Ned från verandan. Ut i världen. Nomadologi i praktiken.

Utanför vaknar Lofoten. Solen är på väg upp bakom fjällen. Ska gå ner och äta frukost snart. Sedan ut en sväng med kameran. Vill bevara så mycket som bara går av minnen från denna fantastiska plats. Lofoten liknar inget annat! Igår var vi på utflykt till Henningsvaer, som jag saknar ord att beskriva. Låter några bilder från Google tala istället. Vi kom dit i solnedgången. Hänförande och tankeväckande på så många sätt. Tänkte vila i och fånga upp tankarna som väcktes igår, som uppladdning till det jag ska tala om på konferensen om några timmar. Lite nervös, men den känslan skrämmer mig inte. Som jag brukar säga till studenterna, det går att göra sig vän med nervositeten. Så känner jag, att det är min vän. Nerverna hjälper mig fokusera. Jag är så förberedd som det går, innehållsligt. Men framförandet ska fungera där och då!

Näväl. Tankarna vandrar. Till konferensmiddagen igår. Till det skådespel vi bjöds på. Detta är en turismkonferens och det märks. På översta våningen i hotellet där vi bor bjöds vi på följande: Soppa på Kungskrabba, sedan torrfisk som tillagats på det sätt som man gör i Italien, vilket jag återkommer till. Därefter fick vi lamm som lagats 16 timmar i ugn och som smälte i munnen. Och till dessert serverades vaniljpudding med bär från Lofoten. Rätterna vävdes ihop av kvällens lokala guide som berättade om ett år på Lofoten, med början i januari när man fiskar torsken, över perioden när den torkas på våren, sommaren när lammen slaktas och hösten när bären mognat. Och det var en berättelse som sträckte sig långt ut i världen. Torrfisken som gjort Lofoten till en plats där det går att leva gott är en produkt som säljs dyrt i Italien, Spanien och Portugal. 

När jag gjorde intervjuer, bara några mil härifrån, på andra sidan bergen, på den svenska sidan, i Ammarnäs, var det en helt annan värld jag mötte. Det var ingen kommers och det var primitivt. Nästan lika vackert, men ett helt annat kulturellt klimat. Även Västerbottens inland har kopplingar utåt, men det är till Umeå eller möjligen Stockholm. Kanske är man van vid turister från Tyskland, men så mycket mer är det inte. Man lever isolerat, i Sverige. Här på Lofoten ser det helt annorlunda ut vad gäller kulturellt utbud. Här finns sedan hundratals år relationer till södra Europa, som efterfrågar fisken som här heter torrisk, men som där heter Bacalao. Kultur fungerar så. Kultur knyter människor samman på de mest oväntade sätt. Och det är vad jag ska tala om här snart.

Kulturens roll för turismen. Om detta har jag hört några presentationer och även talat med folk om, men det man närmast tänker på i detta företagsekonomiskt dominerande sammanhang är kultur, som i finkultur. Jag har som bekant ett vidare perspektiv än så. Kultur för mig är något högst komplext. Något som inte går att ta på, samtidigt som det finns i vardagen, här och nu. Och projektet handlar till stor del om att sprida insikt om detta och om att presentera verktyg som kan användas för att tänka kring kultur.

För att knyta ihop upplevelserna och tankarna dyker Bronislaw Malinowsky upp i huvudet. Antropologen som tvingade ut forskarna i fält. Dags att göra samma för/med resten av forskarsamhället, tänker jag. Det är vad jag försöker göra i projektet, inte bara sitta på kammaren och tänka högt och fritt, utan ta mig ut för att interagera med dem jag forskar med, inte om. De är experterna på sitt område och jag på mitt, men i mötet mellan gäller det att ingen part tar över. Kunskapen som forskningen genererar kan och får inte bli en skrivbordsprodukt som presenteras i slutet av projektperioden. Ska kunskapen få mening kan den heller inte bestämma hur det är eller vad som ska göras. Kunskapen måste samproduceras. Det handlar om att kliva ut i världen och om att kliva tillbaka ett halvt steg från den auktoritet som vanligtvis tillskrivs forskaren.

Forskare måste i högre grad än vad som är fallet idag, ut i världen och kunskapen måste användas i samhället. I ett snabbt föränderligt samhälle är detta nödvändigt. När rörelsen går snabbare och snabbare kommer även små glapp (tid för analys och publicering) att spela roll. Life goes on... Forskaren kommer hela tiden att ligga ett steg efter. Och då spelar auktoriteten ingen som helst roll. Tvärt om undergrävs auktoriteten på sikt, om kunskapen som presenteras är gammal och inte giltig längre. Det kan inte kompenseras med mer makt över vetandet. 

Nomadologi är en lösning på detta problem. Nomadologi handlar om att följa med det man studerar, men inte på det sätt som Malinowski menade. Den slags medföljande jag har i åtanke handlar om att vara med i utvecklandet av destinationerna vi jobbar med. Om att bidra med mina kunskaper och tankar i realtid. Om att vara med i skapandet av kultur. Jag ska inte skapa kulturen, men vara med och förstå den så att säga i realtid. Där finns en oerhörd potential för forskningen att bli nyttig, utan att sälja sig. För det handlar om ömsesidighet, om att delta tillsammans med andra aktörer i byggandet av framtidens samhälle. Finns anledning att återkomma till detta framöver.

Nu ska jag ut en sväng, för att fota soluppgången. Kommer bilder och fler tankar om denna magiska trakt i helgen.

Till nyfikenhetens lov

Vaknar på Lofoten. Kom hit igår med båt, från Bodö. Är här på konferens, om turism. Slås av kontrasterna. Olika kontraster. Naturen, först och främst. Detta är en av de vackraste platserna jag varit på, utan tvekan. Det liknar inget annat. Ligger i sängen och väntar på att kunna gå ut och fota, innan konferensen börjar igen. Försöker samla ihop tankarna. Tänker hur lätt det är att bli hemmablind. Och på hur viktigt det är att skaffa sig nya perspektiv. Senast jag var på konferens var jag inbjuden att tala, som en av plenarföreläsarna. Då talade jag inför mina ämneskollegor. Då befann jag mig på hemmaplan. Där kunde jag räkna med att bli förstådd. Här är jag bland, huvudsakligen, företagsekonomer. Här är jag förpassad till periferin. Jag är här för att lära. Och det, märker jag, i ensamheten och tystnaden på hotellrummet, är orsaken till att jag började studera. Jag ville lära mig. Ville studera, förstå, veta. Det vill jag fortfarande.

Tänker på hur vi i akademin och även i samhället som helhet förhåller oss till andras forskning. Hur ser vi på varandra och till de olika teorier och metoder som finns inom vetenskapen som helhet. Och hur förhåller vi oss till auktoriteter? En samvetsfråga, så klart. Samtidigt är det en viktig fråga, för det handlar om värdet av den kunskap vi som forskare producerar.

Det är lätt att få för sig att man är kung och bäst när man är på hemmaplan, med sina vänner och den som gillar det man säger och tänker. Då är det lätt att syssla med vetenskap. Fast man lär sig inte speciellt mycket på det. Lätt att bli bekväm i ett sådant läge. Lätt att stanna kvar där, i det sammanhanget och i den känslan. Lätt att få för sig att det säger något om en som människa och som forskare. Finns några sådana forskare här. Som lyckats i sina ämnen och som gjort sig ett namn på sin forskning. De flesta är ödmjuka och intresserade. Men så finns det någon som inte kan låta bli att sätta sig på den som inte tänker som hen. En professor. Stötte på personen förra året, i Umeå, när vi presenterade vårt projekt för första gången. Då avfärdades vi som, i bästa fall meningslösa. Varför kan man undra, lägger sig en professor i på det sättet? Varför begära ordet, om det enda man har att säga att an tycker det man just lyssnat på är meningslöst? För mig är det motsatsen till att lära. Det handlar bara om makt, över situationen, personen man interagerar med och över kunskapen.

