Debattsamhällets larm, och dess konsekvenser

Det finns en utbredd och högst problematisk uppfattning i samhället om att forskare är ett slags hantverkare som tar reda på saker. Som om det bara handlade om att ställa frågor så får man svar, just det svar man önskar sig. Som om forskning handlade om att tala om hur det är. Utgångspunkten för inställningen är att kunskapen finns där ute, liksom den gör på nätet där Google ger en svar, snabbt enkelt och utan att vara besvärlig. Logiken är som följer: Jag vill veta, nu! Tala om hur det är! Oavsett vilken fråga som ställs förväntas forskaren kunna plocka fram svaret ur rockärmen, likt en trollkarl. Det finns en otålighet i samhället. Nu, nu, nu. Effektivt, snabbt och till lägsta möjliga pris. ”Är du inte forskare? Men så svara då!”. Det är tragiskt, och riktigt illa blir det när en maktorganisation som Svenskt Näringsliv kastar sig in i debatten för att styra upp det hela. Får man inte de svar man vill ha, om forskningen inte kommer fram till det förväntade, handlar det ytterst sällan om organisering och ledning. Och strategiska beslut leder aldrig självklart till bättre kunskap. 

Föraktet för kunskapen tar sig olika uttryck, och vissa vetenskapliga discipliner drabbas hårdare än andra. Genusvetenskap, till exempel, eller forskare som dristar sig till att nämna ordet postkolonial teoribildning. Det är en trigger. Då vaknar trollen och drevet drar igång. ”Nej, är det sant? Vad har galningarna nu hittat på? Herre jävlar …” och så vidare. Vid det här laget känner vi igen stilen. Det som oroar är att vanligtvis sansade människor engagerar sig och kastar bensin på brasan. Vart är kunskapsnationen Sverige på väg? Jag är ärligt och uppriktigt oroad. Var finns respekten för kunskapen? Var finns förståelsen, tålamodet och ödmjukheten inför komplexiteten i uppdraget? Hur gick det till och vad är det för krafter som driver på för att deklassera lärare och forskare till tjänstehjon i tillväxtens och marknadens tjänst? Hur gick det till när kunskap förvandlades till en vara bland andra? Och vem är egentligen bäst skickad att ansvara för samhällets kunskapsbehov; ekonomiska makthavare och politiker, eller forskare och lärare som vigt sina liv till kunskapen?

Låt oss stanna upp lite och tänka efter. Vad är det vi håller på med egentligen, och vad är det vi vill uppnå? Snabbare, bättre, billigare; vem försöker vi lura? Är det ens möjligt att få det vi vill ha? Viljan kan försätta berg, det är sant, men önsketänkande kommer aldrig någonsin att kunna betvinga kunskapen. Man kommer en bra bit på vilja, men ett långsiktigt hållbart samhälle kan bara byggas på kunskap. Och över kunskapen råder ingen. Inte ens forskarna kan kontrollera kunskapen. Inför kunskapen är vi alla lika, och bara med utgångspunkt i den insikten går det att bygga en skola värd namnet och en akademi som ger verkliga svar på relevanta och forskningsbara frågor. Forskare är inga fixare och trixare. Forskare söker kunskap, på kunskapens egna premisser. Att forska handlar inte om att ”ta reda på” saker. Forskning är snarast motsatsen till att googla. Kunskap är dessutom något helt annat än fakta och information.

Detta att skolor anses producera (oklart vad), eller att konkurrens alltid leder till ökad kvalitet, att sekretess och hemlighetsmakeri är något positivt. Övertygelsen om att pengar är ett mål i sig, istället för ett medel för att uppnå andra saker, kommer någonstans ifrån. Det är inte från akademin. Ingen forskning visar att pengar är ett lämpligt och långsiktigt hållbart mål, i sig. Tillväxt har visat sig vara en samhällelig framgångsfaktor, men inte pengar för pengarnas skull. Och enskilda företags vinster är i sig inget mått på hur det står till i samhället som helhet. Det går inte att bygga ett samhälle på några aldrig så lönsamma banker, spelföretag eller Spotify. Det är när pengarna sprids och kan skapa möjligheter för många människor som ett hållbart samhälle växer fram. Den insikten finns det gott om forskningsstöd för. En av de mest intressanta och användbara kurserna jag gick som student på 1990-talet var kursen i ekonomisk historia. Där lärde jag mig bland annat att den industriella revolutionen tog fart när textilarbetarna i Manchester fick råd att köpa kläderna som producerades. Idag talas det om behovet av låglönejobb. Det är en tanke som går på tvärs mot vad vi vet är ekonomiskt, långsiktigt hållbart. När den typen av tankar vinner gehör och sprider sig, när fler ansluter sig till den och kraven upprepas allt oftare, är det ett resultat av makt. Och mot makten står sig kunskapen slätt. Makten övertrumfar kunskapen hur lätt som helst. Det är en annan av kunskaperna jag fick som student vid Göteborgs universitet i slutet av förra seklet.

Problemet är att det idag finns så mycket forskningsresultat att luta sig mot. Och anledningen till det är att forskning mäts i mängd (antalet artiklar, citeringar och storleken på forskningsanslagen som landas), inte i användbarhet. Kvalitet ifråga om kunskap handlar om produktionsmängd, produktionstakt och spridningseffekt. Den som hörs och syns mest anses bäst. Om KUNSKAPEN stod i centrum skulle annat än det som räknas idag vara vägledande. Fast det är en insikt som har svårt att vinna gehör. Det är ett resultat av forskning med syfte att förstå hur saker och ting verkligen hänger ihop. Inte forskning vars syfte är att snabbt komma fram till ett publicerbart resultat. Ett slags lågmält forskningsresultat. En viskning: Jag tror det kanske är så här. Forskning indikerar det. Ingen lyssnar, för ingen hör. Den typen av tankar viftas bort som en irriterande fluga i debattsamhällets allt hetsigt larmande klimat.

Svenskt Näringsliv behöver bli lite mer ödmjuka

Debatten om högskolan fortsätter. På DN Kulturdebatt hittar jag en replik till tidigare inlägg, av Karin Markides (Tidigare rektor för Chalmers tekniska högskola och professor i analytisk kemi). Denna gång är det ett försvar för Svenskt Näringsliv, som uppenbarligen har en agenda, men som är frustrerande tysta. Det kastas ut en rapport, och skrivs en massa på deras hemsida, men företrädarna håller sig undan och låter andra driva opinion. Om man verkligen VÄRNADE svensk högre utbildning och forskning och om man verkligen var intresserad av kunskapen borde man visa det. Jag är ingen motståndare till näringslivet, tvärtom! Ett hållbart samhälle bygger på samverkan mellan en lång rad aktörer. Mångfald handlar inte bara om etnicitet, utan om just mångfald, på samhällets och livets alla områden. Det finns inte en eller ett enda, bästa, sätt att agera på, i någon fråga. Det finns bara olika sätt, och det är viktigt att värna mångfalden. Annars skapas sårbara monokulturer. Tänker man för eller mot, antingen eller. Söker man den enda vägen, sanningen om forskning och högre utbildning, kommer den negativa utvecklingen inte att kunna vändas. Det är min främsta invändning mot Svenskt Näringslivs rapport. Den bygger på ett logiskt felslut, nämligen att det som är framgångsrikt på ett område, självklart är det på alla andra områden också. Olika organisationer har olika mål och kräver olika sätt att ledas.

Maria Schottenius och Ylva Hasselberg har i två stort uppslagna artiklar (DN 10/10 och 21/10) i högt tonläge attackerat Näringslivets forskningsberedning för den rapport beredningen nyligen presenterade. Tyvärr verkar de på viktiga punkter ha missat poängen.
Läs mer: 

”Svenskt Näringsliv vill vända upp och ned på Uppsala Universitet” (10/10) 

”Direktörerna vill åt universitetens fulla kassakistor” (21/10) 

Svenska elever klarar sig allt sämre i internationella kunskapsmätningar, och allt fler vittnar om brister i den högre utbildningen och att svensk forskning tappar mark. Man kan raljera över ekonomiskt ”nyttotänkande” på universitet och högskolor. Men om företag i Sverige i stället väljer att investera i andra länder drabbar det jobb och välfärd i vårt land. Det drabbar även många forskares möjligheter till fundamentala och relevanta frågeställningar och att få ingå i multidisciplinära samarbeten med industriella aktörer. När forskare vid lärosäten samarbetar med privata och offentliga aktörer, så ställs det allt högre krav på att beslut och ansvar är tydliga för att garantera att alla gynnas: forskare, studenter och samarbetspartners.

Här förstår jag inte riktigt vad Markides menar? Vad är kopplingen mellan de olika sakerna. Kunskapskrisen i skolan är en sak, ekonomiskt nyttotänkande ett annat och reglerna för samverkan en tredje. Hur hänger detta ihop? Det låter som Markides menar att högskolan måste acceptera läget och finna sig i att underordna sig näringslivets krav. För att kunna ta ställning till hennes inlägg i debatten måste jag veta var hon står i frågan om de kortsiktiga, ekonomiska, nyttokraven på forskningen, som blir allt tydligare. Menar Markides, vilket är min tolkning av texten, att det inte är otimalt, men ändå något man måste acceptera eftersom det ser ut som det gör. Menar Marides att kunskapen inte har något egenvärde, att universitetens enda uppgift i samhället är att foga sig efter näringslivets aktörer? Det skrämmer mig att en professor och tidigare rektor inte tydligare ställer sig på kunskapens sida i debatten.

