Inget är som vanligt!

Livet har sin gång och det mesta är som det brukar vara. Så där har de flesta människor under den största delen av historien tänkt, och med rätta kunnat tänka. Men om vi som lever på jorden just nu tänker och agerar så underblåses de växande problem som mänskligheten förr eller senare kommer att tvingas hantera. Den kulturella förändringstakten har accelererat under hela mänsklighetens historia, men fram till mitten av 1900-talet var förändringen av tankesätt och sedvänjor långsam. Efter andra världskriget ökade förändringstakten dock snabbt. Och efter millennieskiftet, som en konsekvens av en långt driven ekonomisering och en aggressiv digitalisering av allt fler aspekter av samhället och kulturen, befinner sig mänskligheten och livet på jorden nu i helt okänd terräng. 

Ingenting är ”som vanligt” idag. Ingen kan slå sig till ro med vad man kan och vet, och den som är gammal har ingen nytta av kunskaperna som hen samlat på sig eftersom allt förändras hela tiden. Behovet av kunskap – dels om vad vetande är, dels hur forskningen som skapar kunskapen fungerar och om vad som går att säga i stöd av vetenskap – och respekt för forskningens resultat (även om det sällan är entydigt) är dock enormt! Samtidigt är efterfrågan på just den här typen av insikter problematiskt nog minimal, just eftersom allt förändras så snabbt. Idag tänker sig allt fler att man måste "hänga med" i utvecklingen för att inte halka efter. Ju äldre jag blir och ju mer kunskap jag förfogar över, desto mer övertygad blir jag, om att det är precis tvärtom! Det är övertygelsen om att man måste hänga med som driver upp förändringstakten och tvingar ut människor i den ignorans som är orsaken till att övertygelsen om att livet går sin gilla gång och att det mesta är som vanligt, kan hållas vid liv. 

Det finns en trygghet i övertygelsen om att allt är som vanligt, men eftersom den går att förknippa med så många negativa konsekvenser är den känslan bedräglig. Dessutom passiviserar sökandet efter trygghet befolkningen som behöver engagera sig för att försvara det som behöver försvaras för att saker och ting faktiskt ska kunna sägas vara "som vanligt", vilket bara kan leda till verklig trygghet om det som är "vanligt" inte ger upphov till problem längre fram. Förr sa man att kunskap är makt, men det stämmer bara i ett samhälle och en kultur där kunskapen respekteras, vilket inte är fallet idag. Den som påbörjar resan från ignorans och okunskap till ökad insikt måste utrusta sig med tålamod och vara beredd på att uppleva ökad oro, mer kunskap leder nämligen till att vidden av problemen går upp för en, vilket kan vara förlamande. Det är inte för att bli trygg på kort sikt som man ska studera, utan för att lära sig ta klokare beslut rörande framtiden. 

Viljan är en stark kraft att räkna med, även om den inte går att räkna på. Både i enskilda individers liv och på en samhällelig nivå. Utan kunskap om förutsättningarna för förändring och i avsaknad av förståelse för kulturens icke-linjära logik blir vi människor dock rön för vinden. Jag vet inte vad som ska hända framöver, men jag vet vad som är möjligt att veta om framtiden och jag har genom åren samlat på mig en massa olika typer av kunskaper om vilka risker vi människor utsätter oss för genom att tro att allt är som vanligt och att det inte spelar någon roll vad enskilda individer gör. Just eftersom framtiden är öppen går den att påverka, av det enkla skälet att det är precis det som tagit oss dit där vi är. Utvecklingens riktning drivs inte av några identifierbara lagar som gör att det går att uttala sig om vad som kommer att hända, men det finns lagar som sätter gränser för tillblivelsen. Och med kunskap om kultur och förståelse för hur kulturer och samhällen förändras går det att påverka tillblivelsens riktning på marginalen, om och när många människor vill samma sak.

