Samtal, tid att tänka, frihet och konstruktiva misslyckanden är vägar in i kunskapen

Läser om högskolan i dagens tidning. Ingen rolig läsning; att inifrån tvingas se på när ens drömmar krossas och förutsättningarna för att ägna sig åt det man levt för i hela sitt vuxna liv löses upp och rinner som sand mellan fingrarna gör ont. Sverige säger sig ha ambitionen att bli en kunskapsnation, men det är bara på pappret och i marknadsföringen av landet som ambitionen är levande. Vardagen på landets universitet och högskolor präglas bara av en enda ambition, och det är nedskärningar och effektivitetsjakt. Politikernas budskap är dubbelt, och när problemen visar sig skyller man på lärarna.

Att undervisa upplevs av många som ett straff. Jag tycker inte att det är ett straff, jag tycker om att undervisa och undervisar gärna mer. Undervisningen och forskningen är varandras förutsättningar och det finns ingen vinst i att specialisera sig. Fast det är inte så ansvariga tänker och det är inte så verksamheten är organiserad. Samtidigt som man säger att lärarnas stats måste öka behandlas undervisning som om det vore ett straff. För att studier ska leda till lärande krävs tid att tänka för både lärare och studenter; tid som inte finns och som dessutom minskar år från år.

– På en 7,5-poängskurs som studenterna genomgår under fem veckor så får våra lärare totalt 96 klocktimmar. Det ska räcka till allt: förbereda och genomföra föreläsningar, skriva uppgifter och tentor, rätta uppgifter och tentor, leda diskussion i seminarier. Lärarna blir trängda eftersom allt tar mer tid än vad modellen förutsätter. Och studenterna får kanske bara fyra eller fem timmar i veckan tillsammans med lärare.

Jag vet inte hur många studenter som går kursen, men 96 timmar är extremt lite. Och om genomströmningen inte hålls på en (ekonomiskt) godtagbar nivå läggs kusen ner, oavsett hur viktiga kunskaperna som kusens bygger på är. Det må vara ekonomisk rationellt att koppla samman ekonomi och kunskap, men om högskolan ska kunna garantera intellektuell bredd och kunskapsmässigt djup är det förödande. Självklart går det ut över kunskapen.

Historielektorn Robert Sandberg på Södertörns högskola beskriver förändringens långa linjer. När han undervisade på Stockholms universitet på 80-talet lade han 2,5 gånger mer tid på en liknande kurs som han nu ger på Södertörn, trots att dagens studenter har sämre förkunskaper.

– Vi har dragit ner på uppsatsventileringen. Förr var det två timmar. Nu bara en, vilket innebär att läraren bara får hälften så mycket betalt. B-uppsatser får studenterna skriva två och två istället för enskilt. På seminarier kan den första timmen ibland köras lärarlöst, studenterna får prata i smågrupper i stället.

När högskolan får betalt för hur många studenter man godkänner, inte hur bra kunskaper man sprider i samhället blir betyg och examina i praktiken en förhandlingsfråga, och när många studenter dessutom läser för att kunna ta studiemedel accentueras den effekten. Vem försöker vi lura? Hur hamnade vi här och varifrån kommer den befängda idén?

Enligt regeringen ska Sverige vara "en ledande kunskapsnation", hur kan det då innebära färre lärartimmar? Så här kan svaret sammanfattas: 

För 25 år sedan föll Moder Svea för en ny trend i förvaltningsmodet. Hon ville ha full koll på sina utgifter och samtidigt mer inflytande över sina underhuggare, även när hon inte riktigt fattade vad de höll på med.

Självklart är det problematiskt om skattemedel inte används effektivt, men det är å andra sidan IDIOTISKT att lägga så pass mycket pengar som staten lägger på högre utbildning utan att reflektera över och kritiskt granska om verksamheten faktiskt leder till mer och bättre kunskap.

Ett nytt resurstilldelningssystem kom därför på plats ungefär när den ekonomiska krisen var som svårast. Systemet hade en design som gjorde det enkelt att mata in fler och fler studenter och förmå högskolorna att spotta ut dem på andra sidan – högskolorna får nämligen ersättning per examinerad student. Produkten kallas "håp". Det är en förkortning av "helårsprestation". 

Det låter som löpande band, en förförisk liknelse för statsmaktens ekonomer. De hade läst mikroekonomisk teori och visste vad som förr eller senare händer vid ett löpande band. Någon kommer på ett fiffigare sätt att sätta ihop skruv A med mutter B. Någon listar till och med ut hur man får en robot att klara vridmomentet. Det är detta som kallas produktivitetsutveckling.

Om högskolan var en fabrik och om studier liknade bilbyggare hade ersättningsmodellen fungerat perfekt, fast nu är det inte så det ser ut. Kunskap är något annat. Intellektuell utveckling och produktion av kunskap kräver tänkande och människor (både lärare eller studenter) tänker inte snabbare idag än tidigare; därför leder mindre pengar till sämre förutsättningar för utveckling, vilket i kombination med att ökad rekrytering oundvikligen leder till att fler studieovana och mindre motiverade studenter söker och kommer in på högskolan gör att det enda som utvecklas på högskolan är styr- och kontrollsystemen.

Det nya resurstilldelningssystemet utrustades med en mekanism som tog hänsyn till det. Annars, tänkte statsmakten, fanns ju risken att universiteten skulle få pengar över. Så när man en gång om året omräknar lönenivåerna för universitetslärarna – och statens ersättning till lärosätena – görs ett avdrag baserat på produktivitetsutvecklingen i näringslivet. 

Observera: i näringslivet.

Jag studerade kulur- och samhällsvetenskap i sex år (12 terminer) på högskolan innan jag blev doktorand, vilket innebar ytterligare sex års studier på landets högsta nivå. Efter disputationen har jag fortsatt forska och studera; det är mitt arbete, det jag utbildats för att göra och eftersom det är detta jag vill ägna mitt liv åt lägger jag långt mer än 40 timmar i veckan åt studier och forskning). Jag blev docent 2011 och när jag talar om skola och högre utbildning gör jag det alltså med stöd i snart 30s erfarenhet. Och jag är inte ensam: vi är många som ser, förstår, tänker och upprörs över hur högskolan som kunskapsinstitution förvaltas. Ett land vars politiker lyssnar mer på varandra och på konsulter av olika slag än på medborgarna med högst utbildning i landet kommer aldrig någonsin att kunna utvecklas till en kunskapsnation. Och det är absolut inte så man höjer statusen på läraryrket, tvärtom. Att låta näringslivet diktera villkoren för forskning och högre utbildning är huvudlöst.

Vad ingen hade förutsett, åtminstone inte högskolan, var revolutionen som inträffade i näringslivet kring millennieskiftet. Enbart streckkodernas inkoppling på digitala nät ledde till ett all time high av ökad produktivitet.

