Dagens bild: Pressfriheten utmanad inifrån

Det fanns en tid när medierna spelade en viktig roll i granskningen av samhällets makthavare och försvaret av yttrandefriheten. Idag håller den uppgiften på att tappats bort och tidningsutgivning liknar allt mer vilket företagande som helst, vars mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är svårt att säga vad som hönan och ägget, men ägarna av medierna är idag mäktiga ekonomiska aktörer i samhället, alltså betydande makthavare som borde granskas lika noga som alla andra makthavare. Detta ligger dock inte i mediernas intresse och därför finns anledning till oro. 

Även om många människor inte bryr sig särskilt mycket så behöver demokratin medierna (i dess klassiska form, som en kritiskt granskande instans) och därför är det minst sagt olyckligt om medierna inte tar den uppgiften på största allvar; för vem ska granska makten om medierna själva är en del av den, och hur kan samhället skyddas mot medieföretagens försvar av både egna och andra makthavares ekonomiska intressen? Allt och alla hänger ihop och ingen kan tvinga någon till något; det är demokratins dilemma. Kunskap om och förståelse för just det är därför viktigare än något annat. Skolans roll är i den situation vi nu befinner oss i viktigare än någonsin, men olyckligtvis är stora delar av skolverksamheten idag privatiserad och liksom medierna ägd av mäktiga kapitalintressen. Skattebetalarna och konsumenterna har makt, men till skillnad från ägarna av medierna, skolkoncernerna och andra, ofta multinationella företag, är den den makten utspridd och som enskild är det omöjligt att göra något åt situationen. Skolan och kritiskt granskande medier som tar ett bildningsuppdrag på allvar skulle kunna skapa kunskap och förståelse, både för komplexiteten och svårigheterna samt möjligheterna och vinsterna med att värna demokratin.

Blickar vi bakåt och tittar på historien kan vi lära oss en massa av Lars Johan Hierta (grundare av Aftonbladet 1830) som kämpade för pressfriheten i en tid när den inte var självklar. Hans kamp byggde på ideal som borde vara gångbara än idag. Jag läser på Wikipedia:

Han var inriktad på att göra grundlagarna till en sanning i livet, att väcka folkets vilja till ett större deltagande i samhällsarbetet, att för detta skapa bättre former än ståndsrepresentationen samt att så snart som möjligt skapa stöd och ledning för en tidning som representerade de liberala strävandena som fanns inom alla samhällsklasser i landet.

Krigets första offer är sanningen, brukar man säga. Idag håller sanningen dock på att utvecklas till en förhandlingsfråga där den starkes rätt råder. Och medierna som tidigare tjänade pengar på att granska makten och värna demokratin och öppenheten tjänar idag olyckligtvis mer pengar på att underhålla människor genom att ge dem vad de vill ha, inte vad de behöver.

Ovanstående tankar var det första som dök upp i huvudet på mig när jag såg dagens bild.

Bild: Ajan

Jag har inte för avsikt att tolka bilderna eller uttala mig om vad de betyder egentligen. Jag sätter ord på mina tankar och överlåter till läsaren att acceptera eller tänka själv och modifiera eller reagera. Jag ser en galen general framför en exekutionspatrull redo att skjuta på journalisten som skriver om konflikten. Tänker på Martin Schibbye och Johan Persson som med risk för sina egna liv begav sig in i Etiopien för att skriva om diktaturens offer, men jag tänker samtidigt på Fox News i USA eller reklamkanalerna här hemma. Media är ett mångfacetterat begrepp och gränserna mellan det ena och det andra är flytande. Journalister kan vara hjältar som arbetar på folkets, demokratins och det öppna samhällets uppdrag och med långsiktig hållbarhet som mål. Eller så kan de vara kändisar med makt över medborgarnas liv, som bara bryr sig om sig själva. Journalister kan också liera sig med makten, vilseleda medborgarna och undergräva demokratin.

