Jag minns 3

Minnena från åren i bagerivärlden vårdar jag. Särskilt lördagarna på Pettersons (bageriet som låg på Avenyn) minns jag med värme. När man väl kommit dit och hade bytt om var stämningen och tempot lugnare än på vardagarna. Arbetet var dessutom upplagt som ett beting, när ni är klara med beställningarna kunde vi gå hem. Det gillade jag. Då handlade det inte om att fylla ut tid. Det var mer som ett uppdrag och när det var utfört var man fri. 

Jag skötte ugnarna på lördagarna och det var en välkommen omväxling. Men först tog jag och min äldre kollega hand om jäsdegarna vid bageribordet, vi fixade barkis och gjorde frallor. När vi ställt in de vita bröden jäsrummet, och under tiden som vi väntade på att de frysta kaffebrödsdegarna skulle jäsa klart fikade vi. Vi satt i rummet med fönster åt Teatergatan och han berättade om ett Göteborg som inte fanns längre. Han visste allt om de gamla husen i Vasastan. Han berättade saker om min gamla bagerilärare som jag inte hade en aning om. Jag visste bara att han var son till en berömd göteborgskonditor som var känd för sina praliner som exporterades ända till Australien och USA. Han berättade också om hur sträng lärarens pappa hade varit på sin tid, hur viktigt det var med renligheten i det bageriet. När pappa konditormästaren, som ägde hela fastigheten och även bodde i huset, gick ner för att inspektera arbetsstyrkan skulle det vara så rent att han kunde återvända till lägenheten utan att behöva borsta av sig om skorna. Han berättade om en kollega som hade jobbat där och som ville ha ett wienerbröd till fikat, fast de inte fick äta någon av det som de bakade, hur han hade lagt det i konditormössan och smugglat med det till lunchrummet i källaren. Där trodde han att han var säker. Men just den dagen hade mästaren ett ärende dit ned och upptäckte tilltaget. Kollegan som aldrig svor annars försökte illustrera reaktionen som "tjuven" möttes av, men det gick inget vidare, det lät inte speciell farligt. Men så mycket förstod jag, att företaget drevs med en diktatorisk kadaverdisciplin som jag aldrig stötte på under mina år i bagerivärlden på 1980-talet. Min lärare hade svårt att leva upp till sin fars ambitioner, men vi i bageriklassen gillade honom. Han var den som initierade avslutningsresan till Danmark, som blev ett veritabelt fylleslag av vilket jag bara kan återkalla fragment av minnen. Vi cyklade till Lökken och hur det gick till utan några allvarligare skador är en gåta. När vi slutade tvåan bjöd läraren hem hela klassen till sin lägenhet i det stora vita huset i Vasastan innan vi gick till Liseberg. Längst upp bodde han i en fantastisk lägenhet. Alla i huset var släktingar till honom och pappan bodde i samma uppgång. 

"Men sonen ville väl inte ta över stället antar jag, och det kan man ju förstå, med en sådan sträng pappa", sa kollegan. "Därför las konditoriet ner på sextiotalet. Synd, för det var ett fint konditori", sa han innan det var dags att bryta upp. Jag gick till ugnen och kollegan hjälpte till i konditoriet. Tre ugnar fanns det som skulle hållas jämnt fyllda med bröd och andra bakverk. När kaffedegen; bullarna, kransarna och flätorna var färdigjästa drog jag ut vagnen och lade upp tre plåtar på bordet och sprejade degämnena med äggstrykning från den illaluktande tryckbehållaren under bordet. Sedan strödde jag pärlsocker och mandel på dem innan de lyftes tillbaka till vagnen. När detta var klart körde jag in vagnen i ugnen. 220 grader, i tio minuter för vagnen med bullar och samma temperatur fast i tjugo minuter för vagnen med kransar. Innan Wienerbröden kunde sändas in i ugnen skulle de fyllas med vaniljkräm, men de fick inte strykas för då hade en del av frasigheten gått förlorad. När kaffebrödet var färdiggräddat var barkisarna och frallorna klara i jäsrummet. Dessa fick heller ingen strykning, men väl ånga för att få en knaprig skorpa. 250 grader först och ånga i en minut, sedan sänktes temperaturen till 220 grader och sedan fick de stå i femton minuter innan spjället öppnades. Här vid ugnen var jag kung. Mitt rike sträckte sig från jäsrummet borta vid bageriet förbi de tre ugnarna och en liten bit in i packen där de varma vagnarna fick svalna. Det var cirka åtta meter brett, men bara två meter djupt och därför ganska trångt. Strykbordet låg vägg i vägg med disken. Här var det varmt och behagligt på vintern, och hett och svettigt på sommaren. Ugnsskötaren är en viktig kugge i bagerimaskineriet även om alla behövdes för att brödet skulle nå butiken i säljbart skick. Degarna måste vägas upp enligt de gamla recepten och köras enligt konstens alla regler, och de måste dessutom lämna bageribordet i ett väl avvägt tempo, så att det varken blir fullt eller tomt i jässkåpet. En väl utvecklad känsla för logistik är nödvändigt att ha om man ska klara sig. När degen nått ugnen gäller det att den som sköter den uppgiften har en känsla för när bröden har nått sin optimala jäsningsgrad och att han eller hon sedan har koll på ugnen så att brödet får en lagom nyans av brun skorpa. De får inte vara för ljusa och absolut inte för brända. Och den förmågan måste man ha i bakhuvudet, för kollegorna blir tokiga om alarmklockan ringer stup i ett. Samtidigt får man inte glömma bröden i ugnen, för då måste de vid bordet göra om allt arbete. 