Har varit inne på detta tidigare, men inser när jag tänker vidare på saken att det håller på att hända något. Ser en oroväckande trend som pekar mot allt mindre självständigt, kritiskt tänkande och allt mer av extern kontroll. Akademin håller på att utvecklas till en plats av allt mindre lärande och allt mer kontroll, vilket ger makt åt dem som vill utöva makt över andra. Som ger makt åt alla dem som anser sig färdiga och fullärda och som bara vill sprida sin lära. Akademin håller på att bli en plats där alla förväntas producera mer av samma. Utvecklingen går mot smalare och smalare, spetsigare och spetsigare. Det byggs murar, vilket gör det svårare och svårare att röra sig över gränser. Detta gör det svårare att lyssna och lära. Kunskapen riskerar härigenom att utarmas. Och det gör att person konsekvent går före don. Tankarna som forskarna har blir mindre värda när man bara känner igen kunskap som produceras på de premisser man känner igen. Och när man inte möts över gränser kan man lätt få för sig att det är så här det ska vara.

Läser i SvD om hur liknande tankar nu införs på Lärarprogrammet. Eller i alla fall tankar som riskerar att förstärka den trend som jag ser i akademin. Skrev om målstyrning och kontroll igår, om att det blir viktigare än främjande av lärande och fokus på innehåll. Skräms av hur man på Ledarplats i en av Sveriges största dagstidningar är så oreflexiv och så okritiskt anammar maktens tanke att mer kontroller, tidigare i kombination med ökad konkurrens leder till bättre kvalitet. Sanna Rayman skriver.

Ni vet när man inte ätit på hela dagen och får en alldaglig ostmacka och den smakar som en kulinarisk sensation? Ungefär så känns det när jag läser att Högskolan i Jönköpings nya satsning för att uppvärdera lärarutbildningen – en godkändgräns för antagning via högskoleprovet. 

”Vi vill helt enkelt skicka en signal till samhället och våra studenter att det är 0,5 som gäller och hoppas att det ska uppfattas som en kvalitetssignal”, säger Stefan Engberg, utbildningschef på Högskolan i Jönköping (SVT 24/9). 

Ähum. Jag måste erkänna att vid en första anblick kändes inte den signalen så värst krävande. 0,5 på högskoleprovet är, för den som inte är bekant med detta test, inte jättemycket. 2,0 är max och inte ens med bästa vilja kan man betrakta 0,5 som annat än ett lågt resultat. Dock, i reportaget berättas att provets medelvärde brukar ligga runt 0,9, men att ”av de lärarstudenter som i höst kommit in via högskoleprovet hade en majoritet under medelvärdet och mer än var fjärde student antogs med ett resultat under 0,5 poäng, i några fall så lågt som 0,1”.

Rayman vill alltså se ännu högre krav. Varför? Går man inte en högre utbildning för att lära? Vad är poängen att stoppa den som vill läsa? Hur kan det vara viktigare vad man kan när man börjar en utbildning, än vad man kan när man går ut? Det är tankar som bara den har som ser på människan som färdig, någon som är. Bara den som tror att människor kan sorteras och bedömas okulärt kan omfamna en sådan utveckling. Vidare är den bara den som ser på människan på detta sätt som ser värdet av konkurrens. Visst låter det bra och lockande att kontrollerna ska utvidgas och göras oftare och mer ingående, på fler ställen. Men vandrar man vidare längs den vägen kommer man förr eller senare, obönhörligen, till en punkt när någon måste kontrollera den som ska kontrollera. Och om denne någon inte kommer utifrån eller är en upplyst despot, en god diktator, kommer kontrollen av kontrollanten att utföras av någon som själv kontrolleras. Och då, om inte förr, finns anledning att fundera över kontrollers värde. Om alla kontrolleras är det ingen som har kontroll.

Vi behöver mindre kontroll och mer frihet, under ansvar. Om det är kunskap och vetande med kvalitet vi söker är det den enda vägen som leder framåt, uppåt, utåt. Vi är utlämnade åt varandra hur vi än gör. Och om det krävs att man godkänts av någon auktoritet för att få tala kommer färre att få chansen att visa sina tankar och sitt resultat. En värld av kontroll är en värld av rädsla och misstänksamhet. Där sker inget lärande, där följer man regler. Där gör man som makten säger. Där sorterar man människor, skiljer ut och skapar hierarkier. Där lyssnar man mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs.

Vi får se hur det bli, med allt. Är nyfiken på hur jag, eller snarare mina tankar om Marifusprojektet (som det finns en etikett för i listen till höger här på bloggen) kommer att tas emot, här i denna kontext. Hur kommer företagsekonomerna att reagera? Jag vet inte, men det är därför jag är här, för att lyssna och lära. Nyfiken på om professorn kommer att lyssna och på vad hen i så fall kommer att säga. Är inte rädd för kritik. Kritiska vänner är något helt annat än maktfullkomliga kontrollanter som kräver rättning i ledet.

Lite mer av kritiskt tänkande och nyfikenhet är vad som behövs i akademin för att utveckla kunskap och för att främja framväxten av ett mer hållbart samhälle. Det måste underlättas och premieras att röra sig över gränser och att byta inriktning, att samverka med det omgivande samhället. Lyssnande och lärande måste premieras framför makt och kontroll. Den dagen då jag inte längre är nyfiken, fasar för den dagen och hoppas att den aldrig kommer. Vill ha omväxling.

Nä är det ljust ute. Nu går jag ut en sväng. Tar lite bilder. Lyssnar i vinden och känner atmosfären. Sedan är det dags för ännu en fullspäckad dag av konferens. I morgon talar jag. Livet är vackert och jag har världens bästa arbete!

Ska högre utbildning målstyras och kontrolleras, eller innehållsgranskas och främjas?

Fortsätter på tanken om brist. För det finns så mycket att säga och frågan påverkar oss alla, dagligen. Vi ser den dock inte, inte dess kärna. Bristontologin genomsyrar vårt tänkande i mycket hög grad. Bristontologin är en lätt väg att gå, för individen och för samhället. Tänker man så, utgår man från att det är brist som driver världen framåt förläggs ansvaret konsekvent utanför. Utanför mig, utanför samhället, utanför världen. Det är olyckligt. Det finns inget utanför, bara liv och samverkan här och nu. Det är vi som skapar förutsättningarna för våra liv och vår värld. Det betyder inte att det är upp till oss, för det finns alltid en kontext att ta i beaktande. Det finns överallt begränsningar. Bara för att det är vi som gör betyder inte att det är vi som får, eller att det blir som vi tänkt.

Bristontologins problem är att den sätter gränser för oss och vårt tänkande. Om svaret kommer utifrån måste det identifieras. Och eftersom det aldrig är uppenbart var som är svaret, för det ligger som sagt utanför vår värld, krävs forskning som ger oss svar. Men forskningen når aldrig bortom horisonten, skådar aldrig sanningen i vitögat. För gjorde den det skulle vi veta vad som komma skall, och det gör vi inte. Tidvis tror vi kanske det, att vi vet, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Frågan om framtiden är en fel ställd fråga. Det är en fråga som utgår från att det finns ett svar och hela den ontologi som följer på den frågan går att härleda till frågan. Bristontologin är med andra ord ett cirkelresonemang. Det är en förklaring av livet och världen som fastnat i sina egna premisser. Du måste finnas, sjunger Kristina i musikalen med samma namn. Gud måste finnas, för att livet ska ha mening. Men varför då? För att Gud säger det.