Mitt första intryck av bilden var just tanken om att sanningen är krigets första offer, men när jag tänkt några varv kring ämnet kan bilden lika gärna tolkas som att medierna spelat ut sin roll och bör ställas till svars för sin underlåtenhet att ta det granskande uppdraget på allvar. Samhället och demokratin klarar sig utan medierna, men bara om någon annan tar på sig det granskande uppdraget. Medierna klarar sig dock inte utan det öppna samhället och medborgarna, inte i längden i alla fall efter som diktatorer brukar vilja kontrollera pressen, just eftersom de har potential att granska makten och sprida samhällsviktig information till folket.

Ringrostig men fylld av tillförsikt

Idag håller jag terminens första föreläsning, om kunskaps- och vetenskapsteori, på engelska och för doktorander. Jag ser verkligen fram emot dagens övningar. Jag får ju tala om det jag tycker är allra roligast, viktigast och mest stimulerande. Ändå vaknade jag med en liten känsla av obehag. Det har ingenting med föreläsningen att göra utan handlar om att jag inte får fokusera fullt ut på det jag ska säga och göra tillsammans med studenterna. Mitt arbete som lärare störs av en massa krav och måsten som jag har svårt att förstå varför jag måste ägna tid och energi åt. Tänka, skriva och tala inför publik om saker jag är intresserad av är stimulerande och något jag aldrig kan få för mycket av, men allt som ryms inom begreppet New Public Management har jag svårt för. Allt som stör arbetet med och tar fokus från kunskapen och lärandet reagerar min kropp på med obehag och känslor av stress. Vore KUNSKAPEN i centrum hade det sett annorlunda ut. Om utbildning inte var en mål- och kvalitetssäkrad verksamhet som bygger på falska löften om att lärande är något man får och går att kontrollera, istället för något man gör tillsammans med andra intresserade för att utveckla kunskap, hade stressen bland lärare minskat och sjukskrivningstalen gått ner; det är jag övertygad om.

Det var nu inte detta jag tänkte skriva om, men det var vad som kom upp i huvudet så fort jag började tänka, därför får det stå kvar; som en illustration till min vardag som lärare och vilka problem jag brottas med. Själva föreläsningen är oproblematisk, och resten av bloggposten handlar om den. Skrivandet ser jag som ett sätt att samla tankarna och förbereda mig det jag ska säga. Förr om åren har jag kommit in och hållit i några föreläsningar, i år ska jag ansvara för det mesta av innehållet vid sex tillfällen och sedan även hålla i examinationen. Följande förhållningsregler har jag att hålla mig till:

Learning outcomes

After completing the course, students should be able to:

• demonstrate sound knowledge of the central research questions and viewpoints relating to epistemology and the theory of science.
• account for fundamental similarities and differences between the various scholarly traditions as well as the relationship between the theory of science and choice of methodology.
• demonstrate knowledge of and the ability to reflect upon ethical concerns relating not only to the protection of the individual but also respect for human life, and show scientific probity when carrying out research.
• demonstrate the ability to analyse, present, review, and discuss scholarly material.
• demonstrate knowledge of academic conventions and routines for quality assesment.

Det är en olycklig skrivning, för ingen kan naturligtvis garantera att någon annan verkligen behärskar allt som listas i kursens lärandemål. Lärande går inte att styra och dessutom är punkterna öppna för tolkning. Jag var positivt inställd till Bolognareformen när den presenterades, men som det utvecklats blir jag bara mer och mer tveksam. Innan Bologna beskrev kursplanerna innehållet på kursen, det vill säga vad studierna skulle handla om. Idag ser det ut som ett löfte om vad man kan efter att man gått kursen. Det är inte så det ska tolkas, men det är så det fungerar i praktiken för väldigt många studenter och det är svårt för mig som lärare att beskriva skillnaden och förklara varför vissa inlämningar får underkänt. Nåväl, jag räknar med att doktoranderna förstår; särskilt som många av dem arbetat många år som lärare innan de blev doktorander.