Ju fler varor som susade runt och scannades automatiskt, desto mer steg produktiviteten och desto större avdrag tvingades högskolorna göra vid löneomräkningarna trots att inte ett enda seminarium leddes av robotar.

Resultatet blev alltså att ju bättre svenskt näringsliv går, desto mer urholkas resurserna i högskolan. Sedan 90-talet har kostnaden per student ökat med 96 procent men ersättningen från staten bara med 35 procent för naturvetenskap- och teknikstudenter och 30 procent för medicinstudenter. Det visar en ny granskning från SULF, Sveriges universitetslärare och forskare. Totalt har sju miljarder kronor "försvunnit" på detta sätt mellan 1994 och 2011, berättar chefsutredaren Karin Åmossa.

Vi tar det igen: Kostnaderna har ökat med 96 procent och ersättningen för utfört arbete har ökat med 30-35 procent. Ekonomisk sett är det en besparing, men eftersom utbildning är en långsiktig samhällsinvestering får vi allihopa tillsammans betala för besparingen med betygsinflation och sänkt kunskapskvalitet, vilket på sikt kommer att gå ut över samhällets hållbarhet.

Pengarna från staten ska också finansiera sådant som lokalhyra och IT. Gissa vad som sätts på undantag, om undervisningstimmarna är det enda som högskolan kan påverka själv?

Betänk även att högskolorna inte betalar vad det kostar att faktiskt driva lokalerna; högskolorna betalar MARKNADSMÄSSIGA hyror, även om det i många fall inte finns någon marknad. Priset för hyra överstiger alltså oftast kostnaderna för den faktiska driften vilket gör att en ansenlig del av den summa som politikerna hävdar att man lägger på högre utbildning i praktiken återgår till statskassan. Politikerna ger alltså sken av att satsningarna på kunskap och kvalitet är större än de är, och sedan anklagar man lärarna för att verksamheten inte lever upp till politikernas högt ställda krav. Återigen; på det sättet kommer att aldrig att kunna höja statusen i läraryrket.

– Hela modellen är fel, säger Maria Gårdängen, lektor i företagsekonomi i Lund, för övrigt expert på finansiering. 

– Vi vet ju att studenterna behöver betydligt mer tid med lärarna för att bli riktigt bra. Kan man inte tillgodose det behovet först? Kärnverksamheten borde inte få minst pengar hela tiden!

Som sagt, det krävs tid att tänka för att utveckla kunskap och det gäller lika för både lärare och studenter. Mindre tid betyder oundvikligen mindre kunskap. Ett sätt att öka tiden utan att öka kostnaderna är att anamma en annan syn på misslyckande. Låt lärarna vara lärare och lägg ansvaret för kunskapskvaliteten där det hör hemma; hos studenterna. Lagstifta om hur många timmar studenterna ska ha rätt att få tillgång till sina lärare, och även hur många timmar lärare ska få för att bedriva undervisning. Vad är rimligt? Jag vet inte, men alla som vet något om utbildning och som värnar landets kunskapsutveckling inser att 96 timmar för en kurs (med 30 studenter, eller hur många man nu har, men få kurser på högskolan idag har mindre än 30 studenter) som löper under fem veckor på heltid är på tok för lite. Och om läraren dessutom ska ansvara för högskolans ekonomi genom hur man bedömer studenternas resultat på kursen blir det ett omöjligt uppdrag. Det är genom att misslyckas man lär sig; varför får dagens studenter inte misslyckas? Varför bygger hela högskolans verksamhet på resurstilldelningssystem på att man måste nå på förhand uppsatta mål, vilka dessutom satts upp av människor som helt saknar förståelse för komplexiteten i verksamheten? Varför får studenterna inte ta eget ansvar för kvaliteten i utbildningen de går? Varför får lärarna inte vara lärare, varför tvingar man lärarna att ta ansvar för mer än man ger dem rimliga möjligheter för? Är det pengar man vill tjäna tycker jag man ska vara ärlig med det och ta konsekvenserna av det beslutet och lägga ner verksamheten. Ingen tjänar på att bygga luftslott.

Det tar tid att tänka och finns inte den tiden går det varken att undervisa eller lära, och får man inte tänka fritt kan ingen kunskap utvecklas. Att misslyckas är bara ett problem om man ser misslyckandet som ett problem, för det går aldrig att lyckas med något som är viktigt utan att utmana gränsen för det möjliga. Och det är just det som både forskning och högre utbildning handlar om; att utmana och överskrida gränser. Forskning och studier på högskolan handlar inte om att nå mål, utan om att utveckla så bra kunskap som möjligt och det man man bara göra om det finns tid, frihet och en konstruktiv syn på misslyckande.

Reklam, lobbyverksamhet och dold makt

Denna vecka har jag föreläst om hållbarhet för blivande ingenjörer. En av undervisningsårets verkliga höjdpunkter. Vår årliga, obligatoriska, 3,5hp-kurs på temat startades i måndags och jag ansvar för sociala aspekter av begreppet. Vi har lagt upp det så även om det inte finns några vattentäta skott mellan.

Jag talar om individens fri- och rättigheter, om nationen som överordnad instans; demokratin som det minst dåliga styrelseormen och om grundlagar/konstitutioner och det juridiska systemet. Jag talar om makt och maktdelning, mediernas roll och om tillit och mångfald. Och jag talar om utbildning och kunskap. Varje sak eller aspekt jag tar upp är en föreläsning eller i vissa fall en hel kurs i sig, men tanken är inte att de ska lära sig detta. Temat är sociala aspekter av hållbarhet och jag ger en överblick av delarna som hör hemma där. Fokus i föreläsningarna riktas mot vad det är för typ av problem (ett komplext problem, till skillnad från den typ av problem som ingenjörer arbetar med annars; komplicerade problem) och hur man kan tänka för att förstå. Jag talar därför även om fångarnas dilemma, och poängterar att hållbarhet är en typ av fråga som saknar GIVNA svar.

Sedan förra gången kursen gavs har det hänt en hel del och det påverkade oundvikligen upplägget och vad jag la tyngdpunkten på. I år kändes det viktigt att tala om mediernas roll, liksom att reflektera över Donald Trumps angrepp på den fria pressen; hans anklagelser om fake news. Jag tittade även av en slump på en dokumentärfilm från USA om köttindustrins lobbyarbete, vilket tillsammans föranledde mig att ställa frågan: Hur kan man se på reklam och lobbyverksamhet? Är reklamen money for free och handlar lobbying om ren information, eller handlar det om makt och påverkan? Det talas mycket om källkritik idag, men inte så mycket om reklamens roll och lobbygrupper möjligheter att påverka politiska beslut i ett demokratiskt samhälle.

