Var sak har sin tid, plats och funktion

Det perfekta är en föreställning skapad av människan. En produkt av fantasin. Ett tecken på människans ofullkomliga natur, som inte kan acceptera det som är. Vi, våra samhällen och den kultur vi skapar tillsammans är och fungerar inte som vi önskar, utan just så som de faktiskt fungerar, på gott och ont. Och så länge vi envisas med att jämföra oss själva och det vi gör med fantasibilden av det perfekta, kommer vi att ha problem. Svårt det där. Svårt att acceptera sakernas tillstånd. Ändå måste vi acceptera, framförallt vår egen oförmåga. För bara så kan vi göra något åt saken. Bara så kan vi lära oss hantera, oss själva, våra relationer till andra, samhället, livet på jorden och framtiden. Den enda, bästa, perfekta, vägen leder alltid fel. För den finns bara i fantasin eller på kartan vi valt att orientera oss i verkligheten efter.

Återkommer ofta till den tanken, för den är viktig. Frön till undergången finns överallt och får fröna spira växer de sig snart över huvudet på oss. Drömmen om det perfekta samhället är ett sådant frö, ett frö som riskerar att gro och växa till fascism. Drömmen om tusenårsriken, om arisk överlägsenhet, etnisk renhet och de andras hotfullhet. Drömmen om det perfekt ordnade samhället som består av perfekta människor som lever perfekta liv i enlighet med uråldriga perfekta (inhemska) traditioner. Drömmen om ett kollektivt jag som framgångsrikt håller sträck mot alla de andra som utgör ett hot mot det perfekta samhälle som är vårt. Det är fascism och allt annat som brukar förknippas med det förhatliga ordet är bara avledningar av den där omöjliga drömmen.  

Drömmen om det perfekta är ett tveeggat svärd. Det ser först ut att ge oss det vi önskar: trygghet, lönsamhet, överblick och så vidare. Fast rätt som det är kan svärdet vändas mot oss. Plötsligt lever det sitt eget liv och förvandlar allt och alla som inte passar in i drömmen om det perfekta till ett hot mot rådande ordning. Gång på gång går människor i den fällan. Drömmen tar sig olika uttryck, men är i grund och botten den samma och bygger på samma orimliga föreställning om att människan inte är som hen är, utan som (vissa) anser att hen borde vara. Bara i drömmen är människan perfekt, aldrig i verkligheten, för då är det ingen människa utan en maskin. Titta på fotografierna från nazisternas partidagar i Nürnberg. Det är inte människor som står uppradade där. Det finns inget liv. De som står där är människor som avhändat sig allt mänskligt för att få uppgå i drömmen och få vara del i det perfekta samhället. Där finns bara form, inget innehåll. Yta utan liv. Bara så kan det perfekta realiseras i praktiken, till priset av omänsklighet. Därför upprepar jag varningen.

Denna bloggpost är egentligen ett svar till Camilla, som lämnade en klok kommentar på en tidigare post på temat. Hon skriver.

Jag vet det, det jag egentligen ville poängtera är att det är icke-naturvetare (Lena Andersson, Kent Ekroth och Donald Trump, Axess-redaktionen) som tydligen vill med "naturvetenskaplig precision" skapa ett "rätt" samhälle, underförstått otäckt.

Jag protesterar, förstås, starkt mot kopplingen mellan naturvetenskap och fascism. Särskilt som det inte ens är naturvetare som här sägs stå för den.

Och jag ber om ursäkt om det jag skrivit kan tolkas som att jag menar att naturvetenskap skulle ha något med fascism att göra. Det jag pekar på handlar om drömmen om det perfekta, det enda, det bästa och sökandet efter svaret eller Sanningen. Det är drömmen som är problemet, inte naturvetenskapen. Och det ligger helt klart något i det Camilla skriver. Det är oftast inte naturvetare som när just den drömmen, det handlar om andra som i naturvetenskapen ser svaret på frågorna. Det är självklart när man tänker vidare på saken, jag har bara missat att lägga märke till det.

Kan det vara såhär, att det är när icke-naturvetare vill använda sig av naturvetenskapliga metoder som det går åt skogen? För att de missförstår tillämpningsområdena.

Ja, det tror jag! Det är där det går fel, när metoder och tankar förs över från ett område till ett annat och används till saker och frågor de inte är tänkta för. Samma gäller åt andra hållet, när naturvetare kritiserar kulturvetare för ovetenskaplighet, för det är också andra metoder, andra frågor och andra sätt att tänka, skapade för annat än vad naturvetenskapen skapats för. Oerhört viktigt att uppmärksamma det. Historien är full av exempel på problem som uppstått på grund av missförstånd.

Jag tänker t ex på positivismen, Comte, han ville införa naturvetenskapliga metoder i samhället, ta fram lagar som gällde samhällen och människor, precis som inom naturvetenskapen. Han verkade ha en stor faiblesse för Newtons lagar. Han trodde inte på att man skulle hitta en enda lag, men det skymtar i hans texter att han drömde om gravitationen som en enande lag.

Socialdarwinismen är en annan variant på samma (djupt problematiska) tema. Människan är ingen maskin och även om människan har förmågan att tänka logiskt är människan i vardagen mycket mer styrd av affektion. New Public Management är en annan och mer modern variant på samma tema. Eller forskningen om AI. Olika varianter på samma dröm om det perfekta. Olika varianter på samma missuppfattning eller glömska. Människan är mänsklig, och till det mänskliga hör imperfektion känslor och annat som inte är perfekt.

Det är ju så att när man tar fram beräkningsmodeller av fysikaliska system, så validerar man mot mätningar. Och då har man ju gjort mätningar inom ett visst område. Det betyder att man inte kan använda sin modell utanför det området som den är validerad för. Extrapolation är livsfarligt. Att extrapolera naturvetenskapliga metoder utanför deras tillämpningsområden kan vara livsfarligt. På "system" (människor) som de inte alls är giltiga för.

Oerhört viktigt att kulturvetare och samhällsbyggare inser detta. Tyvärr är jag inte säker på att alla naturvetare inser eller bryt sig om att vara så tydliga som Camilla. Men kunskap uppstår i mötet mellan och först när man lyssnar på varandra och utbyter tankar. Därför ville jag svara här istället för i en kommentar, så att fler kan få ta del av bådas tankar.

Jag tror säkert man har användning av ett tankesätt, ett analytiskt (naturvetenskapligt) tankesätt, att strukturera problem, att förenkla, för att förstå. Men man ska inte dra analogier för långt.

Instämmer! Alla har massor att lära av varandra. Inser vi det kan vi bygga ett hållbart samhälle. Strider vi om vem som är bäst, vilken vetenskapstradition eller vilka kunskaper som ska vara norm för allt vetande leder det bara till konflikter och polarisering. Ödmjukhet och lyssnande är kompetenser som underskattas, vilket tenderar att leda till hybris.

Samma som för den är "räkne-etiken", man skulle kunna använda modellerna som hjälp att tänka, men det verkar olämpligt att använda för att ta beslut utan att tänka mer.

Tänka mer, det är vad vi behöver. Och för att nå dit behöver vi lära oss tänka bättre. Det kan vi göra genom att samtala mer och genom att lyssna minst lika mycket som vi talar själva. I samtal uppstår resonans och resonans kan leda till att budskap förvrängs, men det är som det är. Människan är inte perfekt, för då hade vi kommunicerat via frekvenser som utan informationsförlust överför Ledarens vilja till massan av likar.

Att vara människa är inget problem, men det blir ett problem om människan börjar jämföra sig själv med drömmen om den eller det perfekta. Vi människor är som vi är, på gott och ont.

Förklara, förstå, kontemplera

En och ett, eller flera? Antingen eller? Eller både och? Det bästa, eller det bättre? Det finns olika sätt att närma sig världen och kunskap om vad det innebär att leva som människa i ett samhälle. Inte bara ett enda sätt, som det ibland framställs som. Mångfald är viktigt inte bara i naturen, för att öka hållbarheten, utan även på alla andra områden. Mångfald är en garanti för långsiktig överlevnad. Ingen vet nämligen vad som kommer att hända i framtiden eller vad som krävs där och då för att klara av problemen som uppstår. Att likrikta och bestämma sig för en eller ett, bästa sätt och göra sig av med allt annat, är endast bra ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv. Livet består dock av oändligt mycket mer än ekonomi.

