Den totalitära drömmen om effektivitet

Den bästa vägen mellan två punkter är aldrig självklart den snabbaste. Vissa saker varken kan eller ska skyndas på. Livet till exempel tar längre tid att leva idag, i alla fall för de flesta, i och med att folkhälsan förbättrats, men för att tillvaron inte ska bli en plåga behöver den fyllas med meningsfullt innehåll. Och mer är inte självklart bättre. Livet är på samma sätt som arbetstiden en konstant, det ändras inte i och med den allt mer aggressiva effektiviseringen, vilket gör att den på allt fler områden leder till hälsovådlig stress. Själva poängen med en naturupplevelse, ett besök på en konstutställning, att läsa poesi eller samvaro med någon man tycker om är att ta sig tid och njuta av upplevelsen. Och vad är poängen med att sträva efter att tjäna mer pengar om man inte har tid eller möjlighet att göra något meningsfullt med dem? 

Effektivitet betraktas problematiskt nog som en synonym för motsatsen till slöseri, alltså som något självklart positivt. Hur skulle vi annars göra? Jag hoppas att inledningen visat hur problematiskt den uppfattningen är. Många ser effektivisering som ett slags inneboende kraft, något oundvikligt, och det stämmer till viss del. Men det är skillnad på att försöka tvinga fram effektivisering och att skapa förutsättningar för den. Alla verksamheter går heller inte att effektivisera, och det är inte en synonym för sänkta kostnader (utan kvalitetsförlust) i allmänhet. Förstå mig rätt, jag är inte motståndare till effektivisering; det är inget dåligt per se. Men utan reflektion och eftertanke fungerar det inte.

Konsekvenserna av samtidens fixering av effektivitet och synen på effektivisering som en universallösning behöver analyseras. Idag skär man hänsynslöst i statens utgifter för vård, skola och förvaltningen av viktiga samhällsfunktioner, och man gör det med motiveringen att verksamheterna effektiviseras. Och när ansvariga som luftar sina farhågor över att servicen och kvaliteten i arbetet försämras om intäkterna minskas möts av en finansminister som viftar bort oron med orden: man får väl effektivisera, är det ett tydligt förakt för kunskapen. Människors tillfrisknande från sjukdom liksom lärande är aspekter av mänskligt liv som tar lika lång tid idag som tidigare. Trots att vi vet detta och även om det finns gott om tecken på problem kopplade till konsekvenserna av de allt mer aggressiva nedskärningarna på allt fler områden talar man om det som "besparingar" när det i praktiken antingen handlar om att samhällskostnader flyttas från ett konto till ett annat, eller att kvaliteten utarmas.

Fakta kan man skaffa sig effektivt genom digitala verktyg, men kunskap och än mer bildning kräver tid och kvaliteten i den typen av arbete står i direkt relation till det engagemang man känner för uppgiften och den tid man har till sitt förfogande. Digitaliseringen är bedräglig på det sättet, för den ser ut att effektivisera studier, men i själva verket är det bara hastigheten i sökandet efter svar som drivs upp, vilket får negativa konsekvenser både för elevers och studenters hälsa och för kunskapskvaliteten. Ska man verkligen lära sig något tar det den tid det tar. Försöker man läsa eller skriva snabbare, eller om lärarna talar snabbare eller om undervisningen inte går på djupet går det oundvikligen ut över kvaliteten i studierna. Kostnaderna kan sänkas och nyckeltal kan produceras effektivt, men kunskaper tar tid att utveckla av det enkla skälet att lärande inte är en linjär process.  

Livet på jorden är en dynamisk helhet som kräver förståelse och respekt för komplexiteten, inte en maskin vars prestanda går att pressa och vars utfall går att styra och kontrollera. Viljan kan på många sätt försätta berg, men vissa helt avgörande aspekter av livet måste man bara acceptera. Det gäller även politik och samhällsbyggande. Självklart ska skattemedel inte slösas med, men en effektiv förvaltning av det allmänna handlar inte om att skära ner utan om att skapa så bra förutsättningar för så många som möjligt att leva ett gott liv utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Eftersom demokrati kräver kunskap och respekt för komplexitet blir tiden som finns att ägna sig åt lärande helt avgörande, både för kunskapen och demokratin. Även om politiken idag blir allt mer populistisk och känslostyrd finns det inga enkla lösningar. 