Så länge premissen för hela tänkandet är att svaret dels ligger bortom vår värld, dels att det går att veta något om det som finns och verkar bortom, kommer vi att sitta fast i bristontologin. Förr var det prästerna och kyrkan som gav oss svaren på vad som bortom och vad som skulle hända. Idag har vetenskapen övertagit den rollen. Frågorna är de samma: Varför ser världen ut som den gör? Vad kommer att hända i framtiden? Vi talar om framsteg, om att vi människor är fantastiska. Men hur fantastiska är vi egentligen, som ställer samma fråga år ut och år in och dessutom nöjer oss med samma svar?

För att förlösa potentialen som finns i människans förmåga att tänka och handla krävs att vi bryter oss loss från solipsismen vi fastnat i, där det är frågan som ger svaret, krävs en annan ontologi. En ontologi som betonar det som är här och nu, samt att framtiden är en öppen fråga. En ontologi som förlägger ansvaret för handlingarna hos den som handlar och i den kontext handlingarna utförs, istället för utanför vår värld och i framtiden. Det handlar om ett perspektivskifte, om att vända blicken inåt stället för utåt. Här ser jag en helt ny värld öppna upp sig, en värld där vi bygger ett samhälle och skapar en kultur, tillsammans. En värld där vi insett att vi bara har varandra och att ingen räddning finns bortom våra handlingar och utanför vår kollektiva förmåga. Livet skapas här och nu, av oss, i den kontext vi lever i.

Ontologin jag har i åtanke är en ontologi som inte sätter gränser för sin egen tillblivelse, som inte lägger band på sig. En ontologi inom vilken det går att förlösa den potential som finns, utan att någon med anspråk på auktoritet hävdar att det går inte, eller vi ska göra så här istället. För det säger forskningen, eller för si eller så kommer det att bli. En ontologi som gör det omöjligt att hävda något om framtiden eller sådant som inte går att se och uppleva. En ontologi som utgår från nu och här, med sikte på en öppen framtid. En ontologi som ser mer till vad vi kan och vilka begränsningar som finns, än hur det ska bli och vilka önskningar vi har. En lite annorlunda ontologi bara, inte något helt nytt.

Om vi ska bygga något, varför måste vi tvunget jämföra med ... vad vi nu jämför med? Varför inte bara bygga, utifrån kunskaperna vi har och förutsättningarna som finns? Vad hindrar oss? Inget! Det är vi som sätter upp begränsningarna som binder ris för vår egen rygg och som fastnat i frågan. Vi borde bryta oss loss, tvinga oss ut ur den låsning vi befinner oss i. Livet är ett äventyr. Det ska upplevas och upptäckas, inte bestämmas och regleras.

Framförallt borde vi inse att framtiden skapas här och nu och att den är en öppen fråga. Och när vi accepterat den tanken finns en enorm potential att förlösa. Tänker närmast på alla forskare som åker land och rike runt och som gör sig både pengar och en karriär på att tala om för oss andra hur det är och vad som ska bli. Och eftersom de anses vara sådana auktoriteter påverkar de och deras ord våra handlingar på ett sådant sätt att vi agerar i enlighet med deras ord och därigenom förverkligar deras vision om framtiden. Det får nu inte uppfattas som kritik mot forskare. Det är en konsekvens av den ontologi vi anammat och sitter fast i. Forskarna blir auktoriteter för att vi lyssnar på dem och låter dem påverka våra handlingar, inte för att de vet något om framtiden.

Dagens högre utbildning utgår från en bristontologi där man tänker sig att framtiden går att kontrollera. Enkelt ser den bärande tanken ut så här: Först bestämmer vi vilka behov som kommer att finnas och vilka krav som kommer att ställas, i framtiden. Sedan sätter vi upp detaljerade krav för att möta dessa krav och därefter bygger vi utbildningar och lockar studenter. I ett sådant universitet blir granskaren och granskningen viktigare än kunskapen och lärandet. Får studenterna det som utlovats och kan studenterna det som systemet bestämt? Det blir viktigare än frågor som vad är kunskap, hur kan vi veta vad vi vet, vad är möjligt och vilken framtid kan och bör vi sträva efter att förverkliga? Det är en högre utbildning som sätter ett tak på och begränsar kunskap. Det är inte en plats där kunskap får växa fritt och där det finns ett stadigt golv att stå på och ta sin utgångspunkt från. Det är en högre utbildning som vet vad den vill, men inte vart den är på väg. Ett universitet som utgår från dagens förhållande och sätter sin egen ekonomi i centrum.

Följaktligen är det rektorerna på landets högskolor som är problemet, inte systemet. Och alltså är det Universitetskanslerämbetet UKÄ som har makten över vetandet idag, som bestämmer över forskarna och kunskapen. Lars Haikola, Universitetskansler, svarar idag på Brännpunkt, och det är ingen tvekan om vilken ontologi han erkänner sig till. Han skriver.

Den mest omfattande utvärderingen av svensk högskoleutbildning pågår för närvarande. Universitetskanslersämbetet ska fram till 2015 utvärdera all utbildning som leder till examen. Metoden innebär att ta reda på i vilken mån studenterna når examensmålen som är uttryckta i högskoleförordningen. Kort sagt, håller utbildningen vad den lovar? Det innebär utvärdering utifrån en annan ideologi än vad som är vanligt i de flesta europeiska länder. Efter att ha kommit något mer än halvvägs så kan jag konstatera att metoden fungerar och är rättvisande. Det driver också på kvaliteten i högre utbildning.

Härmed är frågan avgjord. Forskarna ska rätta sig i ledet och ge makten vad makten vill ha, nämligen kontroll. Att kunskap och framtiden är saker som inte går att kontrollera har makten aldrig någonsin brytt sig om. Insikt om det gör det nämligen svårare att upprätthålla makten. Och när kanslern resonerat med sig själv en stund kommer han stärkt ur matchen han just gått mot rektorerna som tidigare kritiserat systemet för granskning av högre utbildning och den hämsko som systemet lägger på verksamheten.

Den europeiska organisationen ENQA har en utvärderingsideologi som utgår från varje lärosätes eget kvalitetsarbete och egna mål. Sveriges system är tuffare med utvärdering mot resultat och nationella mål. Sverige gör något nytt inom utvärdering av högre utbildning – som i dag är den största statliga sektorn – men även stora utbildningskulturer som Nederländerna och Australien betonar resultatet av utbildningen. Och detta är sannolikt framtiden – vilket inte utesluter att utvärdering fungerar som en stark utvecklingskraft.

Detta är sannolikt framtiden, är inte samma sak som att det är framtiden eller att det blir så. Det är bara maktens sätt att visa ödmjukhet och att hämta stöd från en punkt utanför vår värld. Betoningen på målen, som är min främsta kritik mot organiseringen av högre utbildning är vad kanslern framhåller som styrkan och poängen i systemet. För så är det bestämt, från högsta ort. Att det sätter ett tak för och begränsar kunskapen är en invändning som makten inte förstår.

Bristontologi, eller världen som överflöd och tillblivelse?

Vad är det är för krafter som driver världen? Vad är det som får saker, ting och tankar att förändras? Två svar på den frågan finns, om man förenklar det hela något. Antingen är det en brist som ska tillfredsställas eller så handlar det om urval från ett överflöd i en begränsad miljö. Två olika tankar med helt olika konsekvenser för hur man förstår dels sig själv och andra, dels världen och kulturen. En avgörande fråga detta, om man vill bringa reda i sina tankar och om man vill förstå vad som händer i samtal med andra. Allt man tar för givet kommer att påverka interaktionen med andra. Utgångspunkten för resonemanget är ett av Deleuze åtta aprioriantaganden (som finns inom vetenskapen och som han kritiserar), i boken The logic of sense. att världen drivs framåt av en bristontologi. Hegel, den tyske 1800-talsfilosofen är den kanske mest kände bristontologen. Tes, antites, syntes. Känns det igen? Den process som beskrivs i sådana termer är en process som är reaktiv och som styrs av bristen i det nuvarande, i relation till det som var. Freud är en annan bristontolog. Penisavund eller kastrationsskräck är två centrala utgångspunkter för hans teori om människan. Båda handlar om att söka svaret utanför det objekt man försöker förstå, vilket är ett slags brist.

Om förändringen drivs framåt av insikten om eller upptäckten av brist här, i relation till hur det ser ut där, handlar det om en bristontologi. Sökandet efter balans och harmoni är kompensatoriska processer som inte drivs framåt en egen kraft. Evolutionen är ett annat sätt att se på förändring. Där är det överflödet, i relation en begränsad miljö, som reglerar förändringen. Ingen styr den processen, den drivs framåt genom samspelet mellan överfödet och begränsningen. Evolutionen är resultatet av detta samspel. Evolutionen har ingen riktning och den ägs av ingen, det handlar om icke-linjär förändring, utan mål. Förändringen är aktiv, till skillnad från bristontologin som är reaktiv. Väldigt förenklat. Tänkande och kunskapsutveckling handlar för Deleuze om ett slags evolutionär process där ett överflöd av tankar kastas ut i världen och sorteras av mänskliga hjärnor. Tänkandet drivs framåt, inte av en brist, utan av ett kreativt överflöd och det är i mellanrummet mellan tankeflödet och kontexten som det bestäms vad som ska hållas för sant eller vad som ska spridas vidare i populationen. Detta är orsaken till att det är olyckligt och leder tanken fel att tala om att människan drivs av sin förmåga att tänka rationellt.

Låt oss reflektera lite över hur det ser ut i kulturen. Antagandet om att det är brist och inget annat som driver utveckling syns inte minst i reklamen, där man gör potentiella kunder uppmärksamma på vad de inte har. Man försöker väcka deras längtan efter ägande, förnyelse och förändring. Strävan efter ett förlorat idealtillstånd löper också som en röd tråd genom Västerlandets historia. Syndafallet och längtan tillbaka till edens lustgård som nämns i bibeln är tydliga tecken på detta. Något man en gång hade, något som fanns i världen men som har försvunnit, det är vad som driver människor. Nuvarande regering vill med sitt 5e jobbskatteavdrag förlösa en slumrande konsumtionspotential för att man tänker sig att detta ska driva den tillväxt som samhället är beroende av. Brist är idag det högsta goda, för det håller konsumtionen uppe. Att det leder till problematiska konsekvenser göms bakom allmänhetens kortsiktiga problem.

Överallt antas brist vara vad som driver förändring. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktivprocess mot återskapandet av något som varit alternativt önskan om att uppnå ett utifrån kommande ideal. Det försvunna lyckoriket eller visionen om det goda livet blir till ett slags original mot vilket vi jämför det rådande med. Och vi befinner oss i denna kalkyl alltid på den sämre sidan. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överblickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden. Bristontologin förutsätter att framtiden har ett mål. Tänk om det inte är så, tänk om det inte existerar något bortom vår horisont. Tänk om vi lever i den bästa av världar, för att det är denna världen och ingen annan vi lever i? Då öppnar sig helt andra möjligheter för att bedriva politik och för att gemensamt bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.

Vad som behövs för att förklara världen, om man utgår från bristontologi är startpunkten, eller slutpunkten. Har vi bara denna klar för oss antas att allt som följer på den går att förklara och förutse. Och vi vet alla att den, inom nuvarande paradigm, heter Big Bang. Naturvetenskapen säger sig veta vad som hände precis efter Big Bang. Men vi väntar fortfarande på förklaringen till vad som hände innan Big Bang. Fast det kan vi av förklarliga skäl aldrig få något svar på. Denna detalj glöms allt för enkelt och allt för ofta bort!

Ett annat tecken på aprioriantagandet om en bristontologi finner jag i biologin där man länge har förutsatt att slumpen är den enda drivkraften. Att utvecklingen drivs av slumpvisa mutationer som frambringar varianter, mer eller mindre väl anpassade till rådande yttre förhållanden. Det är så man har förklarat livets uppkomst. Men det har varit svårt att förklara hur slumpen ensamt kunnat ge upphov till liv. Sannolikheten för detta är som jag förstår saken oerhört liten. Försumbar! Detta är med andra ord en knäckfråga, och oklarheterna som finns rörande denna centrala detalj har utnyttjats av den kvasivetenskapliga rörelse som driver frågan om Intelligent design.

Frågan som jag med inspiration från Deleuze vill ställa är: Kan man ta för givet att världen drivs framåt av brist? Nej, hävdar allt fler idag. Inom biologin talar till exempel Stuart Kauffman om begreppet Order for free. Kauffman hävdar att världen är ett självorganiserande system där ordning uppstår oändligt mycket lättare än man tidigare trott. Ordning är så att säga världens defaultläge, vilket visar i det faktum att liv på jorden uppstod så fort förutsättningarna för det var möjliga. Ordning, ordnande, skapande och tillblivelse verkar vara normalläget. Och när denna tanke sätts samman med evolutionens andra drivkraft, sammanhanget som det slumpvis ordnade utfallet har att leva och verka inom. Då går det plötsligt att förklara livets uppkomst, utan att förutsätta osannolika parametrar. Ordning uppstår överallt, av sig själv. Liv frambringas alltså i mellanrummet mellan slumpvis tillblivelse och reglerande strukturer. Liv kan inte förklaras mer precist än att det skapas i samspelet mellan fler än en, men färre än många komponenter. Då handlar det inte längre om brist som huvudsaklig drivkraft, utan om överflöd inom en begränsande kontext. Om utfall som varken går att styra eller styrs. Om icke-linjär förändring och tillblivelse.

Deleuze väljer att se tillblivelser när han studerar världen. Inget är förändrat, det enda som är annorlunda är hur man ser på världen och vad som driver förändring. Deleuze förnekar existensen av original och riktar därför blicken mot det som är här och nu, och mot konsekvenserna av handlingar. Ansvaret för det som sker hamnar då hos oss och eftersom ingen kan veta vad som komma skall blir det viktigt att vara ödmjuk inför världens komplexitet och oöverblickbarhet. Tänkandet driva framåt inte av kamp mot en motståndare, utan liksom evolutionen, av ett överföd av tankar som ordnas av en begränsad kontext. Flyktlinjer är det begrepp han använder för det utfall som genereras av slumpen. I och genom samtal där man lyssnar på varandra och är lyhörda för vad som fungerar. Skillnaden är avgörande. Lever man i en bristontologi är debatten det självklara valet för kunskapsutveckling. Tänker man överflöd och tillblivelse är det samtal som framstår som mest konstruktivt för utvecklingen av kunskap. Kunskap är skapat vetande, resultatet av en urvalsprocess där olika kreativa lösningar bryts mot varandra. Rådande modell för kunskap reglerar hur man tänker. Det är en illustration av tanken om att vetenskap alltid drivs av förutfattade meningar om hur allt ligger till, egentligen. Visionerna om hur det är styr vad som blir möjligt att förklara, var man söker svaren och hur man får ihop intrycken.

Deleuze menar att man bör överge tanken på brist som utgångspunkten för världens framskridande, och istället tala om överflöd, om tillblivelse. Världen kännetecknas i mycket högre grad av överflöd än av brist, vilket alltså Darwin (med inspiration från Malthus) insåg. Med sådana utgångspunkter öppnar sig helt andra förklaringsmöjligheter och man kan söka svar på frågor om liv, rörelse och utveckling, på helt andra ställen. Vad jag vill säga är att det spelar roll vilka utgångspunkter man arbetar med, vilka begrepp eller verktyg som används i kunskapssökandet. Utgår man från att världen och kulturen drivs framåt i en evig strävan efter att utjämna brist, då påverkar det allt man ser och styr förklaringarna i en speciell riktning.

Samma gäller så klart om man utgår från att världen drivs av överflöd och tillblivelse. Jag säger inte att det är så, bara att det kan finnas en poäng med att prova ett sådant perspektiv, också. När det gäller kultur till exempel, har jag funnit att en sådan utgångspunkt gör det möjligt att förklara en hel massa saker och fenomen som är omöjliga att förklara inom ramen för en bristontologi. Därför väljer jag den utgångspunkten, för att den ger mig bättre verktyg att förklara det jag ser med hjälp av. Inte minst om det är hållbarhet man vill främja är detta tankar att beakta. Vi har inget att förlora på att göra ett försök. Inbet är som sagt förändrat, det handlar bara om hur vi ser på världen. Hur vi förstår omgivningen.

Kulturvetenskapens uppgift är inte att uttala sig om världens vara. Den frågan går långt utanför ämnets kompetens. Men eftersom det med hjälp av kulturvetenskapliga metoder enkelt går att se att aprioriantaganden alltid reglerar dels vad som är möjligt att fråga om, dels hur svaren på frågan ser ut,  blir slutsatsen att man bör prova olika modeller. För att testa sina teorier i verkligheten, snarare än att låta akademikerna göra upp om saken och sedan acceptera resultatet av den kampen som sanningen. Man bör inte satsa allt på en enda tanke/teori, utan istället testa flera och sedan utvärdera utfallet av dessa. Det är ett bättre sätt att förhålla sig till världens komplexitet. Ett sätt att motarbeta maktordningarna som uppstår överallt, i alla sammanhang. Och det är en lämpligare väg mot långsiktig hållbarhet än att fortsätta som vi gjort.

Svar på frågor är inte vad vi bör söka efter. Vi bör söka efter förklaringar som upplöser frågorna. Kulturvetenskapens uppgift är att utforma och konstruera tankeredskap för det arbetet. Begrepp att tänka med hjälp av, det är mitt ämnes uppgift att skapa. Inte att leverera svar. Att se och tänka överflöd och tillblivelse är ett sätt att tänka annorlunda. Att förstå och betrakta världen på nya sätt. Nästa gång du rör dig i ett köpcenter, tänk inte på vilka brister som varorna ska kompensera. Tänk istället på överflödet av varor och människor, som nästan hotar att spränga alla gränser. Om det vore så att världen och kulturen kompenserade för brist, att det var vad som drev dem framåt. Då borde man i rimlighetens namn se tecken på avmattning. Istället talar man om och ser överallt tecken på tillväxt. Brist ger inga svar, det skapar bara nya frågor och behov. Tillblivelse däremot, förklarar väldigt mycket. 

Tillblivelse förlägger ansvaret för det som sker på oss, på dig och mig. Riktar fokus mot det som är här och nu. Det är vi som genom vårt handlande påverkar klimatet. Handlandet styrs inte av några vetenskapliga modeller, det är våra handlingar som ger upphov till konsekvenser. Det är du och jag, alla vi tillsammans som bygger vår värld, utifrån våra uppfattningar om vad som är ont och gott önskvärt och möjligt. Vi har bara oss själva att tacka, eller skylla på, när det blir som det blir. Bristontologin förflyttar hela tiden ansvaret någon annanstans. Det är alltid någon annan eller något annat som bestämmer och styr. Tänker man tillblivelse, överflöd blir ansvaret vårt, ingen annans.

Säger inte att det är så, undrar bara anspråkslöst: Vad har vi att förlora på att testa en sådan tanke?

Dagens Nietzsche: Effektiviseringens lockelser och dess mörka baksida

Effektivitet kan sägas vara vår tids ord. Hur många offer har vi inte gjort i effektivitetens namn? Vi måste spara, skära ner, snabba på, korta. Vi måste. Säger vem, egentligen? Varifrån kommer tanken om effektiviseringens nödvändighet? Och finns det belägg för att den vägen vi slagit in på leder oss rätt? Beslutade mig för att dessa frågor skulle bilda utgångspunkt för dagens bloggpost när jag läste följande citat från Nietzsche, på temat effektivisering.

"Vägarna". - De förment "kortare vägarna" har alltid lett mänskligheten ut i stora faror; vid budskapet att en sådan kortare väg har blivit funnen lämnar den alltid sin väg - och kommer på avvägar.

Vad är en effektivisering om inte en genväg? Gör vi så istället kommer vi snabbare till målet. Så långt finns inget att invända mot. Kommer man snabbare fram till det man önskar, till det goda, måste väl det vara bra? Inte nödvändigtvis. Allt handlar om vilket mål man strävar efter. Om målet inte är gott blir genvägen snarare ett problem, för den tar oss snabbare till det vi inte önskar. Och jag undrar om detta inte är precis vad vi sysslar med. Vad vi sysslat med sedan länge, vilket citatet indikerar.

Genvägen är så pass lockande för oss att vi väljer den, konsekvent. Även om målet vi strävar efter inte helt säkert är bättre än det vi har. Genvägen är samma andas barn som nyfikenheten. Och om något kännetecknar mänskligheten är det nyfikenhet. Viljan att veta, begäret efter kunskap, är en stark drivkraft. Följaktligen blir det svårt att motstå genvägen som plötsligt visar sig. Liksom tillfället gör tjuven lockar genvägen oss in på vägar som ofta leder fel. Genvägar är ofta senvägar, säger man. Alltså vet vi. Och har så gjort, länge. Nietzsche visste. Problemet är att vi inte lyssnar.

Effektivitetens mantra tvingar oss framåt, även vi vet att det troligen inte är bra för oss på sikt. Liksom heroinister som står framför valet att tända av och bli kvitt beroendet, eller ännu en, sista, fix. Väljer vi minsta motståndets lag. Karin Boye visste. Dikten I rörelse, fångar så mycket vishet. Följande rad är klok på så många olika sätt: Den största dagen är en dag av törst. Och insikten om genvägens förbannelse finns på andra ställen i det gemensamma arv vi har att ösa kunskap ur, om vi vill. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", till exempel. Eller tänk på Stiernhielms dikt om Hercules som står inför korsvägen. Ska han välja den breda eller den smala vägen? Lättja eller dygd. Är det inte där vi står, alla, ständigt. Och vi vet hur svårt det är, valet mellan omedelbar behovstillfredsställelse och uppskjuten lycka. Vi vet hur lätt det är att förespråka det ena, samtidigt som man väljer det andra.

Mot bättre vetande gör vi detta, hela tiden. Ändå envisas vi med att tillskriva oss själva ett sunt förnuft och väl utvecklad förmåga till rationalitet. Konsekvenserna av mänskligt handlade borde lära oss motsatsen, satt vi är inte logiska i handling och praktiken. Vi ha förmågan, men vi använder den inte. Att inse detta och att arbeta med förståelsen för hur vi fungerar handlar om att bli bättre människor och om att bygga ett bättre samhälle. Även vi står likt Hercules inför ett vägval. Vad ska vi välja? Den enkla och snabba vägen, eller den väg som leder till ökad lycka, långsiktig hållbarhet och integration? Valet är vårt. Och det är vi som får leva med konsekvenserna.

Det är vägen som är målet, brukar jag ständigt återkomma till. Den tanken visar på en annan aspekt av effektivitetstänkandets baksidor. Ju effektivare vi blir, desto mindre lycka får vi, om det är vägen som är målet. Den aldrig får vänta på något kommer att uppskatta det hen får allt mindre och mindre. Vi vet alla att det är så det fungerar. Det behövs ingen forskning för att förstå. Tvärt om är det snarare så att forskning kan användas för att övertyga oss om motsatsen. Som ifråga om hur landets högre utbildning ska organiseras. Där liksom överallt annars i dagens samhälle är det effektivitet som förespråkas. Studenterna ska ta sig snabbare och snabbare genom utbildningen och granskningen av resultatet ska också effektiviseras. Den väg som Sveriges högre utbildning, under ledning av Jan Björklund, slagit in på är en väg som leder oss på avvägar. Den vägen som vi forskare och lärare tvingas ut på av landets högsta ledning är en väg som leder oss, visserligen snabbt och effektivt, men mot helt fel mål. Och det är en väg som vi mot bättre vetande tvingas ta, för att få fortsätta utveckla kunskap.

Om detta och om farorna som väntar vid slutet av den vägen skriver några rektorer vid landets största Universitet, på Brännpunkt idag. Det är dags att säga stopp. Hög tid att dra lärdom. Det räcker inte att veta, för det har vi uppenbarligen gjort i alla tider, kunskaperna måste omsättas i handling. Bara där och endast då, på det sättet, finns chans att jobba mot ett mål som ger oss det vi vill ha: Bättre och med användbara kunskaper. Självklart ska arbetet med detta inte kosta mer än nödvändigt, men om effektiviteten överordnas målet blir det snart mer lönsamt att lägga ner hela den högre utbildningen och lägga ut forskningen på entreprenad. Och det vägrar jag tro att någon vill. Ändå är det ett faktum att företrädarna för landets största och mest anrika Universitet ser sig tvungna att säga stopp! Vart är vi på väg? Vad är målet, egentligen?

Regeringen har bundit sig hårt för att införa ett ”skarpt” utvärderingssystem, med fokus på resultat och med examensrätter och kvalitetspengar i potten. Det systemet har nu under några år visat sin begränsning. Det skapar delvis godtyckliga resultat, och är redan på väg att skapa kompensatoriska beteenden i sektorn. Stora ansträngningar görs i dag för att på olika sätt kvalitetssäkra just examensarbeten, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att studenterna lär sig mer, eller att det är just där extra insatser skulle behövas allra mest för att öka utbildningens kvalitet.

När nu den nya tillsynsmyndigheten Universitetskanslersämbetet bjuder in sektorn till dialog om det framtida utvärderingssystemets utformning är kraven enkla:

• Vi har i dag en förtroendekris och måste snarast skapa ett utvärderingssystem som erkänns internationellt och har legitimitet i sektorn.

• Det är inte fel att utvärdera resultat, men systemet ska bygga på en väl avvägd balans mellan förutsättningar, process och resultat.

• Underlaget för resultatvärdering behöver breddas, i synnerhet när det gäller yrkesexamina och mer professionsorienterade utbildningar.

Balansen mellan att kontrollera och att främja kvalitet behöver justeras. Dagens system andas misstro och är ensidigt inriktat på kontroll och disciplinära åtgärder. Vi välkomnar granskning av våra utbildningar, men det bör ske på ett sätt som stimulerar kvalitetsutveckling i stället för att utgöra ett hot mot den. Dags att vända blad och gå vidare, mot ett system som ”granskar för att främja”.

Att Sveriges utbildningspolitik INTE bedrivs med stöd i forskning, utan i regeringens önsketänkande om hur det borde vara, bevisas av att systemet för effektivisering inte finner stöd i den internationella forskning som Björklund paradoxalt nog vill att Svenska forskare ska nå framgångar i. Håller med om att det är pinsamt.

Dagens system, som på regeringens uppdrag drivs av Universitetskanslersämbetet, befinner sig långt från detta ideal. Det är pinsamt för Sverige att ENQA (The European Association for Quality Assurance in Higher Education), vars syfte är att främja kvalitetssäkring av högre utbildning i Europa, underkänner det nuvarande svenska systemet. Deras kritik handlar bland annat om att systemet ensidigt fokuserar på resultat och inte ger stöd för kvalitetsutveckling.

Här finns även paralleller till bokbranschen, vilken analyserades på SvDs kultursida igår.Vad är målet, egentligen? Om svaret blir, att tjäna pengar, då finns det massor av branscher som i konsekvensens namn borde lägga ner verksamheten. För om målet är mer pengar snabbare är det mer effektivt att göra något annat än att producera och sälja böcker eller ägna sig åt högre utbildning och forskning. Det spelar roll vilket mål vi har, för det påverkar vilka vägar vi tar. Fast i slutändan handlar livet ändå aldrig om målet, utan om vägen dit.

Effektivitet är inget fel i sig, men viktigare är vilket mål vi strävar efter och vad vi värderar högst. Ifråga om högre utbildning står vi inför ett vägval. Ska vi öka effektiviteten och spara pengar, eller ska vi satsa på bästa möjliga kunskaper. Vi kan inte få båda. Vi måste välja. Använder vi vår rationella förmåga finns bara en framkomlig väg, den smala, mödosamma vägen. Den leder till fördjupad och bättre kunskap. Den andra vägen tar oss snabbt och billigt mot undergången. Vad vill vi egentligen?

Att färdas i okänd terräng

Än en gång återvänder jag till frågan om vad forskning och vad vi egentligen sysslar med i akademin. Vad är vårt uppdrag? Vad kan vi säga? Till vad kan resultatet av vårt arbete användas? Kort sagt, vad är forskning och vilka egenskaper gör en människa till en bra forskare? Om det handlar dagens bloggpost. Ser det lite som mental uppladdning inför den turismforskningskonferens jag ska åka på här i veckan, på Lofoten i Nordnorge. Där vet jag att jag kommer att möta forskare som ser på kunskap på andra sätt än jag. När jag deltog på konferensen förra året märkte jag tydligt att jag och mina tankar uppfattades som en främmande fågel, i bästa fall som ett exotiskt inslag. Men jag möttes även av ilska och härskartekniker. Att forska är långt ifrån en trivial verksamhet. Det kräver att man dels jobbar med sin egen syn och uppfattning, dels utvecklar försvar mot invändningar och att man blir hårdhudad och inte tar åt sig av allt man kan få höra.

Att tala inför nya publiker och i nya sammanhang är utvecklande och mycket lärorikt. Fler borde göra det oftare, inte för att nå ut eller för att påverka i första hand, utan för att lyssna och lära. Det lyssnas alldeles för lite i akademi idag. Och det lärs på tok för lite. Forskare är ett mål man aldrig når, det är mycket mer en riktning än ett mål. När man disputerat har man visas att man har vad som krävs för att fortsätta, det är ingen slutpunkt, det är en början. Inom forskningen finns inga slutpunkter, inget definitivt. Professor är inte den som vet mest, den vars ord väger tyngst. Eller det borde inte vara så, men i praktiken är det så det ser ut. Konsekvensen av synen på professorn är att hen vet bäst, per definition. Alltså kan den som erhållit professorstiteln i praktiken slå sig till ro och vila på gamla lagrar. Hens ord väger tyngre och kontrolleras mindre än andras ord. Så länge vi ser på kunskap på det sättet, som ett förkroppsligat mål, istället för som en kollektiv resa, kommer vi att tvingas lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Nuvarande akademisk organisation, med sina murar mellan ämnena bidrar till att förstärka denna olyckliga tendens och den ger oss sämre kunskaper än vi skulle kunna få, med en annan organisation.