Den utmaning som ugnsarbetet innebar gjorde jobbet intressant och den lilla omväxling som sysslan erbjöd var ytterligare en viktig orsak till att jag höll mig kvar så länge som jag gjorde. Hur mycket jag än ogillade jobbet så bjöd det ändå på tillräckligt många fina stunder, vid just precis de strategiska tillfällen då min tveksamhet var som störst, för att osäkerheten över ett eventuellt byte skulle anses mödan värd. Man vet vad man har, men inte vad man får. Trygghetens förbannelse som är så förrädiskt och djävulskt förförisk. Jag visste att priset jag fick betala för att uppnå känslan av välbehag med lördagarna var högt, allt för högt. 

När vi var klara med allt bröd och det mesta var färdigbakat satte vi oss och drack kaffe igen. Den sista koppen kaffe på lördagarna, som vi drack vid åtta eller niotiden beroende på hur mycket det var att göra, var väldigt speciell. Vi blev bjudna på smörgåsar som blivit över kvällen innan från caféet, med räkor, rostbiff eller köttbullar. Är man van vid lite behövs inte mycket för att man ska känna glädje. Jag är tacksam för de där minnena och för erfarenheterna jag gjorde i bageriet. 

Jakten på kostnader, uttag av vinst och anorektiska organisationer

När alla avdelningar och moment i alla organisationer förväntas bära sina egna kostnader och helst ska gå med vinst, och när vinsten dessutom skapas för att plockas ut ur verksamheten, blir organisationen anorektisk. Det står aldrig mellan att spara eller slösa. Det är bara en falsk motsättning som ställs upp för att försvara nuvarande sätt att tänka. Såväl organisationer som samhällen och människoliv kan förvaltas mer eller mindre klokt och hållbart, men aldrig genom att utgå från antingen eller, bara genom att utveckla förståelse för och förmåga att hantera både och. 

När jag kritiserar dagens syn på vinst och framförallt uttag av vinst handlar det INTE om att jag menar att alla företag ska förstatligas eller att vinstuttag ska förbjudas. Den enda vägen leder ALLTID fel och man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Långsiktiga investeringar, som idag allt oftare betraktas som kostnader både i näringslivet och i politiken, är nödvändiga. Och i en demokrati är skatt en investering som garanterar samhällets långsiktiga hållbarhet. Inte minst här under pandemin borde detta stå klart för alla. Om staten, med väljarnas goda minne, agerar som en girig företagsledare som gör allt för att hålla nere alla utgifter kommer allt fler medborgare att se på staten med misstänksamhet. USA är ett varnande exempel. Trump valdes till president dels för att han lovade att sänka skatterna (vilket gynnade de rika), dels för att många (de fattigaste) var besvikna på samhället och antingen inte brydde sig eller ville ge igen. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men tror tyvärr att han kommer att bli omvald, dels eftersom han gjorde vad han lovade, dels eftersom besvikelsen och uppgivenheten bland de som behöver staten mest har ökat under mandatperioden. Populismen är på frammarsch även i Sverige och trots att SD troligen inte blir landets största parti vid nästa val talar allt för att deras politik kommer att normaliseras allt mer. Och det är inte konstigt när samhället saknar resurser att ta tag i problemen som hopar sig. Att skylla på invandringen är en enkel och lockande tanke, det är ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. Ett alternativ på den tanken är att hålla fast vid teorin om evig tillväxt, det vill säga att sänkta skatter leder till starkare statliga finanser, vilket ännu återstår att bevisa.