Tanken på en upplyst despot -- som föga förvånande vinner mark idag, eftersom många inte anser sig ha tid att följa med i och intressera sig för politik -- ser på pappret ut som en effektiv lösning, men det är en djupt problematisk uppfattning. Drömmen om effektivisering är även på andra sätt en totalitär tankefigur, eller ett slags destruktiv dödslängtan. Försöker man "effektivisera" barnuppfostran genom att ägna mindre tid åt barnen kan man rättfärdiga det med att man ger dem kvalitetstid, men det är dumheten som talar för det finns bara tid och kvaliteten kommer an på vad man gör och hur man gör det. Tar man sig inte tid och är man inte närvarande ger man sina barn en dålig start i livet. Och man röstar på politiker som lovar att sänka skatten för att "ge" väljarna mer pengar, leder det oundvikligen till att kostnaderna ökar. Och den som redan lever på marginalen får svårare att klara sig. Den gruppen blir fler och fler när klyftorna i samhället ökar, och det går att fler och fler drabbas av oro, vilket leder till stress, som går ut över förmågan att ta kloka beslut.

Samtiden, en diagnos

Samhällsförändring går i skov så det är inte självklart att den går fort bara för att det känns så när det går upp för en hur annorlunda det är nu jämfört med tidigare eller med det man varit van vid. Ganska länge kan man hålla fast vid sin gamla uppfattning och sina vanor för att på det sättet försöka hålla illusionen om att allt är som det var vid liv. På senare tid har det dock hänt en hel del som visar att vi här i Sverige inte längre lever i det land som så många av oss fortfarande minns och en del verkar tro existerar fortfarande. En del skyller förändringen på invandringen, men den är bara ett symptom på den globalisering som många av invandringsmotståndarna själva njuter av genom att kunna resa billigt till andra länder.

Just nu har vi en regering som sökt mandat för en politik som bygger på samma tanke som gav Donald Trump makten i USA, nämligen tanken att det går att bygga en mur som hindrar folk som man av olika anledningar inte gillar att komma in i landet, samtidigt som de som ser ut som den romantiserade bilden av Sverige som dessa partier håller fast vid kan resa hur mycket de vill, både inom och utanför landet. Regeringen sökte mandat även för andra enkla lösningar, som hårdare straff, ny kärnkraft och billigare bensin. Att kalla regeringen för populistisk (som här betyder en politik som bygger mer på hur det känns för stunden än vad vi vet är bra i längden) är ett objektivt konstaterande, inte en åsikt. Jag försvarar inte S eller något annat parti, för det är ont om partier som utgår från en ideologisk övertygelse. MP och V sticker ut och står upp för sina grundvärderingar, men allt för få väljare lockas av genomtänkta förslag, vilket gör att alla partier ser sig tvingade att locka väljarna med varianter av samma populism som nu dikterar villkoren för samtiden.

Sedan 1990-talet har det skurits ner på statens, alltså det allmännas, utgifter eftersom politikerna lockat väljarna med sänkt skatt, vilket lett till att klyftorna ökat och till att vi nu sitter fast i en ond cirkel där kunskapen i allt fler frågor övertrumfas av känslan (det är enda sättet att kunna fortsätta sänka skatten samtidigt som man lovar mer pengar till skola, vård och omsorg). Klimatförändringarna förnekas av många av regeringspartiernas företrädare, ivrigt påhejade av olika opinionsbildare som profiterar på uppmärksamheten som genererar trafik till sina plattformar. Orsakerna till den växande gängkriminaliteten -- den otrygghet och hopplöshet som sprider sig bland den ökande andelen människor som av skattesänkarpolitiken och den gigekonomi som gjorts möjlig tvingas leva på marginalen och därför saknar framtidstro -- förnekas inte bara, dagens politiker profiterar på människornas oro för att drabbas och erbjuder pseudolösningar (hårdare straff) som på sikt förvärrar situationen. 

Jag behöver inte skriva mer om läget i landet och stora delar av världen (Sverige är naturligtvis inte isolerat och unikt), alla vet vad jag talar om. Det jag vill skriva om är diagnosen som behöver ställas för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt leder till att det blir bättre för alla, inte bara den minskande andelen rika och höginkomsttagare som så många identifierar sig med och därför röstar på en politik som missgynnar dem. Vad vi behöver komma tillrätta med är den destruktiva blandning av kunskapsrelativism, värdenihilism och narcissism som sprider sig i samhället. Så länge vi söker efter grundproblemet eller den yttersta orsaken (och därför ägnar tid och resurser åt att debattera den frågan) till de eskalerande problemen, och så länge vi letar efter enkla lösningar, rör vi oss bort från lösningen. Problemen vi brottas med är komplexa, så vad som behövs är en kombination av insikt om det och en diagnos.

Narcissismen är möjligen en starkare kraft än övriga, och i ett samhälle där kunskapen respekteras kan den hållas nere. Vi människor är egoistiska av naturen, det handlar alltså om en viktig orsak till vår individuella och kollektiva överlevnad. Men narcissismen är en sjuklig upptagenhet av egot, vilket är ohållbart på sikt eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Trots att vi vet detta hyllas människor som lyckas samla flest följare i respektive marknadssegment, vilket underblåser narcissismen. Det går inte att bygga ett samhälle på individens dröm att bli berömd och rik av den enkla anledningen att den drömmen per definition bara kan förverkligas av ett ytterst litet fåtal, alla andra är dömda att bli besvikna.

Kunskapsrelativismen är både en konsekvens av och orsak till narcissismen, och båda leder till värdenihilism, som göder efterfrågan på mer av samma och gör det svårt att bryta den onda cirkeln. Jag vill betona att det inte är någon lösning, men om kunskapen inte uppvärderas och blir den styrande principen är demokratin dödsdömd. Och det är demokratin som gör samhället levande, fast bara där och när den respekteras. Vi behöver demokratin och kunskapen, som är varandras ömsesidiga förutsättningar, mer än kunskapen och demokratin behöver oss. Optimism och framtidstro är något man måste förtjäna, för, som många framgångsrika idrottsutövare brukar vittna om, ju mer man tränar desto mer tur tender man att få. Så länge vi väntar på tecken i skyn om att vändningen är här kommer den inte, vi måste sätta ner foten och reflektera, både ensamma och tillsammans, över vad som betyder något på riktigt. Värdenihilismen kan bara brytas genom att börja bry sig lika mycket om andra och framtiden som om sig själv, och detta tjänar alla på. Genom att respektera kunskapen, som ingen äger, som alla är lika inför, kommer besluten som tas att bygga på vad vi vet är bra och fungerar, vilket inte utesluter att politiken kan testa idéer och måla upp visioner. Så länge vi lär av misstagen och överger sådant som inte fungerar rör sig samhället i riktning mot ökad hållbarhet.

Hur skulle vi annars göra, tänker du?

Här i veckan var jag och såg utställningen om Banksy på Eriksbergshallen, vilket blev en ganska omvälvande upplevelse. Jag kände så klart till honom, och många av verken är ju kända, men det var något helt annat att få en samlad bild av hans konstgärning. Verken väckte så många tankar om samtiden och de samhällen och den kultur vi människor skapat. 

Banksys konstverk väcker så många frågor, han har en enastående blick för vad som betyder något och kommenterar företeelser som konsekvent belyses ur den underordnades perspektiv. Även om allt var tänkvärt och kändes viktigt var det särskilt två verk grep tag om mig, som jag inte kan släppa. Det ena är den här.

Idag känner sig allt fler allt otryggare och det ropas allt oftare på fler poliser. Frågan är om det leder till trygghet, eller om det i själva verket underblåser otryggheten. Bilden berör mig, för jag vill inte leva i ett samhälle där våld betraktas som en lösning. Hårdare tag mot brottslingar låter bra, (det drabbar ingen oskyldig), men det leder till att vi får ett hårdare samhälle eftersom kriminella inte har några planer på att åka fast. När poliserna blir fler och beväpnar sig mer eskalerar våldet, för kriminalitet är ett symptom på något annat. Bilden som visar konsekvenserna av hårdare-tag-politiken och den förmedlar samma kusliga känsla som närvaron av tungt beväpnad polis ger upphov till. 

Den andra bilden som grep tag är den här, som går att tolka på många olika sätt.