Känslan av obehag, eller jag känner mig snarare obekväm liknar resfeber, och den kommer sig av att jag äntligen får tala om det jag själv brottas med, för studenter som jag inte behöver förenkla saker och ting för. Vi bör kunna mötas som jämlikar kring kursens innehåll och böckernas teman. Idag ska jag introducera helheten och tala om kriterier för sanning, men för att fortsättningen ska kunna bli så bra som möjligt måste jag också lyssna på studenterna och deras respektive projekt. De kommer från skilda ämnen: pedagogik, informatik och ingenjörsvetenskap. Det är en stimulerande utmaning i sig och jag har fått möjlighet att läsa böcker om ämnen som ligger utanför mitt eget område. Kursens upplägg och studentgruppens sammansättning skapar förutsättningar för det ömsesidiga lärande och gemensamma kunskapsproduktion som jag vill vara del av.

Vi ska tala om ontologi, om verkligheten så som den ser ut och tas för given i respektive ämne och avhandlingsprojekt. Självklart går det inte att nå den, men ambitionen är att få studenterna att börja tänka på den. Verkligheten är en STOR fråga utan givna svar, och just därför viktig att reflektera över för alla som har som yrke att skapa kunskap. Det går inte att tala om epistemologi utan att ha en uppfattning om vad kunskapen ska användas till och vad den handlar om. Jag har som ambition att få studenterna att börja reflektera över sina respektive ämnens tysta förgivettaganden. Kunskap är som bekant till stor del kultur, och den hoppas jag att vi ska kunna diskutera och att diskussionerna ska leda till en ökad förståelse för det vetenskapliga hantverket.

Lite vetenskapshistoria kommer vi att gå igenom. Kontroverserna mellan empirister och rationalister under 1700-talet är en bra utgångspunkt för reflektion över var kunskapen man som forskare söker faktiskt finns. Genom att rikta blicken mot historien och den vetenskapliga revolutionen får man perspektiv på vardagen inom det egna ämnet och inser förhoppningsvis att vetenskap inte är en uppsättning regler som bara utförs inom ramen för ett begränsat sammanhang inom en väl definierad disciplin. Kunskap är på riktigt och en allvarlig fråga, inte alls den formalitet som den kommit att uppfattas som på många håll inom dagens akademi.

Bruno Latour finns med på ett hörn eftersom vetenskapskriget på 1990-talet är viktigt att få med, alltså kontroverserna mellan forskare som verkar inom den positivistiska traditionen och forskare inom den hermeneutiskt, konstruktivistiska traditionen; en kontrovers som fortfarande pågår. Jag ska även tala om begreppet aktör och svarta lådor, återigen för att presentera verktyg att tänka med för att få perspektiv på den egna verksamheten.

Etik är ett viktigt moment på kursen också, och det ser jag som ytterligare en övning i förmågan att hantera frågor utan givna svar. Etiken går hand i hand och är samma andas barn som kunskapen, och kan man hantera det ena kan man hantera det andra. Kunskapen står verkligen i centrum för mina delar på kursen och det är jag enormt tacksam för. Och nu när jag fått skriva av mig lite och det närmar sig kan jag bortse från allt fler störmoment och fokus riktas mot innehållet och det jag ska ta upp. Det är så jag fungerar, och det är delvis därför jag bloggar.

Lärande, som en integrerad del av livet och vardagen

För att studierna på högskolan ska kunna bli framgångsrika, det vill säga leda till verklig kunskap och fördjupad förståelse går det inte att isolera lärandet till tentapluggande och schemalagd undervisning, det måste vara en INTEGRERAD del av och en inställning till livet och vardagen. Samma gäller för kunskapssamhällen som inte handlar om vad några få experter eller excellenta forskare kan och vet, utan om vilket värde befolkningen som helhet sätter på kunskapen och i vilken utsträckning den faktiskt används och får genomslag i samhället som helhet och i människors vardag.

Utbildning är inget man får eller något man gör under en begränsad tid, det är en livslång och högst komplex process. Därför är talet om att vi måste korta tiden som studenter befinner sig i utbildning och alla försök att effektivisera eller förenkla studierna på högskolan förkastligt. Idag fokuseras ALLDELES för mycket på (rättvisa) betyg, (tydliga) resultat och (snabba) svar, och på tok för lite på kunskapen som sådan, dess användning och funktion. Kunskapens komplexitet förnekas och lärande betraktas som en komplicerad verksamhet som går att bryta ner i delaspekter som behandlas var för sig, och resultatet antas sedan leda till den kunskap som behövs.