Jag sysslar med kulturvetenskap för att det intresserar mig och för att mina kompetenser, min personlighet och egenskaperna jag utrustats med passar för den typen av problem. Det betyder inte att jag strider för att kulturvetenskapen ska ta över och ersätta alla andra ämnen. Den som hävdar det strider förmodligen för sitt ämne och vill att det ska vara det enda. Eller också förstår man inte kunskapens roll i samhället. Vetenskap handlar om att söka kunskap och förståelse, inte om att bevisa sanningar. Och ju fler ämnen, analysredskap, kompetenser och specialkunskaper som kan fås att samverka desto bättre är det för alla, och desto bättre rustade för en oviss framtid står vi människor.

Allt oftare blossar det emellertid upp strider där frågan om vems syn på kunskap är bäst står i centrum och det finns mäktiga (ekonomiska) intressen som kämpar för Vetenskapen och Sanningen. Den enda vägens försvarare brukar gå till hårt, ibland ursinnigt angrepp mot allt som ryms under paraplybegreppet post- (modernism, strukturalism, kolonialism och så vidare). Diskussionstrådarna på FB-gruppen Högskoleläckan urartar ofta så fort man tangerar dessa frågor. Häpnadsväckande nog är det vetenskapens försvarare som är mest känslosamma i sin kritik. Det var länge sedan företrädarna för postmodernismen stred för sin "sanning". Ändå provoceras den som uttrycker något som kan tolkas som ett ifrågasättande av vetenskapens primat till debatt och konflikt som måste vinnas till varje pris. Ibland verkar det som man inte riktigt tror på kraften och relevansen i det man strider för. Om vetenskapen, den "riktiga" vetenskapen verkligen hade svar på alla frågor, vad fanns då att strida för? Då vore ju frågan avgjord på förhand.

Som sagt. Jag menar att verkligheten är allt för komplex för att kunna undersökas enbart med en metod, ett sätt att se på kunskap. Jag vill se en syn på kunskap som mer liknar en verktygslåda, och ju större uppsättning verktyg den rymmer desto bättre är det. Ett verktyg kan man inte avfärda på förhand. Dess värde kan bara avgöras genom att ställa det i relation till funktion. Konsekvenserna som går att härleda till användandet avgör värdet av verktyget. Olika frågor kräver olika svar och verkligheten består av mer än man tror. Jag vill se mer av öppenhet inför det okända och mindre av hybris inför uppnådda resultat. Samhället går inte från klarhet till klarhet och kunskapsutvecklingen är inte linjär. Jag har vigt mitt liv åt vetenskapen och även om kulturvetenskap är det ämne jag valt att verka inom betyder inte att jag inte tar del av vad som händer inom andra områden. All kunskap är bra kunskap, om den fungerar, där den fungerar och så länge den fungerar, vilket inte går att avgöra på förhand.

Viljan att veta är stark, men alla frågor går inte att besvara med naturvetenskaplig precision. Sann kunskap går bara att få om problem och frågor som är av den karaktären att det går att avgöra frågan en gång för alla. Ett plus ett är två, en vattenmolekyl består av två syreatomer och en väteatom. Människan är ett däggdjur av släktet Homo och familjen Sapiens. Månen snurrar runt jorden. Det är förenat med hälsorisker att röka. Och så vidare. Det går att nå säker kunskap om mycket, väldigt mycket. Allt kan dock inte besvaras med (naturvetenskapliga) metoder. Ibland är kunskapen vag till sin natur. Frågan om vad kärlek är egentligen går till exempel inte att besvara naturvetenskapligt, för svaret man får om man försöker besvara den frågan med sådana verktyg är oanvändbart. Kärlek är liksom kultur ett vagt problem som man, om man verkligen vill förstå, måste närma sig med andra verktyg och på andra sätt.

Hermeneutik är läran om tolkning. Det handlar om hur man kan tolka för att resultatet ska bli så användbart som möjligt, och så transparent och kontrollerbart som det bara går. Kulturvetenskapliga metoder, det vill säga metoder som är utpräglat kulturvetenskapliga (många aspekter av kultur kan så klart undersökas med naturvetenskapliga metoder också), är skapade för att nå kunskap om det som är vagt och föränderligt till sin natur, det vill säga det som det aldrig går att säga något säkert om. Och det är mycket i världen som ser ut och fungerar på det sättet. Hur mycket man än vill komma fram till ett definitivt svar på frågan om vem som är vackrast i världen kommer man aldrig att nå ett svar, för ämnet och utgångsläget är allt för vagt. Skönhet är kontextuell och ligger i hög grad i betraktarens ögon. Det går att nå viss enighet om vad som är ett bra svar, men eftersom det delvis handlar om tycke och smak går det inte att komma fram till ett enda, bästa svar (som alla kan enas om). Det betyder inte att kunskapen är relativ eller att alla svar är lika bra. Det enda det betyder är att verkligheten är som den är, inte som vetenskapens företrädare vill att den ska vara. Vissa frågor har inte ett enda, rätt svar. Och det är dessa frågor som kulturvetenskapens metoder skapats för att arbeta med.

Verktygen måste användas till frågorna de skapats för, där och när de fungerar och så länge de fungerar. Det är en dålig metod att försöka besvara ett matematiskt problem med en tolkande ansats. Lika dåligt är det att försöka hjälpa en olyckligt förälskad människa med ett naturvetenskapligt svar på problemet. Allt handlar om var, när och till vad man använder verktygen man har till sitt förfogande.

Det finns ett område till som ännu inte berörts och där striderna är om möjligt ännu mer infekterade. Det är trosfrågor och teologi. Striden mellan kyrkan och vetenskapen är långt i från över. Även där menar jag att det handlar om verktyg och användningsområde. Det som går att nå kunskap om bör man undersöka (natur)vetenskapligt. Och frågor som bara kan besvaras med en tolkande ansats undersöks med hermeneutiska metoder. Fast hur gör man med alla frågor som helt saknar svar, eller vars svar ligger utom räckhåll för människan? Livet är fyllt av sådana frågor och viljan att veta är som bekant stark. Det är en olycklig kombination som gett upphov till mycket lidande, helt i onödan. Teologi är den del av verktygslådan där verktygen som skapats för att hantera det som inte går att nå kunskap om finns. Kontemplation är teologins motsvarighet till naturvetenskapens positivism och kulturvetenskapens hermeneutik (som ursprungligen betydde bibeltolkning, men som idag när få tror att bibeln innehåller sanningar om världen och verkligheten handlar om tolkningskompetens). Allt handlar om vad man använder kunskapen, som går från absolut visshet över preciserad vaghet till ovetbarhet, till. Och alla de olika verktyg som används i de olika fälten är bra till olika saker. Inga verktyg ersätter de andra.

Tänk om vi kunde se, förstå och acceptera den synen på kunskap. Tänk vad mycket mer tid och energi vi skulle kunna lägga på att förstå varandra bättre. Tänk vad mycket mer hållbart samhället skulle kunna bli, om vi bara slutade strida för den enda vägen, den bästa kunskapen och det slutgiltiga svaret. Tänk om!

Hybris är ett allvarligt hot

Påskafton, eller en helt vanlig lördag. Det beror lite på vad man gör av ledigheten, på samma sätt som livet delvis blir vad man gör det till. Över innehållet och förutsättningarna råder man bara på marginalen, men hur man upplever, uppfattar och agerar i världen och kulturen bestämmer man i princip helt själv. Ens personlighet påverkar så klart och den kan man inte ändra, men därutöver finns ett ganska stort utrymme för improvisation och kreativitet. Jag bestämmer för att dagen ska bli bra, trots att allt inte är optimalt. Denna påskafton ska bli så bra den kan bli, bestämmer jag mig för. Och det innebär att ta vara på möjligheterna som bjuds, att skriva, läsa, promenera, reflektera, äta gott och bara vara ledig. Känslan av nöjdhet med livet står i paritet med ens förväntningar, och sänker man dem ökar chansen att man blir lyckligare, trots att inget annat förändrats. Det är en insikt som livet gett mig. Förändra det du kan, och acceptera det du måste. Och skaffa dig en utvecklad förmåga att inse skillnaden. För mig är det en av drivkrafterna för studier och lärande. Inte kunskapen, för den har inget egenvärde, utan förståelsen för livet i alla dess aspekter. Just påsken är en tid på året som passar synnerligen väl för just denna typ av tankar. Långfredagens åminnelse av lidande och död, och påskaftons glädje.