Detta utvecklingsarbete borde vi alla vara engagerade i, oavsett om vi är verksamma inom eller utanför akademin och oavsett vilket område vi tillhör och/eller värnar. Och sämre förutsättningar för företagen är inte positivt för våra ambitioner när det gäller kultur och bildning, tvärtom.

Vem talar om SÄMRE förutsättningar för företagen? Det handlar inte om antingen eller, om att äta eller ätas? Varifrån kommer den synen? Det låter som företagsekonomiska. Konkurrensretoriken skrämmer mig, för kunskap är inget som kan tvingas fram. Kanske fungerar det att agera så på en ekonomisk marknad, men kunskap något helt annat. Att det går att förena företagens intressen av ekonomisk nytta med forskarnas intresse för kunskap visar Magnus Berggren, som forskar om organisk elektronik, i en klok och tankeväckande artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie. Där målas en helt annan bild upp, än den som ges i Vetenskapsrådets rapport. Varför vägrar Svenskt Näringsliv lyssna på forskare som har en annan bild än de själva, framgångsrika forskare som visar vägen för KUNSKAPEN? Jag läser följande:

För att skapa hans kreativa forskningsmiljö är också de fria forskningsmedel från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (KAW) som han beviljades i slutet av 2012 viktiga. Först då kunde han på allvar börja med sitt projekt att föra in elektronik i växterna. Nu kunde han anställa två postdoktorer och doktorander och det dröjde bara några månader innan resultaten kom. 

– Det var helt fantastiskt med helt fria pengar! Det måste finnas utrymme för fri forskning, som får ta tid och där det finns utrymme för misstag. Vi får inte glömma att forskning är beroende av kreativitet och infall. Jag har skjutit från höften många gånger. Vissa idéer har jag fått kassera medan andra har lett till fantastisk forskning. 

Han anser att tidsramarna med bestämda ”milestones” kanske fem år framåt i tiden kan verka hämmande på forskningen. 

– Om man vill skapa ny forskning är det omöjligt att veta var man kommer att befinna sig fem år framåt i tiden. Forskarvärlden börjar bli fylld av trygghetsnarkomaner, vars vardag består av att fylla i formulär. Jag tycker att Vetenskapsrådet borde ha råd att knyta 50–100 framstående forskare till sig som kan ägna sig åt fri forskning under väldigt fria former. Jag är övertygad om att resultaten skulle komma! 

Avgörande för genombrotten

Professor Göran Sandberg, verkställande ledamot vid Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, anser att det är helt avgörande för de stora genombrotten att det finns helt fria forskningspengar. 

– Forskning bygger på att hypoteser prövas, bevisas eller motbevisas. Vi anser att våra individanslag ger forskarna den friheten, eftersom de själva väljer vilken forskning de vill bedriva. De får en chans att prova nya saker och lyckas, men också möjlighet att misslyckas, säger han. 

På frågan om vilka krav man som forskningsfinansiär bör ställa på uppföljning och redovisning säger Göran Sandberg att kraven från KAW är ganska blygsamma. 

– Det måste alltid finnas en korrekt ekonomisk redovisning. Men KAW litar fullt ut på universitetens redovisningssystem och kräver inga detaljerade ekonomiska rapporter. Även när det gäller vetenskapliga rapporter är kraven från KAW modesta. Vi kräver en kort halvtids- och slutrapport, inget annat!

Om Svenskt Näringsliv verkligen värnade kunskapen är detta exempel inget man kan bortse från. Här bygger framgången på AVSAKNAD av just det som Svenskt Näringsliv ser som lösningen. Det är inte genom sekretess och strategiska satsningar som kunskap utvecklas. Detta vet forskare, och därför uppfattas Svenskt Näringslivs retorik som ett angrepp på själva grunden för kunskapsnationen Sverige, oavsett om det är intresseorganisationens intention eller ej.

Vår rapport får inte läsas som ett angrepp på dagens ledare vid svenska lärosäten. Men om vi ska kunna säkerställa att utbildning och forskning håller högsta internationella klass i framtiden måste vi också våga diskutera och utmana etablerade strukturer för ledning och styrning. I Näringslivets forskningsberedning har vi identifierat ett antal, mycket konkreta, problem. Låt mig ge två viktiga exempel. 

I dag råder inte sekretess för dem som anmäler intresse av att vilja bli rektor för ett lärosäte när en tjänst har utlysts. Flertalet av dem som skulle vara lämpliga ledare har naturligtvis redan intressanta positioner. Hur många av dem är beredda att skylta med att de söker nytt jobb? Vad leder detta till för begränsningar i urvalet när tjänsten ska tillsättas? Hur ska vi lyckas få mer av internationella influenser när rekryteringar till viktiga toppjobb i den svenska akademin ska genomföras?

Att vara rektor för ett universitet eller en högskola är inte en "intressant position", inte en stepping stone i den personliga karriären. Att vara rektor är ett hedersuppdrag. Om inte alla forskare i akademin vill axla det ansvaret är något fel. En kunskapsnation kan aldrig byggas av någon som inte vill skylta med sin kanditatur. Vad är det för syn på ledarskap egentligen? Forskningens adelsmärke är kritiskt tänkande och transparens. Om det införs sekretess skapas en förödande klyfta mellan ledningen och medarbetarna. Kunskap växer mellan människor, i en öppen miljö där man samverkar. Och det gäller hela organisationen. Dessutom, var finns självkritiken? Näringslivets ledare har på senare tid visat prov på synnerligen dålig moral, vilket man kunnat göra i skydd av sekretessen som i rapporten lyfts fram som en förutsättning för framgång. Varför är det så viktigt att rekrytera ledare utifrån? Varför inte bygga en akademi från grunden? Det är aldrig rektors förtjänst att forskningen leder till genombrott, det är resultatet av gemensamma ansträngningar! Därför är sekretess förkastligt för kunskapsutvecklingen, och som det verkar är det inte ens en framgångsfaktor i näringslivet.

En viktig princip är att där beslut fattas ska också ansvar kunna utkrävas. På vissa lärosäten är i dag ordningen sådan att rektor i praktiken utses av en så kallad hörandeförsamling, ibland efter val mellan flera olika kandidater. Samtidigt är det styrelsen som är ansvarig för rekryteringen inför regeringen som i sin tur fattar det formella beslutet. Men om en rektor, av ett eller annat skäl, inte fungerar i sitt jobb: vem bär då ansvaret? Hörandeförsamlingen? Styrelsen? Regeringen? Det är lätt att inse att sådana oklara ansvarsförhållanden kan få allvarliga följdverkningar.

Inom näringslivet finns en osund fixering vid INDIVIDEN och drömmen om den store, dyrkade LEDAREN hålls vid liv. Akademin behöver inga messiasgestalter som kommer utifrån som frälsare. Kunskapsbyggande är en långsiktig process som ingen enskild kan kapa åt sig äran av. Ödmjukhet är en dygd om det är kunskap man söker, eller en nödvändighet. Sedan talas det om ansvar. Hur ser det ut i näringslivet? Där kräver höga chefer ekonomisk kompensation för att ta ansvar, men det ansvaret axlar man genom att avgå, vilket utlöser en fallskärm. Det är inte att ta ansvar, det skulle överallt annars i samhället betraktas som motsatsen till ansvar och i vissa fall som svindleri. Så bygger man inte en kunskapsnation. En rektor ska inte ha ansvar för några resultat, och om rektor inte fungerar eller om forskarkollegorna inte känner förtroende för ledaren bör hen avgå. Det är en viktig princip, men en organisation där man dyrkar ledaren, inför sekretess och bonusprogram kommer ledaren att göra allt som står i ledarens makt för att behålla det luckrativa uppdraget. Näringslivets syn på ansvar och konsekvenser av olika sätt att se på ansvar borde vi tala mycket mer om. Där har näringslivet massor att lära av akademin.

Näringslivets forskningsberednings förslag på dessa två punkter är att det ska råda sekretess för dem som söker jobb som rektor respektive att det ska vara styrelsen som både formellt och reellt ansvarar för beslutet om rektor inför regeringen. Inför utlysning av rektorstjänster, bör en tydlig och öppen process utvecklas där kollegiets och studenternas syn tas tillvara. I styrelsen sitter sedan inte bara personer med erfarenheter utanför akademin utan också representanter för exempelvis lärare och studenter. 

Man kan konstatera att varken Schottenius eller Hasselberg berör någon av dessa punkter eller andra konkreta problem som forskningsberedningen tar upp. De har missat knäckfrågan: Hur ska dessa uppenbara tillkortakommanden med nuvarande regler och normer lösas?

Vilka tillkortakommanden menar Markides? Och var finns evidensen för att man lyckats i näringslivet? Styrelsernas agerande i SCA, VW och så vidare manar verkligen till eftertanke. Var finns medvetenheten om riskerna med den syn på ledning som förs fram i rapporten. Forskare värnar kunskapen, inte egna, kortsiktiga, ekonomiska intressen. Det finns en anledning till att forskare är kritiska till rapporten, och det handlar inte om ett särintresse som bevakar sina privilegier eller rådande ordning för ordningens skull. Forskarna som uttryckt kritik värnar KUNSKAPEN, och den lyser talande nog med sin frånvaro i rapporten. De strategiska beslut som ledningen för Eriksson tagit på senare tid, när man avskedat kompetenta medarbetare som sitter på värdefulla kunskaper som skulle kunna användas för att bygga upp företaget och rädda dess långsiktiga överlevnad, visar vad man prioriterar: Aktieägarnas intressen av snabb avkastning på insatt kapital. Den synen på ledning vore förödande i akademin som handlar om just långsiktighet och om klok förvaltning av kapital, med kunskapen i fokus.

Forskningsberedningen är övertygad om att det går att skapa en rektorsrekryteringsprocess som säkerställer att makt och ansvar är ihopkopplade samtidigt som sekretessen säkerställs och kollegialiteten tillvaratas. Alla som verkar på landets lärosäten vet att kollegiala interaktioner behövs för att våra akademiska ledare skall nå legitimitet i sina ämbeten. I debatten har diskussionen om inflytande på ett olyckligt sätt blandats samman med frågan om reell beslutsordning. Vid morgondagens lärosäten måste individers inflytande och framgångsrikt ledarskap stärka varandra.

Det är inte mer ledning och mäktigare ledare som behövs för att lägga grunden för kunskapsnationen Sverige, det är gemensamma ansträngningar och delat ansvar. Kunskap kan aldrig tvingas fram. Akademiskt ledarskap är väsensskilt från ekonomiskt. Således har akademin inget att lära av näringslivet i den frågan, och näringslivet har dessutom inte visat att man klarar det i sin egen organisation så varför skulle landets högst utbildade människor, vars arbete handlar om att skapa och värdera kunskap, lyssna på en extern intresseorganisation? Förutsättningen för byggandet av en kunskapsnation är dessutom öppenhet och demokrati, inte sekretess. Sverige behöver minskade klyftor och mer solidaritet, och det är en utveckling som motverkas om man främjar framväxten av en elit som lever och verkar bakom lyckta dörrar. Sekretess är ingen förutsättning för kunskapsutveckling, det är snarare motsatsen; en allvarlig risk.

Lärosätenas roll och styrning skiljer sig från både företag och myndigheter. Med hållbar omställning (socialt, ekonomiskt och ekologiskt) för fortsatt välstånd kommer kravet på olika samhällssektorers förmåga att förstå och ta lärdom av varandra att öka.

Det håller jag med om, och just därför förstår jag inte vad Markides menar? Akademin är en helt annan typ av organisation än ett företag, med ett helt annat uppdrag, så vad har Högskolesverige att lära av Svenskt Näringsliv, som dessutom dras med uppenbara problem på det område man försöker ge sken av att man lyckas inom? Det är snarare Svenskt Näringsliv som borde lyssna på forskare vars yrke är att skapa användbar kunskap. Forskare vill forska, och för att göra det behöver forskarna frihet att följa kunskapen. Det hindras av starka ledares önskan om att bygga äreminnen över sin egen förträfflighet. Akademiskt ledarskap handlar om att lita på sina medarbetare, och om att lyssna på kunskapens behov. Strategiska beslut hör inte hemma i akademin. Akademiskt ledarskap är något helt annat än ledarskapet som används i näringslivet. I akademin står kunskapen i fokus, och i näringslivet pengarna och vinsten. Det är två helt olika mål.

Bara för att man har makt betyder inte att man vet eller har rätt! Lite ödmjukhet är vad Svenskt Näringsliv behöver, och när man visat att man klarar av att förvalta företagen som fortfarande finns kvar i Sverige på ett hållbart och långsiktigt sätt är jag öppen för en dialog. Fast bara om kunskapen står i centrum, och endast om vi möts i ett samtal där alla lyssnar lika mycket som man talar.

Fördummande regler och passiviserande styrning

Människor är sammansatta varelser. Även om de flesta har förmåga att tänka logiskt är det bara en förmåga bland många andra förmågor. Rationella föresatser och saker man borde göra övertrumfas förfärande lätt av affekter och känslostyrda impulser. Människor vill gärna uppfattas som kloka och rationella, men den förmågan används väldigt ofta för att förklara varför man gjorde som man gjorde på grund av att man gick på känsla, eller för att man föll för en frestelse. Kreativitet är en annan av människans många egenskaper. Det är en eftertraktad egenskap. Nytänkande är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Kreativitet är dock ingen egenskap som går att styra i någon bestämd riktning. Kreativitet handlar om skapande och är motsatsen till regelföljande. Vad jag försöker göra är att beskriva människan som människan är och fungerar. Om ett samhälle som faktiskt fungerar ska kunna byggas och förvaltas på ett hållbart sätt är den kunskapen ovärderlig. Tyvärr är människan fåfäng också, och det finns gott om drömmare. Vita lögner och skarvningar hör till vardagen. Detta måste man också ta med i beräkningen. Om man VERKLIGEN vill förstå och lära förstå kulturen som äter strukturer, regler och goda föresatser till frukost.

Igår handlade Uppdrag Granskning om Sociala resursförvaltningen i Göteborg. Ett bedrövligt reportage. Viktigt, men lika fullt tragiskt. Ändå handlade det om verkliga människor, inte föreställningar om människor. Problemen och missförhållandena som skildrades, liksom försöken till bortförklaringar och hänvisningar till diverse regler och dokument, är inte olyckliga undantag. Människor fungerar på det sättet. Det som visades upp i programmet är effekter av reglerna och försöken att styra individer och kultur. Reglerna hindrar ingen att göra fel, för reglerna i kombination med människans kreativa förmåga gör det enklare för den som vill agera oetiskt, egoistiskt och opportunistiskt. Reglerna är överflödiga och meningslösa, för det är bara de som vill agera etiskt och som skulle göra det även utan regler som anpassar sig efter reglerna och underkastar sig styrningen. De andra, slingerbultarna som visades upp i programmet, de som tar chansen att sko sig på andras bekostnad, bryr sig inte. Reglerna fungerar som möjliggörare för dem. Det är allmänt bekant att om alla följde alla regler till punkt och pricka skulle samhället kollapsa. Ändå införs fler och tydligare regler efter varje granskning som avslöjat hur människor fungerar i praktiken. Tänk om vi skulle göra precis tvärtom. Tänk om vi anskaffade alla regler, eller i alla fall reducerade reglerna till ett absolut minimum. Jag tror det är vad vi måste göra, om vi verkligen vill komma tillrätta med problemen.

Regler förhindrar kreativitet som skulle kunna användas, och lämnar fältet fritt för skrupellös uppfinningsrikedom vars enda syfte är att sko sig på det allmännas bekostnad. Regler fördummar och lockar fram människans sämsta egenskaper, bara för att man är rädd för vad som skulle kunna hända om det inte fanns några regler, eller för att man är fixerad vid att ett visst, på förhand bestämt mål, ska nås till varje pris. Vill vi verkligen ha det vi får: Passiva människor som bara följer den uppgjorda planen? Och är det värt att betala vad det kostar att kontrollera att reglerna följs? Är det väl investerade pengar att bygga upp en (växande) administrativ apparat som leder till att allt mer arbete som inte har med uppdraget att göra måste utföras?

Jag tror att vi behöver stanna upp, tänka efter och samtala om detta. Mer av samma löser inget, det ser bara ut som handlingskraft. Fler regler och styrning leder bara till att fler får arbeta mer med saker de inte är utbildade för eller eller känner mening med. Lärare vill lära, sjuksköterskor och lärare vill vårda och tjänstemän vill arbeta med att bygga ett hållbart samhälle. Varifrån kommer misstron mot människorna? Varför väljer vi inte att lita på varandra? Vad hände med ansvaret, med individens ansvar? Idag är det bara höga chefer som har ansvar, och det får de en GROTESKT hög lön för att ta. Trots det handlar chefers ansvarstagande i praktiken om att avgå, och därigenom utlösa en svindlande dyr fallskärm. Och så talas det om behovet av effektivitet? Så länge man håller sig till modellerna går allt bra, men eftersom modellerna bygger på glädjekalkyler och felaktiga föreställningar om hur människor fungerar leder dagens sätt att organisera samhället till minskad effektivitet, lägre produktivitet, ökade kostnader och växande korruption. Forskare, lärare och läkare arbetar allt mindre med det man är utbildad till, och allt mer av kunskapen har överförts till ett kontrollsystem som visserligen kontrollerar, men inte det som behöver kontrolleras.

Om människor fick ansvar att utan kontroll, utan regler och manualer, efter eget huvud och av intresse, fick sköta uppgifterna de anställts för att sköta, tror jag att samhället skulle bli en mycket trevligare plats att leva i. Om förtroende betraktades som ett kapital, och om ansvaret byggde på tillit, skulle alla tvingas visa sig mogna ansvaret. Inte bara vid anställningsintervjun utan hela tiden. Lärarna skulle få lägga upp undervisningen utifrån intresse, förmåga, sammanhang och inte minst dagsform. Arbetet skulle helt plötsligt innehålla moment av kreativitet. Vad har vi att förlora? Det kan knappast bli sämre … Kunskap är ingen absolut enhet, utan en komplex och föränderlig egenskap. Och det är ju kreativa människor som vi säger oss vilja fostra. Det vill säga människor som kan tänka utanför ramarna och som kan skapa regler, inte räddhågsna medborgare som slaviskt följer regler av rädsla för att göra fel. Dagens system gynnar egoister och människor som SAKNAR etisk kompass. Om människor istället tvingades agera i enlighet med sin egen, inre etiska kompass, utan möjlighet att hänvisa till regler när frågor och beslut som tagits väcks. Om ansvaret inte delegerades uppåt i hierarkin skulle alla tvingas tänka på vad man gör, hela tiden. Om systemet var transparent och öppet för granskande journalister skulle ingen kunna hänvisa till någon annan om det uppdagas att tveksamma beslut tagits.

Jag tror att samhället skulle bli mer hållbart om människor fick arbeta med sådant man tror på och utföra arbetet på det sätt man finner bäst, utan andra krav än att använda tiden klokt, tror jag engagemanget, glädjen och tillfredsställelsen skulle öka. Det skulle leda till färre sjukskrivningar och bättre kvalitet. Administrationen skulle minska dramatiskt och fokus skulle kunna riktas dit fokus bör riktas: Mot uppdraget och medmänniskorna. Alla meningslösa och själsdödande arbetsuppgifter som finns bara för att hålla dagens system igång skulle försvinna, och med dem känslan av uppgivenhet. Ingen kommer att sakna reglerna och kontrollerna, utom de som idag tjänar på dem, det vill säga fifflarna, egoisterna och de som bara vill tjäna pengar. Tomheten skulle ersättas med innehåll och mening, utan att kostnaderna skulle behöva öka. För inget säger att samhället skulle behöva höja anslagen. Ge skolorna och forskarna en summa pengar, och låt dem använda pengarna på bästa sätt. Kan de sedan inte förklara vad de gjort, eller varför resultatet uteblev, får de inga nya pengar. Höga chefers groteska ersättningar är ett resultat av övertron på styrning, och bygger på en felaktig uppfattning om hur människor faktiskt fungerar.

Skandalerna som avslöjats på senare tid har inte handlat om brist på regler och styrning, det är tvärt om reglerna och styrningen som skapat möjligheter. Nya Karolinska sjukhuset, Palo Macciarini och cheferna på VW, SCA och Sociala resursförvaltningen i Göteborg har alla utnyttjar gällande regler för att driva igenom beslut som gynnat dem själva. Utan regler och med en annan syn på ansvar skulle de kunna ställas till svars. Nu dras frågan om ansvar i långbänk. Advokaterna jublar, och fler frias än fälls, samtidigt som systemet lever vidare och kraven på fler och mer detaljerade regler, mer styrning och administration höjs. Kreativiteten som används för att skapa regler kommer aldrig att övertrumfa kreativiteten som används för att kringgå reglerna!

Som Strindberg sa: Det är synd om människorna!

Ord, ting och diskursiva ordningar 7

Uttryckliga förbud är en tydlig princip för utestängning. Nöjer man sig med att bara uppmärksamma det uppenbara ser allt enkelt ut. När det gäller kultur och makt är emellertid ingenting enkelt. Det är det första man måste acceptera. Kultur är komplext. Och kulturen är fylld av principer som hindrar och stänger ute, som påverkar och reglerar vem som får tala och vem som blir tagen på allvar. Diskursen är den sammantagna effekten av alla dessa principer. Diskursen är inte en utan en mångfald av aspekter. Den kan bara studeras indirekt, för den är ingenting i sig själv. Jag ser diskursen som emergens, som ett fenomen som förlorar sin mening om det studeras på detaljnivå. Diskursen är liksom skogen något man ser först när man höjer blicken från de enstaka träden.

Foucault kommer snabbt in i föreläsningen. Efter den trevande inledningen och en fokuserad sammanfattning pekar han på tre externa utestängningsprinciper. Den första är förbudet och den andra, som jag strax ska reflektera över här handlar om uppdelning och förkastande, vilket i praktiken fungerar på samma sätt som förbud, men är mycket mer subtil. Den tredje principen, som diskuteras längre fram, handlar motsättningen mellan det sanna och det falska, men det är att gå händelserna i förväg. Detta är en närläsning av Diskursens ordning. Dessa tre principer är externa. Det finns också interna principer. Som sagt, diskursen är komplex och detaljerna tagna var och en för sig leder inte till förståelse för processen som helhet.

I vårt samhälle finns en annan utestängningsprincip, denna gång inte ett förbud utan en uppdelning och ett förkastande. Jag tänker på motsättningen mellan förnuft och vansinne.

Varför är det så viktigt att göra den här distinktionen? Varifrån kommer detta begär att ordna och dra gränser, skilja ut och lyfta upp. Foucault talar om ett begär efter sanning, om en djupt känd vilja att veta. Sökandet efter kunskap, eller i praktiken svar på frågorna man bär på, är ett slags mänsklig urkraft. När många vill veta eller kräver svar mobilseras ansenlig makt. Politiker och andra som drabbats av mediedrev känner styrkan i rörelsen. Diskursens förändrande kraft kommer ur viljan att veta, begäret efter säker kunskap, vilken skalas upp i kollektivet. En människan önskan om att få svar är lätt att bortse från och spelar ingen roll i det stora hela, men många som agerar tillsammans, även utan samordning eller ens vetskap om de andra, utgör en kraft att räkna med. Därför är diskursen viktig att undersöka, för den påverkar livet och vardagen för alla. Diskursen är en av många förutsättningar för förändring. Den går inte att styra, men den är allt annat än trivial och den går bara att förneka genom att vara medvetet ignorant.  

Ända sedan djupaste medeltid är dåren den vars diskurs inte får cirkulera som andras. Ibland uppfattas hans tal som obefintligt, utan vare sig sanning eller betydelse, utan beviskraft, utan makt att legalisera en handling eller ett kontrakt, ja till och med oförmöget att vid mässoffret få transsubstantiationen till stånd och förvandla bröd till kropp.

Lägg märke till att utestängningsprincipen inte handlar om ord och föreställningar, utan om människor. Utestängningsprincipen reglerar inte vad som är förnuftigt eller vansinnigt. Den handlar om vem som är det. Det handlar om vems ord som ska tas på allvar och vems ord som förbigås med tystnad. Lyssnar man till exempel på det Donald Trump säger, och särskilt om man följer upp och analyserar vad han sagt under kampanjen, är det uppenbart att han luftat en hel del unkna tankar och paranoida vanföreställningar. Donald Trump är dock en av kandidaterna till presidentämbetet i världens mäktigaste nation, och han har en ansenlig förmögenhet att luta sig mot. Diskursen handlar om relationen mellan subjekt, kunskap och makt. I fallet Donald Trump blir det tydligt att han som individ och i kraft av sin makt befinner sig på rätt sida. Vad han än säger uppfattas orden som förnuftiga eller tas i alla fall på allvar. Om en av tiggarna runt Times Square skulle placeras i talarstolen och säga samma saker skulle orden uppfattas helt annorlunda. Det Foucault pekar på, och det diskursen handlar om, är skillnaden mellan att lyssna på vad som sägs och vem som säger det. Det är subjekt som accepteras eller förkastas, inte tankar, ord och handlingar. När jag insåg det föll en viktig pusselbit på plats, och helt plötsligt såg jag kulturen med helt andra ögon. Det är så som begrepp fungerar, som verktyg att tänka med, inte som en hypotes att förkasta eller bekräfta.

Ibland tillskriver man däremot den vansinniges tal, i motsats till alla andras, märkliga krafter som att kunna uttala dolda sanningar, att förutsäga framtiden och att med naiva ögon se det som de andras lärdom inte uppfattar.

Fortfarande handlar det om individen, inte om orden eller tankarna. Vem är klok och vem är är galen? Det anses vara viktigare än att reflektera över vad som klokt och vad som är galet. Människan är fixerad vid individer och har svårt med kunskapen. Det talas ofta om vikten av evidens och sanning, men i praktiken handlar det mycket oftare om vem som talar, vad som sägs är underordnat. Effekten blir att den som en gång klassats som galen kommer att få svårt att uppfattas på något annat sätt, och vise versa. Det ska mycket till innan professorns ord ifrågasätts.

Det är egendomligt att konstatera hur man under århundraden i Europa antingen inte alls lyssnat på den vansinniges tal eller, om man har lyssnat, uppfattat det som sanningens tal. Antingen föll det i tomma intet -- förkastades i samma ögonblick som det uttalades -- eller också uttydde man ur det ett naivt eller listigt förnuft, ett mer förnuftigt förnuft än de förnuftigas.

Oraklet i Defi, tänker jag på. Eller fascinationen inför sådana som Donald Trump, som hela tiden balanserar på gränsen. Antingen anses man klok eller också inte. Människans perception och kognition har svårt med dikotomier, med sådant som är både och, som består av mer eller mindre av det ena och det andra. Kanske är det därför utestängnings- eller ordningsprinciperna accepteras, sprids och spelar så stor roll? Förklaringen finns någonstans i helheten, men den kan inte reduceras till en eller ett. Det är viktigt. Diskursen verkar på en nivå ovanför delarna. 