När frågor uppstår genomförs riktade sökningar efter svar på specifika frågor, gärna med hjälp av digital teknik som är överlägsen människan på att söka och bearbeta information. Det verkar logiskt och aldrig tidigare i mänsklighetens har det funnits så mycket information, så lättillgängligt. Givetvis är det bra, viktigt och självklart måste möjligheterna användas, men förenklar man allt för mycket och reduceras komplexiteten spelar det ingen roll hur exakta svar man hittar eftersom kunskap är något annat än fakta och svar på frågor. Kunskap kräver mycket mer av öppet sökande efter förståelse för sammanhangen där frågorna uppstår och svaren är tänkta att användas.

Kunskap är ÖVERFLÖD och därför måste målet med ALL högre utbildning vara bildning. Läser man taktiskt och fokuserar på tentan når man visserligen resultat, men kunskapsutvecklingen blir lidande. Och om lärare för väntas dela ut instuderingsfrågor, förklara vad som är viktigt eller svara på frågor är de inte LÄRARE. Om studenter och lärare inte möts i och finner SÖKANDET efter kunskap stimulerande, och om vägen mot examen betraktas som en transportsträcka kan studierna på högskolan aldrig sägas vara HÖGRE.

Dessa påståenden kanske uppfattas som påflugna eller kontroversiella. Vem är jag att tala om för andra hur de ska tänka och göra? Uppenbarligen går mina tankar på tvärs mot den rådande utbildningsdiskursen, men jag blev inte forskare eller lärare för att okritiskt följa med strömmen. Jag inledde studierna på högskolan, bedrev doktorandstudier och blev lärare samt fortsatte forska för KUNSKAPENS skull. Lärande är inte ett arbete för mig, utan en integrerad del av livet som helhet. Jag läser, skriver, lever och andas LÄRANDE. Jag skaffade mig inte en utbildning för att uppnå andra mål i livet, det var för kunskapens skull och för möjligheten att STUDERA jag sökte mig till högskolan och det var därför jag stannade kvar.

Jag är enormt tacksam för att jag betrotts ansvaret som det innebär att undervisa och forska, det vill säga att bli lyssnad på och tagen på allvar. Mitt arbete är inte ett arbete utan snarare en livstil. Jag tar ledigt ibland för att vila, träna eller umgås med vänner; men lärandet pågår hela tiden och överallt, även när jag sover, tittar på TV, läser skönlitteratur, mediterar eller bara stirrar ut genom tågfönstret på vägen till min arbetsplats. Hemma omges jag av böcker och både de jag läst och de som ännu inte blivit lästa samt böckerna som aldrig kommer att läsas hjälper mig fram i sökandet efter kunskap och strävan efter bildning. Jag vill aldrig bli färdig och tror inte jag kan allt jag behöver kunna. Kunskap är mitt liv och lärande mitt sätt att leva.

Jag söker inte svar, jag ägnar all min tid och möda åt att lära och utvecklas som människa och samhällsmedborgare. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att värna livet på planeten jorden, dels eftersom vi är en integrerad del av livet här, dels för att jorden är den ENDA platsen i hela universum där människor kan leva fullt ut som MÄNNISKOR. Med stöd i allt jag lärt och vet och kan ser jag vårt moderna, västerländska sätt att tänka, leva och agera som ett hån mot kunskapen och tidigare generationers lärare, forskare och bildningssträvande människor. Vårt sätt att leva och vårt sätt att se på oss själva och meningen med livet är fullkomligt förkastligt. Kunskapen och bildningen jag värnar erbjuder inga enkla lösningar, men om fler väljer att göra lärandet till en integrerad del av livet och tillvaron finns det hopp.