Påsken är som livet, ett slags växling mellan olika tillstånd. Om man nu inte fokuserar på godis och sin egen personliga självuppfyllelse, vilket blir vanligare och vanligare. Mesta möjliga lycka till minsta möjliga insats, nu! Det är dit vi är på väg, mot en allt snabbare behovstillfredsställelse och måluppfyllelse. Vägen dit blir allt mer ointressant. Målet är allt. Mitt mål. Jag! Hybris som livshållning. I förnekelsens tid går det att bortse från allt som är obehagligt eller som skaver. Det finns teknik för det, och det finns tekniker. Internets individanpassade flöde av intryck är ett slags mur mot komplexitet, elände och andra människors liv. Och det finns gott om livscoacher som lär ut tekniker för att tänka positivt och målfokuserat. Andra tekniker handlar om effektivisering och vinstmaximering. Allt som stör bilden går idag att filtrera bort. Foliehatt är ett uttryck som speglar tidsandan. På Avpixlat upphöjs foliehatten till kategoriskt imperativ. Där odlas lögner och hålls föreställningar om den hotfulle andre vid liv. Där blir världen som Jag vill, inte som den är. Snacka om hybris, gränsande till galenskap. Det är så långt från den bildning jag strävar efter som man kan komma.

Läser en analys om detta på DN, av Matilda Gustavsson, som skriver klokt om tidsandan och den hybris som sprider sig i världen. Hybris är ett inslag i livet som förgyller barndomen. Minns hur jag som barn pendlade mellan känslan av oövervinnerlighet som balanserades av stunderna av ångest över livets komplexitet och insikten om den egna oförmågan att leva upp till alla krav. Att växa upp och påbörja en bildningsresa handlar om att lära sig hantera dessa svängningar och om att balansera livets ytterligheter, om att förstå komplexitet och bejaka ödmjukheten. Få anser sig ha tid med det idag, och det anses inte vara mödan värt. Endast det bästa är gott nog. Omedelbar behovstillfredsställelse. Hybris, skriver Gustavsson, är tidens tecken. Kanske tydligast illustrerat av Donald Trump som gjort det till sitt personliga varumärke.

Make America Great Again. Att få hybris är underbart: ett anfall av världsherravälde som jag tror de flesta har känt någon gång, åtminstone som barn. I skolan sa min svensklärare att jag var ovanligt bra på att skriva och när jag någon dag senare gick den vanliga vägen hem kom jag på en storslagen poetisk bild av att livet var som en teater: en scen där alla spelade sina egna huvudroller, och ridån gick upp och sedan ned för evigt. Det var en metafor som tycktes rymma allt, och universum öppnade sig: att just jag hade skapat något så nytt gjorde min tid och radhuset jag bodde i till en mittpunkt, ett avgörande.

Känner igen det där. Kan fortfarande återkalla känslan jag drabbades av som barn ibland, av att vara oövervinnelig, av att jag klarar allt. Det hände inte så ofta, men det hände. Hybris kan drabba mig fortfarande. Det är vad som får mig att våga. Idag vet jag dock att det är en orimlig känsla som kräver djup kunskap och bred insikt, eller bildning om man vill, för att inte gå över styr. Hybris är berusande, men likt heroin är det en farlig drog.

Inom grekisk mytologi är hybris en önskan att överträffa gudarna, att utmana deras ordning, och i det finns en befriande kraft. Hybrisen viskar att du är mer än vad andra ser dig som: du är större än ditt sammanhang och dina fysiska förutsättningar, och ytterst gör den uppror mot döden. Den har alla vettiga argument emot sig, och det är därför många förlorar den.

Att växa upp är att inse att man inte är särskilt unik. Att det mesta redan är tänkt och att priset för att vara en gnutta nyskapande är högt.

Det är vad bildning handlar om. Därför vänder jag mig mot önskan att bli världsbäst. Därför är jag kritisk mot en utbildningspolitik vars mål är Nobelpris. Bildning handlar om att inse att väldigt lite är nytt under solen, men att det är som det ska och att lycka handlar om att se det vackra i det som är. Bildning handlar om att acceptera livet, i hela sin komplexa helhet. Nytänkande, nyskapande, kreativitet och förändring är undantagen. De lyckliga stunderna av hybris är kryddan som får anrättningen som är livet att smaka bättre. Hybris kan aldrig vara målet. Det är vägen som är målet. Strävan efter mer kunskap och bättre förståelse, som gör att man lättare förstår skillnaden och kan hantera berusningen som känslan av hybris innebär.

Att jag upplevde mig ha formulerat något som skulle gå till litteraturhistorien hängde ihop med att jag inte läste romaner. När jag började göra det förstod jag att livet-som-en-scen-metaforerna var vanliga och att det inte fanns någon heltäckande bild av Världen och Livet utan miljoner skärvor, ett splitter.

Att läsa är att lära sig se världen med andras ögon, är att upptäcka det som ligger bortom horisonten, på andra sidan, är att lära känna både sig själv och den andre. Det foliehattarna på Avpixlat sysslar med är motsatsen till att läsa, lyssna, lära och odla bildning. De söker hybris och berusas av varandras ömsesidiga bekräftelser av sin egen förträfflighet. De har fastnat i en loop och söker likt heroinisten mer och snabbare tillfredsställelse av den naiva, omogna och livsfarliga kicken av hybris. 

Av den anledningen är hybris som vuxen ännu större, ännu mer av ett vansinnigt trots mot sin egen orimlighet.

Trots är vad Donald Trump går till val på. Det är inte Amerika som ska bli great (hittar inget bra ord på svenska) igen, det är Donald Trump som hittat ett sätt att tillfredsställa sitt högst personliga behov av berusande hybris. Och det faktum att kulturen han lever och verkar i inte förmår genomskåda detta utan istället låter sig dras med i känslan visar hur allvarligt läget är. Att trotsa det orimliga, som man gör på Avpixlat är vansinne. Därför blir jag glad över att läsa att stödet för SD sjunker, även om det är till priset av en mer restriktiv invandringspolitik. För det är uppenbarligen det som folket vill. Det finns ingen kraft att sätta emot en sådan rörelse. Men att ge upp för den och överlämna makten till SD och andra som fiskar i samma bruna sörja är att ge efter åt hybris och kasta allt vad bildning heter överbord, vilket skulle rasera grunden för demokratin och allt vad hållbarhet heter.

När min kommer slås jag alltid av hur oföränderlig känslan är; en evig femåring, ett lyckligt barn som går loss på ett trumset och i det larmet säljer jag in texter som jag inte tänkt igenom så noga.

I tystnaden efteråt ångrar jag mig ofta och förbannar hybrisungen. Hon skämmer ut mig, och hon är bland det bästa jag har för utan henne hade jag aldrig ens försökt skriva.

Eftertänksamhetens kranka blekhet är bra och nödvändig. Långfredagens påminnelse om att livet inte bara är glam och stim och stoj. Högkonjunktur följs av lågkonjunktur. Livet kräver att man andas in, andas ut. Jin och Jang. Balans mellan. Hybris fick mig att våga söka till högskolan, men det var bildningen som fick mig att stanna. Vägen fram är alltid viktigare än målet. När blir du färdig, frågade många. Aldrig, tänkte jag. För livet handlar om att leva, inte om att bli färdig eller great igen. Sverige består av alla vi som finns och verkar här, inte av en liten infantil grupp av likar. Mångfald är det enda hållbara. Både och, inte antingen eller. Hybris, ekonomi, effektivitet och visioner OCH eftertänksamhet, investeringar, bildning. Tystnad, eftertanke, reflektion, samtal. Bara så kan känslan av hybris användas för att skapa något gott och hållbart.