Pengar är aldrig neutrala, de påverkar människor på olika sätt; ofta indirekt och diffust. Daniel Kahnemans forskning om detta har gjort djupt intryck på mig och jag tycker mig se en aningslöshet kring dessa saker växa fram i samhället. Tänker till exempel på argumenten som försvaret av vinstuttag i framförallt skola och utbildning bygger på. Bara misstanken om att ekonomiseringen av skolan skulle kunna leda till att kunskapen och innehållet påverkas menar jag manar till försiktighet och ödmjukhet. Om skolan inte kan leva upp till uppdraget att främja lärande, kritiskt tänkande och bildning blir det svårt att förstå komplexiteten som man måste förstå för att inse vad som krävs för att främja långsiktig hållbarhet.

I dokumentärfilmen jag såg visades skrämmande bilder upp, av hur pengar styr arbetet i olika organisationer. Bland annat visade det sig att några av USAs största intresseorganisationer för cancerdrabbade spred information som går på tvärs mot medicinsk vetenskap. När journalisten ställde frågor till ansvariga om kostråden som gavs avslutades intervjun abrupt, utan argument. När man kontrollerade varifrån organisationerna fick ekonomiskt stöd ifrån var det ofta från kött-, mjölk- och äggindustrin. Inga nyheter i sig kanske, men ändå en påminnelse om att den som tar emot ekonomiskt stöd från en intresseorganisation kommer att påverkas. Socker nämndes inte alls i dokumentären eller viftades bort som något ovidkommande, vilket förvånade mig och fick mig att fundera över hur opartisk filmaren var egentligen. Budskapet var dock att man skulle äta grönsaker, och mig veterligen finns det ingen mäktig grönsaksindustri som utövar påtryckningar på folkvalda politiker.

Reklam och lobbyarbete, ekonomiskt stöd från mäktiga intresseorganisationer påverkar samhällsutvecklingen och demokratin. Jakten på ständigt växande tillväxt gör att företag med politikernas goda vilja tillåts växa sig starkare och starkare. Monopol är ohållbart, det vet vi; och ändå är det i den riktningen vi rör oss. Företag köps upp och växer sig starkare och starkare, mångfalden minskar när alla jagar stordriftsfördelar. Idag finns multinationella företag som har mer makt än många nationer, och det talas om att företag ska ha rätt att stämma stater om de tycker att de behandlats orättvist, vilket påverkar demokratin och sätter gällande regler och maktfördelningsprinciper ur spel. Företag tillåtas ha hemligheter och är inte demokratiskt styrda, och de har bara ett enda intresse: att generera så mycket vinst som möjligt till ägarna. Det är oproblematiskt så länge mångfalden är stor, men när enskilda företag kan spela ut länder mot varandra och kan diktera villkoren för vilka politiska beslut som ska tas och vilka som ska bordläggas rör vi oss ut längs ett sluttande plan.

Det är roliga att föreläsa om dessa saker, samtidigt som det skrämmer mig och ökar oron. Och när jag ser att förkunskaperna minskar och att många studenter inte känner till grundläggande fakta om samhället blir det svårt att nå fram och resonera kritiskt tillsammans med studenterna om dessa saker. Vi har (än så länge, men det talas om en 7,5hp-kurs) bara 3,5hp att spela på. Oundvikligen kan vi bara skapa på ytan av en problematisk som borde få mycket större utrymme i både samhällsdebatten, skolan, den högre utbildningen och forskningen. Pengar är en viktig drivkraft i samhället, men bara om kraften är kontrollerad och så länge man håller sig med försiktighetsprinciper. Pengar är aldrig bara en möjlighet, det är också makt, en makt som olyckligtvis är dold, diffus och därför riskerar att drabba budbäraren, visselblåsaren eller den som påpekar riskerna och potentiella problem.

ADHD-Dagboken, om mångfald, mikrober och inre ro

Förra vintern mådde jag inget bra alls. Känslan av desperation smög sig på och jag testade en rad olika saker för att lindra förkylningar, mota astman i grind, dämpa inflammationer och få ordning på magen och livet. För att den här typen av åtgärder ska fungera är det ingen bra idé att testa allt på en och samma gång, jag vet. Kortison för både lungor och bihålor i kombination med Voltaren mot inflammation och verk samt ingefära, grönkål och kli för magen, eller den mest desperata åtgärden; att spola bihålorna med vatten och krossad vitlök. Självmedicinering är förenat med risker och mitt experimenterande gav inte upphov till någon varaktig, märkbar förändring. Oron spred sig i kroppen och min redan nedsatta förmåga till koncentration blev sämre; jag kände mig jagad och fastnade i en ond spiral.

Värst var bristen på sömn; sedan ungdomen har jag varit van att klara mig på lite sömn och jag har aldrig haft problem att vakna eller fungera intellektuellt även utan sömn. Det är en av fördelarna med ADHD eller en av mina superförmågor, att alltid kunna mobilisera kraft och energi för saker som känns motiverande. Fast arbetet som lektor kändes inte särskilt stimulerande där och då och jag brottades under våren med motivationen. Tröttheten var bedövande. Jag sökte kunskap på olika håll om vad man kan göra, därav experimenterandet, och fann en artikel som handlade om trötthet och att det kunde vara ett tecken på allergi. Det kändes som ett genombrott och visst blev jag piggare av att äta antihistamin, vilket jag gjorde under hela våren, trots att jag också läst att det kunde påverka tarmfloran; men jag kände mig aldrig riktigt bra. Under sommaren kände jag mig bättre, men det tog ändå till min besvikelse och trots att jag verkligen varit vaksam på arbetsbördan under våren, två veckor att landa i ledigheten. Det var som stressen satt kvar i kroppen även om jag inte var stressad. Jag slog undan oron och njöt av frihet, kravlöshet, semester och resor. Höstens måsten var få, det visste jag och det lugnade mig en del. Fast när hösten kom vad det ändå inte med någon riktig glädje och entusiasm jag återvände till arbetet och i september det började bli kallt kom förkylningarna som ett brev på posten. Det var då det hände, och det är detta jag vill berätta om.

Bihålorna har varit ett återkommande problem; när de blir inflammerade och det spänner över ögonen får jag svårt att tänka och skriva, och det påverkar allmäntillståndet mer än något annat. Jag kan leva med värk, astma, dåligt med sömn; det går att kompensera för med hjälp av energin som bubblar inom mig. Att börja använda mössa (jag är född på 1960-talet och fick det inympat i mig att mössa var töntigt, men jag bet i det sura äpplet) var en åtgärd jag tog till, och det hjälpte. Magen krånglade dock fortfarande och inflammationerna i kroppen flyttade runt och avlöste varandra. Inser att jag vant mig vid att må dåligt, vilket är förfärande lätt att göra. Jag växlade mellan Voltaren och Treo för att hålla inflammationerna i schack, och mellan nässprej och förebyggande astmamedicin (båda med kortison) och försökte kompensera magproblemen med Activia. Jag läste att sötpotatis var nyttigt och åt en del av det, liksom grönkål och broccoli. Fast jag märkte ingen skillnad. Jag var glad över att ha fått relativ koll på bihålorna och tänkte att det andra kan jag leva med. Jag sov som en fågel och minsta ljud väckte mig, jag drömde inget och det var som jag bara vilat lite när klockan ringde. Och även om jag hade få åtaganden och måsten på jobbet infann sig ingen riktig skrivglädje och läsandet hamnade oundvikligen på sparlåga. Jag hankade mig fram en dag i taget; jagade inflammationer och förkylningar och oroades över att jag skulle bli sjuk på riktigt. Nedstämdheten och pessimismen som jag hela tiden brottades med tog all kraft. Jag kände mig inte sjuk, men inser idag att jag var långt i från frisk.