Under mina år i arbetslivet har det allt tydligare utvecklats till en hänsynslös jakt mot botten och tillvaron håller på att bli ett allas krig mot alla. Jakten på vinst finns överallt och gör alla till konkurrenter, vilket vänder människor mot varandra och pressar alla till gränsen för vad man rimligen kan förväntas klara av. De som faller ifrån får skylla sig själva. Detta sätt att tänka drabbar inte bara oss människor, även förutsättningarna för liv på jorden påverkas när regnskog helt oproblematiskt anses kunna bytas mot Coca-Cola. Det är illa nog att man tänker och agerar på detta sätt i tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, men när tänkandet får fullt genomslag i utbildningssystemet och forskningen träffar, som man säger i Amerika, skiten fläkten. 

Samhällets självbild påverkas. Titta på USA där Trump går till val med slogan: Keep America Great. Vad är great med Amerika idag? En gång var det världens modernaste land; frihetens försvarare på jorden. Vad har USA idag att sätta emot Kina, som med sin kombination av kommunistisk diktatur och marknadsekonomi håller på att bli eller redan är världens mäktigaste land? Den som hävdar att Amerika är great är antingen ignorant eller lider av vanföreställningar. Yes we can, sa Obama. Han lovade ingenting och han sa redan i sitt första tal att det kanske inte skulle gå att återupprätta den amerikanska drömmen under en eller ens två mandatperioder. Förutsättningen för att lyckas är att medborgarna investerar i samhället och överlåter en del av sin makt och sina pengar till staten, som är förutsättningen för en fungerande infrastruktur samt skola och sjukvård för alla. Ett starkt försvar behövs nog, men tror man att det räcker att försvara landets gränser för att samhället ska blomstra är man mer än lovligt dum.  Självbilden är så pass förvriden idag att den som påpekar att människor mår dåligt av rådande förhållanden och vill förändra samhället genom att förespråka en mer humanistisk politik anklagas för godhetknarkande. Att skjuta budbäraren är dock ingen lösning, och väljer man att rösta på politiska partier som skyller problemen på invandrare eller vill göra det "lönsamt" att arbeta genom att försämra grundtryggheten i samhället, lever man i livsfarlig förnekelse. De enda partierna som kan sägas vara extrema i en demokrati vars ambition är att vara en välfärdsstat är partier som bortser från fundamentala kunskaper om ekonomi och människans natur samt förnekar forskarnas varningar rörande klimatet, och de blir tyvärr fler och fler, inte bara i USA utan även här hemma.

Att vi människor offrar oss själva för den heliga vinstens skull är den sak, men när sjukdomen sprider sig och drabbar även förutsättningarna för livet på jorden, finns snart inga vinster att göra och än mindre några pengar att plocka ut ur verksamheten. Corona urholkar statens finanser snabbt och det går ännu snabbare när allt fler företag går i konkurs och arbetslösheten skjuter i höjden. Mer av samma kommer inte att lösa några problem och drar vi inte lärdom av det som sker kommer nästa pandemi eller konsekvenserna av klimatförändringarna kanske att knäcka oss och vårt samhälle. Ingen vill ta emot fler flyktingar eller betala mer i skatt, men väljer man att se på världen och samhället på ett så pass begränsat sätt och tar man bara hänsyn till och bryr sig endast om sig själv, vill det till att man har pengar i överflöd, aldrig blir sjuk eller drabbas av något oförutsett.

Jag minns 2

Minnen kan väckas väldigt enkelt. Ett ord eller ett ljud räcker, för att inte tala om dofter som på tiondelen av en en sekund kan trigga en explosion av minnen. Smaker kan också förflytta en till en annan tid och plats. Fläder, till exempel, väcker massor av minnen till liv hos mig, vilka i sin tur väcker andra minnen. Jag förknippar Öland med fläder, till exempel. Jag minns hur vi cyklade runt och letade buskar vars blommor vi plockade. Mamma frös in flädersaft som vi skopade upp och la på glassen. Och när jag barndomens glassar kommer jag omedelbart att tänka på strössel och strutarna av rån i olika färger.

På andra sidan vägen från min mormors systrars hus i Ölands Skogsby, där vi bodde minst en vecka varje sommar, fanns en lanthandel. Jag minns hur jag gick till den där affären, längs raden av äppleträd på den stora tomten, med tio stora femöringar av koppar i handen. Fylld av förväntan.