Människor jag har träffat som drivit igenom stora projekt – en bok, en långfilm – har utan undantag haft en stark relation till sin hybris: en känsla som, trots att den är snabbt övergående, kan ha kraft nog att sätta i gång år av arbete.

Och det är inte konstigt att många i vår tid söker den, barndomens ögonblick av oövervinnerlighet.

Make America Great Again.

Som många populister lyckas Donald Trump, genom att röja undan vuxna hinder som fakta och kunskap, släppa fram den berusande känslan av att sanningen finns i de spontana tankarna, i sambanden vi ser när vi är rädda, i hjärtats hugg, autopiloten.

Men mer än någon just nu hyllar han själva hybristillståndet.

Det är skrämmande att bevittna massorna som skanderar och ger stöd åt och för egen del jagar berusningen som alla vet är ohållbar. Om man bara tar sig tid att tänka efter. Massor som samlas kring en idé och som strävar efter homogenitet, linearitet, effektivitet och omedelbar behovstillfredsställelse är lättare att dupera än människor som vet och förstår värdet av mångfald och som inser vad som krävs för att härbärgera mångfald. Mångfald är inte som man tror på Avpixlat ett mål, det är en förutsättning för hållbarhet och även om det är svårt finns inga alternativ. Mångfald är inget lyckotillstånd, det är så som livet är, på gott och ont. Alternativet är enfald och enfald kan bara framstå som ett alternativ i en kultur som inte ser värdet av verklig kunskap. Trump och SD är symptom på den sjukdom som samhället lider av, ett utslag av abstinens från en politik byggd på enkla lösningar.

Han beskriver återkommande sig själv som ”high energy” (Jeb Bush är ”low energy”, Obama slö och långsam), en vulgär och individualistisk version av det som futuristerna i början av förra seklet sträckte sig efter, ”en ny skönhet: fartens skönhet”. I deras konstnärliga rörelse, som så småningom ledde flera av huvudpersonerna till Mussolini och fascismen, hyllades hastigheten och viljan. Inte som medel för att nå ett mål. Inte för att man ville förändra samhället i en viss riktning, utan som storheter i sig själva.

Hybris för hybrisens skull, och den är en del av Trumps resning.

Pengar för pengarnas skull. Lycka för lyckans skull. Berusningen som livshållning för att slippa se världen som den är. Problemet är bara att känslan man säker bara kan uppnås genom naivitet, okunskap och ignorans. Foliehatten ger hybris, men känslan har ett pris.

Mina egna anfall av världsherravälde följs alltid av långa och ångestfyllda försök att leva upp till den stora visionen, som på papperet visar sig vara så mycket mindre. Som ett hån. Jag vill säga förlåt, förlåt, förlåt till det där lyckliga barnet men hon bryr sig inte. Hon lämnade mig i samma stund som jag blev orkeslös och ledsen, för hybrisen är till sin natur grym. Och om den blir en faktor i politiken: livsfarlig.

Tänker vi bara på dessa saker, väljer vi bara att se världen och livet som det är, finns alla chanser i världen att samhället blir hållbart och inte bara påsken god. Efter sol kommer regn, men sen blir det ljust igen. Det är växlingarna mellan som är livet, inte topparna eller dalarna. Bildningen lyfter foliehatten av de ignoranta och hjälper oss förstå vikten av samtal och främjar förståelsen för komplexitet.

Glad Påsk på er alla!

Kunskap är konsekvensen av viljan att veta

Viljan att veta är en mänsklig urkraft som inte känner några gränser. Viljan att veta går inte att kontrollera, för den kommer inifrån. Ett sätt att leva och vara vid liv. Kanske är viljan att veta det som gör människan till människa samtidigt som kraften håller hen vid liv. Det är samtidigt en kraft som spelar människor spratt, för när det man vill veta något om saknar svar eller om svaret ligger bortom räckhåll är det lätt att jakten på det där svaret man så oerhört gärna vill ha tar över. Svaret tenderar ibland att bli viktigare än att det som förs fram som svar är korrekt. Ibland förväxlas jakten på svar med önskan att nå ett avslut.

Idag har jag dock lite svårt att komma loss med tankeverksamheten. Trött efter en intensiv vecka, och i uppladdningfasen för nästa veckas skrivande, befinner jag mig idag i ett slags mellanrum där allt går trögt. Tänker att det måste få vara så och att inget finns att göra. Jag låter andra tala, och låter en artikel hämtad från SvD belysa vad viljan att veta kan leda till.

Paolo Macchiarini, gästforskare vid Karolinska institutet (KI), blev för några år sedan känd och hyllad för sina transplantationer av konstgjorda luftstrupar, bland annat efter operationer i Sverige.

Den historiska första operationen i Sverige fick stort genomslag i världen, bland annat i internationella medier som New York Times, BBC och The Lancet. Överallt beskrevs metoden som en stor framgång, patienters liv kunde räddas genom att använda syntetiska luftstrupar.

Det handlar om ett avancerat ingrepp där flera centimeter av luftstrupen skärs bort och ersätts med en syntetisk motsvarighet. Innan den konstgjorda luftstrupen sys fast bekläs den med stamceller från patientens benmärg, syftet är att den nya luftstrupen ska läka ihop med kroppen.

Är bara viljan att veta tillräckligt stark står människan vidöppen och blir sårbar. Macchiarini kom som en räddande ängel och hans budskap var precis så bra som man kunde hoppas. Fast så fungerar sällan verkligheten, och här fick det fruktansvärda konsekvenser. Framförallt för patienterna som dog, men även för många andra.

Granskningen visade också att stora summor hade betalats ut av Vetenskapsrådet till Macchairini.

Förtroendet för vetenskapen har skadats, och det är en långt allvarligare risk än att människor tar skada eller dör, för slutar vi lita på vetenskapen kan viljan att veta mycket väl vara vad som leder oss in i fördärvet.

SvD:s granskade fallet i ett flertal artiklar under förra året och visade bland annat att Macchiarini hade en bisyssla med koppling till ett bolag i USA, dit KI-kirurgen hade gett ett patent koppla till syntetiska luftstrupar. Granskningen visade också att stora summor hade betalats ut av Vetenskapsrådet (VR), till Macchiarini, pengar som snart kom att stoppas. Ansökningarna till VR hade baserats på forskning som kunde ifrågasättas. Macchiarini var vid tiden anmäld för oredlighet i forskning av läkare och forskarkollegor som tidigt larmade om felaktigheter.

En formell anmälan om misstänkt forskningsfusk gjordes av fyra läkare i augusti 2014. Sent samma år tog KI upp utredningen med hjälp av den externe utredaren, professor Bengt Gerdin. Våren 2015 kom hans slutsats – Macchiarini med kollegor hade sysslat med oredlighet i forskning, alltså forskningsfusk.

När KI ändå friade Macchiarini i augusti i fjol riktades kritik, då bedömare menade att det varit felaktigheter i KI:s granskning. Bengt Gerdin, professor i kirurgi på Uppsala universitet, sa till SvD att KI aldrig granskade den nytillkomna information som hade friat Macchiarini på samma sätt, i en oberoende granskning.

En av de avgörande vändpunkterna i historien om KI-kirurgen kom från amerikanskt håll i januari. Tidningen Vanity Fair rapporterade då om en affär mellan kvinnlig journalist och Macchiarini. Enligt henne hade KI-kirurgen lurat henne att han var nära vän med påven och privat läkare åt presidentparet Obama. Då uppdagades även felaktigheter i Macciarinis CV, som alltså aldrig hade haft titeln professor. Den kvinnliga journalisten arbetade med en dokumentär för NBC under tiden de hade en affär.

Men fallet är inte över: åklagare i Sverige utreder nu bland annat grovt vållande till annans död och har bett Socialstyrelsen att sammankalla ett rättsligt råd till åklagarens hjälp.

Hur vet vi det vi vet? Om den frågan inte får ställas eller om den som försöker förstå vad vetenskap är misstänkliggörs som kunskapsrelativist öppnas fältet upp för charlataner och con män som Macchiarini. Viljan att veta är liksom pengar en kraft som uppstår inom och mellan människor. Dessa krafter har enorm förmåga till agens, men är också förenade med risker. Förstår vi det och om vi kan balansera viljan att veta med ödmjukhet kan en annan vetenskap, en annan akademi växa fram. En akademi som ser värdet med mångfald. En akademi som förmår uppskatta bildning, grundforskning och som inser vetandets begränsningar.

Öppenhet, humor och tillit är det enda vapnet som biter på fascismen

Igår stod den vedervärdige järnrörsmarodören Kent "snart smäller det" Ekeroth i SVTs Aktuellt-studio och debatterade säkerhetspolitik. SÄKERHETSPOLITIK!? Fast det enda han gjorde var ju att sprida sina fördomar och upprepa lögnerna från Avpixlat. Nu får ni som säger att Public Service är vänstervridet förklara vad ni menar? Det är som jag ser det så långt från vänster och medmänsklig värdighet man kan komma att bjuda in en sådan som honom i Aktuellt som härigenom visar att medierna helt förlorat kontakten med sina rötter (i den ekonomiska jakten på klick och uppmärksamhet). Budskapet som trummades in, där och annorstädes, är tydligt: Hårdare tag, stängare gränser, mer kontroller, disciplin och rättning i leden. Sverige åt svenskarna och de andra åt sitt öde. Alla är sin lyckans smed. Cyniskt, korkat och ohållbart. Hur hamnade vi här?

Nåväl, det finns de som lyckas behålla lugnet och tankeskärpan i stormen och som inte låter sig dras med i terroristernas enögda logik och som ser att vi är mitt i en eskalerande våldsspiral som måste brytas innan vi kan börja hoppas igen. Läser Niklas Wahlöfs krönika i DN och blir varm inombords. Han ser mönstret, läser logiken och varnar på ett klokt sätt för det Ekeroth och många, många andra försöker få oss att tro att vi måste göra. Han skriver.

Så har det hänt igen, slumpvis utvalda människor mördas i terrordåd igen och svenska ledare fördömer med bestämdhetett bestialiskt attentat, igen. Det är ett slag mot oss alla, säger man, mot demokratin och friheten och vi tänker inte bli rädda och vi står enade och terrorismen får aldrig vinna. 

Ord, bara ord. Men vad kan de annat säga, politikerna?

Våld föder våld och rädslan för det okända förvrider perceptionen vilket gör att frihet, öppenhet och medmänsklighet, på samma sätt som i Orwells berömda roman, förvandlas till sin motsats. Hat heter plötsligt kärlek, för att det kommer inifrån. Frihet blir kontroll, om vi kontrollerar oss själva. Murarna som växer uppfattas som ett tecken på öppenhet, för att de skyddas oss mot allt som kommer utifrån. Vem hinner tänka på att fienden finns inom oss och bakom stängda dörrar finns ingen stans att gömma sig när hatet blommat ut och allt och alla kontrolleras. Skydd kan snabbt förvandlas till hot. Försvaret för det öppna samhället kräver mycket mer än ord, men samtidigt något helt annat än hårdare tag, bestämdhet och fördömande. Fast som det är just nu riskerar den som påpekar det uppenbara och självklara att drabbas av hatstormen från den anonyma massan som agerar som en i nätets kommentatorsfält. Därför är resultatet givet på förhand. När politikerna ska göra skäl för lönen tvingas de visa handlingskraft och går därmed motståndarna, både de yttre och de inre, till mötes.

Alternativet, att som en amerikansk president för drygt ett decennium sedan hänvisa till Gud, alltså en annan gud, och skicka ut sina unga i ett illa genomtänkt och uselt genomfört vedergällningskrig, tycks inte ha gjort världen till en säkrare plats.

Kriget som ska ta slut på alla krig, det är det enda kriget som finns. Krig är krig är krig. Det finns inga goda krig, bara krig. Och krig är lika vedervärdiga som krigshetsarna. Om ett år kan Donald Trump vara USAs president. Vad händer då med öppenheten. Obama kan snabbt förvandlas till en parentes, för det är mäktiga krafter som satts i rörelse. Handlingskraftens, kontrollens och vedergällningens försvarare är de som har något att förlora på öppenhet och frihet. Därför är det på Östermalm som stödet för SD växer, och därför är det inte huvudsakligen samhällets förvirrade förlorare, de outbildade och sköra, som röstar på Trump, Ekeroth och andra som säger det som alla rädda, fördomsfulla försvarare av status quo vill höra. På båda sidor av gränsen som delar världen växer samma hat och dröms samma dröm om världsherravälde. Det är problemet, inte de andra. Den farligaste fienden kommer inifrån, ibland till och med inifrån en själv. Tvivlet på öppenheten, tilliten, kärleken och demokratin är den flämtande låga som göder hatets eld och som får det att framstå som klokt att lägga sin röst på Trump  eller låta Ekeroth sprida sina fördomar i TV.

Och så finns de, sällan drabbade själva, som kan få tisdagens dåd att transformeras till vatten på egen kvarn. Och att något måste göras. Vad som helst, av vilken orsak som helst, friheten är i dag hotad av långt fler än jihadister. Lite överallt har antifrihetliga strömningar börjat vädra napalm i morgonluften, en ny känsla för nyordning griper omkring sig. Just när en ny frihet, gemenskap och fredlighet såg ut att rulla ut över världen likt Hans Roslings äpplen på ett sammanträdesbord, så, nej, det gick inte alls det. Och nävar började slås i bord och kängor snöras på fötterna, det började här och var muttras att ”nu jävlar, nu måste vi göra något!” och så växte det till marscher och småningom, ja, våld. Alltid våld. I olika länder, men med samma fascistoida tankegods.

Tankegodset är fasctiskt, även om företrädarna värjer sig från den etiketteringen. Fast ska vi komma någon vart MÅSTE vi kalla saker vid sina rätta namn. Att säga att någons åsikter och förslag är fascistiska är inte samma sak som att säga att personen är fascist, det är inget värdeomdöme, det är sanningen. Fascism är kontrollen, disciplinen och misstron mot allt som är annorlunda dragen till sin spets. Detta måste vi läsa oss förstå. Den väg som Ekeroth pekar ut och som allt fler politiker idag ser sig tvingade att anträda, för att inte framstå som veka eller för att inte riskera att dra på sig kritik sedan, är fascismens väg. Den hotar att leda oss alla i fördärvet, om vi accepterar och resignerar. Det spelar ingen roll vilken sida man står på, likheterna är fler än olikheterna.

Det är meningslöst att ge sig in i jämförelser mellan antifrihetliga ideologier – vilken som är värst, vilken som har flest dödsoffer i sitt spår – men det kan konstateras att lite här och var just nu dröms det ånyo bakom feberheta ögonlock; dramatiska scener som slutar med hur en ny fullkomligt ren varelse stiger ur askan. Och allt ska börja om i en ny, tom värld. Det är bilder som inte kräver gamla heliga skrifter, de kan vara skapade i dag, på nätet eller i ett maxsäkerhetssfängelse i Oslo.

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor, som han sa Fröding, (för visst var det väl han?). Gör vi samma sak som dem vi föraktar och fördömer visar vi bara att vi är av samma skrot och korn. Den enda vägen leder alltid fel!

Det är föga smickrande för mänskligheten, hur vi lika korkade som kreatur gång på gång på gång rusar in i den brinnande ladan för att dö. Men hela tiden lierar sig tillräckligt många av oss med nya krafter som, i ny eller gammal skepnad, kommer och slår sönder andras sätt att leva, till och med slår sönder livet.