Jag väljer att tro på människan och kunskapens kraft, inte för att det finns några hoppfulla tecken på någon vändning utan snarare tvärtom. Just för att det ser mörkt ut och eftersom kunskapens roll i samhället utarmas mer och mer och bildning idag betraktas som något förlegat och mossigt, (vi har ju datorer) VÄLJER jag att tro på människan, framtiden och att det bästa inte hänt än. Framtiden går inte att kontrollera, men blir till genom de val som människor gör i vardagen. Kunskap och förståelse för tillvaron nås genom att leva i den och vara nyfiken på den och dess tillblivelse. Den tanken fyller mig med hopp, för dumheten, kortsiktigheten och egoismen är återvändsgränder, men den som en gång valt kunskapens väg kommer aldrig att vilja lämna den. Förr eller senare kommer dessa insikter att bli aktuella och uppmärksammas igen. Jag väljer i alla fall att tro det, eftersom alternativet är att ge upp och överge alla kunskaper och den grad av bildning jag genom åren uppnått. Mitt liv får mening genom sökandet och när lärande är en integrerad del av tillvaron.

Om den fatala kombinationen av privata vinstintressen och betyg

Några saker vet vi. Betyg är inte en exakt vetenskap. Oavsett hur väl genomtänkta kriterierna för respektive betyg är och trots att det finns en tydlig progression i skrivningen så är och kommer betyg alltid att bygga på en bedömning av det underlag som finns. Och bedömningar bygger på tolkningar som alltid är mer eller mindre subjektiva. Detta är nu inget problem, bara ett påpekande av fakta. Det är så här det fungerar, så här det alltid har fungerat, och även om jag personligen menar att man borde avskaffa betygen helt ser jag i grund och botten inga allvarliga problem med dem. Vad jag däremot har problem med är dels vilken betydande roll betygen spelar i antagningssystemen till olika utbildningar, dels att betygen, trots att det finns forskningsstöd för att betygsinflation är ett utbrett problem, betraktas som en objektiv representation av elevernas faktiska kunskaper.

Givet allt vi vet är det djupt olyckligt att bygga systemet för fördelning av platser på gymnasiet och universitetet på betyg. Kunskapen måste placeras mycket tydligare i centrum för skolan och den högre utbildningen! Den väg Sverige slagit in på leder i helt fel riktning.

Detta att dagens skola delats upp i en kommunal och offentlig del samt en privat och att reformen sägs handla om valfrihet är stötande. Valfrihet för vem? Är det valfrihet rörande pedagogiska metoder man vill erbjuda finns andra vägar att gå än att förvandla skolan till en marknad och bjuda in så kallade riskkapitalister (de innebär ingen som helst risk att driva en skola med skattemedel) med vinstintressen. Inte ens vinstuttag är egentligen ett problem, men det blir ett problem när olika skolor drivs enligt olika principer, där vissa kan hindra insyn i verksamheten med hänvisning till företagshemligheter och andra tvingas vara helt transparenta. Problemet är att skolor idag konkurrerar med varandra istället för att samarbeta. Högt betygsgenomsnitt har visat sig vara en framgångsfaktor i jakten på elever och pengar, därför är det inte det minsta förvånande att lärare i grundskolan och på gymnasiet vittnar om att det utövas påtryckningar på dem om att vara "generösa" när de sätter betyg, eller att lärarna på högskolan oroas över sjuknade förkunskaper och bristande förståelse bland studenterna om vad högre, kunskapsfokuserade studier innebär.

Ska betyg kunna fungera som sorteringsmekanism i utbildningssystemet måste grundskolan och gymnasiet sträva efter likvärdighet, och det kan bara  uppnås om alla skolor drivs efter samma organisatoriska principer. Det räcker inte att man arbetar efter samma läroplan, för den bygger ännu mer än betygen på tolkningar och fungerar dåligt som underlag för utvärdering av verksamheten. Enda sättet att möta osäkerheten som finns inbyggd i systemet med betyg är att låta lärarna verka i ett system där de ENDAST fokuserar på undervisning och bedömning av elevernas prestationer. Förtroendet för systemet bygger på att det ALDRIG finns någon som helst tvekan om att lärarnas bedömning bygger på ett bra underlag. Bara misstanken om att andra intessen än kunskapen skulle kunna påverka bedömningen är skäl nog att överge experimentet med att låta vinstdrivande aktörer driva skolor med offentliga medel. Med extern bedömning av elevernas kunskaper skulle det möjligen kunna fungera, men det är både kostsamt och bygger liksom nuvarande betygssystem på subjektiva tolkningar.

