Konkurrens driver inte kvalitet!

Det finns en utbredd missuppfattning i samhället, om att konkurrens driver kvalitet, i alla lägen, oavsett verksamhet, överallt, alltid. Därför har det kommit att bli samtidens universallösning. Får vi bara konkurrens sjunker priserna, servicen och kvaliteten ökar, och alla blir nöjda och glada. Det är en farlig tro, detta att det är konkurrensen som driver kvaliteten. Det är fel. Konkurrens driver aldrig kvalitet. Aldrig någonsin! Vad som däremot driver kvalitet, och det gäller överallt, alltid, utan undantag, är människor. Människor som bryr sig och som värnar sin verksamhet, sitt rykte och dem de finns och verkar för. Det driver kvalitet.

Viktigt att göra och upprätthålla den distinktionen. Samhället är alla vi tillsammans, det har skapats av människor, för människor och det överlever inte utan människor. Allt som händer görs av människor, i samverkan med varandra och med omgivningen. Samhället är en komplex helhet som förändras icke-linjärt. Framtiden är öppen, alltid oviss och kan aldrig förutspås. Ofta ser det ut som historien upprepar sig, men ingen kan veta när den regeln frångås. Ingen kan veta säkert om det verkligen kommer att bli som kalkylerna säger.

Bara för att det ofta blir som man tror och bara för att vi aldrig kan ha andra verktyg än dem vi förfogar över betyder inte att vi måste acceptera uppenbart felaktiga påståenden, som leder till att vi agerar som nattvandraren som letar efter sina tappade nycklar i ljuset även om det inte är där han tappat nycklarna. Att skapa en konkurrenssituation slentrianmässigt och utan att först ha undersökt problemet, eller om det ens finns något problem, är en sådan lösning. En universallösning som historiskt sett visat sig fungera tillräckligt ofta för att det aldrig kan sägas vara en chansning att testa igen. Men faktum kvarstår, det är inte konkurrensen som driver kvalitet, det är människor.

Om vi dels tror att det är konkurrensen som driver kvaliteten, dels att det inte finns någon annan lösning, då har vi slutat tänka kritiskt. Då bara gör vi. Om beslut tas slentrianmässigt och om kritik mot denna typ av reformer avfärdas som galenskap, utan att bemötas med fakta och argument, då han det kritiska tänkandet övergetts och fältet ligger öppet för mörka krafter. Historien är inte slut. Vi har inte hittat svaret, det enda svaret. Utan kritiskt tänkande blir vi människor rön för vinden, utan möjlighet att förändra samhället på något sätt. Och ju sämre förmågan generellt i samhället är att tänka kritiskt, och ju mindre kritiskt tänkande som utförs, desto "säkrare" blir kalkylerna. Därmed blir det svårare att få gehör för alternativa lösningar som kanske skulle kunna fungera bättre.

Det som händer inom och med den svenska skolan är ett paradexempel på hur det kan gå om man inte är vaksam eller om det kritiska tänkandet inte används. Om man slentrianmässigt köper iden om och inför konkurrens, som en universallösning för att höja kvaliteten. I och med att konkurrensen släppts fri kommer systemet självt att reglera organisationen och ge det önskade resultatet. Det gick sådär, skulle man kunna säga. Så länge marknaden själv kontrollerade sig, via betyg och interna utvärderingar, fanns inga problem, såg allt ut att vara som det skulle. Men när resultatet i den svenska skolan jämfördes med resultatet internationellt, då visa det sig att Sveriges resultat rasar. Driver konkurrens kvalitet? Det har aldrig bevisats. Och det går inte att bevisa, för det är i slutändan alltid människor som agerar och värnar kvaliteten.

Det mest talande exemplet är dock posten, som länge hade monopol på att dela ut post i Sverige. Det var dyrt och ineffektivt sa man. Fast man innan avregleringen kunde garantera att i princip 100% av alla postade försändelser nådde avsedd mottagare dagen efter. Kvaliteten var en hederssak inom postväsendet. Det var kvalitet som levererades. Måhända var organisationen ineffektiv. Kanske var den förhållandevis dyr. Möjligen gick det långsamt. Men det fungerade, som en klocka. Systemet för distribution av försändelser sysselsatte många människor och höll därmed arbetslösheten nere. Posten knöt människor samman och utgjorde ett slags kitt som bidrog till att ge samhällsbygget stabilitet. Så bröts monopolet upp, för att öka kvaliteten. City Mail skapades, för att utsätta Posten för konkurrens. Resultatet var att kvaliteten sjönk och att posten i den form som vi vant oss vid försvann. Människor avskedades och ersattes med maskiner. Och utdelningsgarantin försvann, som ett brev på posten (om den liknelsen tillåts). Kvaliteten ökade inte, men lönsamheten, kanske. I alla fall för de privata alternativen som riktade in sig på lönsamma massutskick. Det som var en hederssak för brevbärarna, att dela ut posten följande dag, ersattes med en garanti som man fick betala extra för. Brevbärarna avskedades och ersattes med lågavlönad, okvalificerad arbetskraft.

Det finns fler exempel på att konkurrens inte alltid driver kvalitet i alla lägen. Konkurrens är en mäktig samhällsförändrande kraft, liksom ekonomin. Men om dessa krafter görs till mål i sig förlorar vi alla något fundamentalt. Vi förlorar fokus på det som är centralt: varandra. Vad konkurrens gör är att fördela kapital. Hänsynslöst och utan empati. Konkurrens driver människor från hus och hem och ut i arbetslöshet. Konkurrens tar inga andra hänsyn än den egna framgången. Konkurrens utan kritiskt tänkande är förödande för allt vad humanism är och står för. Konkurrensen är sig själv nog, den bryr  sig föga om människorna och driver på de ökande klyftorna i samhället.

Igår på ett seminarium jag var på hörde jag att drygt 80 individer äger hälften av jordens rikedom. Färre än 100 människor skulle i ett slag kunna lösa hela jordens fattigdom. Och de skulle ändra ha pengar kvar, mer pengar än vad som är möjligt att göra av med under en livstid. Det är en effekt av konkurrens och oreglerade marknadskrafter. Jag är inte kritiskt till konkurrens eller till marknaden, men vill se mer av kritiskt tänkande i samhället. För det är inte konkurrensen som driver kvalitet, det är människor. Glöm aldrig det!

Språkfilosofiska reflektioner 41

Språket är det verktyg vi människor använder för att kommunicera med varandra. Språket är vad som gör oss till människor. Utan språk är människan bara biologi. Ingen människa är bara biologi. Och när man ger kunskap om människans biologi tolkningsföreträde över kulturella aspekter och insikter om människan, då blir paradoxen uppenbar, för det är med hjälp av språkliga medel som makten över vetandet upprätthålls. Ingen kommer emellertid undan kulturen, som är en aspekt av språket, hur mycket kulturen än förnekas. Utan språk ingen historia, ingen framtid. Bara ett evigt nu. Så ser inte vardagen ut, för någon som kvalar in i kategorin människa. Ändå finns det dem som framhärdar, som väljer att bortse från kulturen. För att den inte går att väga och mäta. För att kulturvetenskapliga forskningsresultat inte ser ut som naturvetenskapliga och för att evidens är ett problematiskt begrepp om det är språk eller kultur som studeras. Om det handlar texten av Deleuze och Guattari som jag här samtalar kring och med. Den handlar om att föra fram kunskap om kulturens karaktär och dess roll och om hur viktig insikten om kulturen och dess närvaro i vardagen är. Kulturen är inte viktigare, men lika viktigt som annan kunskap.

Deleuze och Guattari samtalar, med varandra och med läsaren. Filosoferna går i dialog med tidigare kunskaper och vänder och vrider på olika teorier. Kritiserar gör de inte, de visar bara på inkonsekvenser, felaktigheter och för fram alternativ. Detta gör de, inte för att få rätt, men för att fördjupa kunskaperna om människan vara i världen, om samhällets tillblivelse och förutsättningarna för förändring av det rådande. Deleuze och Guattari talar inte om hur det är, men de ger oss verktyg som kan användas i arbetet för att bygga en bättre och mer hållbar värld. Och språket är en aspekt av världen, av människans värld.

Det spelar roll hur man ser på och definierar språk. Det gör något med vår uppfattning av världen. Språket är som ett slags kalejdoskop. Fast det finns ingen verklig värld att beskåda, det finns bara det där kalejdoskopet. Och det spelar roll hur det är inställt, för världen är inget i sig, den blir till genom att vi människor gör oss föreställningar om den och agerar utifrån och i enlighet med dessa. Människan och samhället består både och samtidigt lika mycket, av materia och av språk. Innehåll och uttryck är orden Deleuze och Guattari använder.

It is true that we are bringing in considerations of content as well as expression. For even at the moment when the two planes are most distinct, as the regime of bodies and the regime of signs in an assemblage, they are still in reciprocal presupposition. The incorporeal transformation is the expressed of order-words, but also the attribute of bodies.

Människan blir människa i dynamiken som uppstår mellan biologins materiella innehåll och språkets immateriella uttryck. Kroppen är en aspekt av den helhet som människan utgör och kulturen är en annan. Relationen mellan dessa båda, vad som kan sägas spela störst och viktigast roll går, aldrig att avgöra en gång för alla. Vad som betyder något och det som spelar roll avgörs inom och av det sammanhang där händelserna som ska tolkas utspelar sig. Därför går kultur aldrig att bestämma en gång för alla. Ibland spelar den ingen roll, ibland spelar den all roll. Det beror på, en massa olika aspekter. Och har man svårt att acceptera dessa premisser kan man fundera över hur man ställer sig till rymdens förmenta oändlighet. Det är också svårt att förstå, men vi har bara att acceptera fakta. Hur skulle det vara annars? Det är samma med kultur. Dess osäkerhetsprincip är lika exakt och tvingande som någonsin Heisenbergs. Bara för att kulturvetaren studerar människors vardag betyder inte att kunskapen blir mindre vetenskaplig eller att lekmäns kunskaper eller invändningar är lika giltiga för det.

Not only do linguistic variables of expression enter into relations of formal opposition or distinction favorable to the extraction of constants; nonlinguistic variables of content do also. As Hjelmslev notes, an expression is divided, for example, into phonic units in the same way a content is divided into social, zoological, or physical units ("calf divides into young-bovine-male).

Både livets immateriella uttryck och dess materiella innehåll kan delas upp i formaspekter och substansaspekter, det är en tanke som Deleuze och Guattari hämtar från Hjelmslev och som de utvecklar vidare. Både det immateriella som det materiella består dels av överordnade principer och lagar, dels av enskildheternas unika egenskaper. Så fungerar asseblagen, som är en tankemodell som kan appliceras på snart sagt vad som helst som man vill förstå. Vad är innehåll och vad är uttryck? Hur ser substansen, den minsta beståndsdelen av dels innehållet, dels uttrycket ut? Och hur ser formen ut? Helheten går inte att delas upp utan att dess betydelse förändras, men analytiskt går det att närma sig fenomen på detta sätt, för att nå ökad förståelse för helheten och hur den skulle kunna förändras. Poängen med detta analytiska angreppssätt är att innebörder alltid är godtyckligt skapade, av kollektivet, inom kulturen. Inget är, allt blir. Och då behövs verktyg för att förstå blivandets underliggande principer. 

The network of binarities, or arborescences, is applicable to both sides. There is, however, no analytic resemblance, correspondence, or conformity between the two planes. But their independence does not preclude isomorphism, in other words, the existence of the same kind of constant relations on both sides.

Samspel och interaktion mellan aktörerna som finns och verkar inom ramen för helheten är det som ger upphov till blivande. Kultur är en dynamisk process, är resultatet av icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Delar utan inbördes relationer som sätts samman och interagerar, som ger upphov till konsekvenser. Så ser blivandet som vi känner igen som vår vardag ut. Assemblage är ett begrepp för att fånga förståelsen för detta, ett analytiskt verktyg för ökad förståelse. Inte ett vetenskapligt faktum. Viktig skillnad.

It is by virtue of this type of relations that linguistic and nonlinguistic elements are inseparable from the start, despite their absence of correspondence. The elements of content give the interminglings of bodies clear contours at the same time as the elements of expression give the noncorporeal expresseds a power of sentencing or judgment. These elements are all abstract or deterritorialized to different degrees, but in each instance they effect a reterritorialization of the overall assemblage on certain order-words and contours. Indeed, the significance of the doctrine of synthetic judgment is to have demonstrated that there is an a priori link (isomorphism) between Sentence and Figure, form of expression and form of content.

Kanske uppfattas upprepandet av dessa tankar som tjatigt, men det behövs. För så länge som den rådande synen på människan och samhället är att det är mer eller mindre statiska och odelbara storheter vi har att göra med, kommer det att vara svårt att samtala på ett konstruktivt sätt om ett framtida och mer hållbart samhälle. Att hävda att världen är föränderlig och i tillblivelse är inte det samma som att säga att allt kan hända eller att vad som helst är möjligt. Det handlar bara om att skapa en bättre och mer detaljerad bild av världen, som vi alla lever vi och som alla vinner på att förstå bättre.

Kunskap kan aldrig vara hotfull, det är handlingarna som är farliga. Men utan kunskap ingen handling. Kulturen är resultatet av och växer fram mellan orden och utförandet. Båda aspekterna behövs för att samhället ska bli allt det vi känner igen det som. Och som avslutning på denna bloggpost vill jag visa på kulturens och språkets makt över vardagen och våra handlingar genom att peka på måndagens debattartikel, på Brännpunkt, om förnybar energi. Där skriver, Göran Bryntse, Bodil Jönsson och Anders Wijkman, följande.

Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som fastlåsta tankemönster kombinerade med infrastrukturer uppbyggda utifrån de samma. Energiområdet är därvidlag inget undantag. ”100 procent förnybart”, exempelvis, låter utopiskt för gårdagens ögon och öron. Ändå skulle det kunna vara verklighet i Sverige utifrån de unika förutsättningar vi har inom bara några decennier.

Förnybar energi har länge framställts som en marginell företeelse, både av oljebolagen och kärnkraftens förespråkare. Därför är de största hindren mentala. Om man vågar se nya sanningar i vitögat och ta till sig redan uppnådda resultat kommer dock resten att välla fram. Den tekniska utvecklingen har redan visat hur detta kan ske, inte minst på solenergiområdet, med ökande verkningsgrader och fallande kostnader som följd. Bioenergin har de senaste åren vuxit kraftigt och är idag Sveriges viktigaste energikälla.

Vill vi inte går det aldrig. Försöker vi, kanske det går. Däri finns nyttan med kulturvetenskaplig forskning och kunskap. Ökad förståelse för hur människan, i hela sin vidd och komplexitet, fungerar är inte viktig, den är livsnödvändig.

Får man inte misslyckas, kan man inte lyckas

Kombinationer av olika metoder är alltid att föredra. Fokus på och utgångspunkt i helheten, sammanhanget. Bara så kan hållbarhet uppnås. Exceptionell, men kortvarig framgång kan helt klart nås genom att lägga alla ägg i en och samma korg, men till priset av stora risker. Jämför en försiktig insats på rött, vid roulettebordet, med att satsa allt på nummer 23. Allt beror på vad man vill uppnå och vilket tidsperspektiv man siktar på. Brist på insikt om detta är en del av problemet i samhället.

Hållbarhet är tråkigt, kan man säga. Lite som att satsa fem kronor på rött. Inte alls lika spektakulärt och flärdfullt som att satsa allt man har på något med högre utdelning. Ingen vill uppfattas som trist, det är inte svårt att inse. Men vill man känna trygghet, vill man ha en vårdapparat och en skola som fungerar, ett vägnät och en infrastruktur som inte skapar fler problem än de löser, ja då måste man satsa på underhåll och drift. Och det må vara långt ifrån lika roligt och inte alls lika uppmärksahetsskapande som att inviga en ny motorväg, men det är nödvändigt. Tråkighet är en förutsättning för att kunna ha roligt, både i privatlivet och i samhället. Alla vet att det är så, ändå tas ofta beslut som går på tvärs mot kunskapen.

Forskning som visar på det vettiga i att satsa mer på underhåll och som riktar in sig på utveckling av strategier för hållbarhet är inte sexigt. I förhållande till rymdforskning, partikelacceleratororer och genteknik är kultur- och samhällsforskning grått och tråkigt. Tågurspårningar, flygplansolyckor och annat som kommer som brev på posten när underhållet eftersätts är dock lika spektakulärt som oönskat. Det trista budskapet är att det inte går att få det ena utan det andra. Om ingen vill ta på sig uppgiften att vara tråkig och om ingen vill satsa på det som inte är spektakulärt, ja då blir det svårt att uppnå målet om hållbarhet.

Det som får mig att än en gång tänka i dessa banor är gårdagens Under Strecket, som handlar om konsekvenserna av New Public Management (NPM) och det utvärderingssamhälle som växer fram som en följd av att dessa tankar implementeras och görs till norm och vardag i snart sagt alla verksamheter. Det är tragiskt, för alla med ögon att se med inser att samhället befinner sig i kris. Alla som lever i Sverige idag förstår och får känslan inristad på bara skinnet, att något är allvarligt fel. Mätresultaten visar dock något annat och det är dessa som gäller. För sådana är reglerna. Det går bra på börsen, där vädrar man morgonluft. Aktieägarna ser med förväntan fram mot höjda utdelningar. På arbetsmarknaden är det emellertid nattsvart och för den som är arbetslös handlar vardagen om att kämpa för överlevnaden. Inkomstklyftorna växer, närmast exponentiellt. Det är enkelt att se och förstå att detta handlar om att ingen vill se sig som förlorare och att få identifierar sig med den som inte lyckats. För det smetar på och gör något med individens chanser att lyckas. Allt går naturligtvis inte att skylla på NPM. Inget är någonsin så enkelt. Samtidigt håller samhället att förändras i grunden och i vår nya sköna värld är NPM en realitet, som ger konsekvenser.

Vi lever i ett utvärderingssamhälle. Allt ska utvärderas. Undan för undan har det gamla svenska utredningsväsendet anpassats till det anglosaxiska utvärderingssamhället. En gång i tiden förutsatte vi att reformer skulle vila på en gedigen utredning innan de genomfördes. Numera görs radikala förändringar av viktiga samhällsfunktioner – kommunalisering av skolan, bantning av arbetsmarknadsutbildningarna, avreglering av olika monopol och så vidare – utan särskilt mycket utredande. Legitimiteten i reformerna förväntas istället uppnås med hjälp av utvärdering. Även polisen, skolan och sjukvården vill ansvariga politiker och administratörer styra och effektivisera med hjälp av detaljerad fortlöpande utvärdering i linje med idéer hämtade från new public management (som inte är särskilt ny längre).

Vill se en återgång till ett utredningssamhälle, eller jag vill i alla fall se mer av det i framtiden. Det finns som sagt inte en metod, inget enda bästa sätt att organisera ett samhälle. Kombinationer är alltid att föredra. Det blir lite tråkigare, men det är det värt, för samhället blir mycket mer hållbart. Kanske kostar det lite mer, men det är väl investerade pengar, för kostnaden idag är liten i jämförelse med vad en (högst trolig) framtida katastrof skulle kosta. Om och när det är utvärderingarnas resultat som bestämmer läget i världen kommer dessa instrument att förvandlas till hårdvaluta. Den som har makten över det som utvärderas och som bestämmer hur utvärderingarna ska se ut har en enorm makt över oss alla. I ett samhälle där utvärdering är allt, där är det kartan som avgör, inte verkligheten och människors levda erfarenhet. I ett utredningssamhälle där tar man all förändring på största allvar och där satsar man på det man på goda grunder tror på och sedan står man kollektivt bakom beslutet. Där kan ingen komma undan med stöd av ett resultat i en utvärdering. Där tas det ett gemensamt ansvar för det som görs, för varandra och för framtiden. NPM leder till helt andra effekter.

Exemplen på missriktad utvärdering har mångfaldigats de senaste åren. Polisen gör, för att nå upp till de utvärderingsbara målen, mängder med alkoholtester, men på fel tidpunkter och på fel ställen. Skolan utvärderar eleverna i ett femtiotal dimensioner, utan att de grundläggande kunskaperna och bildningen förbättras, tvärtom. I sjukvården har det blivit viktigare att kunna visa förbättringar i statistiken än att hjälpa patienterna utifrån en professionell helhetsbedömning. Enskilda mätbara insatser och aktiviteter prioriteras med stöd av utvärderingskriterierna framför styrning mot långsiktiga effekter och övergripande mål.  

Ett helt utvärderingsmaskineri för rationell styrning har vuxit fram. Det har lett till en diskussion om hur överdriven uppföljning och enögd användning av idéer från new public management leder till oönskade eller till och med skadliga bieffekter. I Sverige saknas forskning om detta snart allenarådande styrmedel. Utvärderingsforskning är ingen egen disciplin utan återfinns som undergrupp i nationalekonomi, sociologi, statsvetenskap och pedagogik. I vårt grannland Danmark har professorn i utvärderingsforskning Peter Dahler-Larsen kommit med en kritisk uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2012).

Hur ser det ut i den svenska skolan? Om man ser till betyg och till resultatet av de utvärderingar som görs, i enlighet med NPM är allt frid och fröjd. Men så var det det här med PISA. Där faller Sverige som en sten, när man jämför elevernas resultat med resultaten från elever i andra länder. Mycket kan sägas om hur mätningen gått till och vad som mäts. Jag är kritisk till PISA, av många skäl. Men det är ett viktigt resultat för det visar på en uppenbar risk med NPM, som konsekvent premierar kartan framför människors levda erfarenhet. Detta är ohållbart och förenat med enorma risker. Fler utredningar är kanske inte riktigt lika riskfyllt, men som enda väg är det också djupt problematiskt. En kombination av metoder och tankesätt, mer fokus på helheten och ett lite mer försiktigt sätt att röra sig mot och föra samhället in i framtiden är det enda hållbara. Det är inte spektakulärt och det leder inte till exceptionella framgångar, men det är hållbart och inte lika riskfyllt. 

Dahler-Larssen visar att all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Det finns ingen objektiv metod att utvärdera, det vet alla. Ändå väljer vi den vägen. För att den lovar evig lycka och framgång åt alla? Det är inte bara korkat, det är ovetenskapligt, ignorant och farligt att tänka så. Det vore dock inte första gången människor förförs av enkla lösningar, men just därför borde vi dra lärdom. Idag är riskerna större än någonsin. Människan har verktyg att förgöra sig själv och aktar vi oss inte kan jorden, ed geologiska mått mätt, snart vara förödd. Om vi inte tänker om och om vi inte tänker mer kritiskt, vill säga.

Enligt Dahler-Larssen ser vi allt för mycket rituell, endimensionell och slentrianmässig utvärdering som sätter särskilt stora spår. Men, menar han, undan för undan anpassar sig verksamheterna efter utvärderingsuppläggen, de blir styrande för verksamheterna och snedvrider dem. Målen för verksamheterna suddas ut för att ersättas av utvärderingsbara kriterier för framgång. Indikatorer, som ska spegla hur man förmår styra mot de övergripande målen, blir mål i sig. Politiska insatser utformas för att vara utvärderingsbara. Professionernas auktoritet och status urholkas. Deras främsta uppgift blir att anpassa sig efter utvärderingsuppläggen och se till att leverera i linje med kriterierna för framgång i dessa upplägg, inte att göra egna professionella bedömningar.

På senare tid har vi kunnat ta del av förskräckande exempel på hur rätt Dahler-Larssen har. Även de stora företagen anpassar sig till utvärderingssamhället. Så kallad kontrafaktisk evidensbaserad utvärdering som bygger på experiment med hjälp av slumpmässigt urval och kontrollgrupper missbrukas. Det amerikanska läkemedelsverket, FDA, kräver att nya läkemedel ska visa sig mer effektiva än placebo i minst två tester. Detta tolkar bolagen som att de har rätt att göra nya test ända tills de får fram två test i rad där medicinen visar sig bättre än placebo.

Kritiskt tänkande är också vad författarna till artikeln, Göran Brulin och Lennart Svensson, visar prov på. Och det är viktigt. Man måste vara kritisk, även till sina egna premisser. Även till den man tror på och omhuldar. Utvärderingar är inte bara av ondo, det är tron på och förväntningarna på dem som är problemet och den okritiska användningen av dem.

Samtidigt kan vi inte bortse från att medborgarna och skattebetalarna har rätt att veta om olika insatser gör skillnad, om förvaltningar och myndigheter sköter sina verksamheter effektivt och om politiska interventioner har effekter. Vi får inte kasta ut barnet med badvattnet, vilket Dahler-Larssen riskerar att göra med sin akademiskt distanserade analys av utvärderingssamhället. Det handlar om hur man ser på utvärdering och evidenssäkring.

Evidenssäkrad utvärdering av hur insatser och verksamheter bidrar till samhällspolitiska mål ger vägledning om insatserna är meningsfulla eller om de bör styras om. Den är inte bevis i sig, men evidenssäkrad utvärdering lägger grunden för en rationell och saklig diskussion om hur olika insatser fungerar och verksamheter sköts. Det är denna diskussion vi ska vara rädda om.

En stor utmaning i utvärderingssammanhang är EU:s program och fonder, som har varit ifrågasatta för meningslösa projekt och insatser, överadministration och korruption. Programperioden 2014–2020 anvisar EU-kommissionen därför en evidenssäkrad utvärdering som ligger nära hur en domstolsprövning går till. EU:s sammanhållningspolitik handlar om insatser i EU:s 28 medlemsstater, under en sjuårsperiod, på sammantaget cirka 800 miljarder euro. I Sverige ska det göras regionala tillväxt- och sysselsättningsskapande insatser för över 30 miljarder svenska kronor. Dessa insatser för att hålla samman EU är – vid sidan av den inre marknaden – EU:s viktigaste för att få Europa att börja växa.

Även om det är stora insatser så är det inte insatserna i sig utan sekundäreffekterna, lärandet mellan Europas regioner och medlemsstater, som ska få igång förändring och omvandling. Därmed blir också evidenssäkrad utvärdering avgörande för att de sammanhållningspolitiska målen (om smart och hållbar tillväxt för alla) ska nås. Det handlar om att få medborgarna i Europa att förstå hur alla dessa olika insatser i över två miljoner projekt verkar och fungerar. De tillväxt- och sysselsättningsskapande mekanismerna ska analyseras och bedömas. Har ett pussel lagts där olika insatser främjar varandra, eller sker genomförandet i stuprör som avsevärt minskar förutsättningarna att nå institutionell påverkan och omvandling? För EU handlar det om att kunna visa för Europas medborgare att gemensamma insatser kan vända uppgivenhet och nationell splittring till sammanhållning och demokratisk utveckling.

Håller med om detta, att det finns positiva sekundäreffekter som är eftersträvansvärda. Det finns potential till kollektivt lärande, på samhällsnivå och uppåt. Integration och kunskapsutveckling är den grund som ett hållbart samhälle vilar på. Och jag ser att det finns vägar runt utvärderingens fängelse i det EU-projekt som jag jobbar i för närvarandet. På andra sidan, när systemet har fått det systemet vill ha, då finns det möjligheter att tänka högt, fritt och kritiskt. Då finns det tid och möjlighet att skriva texter som verkligen betyder något, där innehållet är viktigare än formen och forumet för publikation. Det gäller som sagt att vara kritisk, även mot sina egna premisser. Tyvärr är en olyckligt och på sikt hotande konsekvens av NPM att utbildningar som ger denna kompetens läggs ner, för de visar inte förväntat resultat. De passar inte in i mallen. Men vad är viktigast, mallen, målen, eller den levda erfarenheten? Samhället som som medborgarna möter det i sin vardag? Retoriska frågor, men lika fullt viktiga. Det spelar roll vad vi svarar och hur vi gör, kanske inte idag, men i framtiden, för våra barn.

Evidenssäkrad utvärdering har därmed blivit en strategisk fråga som finansiärer och projektägare måste ta ansvar för om EU långsiktigt ska överleva. En kritiskt granskande utvärdering ska genomsyra hela processen. Interventioner som inte bygger på en grundad analys, med realistiska förutsättningar att lyckas, får inte tillåtas, däremot djärva experiment som har rätt att misslyckas. Det gäller att lära av tidigare erfarenheter, förstå hur en effekt uppstår, sätta in en lokal förändring i ett större sammanhang. En kombination av metoder och angreppssätt är att föredra, evidenssäkring är inte först och främst något vetenskapligt utan bygger lika mycket på professionella grupper och praktikers bedömningar. Framför allt måste evidenssäkrad utvärdering vara en öppen och lärande process som bygger på hög delaktighet med alla berörda, en nödvändighet om EU ska återupprätta något av sin legitimitet. Med andra ord, det gäller att man inte låter utvärderingsmaskineriet ta över.

Som sagt, en kombination av metoder är alltid att föredra. För det är det enda hållbara. Lite tråkigt, men på sikt finns inget annat alternativ. På samma sätt är det i skolan, det bästa sättet att utveckla kunskap är att kombinera olika metoder, ämnen och vägar att gå. Ingen kan på förhand avgöra vad som är bäst, för ingen vet hur framtiden ser ut. Och inte minst resultatet av PISA visar vad en allt för stor och okritisk tillit till utvärderingar kan leda till. Det går inte bara att satsa på spektakulära projekt, det krävs underhåll också. Tillit till individer och medborgare, stöd och hjälp. Om samhället blir lite tråkigare blir det lättare för ensklilda att ha roligt, idag och framöver, även i en oviss framtid.

Såga inte av den gren vi sitter på!

Det som är onödigt och det som är att betrakta som överflöd kan man göra sig av med. Ingen vill betala mer än nödvändigt. Självklart, det är så vi resonerar. Logiken är tydlig och pedagogiskt är det enkelt att förklara. Ändå fungerar det inte att bygga ett samhälle på dessa principer för tankemodellen bygger på att alla bara är köpare. Alla är både köpare och säljare, samtidigt. Lätt att glömma detta. Säljare och köpare är två roller som ställs mot varandra och det är i dynamiken som uppstår mellan dessa som samhället växer fram. Säljaren vill få så mycket som möjligt för det som bjuds ut på marknaden och köparen vill betala så lite som möjligt. Idealt sett borgar arrangemanget för en god hushållning med resurser. Idealt sett.

Ett hållbart samhälle är bara möjligt om det råder balans mellan säljarens och köparens intresse, men så är det sällan i praktiken. Människor håller sig med olika logiker för olika tillfällen och har svårt att balansera dessa mot varandra. Den logik som ställer till det är logiken som säger att bara en eller ett kan vara bäst. Kombinationer och kompromisser är svåra att acceptera av det enkla skälet att de alltid kan se annorlunda ut. Bäst kan bara en vara och det gör det enklare att acceptera det som den enda vägen.

Samhället är processen, inte en av aktörerna. Det måste man förstå och påminna sig om ifall ett hållbart samhälle ska kunna bli möjligt. Idag är det inte så man tänker. Sveriges finanser organiseras enligt köparens princip där alla kostnader till varje pris måste sänkas till ett absolut minimum. Det anses vara den bästa logiken och presenteras som den enda vägen. Mot den ideologin ställs en motsatt logik, säljarens som vill få ut så mycket som möjligt för varan. Den som förespråkar en växande offentlig sektor eller som vill öka investeringarna i till exempel infrastrukturen pekas av köparlogikens förespråkare ut som en oansvarig slösare. Båda vägarna leder fel. Båda logikerna bygger på felaktiga premisser. Eller låt mig korrigera, var för sig fungerar logikerna, men inte om de som idag förs samman till och absolut inte om denna kombination upphöjs till samhällets bärande ideologi. Det leder till att man inför ett system där man äter kakan samtidigt som man har den kvar.

Samhället är processen. Upprepar det. Och en process måste hållas igång för att vara levande och dynamisk. Det går inte att bygga et samhälle på premisser som är felaktiga. Kanske ser det ut att fungera, ett tag, men inte i längden. Om samhället ska vara både säljare och köpare finns ingen möjlighet att få ihop kalkylen. Då kommer den starkaste aktören att vinna i varje läge. Antingen den som jagar besparingar vilka riskerar att processen dör ut i brist på rörelseenergi. Den vägen leder till att alla kostnader blir problematiska och riskerar att göra samhället anorektiskt. Den andra vägen är säljarens som strävar efter att maximera intäkterna, slösarens väg som låter den offentliga sektorn växa sig till ohållbara proportioner, utan koll på kostnaderna. Idag är det den anorektiska vägen som gäller. Fram till 1970-talet var det slösarens logik som var allenarådande. Ingen av vägarna är hållbar, för som sagt. Samhället är processen, samspelet mellan, resultatet av interaktion mellan en lång rad aktörer. Den tanken måste spridas och utgör grunden för politiken, annars kommer drömmen om ett långsiktigt hållbart samhälle aldrig att kunna realiseras.

Skolan, till exempel. Är det en process eller en aktör? Idag är svaret, en aktör. En ekonomisk aktör, med uppdrag att se över sina kostnader och med ett överhängande krav på effektivitet. Samma gäller vård och omsorg, är det processer och funktioner eller aktörer. Det spelar roll hur man ser på saken, för det påverkar vilken logik som blir den styrande. Läser på Brännpunkt idag, om hur regeringen försöker plocka russinen ur olika kakor för att skapa en illusion om att det går att få utan att ge. Inte av illvilja, för det tror jag inte, men av okunnighet, eller bristande vilja att inse och förstå komplexiteten i samhället. I nedanstående rader ser jag en en omöjlig dröm formuleras. En ohållbar tanke, som inte finner stöd i den levda verklighet som människornas vardag är.

Samtidigt som välfärden i huvudsak fungerar bra, förekommer det att aktörer inom välfärdssektorn ibland brister i kvalitet och långsiktighet, till exempel stora utbildningskoncerner som gått i konkurs. Detta måste motverkas. Regeringen har att ständigt pröva åtgärder som kan stärka förutsättningar för en väl fungerande välfärd. Utbildning, sjukvård och omsorg ska bedrivas ansvarsfullt, effektivt och långsiktigt. Oavsett om det är kommun, landsting, stat, en ideell aktör eller ett privat bolag som är utförare ska verksamheten vara robust och motståndskraftig.

Regeringens politik har målsättningen att främja valfrihet och en mångfald av utförare i vården, skolan och omsorgen. Men i vår välfärdsstat ska kvaliteten i skolan, sjukvården och omsorgen inte vara avhängig de egna valen, utan de gemensamma kraven på verksamheten. Om ett bolag i välfärdssektorn enbart är verksamt för att göra en kortsiktig vinst eller till exempel genom sin investeringspolicy är inriktat på att sälja inom en viss angiven tidsperiod kan det bli svårt att uppfylla kravet på varaktigt ägande.

Det går inte att spela schack mot sig själv. Det går inte att vara både säljare och köpare. Skall skolan drivas som ett företag måste företaget kunna agera som en aktör med sina egna krav och strategier, det går inte att komma förbi detta. Och då kommer det att bli konkurser och kortsiktiga satsningar, för det är så företag agerar. Det är den rådande logiken, den enda vägen, som är oproblematisk för ett företag, men inte för att samhälle.

Problemet som jag ser det handlar om att skola och vård är tjänster eller funktioner som måste ha kunskap och omsorg i centrum, inte ekonomi. Frågan man måste ställa sig är för vem verksamheterna drivs? Vem intressen är det som ska värnas? Om medborgarna ser sig som kunder vill de så klart betala så lite som möjligt. Om de ser sig som säljare vill de så klart ha så stora intäkter som möjligt. Medborgare i ett samhälle är både ock, samtidigt å ena sidan säljare och å andra sidan köpare. Därför fungerar det dåligt att privatisera skola och vård. Företag har ett mål, att tjäna pengar. Skolans mål är kunskap och vårdens omsorg.

Samhället är en process och som alla komplexa processer är den aldrig enkel att förstå, den är dynamisk och komplex och den går aldrig att styra i detalj. Förstår vi det kommer chansen att öka betydligt, att vi hittar långsiktigt hållbara lösningar. Det går inte att slösa och det går inte att spara, vad som krävs är balans och hållbarhet. Bara så kan samhället bli långsiktigt. Vi måste överge den enda vägen och vi måste lära oss se och hantera komplexitet. Där har skolan en viktig roll att spela och därför måste skolan ha kunskapen i centrum.

Kunskap om och verktyg för att förstå och hantera komplexitet är sällan lönsamma. Det tar tid och kostar pengar att tillägna sig det man behöver för att kunna hantera detta. Därför lägger man ner kulturvetenskapliga ämnen och drar ner på humaniora, för det ser ut att vara en onödig kostnad. Men det är precis tvärt om. Tyvärr finns varken tid eller möjlighet att belysa denna typ av frågor och aspekter i dagens politiska klimat. Tyvärr lever vi i en kulturförnekande kultur och därför är det möjligt och ser till och med önskvärt ut, att såga av den gren man sitter på.

Till posthumanismens försvar

Per Gudmundson skriver i sin ledare i SvD idag raljant och nedlåtande om feminismens kamp för ett mer jämlikt samhälle. Han tycker uppenbarligen att allt som görs och skrivs i feminismens är galet, så pass galet att det räcker att peka på vad som skrivs så är poängen hemplockad.

Jag läser i tidskriften Genus om hur biologiska rön påverkar forskningsfältet Feministisk posthumanism. Människan består till 90 procent av andra levande varelser, skriver tidskriften, och bara i tarmsystemet finns det 3 kilo bakterier, utan vilka vi inte kunde leva.

”Den insikten förändrar i grunden vårt sätt att se på världen och oss själva”, kommenterar en forskare vid The Posthumanities Hub vid Tema Genus, Linköpings Universitet.

Jag reagerar som förre SvD-kolumnisten Göran Skytte när han hörde en genusvetare kommentera förekomsten av en slemsvamp som kan ha upp till 18 kön samtidigt (SvD 22/6-07). Forskaren, från Centrum för genusvetenskap i Uppsala, sade att ”det bryter ner hela vår föreställning om kön”.

Verkligen? tänkte Skytte.

Det finns en längtan efter en skön ny värld. En värld där gamla mossiga företeelser som individer, grupptillhörigheter eller hierarkier inte längre spelar roll. Vissa tolkar varje tecken i skyn som att vi snart är där.

Andra kan inte vänta alls, och vill väcka folket och föra oss dit, trots oklarheter i hur och vart.

Gudmundson och Skytte behöver så klart inte hålla med om att insikten om människokroppens konstitution förändrar synen på världen och oss själva. Den som bestämt sig för att allt är som det alltid varit och att det så ska förbli, hen går inte att påverka. Hen lyssnar inte och vill inte förstå. Det är i sin ordning. Gudmundson längtar uppenbarligen inte och tror heller inte på en skön ny värld. Det har jag inga problem med, men att han gör sig lustig på feministiska forskares och aktivisters bekostnad är jag kritisk mot. Och att han inte vill förstå och att han gör sin egen oförmåga till allmän norm, det är allvarligt. Att denna oförmåga till och brist på analytiskt tänkande basuneras ut på ledarplats i en av landets största tidningar bidrar inte på något sätt till att höja den intellektuella nivån i Sverige, tvärtom!

Gudmundson menar att individen är ett begrepp som inte bör bråkas med, fast han säger inget om varför och gör därför själv det han anklagar feministerna för. Men han tillhör normen, som gynnas av att rådande föreställningar hålls levande, och behöver inte oroa sig för att bli kritiskt granskad. Eller det är i alla fall denna åsikt han ger uttryck för i sin ledare. Han tycker uppenbarligen inte att denna syn är mossig, för annars skulle han inte uttrycka sig som han gör. Han värnar gruppen mäns tolkningsföreträde och genom att tala där han gör och på det sätt han gör det på svär han trohet och lojalitet till gruppen män. Detta står honom också fritt, så klart.

Det jag finner allvarligt och värt att ta upp är hans syn på hierarkier, vilka han uppenbarligen anser ska respekteras och inte bråkas med. Genom att försvara det rådande och genom att förlöjliga kritikerna ger han luft åt åsikter som jag inte kan acceptera. Som jag ser på saken är feminismen inte ett mål, det är en väg, en kamp mot det som är fel i samhället. Feminism handlar om att stå upp för och kämpa mot en syn på individen som en predestinerad robot vars plats i hierarkin är given på förhand. Hur och vart är underordnat arbetet här och nu för att väcka människors tankar om möjligheten att det som är skulle kunna se annorlunda ut. Feminism handlar om engagemang och jag finner det stötande att kritisera människor för att det kämpar för något de tror på och vill se förverkligat. Jag betraktar mig som feminism och vill förklara vad posthumanism kan vara. Tankarna är hämtade från en bloggpost jag skrev för några år sedan.

Utgångspunkten eller uppslaget som fick mig att skriva nedanstående är också hämtat från Svenska Dagbladet. Om Gudmundson inte läste sin egen tidning så selektivt hade han kanske bättre kunnat förstå det han raljerar över. Fast det anses kanske mossigt, att läsa och tänka kritiskt? Texten som fick mig att skriva och tänka vidare är en Understreckare: Mänsklighet och värdighet går hand i hand. Den är mer än värd att läsa. Den är ett lysande exempel på hur kritiskt tänkande kan ge upphov till konstruktiva lösningar som är användbara i arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet, här i första hand social hållbarhet, som är feminismens vart.

Artikeln är skriven av Carl Rudbeck, och är en anmälan/presentation av boken: Human dignity, av George Kateb, som är professor emeritus. Vi har med andra ord att göra med en akademisk författare som har lagt alla karriärambitioner bakom sig. Han kan alltså skriva vad han tycker egentligen. Han kan med andra ord göra vad många tänker men få vågar sätta på pränt. Verkar vara en högintressant bok. Människan, hävdar Kateb, är

den enda art som enbart är delvis naturlig; det råder ett skarpt brott mellan människan och andra djur: ”Alla andra arter är mera lika varandra än mänskligheten är lik en av dem; en schimpans är mera lik en daggmask än en människa, trots den nära biologiska relationen mellan schimpanser och människor.”

Ett sant posthumanistiskt uttalande, av bästa märke. Så enkelt, och ändå revolutionerande och slagkraftigt. Vad som skiljer människan från resten av jordens djur är inte, tvärt emot vad som vanligtvis brukar hävdas (se NE) intelligensen. Utan först och främst språket, men även skriften. Definitionen av begreppet människa blir härigenom sammansättningen av mänsklig biologi och språk. Eller för att använda ett begrepp från Deleuze: människa är en multiplicitet bestående av biologi och språk, en emergent storhet som inte går att förstå annat än på den skalnivån. Rudbeck skriver:

Människan har fått de biologiska förutsättningarna att utveckla dessa båda system och det gör en himmelsvid skillnad, en skillnad som gjort det möjligt för henne att lyfta sig ut och över naturen och upp till kulturen, så att säga. Kateb inskärper emellertid att denna skillnad för med sig ansvar; människan är den enda art som kan ta ansvar för naturen.

Man får nästan tårar i ögonen av den elegans med vilken Kateb uttrycker sig. Det låter så enkelt, så självklart. Det är denna skillnad som leder till ansvar. Det faktum att människan utgör en sammansättning av biologi och språk, detta är det som gör henne unik. Och det innebär förtroende under ansvar. Den som är stark måste vara snäll. Med en sådan definition finns inte utrymme för det som David Ehrenfeld redan på 1970-talet kritiserade som, "The Arrogance of Humanism", i boken med samma namn. Människan, definierad enligt humanistisk tradition, som en intelligent varelse har lett till miljöförstöringar som i förlängningen riskerar att hota livet på jorden. Tror man sig vara intelligent är det lätt att få hybris! Rudbeck fortsätter:

Den idé om mänsklig värdighet som författaren gjort till sin är alltså något kollektivt, något som tillkommer människan som art och släkte. På den punkten skiljer sig värdigheten från mänskliga rättigheter, som är individuella. Det är du och jag som har dem, alltid och i lika hög grad oavsett vad och vem vi är. Men kanske skulle vi inte ha haft några rättigheter alls om vi inte tillhört ett värdigt släkte.

Detta betyder inte att Kateb är emot mänskliga rättigheter, bara att han menar att de i dess nuvarande form är problematiska att följa, och att de väldigt ofta ger upphov till konflikter och gränsdragningsproblem. Det gör rättigheterna i princip värdelösa. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna passar helt enkelt inte ihop med den posthumanistiska varelse människan kommit att bli genom intensifierat utnyttjande av språk och olika typer av ny teknik som i grunden förändrat förutsättningarna för mänskligheten. Kateb menar att rättigheter måste vara:

i det närmaste absoluta och staten måste vara beredd att backa upp brott mot dem med hot om våld och, om det visar sig vara otillräckligt, med våld. Visst det kan finnas tillfällen då staten kanske måste tumma på en eller annan rättighet i extrema situationer. Men Kateb vill få oss att se upp och misstro den stat som förebär till exempel nationella säkerhetsintressen för att på sätt inskränka rättigheter. FRA-lagen hade inte funnit en förespråkare i George Kateb.

Problemet med mänskliga rättigheter är att de för att fungera i praktiken måste vara relativa och kontextbundna. Kateb vill emellertid inte veta av någon moralisk relativism. Han menar att:

Seder och bruk är lokala och varierar; moralen gör det inte, i alla fall inte om Kateb (och Kant) får bestämma. Men det finns två skilda moralsystem: ett som styr det personliga umgänget och ett som styr statens behandling av medborgarna. I det första fallet är det den gyllene regeln som gäller, behandla dina medmänniskor ungefär så som du själv vill bli behandlad.

Den viktigaste poängen med Katebs tankar, som jag ser det, är att han utgår från och anpassar sina förlag till den skalnivå som de är tänka för. Och det är första gången jag stöter på något sådant. Att man tänker i nivåer. Det förlösande och fyller mig med hopp. Detta är vad kulturvetenskapen väntat på, någon som erkänner att kultur är en emergent storhet som regleras av helt andra lagar än naturen. Att det är en professor emeritus som framför tanken må vara hänt. Förhoppningsvis kan han i kraft av sitt anseende öppna dörrar för dem som kommer efter. Rudbeck skriver mot slutet av artikeln:

”Human dignity” är en på ganska fri hand skriven essä, ett inlägg i en ständigt pågående diskussion om människans lott, om la condition humaine. Det är en diskussion där Platon och Aristoteles är lika närvarande som Hegel och Nietzsche och ännu modernare tänkare. Politisk filosofi är nämligen ingen vetenskaplig disciplin där nya rön och tankar ersätter gamla utan snarare en hela tiden pågående konversation.

Läs den sista meningen igen. Smaka på ordet konversation. Visst låter det angenämt, och bär det inte på hopp för framtiden? Jag tycker det! Att samtala med utgångspunkt i en uppsättning verktyg för att se vart man hamnar, istället för att fäktas med absoluta sanningar. Det är vad posthumanism är för mig. Ett samtal om människans ställning i Kosmos. Vad Per Gudmundson vill och tror på är lika oklart som det han kritiserar sin sin ledare.

Språkfilosofiska reflektioner 40

Arbetsåret börjar så smått rulla igång. Aktar mig dock så mycket det bara går för att inte hamna i det tillstånd jag var under förra året. Igår slutade arbetsåret, eller läsåret 2013. På måndag börjar nästa år, som jag hoppas och tror ska bli bättre än det förra. Faran är bara att man då säger ja till allt som verkar intressant. Har lovat mig själv att inte göra det, att ta vara på tiden och vila, samla kraft och jobba på allt som blivit satt på undantag på senare tid. Har ett bokmanus som nästan är klart och två projekt som ska slutföras. Och så ska jag bli företagsekonom. Försöker se livet som en resa och trivs med att vara på väg. Livet bjuder, liksom alla resor, på mer eller mindre strapatser. Det man kan ändra på det bör man försöka ändra och det som inte går att ändra måste man acceptera. Det gäller bara att inte förlora sina drömmar.

Nomadologi handlar om sådant som tagit upp inledningsvis, om att finna sig tillrätta på resan och om att hitta sin roll som medskapare av kultur. Alla är vi delar i ett större system som utgör det sammanhang där vi lever och verkar. Vill man forska om kultur måste man inse detta att kultur inte är något, den blir och förändras. Hela tiden. Kunskap om kultur skiljer sig på det sättet från kunskap om andra fenomen. Kulturvetenskap handlar om att undersöka och förstå förutsättningar för förändring. Och då är det lämpligt att skaffa sig verktyg som hjälper en, dels att förstå processernas inneboende dynamik och logik, dels förstå vad som påverkar tillblivelsens riktning och vad som är möjligt och omöjligt. Nomadologi är ett sätt. Jag finner Deleuze och Guattari inspirerande och deras tankar användbara. För mig fungerar filosofin ögonöppnande och jag får hjälp att förstå tillvaron, samhället och vetenskapen bättre.

Förra bloggposten handlade om order-word, om makt och förändring. Ett order-word är det ord som i efterhand kan identifieras som gränsen mellan då och sedan, det moment genom vilket allt förändrades. Två skott på Sveavägen, 1986. Efter mordet på Olof Palme var Sverige förändrat. Kanske kan det fungera som pedagogiskt exempel på innebörden och funktionen hos ett order-word. Deleuze och Guattari använder beslutet i Tyskland att byta valuta, den 20 November 1923. Från en dag till en annan förändrades allt. Hyperinflationen stoppades, vilket var syftet, men maktförhållandena ändrades också. Samhället förändrades. Inte var sig likt, fast allt såg på ytan ut som vanligt. Kultur fungerar på det sättet. Orden är egentligen överflödiga, redundanta. Ord är kommunikation är kultur, skulle man kunna säga. Kulturen kan upptäckas via spåren den lämnar efter sig, i och via språket. Det är tanken som Deleuze och Guattari för fram och den står i bjärt kontrast mot den uppfattning som var och fortfarande till dels är den dominerande inom lingvistiken. Det handlar om att lära sig se språket och kulturen som ett slags ankhare, som är filosofen Wittgensteins sätt att beskriva kulturens och språkets dubbel- och mångtydighet.

Now if we consider the first aspect of the order-word, in other words, death as the expressed of the statement, it clearly meets the preceding requirements: even though death essentially concerns bodies, is attributed to bodies, its immediacy, its instantaneousness, lends it the authentic character of an incorporeal transformation. What precedes and follows it may be an extensive system of actions and passions, a slow labor of bodies; in itself, it is neither action nor passion, but a pure act, a pure transformation that enunciation fuses with the statement, the sentence.

Vad som föregår och det som följer ordet, eller det utsnitt eller tillfälle i tillblivelseprocessen som i efterhand kan identifieras som ett order-word, är vardagen som vi känner den. Det är kulturens vara, normaltillståndet. Ordet, som utgör skiftet eller skiljelinjen mellan då och sedan är en ren händelse. Omedelbar transformation. Skiftet är inget i sig. Tänk på ankharen. Den är både en hare och en anka. Inget förändras när perceptionen skiftar, ändå är det två helt olika bilder. Det är en tanke som bär på en ansenlig förklaringskraft, ett verktyg för att förstå kulturell förändring. Det som ändras har inte med världen eller rådande förhållanden att göra, för dessa förändras inte. Förändringen råder ingen över, den bara sker och den går bara att upptäcka i efterhand. Det är en egenskap hos kulturen som är nödvändig att förstå och ta till sig, om man vill lära sig förstå kultur och förändring av kultur.

That man is dead ... You are already dead when you receive the order-word ... In effect, death is everywhere, as that ideal, uncrossable boundary separating bodies, their forms, and states, and as the condition, even initiatory, even symbolic, through which a subject must pass in order to change its form or state.

Ett slags gräns som inte går att passera, som är och fungerar som ett perspektivskifte. Död i dess renaste form. Förändringen är oåterkallelig. Kultur skapas på detta sätt, hela tiden. Det finns ingen väg tillbaka, bara ömsesidig tillblivelse. Kulturen är aldrig min, den är alltid vår. Vi delar den och kan bara partiellt kontrollera den. Kulturen går inte att se, den finns i mellanrummen, den är mellanrum. Order-word är ett analytiskt verktyg som hjälper oss förstå kulturens väsen och funktion. Förstå vi det ordet, då kan vi studera kulturell förändring på nya sätt.

This is the sense in which Canetti speaks of "enantiomorphosis": a regime that involves a hieratic and immutable Master who at every moment legislates by constants, prohibiting or strictly limiting metamorphoses, giving figures clear and stable contours, setting forms in opposition two by two and requiring subjects to die in order to pass from one form to the other.

Genom att studera exemplen som Deleuze och Guattari för fram när de resonerar inser man att deras beläsenhet och bekantskap med människans vetande är enorm. Och de använder alla typer av insikter för att förklara och för att visa på just den grundtanke som filosofin vilar på. Allt vi behöver veta om livet på jorden finns mitt framför ögonen på oss, immanent. Vetande uppstår inte ut intet. Inget är nytt under solen, allt handlar om att lära sig se och om att utveckla strategier för att förstå. Det kan uppfattas som abstrakt och världsfrånvänt, men det är inte det. Kulturen angår oss alla och om vi vill bygga ett mer hållbart samhälle är detta kunskaper och verktyg som behövs, eller i alla fall potentialt är användbara.

It is always by means of something incorporeal that a body separates and distinguishes itself from another. The figure, insofar as it is the extremity of a body, is the noncorporeal attribute that limits and completes that body: death is the Figure. It is through death that a body reaches completion not only in time but in space, and it is through death that its lines form or outline a shape. There are dead spaces just as there are dead times. "If [enantiomorphosis is] practiced often the whole world shrivels....

Tänker här på det som brukar sägas vid begravningar: Av jord är du kommen. Jord skall du åter bliva. Som människor är och fungerar vi som ett slags order-word, kanske man skulle kunna säga. Vi är det moment i kulturen som utgör och iscensätter skillnad och är en del av eller ett moment i skapandet av liv. Betraktat utifrån ett kosmiskt perspektiv är ett människoliv knappt ett ögonblick, ändå rymmer det en ansenlig förändringspotential. Allt handlar om utifrån vilket perspektiv man studerar det man är intresserad av och vill förstå.

Social prohibitions against metamorphosis are perhaps the most important of all. . . . Death itself, the strictest of all boundaries, is what is interposed between classes."

Förändring går inte att kontrollera, bara acceptera och följa med. Därför nomadologi som beteckning på den vetenskapliga praktik som studerar kultur, eller levande erfarenhet. Idag är detta radikala insikter. Idag är tron på människans makt enorm och i handling gränsar den till hybris. Kraven på kontroll ökar hela tiden. Och tidvis ser det ut som det går att styra förändring och kontrollera kulturella processer, men aldrig i det långa perspektivet. Kulturella imperier vaknar, växer och dör. Det är ett slags kulturlag. Inget är evigt, utom förändringen, upprepningen av förändring.

In a regime of this kind, any new body requires the erection of an opposable form, as well as the formation of distinct subjects; death is the general incorporeal transformation attributed to all bodies from the standpoint of their forms and substances (for example, the body of the Party cannot come into its own without an operation of enantiomorphosis, and without the formation of new activists, which assumes the elimination of the first generation).

Lite ödmjukhet skadar inte. Tid för eftertanke är viktigt. Liksom strategier för att anpassa sig, som individ, som grupp och som samhälle. Kanske är det lite nomadologisk träning som skolan behöver. Kanske, fast det vet ingen. Tycker dock det kan vara värt att prova. För det vet vi, om vi bara sätter oss ner en stund och tänker igenom saken, att kontroll fungerar inte. För om det gick att kontrollera en sådan kulturell praktik som skolan, då hade vi inga problem. Och, det kan och bör man fundera över, vad är problemet egentligen i skolan? Är det att kunskaperna verkligen sjunker, eller är det att Sveriges placering i mätningen hamnat lägre? Vad betyder detta? Det borde vi tala mer om.

Inte ännu ett inlägg i debatten om skolan

Kulturforskaren i mig bubblar över av upptäckarglädje i dessa dagar. Samtidigt bekymrar sig den akademiker som jag också, samtidigt är. Människan som härbärgerar dessa båda sidor av det som är jag kämpar förtvivlat med känslan av hopplöshet som livets paradoxer ger upphov till. Det har blivit så att mitt liv kommit att handla om kunskap, om sökandet efter kunskap. Viktig distinktion där. Söka kunskap är något annat än att veta. Lärande är en process, inte ett mål.

Kanske ett märkligt sätt att inleda ännu en bloggpost om skolan, men det är ett medvetet val som handlar om vad jag ser som det viktigaste problemet med, inte bara skolan utan samhället som helhet. Synen på kunskap, på vad som är skolans och den högre utbildningens mål. Där finns pudelns kärna och problemets lösning. Där finns en viktig del av problemet. Problemet är dels att det talas väldigt lite idag om vad skolan är och ska förmedla. Det tas liksom för givet, när det inte höjs röster för att skolan bör ansvara för allt och inget vill säga. Vissa verkar på fullt allvar mena att skolans uppgift är att ta hand om allt det som föräldrar, politiker, näringsliv och allmänheten misslyckas med eller inte anser sig hinna. Dessutom ska skolan följa upp och dokumentera, så mycket som möjligt och mer och mer ju större problemen blir. Det gör lärarrollen otacksam, i bästa fall. Och det i sin tur gör att allt fler potentiellt duktiga lärare söker sig till andra uppgifter och de lärare som är duktiga flyr yrket. Uppdraget är ofokuserat och blir allt mer fragmenterat ju fler olika intressen som engagerar sig i frågan. Det är val i år och valet drar till sig alla som vill ha uppmärksamhet. Denna gång är det skolan som utsetts till viktigaste fråga. Debattens vågor går höga: Skolan borde ... Vi måste ... Forskning visar ... Jag menar ... Och så vidare. Den som undrar över varför resultaten sjunker när svenska elevers resultat jämförs med andra elevers i länder kan sluta undra. Det borde vara fullkomligt uppenbart vad som är problemet.

