Nu är det nya arbetsåret igång för fullt. Jag har alltid sagt att den dagen då jag inte känner mig nyfiken på och känner tillförsikt inför terminen ska jag sluta som lärare. Arbetet som lärare får aldrig bli ett rutinarbete, för det handlar om lärande, och på högskolan dessutom om utveckling av ny kunskap. I samma stund som arbetet som högskolelärare upphör att vara intellektuellt stimulerande har yrket förändrats till något annat, oklart vad. Det faktum att jag känner mig tvingad att påpeka detta säger lite för mycket om dagens högskola än jag skulle önska, men jag känner fortfarande att mitt arbete både ställer de krav på mig som jag anser att det borde göra och det trots allt ger mig frihet att utvecklas som tänkande människa (även om jag får använda allt större del av fritiden för just det). Jag lär inte bara ut, jag kan och får vara i kunskapen, och det ger mitt liv mening.
Min nästa lärobok, den femte i ordningen, om vetenskaplig metod, är lämnad till förlaget och det känns lika bra nu som tidigare att inleda året genom att börja tänka på nästa bok. Än är jag inte riktigt redo att ta mig an mitt projekt om mellanrummen och relationen mellan kunskap och kultur, men jag tänker på det hela tiden och har ett dokument i mobilen som ständigt fylls på med tankar. Jag ser det som mitt livsverk, så jag skjuter det än så länge på framtiden. Det finns annat jag vill göra först. En bok om akademisk kvalitet är i princip klar, och jag ett råmanus till en bok om samverkan i datorn. De där projekten arbetar jag på vid lediga stunder, när jag får tid över, men det jag ska fokusera på här under hösten är två skrivprojekt -- ett om förändringen av universitetet och den högre utbildningen, och ett om Nietzsche. Boken om högskolan skriver jag tillsammans med två kollegor, och boken om Nietzsche är ett soloprojekt (en kortare bok som jag förhoppningsvis ska kunna vara färdig med innan jul). Precis som när jag läser känns det bra att ha många parallella projekt igång.
Min ambition är nästan aldrig att nå specifika mål, utan att finna nycklar till förståelse ur ett överflöd av intryck och egna tankar som satts på pränt. Först i efterhand ser jag mönster och möjligheter som kan utvecklas. Kunskap, som är det ämne som intresserar mig mest, alltså kunskapen i sig, som begrepp (både form och innehåll), är en gigantisk fråga och ett komplext problem. Liksom kultur är det inget man blir färdig med, och den som tror sig vara eller kunna bli fullärd har inte förstått någonting. Oavsett vad jag gör eller i vilket sammanhang jag befinner mig i fokuserar jag på sökandet efter skärvor och bitar som jag sedan kan skapa en mosaik av. Mitt lärande och min intellektuella utveckling handlar inte om att lägga pussel utan om att fördjupa mig förståelse för livet, verkligheten, allt. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, och både hur lite det går att veta och hur mycket jag skulle kunna veta om jag bara hade mer tid. Jag har tagit till mig Sven-Erik Liedmans tanke om att bildning är ett hem man aldrig varit i, och jag inser betydelsen av att känna igen det där hemmet när man finner det. Bildning handlar om kunskapens förändring och kontextavhängighet samt om överflöd, därför är det något jag kommer att kunna ägna resten av mitt liv åt, och inför detta faktum är jag oerhört tacksam.
Mitt problem är att jag allt mer sällan får användning av kunskaperna och förståelsen jag skaffat mig under alla år i skolan och den akademiska världen. Detta oroar mig, för när jag som lärare och forskare inte kan och får prestera på toppen av min intellektuella förmåga blir jag rastlös och känner att jag bidrar till slöseriet med skattebetalarnas pengar. Den akademiska kulturen har förändrats radikalt sedan jag var student, och det är i sin ordning för kultur är i väldigt hög grad förändring. Problemet är att kulturen förändrats på ett sätt som hämmar lärande och förhindrar kunskapsutveckling, vilket borde oroa alla, för när kunskapen inte längre står i centrum för den högre utbildningen och forskningen blir det svårt att förvalta samhället på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt. Att jag uppfattas som en gnällig gubbe när jag pekar på dessa problem oroar mig lika mycket som förflackningen av kunskapen och utarmningen av den akademiska kulturen. Jag är nämligen inte nostalgisk och drömmer mig inte tillbaka till en svunnen tid, jag blickar framåt, mot de utmaningar mänskligheten står inför och de problem vi har att brottas med. Utan kunskap och i avsaknad av förståelse för vad kunskap är och vad som främjar lärande finns en uppenbar risk att allt går åt helvete. Och oroar vi oss inte för det är det ute med oss.
Produktion av och konkurrens om tomma nyckeltal är inte bara ett meningslöst slöseri med skattemedel, det är långt värre än så eftersom den underliggande kunskapssynen som driver utvecklingen i den riktningen förgiftar det akademiska klimatet och förvandlar den intellektuella förmågan till ett problem. Den som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten i ett sådant system uppfattas nämligen som ett hot mot den rådande ordningen.
Att vara student innebär att man bedriver självständiga studier. Inom ramen för en kunskapsfokuserad högskola är alla studenter, även lärarna. Alternativt är alla lärare, i betydelsen en som ägnar sig åt lärande, i en högskola värd namnet. Kampen för en sådan högskola är inspirerande, just för att det är på allvar. Så än så länge vill och orkar jag kämpa för det jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar