Akademins unika kvaliteter måste värnas

Försöker kanalisera oron över utvecklingen framöver, både i vårt land och i omvärlden, till kreativa uppgifter. Förändringen av samhället och den allmänna uppfattningen går i små, små steg. En tanke och handling i taget. Att Donald Trump fortfarande anses vara en relevant kraft i amerikansk politik skrämmer mig eftersom vi skrattar åt honom trots att han så när lyckades med uppsåtet att avskaffa demokratin. Högern i Amerika låter sig styras av honom på samma sätt som högern i Sverige låter sig dikteras av Sds ledning som består av ett litet hårt sammansvetsat gäng som agerar på ett sätt i offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar, och får legitimitet på samma sätt som Trump, genom att räkna antalet "anhängare". Kunskap är det enda vapnet mot populism och rasism, men det är ett trubbigt vapen som bara fungerar om och när kunskapen respekteras i samhället som helhet. Och för att kunskapen ska kunna respekteras måste allmänheten förstå den, vilket är svårt eftersom ämnet är minst sagt komplext. Därför är det lätt att känna uppgivenhet, men jag har bestämt mig för att inte hamna där, oavsett var som händer. Att som här skriva om förutsättningarna för utvecklingen av kunskap och vad som kännetecknar akademisk kvalitet är ett sätt att hålla oron stången.

För att akademiskt arbete ska kunna sägas vara intellektuellt, vilket är en förutsättning för kunskapsutveckling, som i sin tur är det enda som fungerar för att hantera problemen som måste hanteras, måste akademiker kunna arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda man skaffat mig genom åren. Ett sådant arbete kan inte utföras på specifika tider, en förutsättning för att resultatet ska kunna hålla hög klass är att arbetstiden kan anpassas efter dagsform. Arbetet är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför akademikernas fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det möjligen ineffektivt ut och i jämförelse med det bageriarbete som jag också har erfarenhet av är det helt klart ineffektivt, men det är också en jämförelse mellan äpplen och päron. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig och läser på ett café; utåt sett ser det kanske ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet, men jag är ständigt upptagen av jobbet eftersom hjärnan inte går att stänga av. Vissa dagar går det i ett från halv fem på morgonen till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det ofta trögt, men när bilden klarnar och problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Avrundat skulle man kunna säga att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Tyvärr sprider sig den missuppfattningen när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och inte längre är intellektuellt utmanande.

Om allt fler studenter, lärare och övrig personal på högskolan känner sig stressade, jagade och ständigt ligger ett eller flera steg efter, och om allt fler går runt i vardagen och oroar sig över om man kommer att klara att nå upp till de allt högre kraven på mätbara resultat, går det oundvikligen ut över kunskapens kvalitet, vilket tragiskt nog underblåser det fiktiva behovet av mer kontroll, tydligare styrning och fler administrativa system. Och ökad stress leder till minskad närvaro som gör det svårt att hantera komplexa problem, vilket kunskapsutveckling och lärande är. För att forskning och studier på högskolan ska leda till kunskap och utveckling krävs tid att tänka och medveten närvaro, som idag är bristvaror för alla, överallt. Mindfulness låter kanske som en lösning, men det är ett feltänk alldeles oavsett hur hälsofrämjande och positivt det är i sig för individen. Om fler medarbetare idkar mer mindfulness och tar hand om sin hälsa och sitt välbefinnande, inom nuvarande paradigm, omvandlas nämligen strukturella problem till individuella och den problematiska utvecklingen kan fortsätta. Och är det kvalitet (livskvalitet, kunskapskvalitet och kvalitet i förvaltningen av det gemensamma) man vill ha behöver ett arbetsliv präglat av mindfulness växa fram där balansen mellan rationell och intellektuell bevakas och värnas. 

Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens och akademisk kvalitet kan bara uppstå och förvaltas i öppna miljöer där man litar på varandra och där det råder balans mellan kontroll och frihet. Akademisk kvalitet är vidare en ömtålig men värdefull, mellanmänsklig egenskap, som likt kärlek (jfr filosofins begrepp sophia) inte går att målstyra eller kvalitetssäkra. Allt arbete på högskolan behöver tydligare utgå från denna kunskapssteoretiska insikt, och tjänsten som lektor behöver bygga mer på tillit samt ansvar och vara mindre styrd, annars kan lektorernas kunskaper och erfarenheter inte komma verksamheten och studenterna till godo, och den akademiska kvaliteten kan inte värnas på något annat sätt. Ett allt tydligare fokus i verksamheten på matriser, som bygger på att flytta kunskap från lärare och forskare till högskolans system för styrning av verksamheten, leder till att arbetet standardiseras allt mer, vilket på sikt riskerar att göra lektorerna överflödiga. Den här utvecklingen oroar inte bara mig, den borde oroa alla som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten. 

Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är här och nu, morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld eller ett historielöst nu. Om det akademiska arbetet inte bara präglades av mindfulness utan var organiserat för att optimera allas närvaro här och nu, och om både studenter och lärare kunde och förväntades fokusera till 100 procent på kunskapsutvecklingen i den kurs eller forskningsprojekt man är inne i just nu, skulle ingen behöva meditera för att överleva. Om arbetet med kurserna började vid kursstart och avslutades när tentorna rättats och betygen rapporterats in skulle lärarna kunna vara fullt ut närvarande i mötet med studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier tillsammans med andra intresserade studenter och kunniga och engagerade lärare. Om det var så akademiskt arbete var organiserat, om verksamhetens på högskolan var präglad av mindfulness, skulle arbetsglädjen öka, liksom kvaliteten på kunskapen. 

Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men det som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset för och är villiga att göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur värd namnet utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, eller uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit – men det gör inte utvecklingen mindre problematisk. Det är här liksom i många andra sammanhang kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de ofta efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför man skär ner först på humaniora och kulturvetenskap när akademiska organisationer ska kontrolleras och effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen, vilket leder till att förändringshastigheten accelererar. Risken är därför uppenbar att misstaget blir uppenbart för det stora flertalet först när det är för sent och svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur.

Om forskningen och utbildningen som bedrivs på högskolan inte arbetar med det vi (ännu) inte vet och om förmågan till nytänkande inte betonas riskerar studierna på högskolan att bli en förlängning av gymnasiet, vilket reducerar värdet av samhällets investering i högre utbildning betydligt. Värnandet av den akademiska kvaliteten blir därför en central del av allt arbete som utförs på högskolan, både av forskarna, lärarna, ledningen och administrationen. Ansvaret för kvaliteten i akademin är liksom ansvaret för samhällets långsiktiga hållbarhet kollektivt, och utgångspunkten för arbetet är tanken att det är klokare att stämma i bäcken än att vänta tills det är uppenbart att det finns problem, vilket måltänkandet riskerar leda till. En liknelse får fungera som förklaring till vad jag menar. Skogsbränder växer explosionsartat, så kan man upptäcka elden tidigt kan skadorna minskas betydligt, och kan man arbeta förebyggande är det ännu bättre. Vid minsta tecken på rök är det viktigt att agera om det är en värdefull skog man har att förvalta, även om det inte är säkert att det faktiskt kommer att börja brinna. Ingen skulle komma på tanken att utarbeta en exakt definition av som krävs för att man ska kunna säga att en eld är en eld och sedan utgå från den när man tar beslut om ifall man ska göra en insats eller ej, men när det gäller kvalitet i skolan och den högre utbildningen anses det av någon outgrundlig anledning vara en förutsättning för arbetet med att värna kvaliteten, vilket gör att det i praktiken är något annat än just akademisk kvalitet som faktiskt värnas.

När jag diskuterat frågan om kvalitet i sociala medier är det tydligt att den allmänna uppfattningen är att om man inte kan bevisa att det finns kvantifierbara brister är det omöjligt eller i alla fall meningslöst att arbeta med kvalitet. Den som pekar på röken och uttrycker oro över risken för framtida problem avfärdas och det sättet att tänka anklagas för att vara ovetenskapligt, vilket riskerar leda till att kostnaderna för hanteringen av konsekvenserna av bristande kvalitet ökar om inte exponentiellt så i alla fall dramatiskt ju längre vi väntar. Laga inte det som inte bevisligen är trasigt, verkar man tänka. Ett annat sätt att se på kvalitetsarbete är att se det som en integrerad del av allt arbete och själva vardagen på högskolan. Kvalitet blir därigenom högskolans huvuduppgift, och eftersom hög kvalitet snarare är en förutsättning för kunskap än ett kännetecken på goda resultat innebär arbetet med kvalitet ingen extra kostnad, tvärtom kan det betraktas som en besparingsåtgärd eftersom framtida kostnader hålls nere. Det kräver dock en annan syn på ekonomi, vilket blir en illustration av komplexiteten i uppgiften. 

Akademisk kvalitet är ingen egenskap som kan implementeras, kontrolleras eller utvärderas i relation till fastställda kriterier, liksom blommor och kärlek växer den fram mellan människorna som arbetar på högskolan, om och när de kulturella förutsättningarna är gynnsamma. Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras gradvis. Det som uppfattades vara normalt igår är något annat än det som betraktas som normalt idag. Även om det är svårt och ibland känns hopplöst ger jag aldrig upp kampen för kunskapen, som idag är viktigare att försvara än kanske någonsin tidigare i mänsklighetens historia, av en lång rad olika skäl.

Till samtalets lov och postmodernismens försvar

Ända sedan den postmoderna rörelsen uppstod i Frankrike på 1950-talet har den utsatts för kritik. Kritiken har aldrig riktigt tystnat. På 1990-talet rasade ett vetenskapskrig mellan konstruktivister och positivister som kulminerade i Alan Sokals famösa publicering av sin bluffartikel i tidskriften Social Texts. Idag beskylls postmodernismen för snart sagt alla problem i samhället. Fast vems postmodernism är det som kritiseras egentligen, kritikernas eller postmodernisternas? För det första har det aldrig funnits någon enhetlig rörelse och ytterst få tänkare kategoriserar sig själva som postmodernister, även om de är överens om kritiken mot alla anspråkpå absolut sanning. Postmodernism är inte en relativistisk filosofi, det är ett missförstånd. Postmodernismen utgör bara ett hot mot forskare vars resultat inte håller för en kritisk granskning.