Minnet av smaken av lakrits Riff har antagit närmast mytiska proportioner för mig. Det där lilla tuggummit, invirat i folie fanns i en mycket speciell mintsmak också, men är inte förknippat med samma rika mängd minnen. Jag minns hur tuggummit först löstes upp i smul i munnen och hur det sakta antog formen av ett tuggummi när man tuggat en stund.

Violtabletter har också en speciell plats bland barndomsminnena. Och solvarma smultron som plockades i vägrenen på landet. Eller omogna krusbär som jag sög på länge innan jag knäckte dem mellan tänderna och ansiktet skrynklades ihop av syrligheten.

Jag minns ljudet av svalorna i skymningen.

Det jag minns från barndommens somrar är små och till synes obetydliga saker. Stämningar, platser och människor. Visst var årets besök på Liseberg en höjdpunkt, men det var allt det andra som formade mig till den jag är.

Ju fler följare desto bättre, eller?

Den som är känd och har en plattform att tala från når ut med sitt budskap, men om plattformen byggs på och består av många följare på sociala nätverk finns en risk att man förslavas av plattformen och jakten på följare. Det beror naturligtvis på vad man skriver om och varför man skapat plattformen, men risken att radikaliseras är överhängande för alla och det krävs en stark integritet och väl utvecklad förmåga att fokusera. Anpassar man sig, om så det minsta, efter vad som når ut och röner uppmärksamhet är det ett varningstecken. Sneglar man på och blir orolig om antalet följare minskar eller om man får en kick när det stiger bör man se upp. Man kan mycket väl vara fången redan och bör kanske ta en paus för att fundera över varför man skapade en plattform från början och vem man vill vara på nätet.

Särskilt Instagram och Twitter har en tendens att radikalisera alla som jagar följare. Det är i alla fall svårt att utveckla intellektuella plattformar där. Exemplen är många på människor som startat ett konto för att sprida vettiga åsikter, men som över tid förvandlats till megafoner för allt mer extrema känslor. Nätverken fungerar så, deras drivkraft är känslor, och ju starkare känslor som väcks desto större spridning får budskapet. Är man inte vaksam är det lätt att det blir en ond cirkel.

Jag förstår lockelsen. Alla, avrundat, vill bli beundrade och framgångsrika. Och sociala nätverk erbjuder fantastiska möjligheter att bygga plattformar. Men vill man fortsätta vara sig själv kan och får ANTALET följare aldrig bli ett självändamål. Man kanske tror att man kan hantera det som händer på plattformen, men det går inte. Om ens konto drar till sig trafik noteras detta oundvikligen av nätverket och aktiviteten lockar till sig följare av olika slag, även fejkkonton som i sin tur lockar till sig fler fejkkonton och ju fler sådana konton som följer desto mer rörelseenergi utvecklas. Det spelar med andra ord en avgörande roll VEM som följer kontot.

Radikaliseringen av vissa konton är smärtsam att se eftersom allt utspelar sig inför öppen ridå. Flera kändisar har lockats av nätets möjligheter att nå ut, men gått vilse och drabbats personligen. Även om det är kontot som drar till sig följare och trafik är det en människa av kött och blod som ansvarar för det. Vissa har vittnat om självskadebeteende och menar sig ha fått betala ett högt pris för "framgången". Andra har försökt att behålla kontot men ta avstånd från åsikterna som spridits därifrån tidigare. Klokast är de som lämnar nätet och fokuserar på att knyta verkliga kontakter och värna publiken som faktiskt bryr sig om människan bakom.

Jag har känt av lockelsen och inser vilka krafter man har att göra med, men bestämde mig tidigt för att mitt bloggande och engagemang på sociala nätverk aldrig får bli ett självändamål. Det är för min egen skull jag skriver, och om någon annan får ut något av att läsa är jag oerhört tacksam. Jag vill ha kloka och omtänksamma medmänniskor i mitt flöde och som följare, vilket är svårare att locka eftersom särskilt Twitter är och fungerar som det gör. Just Twitter tar verkligen fram det sämsta hos oss människor, men det går att med hjälp av blockfunktionen skapa ett konstruktivt och intellektuellt stimulerande nätverk. Till priset av mindre trafik och färre följare går det att vara och verka på nätet utan att ens personlighet påverkas negativt, men det kräver att man är vaksam och håller på sin integritet.