Nuvarande organisation handlar om att följa regler, regler för hur många intervjuer man ska göra. Hur många enkäter som ska delas ut och hur stort bortfall man kan acceptera utan att kvaliteten på resultatet påverkas. Eftersom detta är saker som inte är naturgivna är reglerna som ska följas inom forskningen alltid ett resultat av kollektiva överenskommelser, konsekvenser av rådande akademisk kultur. Och har man bara följt gällande regler är resultatet vetenskapligt. Att säga så och att betrakta forskning med sådana glasögon handlar inte om att kritisera verksamheten, utan om att betrakta den med kritiska glasögon. En avgörande skillnad. Ofta blir man missförstådd när man för denna sak på tal. Det är olyckligt att det blivit så, att man inte ser innehållet i verksamheten, att kunskapen är mindre värd än ytan och forskarens karriär. Forskning som uppfattar kritiska synpunkter som kritik är kunskapsfientlig. Vill bort från det, för det leder till sämre kunskaper. Vill verka för en anan syn på forskare, forskning och kunskap.

Som forskare är det inte min uppgift att följa regler för hur man ska forska. Regler som skall följas för regelföljandets skull leder uppmärksamheten från innehållet till formen, på samma sätt som lyssnandet på forskaren mer än vad denne säger leder från kunskap till position. Detta sätt att se på och bedriva forskning leder till mer av samma. Eftersom vi bara erkänner det vi redan vet som kunskap kommer forskningen att ge oss det, gammal kunskap. Ny kunskap och oväntade resultat får man bara om man bryter mot reglerna, tar nya vägar ställer okonventionella frågor eller söker sig utan för sin trygghetssfär. Ny kunskap uppstår, det märker jag när jag rör mig i akademin, över gränser, när jag lyssnar och lär av andra. Ny kunskap uppstår i möten, mellan. På oväntade ställen, där man minst anade det. Det krävs ingen ingående studie av hur forskning faktiskt bedrivs för att inse detta. Ytterst få av mänsklighetens banbrytande kunskapsgenombrott är resultatet av planering och regelföljande. Ny kunskap hittar man bara om man är lyhörd, lyssnande och ödmjuk inför världens komplexitet. 

Dagens akademi är allt anat än lyhörd. Allt fler lyssnar allt mindre. Och för att nå ut krävs att man följt regler och att man är lojal mot sina kollegor inom det ämne man verkar, där det bara finns plats för några få inflytelserika auktoriteter, det vill säga professorer som mer bevakar sin position, än nyfiket lyssnar på andra. Kunskap handlar i väldigt hög grad om makt och nuvarande system förstärker den tendensen. Akademin reproducerar makt mer än något annat. Och det gör man för att det finns en utbredd uppfattning om att kunskap är en formalitet, att regelföljande leder till vetande. Det leder till att forskaren får en position i samhället och blir lyssnad på, men inte nödvändigtvis till att det forskaren säger är riktigare, klokare eller mer användbart.

Jag tänker så här, vilket är resultatet av många års reflektioner över vad det är jag sysslar med och förväntas göra egentligen. Vill påpeka att detta är en verksamhet som löper parallellt med mitt arbete som forskare och lärare. Även jag följer regler, för det är förutsättningen för att vara och verka i akademin. Vill man ha kvar sitt jobb måste man acceptera reglerna, men det betyder inte att man inte kan eller ska granska dem. Det betyder bara att jag får utföra granskningen och metareflektionen på kin fritid och i andra forum än de akademiska. Tacksam för bloggen, som är just ett sådant alternativt medium för att testa tankar i/genom. Som jag ser på saken är det min uppgift som forskare, att forska. Och för den verksamheten finns bara de regler som syftet och förutsättningarna ställer upp. Och de är unika för varje forskningsfråga. Forskning handlar inte om att följa, utan om att leda, om att söka sig fram i okänd terräng!

Som forskare rör jag mig ständigt i okänd terräng. Gör jag inte det, då är det inte forskning jag utför. Forskning handlar om att söka ny kunskap, om att utöva ny-tänkande. Om att hitta oväntade lösningar. Forskning handlar om att lära nytt och om att lyssna uppmärksamt på det som är. Om att känna in och bearbeta alla de tankar som dyker upp och intrycken man får, om att analysera och reflektera. Och sedan om att samtala om de förslag på kunskap som arbetet resulterar i, med olika forskare och intressenter. Forskare ska inte försvara mina resultat, de presenteras på ett transparent sätt och sedan granskas av andra. Det är kunskapen som ska stå i centrum. Det är innehållet som är det viktigaste, liksom hur detta kan användas. Inte forskaren, reglerna, disciplinerna eller positionerna. Inte ytan, formen eller något annat. Forskning handlar om kunskap.

Vi håller på att glömma det och därför riskerar omorganiseringen av akademin att leda till att utfallet av arbetet som utförs av forskare blir sämre, att vi får mindre kunskap, även om det satsas mer pengar på forskning. Forskare tvingas utveckla förmågor som hjälper dem att göra karriär, vilket hindrar dem att se ny kunskap som försvårar lyssnande och lärande. Framgångsrika forskare riskerar inom nuvarande system att förlora i ödmjukhet, vilket är förödande. Alla kan ha fel! Men den som har makt, och speciellt om makten är avhängig av att man har rätt, kommer att tvingas till försvar för sin position. Först när vi inser att kunskap är inget man har, att kunskap inte kan måttbeställas och produceras efter principer och metoder hämtade från tillverkningsindustrin. Först då kan utvecklingen ändras. Först då kan vi tänka nytt kring vad som krävs för att forska.

Jag vill se mer av ödmjukhet, mer av lyssnande, mer av nyfikenhet och livslångt lärande, inom akademin som helhet. Vill se färre auktoriteter, mindre regelföljande och mycket större fokus och uppmärksamhet på konsekvenser och utfall. Idag är det ansökningar av medel som är det centrala och resultatet är en formalitet. Det blir så när man tror så starkt som man gör på regelföljande och rädsla för  auktoriteter. Det är viktigare vad man lovar än vad man levererar och hur resultatet kan användas. Jag vill mötas över gränser, över alla tänkbara gränser. Vill följa mitt studieobjekt, kultur, dit det tar mig.

Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, så sjöng han Kenta, i melodifestivalen på 1980-talet. Det kan sägas göra honom till en forskare. Att forska handlar om att fråga, om att aldrig sluta fråga och om att heller inte sluta söka svar. Att forska handlar om att vara i rörelse, om att interagera, med världen och med sina medmänniskor, om att mötas över gränser och om att lyssna. Ny kunskap får man bara genom att lämna det trygga och invanda, genom att inte vara rädd för det oväntade, genom att ständigt söka sig vidare och vidare. Forskning handlar om att bana sig väg genom okänd terräng.

Språkfilosofiska reflektioner 16

Veckan har varit omtumlande. Minst sagt. Omtumlande på så många plan och olika sätt. Stressen och pressen har varit stor. Så mycket innehåll. Så lite tid. Dessutom har jag fått ytterligare pusselbitar till den eviga frågan: Vem är jag och hur fungerar jag, ensam och tillsammans med andra. Livet är kanske, inte bara för mig här och nu utan för alla, alltid. Tror det är så, att alla på sitt sätt dels försöker få livet att gå ihop, dels söker svar på existentiella frågor. Kanske är det en konsekvens av åldern, kanske av den pressade situationen? Går förmodligen inte att veta vad som beror på vad.

Sambanden är komplexa, i livet, samhället och akademin. Inser allt med vidden av detta, att världen och kultur inte är greppbara helheter, det är komplexa nätverk, eller resultatet av interaktion mellan en lång rad aktörer. Livet, samhället, kultur och språk är konsekvenser. Det är konsekvenser vi borde ägna oss åt att studera, om vi vill förstå. Konsekvenser och samband. Kausalitet och logik tänker vi oss ofta som linjära processer, som något som går att kontrollera. Men är det så, vet vi det? Finns det forskning som otvetydigt visar det? Inte vad jag vet. Tvärt om finns massor av indikationer på motsatsen, att förändring sker icke-linjärt, att samhället och kultur är dynamiska processer av tillblivelse. Och då behövs andra verktyg, till exempel verktyg av det slag som Deleuze och Guattari tillhandahåller. Verktyg som jag här reflekterar över och använder för att öka förståelsen med.

Återvänder till språkets värld och betraktar det än en gång med hjälp av glasögonen som jag hittat hos Deleuze och Guattari. Stänger ute världens larm och riktar tanken hit, till en fråga, ett ämne. För att få en stunds avkoppling. För att hämta kraft och för att få energi att orka hantera vardagen och livet. För att förstå hur det blir som det blir.

But when we use a word as vague as "intervene," when we say that expressions intervene or insert themselves into contents, are we not still prey to a kind of idealism in which the order-word instantaneously falls from the sky?

Deleuze och Guattari delar upp världen, i dels materiella aspekter, dels icke-materiella. Två sidor av samma mynt, oskiljaktiga. Två aspekter av det vi ser och upplever. Detta är viktigt att ha med sig in i arbetet med språket, det är en lingvistisk modell. Här finns ett glapp mellan, en öppning, ett utrymme. Här finns ett immanent mellanrum. Kanske är det här förklaringen till komplexiteten finns, att inget går att bryta ner i någon minsta beståndsdel. Inget är något i kraft av sig själv. Allt blir till i samspel, eller för att tänka som Deleuze och Guattari: aspekterna intervenerar, bryter sig in, påverkar var andra. Interventionen kommer dock inte utifrån, den pågår på insidan. Den är en aspekt av helheten.

What we must determine is not an origin but points of intervention or insertion in the framework of the reciprocal presupposition of the two forms.

Att inte söka ursprung är en viktig tanke. Det finns inga original, bara kopior, upprepning, tillblivelse. Förändringsprocesser. Var allt började eller vad som är altings yttersta orsak är meningslöst att reflektera över, för det finns inga tecken på att något sådant skulle existera. Vill vi förstå måste vi lära oss se processen, interventionerna och vi måste rikta fokus mot konsekvenserna. Där finns den relevanta kunskapen, inte i rörelsens början. Det är helheten svaret finns, immanent. Och helheten byggs upp i och genom samspel mellan innehåll och uttryck.

Both forms of content and forms of expression are inseparable from a movement of deterritorialization that carries them away. Both expression and content are more or less deterritorialized, relatively deterritorialized, according to the particular state of their form.

Rörelsen, förändringen eller processen av tillblivelse drivs av att krafter som drar mot sammanhållning och kontroll möts av krafter som drar mot upplösning och kaos. Territorialisering möter deterritorialisering och resultatet är samhället, kulturen eller språket. Både innehåll och uttryck är detrritorialiserade, skriver Deleuze och Guattari. Inte helt säker på att jag hänger med, men jag låter inte det hindra mig att fortsätta arbetet med innehållet. Jag känner filosoferna vid det här laget och vet att de återkommer till och upprepar sina bärande tankar, hela tiden och på olika sätt. Det är svårt, inte som ett självändamål. Deleuze och Guattari gör och tänker som Einsten, de förenklar så mycket det bara går. Men aldrig mer än så. Språk och kultur är komplexa helheter och hur mycket vi mäniskor än önskar os och begär ett enkelt svar så kan det inte bli enklare och klarare än vad förutsättningarna tillåter. Det är inte hos Deleuze och Guattari, upplever vi språket och kulturen svåra att förstå så ligger problemet där, inte hos dem som försöker hjälpa oss förstå.

In this respect, one cannot posit a primacy of expression over content, or content over expression.

Ingen del av helheten har företräde eller är viktigare. Världen och språket, kultur skapas i samspel, samverkan, processer av ömsesidig tillblivelse. Ingen del kan på förhand pekas ut som bättre eller mer inflytelserik. Det avgörs alltid i efterhand, och kan studeras via konsekvenser.

Sometimes the semiotic components are more deterritorialized than the material components, and sometimes the reverse. For example, a mathematical complex of signs may be more deterritorialized than a set of particles; conversely, the particles may have experimental effects that deterritorialize the semiotic system. A criminal action may be deterritorializing in relation to the existing regime of signs (the earth cries for revenge and crumbles beneath my feet, my offense is too great); but the sign that expresses the act of condemnation may in turn be deterritorializing in relation to all actions and reactions ("a fugitive and a vagabond shalt thou be in the earth" [Gen. 4:12], you cannot even be killed).

Samspel mellan immateriella och materiella aspekter. Överallt samverkan, ömsesidig tilblivelse. Både materia och det som är immateriellt kan bidra till upplösning. Det är helheten eller sammanhanget som avgör utfallet. Därför finns hela tiden ett mått av osäkerhet. Framtiden är fundamentalt öppen. Vad som helst kan inte hända, alla sammanhang har sina möjligheter och begränsningar. Men ingen kan på förhand veta vad utfallet ska bli. Det finns inga lagmässiga samband, bara momentan samverkan inom ramen för en kontext.

In short, there are degrees of deterritorialization that quantify the respective forms and according to which contents and expression are conjugated, feed into each other, accelerate each other, or on the contrary become stabilized and perform a reterritorialization. What we call circumstances or variables are these degrees themselves. There are variables of content, or proportions in the interminglings or aggregations of bodies, and there are variables of expression, factors internal to enunciation.

Upplösning och förfall, eller uppbyggnad och ordning. Vad som blir konsekvensen av samverkan mellan aspekter och aktörer bestäms i rörelsen. Tillblivelsen. Upprepningen av skillnad. Där skapas världen och språket blir till på samma sätt. Konsekvenserna av detta kan vi som är intresserade av språk och kultur sedan studera, men bara i efterhand. Språket är inte, det blir och förändras. Precis som du och jag. Vi föds, växer upp, åldras och dör. Livet är det som finns emellan. Ordning skapas vi av, biologisk ordning, och vi dör av upplösning när biologin förfaller. Jag blir jag i samspelet mellan biologi och språk. I mellanrummet mellan min hjärna och tanken finns jag. På en obestämbar plats i helheten.

Germany, toward November 20, 1923: on the one hand, the deterritorializing inflation of the monetary body and, on the other, in response to the inflation, a semiotic transformation of the reichsmark into the rentenmark, making possible a reterritorialization.

Två skott och allt var förändrat, sjunger Ulf Lundell. Ena dagen fanns Palme och allt var som vanligt,  så sköts han och inget blev sig likt. Två plan flyger in i två torn och världen delas upp i vi och dem. Händelser uppstår och förändrar. Händelser delar upp, före och efter. Å ena sidan, å andra. Från ett ögonblick till ett annat, inget har förändrats ändå är allt annorlunda. Så fungerar samspelet mellan innehåll och uttryck. Och i det spelet skapas världen. Därför går den inte att förutsäga, för det är först med facit i hand, efteråt som vi förstår och upptäcker förändringen.

Russia, toward July 4,1917: on the one hand proportions of a state of "bodies" Soviets-provisional government, and on the other the elaboration of a Bolshevik incorporeal semiotic, accelerating things and contributing to the action of the detonating body of the Party. In short, the way an expression relates to a content is not by uncovering or representing it. Rather, forms of expression and forms of content communicate through a conjunction of their quanta of relative deterritorialization, each intervening, operating in the other.

Innehållet påverkas av uttrycket och vice versa. Tanken påverkar kroppen, som påverkar tanken, som påverkar kroppen. Kulturens materiella innehåll påverkas av kunskapens immateriella uttryck. Två sidor, två aspekter av samma sak. En helhet, bestående av olika delar. Samverkan. Ömsesidig tillblivelse, det är vad världen, livet du och jag skapas av och har att hantera.