Hela debatten är märklig och bygger på en rad problematiska antaganden. Om sanningen är entydig och absolut, varför behöver den då försvaras? Sanningen därtill ett ämne synnerligen illa lämpat att debattera eftersom debatten är skapad för och anpassad efter just den syn på kunskap som kritikerna försvarar och postmodernisterna kritiserar. Liksom inom alla andra vetenskapliga fält finns det både problem och förtjänster inom postmodernismen, men det är inte skäl nog att avfärda hela fältet. Om postmodernismen gjorde anspråk på att undersöka samma typ av problem som naturvetenskapen hade kritikerna absolut en poäng, men så är det inte. Ett sätt att se på konflikten och försöka förstå hur den kan lösas är att fokusera på missförståndet att komplex och komplicerad är synonymer. Väldigt förenklat kan man säga att positivismen löser komplicerade problem; det vill säga problem som går att plocka isär i mindre delar som löses separat och sedan sättas samman till en fungerande helhet. Postmodernismen förfogar över verktyg skapade för att hantera komplexa problem, vilka är lika komplexa hur mycket de än delas upp i mindre delar. Postmodernister hävdar att det handlar om två olikatyper av problem medan kritikerna förnekar skillnaden. Postmodernismen utmanar alltså inte den konventionella vetenskapen, den för fram alternativ som breddar vetenskapen och gör den bättre. Postmodernismen ställer kritiska frågor och vill samtala men eftersom vi lever i en debattkultur tvingas båda parter gräva ner sig i skyttegravar för att därifrån kämpa om herraväldet över (synen på) kunskapen.

Gilles Deleuze, en av postmodernismens fixstjärnor, undersökte samtalet som en väg till kunskap och konstruerade verktyg att tänka med för att hantera komplexa problem och frågor utan givnasvar. Det är en bättre och mer vetenskaplig väg att undersöka verkligheten och olika vetenskapers vetenskaplighet än debatten eftersom samtalet leder till ömsesidig förståelse. I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal måste man inte ensas om ett svar, det bästa och enda. Deleuze är en okonventionell tänkare och det är lätt att missförstå hans texter, om man inte läser dem som de underlag till samtal som de är. Filosofin som Deleuze och Félix Guattari skapade har exempelvis avfärdats med hänvisning till några felaktiga uttalanden om matematik. Fast Deleuze och Guattari uttalar sig inte om matematik, de använde exempelfrån matematiken för att förklara sina analytiska verktyg, vilka även förklaras på en lång rad andra sätt. Deleuze och Guattari hävdar inte att sanningen är relativ, de undersöker hur sanningen kommit att uppfattas på det sättet. Kultur som analysverktygen är skapade för att förstå är komplext och därmed spelar felaktigheter i marginalen inte någon roll så länge helheten fungerar som helhet betraktad.

Det finns en text som på ett förhållandevis tydligt och lättbegripligt sätt visar hur Deleuze tänker om och ser på kunskap. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, som ursprungligen publicerades 1977; översattes till engelska tio år senare och 2004 gavs ut på svenska i översättning av Kristina Ekelund i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma utgåva om Deleuze. Därifrån plockas några belysande citat som förhoppningsvis kan gjuta olja på vågorna av den infekterade konflikten och upplösa den för kunskapsutvecklingen förödande debatten.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

För kulturforskare är detta citat viktigt; men inte för att det bevisar något. Det är ingen hypotes som ska beläggas eller förkastas. Citatet kräver tolkning för att bli användbart. Postmodernistisk filosofi använder exempel från verkligheten för att förklara teorin och begreppen, inte tvärtom. Jag brukar använda ovanstående citat genom att hänvisa till min utbildning och akademiska titel docent. Under studiernas gång förändrades både jag, akademin och kulturen jag studerar. Även om det inledningsvis inte var mitt mål blev jag med tiden docent, vilket då betydde något annat än det gjorde när jag påbörjade mina studier. Akademin förändras hela tiden och därmed även innebörden i orden och begreppen som verksamheten kretsar kring. Idag ställs andra krav för att bli docent än när jag var student. Ändå bygger verksamheten på föreställningen om att man reser från en punkt till en annan och att sammanhanget man färdas genom är oföränderligt. Deleuze filosofi riktar blicken och hjälper en se verkligheten på nya sätt, vilket förhoppningsvis kan leda till fördjupad förståelse. Han skapar kartor att orientera sig med men leder inget i bevis.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

Detta citat beskriver en relation byggd på omedvetet ömsesidigt beroende. Getingen och orkidén utgör varandras förutsättning. Inte minst i dessa klimatförnekartider behövs insikt om människans beroende av dels andra människor, dels resten av livet på jorden. Deleuze talar om a-parallell tillblivelse, vilket är ett okänt ord för något trivialt. Postmodernismens företrädare anklagas ofta för att skriva obegripligt, men allt handlar om hur man väljer att läsa texten. Tänker man sig att Deleuze skrivit en informerande faktatext där han leder något i bevis blir texten obegriplig. Med fantasins hjälp går det dock att överföra tankefiguren till vardagen, samhället och kulturen. Det är där filosofin får sitt värde; genom att tankarna omställs i handling. Deleuze initierar samtal om hur det är och hur det skulle kunna bli. Eftersom inget leds i bevis lämpar sig hans texter inte för debatt. Det viktiga i ett samtal är inte vem som har rätt utan vad som händer mellan och liksom i citatet ovan är det inte punkterna eller delarna som är det viktiga, utan helheten och det som händer mellan.

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.

Deleuze stal friskt av andra och uppmuntrar sina läsare att göra det samma. Kunskapsutveckling är, för att tala med Deleuze, ett slags a-parallell utveckling, en resa genom en föränderlig terräng mot ett okänt mål. Deleuze kommenterade inte eller uttalade sig å någon annans vägnar, han samtalade med levande och döda, han skrev och tänkte tillsammans med Félix Guattari. 

Att samtala är motsatsen till att debattera. Samtalet är dialogiskt och handlar om att nå ökad ömsesidigförståelse. Om problemet man står inför är komplicerat kan frågans delmoment debatteras för att finna den bästa lösningen. Sedan kan svaren sättas samman till en fungerande helhet; kanske en rymdraket som flyttar människor från Jorden till Mars och tillbaka igen. Fast är det kunskap om kultur man söker, där svaret bara i undantagsfall är av karaktären antingen eller; oftast finns det flera olika svar som fungerarlikabra, är debatten förödande. Om postmodernister och positivister kunde mötas i samtal där alla lyssnar mer än man talar och där man tänker tillsammans ökar möjligheten att man förstår varandra bättre vilket gynnar kunskapsutvecklingen.

Debatten är en retorisk övning i övertygelsens konst och handlar om makt och inflytande. Den som vinner en debatt anses inte bara ha rätt utan får även makt att förklara varför, och förloraren avfärdas och tystas. Deleuze och Guattari må ha tagit sig vatten över huvudet när de använde matematik som inspiration, men de ledde inget i bevis, de skapade verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring. Varför väljer kritikerna att försöka förgöra hela deras filosofi och all postmodernism; varför inte samtala istället och bidra med kunskaperna på matematikens område för att på det sättet hjälpa till att förbättra begreppen och gynna kunskapsutvecklingen i samhället? Hur väl vetenskapen kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Om sanningen behöver försvaras är den inte en sanning i den mening som kritikerna hävdar.

Att (inte få eller kunna) skörda frukterna av ett liv i akademin

En konsekvens av New Public Management är att annat än kunskapen och dess behov styr högskolans verksamhet. NPM handlar om kontroll, men kunskap är en dynamisk process som inte går att styra mot på förhand uppsatta mål eftersom man först i efterhand vet var den finns och vari den består. När linjens makt över den akademiska världen blir större än kollegiets kommer arbetet att handla mer om olika typer av strategiska beslut än om att skapa förutsättningar för forskning och lärande. Fokus flyttas sakta men säkert från det komplexa och okontrollerbara, till produktions- och profileringsmål. När universiteten slutade samarbeta för kunskap och istället började konkurrera om nyckeltal förändrades den akademiska kulturen drastiskt. Jag såg det inte komma, eller tecknen fanns men jag trodde aldrig att mina farhågor skulle besannas. Jag var fullt upptagen med kunskapen och lärandet, och på att utveckla mina forsknings- och föreläsnings- samt handledarförmågor. Med drygt tio år kvar till pensionen är det mitt mål att skörda frukterna av livet i akademin, och är något jag bäddat för sedan disputationen genom att under alla år ägna mig helhjärtat åt forskning och undervisning. Om det bara var upp till mig vore det bara att köra på. Problemet är att jag idag verkar i en helt annan akademi än den jag utbildades och inledde min forskar- och lärargärning i. Då var det professorerna som styrde, idag är det ekonomer och högskolans styrelse, där representanter för näringslivet är i majoritet, som dikterar villkoren för arbetet, i enlighet med principer från företagsvärlden. Idag, när jag står i begrepp att skörda frukterna av åren i kunskapens tjänst, räknas plötsligt inte det jag skaffat mig kompetens för, alltså kunskapen.

