Det finns inget facit

Som lärare på högskolan ser jag en oroande utveckling bland studenterna jag möter. Allt fler vill problematiskt nog slippa ta eget ansvar för sitt lärande. Med ledning av frågorna jag får om tentor och uppsatser märker jag att många tänker sig att det finns ett slags facit och att det är min uppgift att tala om hur det ser ut. Även efter att jag förklarat att något sådant inte existerar är det med den inställningen till arbetet som de jobbar vidare. Och när jag inte talar om vad man ska skriva i uppsatsernas olika delar utan förklarar hur man bör tänka, för att man på egen hand ska kunna utveckla den nya kunskap som alla vetenskapliga uppgifter ytterst handlar om, finns alltid en risk att jag drar på mig kritik för att jag inte ger studenterna vad de önskar sig. Lärande och förmågan att tänka kritiskt fungerar som en muskel, den förtvinar om den inte används, så oviljan att ta ansvar och föreställningen om att det finns ett facit är djupt problematisk. 

Önskan att slippa göra saker kan i och för sig främja kreativitet och den där egenheten har genom mänsklighetens historia också drivit innovation. Men strävan efter bekvämlighet går ut över kvaliteten i lärandet och leder även till att förmågan att tänka kritiskt utarmas, vilket lätt blir en ond cirkel efter som det därmed blir ännu svårare att motstå fallenheten att söka enkla lösningar. Övertygelsen om att det finns ett facit är utbredd i samhället, och tror man det existerar något sådant förstår jag varför man vill ha tillgång till det. Jag förstår även att man tänker sig att vägen går att effektivisera och att forskning handlar om att plocka fram fakta. Men det är varken så som verkligheten eller kunskapen fungerar, så den där föreställningen leder fel, oavsett hur mänga som tänker och agerar på det sättet. Ska vi kunna hantera tillvarons alla risker och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi göra upp med villfarelsen. 

Vad händer med kunskapen och den kollektiva förmågan att hantera resultatet av forskares arbete om allt fler intresserar sig allt mindre för sitt eget lärande och accepterar tanken att google via ett musklick tillhandahåller alla svar som mänskligheten kan tänkas behöva? Den frågan har redan besvarats, i och med att Donald Trump fick väljarnas förtroende att leda USA en andra gång. Vårt eget land rör sig i samma riktning, men eftersom Sverige en gång i tiden hade ett av världens bästa utbildningssystem och eftersom många av oss som fostrades till demokratiskt sinnade medborgare i den skolan fortfarande inte har blivit så pass gamla att vi slutat bry oss om vad som händer med samhället, finns det här fortfarande ett inbyggt motstånd mot en sådan förödande utveckling. Vetenskapen utmanas dock idag av allt fler aktörer som är mer intresserade av att få som de önskar än att underkasta sig omaket som det innebär att lära och utveckla kunskap. Därför utarmas det där skyddet snabbt och efterfrågan på populistiska ledare ökar. 

Eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där förståelsen för vetenskap och forskningskompetens är hög och vida spridd och där kunskapen faktiskt respekteras blir det i samhällen där det motsatta gäller lätt för ledare med totalitära ambitioner att sprida villfarelsen (som bland annat J D Vance gör i USA), att forskarna och lärarna är fienden. Och när den uppfattningen väg slagit rot i det allmänna medvetandet framstår populisterna för allt fler som frälsare eller friska fläktar i politiken. Det som utmärker både kunskapen, demokratin och även meritokratin är att ingen äger eller kontrollerar egenskaperna. I ett samhälle där medborgarna inte förstår hur kunskap fungerar och vad som krävs av den som vill lära sig saker är sårbart och kommer förr eller senare att gå under.

På samma sätt som det inte finns något facit i forskning och högre utbildning saknas det garantier för att demokratin kommer att överleva. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men en sak vet vi: öppna, demokratiska kunskapssamhällen står och faller med den breda allmänhetens engagemang för utbildning och forskning samt det samhälle som alla är beroende av. Förutsättningen för demokratin som Sverige gick med i NATO för att försvara är att folket visar förståelse för komplexiteten i uppdraget och respekterar det faktum att framtiden är fundamentalt öppen. Utan kollektivt ansvar för samhället och gemensamt intresse för utvecklingen av ny, aktuell och inte minst relevant kunskap, (som är något annat än fakta) blir vi alla utlämnade till förföriska ledare och företrädare för olika särintressen. 