Hur kunde vi hamna där vi är? Sverige hade en gång i tiden ett av världens mest ansedda skol- och utbildningssystem. Sedan blev skolan ett sätt för politiker att profilera sig och plötsligt var det inte KUNSKAPEN som stod i centrum längre, utan andra intressen. På det sättet förlorade läraryrket sin forna glans och lärarna sin status, och därifrån började det luta brant neråt. Idag betraktas lärare som ett särintresse och kunskapen som en formalitet. Och ingen torde vara förvånad över att möjligheten att göra vinst på att driva skolor försvaras till varje pris, dessutom av mäktiga aktörer med stort inflytande. Det är så vi människor fungerar. Kunskapen är svår att förstå och ännu svårare att hantera. Hur kunde vi vara så aningslösa att vi försatte oss i den situation vi nu befinner oss i? Hur kan vi låta förfallet av skolan och utarmningen av kunskapen fortgå, år efter år?

Forskningsresultat är inte samma sak som kunskap

Forskningsprojekt leder alltid fram till någon typ av resultat, men det är olyckligt och ibland till och med farligt att förväxla detta med kunskap, eftersom den alltid kräver tolkning. Vad olika studier visar och vad vi vet är två olika saker. Kunskap är inte samma som sanning, och forskningsfrågor kan inte avgöras en gång för alla. Vetandet förändras hela tiden och står alltid i relation till verkligheten som beskrivs och som forskarna försöker förstå. Lyssnar man bara på en forskare åt gången låter det ibland som om forskningen redan vet allt vi människor behöver veta, men så fort man lyfter blicken och lyssnar på fler forskare blir bilden mer nyanserad. Och lyssnar man på vissa politiker låter det ibland som om man menar att forskning fungerar på samma sätt som produktion av bilar och att uteblivna svar eller osäkra resultat är ett handhavandefel eller ett kontraktsbrott. Dessa villfarelser bottnar i en orimlig kunskapssyn som sprider sig i samhället och hotar att underminera demokratin.

På vissa områden formerar sig olika forskare i läger och det enda man är överens om är att man inte är överens. Det är så det ser ut i akademin eftersom verkligheten ser ut och fungerar på det sättet. Vi människor måste anpassa oss efter sakernas tillstånd, inte leta efter syndabockar när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Istället uppfattas osäkerheten allt mer som ett problem för forskningen som har allt tydligare krav på sig att allt snabbare och mer effektivt komma fram till tydliga svar på frågorna som politiker, företagare och allmänheten har. Efterfrågan på snabba och säkra svar ökar, särskilt på områden där komplexiteten är stor (som på skolområdet, kriminalitet eller klimatet). Det är en oroande utveckling, särskilt som många forskare själva saknar överblick och varken kan eller hinner skaffa sig perspektiv till resultaten av sin egen forskning. Allt fler jagar allt mer ihärdigt från projekt till projekt, och lämnar efter sig en flodvåg av säkra, peer-reviewade artiklar där man presenterar resultat som sällan ifrågasätts eftersom ingen kan bygga en vetenskaplig karriär på att försöka falsifiera någon annans resultat. Och konkurrensen om medel är dessutom stenhård och alla uttryck för tvekan blir till konkurrenshinder.

Tvärsäkra påståenden som sägs bygga på forskning bör alltid tas emot med försiktighet. Och det går aldrig att tala om forskare eller forskning utan hänsyn tagen till vad man forskar om. Det är VERKLIGHETEN som avgör vad som fungerar, inte forskarna, politikerna eller företrädare för näringslivet. Alla verkliga kunskapssamhällen vilar på en stabil grund av ödmjukhet och förståelse för komplexitet samt förståelse för tillvarons oöverblickbara komplexitet och framtidens fundamentala öppenhet. Skolan och lärarna är navet i kunskapssamhället, eftersom det är där som förutsättningarna för förståelsen för vad som går att veta skapas. Skolan och den högre utbildningen informerar inte elever och studenter om aktuella forskningsresultat, man arbetar med lärande, skapar kunskap och utvecklar förmågan att tänka kritiskt.