Hur som helst, oavsett om det uteslöts eller i hemlighet förgås med förnuft, existerade det i strikt mening inte. Likväl var det genom den vansinniges ord som man kände igen hans vansinne. De var den plats där uppdelningen utfördes, men man varken uppmärksammade eller lyssnade till dem. Före slutet av 1700-talet hade inte en enda läkare kommit på tanken att ta reda på vad som sades (hur det sades, varför det sades) i detta tal som trots allt gjorde själva skillnaden. Den vansinniges väldiga diskurs blev återigen brus och man gav honom ordet endast i symbolisk mening, på teatern. Där drog han fram, avväpnad och försonad, eftersom han spelade den maskerade sanningens roll.

Orden avgör, men det är kroppen som drabbas. En tanke, ett subjekt. Genom att låsa fast tanken vid en eller ett och genom att bara acceptera antingen eller, uppstår kulturella effekter som drabbar människor på olika sätt. Skillnaden mellan den som uppfattas som förnuftig och den som uppfattas som galen, den utestängningsprincip som här diskuteras är tydlig och lätt att förstå. Men det finns varianter på samma temat, det finns annat som avgör. Om det är en man eller en kvinna, till exempel. En vit eller svart. Fattig eller rik. Hetero eller homo. Kulturen är fylld av kategorier. Ordnandet tar aldrig paus. Avgöranden om vad som är vad fälls på ett ögonblick, ofta som ett resultat av slumpen. Kulturens komplexitet kommer därifrån, den växer fram ur dessa enkla avgöranden, över tid och mellan människor. Diskursen är allt sammantaget, är effekten av alla dessa till synes obetydliga handlingar och beslut som tas hela tiden.

Bristande etik och (över)tron på intellektuellt ingenjörskap

Igår skrev Lennart Levi och Bo Rothstein på DN-Debatt. Ämnet var etik. Utgångspunkten var att samhällets elit saknar etisk kompass. Och lösningen: Etiksäkra högre utbildning. Jag vet inte om jag ska kratta eller gråta. Tänk om det var så enkelt att mer information löste saken. Tror man verkligen, på fullaste allvar, att den så kallade eliten agerar oetiskt på grund av bristande kunskaper? Etik är ingen lista, ingen uppsättning regler. Moral växer fram mellan människor och förändras över tid, det är inget man tentar av och sedan bär med sig genom livet. Synen på etik och kunskap som Levi och Rothstein har ser jag mer som en del av problemet än som lösningen. Tron på att man kan informera bort problem eller säkra kunskaper och kvalitet genom att införa system, regler och mer kontroll, har snarare bidragit till dagens situation.

Den senaste tiden har ett stort antal händelser inträffat som visat att många personer i förtroendeställning tycks sakna en fungerande etisk kompass. Vi har kunnat se detta såväl internationellt som i Sverige och både inom offentlig sektor och i företagsvärlden. Nämnas kan vad som avslöjats i den så kallade Panama-skandalen, det internationella fotbollsförbundet Fifa, Karolinska institutet, samt tecken på svårt bristande omdömesförmåga hos ledningarna av centrala svenska myndigheter som Skatteverket och Riksrevisionen – för att bara nämna några exempel.

Det är inget litet problem som beskrivs. Vore det så enkelt att problemen bottnade i bristande KUNSKAP hade vi inga problem. Ingen kan få mig att tro att eliten saknar insikt om att deras agerande är förkastligt. Accepterar man att orsaken är avsaknad av kunskap kommer problemet aldrig att lösas. Självklart vet ledarna att deras agerande är förkastligt. Problemet är kulturellt och bottnar i rådande syn på ledare som ett slags frälsare. Etik är en del av kulturen i samhället, inte en isolerad delaspekt av helheten. Donald Trump saknar inte information eller kunskap. Hans makt och inflytande kommer underifrån. Han befinner sig inte där han är för att han utbildats till det, utan för att han har eller har skaffat sig tillräckligt med pengar, makt och inflytande. Makt och pengar korrumperar, det är ett faktum som ingen etiksäkrad utbildning i världen ändra på.

Över hälften av alla svenskar anser att det är vanligt med korruption i våra kommuner. Och det ymniga bonusregnet över många höga chefer i näringslivet förefaller inte ägnat att skapa förtroende för deras verksamhet.

Mycket talar för att den ekonomiska och politiska elitens agerande är centralt i dessa frågor. Om inte de som är satta att som ledare och chefer bära ett tungt ansvar för samhällets centrala funktioner uppfattas som ärliga och går att lita på, finns det risk att också den allmänna tilliten i samhället sjunker.

Upplysta despoter, är det vad man förespråkar? Vilar samhällets hållbarhet på starka, goda och upplysta ledare? Jag tror inte ett ögonblick på att etik är något som sipprar ner till befolkningen uppifrån. Liksom med rikedom handlar det snarare om ett slags kapilärkraft. Etik växer fram mellan människor, men i takt med att eliten blivit allt rikare växer det fram klyftor i samhället som sliter isär och skapar grupper av människor som lever separerade från varandra. Ledarna lever i sin bubbla, utan kontakt med folket. Att inte fler inser att det är detta som är problemet, och att inte ens en sådan som Rothstein verkar tänka i dessa banor är allvarligt. Obligatorisk utbildning i etik handlar om en kosmetisk förändring och löser inte grundproblemet. Det är ett utslag av en fåfäng tro på att man genom att införa ett slags intellektuellt ingenjörskap på ett (kostnads)effektivt sätt kan lösa alla problem. Behovet av mer INFORMATION och bättre kunskap har jag hört så länge jag kan minnas. Det låter som en lösning, men är i själva verket en del av problemet.

Vi ser nu i många demokratier ett slags folklig vrede mot den politiska och ekonomiska eliten växa fram, något som populistiska och främlingsfientliga politiska grupperingar inte har varit sena att exploatera. Brexit-omröstningen i Storbritannien och stödet för Donald Trump i USA är exempel på detta.

Barack Obama är ett föredöme och en av de klokaste ledarna jag upplevt. Analysen är för enkel, för onyanserad. Problemet med växande populism handlar inte om en rak kausalitet, uppifrån och ner. Det är inte korrupta ledare som skapar behov hos delar av befolkningen av att "röra om i grytan", det är bara en variant av samma typ av enkla lösningar som förs fram i debattartikeln. Mer information löser brist på information, vilket inte är problemet vi har att brottas med. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har kunskap varit så pass lätt tillgänglig och vida spridd. Ala som vill kan enkelt ta reda på snart sagt vad som helst. Det är inte bristande kunskap som är problemet, utan bristande intresse. Och egoism är inte ett problem som bara finns bland eliten, hela samhällssystemet bygger på tanken att "greed is godd". När var och en ser om sitt eget hus löses allt till det bästa. Den ideologin är väl integrerad i kulturen och finns på båda sidor av klyftan mellan eliten och folkets breda lager. Och när eliten ser till sina intressen och aldrig möter andra än likasinnade är det enkelt att förstå att och hur bristande etik normaliseras. Eliten agerar som den gör för att den kan, inte för att man saknar kunskap, tänker jag. Då krävs helt andra åtgärder än obligatorisk etikundervisning.

Bakom dessa politiska strömningar förefaller det finnas en uppfattning att det rådande samhället är djupt orättfärdigt, att den existerande ekonomiska och politiska eliten inte agerat för det allmännas bästa utan mest sett till att skaffa sig och sina bundsförvanter otillbörliga fördelar. Det är vidare mycket som talar för att sådant oetiskt favoriserande av personer i förtroendeställning sipprar ner i samhället och bidrar till en allmänt lägre tillit människor emellan och en erodering av den sociala samhållningen. Detta är allvarligt eftersom en någorlunda hög mellanmänsklig tillit visat sig vara en central tillgång för ett väl fungerande samhälle.

Jag vägrar behandla eliten som en grupp bestående av okunniga, hjälplösa offer för brister i utbildningssystemet. Om den tanken accepteras som adekvat beskrivning av problemet behöver inget göras åt växande klyftor och bristande solidaritet. Eliten agerar och tänker som den gör för att man kan, inte för att det anses klokt. Bristande etik är aldrig ett kunskapsproblem. Eller det handlar åtminstone inte om bristande etikkunskaper. Bristande insikt generellt i samhället, både hos eliten och befolkningen, om skillnaden mellan komplex och komplicerat ser jag som det verkliga problemet. Jag bygger detta på att den typen av lösning som Rothstein och Levi för fram är standardlösningen på snart sagt alla problem. Mer och bättre UTBILDNING anses vara lösningen idag. Det leder till en allt tydligare detaljstyrning av den högre utbildningen. Och när det visar sig att åtgärderna inte löser problemet är det mer styrning, mer av samma, som presenteras som lösning. Konsekvensen blir att den högre utbildningen blir allt mindre akademisk och allt mer teknisk och detaljerad. Problemet löses med hjälp av intellektuellt ingenjörskap eftersom det betraktas som ett komplicerat problem. Om problemet istället betraktades som komplext skulle det öppna upp för helt andra lösningar. Den högre utbildningens avintellektualisering skulle helt plötsligt framstå i en helt annan dager. Jag tror att samhället behöver en annan syn på kunskap och mer av bildning, inte bara på högskolan utan i hela utbildningssystemet. Mer frihet, mindre av styrning och en tydligare betoning i hela samhället på individens ansvar. Fast om inte klyftorna minskas spelar det ingen roll vad man gör, för problemen är alldeles för KOMPLEXT för att någon enkel åtgärd skulle kunna lösa dem.