Jag minns 1

Peter Englund gav för några år sedan ut en bok om vardagshistoria. Jag har inte läst den men gillar tanken och upplägget med korta minnesbilder av triviala händelser från förr. Ser det som ett experiment och vet inte vart det landar. Temat i denna den första posten i serien är minen relaterade till affärer i min barndom.

Jag vet inte när de försvann, antar att det var en utdragen process, men när jag var liten fanns det en tobaksaffär i nästan varje kvarter. Alla med sin unika blandning av olika saker. Det var spännande att öppna dörren. Lite som att träda in i olika världar. Ofta var det litet, trångt och fyllt från golv till tak med tidningar, godis och i vissa fall kläder och leksaker. Och tobak, givetvis.

Jag minns en gång i Malmö när jag gick till en tobakshandlare i kvarteret bredvid mormors hus och hur jag där hittade billiga klistermärken av tyg som gick att fästa på jackan. Lyckan över upptäckten var trivial, men den förväntan om upprepning som fyllde mig gjorde varje nytt besök i en tobaksaffär spännande.

Jag minns när jag köpte Fantomen för första gången. I och för sig inte i en klassisk tobaksaffär, men en liknande butik. Det var i Malmö. Jag skulle åka tåg hem ensam och ville köpa något att läsa. Något nytt tänkte jag, något lite mer vuxet än Kalle Anka. Utbudet av tidningar för barn var rikare då. Något hos just Fantomen slog an en ton. Tidningen var svartvit och han var ingen superhjälte. Osäker på om jag har kvar den där första tidningen, men den blev början på en längre relation och jag förknippar just den serietidningen med just Malmö. Ofta var det dubbelnummer i samband med loven då jag åkte till mormor. Särskilt de historiska berättelserna i Fantomen fångade mitt intresse, och hans hemliga grotta triggade fantasin. Inte så att jag lärde mig en massa, men lusten att lära väcktes. Fantomen öppnade dörrar och visade vägen. Och allt började i en anspråkslös tobaksaffär.

Tobaksaffärerna var något helt annat än dagens spelbutiker eller Seven Eleven och Pressbyrån som idag dominerar, och väl är orsaken till att tobakshandlarna försvann, eller om de utnyttjade tomrummet som uppstod? Pressbyrån fanns visserligen även när jag var liten, men det var oftast en lucka i väggen, där det framförallt såldes tidningar. Det trista med kedjor som allt mer dominerar handeln och stadsbilden är att har man sett en har man sett alla. Även om man åker utomlands är skillnaderna minimala, vilket utarmar upplevelsen. Vardagen blir allt mer utslätad. Ibland tar jag mig till en invandrarbutik för att uppleva variation och återknyta kontakten med barndomen.

Godhet är ingen drog

I ett samhälle där ordet godhetsknarka ingår i vardagsspråket är det bara en tidsfråga innan man börjar tala om människor i termer av volym, och därifrån sluttar det brant utför. Det är så som totalitära samhällen växer fram, underifrån och ett litet steg i taget. Kanske känner du inte igen dig? Bevisa att det är så, skriker en del ut på nätet. Båda reaktionerna är helt naturliga. Kritikerna mot en human flyktingpolitik lutar sig nämligen mot fakta. Problemet är att de saknar kunskap, bryr sig föga om bildning och vet ingenting om vishet. De gör bara vad de kan för att bevara Sverige "svenskt". Jag skriver det inom citationstecken, för det är ett av de mest mångtydiga begrepp som finns. Sverige är ett land och alla som bor där sätter sin prägel på kulturen.

Hur hamnade vi här? Hur kom godhet att uppfattas som någon negativt? Kanske för att alla vet att man ska hjälpa sina medmänniskor, särskilt om de befinner sig i nöd. Underlåtenhet att hjälpa flyktingar är liksom egoism och rasism betraktas av de allra flesta som tecken på ondska. Därför hänvisas till fakta, för att övertyga allmänheten om att vi inte har råd eller att det inte går att leva upp till FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Med hjälp av siffror och statistik går det att "bevisa" att godhet inte fungerar, trots att alla kloka och bildade människor inser att det kommer an på viljan. De som anklagar andra för att vara godhetsknarkare säger sig vara realister, vilket är ett annat sätt att med hjälp av iskall rationalitet visa att man inte är ond.

