som trafikerar linjen Trollhättan Göteborg.
För att klara detta, för att få och behålla marginalerna, måste fler, oftare, motstå frestelsen att effektivisera. Kraven på prestation, som finns överallt i samhället. Kraven på ständigt ökad verkningsgrad, i alla system, är ett hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Ett allvarligt hot. Det som hände i Japan förra året borde mana till eftertanke, men det är högst osäkert om det är vad vi ser.
Marginaler kan man förstå på olika sätt. Tekniska marginaler kan handla om överdimensioneringar, medveten hänsynstagande, inte bara till det oväntade, utan även det oväntat oväntade. Att avstå, även om det går. För att marginalerna är nyckeln till helhetens överlevnad på sikt, och inte en vinst att hämta hem. Samma sak i ekonomin. Här måste man avstå från att utnyttja hela potentialen till effektivisering. För att den kan komma att behövas i framtiden. Ekonomi och teknik är emellertid inte mina kompetensområden, egentligen. Likafullt vet jag att marginaler är något man måste räkna med. Alla vet det!
En typ av marginaler som man kanske inte tänker på är sociala, kunskapsrelaterade marginaler. Inom högre utbildning, till exempel, men även i vardagen, privatlivet, går det att identifiera marginaler att värna. Men det krävs lite tankemöda för att få syn på dem. Att vara nöjd till exempel, kanske man inte tänker på som ett slags marginal. Men det är en viktig marginal, som förtjänar uppmärksamhet. För graden av nöjdhet i samhället påverkar dess hållbarhet, vilket nedanstående resonemang illustrerar.
Jämför en som nöjer sig med det lilla, den som inte alltid måste få allt precis som hen vill. Jämför honom eller henne med någon som strävar efter att optimera alla upplevelser, allt. Vem tror ni är mest tillfreds med livet? Självklart den som har lätt att bli/vara nöjd. Graden av nöjdhet påverkar upplevelsen av lycka i livet. Vilket i sin tur påverkar hälsan. Har man förmågan att vara nöjd och glad, och om spannet för vad som krävs för att bli nöjd är väl tilltaget, då skapas en positiv spiral som leder till ökad förnöjsamhet. Chansen att få ett bra liv ökar alltså ju mindre man behöver för att vara nöjd. Och den som är nöjd sprider glädje omkring sig. Samhällsvinsten är uppenbar. Ökad hälsa ger minskade kostnader, och marginalerna blir större.
Allt hänger ihop. Det socialt kulturella, det ekonomiska och det tekniska. Och ökade marginaler på ett område leder till vinster på ett annat, om man bara väljer att se, istället för att bortse. Jakten på marginaler inom ett område, mitt område, är att likna vid egoism. Och på samma sätt som egoistens omsorg om sig och individuella jakt på lycka, ekonomiska fördelar och teknisk komfort leder till dålig stämning hos dem på vars bekostnad lyckan och nöjdheten uppnå. På samma sätt ökar risken att alla blir olyckliga, att problemen i samhället hopar sig och ekonomin som helhet krymper. Allt hänger ihop. Jakten på minskade marginaler, effektivitet och ständigt ökad prestation är en negativ spiral.
Nyckeln till ökad generell lycka och samhälleligt välstånd stavas, hållbarhet. Och vägen till långsiktig hållbarhet går via värnandet av marginalerna som finns överallt. Genom att låta marginalerna vara, genom att ge, att vara generös, får man. Det går på tvärs mot det sunda förnuftet, ändå vet alla att det fungerar. Det är så, även om man kanske inte tror det.
Det är så! Inte bara för att jag säger det. Det är så. Vi behöver marginaler, alla utan undantag!
fredag 23 mars 2012
Skrivarmödor
Skrivande är en känslig verksamhet. Har erfarit det under veckan som gått. Plötsligt öppnade sig ett fönster av tid. En möjlighet. Tid att skriva. Dyrbar tid. Fyra dagar utan krav, och plötsligt växte det fram krav. Plötsligt var det en massa annat som kom emellan. Kravfylld kravlöshet. Inre krav. Krav att hantera kravlösheten. Förödande, ändå inget att fästa sig vid. Så är skrivandets vardag.
Skrivande är å ena sidan ett flöde, en framvällande kraft som inte kan hindras. De bara finns där. Tankar som vill ut, som ansamlas, bråkar och läggs till varandra inne i huvudet. Tankar som anrikas och som måste släppas ut, för att få ro. Skrivande är, å ena sidan, en process som drivs av sin egen kraft, som lever sitt eget liv. Tankar som ömsom förstärker varandra, ömsom förvirrar och tar ut varandra. Tankar som dyker upp när man minst anar det. Tankar som ställer allt man trott på, på ända. Blandat med befriande, förlösande tankar. Ett myller. Ett vardagligt bakgrundsbrus, att hämta inspiration från, att omforma och skapa något av.