Plötsligt hände något, och det var verkligen plötsligt det hände. Jag läste under hela året allt jag kom över av hälsotips, men inget jag testade gav någon märkbar effekt. Fast så läste jag om resistent stärkelse och dess hälsobringande verkan. Det finns i rå potatis läste jag också, och eftersom jag var desperat testade jag det. Jag hackade en rå potatis och åt på kvällen. Inte särskilt gott, men med lite majonnäs och kryddor fick anrättningen en intressant krispighet. Och faktum är att jag redan nästa dag kände en viss förändring; min kropp har under åren upparbetat en enorm känslighet för alla typer av skiftningar, vilket gör att jag alltid måste tänka flera varv innan jag gör en bedömning om ifall jag är sjuk eller om det är inbillning (och det gäller även andra frågor; med en hjärna som går på högvarv gäller det att vara lika kritisk mot sina egna tankar som mot andras). Bara för att man är hypokondrisk betyder inte att man INTE är sjuk. Mycket meta-, metatänkande har det blivit genom åren. Samtidigt vänjer man sig, det är skrämmande hur mycket småskit man kan gå och dras med utan att känna sig sjuk, om försämringen går långsamt. Över tid blir det, det nya normala. Efter några dagar med rå potatis märkte jag hur jag sov bättre och tarmarna fungerade mer normalt. En inre ro spred sig och det var då jag upptäckte hur dåligt jag mått innan. Och när jag efter någon vecka läste om korgrynens undergörande vecka var det som om någon tryckt på en knapp. Känslan av stabil trygghet inombords spred sig, från magen och ut i kroppen. Plötsligt sov jag bättre och jag blev gladare och kunde tänka mer positivt på tillvaron.

Skillnaden mellan i början av hösten och nu är markant: Jag är mindre förkyld, sover mycket bättre och när jag sover drömmer jag (det ser jag som ett tecken på god sömn och det har länge varit något jag bara gjort på semestern), dessutom behöver jag oftast inte gå upp och kissa (vilket varit regel i många år). Bihålorna är inte alls lika inflammerade och blir de det går det över snabbt; även astman är bättre och det var länge deras jag behövde förebyggande kortisonspray för att kunna vara säker på att kunna andas normalt. En bidragande faktor är att jag strax innan jul, peppad av förbättringarna helt började äta sådan mat som främjar tillväxt av en rik och mångfaldig bakterieflora i tarmarna. Mycket olivolja och valnötter blir det och varje dag försöker jag få i mig så många olika grönsaker och frukter som möjligt (grönkål, spenat, selleri, paprika, morot, vitkål, lök, blomkål och så vidare), och jag dricker grönt te och kaffe som jag ibland lägger nejlikor, kardemumma, svartpeppar och kanel i. Jag har läst att kryddornas antioxidanter är långt mer verksamma än de så kallade superbären, dessutom är det mycket billigare. Råa potatisar slutade jag med när jag läste att man kan blanda potatismjöl i kallt vatten och dricka det istället, vilket jag gör med äppelcidervinäger. Jag har upptäckt, hirs, durra, teff och amarant, quinoa, matvete, råggryn och så vidare. Eftersom detta inte är en diet utan ett kostråd som bygger på mesta möjliga mångfald vet jag inte vad som ger mest verkan, men jag vet att det fungerar på mig. Jag är mer stresstålig, mindre sjuk, mer tillfreds med livet och tillvaron och jag känner en inre ro och är mer närvarande.

Jag ser ingen som helst anledning att återgå till köttätande, men jag blir nog inte vegetarian eller vegan; jag tror på mångfald i ordets alla bemärkelser och i alla sammanhang. Fast jag vill verkligen minimera mitt stöd till industriell uppfödning av djur. Det finns en hel del problem och inga vinster med att äta kött, och när jag nu känt på vad en omställning till en växtbaserad kosthållning kan göra med kroppen och känslan av välbefinnande känner jag ingen saknad efter kött. Jag känner mig mättare och mindre sugen på mat överhuvudtaget, och det ger mig tid och fokus över att fokusera på andra saker i livet, som all läsa, tänka och skriva.

Jag visste redan tidigare att socker och snabba kolhydrater inte var bra för mig. Lågkalori har jag haft som princip länge och det har tagit udden av topparna och dalarna och hållit humöret till dels i schack. Efter att jag la om kosten och satsade på grönsaker, frukt, fibrer och antioxidanter samt framförallt mångfald har den känslan förstärkts och jag lever mina dagar här och nu i ett lugn och en ro jag inte riktigt lärt mig hantera än. Jag njuter av att kunna sova, av att rastlösheten minskat och att jag nu har lättare att stå ut med ledan som trista möten brukar väcka inom mig. När jag fokuserar gör jag det idag med mer uthållighet än förut.

Det är som tiden går långsammare, jag hinner mer och är mer närvarande; det är ovant, men obeskrivligt skönt. Just den känslan går nog inte att tillskriva dieten, det är nog snarare ett tecken på hur dåligt jag faktiskt mådde innan. Ber därför om ursäkt för den nyfrälsta tonen i detta inlägg. Lovar att inte tjata om detta, men när det nu hjälpt mig så mycket bara att äta mindre kött och framförallt mer grönsaker och fibrer vill jag så klart dela den erfarenheten, för att inspirera andra att prova; i alla fall för mig var det värt det.

Erasmus av Rotterdam, Tage Danielsson och en humanism i upplösning

Att placera människan i fokus för politiken är lätt att säga men svårt att göra; lika svårt som att placera kunskapen i fokus i samhället. Till människans storhet och samtidigt mänsklighetens och livets på jorden tragik hör förmågan att föreställa sig det som inte finns och det som skulle kunna bli. Människan har förmågan att ta kloka beslut, men den förmågan används ofta till att skapa argument för att framställa andra beslut än de kloka som bäst. För att samhället ska bli hållbart måste människan och kunskapen därmed balanseras mot varandra.

Jag har bestämt mig för att detta år ska bli ett år av läsande. Genom åren har jag köpt på mig en rad böcker som av olika anledningar inte blivit lästa; jag ska beta av så många som möjligt av de där böckerna. Allt kommer inte att kunna bli lika noga läst, men jag ska i alla fall bilda mig en god uppfattning om innehållet i böckerna. Tricket är att inte fastna, att läsa vidare och att inte tvinga sig kvar. Jag läser för att lyssna på andra och få bränsle till tankar. Ökad bildning är målet, inte mer kunskap. Jag vill vara i kunskapen och vidga mina vyer. Jag vill få perspektiv och utmanas.