Jag är utbildad för och har valt att ägna mig åt grundforskning. Men eftersom den inte garanterat leder till mätbara resultat (av den enkla anledningen att det aldrig finns några garantier för att forskning faktiskt leder till ny kunskap) blir det allt svårare att få tid och möjlighet inom ramen för tjänsten att ägna mig åt forskning, trots att det enda som behövs för mig som kulturforskare är tid att tänka och skriva. Forskningen som jag bedriver kräver inga dyra maskiner eller omfattande resor, empirin finns överallt och jag läser böcker och sitter och skriver; det är så forskningen går till; i tysthet. Resultatet av arbetet är tankar och ord, som alltså i dagens allt mer kunskapsresistenta samhälle väger lätt mot pengar och publicerade artiklar. Trots att jag redan har en anställning (alltså tid) och även om kunskapen jag är utbildad för att söka efter, dels inte lämpar sig för artikelformatet, dels inte går att producera enligt principer från tillverkningsindustrin, känner jag mig allt mer som en belastning eftersom det jag utbildats för och arbetar med (kunskap) inte räknas.

Samhällets investeringar i forskning går idag problematiskt nog i allt högre grad till annat än just forskning, alltså tid till forskare att FORSKA. Det byggs nya, moderna lokaler med öppna kontorslandskap för att visa att lärosätena ligger i framkant. Ledningarna åker jorden runt i jakten på andra högskolor att skriva samarbetsavtal med och benchmarking anses viktigt. Det tas fram och implementeras värdgrunder och utarbetas ständigt nya policys. Den administrativa apparaten går på högvarv, vilket gör att systemet för kontroll av undervisning och forskning blir allt mer detaljerad och det uppstår allt fler nya uppgifter för lärarna och forskarna, vilket tar tid tid och resurser från undervisningen och forskningen. Konsekvensen av detta blir att den akademiska kulturen förändras snabbare och snabbare för varje år. Även om inget förändrats ifråga om hur eller varför man forskar och trots att lärande fungerar på samma sätt idag som alltid, har förutsättningarna för att bedriva kunskapsorienterad forskning (det som räknas meriterande) och akademisk undervisning, samt studier eftersom detta påverkar även studenterna, förändrats dramatiskt. Avakademiseringen av högskolan och utarmningen av den intellektuella miljön gör det svårt för mig att få forskningen att lyfta nu när jag äntligen skaffat mig kunskaperna och erfarenheten som krävs för att kunna lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen och ge skattebetalarna valuta för deras investering i min utbildning och mitt arbete. Jag både vill och kan forska, men i dagens akademiska värld finns inte längre förutsättningar för den grundforskning om kultur som jag utbildats för att bedriva.

För varje år som går utexamineras nya studenter och forskare som betraktar dagens förhållanden som normala eftersom de inte har erfarenhet av hur det var tidigare, när det var forskarkollegiet som ansvarade för arbetet i akademin och den intellektuella miljön. När jag fick min examen och disputerade förändrades kulturen långsamt, utvecklingen gick då i takt med kunskapen. Jag utbildades alltså i och verkade initialt i samma akademiska och intellektuellt stimulerande miljö som mina lärare och professorerna som då hade makten över högskolan och dess verksamhet. Eftersom kunskapen och förutsättningarna för att utveckla den inte förändrats blir konsekvensen av dagens snabba förändringar att högskolekulturen och verksamheten som bedrivs där blir allt mindre akademisk för varje år som går, trots att antalet högutbildade akademiker är fler än någonsin. Det går helt enkelt inflation i betyg och examina, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen, inte bara i vårt land eftersom förändringen är global.

Som kulturvetare förvånas jag inte över förändringen och att det blivit som det blivit, det är nämligen så som kultur fungerar. Som forskare ser jag dock med oro på utvecklingen eftersom samhällets behov av kunskap idag är större än någonsin i mänsklighetens historia. Kunskap är inte samma som resultat som skapats för att passa in i de snäva mallar som de vetenskapliga journalerna (som för övrigt är privata, vinstdrivna och dessutom några av världens mest lönsamma företag) ställt upp som krav för att publicera artiklarna som forskarna behöver för att meritera sig och som lärosätena kräver för att kunna hävda sig i konkurrensen (om nyckeltal) med andra lärosäten på samma "marknad". En akademisk kultur som förändrats på ett sådant sätt att den ser grundforskning som en belastning är och kan inte vara AKADEMISK, och den kan därför inte skapa förutsättningar för KUNSKAP. Paradoxalt nog är detta det viktigaste jag lärt av åren i akademin.

Jag har inte gett upp hoppet om mitt projekt om mellanrummen, men eftersom det hela tiden, som en konsekvens av att kunskapen och förståelsen för kulturen som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av, tenderar att växa är det svårt att sätta punkt. För varje gång jag läser texten förändras både min syn på innehållet i boken och kulturen som texten är tänkt att skapa förutsättningar att förstå. Det så kulturforskning fungerar och det är därför den typen av kunskap inte passar in i det idag helt dominerande artikelformatet. Jag skriver varken läroböcker eller forskningsbaserade texter för att bli publicerad, det som driver mig är kunskapen och lärandet. Det är därför jag orkar fortsätta även om det känns tröstlöst ibland. I våras tog jag beslutet att jag skulle försöka bli professor och det inspirerar, kanske just för att det känns hopplöst svårt. Som jag brukar säga till studenterna är själva poängen med högre utbildning att det ska vara svårt. Problemet för mig är bara att det är svårt av fel anledning. Att bli professor borde vara en intellektuell och akademisk utmaning, inte som idag en produktionsteknisk fråga.