Det går inte att både ha kakan kvar och äta den samtidigt. Väljer man att inte hjälpa, att vända bort blicken eller fara ut med olika typer av anklagelser är det ett medvetet val man gör. Då är man per definition ond. Och ondska är en verkligt farlig drog, för den tar sig förs in i hjärnan och förvrider tankarna på den som drabbas och sedan förtär den kroppen inifrån. Ondska är som ett virus som förvränger synen och får kontroll att se ut som frihet och krig som fred. Ondskan kommer krypande. Det börjar som en liten obehagskänsla i magen, sen påverkas språket och därefter personligheten. 

Enda vaccinet mot smittan är att vägra acceptera nysvenska ord som godhetsknarka, skäggbarn och att bjuda motstånd när man börjar tala om volymer, vilket är att avhumanisera människor som har precis samma behov som du och jag och alla andra av trygghet. Alla som kommer hit är kanske inte helt igenom goda, men det är inte vi som lever här i Sverige heller. Majoriteten är det dock, och de vill precis som de flesta svenskar göra rätt för sig. Hävdar du att någon kommer till Sverige är bidragens skull vill jag se bevis på det, och jag godtar inga anekdoter eller vandringssägner, särskilt inte av någon som säger sig vara realist och utgå från fakta. Kan du inte finna några bevis har du två val: Antingen accepterar du att du är cynisk, eller också korkad. Och vad du än väljer är det du som utgör hotet mot vårt samhälle, inte vi som gör vad vi kan för att hjälpa och leva upp till våra etiska ideal, även om det kostar på. 

Folkhälsomyndighetens dilemma

En av de viktigaste demokratifrämjande insikterna är att det är enkelt att vara kritisk, men svårt att axla ansvar. Kritikern kan driva sin linje med stöd i noga utvald forskning och kan välja var hen ska sätta in stöten, utan att behöva ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Via debattinlägg och intervjuer i radio och TV samt på sociala nätverk kan den som är kritisk föra fram sina argument och ställa ansvariga till svars, alternativt misstänkliggöra. I kritikerns positionen är det lätt att framstå som ansvarsfull, just på grund av att hen INTE har ansvar. Och det är allmänt bekant att kritik alltid uppfattas som mer seriöst än beröm och bifall. Just därför borde man alltid kräva mer av kritiker än av de på vars axlar ansvaret faktiskt vilar.

Verkligheten är komplex. Det är därför forskning inte kan bevisa något, bara falsifiera. Men samhället och allmänhetens intressen måste ända förvaltas på bästa sätt. Det är en paradox och ett dilemma, vilket kräver respekt från alla håll, både från ansvariga och kritiker. Ansvariga måste förankra sina beslut i bästa möjliga kunskap och beprövad erfarenhet. Men det faktum att besluten som tas alltid går att kritisera, eftersom det alltid finns studier som kan användas som utgångspunkt för ifrågasättande, måste kritikerna respektera och inte anföra som skäl för sin kritik. 

Kunskap utvecklas på det sättet, i en levande diskussion och genom att forskningsresultat hela tiden granskas kritiskt. Fast det går inte att driva en myndighet med ansvar för befolkningens hälsa på det sättet, den skulle aldrig kunna ta några beslut om någonting. Folkhälsomyndigheten har alltså ett omöjligt uppdrag eftersom de har ett ansvar att skapa tydliga riktlinjer och ta fram vetenskapligt grundade underlag för regeringens strategi för att hantera smittan som hela mänskligheten brottas med. Myndigheternas ansvar är att agera, vilket är svårt eftersom vi lever i en komplex och snabbt föränderlig värld där vetenskapliga underlag sällan är otvetydiga. Kritikerna har däremot inget annat ansvar än att framstå som trovärdiga i allmänhetens ögon, vilket alltså är hur enkelt som helst. 

Många verkar tro att kritikens relevans kommer an på hur indignerad man är, och om ansvariga inte svarar på kritiken snabbt nog eller på det sätt som kritikerna menar att kritiken måste bemötas ser vissa det som skäl att haka på och sprida misstänksamhet mot ansvariga. Detta är själva sinnebilden för dagens förödande debattkultur, som inte vara drabbar Anders Tegnell, utan alla myndighetsutövare och även regeringen. Jag försöker ihärdigt lansera ordet oppositionsindignation för att beskriva den för demokratin fullkomligt förödande synen på kunskap som ligger till grund för kritiken som nu riktas mot FHM.

Så länge ingen granskar och ställer kritikerna till svars för deras kritik, alternativt att kritikerna tar sitt ansvar och visar förståelse för komplexiteten i myndigheternas hopplöst svåra uppdrag är och kommer demokratin att vara satt under press, vilket den inte är skapad eller tål att utsättas för under någon längre period.