Blickar bakåt och framåt

Det känns förmätet att klaga, väldigt många har det oändligt mycket värre, men julen 2024 blev verkligen inte som jag tänkte. Även om jag fick beskedet att jag troligen kommer att bli uppsagd i januari, bara några veckor innan jul, och trots att det påverkat min grundstämning här under helgen, hade jag inte velat vänta med att få det. Oron jag kände över det som nu är ett faktum påverkade mig också. Även om uppsägningen fortfarande känns overklig har jag accepterat beskedet, vilket gör att jag efter helgerna kan rikta all min energi mot framtiden. Sättet som mina chefer valt att hantera ärendet och deras empatilösa försök att slippa förklara grunden för beslutet är dock fortfarande svårt att ta in. Det faktum att min arbetsgivare, efter 21 år av lojalt och engagerat arbete, väljer att inte följa sina egna regler och dessutom utmanar gällande lagstiftning för att slippa motivera beslutet att låta mig gå med hänvisning till en arbetsbrist som inte existerar – kurserna som jag (i flera fall utvecklat och har) undervisat på de senaste åren kommer att finnas kvar – river både upp gamla sår och får mig att tvivla på rättssamhället. Vi får se om jag orkar gå in i en juridisk process för att få något slags upprättelse. Just nu pendlar jag mellan känslor av uppgivenhet och viljan att kämpa för det jag enligt lag har rätt till, men jag räknar med att jag ska kunna möta det nya året med kraft, mod och inspiration. Att ledningen för en avdelning och institution där det forskas om organisering och ledarskap visar prov på ett så pass ryggradslöst ledarskap är dock provocerande, och insikten om att ledningsgruppen får vara kvar medan jag som arbetar med kärnverksamheten får gå, är svår att acceptera. Hade jag inte haft mina nära och kära omkring mig vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom julhelgen. 

Allt är nu inte nattsvart. När jag väl får beskedet och vet hur den närmaste framtiden ser ut finns det massor av idéer som jag har för avsikt att slipa på och försöka realisera. Det första jag ska göra är att skriva ett förord och korrekturläsa manuset till min bok, En svanesång för universitetet som kommer ut här i vår. Kanske blir det även en debattartikel. Det arbetet ser jag som ett slags terapi. Jag kan nämligen inte skaka av mig känslan att den förmodade uppsägningen i alla fall indirekt har något med mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten att göra. Under de senaste åren har jag vid upprepade tillfällen, på institutions- och avdelningsmöten, märkt hur irriterad olika representanter för ledningen blivit när jag ställt kritiska frågor rörande konsekvenserna (för kvaliteten och kunskapen) av olika beslut som tagits och som vi lärare och forskare okritiskt förväntas följa. Att jag som i grund och botten är ganska konflikträdd ändå vågat ge luft åt min kritik mot NPM och mina tankar om vart kulturen på högskolan är på väg bottnar i min övertygelse om att vi alla, dels arbetar på skattebetalarnas uppdrag, dels att ingen sagt att vi ska sluta värna bildningen och den akademiska kvaliteten i verksamheten.

Jag har alltid känt ett relativt stort stöd från mina kollegor. Många har gett mig en tumme upp i korridoren eller en klapp på axeln efter mötena, och jag får även mail. Problemet är den typen av tyst stöd bidrar till känslan av ensamhet och utanförskap. Det är en av alla olika känslor som jag tvingats bearbeta här under julhelgen. Som kulturforskare och människokännare vet jag ju hur det fungerar. Om ett år är jag glömd och chefernas uppmaning till organisationen att lydigt producera tomma nyckeltal och blicka framåt blir det nya normala. Kanske kommer någon annat att ta på sig rollen som försvarare av kunskapen och kvaliteten, men så länge det arbetet är individuellt och stödet för den som axlar ansvaret är tyst kommer ingen varaktig förändring att komma till stånd, förutsättningarna för att värna kunskapen och kvaliteten kräver allas öppna och ihärdiga engagemang. Mitt engagemang för dessa frågor dör inte med min nuvarande anställning, jag stärks istället i min övertygelse och kommer att kämpa ännu hårdare för det jag tror på och det som alla hävdar är universitetets uppdrag. Hittar jag ingen arbetsgivare i den akademiska världen som uppskattar mitt engagemang kommer jag att fortsätta skriva och försöka skapa opinion på andra sätt. För mig har kunskapen kommit att bli en existentiell fråga, och arbetet med den ger mitt liv mening.

Här under mellandagarna fokuserar jag på att vara närvarande. Jag samlar kraft och förbereder mig på året som kommer. Det faktum att jag kan rikta min energi och kreativitet mot skrivandet tar udden av oron. Och eftersom jag inte ångrar något jag sagt eller gjort kan jag gå rak i ryggen och med högburet huvud ur den situation jag försatts i. Jag kommer inte att sitta sysslolös i väntan på nya uppdrag. Förutom korrekturet till boken om akademisk kvalitet väntar jag på korrekturet till en ny lärobok, om vetenskapens teori i praktiken, och vid sidan av dessa projekt arbetar jag med två böcker tillsammans med olika kollegor (en essäsamling om kunskapskrisen i akademin och en antologi om några av begreppen som skapades av Gilles Deleuze och Felix Guattari). Dessutom skriver jag, på uppdrag av Västerbottens museum, på en krönika om etnologen Sune Jonsson som ska vara med i en kommande utställningskatalog. Jag har även börjat skissa på en ny recension till tidningen Axess.

Redan innan mina chefer försatte mig i det limbo jag just nu befinner mig i hade jag svårt att känna något annat än oro inför det nya året. Hur kommer allt att bli här under 2025, med Trump och hans anhang som ledare för världens största ekonomi? Och vad händer med människorna i Palestina och Ukraina som utsätts för fruktansvärda attacker av totalitära och hänsynslösa ledare? Hur kommer klimatförändringarna att utvecklas? Kommer demokratin som idag är satt under allt hårdare press av människor som ignorerar kunskapen och litar mer på sina egna känslor än på vetenskapen att överleva? Inget av det där vet ni något om, men en sak vet vi: Ifall kunskapen inte respekteras kommer alla kända hot att förvärras. Det finns gott om problem där de kunskaper och den erfarenhet jag har skaffat mig genom åren behövs, vilket gör att jag vågar och orkar repa mod. Så jag avslutar årets sista bloggpost där, i den tanken.

Gott Nytt År önskar jag er alla! Jag håller tummarna för att vi i december 2025 kan blicka tillbaka och säga att nu vänder det. Även om det ser mörkt ut just nu har i alla fall jag inte förlorat hoppet om att det ska kunna bli så.