Självförtroendet vacklar, men självkänslan är intakt

När, och framförallt på grund av det sätt som jag delgavs informationen om att ledningsgruppen i sin strävan efter att nå en budget i balans beslutat sig för att placera mig i en krets om två personer, (trots att vi är långt fler som utför samma arbetsuppgifter, inte bara på avdelningen utan på högskolan som helhet) där övertaligheten är just två, skakades hela min värld i sina grundvalar. När jag, utan att få någon förklaring till principen för kretsningen eller grunden för beslutet, efter 21 års lojalt arbete inom kärnverksamheten, tvingas inse att Lagen om anställningstrygghet och turordningsreglerna, som jag trodde innebar en relativ trygghet, satts ur spel av mina närmaste chefer, kändes det som att golvet jag stått på försvann och att jag kastades ut i fritt fall. Utan tron på mig själv som individ och vetskapen om att jag under alla mina år på högskolan har varit en lojal medarbetare som alltid har satt studenterna och kunskapskvaliteten i första rummet, hade jag aldrig klarat mig genom den här veckan. Jag har levt timme för timme och en dag i sänder med känslan av att befinna sig i ett slags vakuum, utan riktig kontakt med verkligheten. Det där beslutet träffade mig definitivt där jag är som svagast och jag kan inte skaka av mig känslan av att det är riktat mot mig som person. 

Här under veckan har jag på olika sätt försökt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra det som jag genom åren kämpat för att bli bra på och som jag aldrig trodde jag skulle behöva tvivla på igen. Föreläsandet, skrivandet, den intellektuella förmågan och inte minst mina sociala kompetenser. Det är nämligen ett faktum att orsaken till att jag kommit att ägna en så stor del av mitt liv åt studier av och forskning om kultur har att göra med mitt dåliga självförtroende, som i kombination med min tidigare dåliga självkänsla, tvingat mig ut på många och ibland ganska långa omvägar. Det är en av anledningarna till att jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Den dåliga självkänslan gjorde att jag långt fram i livet levde med ett gnagande tvivel på mig själv, och på att jag är värd att älska och tas på allvar. Mitt dåliga självförtroende har gjort att jag automatiskt intar rollen som outsider och därför ofta betraktas som en kuf. Tidigt i livet lärde jag mig leva med dessa förutsättningar och jag har funnit mig tillrätta med positionen som iakttagare och eftersom jag med åren har utvecklat en analytisk förmåga, vilket delvis är en konsekvens av att jag känt mig tvingad att vara vaksam på andras bemötande och sammanhangens olika skiftningar. Ända fram till den dag då jag vågade steget in i den akademiska världen var de där egenskaperna och förmågorna en belastning för mig. På universitetet i allmänhet och inom kulturforskningen i synnerhet kändes det dock som jag hittade det hem jag alltid sökt efter. 

Plötsligt insåg jag att egenskaperna som gjort mig till den jag är var förmågor som kunde användas till något konstruktivt. Därför är det inte bara mitt arbete och min försörjning som just nu hotas. Hotet jag utsatts för är existentiellt. Det där förödande beskedet om "uppsägning" (formellt är jag ännu inte uppsagd, men jag hyser inget hopp om att beslutet ska ändras) aktualiserade en rad liknande upplevelser tidigare i livet. Sådant jag trodde att jag var färdig med har jag här, parallellt med allt annat som pockar på uppmärksamhet – undervisningsvardagen och livet i övrigt måste ju löpa på, och snart är det jul till exempel, med allt vad det innebär – återigen tvingats bearbeta. Min livslånga känsla av att inte vara önskad och upplevelsen av svek som beslutet aktualiserat väcker minnen från högstadiet, men även minnen från en tidigare arbetsplats där jag ifrågasattes på oklara grunder. Trots att jag blev docent medan mobbarna knappt gick ut gymnasiet och även om det var ledningen och den av mina forna arbetskamrater som tydligast ifrågasatte mig som omplacerades, ledde det inte till att mitt självförtroende blev bättre, tvärtom. Och nu är jag tillbaka på ruta ett.

En avgörande skillnad från tidigare i livet, innan sociala medier förändrade allas våra liv och tillvaro, är att så fort jag delade nyheten märkte jag att jag har ett fantastiskt stöd, inte bara av mina närmaste, utan även av många av mina arbetskamrater. Och till min förundran och stora tacksamhet har även människor jag i vissa fall bara haft ytlig kontakt med hört av sig och gett mig stöd. Jag har fått en massa mail och meddelanden där människor utrycker sin förfäran, oro och omtänksamhet. Det där har gjort att jag ganska snabbt kunde vila i och hämta stöd från den självkänsla som jag till min tacksamhet genom åren trots allt lyckats upparbeta. Med den i ryggen har jag vågat stå på mig och kunnat göra de saker som jag behöver göra för att kunna bygga upp självförtroendet igen. Självkänslan har till exempel hjälpt mig att inte agera ut önskan om att hämnas eller skriva en massa hatiska inlägg på sociala medier riktade mot personerna som försatt mig i den situation jag nu är i. Det var en av de första sakerna jag bestämde mig för under tågresan hem efter mötet. Nu när den initiala chocken har lagt sig och jag börjar kunna sortera känslorna kommer det en rädsla krypande. Vad händer sedan, när ingen hör av sig längre? Alla har fullt upp med sina liv och sina bekymmer och jag är inte den enda som drabbats. Den insikten skrämmer mig, men jag tvingar bort de där känslorna, för jag vet av erfarenhet att i en sån här situation blir man lätt sin egen största fiende. Jag kan och får helt enkelt finna tröst i skrivandet. Som så många gånger tidigare i livet sätter jag ord på min upplevelse, trygg i vetskapen om att det hjälper mig, och förhoppningen är även att andra i liknande situationer kan finna stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Makten har alltid regerat genom att söndra och hålla inne med information. 