Å andra sidan är skrivande inget man kan ta för givet. Inspiration är ett bräckligt fundament att bygga sin identitet på. För rätt som det är, när man behöver den som mest. När det är här och nu som gäller, då sviker den. Inspirationen. Skrivande är å andra sidan ändlös tid framför datorn, på promenad, i väntan. På vad? På flödet, av tankar. På inspiration. Och ju mer och ju ihärdigare man väntar, desto mindre av det man vill ha och behöver kommer.
Bara att acceptera. Bara att vända blad och gå vidare. Bara att fortsätta skriva. Tränga igenom vallen, bryta hindren. För de finns huvudsakligen inne i huvudet. Barriären mellan inspiration och fritt flöde av tankar, och idetorka är hårfin. Den är imaginär. Tunn som en såpbubbla, men stark som betong.
Acceptera måste man även, att allt inte går att planera för. Omvärlden, livet, allt det man inte rår över pockar, rätt som det är på uppmärksamhet. När man minst anar det dyker det upp saker som måste hanteras, vare sig man vill eller ej. Ingen människa är en ö. Till människans mest fundamentala egenskaper är att hen är ett slags kommunicerande kärl. Jag står i förbindelse med du, vi utbyter tankar, erfarenheter och påverkar varandra. Graden av närhet till den andra spelar roll här, men även avlägsna människor kan hindra eller förstärka skrivprocessen.
Jakten på och strävan efter kontroll är förödande för skrivandet. Lika lite som flyktlinjer kan beställas fram kan skrivande tas för givet. Skrivande, förmågan till författande, finns där bara. Plötsligt händer det. Och då gäller det att fånga det i flykten.
Därför tar jag helg nu. En dag kvar att spela på. En dag att få ordning på artikeln som ska vara klar att sända iväg innan sommaren. En dag av fyra. Det kan räcka. Om man vara inte får panik. Om man vara låter livet ha sin gilla gång. Därför tar jag helg nu. Njuter av ett glas vin i solen. Åker till Danmark. Tänker inte mer på allt som inte blev som jag hoppades. Odlar och bejakar tacksamheten över att jag har en plats att sätta helt andra tankar på plats. Fria tankar, utan krav på akademisk stringens. Angelägna tankar, gripna i luften.
Tacksam för att ha läsare. För kommentarerna jag får. För att det är vår. För livet. Allt!
Skrivande är å ena sidan ett flöde, en framvällande kraft som inte kan hindras. De bara finns där. Tankar som vill ut, som ansamlas, bråkar och läggs till varandra inne i huvudet. Tankar som anrikas och som måste släppas ut, för att få ro. Skrivande är, å ena sidan, en process som drivs av sin egen kraft, som lever sitt eget liv. Tankar som ömsom förstärker varandra, ömsom förvirrar och tar ut varandra. Tankar som dyker upp när man minst anar det. Tankar som ställer allt man trott på, på ända. Blandat med befriande, förlösande tankar. Ett myller. Ett vardagligt bakgrundsbrus, att hämta inspiration från, att omforma och skapa något av.
Å andra sidan är skrivande inget man kan ta för givet. Inspiration är ett bräckligt fundament att bygga sin identitet på. För rätt som det är, när man behöver den som mest. När det är här och nu som gäller, då sviker den. Inspirationen. Skrivande är å andra sidan ändlös tid framför datorn, på promenad, i väntan. På vad? På flödet, av tankar. På inspiration. Och ju mer och ju ihärdigare man väntar, desto mindre av det man vill ha och behöver kommer.
Bara att acceptera. Bara att vända blad och gå vidare. Bara att fortsätta skriva. Tränga igenom vallen, bryta hindren. För de finns huvudsakligen inne i huvudet. Barriären mellan inspiration och fritt flöde av tankar, och idetorka är hårfin. Den är imaginär. Tunn som en såpbubbla, men stark som betong.
Acceptera måste man även, att allt inte går att planera för. Omvärlden, livet, allt det man inte rår över pockar, rätt som det är på uppmärksamhet. När man minst anar det dyker det upp saker som måste hanteras, vare sig man vill eller ej. Ingen människa är en ö. Till människans mest fundamentala egenskaper är att hen är ett slags kommunicerande kärl. Jag står i förbindelse med du, vi utbyter tankar, erfarenheter och påverkar varandra. Graden av närhet till den andra spelar roll här, men även avlägsna människor kan hindra eller förstärka skrivprocessen.