En av julklapptböckerna var Gutenberggalaxens nova som handlar om Erasmus av Rotterdam. Det är inte en faktabok, det är en essä; en berättelse om en människa, ett människoöde, av en människa som riktar sig till mig som människa. Kunskapen står i centrum, liksom humanismen. Erasmus verkade i slutet at 1400- och i början av 1500-talet, i boktryckarkonstens första gyllene år och han var enormt produktiv. Han ville lyssna och samtala samt sprida kunskap. Han verkade mellan; antiken och samtiden, mellan protestantismen och katolicismen, mellan norra och södra Europa. Han medlade mellan och trodde på samtalet som undervisningsmetod och livshållning. Han var en humanist i ordets vackraste och verkligaste mening. Han levde som han lärde. Han placerade människan i centrum och förenade människan med kunskapen. Han kämpade mot makten.

En annat ambition är att titta på fler dokumentärer. Och här i veckan såg jag en om Tage Danielsson. Han var också humanist och kämpade mot makten och alla totalitära ismer: kapitalism, kommunism, reduktionism, neoliberalism och så vidare. Han satte människan och kunskapen i centrum och förstod hur viktigt det är att samtala. Han var mot kärnkraft och för fred; för människans, livets på jorden och en hållbar framtids skull. Han var snäll och delade med sig av sina texter, tankar och vishet. Han är sörjd och saknad, men han lever vidare i minnet. Han visade liksom Erasmus vägen.

Humanismen är ingen lösning, det är ett perspektiv på kunskap och på människan. Om humanismen blir en totalitär ism och lierar sig med makten är risken överhängande att den leder till arrogans. Människan är del av livet på jorden och klarar sig inte på egen hand. Därför finns inte en enda väg fram; mänskligheten och resten av livet på jorden klarar sig bara genom att lyssna in och vara ödmjuk inför komplexiteten som alla dynamiska relationer ger upphov till.

Liksom humanismen är bildning heller inte en enda rak väg fram. Bildning är mångfald och lika viktigt som att samla på och kritiskt värdera fakta är det att möta sina medmänniskor i kunskapen och att lyssna, lära och utvecklas som människa genom att bli bättre på att omvärdera gammal kunskap i ljuset av ny. Vår tid är en tid av förvirring; det finns varken tid att lyssna eller tänka. Hur ska vi då kunna utveckla ny kunskap? En målstyrd skola och en strikt kontrollerad forskning leder liksom den enda vägen alltid fel. Drömmen om effektivitet är en omöjlig dröm, men för att inse det och förstå vad som är rimligt krävs att vi människor möts och utbyter tankar och erfarenheter, att vi jämkar samman alla våra individuella drömmar med det vi vet om livet och verkligheten. Vi måste röra oss framåt tillsammans, men inte mot på förhand definierade mål.

Det är vägen som är målet, livet på jorden som är meningen och människan och kunskapen som är medlet. Balans och jämvikt, jämlikhet och jämställdhet; eller mångfald. Det är detta det handlar om, det är humanismens mål att lära sig hantera mångfalden som är garanten för livet, hälsan, hållbarheten och kunskapsutvecklingen. Erasmus och Danielsson visade vägen; de pekade inte på målet. Vi behöver liksom de lyssna mer. Vi behöver höja blicken, vidga våra vyer och samla ihop den humanism som nu befinner sig i upplösning. Vi behöver samtala mer och fokusera mer på bildning i skolan och på universitetet; för din, min, vår och livets mångfalds och långsiktiga överlevnads skull.

Big little lies och kvinnorna visar vägen

Igår kollade jag klart på TV-serien Big little lies. Så bra och så himla intressant på så många olika sätt. Ska försöka att inte spoila, men den som är känslig får jag nog ändå varna för att tankarna på slutet trots allt kanske avslöjar saker som behöver varnas för. Det finns många bra serier och filmer där ute, men den här är intrigen inte bara skickligt berättad, karaktärerna kompetent gestaltade och som tittare fångas man inte bara inledningsvis, genom hela serien och ända fram till slutet; den här serien öppnar dessutom upp ett helt nytt territorium i berättelsernas värld. Det är i alla fall så jag ser på den och det är detta jag vill skriva om.

Sedan tidigt 1990-tal har jag tittat på film med feministiska glasögon. Kursen i kvinnohistoria och feministisk teori (där jag fann mitt avhandlingsämne) öppnade mina ögon. Det finns ett före och efter i mitt liv; före och efter jag kom i kontakt med teorin om den manliga blicken. Innan dess såg jag på film utan att reflektera över något annat än min egen upplevelse av handlingen; efter att jag läst Laura Mulvey såg jag inte bara handlingen och karaktärerna, jag såg även hur karaktärerna gestaltades och handlingen beskrevs. Jag fick upp ögonen för kameran, karaktärernas kön och relationer samt vilken typ av berättelser som berättas. Jag fick en kritisk blick som påverkat mig sedan dess.

När man väl en gång fått ett perspektiv utpekat för en går det inte att backa tillbaka in i okunskap. Utbildning som handlar om kunskap och lärande som är för livet (inte för att klara tentan eller ta examen) förändrar en i grunden. När jag väl insett att det som gestaltas på film till FÖRKROSSANDE stor del handlar om män såg jag det och reflekterade över det. Manliga regissörer och producenter, manliga skådespelare och berättelser om män. På det temat finns hur många filmer som helst. Inte så att jag suttit och varit upprörd i biomörkret, men jag slogs och har genom åren fortsatt slås av hur stor skillnad det är mellan hur män och kvinnor beskrivs på film och hur stor plats män och manlighet har och får ta, snart sagt överallt. När jag hörde talas om Bechdeltestet förstod jag precis vad det handlade om. Sedan kulturvetarprogrammet som jag undervisade på lades ner har jag inte fått möjlighet att föreläsa om film och analyser av populärkultur, och jag saknar det väldigt mycket. Det var så tacksamt och kändes så viktigt att få förmedla den typen av kunskap och analytiska verktyg. Första steget på vägen till jämställdhet är insikt om att det görs skillnad på män och kvinnor, men för att se det krävs att man får verktygen som behövs. En sak jag sa under de där föreläsningarna var till exempel: Hur många generationer av kvinnliga huvudrollsinnehavare har Tom Cruise avverkat under sin karriär som skådespelare? Eller hur många filmer har ni sett där det helt saknas kvinnliga (huvud)roller, och hur många filmer finns det som bara handlar om kvinnor?