Jag ser den som en bild av hur Trump bemöttes innan han valdes till president, men även efter och i viss mån fortfarande. Populismen som Trump är en representant för är både ett sjukligt begär efter något som inte är bra för någon, och en obehaglig personkult där väljare förvandlas till anhängare som okritiskt följer ledarens minsta vink. Bilden är en påminnelse om att kunskapen aldrig blir mer användbar och värdefull än vi människor låter den bli. Dumhet går bara att bemöta med kunskap i ett samhälle och en kultur där forskningens resultat respekteras, och så ser det inte riktigt ut i vårt samhälle idag. Människor som skrattade åt först Trumps kandidatur, sedan hans presidentskap och nu hans återvalskampanj blir ett slags möjliggörare eftersom populismen växer när den inte tas på allvar. Och med allvar menar jag inte att man ska lyssna på folks oro (det vill säga införa strängare straff och anställa fler poliser med kraftfullare vapen bara för att väljarna kräver det) eller legitimera populistiska politiker genom att liera sig med dem för att få makt. Man måste förstå vad det är för destruktiv kraft det handlar om och utarbeta strategier för att undanröja efterfrågan på den typen av politik som bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, och som bara bryr sig om en enda sak: vad man kommer undan med. 

Övertygelsen om att sanningen alltid vinner och att människor alltid är rationella är djupt problematiska villfarelser, det är inte så det fungerar. Människor vet ens massa, men alla har inte förmågan att förstå och använda kunskapen, många vill inte ens lyssna på forskning utan litar mer på dem som säger vad de vill höra.

Banksy ställer frågor och pekar på saker som får en att tänka efter, han har inga svar. Och det är så jag ser på kunskap och lärande också. Vetande går inte att googla fram, bildning som är förutsättningen för att kunna ta kloka beslut tar tid att skaffa sig och vill eller kan man inte överge sina övertygelser efter att man överbevisats om att de saknar grund, kommer man aldrig att kunna röra sig uppåt i vetandets hierarki. 

Några ord om rubriken till bloggposten bara, sen återgår jag till helgvilan och uppladdningen inför veckan som kommer. Jag valde den för att den fångar logiken som ger oss hårdare straff, fler poliser och mer populism. Den bygger på den djupt problematiska, men ändå mänskliga, uppfattningen att alla frågor kan besvaras med antingen eller. Antingen är du med mig eller mot. Har man anammat den synen på kunskap kommer man bara att kunna tänka i dikotomier. Öga för öga, tand för tand och blodshämnd känns bra, men det finns inget stöd i någon vetenskap om att det fungerar, tvärtom banar den tanken väg för totalitära regimer. Ska vi kunna värna demokratin och det öppna samhället måste vi förstå det och utveckla kompetens att hantera komplexitet. Det finns varken några enkla lösningar eller gratis luncher, vi måste inse att behöver vi inte betala är det vi som är varan. Vad är vår integritet och frihet värd?

Högskolan är ingen produktionsenhet, och lärare inget serviceyrke

Nu är det nya arbetsåret igång för fullt. Jag har alltid sagt att den dagen då jag inte känner mig nyfiken på och känner tillförsikt inför terminen ska jag sluta som lärare. Arbetet som lärare får aldrig bli ett rutinarbete, för det handlar om lärande, och på högskolan dessutom om utveckling av ny kunskap. I samma stund som arbetet som högskolelärare upphör att vara intellektuellt stimulerande har yrket förändrats till något annat, oklart vad. Det faktum att jag känner mig tvingad att påpeka detta säger lite för mycket om dagens högskola än jag skulle önska, men jag känner fortfarande att mitt arbete både ställer de krav på mig som jag anser att det borde göra och det trots allt ger mig frihet att utvecklas som tänkande människa (även om jag får använda allt större del av fritiden för just det). Jag lär inte bara ut, jag kan och får vara i kunskapen, och det ger mitt liv mening.

Min nästa lärobok, den femte i ordningen, om vetenskaplig metod, är lämnad till förlaget och det känns lika bra nu som tidigare att inleda året genom att börja tänka på nästa bok. Än är jag inte riktigt redo att ta mig an mitt projekt om mellanrummen och relationen mellan kunskap och kultur, men jag tänker på det hela tiden och har ett dokument i mobilen som ständigt fylls på med tankar. Jag ser det som mitt livsverk, så jag skjuter det än så länge på framtiden. Det finns annat jag vill göra först. En bok om akademisk kvalitet är i princip klar, och jag ett råmanus till en bok om samverkan i datorn. De där projekten arbetar jag på vid lediga stunder, när jag får tid över, men det jag ska fokusera på här under hösten är två skrivprojekt -- ett om förändringen av universitetet och den högre utbildningen, och ett om Nietzsche. Boken om högskolan skriver jag tillsammans med två kollegor, och boken om Nietzsche är ett soloprojekt (en kortare bok som jag förhoppningsvis ska kunna vara färdig med innan jul). Precis som när jag läser känns det bra att ha många parallella projekt igång.