Det är inte av bitterhet jag skriver detta, utan av omsorg om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. Jag är orolig över utvecklingen, över att akademin för varje år som går blir allt mindre akademisk. Ska mänskligheten kunna möta utmaningarna vi står inför behöver vi kunskap, och kunskap går inte att producera, lärande går inte att målstyra. Kunskap är svårt nog som det är i sig själv och om allt fler förstår allt mindre vad som krävs för att utveckla den blir det allt svårare att känna igen den när den uppenbarar sig. Att forska liknar jakt och fiske ganska mycket, det finns inga garantier för att uppdraget blir lyckosamt. Kunskap är en nåd att stilla bedja om. Jag tycker dock inte att det är orimligt att som senior forskare när en önskan om att få skörda frukterna av sitt arbete, särskilt inte som det innebär några extra kostnader för skattebetalarna, jag har ju redan min lön. Det som saknas är förståelse för forskning och arbetets unika särart. Akademiska kvaliteter kan bara odlas i en akademisk miljö och en akademisk miljö kan bara växa fram där kulturen är intellektuellt stimulerande och det är oförenligt med principerna för NPM.

En allt mer hotad forskningsfrihet

Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.

I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.

Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.

Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).

Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.

Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.

Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.

Dynamiken mellan kunskap och kultur

Lite frustrerande att tvingas konstatera att det bara finns tid för ett kortare in lägg, ett hugskott, men så ser livet ut just nu. Det händer mycket både i privatlivet och på jobbet, och så har jag en deadline till min kommande lärobok om teori som jag måste hålla (för att deadlines är något man ska hålla). Jag klagar inte, det är som det är och det lugnar ner sig framöver. Det är bara det att ämnet kändes lika viktigt som det är för mig att faktiskt publicera en bloggpost varje söndag. Se detta som ett första utkast, jag kommer att komma tillbaka till tankarna, om inte här så i någon av de andra böckerna jag jobbar med. 

Även om behovet av kunskap inte är konstant förändras inte förutsättningarna för att utveckla den nämnvärt. Vill man veta något gäller samma regler nu som under hela mänsklighetens historia. Vi som lever nu har naturligtvis hjälp av tidigare generationer arbete, varje generation behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och idag finns andra, framförallt snabbare, verktyg att ta hjälp av. Men kunskapen blir på samma sätt nu som då och alltid kunskap först när den tagit sig in i människors kroppar och där omsatts i handling. Det har inte förändrats och liksom det mänskliga genomet kommer det inte att förändras under överskådlig tid. Kulturen som uppstår mellan oss människor och som kunskapen utvecklas förändras däremot allt snabbare, vilken gör att jag undervisar i en helt annan högskola än den jag själv utbildades i när jag var student. Så har det alltid varit, men eftersom den akademiska kulturen förändras snabbare idag än någonsin tidigare får det konsekvenser.

När lärarna som jag mötte när jag var student, varav många är döda idag, var studenter fanns ytterst få utbildningsprogram. Då anmälde man sig till en eller flera enstaka ämneskurser och sen fick man en litteraturlista och en inbjudan till institutionens seminarieserie. När man läst böckerna på listan bokade man tid hos professorn och tentade av hela listan. Fortfarande när jag var student talade en del lärare om terminerna i termer av betyg. Ansvaret för lärandet låg då helt och hållet på studenterna, vilket inte skulle fungera idag. Det fungerade dock då, så något borde vi kunna lära oss av insikten.

Dessa tankar för mig över till kulturforskningen och två vägar man kan gå: Ska man bara studera förändringar som ett slags naturlagar som beskrivs, eller ska man försöka förstå förändringens dynamik och arbeta med olika sätt att påverka tillblivelsens riktning? Vad man väljer beror på hur man ser på kunskap och kultur (vilket en av böckerna jag jobbar med handlar om). Många, och allt fler forskare på senare tid, väljer det förra; de studerar förändringen och publicerar artiklar som beskriver den som om den vore en kulturens motsvarighet till naturlagarna som alla okritiskt måste anpassa sig efter. 

Min forskning om kultur handlar om att försöka förstå den dynamiska relationen mellan kunskap och kultur. Och jag menar att vi alla har ett ansvar att inte bara förhålla oss som vindflöjlar till den oundvikliga, men öppna och icke-linjära förändringen. Det kanske känns så, men kultur förändras som ett resultat av både yttre och inre faktorer. Även om förändringen inte kan målstyras kan dess riktning påverkas, om tillräckligt många vill och kan komma överens om vad som är önskvärt.

Skolan och den högre utbildningen handlar om både kunskap och kultur och förhållandena som råder där är på inga sätt givna, de kan påverkas, Hur vi ser på ansvar för lärande är som sagt inte givet. Och vad man kan kräva av studenter är också en öppen fråga som inte avgörs av någon. Idag har studenterna stort inflytande, samtidigt som deras ambitionsnivå betraktas som naturgiven. Eftersom människan är lat av naturen är det alltså som upplagt för förflackning, det vill säga sänkta krav. Det är minst sagt olyckligt och den utvecklingen drabbar oss alla, förr eller senare.