Alla har sina personliga skäl att ansluta sig till den enda vägen. Ingen enskild kan egentligen klandras, för frågan är mycket större än så. Det spelar heller ingen roll varför man röstar på parter som går till val på att bygga murar, öka kontrollen eller införa hårdare straff, det enda som räknas är konsekvenserna, och de är nu som då och alltid förödande för allt det nutidsmänniskan, i alla fall i Sverige, vant sig vid att ta för givet. Demokratin är bräcklig och långt ifrån perfekt, men det är det minst dåliga och mest hållbara styrelsesättet. För att det ska fungera krävs att många försvarar demokratin, och det är oförenligt med alla budskap som pekar på den enda vägen. SD är ett antidemokratiskt parti, men inte det enda antidemokratiska partiet i riksdagen. Alla partier och förslag som betonar kontroll, disciplin och handlingskraft drar iväg i riktning bort från demokratin. Som tur är finns det ljus i mörkret!  

Jo, det finns ledare som svarar på ett tredje sätt, med varken plattityder eller krig. I november föreslog den italienska premiärministern Matteo Renzi – kultur. För varje euro som går till säkerhet ska lika mycket gå till kultur, argumenterade han i ett högtidligt tal: ”De [terroristerna] planerar terror, vi svarar med kultur. De förstör statyer, vi älskar konst. De förstör böcker, vi är bibliotekens land.” 

Det känns rätt. De som av olika anledningar vill se en strängare världsordning har det gemensamt att de inte bara är humorlösa hysteriker, alla hatar de också kultur. Alla former av kultur, och nöjen, allt som de inte själva kan förstå är blasfemiskt.

Kultur håller på att segla upp som den stora faran. Humaniora i allmänhet och postkolonialism i synnerhet, som Lena Andersson gick till storms mot och som Humanisterna och kapitalet på Axess ser som den stora faran. Kent Ekeroth är arg, allvarlig och totalt humorbefriad. Och det förenar alla som ser öppenheten, friheten och det mångkulturella samhället som ett hot, att de saknar humor. Kultur är okontrollerbar. Därför upplevs den som ett hot. Med naturvetenskaplig precision ska samhället tvingas in på den enda rätta vägen, och på högskolan tar linjen över för att målen ska nås, till varje pris. Oresonligheten, bristen på tillit och avsaknaden av humor förenar dem alla. Hur mycket de enskilda förnekar att så är fallet är det ett empiriskt faktum. Öppna ögonen och se dig omkring. Jihadisterna är lika dystra och bestämda som politikerna i Väst. Skillnaden är minimal, om man bara kan förmå sig att lyfta blicken lite och betrakta det som sker med perspektiv och distans. Fler måste inse detta, på båda sidor om muren, annars är vi alla förlorade.

Och det är här vi vanliga väljare kommer in. Det är bara vi som kan leva den där friheten som svenska politiker så valhänt talar om. Det är bara vi som kan vända varje litet embryo till repression, varje liten ordningsscout där ute, ryggen. Det är vi som aldrig, av ung upphetsning eller gammeldags böjelse förlite ordning och reda, får råka ge dem majoritet, och makt. 

Det är vårt ansvar. Att välja oordningen, festen, skönheten, konsten, dansen, till och med att låta larvet leva. Att aldrig sluta kissa smältsjöar i mänsklighetens just nu snabbt utbredande permafrost.

Låt oss dränka dem i dekadens. Välkommen, bienvenue, welcome.

Dionysos visar vägen mot det öppna och lekfulla samhället. Bara där kan människan vara människa. Det tillsammans med andra, i ett öppet samhälle där man väljer att lita på varandra, som man blir människa. Kent Ekeroth är lika mycket en clown som Donald Trumph och krigarna i Daesh. Det som ger dem styrka är vår kollektiva oförmåga att skratta åt dem. Det krävs mod att skratta åt galningarna, att lita på varandra och att välja friheten och öppenheten. Det klarar bara den som är klok och bildad. Därför är även en kunskapsfokuserad utbildningspoltik viktig. Allt hänger ihop. Det vi som gör det som sker mot varandra.

Människor, maskiner, tro och vetande

Hittar en intressant krönika i DN, av Linus Larsson, på temat religion/ateism och positivism/hermeneutik. Eller det är i alla fall i de tankebanorna jag hamnar när jag läser Larssons text. Trivs där, just vid gränsen för det vetbara, på kunskapens rand. Där, i mellanrummet mellan det vetbara och det ovetbara, det synliga och dolda, kommer kompetenserna jag odlar och värnar till sin rätt. Allt går inte att veta. Därför behövs kompetens att hantera det okända, också. Och där blir debatten om kunskap och vetenskap så snedvriden, för det handlar inte om antingen eller, utan om både och.

Vi människor vill så förtvivlat gärna veta, säkert. Dessutom söker de allra flesta trygghet. Och vetenskapen fyller det behovet. Paradoxalt nog hamnar vi dock, just därför alldeles för ofta i situationer som gör oss otrygga. Ett slags kunskapens terrorbalans, skulle man kunna säga, för ju mer kunskap, desto större insikt om hur lite man vet och hur lite som går att veta, egentligen. Därför, menar jag, behövs både humaniora (som värnar och utvecklar förmågan att förstå och tolka) och naturvetenskap (som förfogar över verktyg som kan användas för att hantera  det vetbara), och för att båda discipliner ska komma till sin rätt och tillsammans kunna gagna mänskligheten och livet på jorden krävs ömsesidig förståelse, både för varandra och för kunskapens och vetenskapens villkor.

För att hantera livet, som alla vet kommer att ta slut en dag, behövs både kompetens att hantera det som går att veta något om och det som ingen vet och som inte går att veta, eller som det bara går att skaffa vaga kunskaper om. Livet och verkligheten består av både och. Olyckligtvis har människor fruktansvärt svårt att hantera dialektik, dynamik och komplexitet. Och det är lättare att skylla på eller misstänkliggöra budbäraren än att ta tag i problemet på allvar. Det är humanioras dilemma. Ständigt hemfaller människor åt dikotomisering, debatt och bittra konflikter om vem som har rätt, egentligen. Allt för lätt bortses från det faktum att båda kan ha rätt, eller fel för den delen. Orkar inte tänka på händelserna i Bryssel igår, men händelserna tangerar ämnet för dagens bloggpost så detta får bli mitt bidrag till analysen av vad som hände och vad vi bör göra för att förhindra att det händer igen. Larsson skriver så här.

Det var under den andra matchen, vid drag nummer 37, som alla tappade andan. Många trodde att det var ett misstag. Men draget var en strategi så komplicerad att det låg bortom det mänskliga intellektet.

En maskin hade tänkt ut det och därmed visat sig kapabel till en slags kreativitet. Människan hade skapat maskinen och maskinen skapade något större än människan.
Tro fan att man fick något religiöst i blicken. Och allt hände förra torsdagen.
Då ställdes världsmästaren i det mångtusenåriga brädspelet go mot Googles mest avancerade artificiella intelligens. Du har nog hört om hur det gick: Maskinen vann överlägset. Sydkoreanen och go-legendaren Lee Sedol lyckades bara försvara en skärva av mänsklighetens heder genom att vinna en av de fem matcherna.
Människa–maskin: 1–4.

Fast det var som sagt människan som skapade maskinen, och maskinen fylldes med algoritmer byggda på mänsklig erfarenhet och mänskligt tänkande. Att maskinen, med sin ENORMT överlägsna kapacitet vann kan knappast förvåna någon. Det var bara en tidsfråga. Jag kan fortfarande inte förstå fascinationen för maskiner eller för rymdresor. Jag är mycket mer förundrad över det som sker på jorden och mellan människor. Jag vill förstå och lära mig leva ett liv som betyder något, inte kontrollera livet. Ödmjukhet är en dygd och den är det av en orsak. Livet är ändligt och jorden är den enda plats i hela Universum där människor kan leva som människor. Tar vi inte vara på den kunskapen och lär vi oss inte hantera det problemet är det ute med oss. Ingen maskin i världen kan rädda människan från sig egen hybris. 

Men lika viktigt som segern är vad som ledde fram till den. Go är ett unikt spel. Det är så makalöst komplext att de gamla schackdatorernas enkla strategier går bet. Dessa räknade ut alla möjliga drag, förutsåg konsekvenserna och valde det bästa alternativet. I go är det omöjligt. Spelalternativen är fler än det finns atomer i det observerbara universum, långt bortom vad någon människa eller dator kan överblicka. Det sägs att virtuoserna inom go, till skillnad från schackmästare, ofta inte själva kan förklara strategier. Deras sätt att bemästra spelet ligger bortom det artikulerade.