Den elit som detta handlar om har emellertid en sak gemensamt – de har nästan utan undantag utbildats vid framstående universitet och högskolor. Det är med andra ord sällan något fel på deras kunskaper och intellektuella förmågor. Istället ligger bristerna i deras förmåga att inse och förstå vikten av etik i de många beslut de har att fatta. Inom en del universitets- och högskoleutbildningar världen över har man på senare tid också kommit att inse vikten av dessa frågor och försökt ta med inslag om etiska frågor i utbildningen. Vår uppfattning är emellertid att dessa centrala frågor om etikens betydelse antingen saknas, eller så ges de en mycket undanskymd roll i de flesta universitets- och högskoleutbildningar. Detta kan, som i de inledningsvis nämnda fallen, ibland få helt katastrofala konsekvenser för verksamheten och resultera i ett kraftigt tapp av förtroende, något som ofta är svårt att reparera. 

Eureka, äntligen! Här har vi så klart LÖSNINGEN. Eller? Nej, kultur fungerar inte så. Vad vi står inför är ett långt mer komplext problem. Ett problem som saknar enkla lösningar. Det är detta vi måste förstå, att det är tron på att det finns en lösning, en metod eller ett (enda) sätt att komma till rätta med problemen. Lika lite som bristande hållbarhet är ett informations- och kunskapsproblem är bristande etisk förståelse bland samhällets elit det. En helt annan syn på kunskap är vad som behövs, inte mer eller annorlunda kunskap. En annan syn på kunskap och utbildning. Kunskap uppstår, förändras och förvaltas mellan människor. Kunskap är befinner sig i ständig tillblivelse. Kunskap på ett område påverkar kunskap på andra. Utbildning är en komplex och dynamisk helhet, och det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhället. Därför är problem som visar sig både i samhället och högskolan varken isolerade samhälls- eller utbildningsproblem. Problemen bottar i den kultur som idag allt mer förnekas. Utan kunskap om kultur, komplexitet och förutsättningar för förändring ser det ut som om Levi och Rothstein identifierat problemet och presenterat lösningen. Förväntar de sig att bli emottagna som hjältar? Så fungerar det inte, hur många som än vill tro att det är vägen fram.

Vi har från var sitt håll varit engagerade i dessa frågor under lång tid. Från ett folkhälsoperspektiv kan man konstatera att organisationer som WHO och EU alltmer kommit att intressera sig för folkhälsans många sociala bestämningsfaktorer. I ett internationellt perspektiv visar det sig att just hälso- och sjukvårdssektorn är svårt drabbad av korruption och andra liknande former av oetiskt agerande. Det gäller allt från sjukvårdspersonal som kräver mutor till sjukvårdsföretag som säljer falska mediciner. Man kan bokstavligen tala om att många människor i världen ”dör av korruption”.
Tilläggas kan att en av de viktigaste orsakerna till att människor anser sig vara missnöjda med sina liv är att de uppfattar sig leva under orättfärdiga och korrupta samhällsinstitutioner. Från ett samhällsvetenskapligt perspektiv visar det sig att bristen på etik och förekomsten av korruption i den offentliga verksamheten förmodligen är det allvarligaste hindret för social och ekonomisk utveckling. Omvänt kan man säga att den viktigaste tillgången för ett samhälle är den etiska kvaliteten i dess offentliga institutioner. Och detta avgörs i stor utsträckning av i vilken utsträckning tjänstemän inom de offentliga institutionerna har en fungerande etisk kompass. 

Jag kommer osökt att tänka på en text jag skrev om filosofen David Hume och hans lag, som i korthet ut på följande (För referens och lite utförligare förklaringar, se här).

"Humes lag" är en tes som hävdar att man aldrig kan härleda ett bör från ett är och bygger på tanken att det i en giltig slutledning inte finns något i slutsatsen som inte redan finns implicit i premisserna. Hume skriver: "I varje moralsystem som jag hittills påträffat, har jag alltid noterat att upphovsmannen under någon tid för ett vanligt resonemang, fastställer existensen av en Gud eller gör observationer om mänskliga angelägenheter, men så märker jag plötsligt att jag istället för de vanliga föreningsorden mellan satser, är och är inte, bara finner satser som är förenade med ett bör eller bör inte. Övergången är omärklig och likväl skickelsediger. Ty eftersom detta bör eller bör inte uttrycker ett nytt förhållande eller påstående, är det nödvändigt att detta iakttas och förklaras, och att man samtidigt anger skäl för det till synes helt orimliga, hur denna nya relation kan vara en slutledning från relationer av helt annan karaktär."

Som jag läser och förstår Humes skarpa iakttagelse handlar det om kritiskt tänkande, om att aldrig ta något för givet som uttalas av någon. Så fort man uppmanas att göra sig eller så, därför att, och detta motiveras med någon typ av fakta så handlar det i själva verket om en övertygelseakt. Det finns aldrig ett kausalt förhållande mellan är och bör. På samma sätt går det aldrig att hänvisa till vetenskapliga fakta om man vill förändra samhället. Bara för att vetenskapen visar att det eller detta föreligger, betyder inte att man bör göra si eller så. Det är oerhört viktigt att denna distinktion föreligger. Som sagt, ett bör följer aldrig kausalt på ett är. Bristande etik bland världens och landets elit är ett kulturellt problem, lika lite isolerat till eliten som mobbingen i skolan är isolerad till skolans värld. Att tala om behovet av en etisk kompass bland ledare och höga tjänstemän är naivt. Problemet är av en helt annan natur och dignitet. Levi och Rothstein är kloka och välutbildade människor och inser också att det inte är ett lätt problem, men deras lösning är ingen lösning.

Detta är ingen enkel sak att åstadkomma. Den framstående amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama har hävdat att vi måste utgå från att den ”naturliga instinkten” för personer i offentlig maktpositioner är att använda denna för att gynna sig själv, sin familj, sin släkt, sina vänner, sin klan, sina politiska bundsförvanter eller sin intressegrupp. Att inte ägna sig åt favoritism utan att agera opartiskt för det allmännas bästa i enlighet med gällande lagar och regler är, menar Fukuyama, något som måste tränas och läras in.
Av dessa skäl tog vi för några år sedan därför initiativet att till ett större nätverk av universitet – ”The Compostela Group of Universities” – lansera en deklaration om att frågor om etik skall ingå i alla former av högre utbildning. Det betyder att denna kunskap inte skall isoleras till särskilda utbildningar av specialister i etik. Den skall i stället integreras i alla utbildningar av till exempel läkare, ekonomer, jurister, lärare, ekonomer, biologer, och så vidare. Deklarationen antogs enhälligt av representanter för samtliga 68 universitet vid nätverkets generalförsamling i Poznan i september 2014 och har därför namnet Poznan-deklarationen. 

Kunskap övertrumfas alldeles för lätt av känslor, instinkter och makt för att etik skulle kunna vara något man kan lära sig eller öva sig till. Den där typen av deklarationer går det tretton på dussinet av, och för varje nytt problem som identifieras skapas nya, enkla, effektiva och slagkraftiga förlag, metoder och handlingsprogram som i ett slag, en gång för alla, löser problemet. All beprövad erfarenhet talar emellertid emot förslaget, för om det gick att lösa den här typen av problem på det här sättet hade vi inga problem. Klimatfrågan löses inte av ett nytt AVTAL. Mobbingproblemen i skolan löses inte med nya och förfinade HANDLINGSPROGRAM. Kunskapsraset i det svenska utbildningsproblemet löses inte med fler regleringar, mer styrning och bättre, mer detaljerade system för UTVÄRDERING. Tron på den typen av intellektuellt ingenjörskap leder inte till ett bättre, mer hållbart samhälle. Problemet är komplext och därför måste även lösningarna vara det. Mer av samma leder inte till något gott. Det kanske känns bra att ta beslut och arbeta med handlingsplaner och deklarationer, och kontroller går att utföras. Det finns alltid saker man kan göra, men om det man gör inte adresserar grundproblemet är det (i bästa fall) meningslöst slöseri med tid och resurser.

Denna deklaration har sedermera fått stöd av många andra centrala organisationer, bland annat den världsledande anti-korruptionsorganisationen Transparency International (inklusive dess svenska sektion). Tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien har vi nyligen genomfört ett heldagsseminarium om behovet av kritiskt etiskt tänkande i alla former av högre utbildning, ett initiativ som fick stort gensvar från bland annat ordförandena för de centrala organisationerna för arbetsmarknadens parter.
Vi är mycket angelägna att detta initiativ nu går från vision till verklighet. Vi vill därför starkt uppmana landets universitets- och högskolerektorer att ta ansvar för att – i linje med vad som presenterats i Poznan-deklarationen – etiksäkra alla de utbildningar man ansvarar för. Detta är nödvändigt för att nya generationer ledare inom den offentliga sfären och det privata näringslivet inte står utan fungerande kompass inför de otaliga etiska utmaningar och dilemman som de med all säkerhet kommer tvingas hantera i sina framtida yrkesutövningar.