Tyvärr kommer jag inte så mycket längre här och nu, men jag har i alla fall ritat upp konturerna till ett resonemang som jag definitivt ska jobba vidare med.

Att arbeta med kunskap

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att mitt arbetsliv skulle handla om kunskap. Lärare och än mindre forskare fanns inte på kartan, det var inte ens något jag drömde eller tänkte på. Jag hankade mig fram och förundrades över skolan och det som hände där. Även om jag alltid varit intresserad av att lära mig saker och trots att livet för mig alltid har handlat om att försöka förstå det som händer kunde jag inte uppbåda intresse för betyg, vilket gjorde att jag tog lätt på läxor och aldrig pluggade inför prov. Utan att kunna sätta ord på det inser jag idag att det var kunskapen (som sådan) som lockade. Därför är det kanske inte så konstigt ändå att jag först fann mig tillrätta på universitetet, sedan disputerade och sedan stannade kvar i den akademiska världen, när chansen uppenbarade sig. Idag arbetar jag med kunskap och intresset för vetande har inte blivit mindre med åren, snarare tvärtom.

Jag borde vara lycklig, för jag är precis där jag vill vara och där jag känner mig hemma. Att få arbeta med kunskap är ett privilegium och ett stort och viktigt ansvar som jag tar på största allvar. Just därför känner jag allt mer oro för varje år som går, för skolan och den högre utbildningen har förändrats i grunden. Och kunskapen är inte längre i centrum, lärandet är inte längre den lärandes (elevers och studenters) ansvar, utan lärarens. Skolor förväntas producera resultat och konkurrera med varandra, istället för att gemensamt värna kunskapen och skapa förutsättningar för lärande. Det viktig idag är inte vad man kan eller lär sig, utan att betygen blir bra. Konsekvensen av detta att se på och organisera utbildning är att lärare som värnar kunskapen och ger rättvisande betyg uppfattas som ett problem av alla; skolans ledning, elevernas föräldrar och ansvariga politiker som lovat väljarna att sänka skatten, vilket uppnås genom att "effektivisera" skolans verksamhet, och värna valfriheten, vilket uppnås genom att låta aktiebolag (som enligt lagen endast ansvar för att ge ägarna avkastning på insatt kapital) driva skolor. Det viktigaste jag lärt mig under åren i akademin är att KUNSKAP inte kan utvecklas på dessa premisser och med sådana förutsättningar. 

Kunskap är ingen vara som kan produceras och intellektuella kvaliteter går inte att säkra. Kunskap är en plats man är på väg till, inte ett mål som ska nås. Vetande är inget man blir färdig med. Det går att plugga in en lista med fakta, men kunskapen förändras hela tiden när världen och människorna förändras. Det är KUNSKAP jag är utbildad för att arbeta med, men i dag handlar mitt jobb allt mer om administration och kontroll av resultat. Mitt officiella uppdrag är fortfarande lärande, men i praktiken förväntas jag hålla genomströmningen på en hög nivå. Om jag tar kunskapen på allt för stort allvar kommer studenterna att klaga, och då är det mitt problem. Att studenterna är nöjda och genomströmningen är hög betraktas som kvalitetsindikatorer, vilka mäts och följs upp. Trots att vi vet att ansvaret för utvecklingen av kunskap och lärande alltid är individens är det lärarnas arbete som utvärderas och lärarna som kontrolleras. Utbildning är gratis i Sverige, av en enda anledning och det är att en hög kunskapsnivå i samhället är en garant för samhällets långsiktiga hållbarhet. Alla vet att det är så, och ändå fortsätter utvecklingen, eller om vi ska tala klarspråk; avvecklingen av den högre utbildningen. Svensk skola sågs en gång i tiden, när jag gick i grundskolan, som ett föredöme i världen. Idag spelar vi i de lägre divisionerna. Det gör mig bedrövad och grumlar glädjen över att komma tillbaka till jobbet efter semestern.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Så här i slutet av ledigheten, där jag verkligen tillåtit mig att koppla av helt, kommer tankarna och oron. Och i år är det valår, och liksom i tidigare valrörelser används skolan som ett slagträ. Men eftersom ingen (jag vet att jag överdriver, men eftersom frågan är så allvarlig är det bättre än att nyansera eftersom det får det att framstå som att läget inte är så allvarligt som det är) politiker idag bryr sig om kunskapen, bara väljarnas stöd, utarmas inte bara vetandet utan även demokratin. När man väl övergivit kunskapen och accepterat ett visst inslag av dumhet (läs populism) i politiken och samhällsorganisationen är det en Pandoras box som öppnats, för kunskap kan bara vinna över dumheten i en kulturell miljö där kunskap är ett ord som betyder något, en kvalitet som anses viktig att värna. Trots att Donald Trump visat vad som händer (och fortfarande händer, två år efter att han misslyckats med sina konstitutionsvidriga försök att behålla makten) låter vi liknande partier ligga till grund för en eventuell ny regering.