Så länge debatten om skolan handlar om skuldfrågan och själva problemet, vilket följande artiklar är exempel på (se här, här, och här), kommer problemen att fortsätta. Ansvaret för skolans misslyckande är vårt gemensamma, liksom ansvaret för att göra något åt problemen. Och så länge lärare känner på följande sätt kan och kommer inga resultat i några kunskapsmätningar att bli bättre.

Efter tjugo år som gymnasielärare fick jag nog för några år sedan. Alla dessa politiska beslut och förslag utan grund i vare sig forskning, kunskap eller erfarenhet som haglar över skolan är utmattande. Exempelvis som när lärarna fick veta att de var jämbördiga med eleverna i kunskap och erfarenhet och lönen sattes därefter, katederundervisning var ”förbjudet”, eleverna skulle söka sin egen kunskap – vilken kunskap var oklart – och eleverna skulle ha inflytande över läroplanen i alla ämnen. Lärarna blev pedagoger eller handledare, vilka ansågs kunna arbeta mycket mer. Ämneslärarna fick fler klasser och mer administration, sommarledigheten beskars, skolan kommunaliserades, kunskap blev irrelevant – rena häxjakten bedrevs på lärarkåren. Varför är vi så förvånade över att en skola där varken lärare eller kunskap är viktiga genererar sämre resultat?

För mig som kulturforskare är skoldebatten och samtiden som jag skrev inledningsvis högintressant, för i tider av kris översvämmas forskaren av uppslag att arbeta med. Ju fler som bryr sig om en angelägen fråga desto större spänning och dynamik och desto mer splittrat fokus. Det är en gammal sanning som nu bekräftas av det som händer i skolan. När det görs internationella jämförelser visar sig detta tydligt och paniken sprider sig. När krav på nya åtgärder höjs, intresset ökar och insatsen drivs mot nya höjder ökar risken. Detta är spännande att bevittna från sidan, som forskare. Men som medmänniska och samhällsmedborgare oroar jag mig. Och som akademiker gråter jag och känner förtvivlan växa inom mig när jag inser att kunskaperna som jag har och insikterna och kompetenserna som finns i mitt ämne inte används, föraktas eller viftas bort som oväsentligheter. I detta utsatta läge behövs det kraftfulla åtgärder, säger Björklund. Kritiskt tänkande, analytisk förmåga och kunskapen i centrum får bli en senare fråga. Nej, käre utbildningsminister. Du har helt fel! Vad skolan behöver är att få bli lämnad i fred. Lärarna behöver känna tillit. Och samhället måste se över sina prioriteringar. Idag är det ekonomin i centrum. Det är problemet, att kunskap ses som ett slags grädde på moset. Att läsandet betraktas som en förströelse bland andra och analytiskt tänkande och lärda samtal som en lyx som vi inte har råd med.

Kunskap har blivit en vara som beställs och som antas kunna upphandlas i konkurrens. Vetande har blivit en del i upplevelseekonomin. Kunskap som inte leder till ekonomisk vinst i det korta perspektivet betraktas, liksom för övrig skatt och allt annat som handlar om att bidra till det gemensamma byggandet av ett samhälle, betraktas (fullt legitimt dessutom) som en onödig kostnad som måste undvikas till varje pris. När detta är vad debatterna handlar om och när ingen bryr sig om och värderar kunskapen, eller elevernas lärande för den delen, hur ska barnen som går i skolan då kunna skaffa sig kunskaper? Om detta borde valet handla, om samhället, framtiden och vad vi gemensamt vill och är beredda att göra för att förverkliga visionerna. Utan kunskap i centrum ingen skola i världsklass. Om inte samhället och medborgarna betraktar vetande som det högsta goda och läsande som ett ovärderligt verktyg, kommer skolan aldrig att lyckas. Det spelar ingen roll hur många utländska experter man kallar in. Problemet finns här hos oss, i stormens öga. Det visar kulturvetenskaplig forskning. Hur problemet ska lösas kan kulturvetenskapen dock inte svara på, av det enkla skälet att det inte finns något svar, ingen bästa lösning.

I centrum finns ingenting. Livet är en allvarlig sjukdom med 100 procents dödlighet. Därav förtvivlan som också nämns inledningsvis. Samhället är en paradox och tillvaron är komplex och oöverblickbar. Mening och sanningar måste skapas, av oss som lever här och nu. Samhället är en process av ömsesidig tillblivelse. Det går inte att styra, inte på detaljnivå. Det är som livet, något oundvikligt som bara kan och som måste hanteras. Det spelar roll vad vi gemensamt placerar i centrum och hur vi definierar meningen med allt. Platsen där allt detta sker och mediet för kommunikation av sådana idéer är kultur. Kultur är inget i sig, den skapas och växer fram mellan oss människor och världen. Kultur är svårt att begripa sig på för å ena sidan har alla direktkontakt med den, å andra sidan gäckar den oss genom att den inte går att kontrollera. Kulturen är till sin natur delad. Den är vår, aldrig min. Därför finns ingen sanning rörande kultur. Den blir vad vi gör den till. Poängen med att säga detta är att vi alla får leva med konsekvenserna av kultur. PISA kan på det sättet sägas mäta några aspekter av kulturen. Urvalet är elever i grundskolan, men populationen som undersöks är alla vi tillsammans. Först när vi kollektivt inser detta kan skolan förändras och först där är det rimligt att böra hoppas på förbättringar av resultatet. Först när vi inte bara i ord utan framförallt i handling visar att vi menar allvar med tanken om att kunskap är viktigare än allt annat, först då kan vi börja tro på framtiden.

Det är inte svaren som är det viktiga, utan sökandet efter svar. Forskning visar inga resultat, den gör i första hand forskaren bättre på att söka och värdera kunskap. Och det är en förmåga som behöver spridas i samhället, för det är graden av insikt om detta som avgör var Sverige ska hamna i mätningar som PISA. Tror vi som bor och lever här att kunskap är ett mål och en vara, att ekonomin är svaret. Om det är vad vi egentligen tror och om det är vad vi framförallt bryr oss om, då kommer kunskapen att utarmas. Då kommer skolans uppdrag att bli tvetydigt och verksamheten splittrad. Föräldrarna kommer att se skolan som en förlängning av barnomsorgen en ställföreträdande uppfostrare som gör det möjligt att ägna tiden åt och lägga fokus på viktigare saker. Ekonomin.

Lätt att bli uppgiven när man kämpar i motvind och det känns som man ropar i stormen. När det man brinner för behandlas styvmoderligt och den utbildning man varit med att bygga upp och förvaltat under drygt tio års tid läggs ner, av ekonomiska skäl, även om kunskaperna anses viktiga och resultatet är gott. Lätt att tappa tron på människan, samhället och politiken. Därför väljer jag att tro på kunskapen. Därför gör jag kunskapen till meningen med mitt liv. För om jag inte gör så, om jag låter mig dras med och sugs in i debatten kommer det att bli meningen med livet. Och det är inte hållbart. Lika lite som ekonomin i centrum är det. Kunskap är inte svaret, men vägen mot ett svar. Sökandet efter och tron på möjligheten med vetande är det som får mig att fortsätta, det som håller förtvivlan stången. Snart är det helg. Då ska jag läsa skönlitteratur. För att öka närvaron och för att hitta uppslag till mening att fylla livet med. Det går att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar, men det går inte att utplåna kulturen. Finner hopp i den tanken och ser framtiden an med tillförsikt. Förr eller senare kommer kunskaper om kultur att behövas. Bidar därför min tid och fyller väntan med innehåll. Fler borde göra det och tänka så.