Min ambition är nästan aldrig att nå specifika mål, utan att finna nycklar till förståelse ur ett överflöd av intryck och egna tankar som satts på pränt. Först i efterhand ser jag mönster och möjligheter som kan utvecklas. Kunskap, som är det ämne som intresserar mig mest, alltså kunskapen i sig, som begrepp (både form och innehåll), är en gigantisk fråga och ett komplext problem. Liksom kultur är det inget man blir färdig med, och den som tror sig vara eller kunna bli fullärd har inte förstått någonting. Oavsett vad jag gör eller i vilket sammanhang jag befinner mig i fokuserar jag på sökandet efter skärvor och bitar som jag sedan kan skapa en mosaik av. Mitt lärande och min intellektuella utveckling handlar inte om att lägga pussel utan om att fördjupa mig förståelse för livet, verkligheten, allt. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, och både hur lite det går att veta och hur mycket jag skulle kunna veta om jag bara hade mer tid. Jag har tagit till mig Sven-Erik Liedmans tanke om att bildning är ett hem man aldrig varit i, och jag inser betydelsen av att känna igen det där hemmet när man finner det. Bildning handlar om kunskapens förändring och kontextavhängighet samt om överflöd, därför är det något jag kommer att kunna ägna resten av mitt liv åt, och inför detta faktum är jag oerhört tacksam.

Mitt problem är att jag allt mer sällan får användning av kunskaperna och förståelsen jag skaffat mig under alla år i skolan och den akademiska världen. Detta oroar mig, för när jag som lärare och forskare inte kan och får prestera på toppen av min intellektuella förmåga blir jag rastlös och känner att jag bidrar till slöseriet med skattebetalarnas pengar. Den akademiska kulturen har förändrats radikalt sedan jag var student, och det är i sin ordning för kultur är i väldigt hög grad förändring. Problemet är att kulturen förändrats på ett sätt som hämmar lärande och förhindrar kunskapsutveckling, vilket borde oroa alla, för när kunskapen inte längre står i centrum för den högre utbildningen och forskningen blir det svårt att förvalta samhället på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt. Att jag uppfattas som en gnällig gubbe när jag pekar på dessa problem oroar mig lika mycket som förflackningen av kunskapen och utarmningen av den akademiska kulturen. Jag är nämligen inte nostalgisk och drömmer mig inte tillbaka till en svunnen tid, jag blickar framåt, mot de utmaningar mänskligheten står inför och de problem vi har att brottas med. Utan kunskap och i avsaknad av förståelse för vad kunskap är och vad som främjar lärande finns en uppenbar risk att allt går åt helvete. Och oroar vi oss inte för det är det ute med oss.

Produktion av och konkurrens om tomma nyckeltal är inte bara ett meningslöst slöseri med skattemedel, det är långt värre än så eftersom den underliggande kunskapssynen som driver utvecklingen i den riktningen förgiftar det akademiska klimatet och förvandlar den intellektuella förmågan till ett problem. Den som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten i ett sådant system uppfattas nämligen som ett hot mot den rådande ordningen.

Att vara student innebär att man bedriver självständiga studier. Inom ramen för en kunskapsfokuserad högskola är alla studenter, även lärarna. Alternativt är alla lärare, i betydelsen en som ägnar sig åt lärande, i en högskola värd namnet. Kampen för en sådan högskola är inspirerande, just för att det är på allvar. Så än så länge vill och orkar jag kämpa för det jag tror på.

Vad tar oss längst? Vad är klokast?

Även om utveckling av samtidskulturen oroar mig är och förblir kultur ett fascinerande forskningsobjekt. Har svårt att se att jag någonsin kommer att tröttna på arbetet med att försöka förstå vad kultur är, hur den fungerar och vilken logik som driver dess förändring. Det som oroar mig är ensamheten jag känner, vilken kommer sig av att kunskapen som min forskning resulterar i inte riktigt räknas som kunskap eftersom den går på tvärs mot de grundläggande antaganden som just nu präglar tänkandet och synen på vad vetande är. 