Jakten på och strävan efter kontroll är förödande för skrivandet. Lika lite som flyktlinjer kan beställas fram kan skrivande tas för givet. Skrivande, förmågan till författande, finns där bara. Plötsligt händer det. Och då gäller det att fånga det i flykten.
Därför tar jag helg nu. En dag kvar att spela på. En dag att få ordning på artikeln som ska vara klar att sända iväg innan sommaren. En dag av fyra. Det kan räcka. Om man vara inte får panik. Om man vara låter livet ha sin gilla gång. Därför tar jag helg nu. Njuter av ett glas vin i solen. Åker till Danmark. Tänker inte mer på allt som inte blev som jag hoppades. Odlar och bejakar tacksamheten över att jag har en plats att sätta helt andra tankar på plats. Fria tankar, utan krav på akademisk stringens. Angelägna tankar, gripna i luften.
Tacksam för att ha läsare. För kommentarerna jag får. För att det är vår. För livet. Allt!
Kulturvetenskapliga utmaningar IV
En annan viktig utmaning som kulturvetenskapen står inför och har att hantera handlar om typen av kunskap, och har med synen och efterfrågan på kunskapen att göra. Utmaningen är huvudsakligen pedagogisk. Det handlar om hur man presenterar resultatet av forskningen, och om hur det tas emot och värderas.
Akademin är en fascinerande plats på många sätt. Det är en guldgruva för kulturvetaren, vilket är en del av problemet, för det tar fokus från budskapets spridande i samhället. Som kulturvetare har man att hantera en massa olika aspekter och problem, som andra vetenskaper varken har redskap att hantera eller behöver bry sig om, vilket gör att de helt naturligt kan lägga all kraft på framförandet, på förmedlingen av kunskap. Det är en viktig del av utmaningen.
Problemet kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt handlar om och har med tidsperspektivet och synen på studieobjektet att göra. Kulturvetenskaplig kunskap är adresserad till och intervenerar direkt i människors liv. Kulturvetaren både undersöker och kommunicerar utan mellanhänder med sitt studieobjekt. Det är anledningen till att kulturvetenskap handlar om förändring. Om man blottlägger och benar upp ett kulturellt problem, och om man kan presentera resultatet på ett sätt som gör att det blir begripligt för dem det angår (vilket jag ser som en kulturvetenskaplig värdemätare) ökar möjligheten för människor att göra något åt problemet. Detta ser jag som kulturvetarens uppdrag, att producera kunskap som kan användas för att skapa förutsättningar för förändring av kultur. Men då gäller det att denna syn är tydligt kommunicerad och även accepterad i samhället.
Som sagt, kultur är inte, den blir. Och det är förutsättningarna för och logiken bakom blivandet, eller förändringen, som studeras av kulturvetaren. Problemet är att det finns en utbredd uppfattning i samhället om att kunskap är en och den samma, överallt. Detta leder till uppfattningen att resultatet av naturvetenskaplig forskning och kulturvetenskaplig kan hanteras och användas på samma sätt. Men så är inte fallet, av uppenbara och ovan angivna skäl. För naturvetaren kan inte tala med sitt studieobjekt, med undantag möjligen för psykiatrikern som forskar om psyket. Fysikerns relation till det man studerar är väsensskilt från kulturvetarens, som lever i och med och som själv är en del av det hen studerar. Detta förhållande borde uppmärksammas mycket mer, först och främst av kulturvetare, men även ute i samhället.
Tyvärr är denna skillnad, eftersom den även är relaterad till och har med makt och inflytande att göra, svår att hantera. Det finns till exempel en hel del enkla poänger att hämta hem och det går att få snabb uppmärksamhet, genom att falla till föga och ge efter för allmänhetens förväntningar på vetenskapen. Det går utmärkt att ge människor vad de vill ha, istället för vad de behöver. Bryr man sig bara om uppmärksamhet och vill man bara sola sig i glansen är det hur enkelt som helst att nå det målet. Allmänheten hungrar efter vetenskaplig bekräftelse och vill inget hellre än att forskning ska visa, till exempel att det är skillnad på män och kvinnor eller vad det nu kan handla om. Och det finns hur många kanaler som helst att nå ut med denna typ av kunskap. Medierna älskar forskare som kan ge enkla och entydiga svar.