Se där, för att bli mästare i GO, liksom i livet och för att uppnå hållbarhet, krävs förmåga att hantera både det vetbara och det ovetbara. GO spelas på gränsen mellan. Det som skiljer maskinen från människan är att människan har ett liv att hantera vid sidan av, med all den komplexitet som det innebär, medan datorn bara bryr sig om en enda sak, att vinna partiet. Det är det enda datorn kan. Det är detta den är skapad för. Därför förundras jag fortfarande mer över människan än över maskinen som är död materia. Och därför förstår jag inte lockelsen i att bygga "smarta" maskiner, för de kan inte hjälpa människan att bli en bättre människa, tvärtom är risken överhängande att förmågan att bygga maskiner bidrar till ännu mer hybris och ännu större risker. 

Därför behöver även syntetiska intellekt ha något som liknar intuition. Datorn som spöade Lee Sedol fick det genom att iaktta otaliga mänskliga drag och programmera in förståelsen för spelet i sin egen kod. Sedan har den spelat mot sig själv, givetvis i datorns frenetiska tempo och steg för steg dragit lärdomar om vad som fungerar.
Allteftersom gjorde den sig själv smartare, tills vi inte längre kände igen dess sätt att tänka. ”Det är inte ett mänskligt drag”, sa Europamästaren Fan Hui till Wired när han såg drag nummer 37. Det var som att höra en främmande livsform tala, vilket på sätt och vis är exakt vad det är.

En främmande livsform vill jag inte kalla det, för jag vill värna definitionen av liv som människan och allt annat levande på jorden är del av. Ett främmande element som skapats av människor och som nu finns mellan oss och som vi från och med nu tvingas hantera. Vi som ännu inte på långa vägar lärt oss hantera livet med varandra, vilket terrordåden i Bryssel igår bevisar. Människan står handfallen inför sig själv, och då läggs tid, kraft och resurser på att skapa en maskin som är överlägsen människan (i alla fall i spelet GO). Vad är det annat än hybris. Inget gott kan komma ur det, bara nya och än mer oöverblickbara risker. Upptäckten av Uran och kraften i klyvandet av atomen har här sin intellektuella och kulturella motsvarighet. Det gör mig trots allt mer beklämd än rädd. Och det ger mig kraft och inspiration att fortsätta kampen för humanioras framtid.

Sedan talade han länge om hur vackert draget var. Främmande, men vackert.
Löftet om artificiell intelligens handlar självfallet inte om brädspel. Go var ett experiment och en symbol, inte mer. Siktet för Deepmind, det Googleägda företaget bakom maskinen som vann, är den generella artificiella intelligensen som kan ta sig an och lära upp sig själv att lösa varje problem på egen hand, på samma sätt som den lärde sig att spela go. Forskning. Vård. Affärer. Krig.

En maskin som kan göra det människor redan kan, bara lite bättre, och som dessutom kan förbättra sig själv. Äntligen! Precis vad vi behöver. Inget gott kan komma ur detta, bara fler och ökade risker. Ödmjukhet inför det ovetbara är ett slags vaccin mot många av riskerna som ligger i farans riktning av teknikutvecklingen, som idag cyniskt nog marknadsförs enbart med löften om allt positivt tekniken kan bidra med. Riskerna avfärdas lättvindigt som primitivt tänkande, vilket inte är första gången i mänsklighetens historia. Hybris, ständigt denna hybris, som en följd av ruset och kicken som framstegen ger.

Idén om en sådan maskin kan ge vem som helst existentiell svindel. Vad händer när en intelligens överskrider vår egen tusenfaldigt? Skulle den tjäna oss eller vända sig mot oss? Frälsa oss i evigheten eller bli monster som inser att människan är överflödig och lika gärna kan förgöras?

Oavsett vad ser jag ingen som helst nytta med teknik som skapas med syfte att bli intelligent, eller till och med intelligentare (än människor). Inget gott kan komma ur det, för det löser inga av de problem som gör människan till människa. Döden är och förblir ett faktum. Att vara människa är att vara dödlig, liksom drömmen om evigt liv är döden en del av livet, liksom snålhet, glömska, avundsjuka, frosseri och så vidare. Människan är både och, hela tiden. Förmågan till intelligens är bara en av människans egenskaper och den samverkar med alla de andra egenskaperna och gör oss till dem vi är. Det är att vara människa, att vara perfekt är att vara maskin. Därför är evigt liv en omöjlig dröm som vi gör bäst i att lära oss bortse från. 

Författaren och teknikfilosofen Jaron Lanier beskrev nyligen diskussionen om artificiell intelligens som tvådelad: Dels den ingenjörsmässiga, den om verklig forskning, om kod och kretskort. Dels den om fantasier, berättelser och till och med religion om farorna och möjligheterna.

Det handlar om att inse att det finns en gräns, och om att hantera dels den insikten, dels konsekvenserna av både insikten och gränsen.Och då behövs både positivism och hermeneutik. Bara om människor agerar tillsammans, med fokus på människan och livet på jorden, kan målet om hållbarhet uppnås.

Tekniktillvända ateister väntar på sin tänkande maskin som religiösa väntar på sin messias. De välkomnar andäktigt detta högre stående intellekt.

Skeptiker får något jagat i blicken när Deepminds framsteg nämns. De talar om att människans roll urholkas och dess värde eroderas. Är de mer jordnära säger de att jobben försvinner.

Men för båda grupperna fyller artificiell intelligens samma roll för förväntan och fruktan som en gud.

Även ateister tror, för det är det som definierar människan. Vissa säger att de vet, att det går att veta allt, men det är en trosutsaga. Allt går inte att veta. Vad som händer efter döden, till exempel. Eller vad som händer när/om människan lyckats i sitt (meningslösa) uppsåt att skapa en maskin som överglänser människan i allt. Tron på AI liknar på det sättet den naiva drömmen om en god och klok diktator som tar hand om alla bekymmer. Inte för inte har man enats om att demokrati är det minst dåliga sättet att organisera ett samhälle. Samma gäller för människan och för kunskapen, det handlar om imperfekta storheter som aldrig fullt ut går att kontrollera eller förstå. Därför behövs förmågan att tolka och därför är det viktigt att värna förmågan att förundras, inte över maskiner utan över människan och livet på planeten jorden. Över det enda vi har. Förundras vi över fel saker är risken överhängande att vi snart inget har att förundras över.

Samtal om kunskap och relativism

Fick en kommentar på bloggposten om Kunskapsrelativism(er), som jag vill besvara och tänka vidare med i en ny post, för frågan och tankarna som lyfts är intressanta och principiellt viktiga. Vetenskap är en fråga jag tar på STÖRSTA allvar. Ingen tjänar på att hävda, föra vidare eller försvara något som inte finns täckning för, det gäller här, på DNs Ledarredaktion, liksom inom vetenskapen. Vetenskap är inte en förhandlingsfråga, även om alla inte är överens om allt. Det är Camilla som reagerar, och hon skriver.

Men ... men var i sin ledare skriver Andersson att det finns en enda rätt väg för vetenskapen? Jag kan inte hitta det någonstans. Kanske någon annanstans. Att man kritiserar något innebär ju inte att det bara finns en enda annan väg, helt automatiskt. Det kan finnas tio vägar, men man kan kritisera en elfte. Eller kritiserar någon av de tio.

Det säger hon inte uttryckligen i sin Ledare, men resonemanget hon driver bygger på den vetenskapssyn som hon tydligt visar prov på i följande mening: "det som isforskaren ändå till sist måste ner och undersöka med sina instrument för att komma vidare." Det menar hon tydligt är det enda sättet som forskning om glaciärer kan bedrivas, för annars hade hon aldrig gått så hårt åt innehållet i artikeln.

Du tycks reagera med ryggmärgen, och tar ledaren som ett angrepp på hela området humaniora. Det är också en tolkning. Vem vet, det är kanske så, ett angrepp på ett helt område. Eller inte. Kanske är det bara ett angrepp på forskning som ... möjligen inte är forskning? Det är ju också politiskt, att försöka att inte ge anslag till sådant som tycks vara helt uppåt väggarna. Vad jag läste på andra ställen, var det inte den forskning som kom ut som var det man sökt anslag för, men jag vet inte om den som skrev det hade rätt.