Kraven på skolan om att den måste bli mer effektiv och evidensbaserad är ett tydligt och djupt skrämmande tecken i tiden, på att grunden för kunskapssamhället håller på att vittra sönder. Och det som är så skrämmande är att det därifrån dels stupar brant neråt, dels kommer att ta lång tid och kosta massor med pengar att återupprätta kunskapen och skapa förutsättningar för det lärande och den forskning som mänskligheten och demokratin är i desperat behov av.

Utbildning kan inte effektiviseras, bara optimeras

Alla pengar som samhället lägger på skola och utbildning ska i möjligaste mån gå till kunskap, det måste vara utgångspunkten för all skol- och utbildningspolitik; annars handlar poltiken och organiseringen av skolan och utbildningen om något annat än just KUNSKAP som är målet med all utbildning. Talet om effektivisering bygger på ett fatalt feltänk och en helt orimlig syn på kunskap och lärande. Skolan producerar inte resultat, den skapar förutsättningar för lärande och utveckling av kunskap. Det går inte att lära sig snabbare och därför leder alla försök till effektivisering till att pengar och därmed möjligheter försvinner från verksamheten samtidigt som tiden krymper.

För att en skola och högre utbildning värd namnet ska kunna växa fram måste målet vara att förvalta medlen som samhället investerar i verksamheterna på bästa möjliga sätt. Blir det ett överskott ska det därför oavkortat gå tillbaka in i verksamheten, för att där skapa bästa möjliga förutsättningar för lärande. Vinstuttag är ett hån mot allt vad lärande och kunskapsutveckling heter eftersom det antingen dränerar verksamheten på pengar eller visar att samhällets kostnader för utbildning kan sänkas utan att resultatet påverkas. Möjligheten att göra vinst på att bedriva utbildning tar fokus från skolans roll i utvecklingen och värnandet av demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, och borde därför inte vara tillåten. Ägarna av vinstdrivande skolor talar ofta om sin kompetens och excellens, men lärande uppstår och kunskap utvecklas i klassrummet och i samspelet mellan LÄRARNA och ELEVERNA, under ledning av engagerade och kunniga rektorer.

Konsekvensen av dagens skolpolitik är att skolor konkurrerar med varandra, i första hand om vem som kan locka flest elever och i andra hand om vem som kan locka elever som redan är motiverade och har stöd hemifrån (eftersom dessa elever kostar mindre att slussa genom systemet), för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Privata friskolor ägda av riskkapitalister har dessutom och otroligt nog tilldelats konkurrensfördelar i form av möjligheten att välja elever och även kunna hänvisa till företagshemligheter för att undgå kritisk granskning av verksamheten. Kunskapen är LÅNGT ifrån centrum i dagens skola och det är ett problem som växer för varje år, i takt med att minnet av hur det en gång var, när svensk skola var ett föredöme i världen bleknar. Friskolorna talar om hur nöjda elever och föräldrar är och hänvisar till betygen som ofta är bättre, men kunskap går inte att mäta på det sättet.

Skolor ska samverka för kunskap, inte konkurrera om elever för att generera vinst till ägare. Endast om alla (rektorer, lärare, elever och deras föräldrar, politiker och medborgare) samarbetar för kunskapsutvecklingen i samhället som helhet, kan ett kunskapssamhälle växa fram. Egoismen och kortsyntheten som idag är inbyggd i utbildningssystemet är förödande eftersom fokus riktas mot annat än det skolan ursprungligen skapades för. Dagens skola motverkar med andra ord lärande och utveckling av kunskap, och det faktum att ansvaret för situationen och problemen som organiseringen av skola och utbildning leder till läggs på lärarna är inget annat än skandal. Betänk att det saknas lärare dag, att läraryrket har låg status och att det är lätt att komma in på lärarhögskolan. Det borde vara en varningsklocka, men eftersom allt fokus riktas mot "kunderna", betygen och ekonomin viftas problemen bort och kunskapens kvalitet i samhället som helhet utarmas.

Utbildning och lärande kan och bör OPTIMERAS, vilket handlar om att göra det bästa och mesta möjliga av den tid och de resurser som samhället satsar på skolan. Lärare och elever måste kunna känna sig trygga och få arbetsro, och det får man inte om det kravet på effektivitet hänger över en och kostnaderna hela tiden sänks och tiden minskar. Stress är förödande för lärande och den som känner sig pressad att producera resultat kan inte ägna hela sin tid och all sin uppmärksamhet åt undervisning eller lärande.