Detta oroar mig, men jag har bestämt mig för att inte ge upp. Min kamp för kunskapen och dess egenvärde ger mitt liv mening så jag kommer att fortsätta oavsett vad som händer. Även om det aldrig varit mitt mål har jag här under året bestämt mig för att jag ska försöka bli professor, inte för att titeln betyder något utan för att den skulle ge kraft åt mina ord och tankar. Semesterns sista dagar ska jag ägna åt att jobba med manuset till det som är mitt livsverk, boken om kultur och kunskap. Jag vet inte när eller ens om den kommer att bli klar och utgiven, men eftersom det är så kunskap fungerar är det en känsla jag lärt mig leva med och uppskatta. Oavsett hur det går med boken och försöket att bli professor är jag tacksam för att jag får arbeta med kunskap, och jag lär mig massor under vägen.

Till eftertänksamhetens lov

Semestern är snart slut. En vecka kvar, sen drar det akademiska året igång. Då ska jag ta tag i bloggandet på allvar igen, men nu när vädret inte är så sommarlikt och det bara är en dryg månad kvar till valet pockar en rad tankar på uppmärksamhet. För att känna att det är semester skriver jag bara, utan någon klar och tydlig tanke om vad det ska handla om, förutom ordet eftertänksamhet. Jag ber därför om ursäkt för korrfel och bristande stringens.

Antingen skapar man regler som sen ska följas till punkt och pricka, eller också låter man människor leva sina liv och analyserar utfallet i efterhand samt drar lärdom. Det förra sättet att se på samhällsbyggande handlar om att sätta upp mål som bryts ner i delmål, det sättet att leva och tänka är motsatsen till medveten närvaro eftersom målet är viktigare än vägen dit. Låter man istället människor leva sina liv här och nu och sedan utvärderar konsekvenserna ökar medvetenheten generellt i samhället. Då blir nuet lika viktigt som kunskaperna man samlar på sig och som används dels för att leva livet fullt ut, dels för att bygga upp förståelse för hur man undviker problem.

NPM bygger på den grandiosa tanken att kultur och samhällsbyggnad, som är komplexa processer, inte alls är komplexa utan linjära och därför går att styra. Vi människor är dock inte maskiner utan biologiska kulturvarelser. När NPM blir det nya normala, det självklara sättet att organisera arbetet, politiken och vardagen får vi ett samhälle som bara fungerar i teorin, när allt går som det ska och den uppgjorda planen. Det är förödande, inte bara för kunskapsutvecklingen utan även för den sociala hållbarheten eftersom hela tankemodellen bygger på att det är någons (företrädesvis någon annans) fel om eller snarare när målen inte nås, vilket leder till att det växer fram ett syndabockstänkande där allt fler fokuserar allt mer på att inte anklagas för att ha gjort fel än att göra det som är bra.

Vad vi behöver är ett samhälle som fungerar i praktiken och ett sådant samhälle måste bygga på eftertänksamhet. NPM-samhället utgår från att vi vet allt vi behöver veta och att ledare därför är viktigare än läkare, lärare, forskare och så vidare. På sikt leder det sättet att bygga samhällen till intellektuell inavel.  Tänk på Parisavtalet om miljön som presenterades som en stor framgång, men som redan efter bara något år dels visade sig bygga på felaktiga premisser, dels inte skulle kunna nås. Dessutom hade USA lämnat avtalet som byggde på tanken om att klimatfrågan redan var löst och därför fick som konsekvens att människor började kräva av politikerna att de skulle tillgodose fiktiva behov som billig bensin, el och flygresor. Det är inte ambitiösa mål eller fina avtal som bygger hållbara samhällen och det är inte mer ledarskap och tydligare regler som skapar kritiskt tänkande och kreativa människor, tvärtom leder NPM till fördumningen som blåses under på och av de sociala nätverkens algoritmer.

Det fina med eftertänksamhet är att det endast kräver av oss att vi stannar upp och tänker efter, att vi riktar vår uppmärksamhet inåt och mot varandra och det samhälle som växer fram mellan oss i vardagen. Eftertänksamhet är ingen lösning eller någon metod utan själva vägen fram. Eftertänksamhet är en förutsättning för medvetenhet som i sin tur är en förutsättning för att kunna dra lärdom och utveckla kunskap. I ett samhälle byggt på eftertänksamhet kan och får läkare vara läkare, lärare vara lärare och alla andra får vara och göra det som förväntas av dem och deras yrkesroll. Ett sådant samhälle bygger på tillit och när något går fel drar man lärdom istället för att fördela skuld. När något bli bra drar man också lärdom, gemensamt. Ledare organiserar arbetet och tar inte åt sig äran för framgångarna som alltid är resultatet av mångas gemensamma ansträngningar.

Det går som sagt att uttrycka dessa tankar bättre, och det ska jag göra sen, i en annan text och ett annat sammanhang. Flyktlinjer handlar om att fånga tankar i flykten.