Den som accepterar enhetstanken, synen på kunskap och sanning som något universellt och entydigt, har mycket att vinna på det. Kulturvetaren står här inför ett delikat val, å ena sidan lockelsen av ära och berömmelse, å andra tillfredsställelsen av att vara sann mot sitt eget arbete. Antingen ge människorna vad de vill ha, enkla och tydliga svar. Eller ge dem vad de behöver för att förändra samhället och kulturen.
Jag vet vad jag väljer, men förstå om andra gör andra val. Det ligger i linje med min syn på kunskap, som något föränderligt. Kultur upprätthålls i och genom kollektiva förhandlingar. Kultur uppstår i och resultatet av samtliga relationer i ett givet sammanhang. Kultur kan alltid se annorlunda ut. Alltså kan man inte hävda med bestämdhet att det som är och som accepteras av allmänheten är fel, man kan bara visa och hur det skulle kunna se annorlunda ut. Häri ligger både en del av charmen i ämnet kulturvetenskap, och en viktig utmaning för ämnet.
Förstår vi detta, och kan vi hantera det, då har vi kommit en bra bit på väg mot ett samhälle där relationen mellan kunskap och makt har synliggjorts och där arbetet med förändring underlättats.
Akademin är en fascinerande plats på många sätt. Det är en guldgruva för kulturvetaren, vilket är en del av problemet, för det tar fokus från budskapets spridande i samhället. Som kulturvetare har man att hantera en massa olika aspekter och problem, som andra vetenskaper varken har redskap att hantera eller behöver bry sig om, vilket gör att de helt naturligt kan lägga all kraft på framförandet, på förmedlingen av kunskap. Det är en viktig del av utmaningen.
Problemet kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt handlar om och har med tidsperspektivet och synen på studieobjektet att göra. Kulturvetenskaplig kunskap är adresserad till och intervenerar direkt i människors liv. Kulturvetaren både undersöker och kommunicerar utan mellanhänder med sitt studieobjekt. Det är anledningen till att kulturvetenskap handlar om förändring. Om man blottlägger och benar upp ett kulturellt problem, och om man kan presentera resultatet på ett sätt som gör att det blir begripligt för dem det angår (vilket jag ser som en kulturvetenskaplig värdemätare) ökar möjligheten för människor att göra något åt problemet. Detta ser jag som kulturvetarens uppdrag, att producera kunskap som kan användas för att skapa förutsättningar för förändring av kultur. Men då gäller det att denna syn är tydligt kommunicerad och även accepterad i samhället.
Som sagt, kultur är inte, den blir. Och det är förutsättningarna för och logiken bakom blivandet, eller förändringen, som studeras av kulturvetaren. Problemet är att det finns en utbredd uppfattning i samhället om att kunskap är en och den samma, överallt. Detta leder till uppfattningen att resultatet av naturvetenskaplig forskning och kulturvetenskaplig kan hanteras och användas på samma sätt. Men så är inte fallet, av uppenbara och ovan angivna skäl. För naturvetaren kan inte tala med sitt studieobjekt, med undantag möjligen för psykiatrikern som forskar om psyket. Fysikerns relation till det man studerar är väsensskilt från kulturvetarens, som lever i och med och som själv är en del av det hen studerar. Detta förhållande borde uppmärksammas mycket mer, först och främst av kulturvetare, men även ute i samhället.
Tyvärr är denna skillnad, eftersom den även är relaterad till och har med makt och inflytande att göra, svår att hantera. Det finns till exempel en hel del enkla poänger att hämta hem och det går att få snabb uppmärksamhet, genom att falla till föga och ge efter för allmänhetens förväntningar på vetenskapen. Det går utmärkt att ge människor vad de vill ha, istället för vad de behöver. Bryr man sig bara om uppmärksamhet och vill man bara sola sig i glansen är det hur enkelt som helst att nå det målet. Allmänheten hungrar efter vetenskaplig bekräftelse och vill inget hellre än att forskning ska visa, till exempel att det är skillnad på män och kvinnor eller vad det nu kan handla om. Och det finns hur många kanaler som helst att nå ut med denna typ av kunskap. Medierna älskar forskare som kan ge enkla och entydiga svar.
Den som accepterar enhetstanken, synen på kunskap och sanning som något universellt och entydigt, har mycket att vinna på det. Kulturvetaren står här inför ett delikat val, å ena sidan lockelsen av ära och berömmelse, å andra tillfredsställelsen av att vara sann mot sitt eget arbete. Antingen ge människorna vad de vill ha, enkla och tydliga svar. Eller ge dem vad de behöver för att förändra samhället och kulturen.