Vem ska jag som statligt anställd vara lojal mot?

Som fast anställd högskolelärare och forskare får man ofta höra att man arbetar på skattebetalarnas uppdrag och att vi har ett ansvar att använda pengarna så klokt som möjligt. I praktiken betyder det oftast att hålla nere kostnaderna genom effektiviseringar, vilket vi också tvingas till när högskolorna inte får full kostnadsteckning för löneökningar och andra fasta utgifter som verksamheten genererar. Även om det saknas grund för det tas det för givet att det går att effektivisera utbildning och forskning och vi lärare och forskare förväntas vara lojala mot besluten som tas. Verksamheter inom många andra områden går att effektivisera, men hur skyndar man på lärande och ökar genomströmningen? Det finns bara ett sätt; att låta lärarna utföra mer arbete på kortare tid och genom att sänka kraven. Därför skaver det i mig när jag uppmanas tänka på att min lön betalas av det allmänna, för dels tänker jag ofta på just det, dels anser jag att sättet som mitt arbete är organiserat på ofta går på tvärs mot vad jag menar kännetecknar en ansvarsfull förvaltning av skattemedel. Detta får mig att fundera över vem jag egentligen förväntas jag vara lojal mot: högskolans ledning eller skattebetalarna?

Som docent och lektor har jag genomgått en av landets allra dyraste utbildningar, på skattebetalarnas bekostnad. Jag har genom åren skaffat mig både kunskaper om och erfarenhet av kunskapsproduktion och lärande, och som forskare har jag visat att jag kan ta ansvar och arbeta självständigt. New Public Management som är den ledningsfilosofi som används på högskolan bygger på tankar hämtade från näringslivet i allmänhet och tillverkningsindustrin i synnerhet. I produktionen av standardiserade varor har det visat sig vara effektivt att flytta kunskap från arbetarna till systemet, liksom att dela upp och standardisera arbetet i ett antal moment. Verksamheten vid löpande band kan trimmas och kvaliteten på varorna kan mätas. Där går det utmärkt att effektivisera utan kvalitetsförlust. Forskning och utbildning är dock något väsensskilt. Som lärare och forskare arbetar jag med unika människor och har att hantera nya problem varje dag. Mitt arbete går ut på att skapa kunskap och främja lärande. Jag producerar varken varor eller tjänster. Lärande är individuellt och eftersom människor varken läser eller tänker snabbare idag än man gjorde på medeltiden går det inte att effektivisera utbildning och forskning utan kvalitetsförlust.

Kontentan av detta liksom det som skaver är att jag utbildats på skattebetalarnas bekostnad för att skapa kunskap, tänka kritiskt och främja studenters lärande, men jag förväntas ändå producera mätbara resultat snabbare och mer effektivt för varje år som går. Och kritiserar jag sättet som verksamheten organiseras på får jag höra att jag arbetar på skattebetalarnas bekostnad och att vi inte får slösa med pengar. Som sagt, jag vet och det tänker på det hela tiden. Min tacksamhet gentemot skattebetalarna är stor och jag tar mitt arbete på största allvar och känner mig hedrad över förtroendet att får arbeta med något så pass viktigt och samhällsbyggande som lärande och kunskapsutveckling.

Jag skriver detta för att väcka frågan och för att inspirera till samtal om hur pengarna som samhället investerar i utbildning och forskning ska användas på bästa sätt, för att främja demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Vi får inte den forskning och högre utbildning vi önskar oss, vi får vad vi förtjänar. Nyckeltal är inte samma sak som kunskap och lärande, och vi vet att betygen ökar samtidigt som kunskaperna sjunker. Någon klok människa har sagt att utbildning är dyrt, men den kostnaden är noll och ingenting jämfört med att inte satsa något alls på skolan och den högre utbildningen. På pappret går det att få mer kunskap för mindre pengar, men det återstår att bevisa att det är så det fungerar i verkligheten.