När jag vaknade mitt i natten dagen efter att jag fått beskedet och min vana trogen satte mig vid datorn för att sätta ord på känslorna och bringa reda i alla tankar, kändes det först som jag förlorat förmågan att skriva. Jag fick kämpa med varje mening och fann inte orden jag behövde. Då balanserade jag verkligen på gränsen. Senare på dagen, särskilt när jag svarade på alla frågor, tackade och förklarade för alla som undrade vad som hänt, i mail och på sociala plattformar, insåg jag till min lättnad att så inte var fallet. Det var en tung sten som föll från mitt bröst när jag insåg att svårigheten att skriva handlade om att det fanns så många olika saker och känslor jag ville sätta ord på att det stockade sig. När jag insåg att förmågan fanns kvar blev skrivandet återigen ett konstruktivt verktyg i strävan efter att ta mig upp på banan igen. Och nästa dag, efter en hel natts sömn, kunde jag så sakteliga börja fokusera igen. Jag sover fortfarande inte så bra som jag önskar, men det gör jag å andra sidan sällan nu mer, så det är egentligen inte ett problem. Det har jag lärt mig hantera.

Som ett led i mitt eget återuppbyggnadsarbete, så att säga, på andra sidan av det fortfarande obegripliga beslutet, och med stöd i min intakta självkänsla, har jag tvingat mig själv att göra saker som min instinkt säger att jag borde undvika men som jag rent intellektuellt vet är viktigt att utsätta sig för. Där har jag haft hjälp av mina kunskaper om KBT och förståelsen för hur hjärnan fungerar. Under slutet av förra veckan och under hela helgen fasade jag för dubbelföreläsningen på engelska, men jag fann tröst i att den skulle handla om vetenskaplig metod och etik. Jag har inga problem med att föreläsa på engelska, men under de förhållanden jag lever under just nu blev det en kamp. Och den kampen blev inte mindre utmanande av det faktum att föreläsningen skulle hållas på campus, där jag inte hade varit sedan jag fick beskedet. Bara att åka dit var en utmaning. Men det gick bra. Jag var dock helt slut när jag åkte hem. Några har sagt till mig att jag ska skita i jobbet, och visst har jag funderat på att sjukskriva mig. Känslan av att hämnas på arbetsledningen genom att obstruera har jag dock, som sagt, slagit bort. Det har aldrig varit för mina chefers skull jag gått till jobbet och alltid satt en ära i att göra det bra. Jag strävar efter hög kvalitet i arbetet, dels av tacksamhet gentemot skattebetalarna, dels för min egen skull. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om det gick slentrian i jobbet. Därför är det så viktigt för mig att fortsätta göra det jag gjort i alla år på bästa sätt, även om arbetet inte uppskattas av mina chefer (vars lön också betalas av skattemedel) och trots att de försatt mig i en fullkomligt hopplös situation. Två fel kan aldrig bli ett rätt! Det är så jag upprätthåller självkänslan, och det är ett viktigt led i arbetet med att bygga upp självförtroendet igen.

Den som läst mina inlägg här på bloggen genom åren vet att jag fört en mångårig kamp för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Problemen med NPM, som förvandlar det akademiska arbetet till ett arbete som liknar arbetet som utförs i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn, kom smygande, men idag är kulturen i Högskolesverige, i utbildningssystemet och i samhället som helhet förändrad i grunden. SD och deras anhängare skyller förändringen på invandrarna, vilket är ett grundlöst, kunskapsignorant känsloargument. Om kunskapen verkligen ansågs ha ett värde och om bildning faktiskt var viktigt, inte bara i retoriken utan i praktiken, hade den typen av åsikter aldrig nått spridning utanför de snäva kretsar där de emanerar från. Kampen för kunskapen och det som gör den högre utbildningen högre är alltså på många sätt ett tvåfrontskrig, (fast egentligen kommer hoten mot kunskapen från långt fler håll). Problemet är att det krävs kunskap för att inse att man saknar den, och en aktiv vilja att lära för att bygga upp förståelse för den komplexitet som är ett av samhällets och kulturens mest utmärkande egenskaper. Dessa insikter har jag allt oftare på senare tid – i takt med att den administrativa bördan växt samtidigt som tiden att utföra arbetet minskat och linjens makt över kärnverksamheten ökat på kollegiets bekostnad – påpekat på institutions- och avdelningsmöten; av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Även om det skulle vara anledningen till att jag inte får vara kvar ångrar jag mig inte en sekund.