Jag vet vad jag väljer, men förstå om andra gör andra val. Det ligger i linje med min syn på kunskap, som något föränderligt. Kultur upprätthålls i och genom kollektiva förhandlingar. Kultur uppstår i och resultatet av samtliga relationer i ett givet sammanhang. Kultur kan alltid se annorlunda ut. Alltså kan man inte hävda med bestämdhet att det som är och som accepteras av allmänheten är fel, man kan bara visa och hur det skulle kunna se annorlunda ut. Häri ligger både en del av charmen i ämnet kulturvetenskap, och en viktig utmaning för ämnet.
Förstår vi detta, och kan vi hantera det, då har vi kommit en bra bit på väg mot ett samhälle där relationen mellan kunskap och makt har synliggjorts och där arbetet med förändring underlättats.
torsdag 22 mars 2012
Rapport från: Green Factory-möte, i Värö
Var på ett högintressant möte i tisdags (inte ofta man kan skriva så), på Södra Cells kontor i Värö. Mötet arrangerades av Green Factory, som är en avknoppning av Innovatum och ett samarbete mellan företag i VG-regionen och Högskolan Väst, kring frågor om hållbarhet. Kastades in i en pågående diskussion om ett antal utmaningar som, i detta fall Södra Cell stod inför (och det fick mig att tänka kring utmaningar för Kulturvetenskapen). Utmaningen handlade om nya produkter, möjliga utvecklingsvägar som företaget ville få belyst av människor med olika kunskaper och kompetenser.
En guldgruva för mig som kulturvetare, bara att vara där och få ta del av diskussionerna. Jag lärde mig otroligt mycket, om olika saker. Och som det verkade kunde även jag tillföra nya perspektiv på frågorna som kom upp. Kände mig lyssnad på och respektfullt bemött. Samtidigt som mötet fick mig att tänka på utmaningarna som presenterats i tidigare bloggposter. Det är på inget sätt självklart att det fungerar att samarbeta, och att samtala är som bekant svårt. Därför var det både roligt och hoppingivande att få känna sig som en viktig deltagare, även om konceptet och formerna för samverkan kan utvecklas.
Särskilt spännande var det att få inblick i fabriken och tillverkningsprocessen. Det bestående intrycket kan sammanfattas med tre ord: Flöden, flöden och flöden. Och det är ju på inget sätt främmande för mig som kulturvetare. Lastbilar kom i en strid ström. Stockar lastades av och dirigerades, antingen till sågverket för att bli brädor och virke till husbyggen och annat, eller till flisverket för vidare distribution till massafabriken. Vattnet som är nödvändigt för att hålla processen igång hämtas från Viskan, och för att produktionen skall bli hållbar krävs att man hushållar med råvaran, eller mediet, för framställningen av pappersmassan.
Imponerad av hur mycket man tvingats beakta och av vidden av problem som lösts med hjälp av tekniskt kunnande, kom jag så till workshopen där fokus låg på produktutveckling. Men jag kunde inte släppa detta. Tacksam för Flyktlinjer och möjligheten att tänka högt, om viktiga saker. För här finns mycket att lära för kulturvetenskapen, och insikter att tillföra. Men för att nå dit krävs ett annat samtalsklimat och en lite annorlunda syn på varandras kompetenser och på kunskap.
Har varit i kontakt med ingenjörer i olika sammanhang, och är alltid lika imponerad över deras entusiasm och väl utvecklade förmåga att lösa problem av allehanda slag. Den bilden bekräftades av genomgången i fabriken i Värö. Men min poäng i denna typ av sammanhang är att problembilden som teknikerna står inför är komplicerad, vilket ställer speciella krav på förmågor och kunskaper för att kunna lösas. Här har kulturvetaren förmodligen lite att tillföra, förutom ny-tänkande då, för att man kommer från ett helt annat håll med helt andra tanketraditioner. Viktigt så klart. Men kulturvetarens problem är sällan komplicerade. Däremot är de komplexa, och det kräver en lite mer ödmjuk inställning.
Just detta med skillnaden mellan komplex och komplicerad är lätt att missa, och den är också svår att förklara. Speciell för någon som har stort självförtroende efter att ha löst otaliga tekniskt komplicerade problem. Kulturella problem är dock komplexa, och för att lösas krävs andra angreppssätt.