Det kanske låter som att jag skyller på studenterna, men jag ser dem snarare som offer för den produktionslogik och resultatfixering som idag dikterar villkoren även för forskningen. När högskolans verksamhet styrs av ett växande antal chefer som ser pengar som målet för verksamheten, snarare än som ett medel för lärande och kunskapsutveckling, går det varken att värna kunskapen eller skapa förutsättningar för lärande. Det är svårt att uttala sig om ifall den kunskapsvidriga idén att lösningen på kunskapskrisen är fler chefer är en konsekvens av NPM – alltså ytterst ett resultat av strävan att effektivisera förvaltningen av samhället – eller om NPM är en konsekvens av att cheferna blir fler och att enda sättet för en chef att motivera sin position (och sin lön samt makt) är att kunna visa på mätbara resultat som ständigt förbättras, är omöjligt att uttala sig om. Oavsett hur det är med den saken är vi alla offer för den kultur som växer fram mellan oss medan vi är fullt upptagna med annat. Därför har vi ett kollektivt ansvar att göra vad vi kan för att bryta det mönster vi sitter fast i genom att lära oss se och acceptera problemet, vilket är en rörelse som måste börja i skolan.

Som lärare tvingas man idag välja om man ska värna kunskapen eller sin egen anställning, för i det produktionsorienterade utbildningssystem som vi skapat går det inte att göra både och. Värnar man kunskapen riskerar man att bli av med jobbet, och är man lojal mot cheferna och håller genomströmningen och produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå handlar ens arbete inte om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så hur man än gör är man en förlorare, om det är kunskapen man är intresserad av. När studenter och allt fler forskare tänker sig att det finns en best practice, ett enda rätt svar eller något slags facit, framstår det som slöseri med tid att sitta och kämpa med en text som sedan får kritik. Men poängen med det jag skriver om här är att det inte är lärarens fel. Det existerar nämligen inget facit i den snabbt föränderliga verklighet som vi alla lever i. Verkligheten är det närmaste ett facit vi kommer, men den är komplex och föränderlig, dessutom har vi ingen direkt tillgång till den.

I min yrkesvardag möter jag allt fler studenter som uttrycker rädsla för att ha fel och ängslan över att uttrycka en egen åsikt, vilket jag ser som en konsekvens av allt som jag skrivit om ovan. ChatGPT och AI framstår i det kulturella klimat som vuxit fram som en bra lösning, vilket är tragiskt. Och det faktum att allt fler forskare använder AI för att producera texter i sin strävan efter att göra karriär gör mig bedrövad eftersom det gör det ännu svårare att värna kunskapen och nå ut med resultatet av min kulturvetenskapliga forskning. Produktionslogiken och kraven på tydligare instruktioner måste motarbetas, annars kan kunskapen inte värnas. Framtiden är och förblir mer eller mindre öppen och ska vi ha en chans att förstå och hantera detta faktum måste tanken på att det finns ett facit överges, och vi behöver bjuda motstånd mot den naiva digitaliseringen av samhället som helhet, för den banar väg för problemen som bara går att lösa med kunskap. 

Jakten på enkla lösningar och efterfrågan på ledare som tar "ansvar" får utvecklingen att röra sig i motsatt riktning. Det sättet att tänka och agera underblåser hoten mot vår existens, och skapar samtidigt efterfrågan på tydligare och mer handfast ledarskap samt fler soldater och mer vapen. Frågan är idag därför inte om det blir krig eller ej, utan om vad vi önskar oss; ett facit och "frihet" från ansvar, eller kunskap och den tillfredsställelse man får genom att övervinna svåra hinder och lära sig hantera komplexa problem samt öppna frågor utan givna svar. Bryter vi inte den onda cirkel vi alla sitter fast i just nu kommer det att bli krig, för det är kontrolltänkandets och totalitarismens oundvikliga slutpunkt. Det man tänker på och är upptagen av är nämligen det man agerar på. 

Tror man inte att det går att värna demokratin och kunskapen blir det omöjligt. Och är man övertygad om att det finns en teleologi, alltså att framtiden är given och att forskningens uppgift är att bekräfta det vi redan anser oss veta kommer man att bli dömd att tvingas till lydnad och måste antingen följa den som pekar med hela handen och säger sig veta hur det är eller den ledare som hävdar att forskare och lärare är fiender eller att hotet kommer utifrån.