Populärkultur bör inte bara konsumeras och det är inte bara underhållning. Bilderna vi omger oss med påverkar oss. Inte som man trodde på 1970-talet; man går inte ut och slåss eller blir våldsam för att man tittat på film där våld skildras. Det finns ingen sådan kausalitet; påverkan sker på ett annat plan  och är mycket mer subtil. Vi människor är inte så autonoma som vi tror och när vardagens måsten pockar på uppmärksamhet sätts den kritiska medvetenhet ur spel och vi går på autopilot, då är det lätt att omedvetet anpassa sig till normerna. Och normer både påverkar och påverkas av film och andra medier. Det som händer där är del av samma verklighet som den vi människor lever i. Det virtuella samverkar med det reella. Kritisk analys av populärkultur får inte förväxlas med eller misstas för kritik, det är viktigt. Det handlar om att få upp ögonen och skapa möjlighet till reflektion, om att bli mer medveten om vad man konsumerar och om att skapa förståelse för det faktum att film påverkar (även om man inte vet exakt hur).

Filmen Thelma och Louise från 1991 lyftes fram av vissa som en feministisk film, men det har jag aldrig köpt. Visst gör kvinnorna uppror mot männen och deras makt, men på slutet återställs ändå ordningen när kvinnorna dör. Den manliga ordningen och patriarkatet utmanas inte i den filmen. Genom åren har det gjorts många försök att berätta om kvinnor, men eftersom film aldrig görs i ett vakuum har det visat sig svårt att nå ut. Det krävs pengar för att spela in film, och det är publiken som ytterst bestämmer. Den patriarkala ordningen gör inte bara män till makthavare, den gör också den manliga blicken (bakom kameran, på bioduken och bland publiken) till norm i samhället. Både män och kvinnor tittar på berättelser om män, men "bara" kvinnor tittar på (och läser) om kvinnor. Könskontraktet (som bygger på åtskillnad mellan könen och på manlig överordning) har varit enormt dominerande; fram till nu vill säga. En film som jag, till skillnad från Thelma och Louise, faktiskt bryter ny mark och visar vägen är Fucking Åmål, som är ett lysande undantag från könskontraktet och som klarar Bechdeltestet galant. Det är en angelägen film på väldigt många olika sätt, och den uppfattningen förstärks varje gång jag tittar på den. Det faktum att den marknadsfördes som en film om livet och att växa upp i glesbygden talar sitt tydliga språk; när jag tittar på den ser jag en film om relationen mellan två kvinnor och en film om samkönad kärlek, fast det budskapet förmedlas mellan raderna, trots att det vid närmare granskning är det ENDA filmen handlar om.

När jag tittade på serien Orange is the new black slogs jag av att något hänt; den klarar också Bechdeltestet galant. Männen spelar biroller och det är kvinnorna och deras relationer med varandra som driver handlingen framåt. Jag blev dock besviken på mig själv och min egen upplevelse när jag tittade. Visst var det bra, men berättelsen fångade mig inte. Jag insåg gång på gång att jag riktade mer uppmärksamhet mot min mobil och det som hände på sociala nätverk än mot handlingen. Livet i fängelset och relationerna mellan kvinnorna engagerade mig inte och det gjorde mig ledsen. Vad berodde det på, tvingade jag mig att reflektera över. Svaret jag kom fram till var att jag liksom alla andra fostrats in i den kultur vi lever i och att det är svårt att med viljekraft ändra grundläggande värderingar och smakpreferenser. Det är svårt att förändra sin uppfattning om vad man finner intressant. Därför blev jag så glad av Big little lies, för den fångade mig verkligen. Och med lite distans håller den känslan i sig. Det är verkligen en väldigt bra serie på alla sätt och vis.

Jag ser Big little lies som ett tecken på att något varaktigt på allvar håller på att hända. Fucking Åmål är en film som sticker ut, ett ljust i ett för övrigt kompakt mörker. Big little lies är en film/serie i raden av filmer och serier som inte bara lever upp till Bechdelteset utan som dessutom fångar en bred publik. Det är inte en feministisk serie med ett feministiskt budskap; det är en riktigt bra serie, helt enkelt och i kraft av sin handling och sina skådespelarinsatser. Det som gör mig glad är att handlingen kretsar kring kvinnorna och deras relationer. Kameran stannar kvar vid kvinnorna och här är det männen som kommer in i och försvinner ur bild, och när det någon gång handlar om två män talar de om kvinnor. Fast detta är inget man tänker på och där där jag menar att storheten ligger. Redan inledningsvis vet tittaren att någon dött, men man vet inte hur. Det framgår dock att man starkt misstänker att det är ett mord, men man får inte veta vem som mördats eller vem som mördat. Sedan handlar det om ett antal kvinnor och deras relationer med varandra, sina barn och män; i den ordningen. Det är kvinnorna som driver handlingen framåt och männens roll är underordnad. Redan det faktum att serien handlar om kvinnorna är värt att uppmärksamma, men lika viktigt tycker jag det är att lyfta och reflektera över slutet som helt bryter mot alla populärkulturella konventioner. Här går kvinnorna samman och hjälper varandra. De hämnas inte på patriarkatet och ger inte igen med samma mynt.  Här agerar kvinnorna helt annorlunda, vilket inger hopp.

Det intryck som starkast etsat sig fast är detta att kvinnorna visar visar vägen och presenterar ett helt nytt sätt att hantera manlig makt; de tar hand om varandra och bygger en gemenskap på kärlek istället för på den destruktiva blodshämnd som fram till nu varit standard. Jag har alltid gillat Tarantion, men när jag såg The hateful eight, kände jag samma rastlöshet som jag kände inför Orange is the new black. I all sin oförutsägbarhet var det ändå väldigt förutsägbart och just därför ointressant. Det var som det nåtts ett slags mättnad, det var i alla fall så jag kände. Sedan kom #MeToo, men det ser jag inte som ett uppror, utan som en bekräftelse på att det redan hänt något. Jag hoppas och tror att kvinnorna visar vägen och det finns gott om tecken på det. Och Big little lies har som jag ser det slagit upp dörren som tidigare gläntats på, på vid gavel och skapat ett sug efter mera. Det gamla och mossiga rensas nu ut och det är inte bara svinpälsar till män som försvinner utan även förlegade teman och ointressanta upprepningar av gamla teman som redan tröskats igenom 100 gånger. En annan sak att uppmärksamma är att vi nu kanske äntligen kan få se även kvinnor åldras på film. Av de fem hvudrollsinnehavarna i Big little lies är tre medelålders (typ). Förhoppningsvis är detta inte det sista vi ser av Nicole Kidman, Rees Witherspoon och Laura Dern, fast det vet ingen något om, det är upp till oss alla som publik och mediekonsumenter att bestämma. Jag håller dock tummarna för att det håller i sig och tror på att det vi nu ser hända på många olika områden är tecken på något nytt och omvälvande, i all sin enkelhet. Verkligheten förändras inte genom revolution, utan genom perspektivskiften, genom att det invanda ses med nya ögon.