Missförstå mig inte. Jag är inte mot förslaget, jag tror bara inte att den typen av åtgärder löser problemet med bristande etik, som jag håller med om är stort och allvarligt. Tron på att det går att förändra samhället med hjälp av socialt intellektuellt och tekniskt ingenjörskap är mer en del av problemet än en lösning. Grundproblemet är en utbredd brist i samhället, på förståelse för komplexitet. Bristande etik, dålig hållbarhet, korruption och den växande populismen är samma andas barn. Problemen är symptom på den underliggande "sjukdomen" som dels handlar om en kollektiv oförmåga att förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels om kulturförnekelse. Det finns inga enkla lösningar och varken pengar eller moral sipprar ner i samhället. Etik och välstånd, liksom demokrati, solidaritet och kunskap växer fram mellan människor. Om det är något som behöver göras så är det åtgärder som leder till minskade klyftor, men det är också svårt och kräver gemensamma ansträngningar.

Kunskap om makt över kunskap

Debatten om högskolans organisering och makten över kunskapsproduktionens förutsättningar, innehåll och riktning fortsätter. Och jag hakar på och reflekterar med reflektionerna, inläggen, svaren och motförslagen. Idag är det Anna-Viktoria Hallberg, som skriver i SvD.

I en artikel i DN Kultur den 21 oktober skriver Ylva Hasselberg om näringslivets intresse för universitetens pengar och använder sig av begreppet ”akademisk kapitalism” för att driva teser om hur marknader för högre utbildning skapas. Några dagar senare, den 26 oktober, laddar hon bössan igen i Dagens Arena genom påståenden om att det som inte är vinstgivande på universiteten ryker: ”Universiteten blir till företag och uppgiften att verka för samhällets bästa krymper snöpligt till patent och ’tech transfer’.” Näringslivets forskningsberednings rapport ”Forskningspolitikens glömda fråga: Sveriges akademiska ledarskap”hamnar särskilt i skottgluggen.

Det är i stora drag här även jag landar när jag reflekterar över vad som håller på att hända med högskolan. Jag är djupt oroad över marknadiseringen av akademin och den snäva syn på nytta som snabbt vinner mark och implementeras på allt fler områden. Kunskapen trängs undan för andra, mer lättreglerade inslag. Det mäts, och styrs och tas beslut om vad forskare ska komma fram till. Det är som kunskapen förändrats eller som om definitionen av kunskap bytts ut. Och detta går att göra när allt mer av verksamheten handlar allt mer och tydligare om pengar och mätbarhet. Makten över kunskapen flyttas sakta från forskarutbildade till administratörer och chefer som pekar ut riktningar och sätter upp mål.

Det finns mycket i artiklarna att fundera vidare på. Flera teman är högst levande inom akademin. Frågor som rör anslagsfördelning och inflytande över beslut diskuteras kontinuerligt, ofta högoktanigt, på de flesta lärosäten i Sverige. Den springande punkten rör det som kallas linjestyrning samt kollegiala processer, där linjestyrning utgår från en chefshierarki medan kollegialiteten kännetecknas av en platt men meritokratisk styrning. Vem ska bestämma på våra universitet och högskolor? Är det chefer ”i linjen” eller ska kollegierna få välja chefer och fatta beslut utan inblandning från överordnande?
Oavsett hur man vänder och vrider på frågan om vem som bör ha makten på våra lärosäten är motsättningen mellan linjen versus kollegialiteten en förutsättning för att förstå Näringslivets forskningsberednings omdiskuterade förslag. Det är också denna dragkamp som utgör kuliss i Ylva Hasselbergs polemiska argumentationer.

När jag var doktorand under åren runt sekelskiftet fanns i princip ingen linje. Då var det forskare som under begränsade perioder hoppade in och tog på sig organiserande uppdrag. Kunskapen stod i centrum då, både i undervisningen och forskningen. Administrationen hölls på ett minimum och tiden lades på seminarier, läsning och skrivande. Undervisningen handlade om ämnet, och allt rullade på. Hela tiden med kunskapen som mål, medel och organiserande princip. Det fanns en rektor och dekaner som ansvarade för fakulteter, men det var inget som påverkade min vardag som doktorand. Jag och mina kollegor skötte oss i väldigt hög grad själva. Allt var inte bättre, men kunskapen stod verkligen i centrum. Om kunskapen plockats bort från universitetet där och då fanns inte mycket annat kvar. Om kunskapen försvann från dagens högskola känns det som det skulle ta ett bra tag innan någon märkte av förändringen. Mötena, rapporterna, planernandet och strategiarbetet och så vidare, och så vidare skulle kunna rulla på och arbetsdagar skulle lätt kunna fyllas med uppgifter. Det är allvarligt. Och eftersom kunskapen är svår att försvara är det ett allvarligt problem som behöver uppmärksammas. Debatteras behöver problemet dock inte, för det är del av problemet detta att en så pass komplex fråga som ett lands kunskapsförsörjning DEBATTERAS. Och att debatten delvis förs överhuvudet på forskarna som på statens bekostnad utbildats för att skapa, utveckla och förvalta kunskap, är djupt problematiskt. Självklart måste högskolan kunna diskuteras, men det är viktigt att det görs på ett respektfullt och kunskapsorienterat sätt.

Det finns dock några områden där hennes resonemang blir problematiska. Det första exemplet gäller beskrivningen Hasselberg gör av det förslag om en ny juridisk styrelseform för universitet och högskolor, från 2013, som dåvarande regering skickade ut på remiss till landets lärosäten. I korthet gick förslaget ut på möjligheter att kunna omvandla svenska högskolor till stiftelser. Det omgärdades av flera diskussioner och problematiseringar: man kan läsa remissvaren från alla högskolor och universitet för att få en muntrare lägesbild än den Hasselberg ger av svenska lärosäten, om inte annat. 

Men Hasselberg tolkar förslaget som att ”denna organisationsform skulle ha gjort det möjligt att driva universitet i bolagsform, att låta universitet gå i konkurs och den skulle också ha öppnat för privata aktörer inom sektorn. Det var liksom själva meningen”.
Här kan man inskjuta att en särskild organisationsform för universitet och högskolor har diskuterats länge. Argumenten har ofta utgått från att en egen verksamhetsform för våra lärosäten skulle garantera akademisk frihet – alltså tvärtemot Hasselbergs idé om att den är ett uttryck för kommersialisering. Myndighetsformen, har dess kritiker snarare menat, leder till att kärnverksamheten (forskning, utbildning, samverkan) tvingas in i en myndighetsmodell som tar fokus från det egentliga uppdraget. Denna aspekt tas, förvånande nog, inte upp av debattören.

Det är så klart allvarligt. Jag är också kritisk till att högskolor drivs som stiftelser, för jag förstår inte varför. När jag suttit på möten där den frågan kommit upp och diskuterats har det presenterats som ett bra förslag eftersom det skulle innebära att högskolan kan tjäna pengar. Högskolan ska inte tjäna pengar, högskolan ska använda pengar på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Pengarna som staten lägger på högskolan är en långsiktig INVESTERING. Om och när forskare förväntas söka pengar för att forska tas fokus och resurser från kunskapen. När forskare konkurrerar om tid och medel blir det lätt viktigare än forskningen. Att forska är svårt och kräver tid och förståelse för komplexiteten i verksamheten. Jag vänder mig därför mot argumenten för stiftelsereformen. Den kanske kan innebära att staten kan minska sina kostnader för forskning, men någon måste betala. Och om forskningen görs beroende av externa faktorer förskjuts maktbalansen mellan ledning/linje och forskarna. Det påverkar kunskapens innehåll och kvalitet. Frågan handlar inte bara om organisering, det handlar om kunskap och makten över vetandet. Det är ingen liten sak.

Man kan också påminna om att det finns högskolor som redan i dag drivs i stiftelseform, nämligen Chalmers Tekniska Högskola, Handelshögskolan i Stockholm och Högskolan i Jönköping. Dessa högskolor kan anses vara nischade mot näringslivet men få skulle nog våga påstå att de, med Hasselbergs ord, låter marknaden styra över vilken kunskap som anses giltig.

Inte säker på att jag håller med. Pengar påverkar tänkandet och ger upphov till konsekvenser som inget kan veta något om, särskilt inte på sikt. Ekonomiseringen av skolan kryper sig på och positionerna förskjuts sakta. Det är när jag jämför min doktorandtid som skillnaden är stor, inte när jag jämför år från år. Sakta har tiden och möjligheterna jag har att ägna mig åt kunskapsutveckling minskat, och skillnaden är stor mellan hur det såg ut när jag började arbeta som lektor och idag. Jag tjänar mer pengar som docent, men hade föredragit att få mer tid i tjänsten att ägna mig åt (inte nödvändigtvis helt fri) forskning om frågor jag genom åren utvecklat kompetens för. Samma tendens är tydlig även i undervisningen, där administrationen ökat väldigt mycket, paradoxalt nog har mina administrativa arbetsuppgifter ökat i takt med att högskolan anställt fler administratörer … Kunskapen förlorar på detta sätt mark på område efter område. Det kanske inte oroar någon annan än forskare som vigt sitt liv åt kunskapen, men på sikt utgör detta ett allvarligt hot mot kunskapssamhället. Redan idag betraktas forskare och lärare som ett särintresse, vilket säger väldigt mycket dels om maktrelationen mellan makten och kunskapen, dels om kunskapens status i samhället.