Dessa tankar aktualiserades i workshopen. För jag insåg snart att problemet med hållbarhet är tvådelat. Dels krävs nya tekniska lösningar och sinnrika system för att ta hand om materialflöden och utnyttja tillgängliga resurser på effektivast möjliga sätt. Det är så klart viktigt, och där behövs teknisk kompetens och ingenjörskunnande, för där står man inför komplicerade problem. Dels krävs kunskap om kunderna som ska köpa produkterna och administrera flödena av material. Och här står man inför komplexa problem. För kultur är som bekant inte sällan motsägelsefullt. Människor tänker och talar om ett, men gör ett annat. Människor ändrar sig, nyckfullt och är sällan helt igenom logiska. Då är man inte hjälpt av kunskap om hur komplicerade processer fungerar. Där krävs kulturvetenskaplig kompetens.
Båda systemen finns och verkar idag parallellt, och för att nå hållbarhet menar jag att de behöver integreras mer, Vad som krävs är mer samarbeten och ökad förståelse för dels skilda problembilder och logiker hos de olika systemen, dels förståelse för skillnaderna i kunskapssyn (och inte minst ifråga om makt och inflytande) mellan ingenjörer och kulturvetare.
Om kundernas beteende ändras behöver man kanske inte lika mycket tekniska lösningar. Ibland kan det vara en mycket mer framkomlig väg att gå, om det är långsiktig hållbarhet man vill ha/nå. Och då krävs en ödmjukhet inför uppdraget och en vilja att lyssna på varandra, från båda håll. Ingen äger frågan. Samhället är ett flöde och ett resultat av samverkan.
Tillsammans, så där. Svårt att komma förbi det ordet. Tillsammans, blir vi alla till i och genom processer av blivande som alltid inbegriper fler än en (oavsett vad vi talar om) men färre än många, komponenter. Förstår vi det och agerar ömsesidigt i enlighet med den insikten, då har vi kommit en lång bit mot målet: Ett hållbart samhälle.
En guldgruva för mig som kulturvetare, bara att vara där och få ta del av diskussionerna. Jag lärde mig otroligt mycket, om olika saker. Och som det verkade kunde även jag tillföra nya perspektiv på frågorna som kom upp. Kände mig lyssnad på och respektfullt bemött. Samtidigt som mötet fick mig att tänka på utmaningarna som presenterats i tidigare bloggposter. Det är på inget sätt självklart att det fungerar att samarbeta, och att samtala är som bekant svårt. Därför var det både roligt och hoppingivande att få känna sig som en viktig deltagare, även om konceptet och formerna för samverkan kan utvecklas.
Särskilt spännande var det att få inblick i fabriken och tillverkningsprocessen. Det bestående intrycket kan sammanfattas med tre ord: Flöden, flöden och flöden. Och det är ju på inget sätt främmande för mig som kulturvetare. Lastbilar kom i en strid ström. Stockar lastades av och dirigerades, antingen till sågverket för att bli brädor och virke till husbyggen och annat, eller till flisverket för vidare distribution till massafabriken. Vattnet som är nödvändigt för att hålla processen igång hämtas från Viskan, och för att produktionen skall bli hållbar krävs att man hushållar med råvaran, eller mediet, för framställningen av pappersmassan.
Imponerad av hur mycket man tvingats beakta och av vidden av problem som lösts med hjälp av tekniskt kunnande, kom jag så till workshopen där fokus låg på produktutveckling. Men jag kunde inte släppa detta. Tacksam för Flyktlinjer och möjligheten att tänka högt, om viktiga saker. För här finns mycket att lära för kulturvetenskapen, och insikter att tillföra. Men för att nå dit krävs ett annat samtalsklimat och en lite annorlunda syn på varandras kompetenser och på kunskap.
Har varit i kontakt med ingenjörer i olika sammanhang, och är alltid lika imponerad över deras entusiasm och väl utvecklade förmåga att lösa problem av allehanda slag. Den bilden bekräftades av genomgången i fabriken i Värö. Men min poäng i denna typ av sammanhang är att problembilden som teknikerna står inför är komplicerad, vilket ställer speciella krav på förmågor och kunskaper för att kunna lösas. Här har kulturvetaren förmodligen lite att tillföra, förutom ny-tänkande då, för att man kommer från ett helt annat håll med helt andra tanketraditioner. Viktigt så klart. Men kulturvetarens problem är sällan komplicerade. Däremot är de komplexa, och det kräver en lite mer ödmjuk inställning.
Just detta med skillnaden mellan komplex och komplicerad är lätt att missa, och den är också svår att förklara. Speciell för någon som har stort självförtroende efter att ha löst otaliga tekniskt komplicerade problem. Kulturella problem är dock komplexa, och för att lösas krävs andra angreppssätt.