Det är långt ifrån en ryggmärgsreaktion, det är är en reaktion på den smutskastnings- och förtalskampanj som länge bedrivits mot humanister. Särskilt feminister och filosofer från Södertörn. Kritiken är ofta lika svepande och raljant som den Andersson visar prov på i sin Ledare i DN. Det är inte ett angrepp på ett område eller en enstaka studie, det är allt som förknippas med postmodernism som avfärdas med hjälp av guilt by association-argument. Och det som försvaras är den enda vetenskapliga metoden, den som ser på naturen med naturvetarens ögon, verktyg och perspektiv. För att bedriva verklig forskning måste man borra sig ner i materien och använda instrument. Tolkningar och andra typer av analyser underkänns, inte för att de är ovetenskapliga (för alla sådan forskning underkänner jag också), utan för att den inte utförts enligt mallen. Hittade en bra och belysande beskrivning på hur olika (men lika sanna), kunskaper kan nås med hjälp av olika perspektiv, i en tråd på Högskoleläckan. Där skriver Ellenor Devine följande, vilket jag skriver under på.

Jag har sett lite liknande typ av forskning inom klimatområdet förut, tanken har då aldrig varit att i någon kulturrealistisk anda ersätta det (natur)vetenskapliga tankesättet eller säga att de är likvärdiga, utan snarare bredda och komplettera den kunskap vi redan har.
Ungefär så här har jag uppfattat det: tidigare kunskap har visat att en bokhylla är 2 m hög och 1,5 m bredd och är målad i färgen blå och används för att förvara böcker i och motordelar till bilar. De nya studierna visar dock att detta är baserat på framförallt intervjuer av män. Utökar man studien, inkluderar kvinnor t.ex. får man reda på att den även används för att förvara blomvaser och att färgen är "kornblå". Man får då också reda på att måtten på bokhyllan är helt korrekt och att den får plats i vardagsrummet, men att ingen ändå vill ha den då den "uppfattas" för hög för vardagsrummet.

Att mäta och söka kunskap med instrument är ett sätt att närma sig en förståelse av ett fenomen, men de finns andra sätt också. fast dem underkänner Andersson, och många, många andra. För att sätten är annorlunda, inte för att resultaten är ovetenskapliga.

Har du läst artikeln som hon skriver om?

Jag har inte läst artikeln, och det behöver jag heller inte göra, för bloggposten handlar om Lena Anderssons syn på den forskningstradition jag verkar i. Jag analyserar hennes syn på postmodernism och postkolonialism. Jag är den första att erkänna att det finns problematisk forskning inom det fältet, men det gör det inom alla vetenskapliga fält. Jag fördömer inte medicinen för att den släppt fram och hyllat en forskare som Paulo Macciarini. Det jag är intresserad av är forskning och kunskapsproduktion, och den styrs bara delvis av objektiva ställningstaganden och handlar inte enbart om evidens. Detta är aspekter av vetenskap som belyses av forskare inom humaniora, och det är också där som den humanvetenskapliga kompetensen kommer till sin nytta.

Jag håller på att läsa den. Jag kan inte bestämma mig för om den är bluff eller inte. Beror min häpnad av att det är väldigt långt från mina områden? Eller beror det på att det helt enkelt faktiskt är rappakalja. Det är svårt att avgöra, jag har inte bestämt mig. Jag kan naturligtvis inte låta bli att tycka att det låter skrattretande med.

Citaten från artikeln som Andersson lyfter är som jag ser det oproblematiska utifrån ett vetenskapligt perspektiv, för där hävdas inget som saknar stöd. Man säger inget som är osant, men som i exemplet med bokhyllan ställer man andra frågor, frågor vanligtvis inte ställs och man närmar sig problemet från alternativa perspektiv och belyser annat än vad som vanligtvis brukar belysas. Och det är detta Andersson raljanta kritik skjuter in sig på, att man ställer i hennes och kritikernas ögon löjliga frågor. Det står var och fritt att skratta, men det är inte samma sak som att resultaten är ovetenskapliga, för det blir de först när något hävdas som det inte finns täckning för. Andersson skriver:

Artikelförfattarna framhåller vidare att ursprungsbefolkningarna har traderade myter och legender om isen som är minst lika viktiga som det tekniska mätandet, registrerandet och klassificerandet. De talar om ismassorna på ett annat sätt, har ett annat glaciärnarrativ, som borde ges samma (eller högre) kunskapsstatus.

Att det finns andra sätt att än de naturvetenskapliga att se på och förstå en glaciär är knappast kontroversiellt, och åsikten att dessa kunskaper kan och bör tas på allvar måste man inte hålla med om, med det är inte ovetenskapligt att påstå att man anser att myter och narrativ kan tänkas påverka synen på hur man kan och bör hantera problemet med avsmältningen av de stora inlandsisarna. Andersson anser något annat, men bara för att hon ser på glaciärer med naturvetarens ögon betyder inte att hon har rätt och alla andra har fel.

Men man måste få vara kritisk. Det vore intressant att se sakliga försvar på just de punkter som kritiseras. Att/om det faktiskt är rimligt att göra de ansatser de gör. Jag tänker det vore bättre att visa att ansatser och utsagor är rimliga. Man kan säkert göra det på generell nivå utan att kunna särskilt mycket om glaciärforskning (kritiken&försvaret är på generell nivå).

Håller helt och fullt med om det. Man inte bara får, utan bör vara kritisk. Det är stor skillnad på att vara kritisk och att kritisera, vilket jag anser att Andersson gör. Hon vederlägger inga argument, för bara det faktum att forskningen handlar om narrativ diskvalificerar den, forskarna och hela den disciplin som vågar bryta mot konventionen för hur man brukar ställa vetenskapliga frågor. 

Sen tänker jag på en sak till, som kvinna och ingenjör, är det extremt provocerande att utestängas från bilden av en objektiv vetenskapssyn, att förmodas bidra med "andra sätt att se saker och ting". Däremot skulle jag kunna tänka mig att bidra med ett stringent objektivt sätt att se på saker och ting. Det kanske ligger i språket.

Hoppas att du inte menar att jag utestänger dig eller att jag förväntar mig att du i kraft av kvinna automatiskt skulle bidra med ett annat perspektiv, för det är inte så jag ser på människor. Och jag som vit, heterosexuell, medelklassman finner det lika provocerande att uppfattas som antingen stringent och objektiv per se, eller som bindgalen eftersom jag är feminist och inte stämmer in i kritiken som riktas mot postkolonial forskning. Jag kan hålla isär saker, och menar att det är viktigt. Jag blir till exempel inte provocerad av fakta som säger att 98 procent av alla våldtäkter begås av män, för jag vet att det inte innebär att alla män våldtar, bara att våldtäkter främst begås av män. Hur dessa fakta ska förstås är dessutom en helt annan sak, och där finns det olika förklaringar. Någon helt igenom objektiv förklaring finns dock inte. Tror vi det är vi illa ute som samhälle och kultur betraktat, och det är som jag ser det kontentan av och syftet med postkolonial, postmodern, poststrukturalistisk forskning. Att ge perspektiv och och uppmärksamma annat än det som ses (och godkänns som kunskap) om man betraktar världen utifrån det förment objektiva (naturvetenskapliga) synsättet.

Kan och får man inte granska vetenskapen kritiskt är det inte vetenskap, hävdar jag bestämt. Då är det tro, och det var ju den som Andersson ville bekämpa. Jag har inga problem med någon vetenskap, så länge den är vetenskaplig och tål kritik. Jag reagerade på det Andersson skriver för att jag tidigare mött samma typ av (grundlösa) kritik mot den forskning som jag ibland bedriver. Har skrivit om det här på Flyktlinjer, bland annat här. Tonen i kritiken blir snabbt hård, och tenderar allt som oftast att urarta i personangrepp. Det gynnar på inget sätt den kunskap som kritikerna säger sig värna.