Klimatförändringarna är en konsekvens av tidigare generationers önskningar, vilka gett upphov till de innovationer och vanor som orsakat problemen. Länge trodde vi människor att det inte spelade någon roll vad vi gjorde, att allt bara blev bättre hela tiden. Men sedan slutet av 1970-talet har det stått klart att förbrukningen av icke förnybar energi driver förändringen av klimatet. Det handlar om en kraft som ackumulerats över årtiondena och vars effekt kommer att öka under lång tid även om vi som lever nu väljer att helt sluta förbruka olja, kol och gas. Innan vi hade kunskap om konsekvenserna av vårt sätt att leva kunde vi naturligtvis inte göra något åt saken, men idag väljer många problematiskt nog förnekelsens väg eller fokuserar mer på hur det känns än på vad vi vet, för att slippa byta åsikt och ändra livsstil. Och det är i sin tur orsaken till att det vuxit fram ett politiskt klimat där företrädare för allt fler partier beskyller utövare av vetenskap för att vara alarmistiska aktivister när politiken går på tvärs mot resultatet av forskningen. Allt fler politiker anklagar dessutom medierna för att sprida fake news när journalisterna inte hyllar politikerna som de frälsare de själva känner sig som. Politiska debatter handlar idag om vem som är bäst på att utmåla sina politiska motståndare, som söker mandat för att en annan vag in i framtiden, som lögnare.

Individualismen är en känsla, en övertygelse och ett politiskt ställningstagande. Och det går uppenbarligen att bygga ett samhälle på den idén, men det är ett sätt att tänka som, om det dras till sin spets leder till lika många problem som kommunismens tvingande kollektivism. Livet och tillvaron handlar dock aldrig om antingen eller. Nyckeln till hållbarhet är strävan efter balans och respekt för forskningens resultat (inte blind tro på allt som alla forskare säger), samt förmåga att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Utan förståelse för det faktum att demokratin aldrig handlat om att ge individen allt som hen önskar går det dock inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Visst är vi alla individer, men vi blir det inom ramen för ett samhälle, tillsammans med andra individer. Därför är individualismen en ideologi som talet mer till våra känslor än till förnuftet. Människa blir man tillsammans med andra människor, det är inte ett individuellt projekt.

Tecknen på att världen och mänskligheten just nu befinner sig i ett helt nytt läge, där vi utsätter oss själva och planeten vi bebor (för övrigt den enda platsen i universum där människan kan leva som just människa) för enorma risker, blir snabbt fler och fler. Och den växande ignoransen och individualismen (läs egoismen) är troligen ett slags försvarsmekanism. Det går att leva i förnekelse och följa känslan ett tag, men sen går det inte längre. 

Donald Trump är INTE en okonventionell ledare eller frisk fläkt i politiken, han är en naken kejsare som på bara 100 dagar och genom att liera sig med världens rikaste techmiljardärer, i princip, har avskaffat demokratin och upphöjt känslan till lag, vilket kommer att påverka förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att säkra sin egen och livets på jorden överlevnad under överskådlig tid eftersom USA (än så länge) är en ekonomisk stormakt. Och det som just nu händer i USA är inte ett undantag eller en parentes utan det nya normala, som vi gör bäst i att inte vänja oss vid och anpassa vår vardag och våra liv efter. 

TicToc, som är ett kinesiskt företag, sysslar inte med underhållning eller förströelse, det en mäktig övervaknings- och kontrollteknologi som påverkar människors tänkande och i förlängningen även handlandet i en skala och på en helt ny och skrämmande nivå än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Problematiskt har vetenskapen idag ekonomiserats och digitaliserats, vilket gör att kunskapsutvecklingen styrs av en ekonomisk produktionslogik som gör det allt svårare att värna den akademiska friheten som är förutsättningen för kunskapen.

Elefanten i rummet, den faktor som driver både den politiska förändringen och den digitala utvecklingen i en allt mer totalitär riktning, är den dominerande ekonomiska teorin, som sedan drygt 50 år varit allenarådande och som bygger på orimliga löften om evig tillväxt. Trots att inga tecken på att välstånd sipprar ner i samhället visar sig, bara tecken på motsatsen (att de rikaste blir färre och färre och allt rikare och mäktigare), fortsätter utvecklingen. Delvis beroende på att mänsklighetens samlade pensionstillgångar investerats i systemet. Detta är ännu ett exempel på hur sökandet efter trygghet leder till problem på sikt.

Det är meningslöst att spekulera över vad som är hönan och ägget eller söka efter syndabockar. Enda sättet att förändra riktningen på kulturens tillblivelse, vilket behövs för att vi ska kunna bryta oss från låsningen vi försatt oss i och för att det ska vara möjligt att värna kunskapen, demokratin – och den långsiktiga hållbarheten, anständigheten, mänskligheten och livsbetingelserna på jorden – är att var och en av oss stannar upp, tänker efter och reflekterar tillsammans med andra över vad som är viktigast egentligen. Och det är bara möjligt om vi inser att inget är som vanligt.