Högskolans primära uppdrag är kunskap

New Public Management ser jag i mina mörkaste studier som ett slags virus som sprider sig i akademin och skolvärlden, ett virus som förändrar synen på kunskap och riktar fokus mot annat än det som tidigare fokuserades på i Utbildningssverige; fast likt alla virus är det inte en isolerad företeelse, liknande tendenser finns överallt. Kravet på mätbarhet leder till att det växer fram ett produktionstänkande i skolan, den högre utbildningen och forskningen.

Tidigare, när obligatorisk skola infördes och under rekordåren, men även när man byggde ut högskolan på 1990-talet, sågs utbildning som en investering i framtiden; en långsiktig investering som betalar sig på lång sikt, vilket utvecklingen också visat vara fallet. Skola, utbildning och forskning är LÅNGSIKTIGA investeringar och alla krav på snabb avkastning är förkastliga eftersom det leder till stress hos människorna som arbetar med lärande och kunskapsutveckling.

Högskolan byggdes ut för att ge fler chansen att utbilda sig på universitetsnivå, men reformen innebar att statens kostnader ökade. Politiker lever på att lova (vi får de politiker vi förtjänar för det är vi som väljer dem) och perspektivet är kort, det sträcker sig bara fram till nästa val. Kanske var det därför man redan kort efter eller kanske i samband med utbyggnaden började tala om vikten av kvalitet, att skattebetalarna skulle få valuta för pengarna. Så länge högskolesektorn var liten kunde den verka i skuggan av skolan och kostnaden stack inte i ögonen på politiker som lovar sänkta skatter; friheten var större när högskolesektorn var mindre. Akademikernas makt var stor och politikerna talade om annat. Sedan växte alltså högskolesektorn, och när skolan kommunaliserades och delar av det som tidigare förvaltades av staten privatiserades ökade dess andel av helheten, liksom politikernas makt och intresse. Först var det kvaliteten man ville kontrollera, sedan kostnaderna: skattemedel måste användas effektivt, sa man och anklagade indirekt akademiker för att vara lata och improduktiva.

Idag avakademiseras högskolan allt mer och kunskapen hamnar allt mer i skymundan. Kontroll och produktion står i fokus för verksamheten, och politikernas makt över verksamheten kanaliseras genom linjeorganisationens krav på kollegiet av forskare och högutbildade lärare. Administrationen ökar med allt mer detaljerade krav på kontroll av verksamheten, och stressen och pressen ökar när högskolan förväntas producera, inte bara mätbara resultat utan även pengar. Det viktiga är inte längre att lektorerna undervisar och forskar med fokus på KUNSKAP; idag handlar det om att uppnå kvalitet och effektivitet i verksamheten.

Kunskap handlar om det vi inte vet; det är för att lära sig nya saker man studerar på högskolan eller forskar. En förutsättning för det är att man kan och får misslyckas. Ny kunskap är kunskap som ligger bortom det kända och utveckling handlar om att orientera i okänd terräng. Ingen kan på förhand veta vad som krävs av just mig för att utvecklas och lära mig nya saker, och om den som forskar vet på förhand vad hen ska komma fram till är det inte forskning man sysslar med. Den synen på kunskap håller på att förändras och när gamla generationer lärare och forskare lämnar högskolan och nya fostras in i rådande kultur går förändringen snabbare och snabbare. Idag talas det inte längre så mycket om kvalitet; på senare tid är det produktion av resultat som står i fokus. Forskare och högskolor mäts allt mer och allt tydligare efter vad man producerar: poäng, examina, publikationer, citeringar och PENGAR.

När jag var doktorand talade vi sällan om pengar; visst arbetade vi med ansökningar, men konkurrensen var inte lika mördande som den är idag och framförallt var over-headkostnaderna inte lika höga. Vi sökte pengar för att forska, för egen del. När jag och tre andra fick ett stort forskningsanslag 2000 bjöd vi inte på tårta och gratulationerna handlade inte om något annat än att vi nu hade chansen att skapa ny och viktig kunskap. Jag hade fest när jag disputerade tre år senare, när kunskapen som projektet var bearbetad och klar. Idag när over-headkostnaderna i många fall utgör över 50 procent förändras synen på ansökningarna och varför man ska söka pengar, vilket i kombination med ökande makt för ledningen och linjen som inför politikerna får stå till svars för hur väl man förvaltar skattemedlen gör att forskarnas ansökningar blir lika viktiga eller viktigare för ledningen. Den som bara producerar kunskap tillför, utifrån högskoleledningens, politikernas och skattebetalarnas perspektiv, ingenting. Den som bara producerar kunskap och utveckling betraktas som en kostnad trots att det var (och borde vara) högskolans uppdrag. Förr var det den som producerade mest kunskap som gjorde karriär och fick anseende i högskolan, idag är det den som drar in mest pengar, och det behöver man inte ens vara forskare för att göra.

En högskola vars uppdrag är att effektivt förvalta skattemedel och som helst ska gå med vinst kan inte samtidigt vara en högskola som utvecklar kunskap. Vad är skillnaden mellan en forskare och en konsult? Förr var skillnaden tydlig; då reste konsultera runt och sålde sina tjänster som byggde på kunskap som producerats på högskolan. Rollfördelningen av tydlig. Forskarna forskade och konsulterna krängde mer eller mindre väl fungerande kunskap till mer eller mindre betalningsvilliga kunder. Idag när kunskapen är kontrollerad och forskning handlar lika mycket om penar som om kunskap är skillnaden inte lika tydlig. Idag när allt är kvalitetssäkrat och styrt mot mål är det priset som är skillnaden, som man säger i reklamen. Forskare uppfattas allt mer som konsulter och båda konkurrerar på samma marknad om kundnöjdhet och ekonomisk vinst.

För att lära och utveckla ny kunskap måste man få misslyckas, och ju mer man misslyckas desto närmare är man ett genombrott. Det har inte förändrats även om högskolan har det. Kunskapen är fortfarande densamma även som forskarnas fokus riktats mot annat. Genomströmning som ett mått på kvalitet och förmågan att dra in forskningsmedel som ett tecken på vetenskaplig framgång är effekter av NPM, inte ett resultat av den strävan efter bildning som tidigare var målet med högre utbildning. Kunskapen, vad hände med den?

Tillit, trygghet, tid

Ett samhälle som inte är hållbart överlever inte på lite längre sikt. Det behövs inte forskning för att förstå det; den typen av insikter är självklara. Bara genom att arbeta med just den typen av insikter kan vi bygga ett samhälle som först fungerar och som politikerna sedan kan förvalta på olika sätt. Det måste finnas en stabil grund att stå på innan man kan välja mellan olika vägar fram. Jag har alltid dragits till de där grundläggande frågorna. Vad är det som verkligen betyder något? Avgörande frågor som utgör själva förutsättningen för allt det andra. Frågor som det är lätt att bagatellisera och bortse från eftersom det handlar om till synes obetydliga saker och aspekter av helheten.

När jag betraktar samhället så som det kommer mig till mötes, via reportage på TV, artiklar i tidningar och tankar som ges uttryck för i sociala medier -- det vill säga inte med utgångspunkt i egen insamlad och vederbörligen analyserad empiri -- framträder en bild av samhället som jag menar är värd att ta på allvar, även om den bilden är svår att bekräfta med hjälp av erkända vetenskapliga metoder. Kraven på underlag för det som hävdas i namn av vetenskap är och ska vara högt ställda, men det är inte självklart rätt väg att gå i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Bilden som framträder i medier och i vardagens möten med kollegor och vänner bär också på kunskap om tillvaron; och vad har vi att förlora? Tänk om vi byggde ett bättre, mer människovärdigt och långsiktigt hållbart samhälle helt i onödan ...

Det verkar med ledning av vad människor ger uttryck för i vardagliga samtal och andra sammanhang råda brist på framförallt tre saker i dagens samhälle: Tillit, Trygghet och Tid. När dessa saker undersöks vetenskapligt, kvantitativt framträder en delvis annan bild. Jag utgår får att sanningen är mer komplex än en undersökning kan fånga och beskriva och jag tror inte att det finns ett enda definitivt svar på dessa frågor. Tilliten må vara hög, men vad är det för typ av tillit som undersökts och som människor svarar på frågor om? Det brukar handla om tilliten till olika yrkesgrupper och den typen av aspekter av begreppet; men hur är det med känslan av att vara litad på, det vill säga den upplevda tilliten mellan människor på arbetet och i vardagen? Det är svårare att undersöka. Jimmie Åkesson hävdar att svenskar är att lita på medan invandrade är opålitliga, han vill vidare att känslan ska räknas, inte vad olika undersökningar kommer fram till. Det håller jag absolut inte med om. Jag är forskare och litar på vetenskapen, men allt går inte att undersöka vetenskapligt.

Trygghet är en annan komplex fråga som också kan betyda oerhört många olika saker. Jag känner mig trygg i Sverige, till vardags och för egen del. Men som pendlare kan jag aldrig känna mig trygg med att tågen kommer i tid och tar mig dit jag ska. Jag kan aldrig helt lita på att datorn och uppkopplingen ska fungera. Och som lärare kan jag aldrig känna mig trygg med att studenterna faktiskt lyssnar på det jag säger och vill förstå vad jag förmedlar, jag kan inte lita på att de ställer sina kritiska frågor till mig, så att jag kan hjälpa dem. Det händer inte så ofta, men det är lika obehagligt varje gång jag tvingas försvara mitt sätt att agera efter att någon student har klagat på mina skäl för att underkänna tentan eller synpunkterna jag lämnat som examinator på uppsatsen. Att läsa kursvärderingar är sällan roligt, dels eftersom de sällan innehåller konstruktiv kritik till kursen, dels eftersom de ibland innehåller nedsättande utlåtanden riktade till mig och andra lärare som människor. Känslan av otrygghet i vardagen är komplex och växlande. Som lärare känner jag mig i dagens utbildningssystem dessutom hela tiden kontrollerad: av studenterna som kräver att få, av linjeorganisationen som kräver resultat och av politikerna som med all önskvärd tydlighet visar att de inte litar på mig och mina kollegor. Jag tvingas ta ansvar, men känner mig inte litad på och därför blir det svårt att göra ett bra jobb, vilket gör påverkar tryggheten.

Både tillit och trygghet hänger samman med tid; finns inte tiden att lyssna och reflektera blir det svårt att förstå, vilket leder till att känslor av osäkerhet. Och när allt mer av den tid som inte finns upptas av diffus oro över saker som man inte borde behöva oroa sig över krymper tiden som finns avsatt för att göra det som ska göras. Tid har kommit att knytas ihop med ekonomi allt mer; tid är allt tydligare pengar. På börsen görs tusentals aktieaffärer varje sekund. Det sparas på tid för att effektivisera överallt, för att tjäna pengar. Fast människor blir inte friskare fortare och tankeförmågan är den samma idag liksom för 1000 år sedan. Det går att spara tid men gör man det i verksamheter där det leder till stress påverkar det kvaliteten, och om man försöker säkra kvaliteten genom att kontrollera lärare, läkare, tjänstemän och andra minskar känslan av tillit och ökar oron.

Ibland går det att lösa delproblem var för sig, men det går inte att öka tilliten eller tryggheten utan att ta hänsyn till tid och ekonomi; det går inte att få det ena utan att det påverkar det andra. Och finns inte tiden som krävs för att tänka efter blir det ännu svårare att förstå den här typen av komplexa samband. När allt färre förstår minskar efterfrågan på kunskap och kompetens att hantera komplexitet och effektivitet kan drivas något lite längre och det går att tjäna lite mer pengar, lite snabbare. Fast det går aldrig att bygga ett hållbart samhälle utan verklig förståelse för allt det som faktiskt spelar roll. Det kan vid en hastig blick tyckas vara och uppfattas som ovidkommande detaljer, och under ett möta där man ska besluta om nedskärningar eller klubba igenom effektiviseringsåtgärder kan den som inte förstår eller bryr sig hur enkelt som helst vifta bort invändningarna genom att hänvisa till avsaknaden av evidens, eller med orden: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Och så kan allt rulla på, pengarna rulla in och effektiviseringen drivas ännu lite längre. Fast till vilken nytta då, och för vem, varför? Är det långsiktigt hållbart? Är det inte det spelar det ju ingen roll för då är det bara en tidsfråga innan allt kollapsar.

Tillit, trygghet och tid må uppfattas som detaljer, men man brukar säga att det är där djävulen finns: i detaljerna. Därför är det dit den kritiskt granskande, analytiska blicken måste riktas; utan tid att tänka efter och i brist på tålamod att vänta tills de långsiktiga effekterna av olika beslut visar sig, går det inte att hävda att det finns vetenskapligt stöd och evidens för det som hävdas är nödvändigt att göra. Bara indikationen och misstanken på att tilliten mellan människor i samhället håller på att rubbas eller att känslan av otrygghet växer är skäl nog att agera; fast hotet kommer inte utifrån, det är inte invandrarna som är problemet. Vi är alla människor och kulturen skapar vi tillsammans. Tid är det enda vi har. Livet är dagarna som går och allt kommer an på vad tiden fylls med för innehåll. Om livet och tillvaron består av en ständig strävan efter att "spara" tid leder det till stress, vilket leder till sjukdom, vilket leder till förtida död. Ökad tillit och mer trygghet går att bädda för genom att alla är mer generösa med tid; och finns det tid minskar stressen, ökar tålamodet och möjligheterna till reflektion blir bättre. Finns det tid kan man lyssna på varandra och hjälpa varandra förstå hur allt hänger ihop.

Den onda cirkeln behöver brytas, men utan förståelse för den här typen av komplexa samband och grundläggande mänskliga egenskaper, blir det svårt.