Vad kommer du fram till? är en fråga jag som kulturvetare inte kan svara på eftersom kulturforskningen jag ägnar mig åt inte handlar om att producera tydliga resultat som kan paketeras och spridas på något enkelt sätt. Frågan bygger på ett antagande om vad forskning är som bygger på hur naturvetenskaplig forskning ser ut, och när mitt svar inte lever upp till förväntningarna avfärdas jag. Inte med stöd i några hållbara argument eller för att kritikern hittat logiska luckor i det jag säger, utan för att jag inte svarar på frågan på förväntat sätt. Det är så kultur fungerar, så jag lär mig något varje gång jag försöker svara, men det är också oroande för den typ av kunskap min forskning resulterar i behövs idag mer än kanske någonsin. Oron bottnar i insikten om hur stor makt kulturen har över kunskapen. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga, och mina inledande ord är ett försök att visa hur det fungerar i praktiken.

Dagens bloggpost handlar om vad som tar samhället längst, alltså vilka sätt att se på makt och förvalta det allmännas resurser som är mest långsiktigt hållbart. Idag förväntas ledare sätta upp ambitiösa mål, och sedan entusiasmera medarbetarna att nå målen så snabbt och effektivt som möjligt. Det låter förförande bra, särskilt om ekonomin antas vara ansträngd och det saknas pengar, men problemet är att oavsett hur ambitiösa målen är lägger det sättet att tänka och se på ledarskap en djupt problematisk hämsko på utvecklingen. När den tanken tas upp och blir en del av kollektivets grundläggande antaganden blir det svårt att kritisera uppfattningen, och ännu svårare att peka på problemen med den. Måltänkande handlar dock om att sätta ett slags tak för utvecklingen, det är exakt DIT vi ska och ingen annanstans. Det sättet att tänka hämmar kreativiteten som bara kan frodas i frihet, och det utarmar på sikt vitaliteten i samhället.

Ett intellektuellt utmanande sätt att arbeta med samhälls- och kunskapsutveckling, som har bättre chanser att faktiskt nå längre och högre samt med bättre resultat, dessutom förmodligen till lägre kostnad, är att släppa kreativiteten fri och lita på människorna som knyts till verksamheten och sedan utvärdera resultatet av arbetet i efterhand, inte mot målen utan med utgångspunkt i hur väl förslagen fungerar. För att det ska fungera måste dock alla som deltar känna att utfallet är gemensamt och att det är engagemanget som värderas, inte vilka förslag som fungerar. Och det går på tvärs mot ett annat grundläggande, nämligen idén om att det alltid finns en enda upphovsperson och att det går att äga och kontrollera resultatet av intellektuellt arbete. Människan är kollektiv, det är därför kulturen har så stort betydelse för tänkandet och kunskapsutvecklingen.

Målstyrning, effektivisering och individuella belöningar till de som lyckas i konkurrensen, leder på sikt till likriktning och intellektuell utarmning. Trygga individer vars uppgift är att skapa nya idéer och leta efter möjliga lösningar blir mer kreativa om de inte behöver bry sig om vems förslag som är bäst, vilket dessutom sällan går att avgöra på kort sikt. Dagens syn på ledarskap och management liknar i hög grad kristendomens väntan på Messias återkomst, eller den ensamme hjälten i en western film. Gamla idéer och tankemönster dyker på det här sättet ständigt upp i kulturen i nya former, men innehållet är det samma. Problemet är att det krävs att man ställer sig vid sidan av och tar sig tid att analysera kulturen på djupet för att se mönstren, och den forskare som gör det idag beskylls för att slösa med skattebetalarnas pengar, vilket kräver snabba resultat och tydliga svar på sina frågor. Förstår man inte att kunskap är något annat än svar på frågor, kommer den som försöker förklara den saken att arbeta i uppförsbacke. Och kritiken mot rådande syn på ledarskap riskerar i förlängningen att uppfattas som hädelse.

En annan aspekt av dagens samhälle och dess (problematiska) syn på kunskapskvalitet är att framgång räknas i pengar, eller som inom vetenskapen med hänvisning till antalet citeringar och publiceringar, alltså tomma nyckeltal som på detta sätt reifieras. När den här typen av föreställningar blir norm och del av människors grundläggande antaganden påverkas synen på kunskap och vad som gör forskare och forskningsinstitutioner framgångsrika. Den närmast religiösa tron på ledaren som en frälsare och ledarskapets undergörande potential, gör att akademiska ledares löner blir högre än forskarnas. Det är inte svårt att förstå lockelsen i att hoppa av forskarkarriären för att prova lyckan som ledare och göra administrativ karriär. Och har man nått framgång i en organisation lockar andra organisationer ofta med högre lön och ännu bättre villkor. Drömmen om frälsaren får dessa konsekvenser. På vilket sätt bidrar detta sätt att tänka och agera till att kunskapen blir bättre? Och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att ledare är objektiva och aldrig försvarar sin egen position och sina egna intressen? Finns det verkligen ingen risk med upplägget; går det att kritisera förhållandet utan att trampa på ömma tår och riskera att uppfattas som ett hot mot rådande ordning? Det är frågor jag ofta ställer mig idag, men jag har inga tydliga svar på dessa frågor heller.

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

Sista lediga dagen på semestern

Jag har tre dagar kvar på semestern, men dessa dagar ägnar jag åt skrivande, så detta är den sista lediga dagen innan arbetet drar igång igen. Även om vädret varit kass har semestern varit fin. Jag är både utvilad och peppad inför hösten och ser fram emot arbetet med de texter som ligger i pipeline. Först och främst en ny lärobok om metod, eller egentligen sätt att tänka för att metoden man väljer ska leda till bästa möjliga resultat (läs kunskap). Mitt eviga projekt om relationen mellan kunskap och kvalitet ska också avslutas. Sen, någon gång nästa vår, är tanken att jag äntligen på allvar ska kunna ta tag i och avsluta projektet om mellanrummen. 

Dagens bloggpost får bli ett utkast till text om kvalitet, för vädret ser lovande ut och vi har hyrt bil och vill utnyttja tiden så mycket som möjligt.

Effektivitet är antitesen till kvalitet

Utan kvalitet i verksamheten kan forskningen och den högre utbildningen aldrig bli eller sägas vara akademisk. Fast vad är akademisk kvalitet, och är kvalitet ett begrepp som betyder samma sak i alla verksamheter? Med utgångspunkt i min lekmannamässiga förståelse av kvantmekaniken vill jag hävda att kvalitet är både något definierbart (ett slags partikel) och en rörelse/förändring (en våg) samtidigt. Fokuserar man på det ena tappar man oundvikligen det andra ur sikte, och i dagens högskolevärld nås de mätbara målen, men eftersom akademisk kvalitet inte går att kontrollera, bara skapa förutsättningar för, blir resultatet i realiteten något annat. Högskolans uppdrag är inte att producera nyckeltal, utan lärande och kunskap som liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Om resultatet av arbetet inte lever upp till förväntningarna är det inte självklart att någon gjort fel, och på samma sätt finns inga garantier för att resultatet blir det samma en annan gång, i ett annat sammanhang. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i att ingen föreställning är den andra lik. Eftersom kunskap är resultatet av skapande verksamhet är liknelsen mer träffande än många tror idag. 

Högre utbildning är en av stadsbudgetens största poster, men det handlar om en investering och eftersom kostnadens rimlighet avgörs av vilken kvalitet man önskar är det olyckligt att fokusera på priset. Och eftersom akademisk kvalitet tar tid att utveckla och kräver särskilda förutsättningar samt medarbetare som har lång utbildning och hög kompetens kommer strävan efter effektivisering av verksamheten och försöken att sänka kostnaderna eller i alla fall inte kompensera för kostnadsökningarna oundvikligen att påverka kvaliteten. Som lektor kan man springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre, men undervisning och forskning kräver tid, fullt fokus och helhjärtat engagemang. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. För att kvalitetsarbetet i universitetsvärlden ska kunna leda till akademisk kvalitet måste man både förstå och acceptera att det inte går att definiera det man strävar efter i termer av kontrollerbara mål. 

Alla vet följande, men ändå är det som man inte vågar lita på insikten: Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Kvalitet i forskningen och den högre utbildningen uppstår mellan människor som faktiskt bryr sig om innehållet i arbetet och som kan och får förlora sig i verksamhetens intellektuella utmaningar. Regler och kontrollsystem som flyttar ansvar för kvaliteten, från kollegiet till linjen, leder oundvikligen till ökad administration och minskat engagemang för kunskapsutvecklingen (av den enkla anledningen att arbetstiden är begränsad). Om vi inte anser oss kunna lita på vårt lands högst utbildade arbetstagare kan man fråga sig varför samhället ska investera i högre utbildning och forskning, och om det over-head-påslag som dras från alla medel som forskare vinner i konkurrens uppgår till närmare åttio procent (vilket idag inte är ovanligt) kan man verkligen undra vad som är högskolans kärnuppdrag.

Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel.Konkurrens som sägs vara kvalitetsdrivande kan givetvis leda till bättre kvalitet, men inte per se och definitivt inte överallt. Och konkurrerar man om nyckeltal som antalet publikationer och citeringar eller storleken på vunna forskningsanslag, är det på inget sätt givet att det leder till bättre kunskap. När man tävlar med någon skärps sinnena och man tvingas prestera på toppen av sin förmåga, vilket absolut kan främja kvalitet. Problemet är att påtvingad konkurrens oftare leder till press, vilket ger upphov till stress, särskilt om förutsättningarna som krävs för att resultatet av arbetet ska kunna hålla högakademisk kvalitet saknas. Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap.

Arbetsdagarna på högskolan pendlar i mitt eget fall mellan intensivt skrivande, perioder av läsande och promenader där problem bearbetas och kreativiteten får fritt spelrum. Avbrotten är väl investerad tid för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya vinklingar uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att man smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då man presterar mest och det som blir gjort håller högst kvalitet. Det är en gammal ”sanning” att under tjugo procent av tiden utförs åttio procent av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och talet om behovet av effektivisering inom skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt. Konkurrensutsättning är ett sätt att uppnå effektivitet i många olika typer av verksamheter, men i intellektuella sammanhang är det långt ifrån självklart att det leder till önskat resultat. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden.

Eftersom konkurrens antas vara kvalitetsdrivande är det få som ser problemet med att uppemot 90 procent av ansökningarna om forskningsmedel idag avslås. Det är naturligtvis inte kompetens, i alla fall inte forskarkompetens,som avgör vem som får pengar, det är i väldigt hög grad slumpen eftersom skillnaden mellan kvalitet mellan framgångsrika och misslyckade ansökningar är så liten. Vinnaren skriver dock historien och kan förklara framgången genom att hänvisa till sin personliga excellens. En aspekt av ansökningssystemet som sällan talas om är att en ansenlig del (ibland uppemot 80%) av pengarna som skattebetalarna investerar i forskning äts upp av over-head-kostnader som går till högskolans förvaltning. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Dagens system för meritering gynnar forskare som förhåller sig okritiskt till nyordningar och som lever på gamla meriter eller försvarar det paradigm man byggt sin karriär på, vilket hindrar en utveckling som skulle kunna leda till genombrott.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar på högskolan (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på tiden som idag läggs på ansökningar (som till stor del består av lönekostnader), och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med stora delar av administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek. Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet eliminerades genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera, ökar chansen att kunskapskvaliteten förbättras kontinuerligt.

Det finns andra sätt att främja effektivitet. Ett sådant sätt är att bygga upp förståelse och skapa förutsättningar för akademiker att hamna i flow (se Csíkszenmiháli 1992), vilket är ett svåruppnåeligt tillstånd som bara kan uppstå där och när förutsättningarna är de rätta. Det är ett mentalt tillstånd av total närvaro som inte går att tvinga fram eller koppla på när man behöver det. Flow kan bara uppstå i avsaknad av kontroll och krav på effektivitet. Det är ett tillstånd som kräver tid, marginaler och mental förberedelse samt harmoni och balansför att fungera. Konkurrens kan man tvinga fram. Flow måste man arrangera för och vara ödmjuk inför. Vi har alla allt att vinna på att sträva efter flow, vilket är en positiv feed-back-loop som leder till både hälsa och välbefinnande samt kvalitet, men för att kunna nå dit krävs att den onda cirkeln bryts. När jag skriver utan krav, för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den paradoxalt nog eftersom prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Med minskade krav på prestation och i avsaknad av konkurrens skulle skattebetalarna som investerar i forskning och högre utbildning få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Intellektuella toppresultat nås helt enkelt inte bara genom topprestationer (jfr Ericsson & Pool 2016). En förutsättning för att nå framgång i arbetet med intellektuella uppgifter är att det finns tid att tänka, och att man kan vila och vara overksam där och när det behövs.