Insikten om och förståelsen för just dessa saker är en av många anledningar till att jag bloggat och skrivit böcker, istället för att satsa på min egen karriär genom att använda arbetstiden till att skriva ansökningar och vetenskapliga artiklar eftersom det räknas meriterande. Eftersom jag sökte mig till arbetet som lektor för kunskapens skull, inte för min egen personliga vinnings skull. Eftersom jag gjorde det för samhällets bästa och för mina barn och barnbarns skull– för att kunna se mig själv i spegeln och säga att jag gjorde vad jag kunde, kan jag gå rakryggad ur detta. Så länge jag har en koppling till högskolan får mina ord i alla fall en viss kraft, sedan finns en risk att de förvandlas till brus i det allmänna flödet av information på nätet, där mina många gånger ganska långa inlägg har en mycket liten chans att vinna kampen om uppmärksamhet med alla reels, korta klipp och spel som pockar på människors idag allt mer begränsade förmåga till uppmärksamhet. Allt fler läser allt mindre. Därför vinner populisterna, därför kan NPM fortsätta att driva på avintellektualiseringen av högskolan, därför straffas människor som tänker och agerar som jag. Och om den där utvecklingen skrämde mig tidigare gör den mig nu livrädd.

Sättet att leda arbetet i dagens akademi och den ständigt växande administrativa bördan som alla som arbetar på högskolan tvingas axla har malt ner mitt självförtroende. Alla nya system och rutiner som dimper ner uppifrån och som stjäl tid och fokus från det arbete (kärnverksamheten) som jag är utbildad för, vilket reducerar mig till en utbytbar kugge i ett maskineri som producerar tomma nyckeltal, gör det svårt att inom ramen för arbetstiden värna kunskapen och kvaliteten. När jag dagligen tvingas hantera system som är ologiska, krångliga och som allt som oftast inte fungerar som de ska, känner jag mig dum, vilket är förödande för självförtroendet. När allt fler akademiker dessutom, på grund av antalet växande chefer som får allt mer makt över våra liv, tystar sig själva eftersom de är rädda för att säga vad de med stöd i egen och andras forskning ser och vill varna för, är det lätt att förlora förståndet. I min kamp för det jag tror på har jag hänvisat till och hämtat stöd i Högskolelagen, och jag har förlitat mig på att LAS och turordningsreglerna skulle innebära ett relativt mått av trygghet. Så när det nu visar sig att lagen inte gäller och att LAS bara är en paragraf utan praktisk betydelse skakas hela min värld i grunden. 

Under den här omställningsprocessen – som kulminerade med att jag fick beskedet om att jag, efter 21 år på samma arbetsplats, placerats i en krets om två personer, där övertaligheten är just två personer, vilket jag upprepar gång på gång för mig själv för att kunna ta in det – har jag fått en fördjupad förståelse för kulturens roll och dess enormt stora påverkan på vårt tänkande. På föreläsningarna om ledarskap brukar jag påpeka för studenterna att kultur äter strategier till frukost, vilket jag nu fått erfara ända in på bara skinnet. Om ledarskapet hade varit akademiskt hade man satt värde på medarbetarnas kunskaper, erfarenheter, lojalitet och omsorg om den akademiska kvalitet som gör högskolan till en HÖGskola, men så ser det uppenbarligen inte ut idag, i alla fall inte överallt i den akademiska världen. Kunskap är makt, sa man när jag var liten, men det stämmer inte: Makt har i alla tider övertrumfat kunskapen. Därför är den akademiska friheten så viktig, men den betyder inget om den inte respekteras av ledningarna för landets högskolor. 

Om besluten om kretsning inte ändras står jag där efter julhelgen, ensam och övergiven, för det är så kulturen och livet fungerar. Det skrämmer mig, men jag är inte rädd för något annat egentligen, än att jag ska förlora min självkänsla. Där har jag varit, och dit vill jag inte tillbaka! Jag kommer att fortsätta skriva även om ingen läser, men jag hoppas ju att fler ska se vart vi är på väg och förstå att enda sättet att sprida kunskap är med hjälp av text som blir läst, kritiserad och vars innehåll omsätts i handling. Korta inlägg på lätt svenska eller filmer som fångar uppmärksamheten ger i många fall den som skapar den typen av content pengar och framgång, men långsiktigt hållbara samhällen står och faller med, dels en stabil grund av kunskap att vila på, dels ansvarstagande medborgare som förstår och respekterar komplexiteten i alla demokratiska processer, för att kunna överleva. 

Jag har alltid sagt att jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det gör mig ödmjuk och hjälper mig att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap och bättre argument, och den insikten håller jag fast vid, men ska jag kunna klara av utmaningarna som ligger framför mig måste jag åtminstone fejka ett bra självförtroende så det är vad jag ska ägna julledigheten åt.