Dessa tankar aktualiserades i workshopen. För jag insåg snart att problemet med hållbarhet är tvådelat. Dels krävs nya tekniska lösningar och sinnrika system för att ta hand om materialflöden och utnyttja tillgängliga resurser på effektivast möjliga sätt. Det är så klart viktigt, och där behövs teknisk kompetens och ingenjörskunnande, för där står man inför komplicerade problem. Dels krävs kunskap om kunderna som ska köpa produkterna och administrera flödena av material. Och här står man inför komplexa problem. För kultur är som bekant inte sällan motsägelsefullt. Människor tänker och talar om ett, men gör ett annat. Människor ändrar sig, nyckfullt och är sällan helt igenom logiska. Då är man inte hjälpt av kunskap om hur komplicerade processer fungerar. Där krävs kulturvetenskaplig kompetens.
Båda systemen finns och verkar idag parallellt, och för att nå hållbarhet menar jag att de behöver integreras mer, Vad som krävs är mer samarbeten och ökad förståelse för dels skilda problembilder och logiker hos de olika systemen, dels förståelse för skillnaderna i kunskapssyn (och inte minst ifråga om makt och inflytande) mellan ingenjörer och kulturvetare.
Om kundernas beteende ändras behöver man kanske inte lika mycket tekniska lösningar. Ibland kan det vara en mycket mer framkomlig väg att gå, om det är långsiktig hållbarhet man vill ha/nå. Och då krävs en ödmjukhet inför uppdraget och en vilja att lyssna på varandra, från båda håll. Ingen äger frågan. Samhället är ett flöde och ett resultat av samverkan.
Tillsammans, så där. Svårt att komma förbi det ordet. Tillsammans, blir vi alla till i och genom processer av blivande som alltid inbegriper fler än en (oavsett vad vi talar om) men färre än många, komponenter. Förstår vi det och agerar ömsesidigt i enlighet med den insikten, då har vi kommit en lång bit mot målet: Ett hållbart samhälle.
Kulturvetenskapliga utmaningar III
Det finns inte ett sätt att bedriva vetenskap. Lika lite som det finns ett sätt att organisera ett samhälle på. Det finns heller inte ett enda sätt att se på sanning. Minst tre sätt finns. Korrespondens (att iakttagelser av, stämmer överens med, världen), Koherens (att utsagorna om världen hänger ihop logiskt) och Pragmatisk (att det fungerar) definition av sanning. Alla tre behövs för att vi människor skall få kunskap om världen och insikt i hur man kan arbeta med förändring. Inget är bättre än det andre, per definition. Alla är bra till olika saker, och kan kombineras på olika sätt.
Att det inte finns ett och ett enda sätt att se på sanning. Om det råder inte konsensus. Tvärt om är det vanligast att man utgår från att det just finns ett sätt. Ett enda sätt, att sanning alltid och överallt är något otvetydigt. Lite ligger det i definitionen av begreppet. Sanning som den definieras i akademin och samhället blir ofta till ett cirkelresonemang. Det är sant för att det är sant, och är det inte sant (enligt gällande definition) ja då är det osant. Och det är så klart en utmaning för en vetenskap som jobbar, bland annat med, sanningsbegreppet.
Kulturvetenskapen reflekterar inte bara över världen, utan även över arbetet med att söka kunskap om världen. Och med makten som går att knyta till sanningsanspråken. Den som är i sanningen, som äger sanningen hen får makt. För med någon som är övertygad om att dennes åsikt/synpunkt/förklaring är sann och som dessutom har stöd från andra, är det svårt att resonera. Antingen håller med eller också uppfattas man som en motståndare. Det ser jag som en utmaning, inte som ett problem. Det är en pedagogisk utmaning för ämnet kulturvetenskap. Att övertyga om att finns poänger och tydliga vinster med att förhålla sig lite mindre kategoriskt till begreppet sanning. Och det är samtidigt en viktig poäng att göra, det enda vi överhuvudtaget kan diskutera är begreppet sanning. Verkligheten, den är som den är oavsett hur man väljer att se på den.
Vill därför hänvisa till et för mig viktigt citat från Foucault, hämtat från hans installationstal till College de France, Diskursens ordning. Han säger där, på sidan 38 (i Symposions utgåva från 1993).
Fyra begrepp bör alltså tjäna som analysens regulativa princip: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Som synes har var och en av dem sina motsatta termer: händelse står i motsats till skapelse, serie till enhet, regelbundenhet till originalitet och möjlighetsvillkor till betydelse.
Här finns något viktigt att arbeta med som jag ser det. En väg att gå för att möta kulturvetenskapliga utmaningar som rör sanning. Med inspiration från Foucault skulle man kunna försöka integrera ovanstående fyra ledord i det analytiska arbetet just för att göra sig medveten om världens självorganisering. För det är vad det handlar om. Självorganisering. Människan är enastående, om hon får säga det själv. Men hon är ändå bara ett resultat av evolutionen, och vi kan inte bemästra världen.
Människa tror möjligen att att hen kan styra och reglera riktningen på världens blivande, men det har vi gång på gång fått oss bevisat att vi inte kan. En nyckel till hållbarhet tror jag är att inse just det, att vi är duktiga, fantastiska, men vi har begränsningar. Och ifråga om sanning och ansvar för världen som helhet finns det många poänger med att iaktta ödmjukhet. Hybris brukar straffa sig. Och för att nå dit, utan att konstruera en helt ny världsbild. För det behövs inte, steget som behöver tas är relativt litet. Men viktigt! För att närma sig en alternativ och mer användbar definition av sanning och en mer adekvat syn på världen skulle man kunna jobba mer med följande utgångspunkter.
Händelse, först skulle kunna användas istället för tankar på skapelse. Det finns ingen punkt varifrån allt annat härstammar och kan härledas från. Bara parallella tillblivelser, interaktion och, ja händelser. Det händer en hel det, hela tiden, överallt. Och det kan man iaktta. Det är det viktiga, det som händer. Inte det som myller av interageranden och slumpvisa samband som leder fram till att just det eller detta händer. Det borde inte vara så svårt att lära sig se händelsen, istället för skapelse. Jag menar, teleologiska förklaringar accepteras ju sällan, ändå. I andra sammanhang, så det borde gå att överge den tanken även ifråga om sanning.
Serie, borde kunna fungera som alternativ till uppfattningar om att det finns enhet i världen. Ingen tvekan om att det finns sammanhållning. Och bara för att man tänker händelse, istället för skapelse, betyder inte att man frångår alla tankar på sammanhållning i världen. Detta sätt att se på saken, att se serier där man tidigare såg organiska samband, öppnar upp och ökar chansen att verka för mångfald. För det sätter fokus på här och nu. Vilka händelser krävs för att vi skall uppfatta serier, istället? Vad behövs för att hålla ihop, för det är aldrig en självklarhet. Alla typer sammanhållning kräver motivering, om man väljer att se på saken med Foucaults perspektiv. Denna syn underlättar arbetet med förändring, om tillräckligt många vill. För bara för att världen frambringas i och genom seriella händelser, betyder inte att allt flyter. Betänk att inget har förändrats, där ute, bara synen på världen.
Regelbundenhet, den synen följer ur de båda andra och motsvarar i Foucaults tankevärld alla uttryck för originalitet. Allt blir till i en icke-linjär process, i och genom serier av händelser. Men eftersom slumpens utfall aldrig fördelas jämnt uppstår det alltid mer eller mindre regelbundenheter i linjerna av blivande. Och det brukar förväxlas med originalitet, men det är lika fullt en synvilla. Eller, låt mig omformulera för att inte trampa någon på tårna. Vi har mycket att vinna på att välja att se på världen på detta sätt. För det handlar alltid om val, ändå. Mänsklighetens historia är en provkarta på olika val att se på världen, och dessa har förändrats tidigare och kan följaktligen förändras igen. Om tillräckligt många vill, så klart.
Möjlighetsvillkor, slutligen, skulle kunna fungera som alternativ till sökandet efter betydelser. Och det är så jag ser på mitt vetenskapliga uppdrag. När jag undersöker kultur, då letar jag inte efter sanningen, jag letar efter orsaker och rimliga förklaringar till att det är på det sättet, och inte på detta. Jag undersöker förutsättningarna för förändring, i riktning ökad mångfald, jämställdhet eller ett mer långsiktigt hållbart samhälle.Det är mitt val. Inom andra vetenskaper har man gjort andra val. Åter till Foucault, som fortsätter med följande ord,
De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har på det hela taget dominerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser.
Detta är en viktig utmaning, men den borde inte vara så himla svår. Det borde inte vara något problem att förändra synen på världen. Jag menar, inget annat har ju förändrats. Världen är den samma. Fysikens modeller fungerar på exakt samma sätt. Världen blir bara lite mer begriplig, och förståelsen för vad som går att förändra ökar. Och förändra vårt sätt att leva, det verkar alla vara överens om att vi måste. Här finns ett verktyg som kan användas i det arbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)