Ett annat problem rör beskrivningen av Macchiarini-skandalen. Att denna vetenskapliga genomklappning är ett ”resultat av minskad reglering, ökad linjestyrning, institutionaliserad girighet efter forskningsanslag” är att beskriva en komplex fråga på ett förenklat sätt. Finns det verkligen orsak och verkan här, där turerna kring Macchiarini kan leda till ett entydigt ”resultat av”? Handlar det inte snarare om en riktigt knepig korrelation av olika människor, viljor, system, personligheter, kulturer, prestige och sug efter forskningsframgångar?

Det kan vara så, men om KUNSKAPEN stod i centrum och ansågs ha ett värde i sig hade skandalen aldrig blivit en sådan skandal som den nu faktiskt blev. Det handlar om komplexa samband, det håller jag med om, men just det ser jag som ett av de viktigaste skälet till att motarbeta ekonomiseringen av skolan, forskningen och den högre utbildningen. Jag försvarar KUNSKAPEN, ingenting annat. Och det är det alldeles för få som faktiskt gör. Det talas en massa om kunskap, men den placeras allt mer sällan i centrum. Bara det faktum att man debatterar linjen vs kollegiet säger en hel del. Om linjens uppdrag var det samma som kollegiets, om högskolans uppdrag var att utveckla kunskap, hade vi inga problem. Nu är det inte så. Kunskapen betraktas som ett slags formalitet, som en självklarhet. Det är den verkligen inte, men insikten om vad kunskap är och hur kunskap fungerar samt vad som krävs för att skapa kunskap är förfärande tunn bland debattörerna. Kunskapen står åtminstone inte i centrum i debatten om forskningen och högskolan.

Men i en fråga står Hasselberg och Näringslivets forskningsberedning, möjligen oavsiktligt, på samma sida. Båda betonar skillnaderna mellan kollegiala organ och linjestyrning och därmed befäster de dem som två skilda kulturer. Mycket olyckligt! Snarare är det ju så att så länge vi har en myndighetsform och så länge vi tror att forskning och utbildning behövs måste kollegiala organ och en stark ledning samarbeta och ansvara för att kärnverksamheten bedrivs på ett vettigt sätt. Annars kan man befara att universitet och högskolor kommer att börja ifrågasättas av det omgivande samhället.

Om högskolan inte har kunskap som sitt ENDA uppdrag. Om forskning handlar om annat än att producera kunskap och utveckla vetande, kommer alla verkliga forskare förr eller senare att lämna akademin och då är risken överhängande att landets högskolor kommer att ifrågasättas av det omgivande samhället. Men vad gör vi då? Varifrån hämtas kunskapen som alla hållbara samhällen behöver för att överleva på sikt? Vad händer med demokratin, med öppenheten? Det är inga små frågor. Kanske är det detta som stör mig mest, att debatten om högskolan ser ut som alla andra debatter i i samhället, att högskolan betraktas som vilken organisation som helst. Jag befarar att det har kunnat bli så eftersom kunskapens status i samhället under en lång rad av år allt mer utarmats. Idag är det allt färre som förstår vad kunskap är och det påverkar insikten om vilka värden som står på spel.

Kunskap är inte makt, för makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan. Kunskap är dock en förutsättning för en hållbar förvaltning av samhället och för demokratins långsiktiga överlevnad. Tillåts makten råda över kunskapen är det snart det enda som finns kvar: Makt. Där är vi inte än, men vi rör oss i den riktningen. Det oroar mig, och borde oroa fler.

Ord, ting och diskursiva ordningar 6

Vad är diskursen? Frågan är felställd, för diskursen är ingenting i sig själv. Diskursen är en hel rad effekter som samverkar på olika sätt. Den går bara att studera indirekt. Därför blir det så svårt att mötas över ämnesgränser, för den som verkar i ett vetenskapligt ämne som bara erkänner kunskap som går att bevisa, får svårt att acceptera diskurs som förklaring. Fast det är ingen förklaring, inget som ska bevisas. Diskurs är ett begrepp, ett förslag till förståelse, ett redskap att tänka med. Och begrepp får sitt värde när många använder det i sin vardag för att söka förklaringar på det som sker i vardagen. Diskurs är inte en hypotes som ska ledas i bevis. Tänker man så hamnar man fel.

Foucault går här igenom ett antal procedurer som på olika sätt ger struktur åt diskusen, som alltså är något annat än procedurerna.

I ett samhälle som vårt är utestängningsprocedurer naturligtvis välkända.

Procedurerna är olika saker. Inledningsvis handlar det om de mest uppenbara sätten att (handgripligen) stänga människor ute. Diskursen handlar mycket om gränsdragning, om vem och vad som är inne, och vem/vad som är ute. Kulturen är en helhet och alla finns och verkar på insidan, så gränsdragningen handlar inte om absolut uteslutning eller inkludering. Det handlar om relativa uteslutningar, om att peka på gränser och ange positioner. Man kan till exempel stänga eller stängas ute ur ett socialt sammanhang även om man befinner sig i samma rum. Alla som någon gång drabbats av makttekniker vet hur mycket sanning det ligger i tanken om att gränser kan dras på subtila sätt, på sätt som gör att den som utövar makten att stänga ute i efterhand kan hävda att så inte var fallet. Diskursen verkar även utan att den som agerar i enlighet med den vet om det.

Den tydligaste och mest bekanta är förbudet. Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.

Foucault börjar med det mest uppenbara, de mest tydliga procedurerna. Det är viktigt att missas att det handlar om ett maskineri som inte kan reduceras till sina delar, ett komplext maskineri med samverkande mekanismer, både tydligt explicita och mer subtila. Diskursen är en komplex maskin, eller en maskiniskt ordnande process. Viktigt för att förstå att diskursen inte handlar om en komplicerad mekanism som går att dela upp i mindre delar som studeras var för sig och sedan sätts samman till en helhetsförklaring. Diskursen är emergent, dess verkan uppstår på en nivå över delarna (både de explicit, materiella och de immateriella, mer subtila), och det är den komplexa helheten som omtalas som DISKURSEN. Vill man undersöka diskursen måste man ha i åminnelse att det handlar om en abstrakt helhet vars delar är viktiga, men inte viktigare än helheten. Alla delar måste alltså inte finnas med i en process för att diskursbegreppet ska vara tillämpligt. Diskursen har med andra ord inte falsifierats för att det inte finns ett förbjud kopplat till just det man studerar.

Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talande subjektets privilegierade eller exklusiva rätt: här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring.

Ting laddade med mening, ritualer och subjektets kulturellt, upphöjda status, visar på diskursens delar. Materialitet, mening, handling och människokroppen (som både objekt och subjekt). Delarna eller aspekterna samverkar på olika sätt och kan som sagt ta ut eller förstärka varandra. Därför är diskursen aldrig entydig. Alla uppfattar den inte heller, av samma skäl, på samma sätt. Tabu är kontextuella och gäller inte alla, alltid. Ritualer bygger på att deltagarna har olika roller. Och kroppar uppfattas på olika sätt beroende på vem som bebor dem och vilka uppfattningar som är knutna till just den konstitutionen. I sanning ett komplicerat (eller snarare komplext) galler i ständig förändring. Diskursen är en dynamisk process av ömsesidiga tillblivelser.

Jag vill bara nämna att de områden där gallret i dag är som tätast, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens områden; det är som om diskursen, långt ifrån att vara ett genomskinligt och neutralt element där sexualiteten avväpnas och politiken pacificeras, vore en av de platser där dessa företrädesvis gör bruk av några av sina mest skrämmande krafter.

Sexualitet och politik. Makt, kroppar och kunskap. Det är mellan dessa enheter och samspelet mellan dem som Foucault rör sig. Det är detta han försöker förstå, samspelet mellan och diskursens effekter. Det är inte en hypotes som leds i bevis, utan ett verktyg att tänka med för att få syn på och förstå komplexiteten, dess samband och effekter. Diskursen avslöjar inte sexualiteten och tar inte udden av politiken, den både accentuerar och förstärker snarare dess dubbelriktade verkan. Sexualitet och politik är det som händer mellan, kanske man skulle kunna säga? Det som ger diskursen riktning och förändringskraft.

Diskursen försöker förgäves framstå som om den inte är något att bry sig om, men de förbud den drabbas av avslöjar mycket tidigt och mycket snabbt dess koppling till begäret och makten.

Diskursen är en process, en rörelse som bara går att studera indirekt. Förbuden är inte diskursen, det är diskursen som visar sig genom förbuden. Begär och makt är delar av diskursen, snarare än det diskursen kontrollerar. Eller kanske man snarare ska se det som att begär och makt aktualiserar diskursen. Samproduktion, förändring och rörelse är vad det handlar om, och effekterna som helheten ger upphov till.

Det  är inget att förvånas över: diskursen är, som psykoanalysen visat, inte bara det som manifesterar (eller gömmer) begäret -- den är också begärets objekt. Inte heller är den, vilket historien ständigt lär oss, bara det som traderar striderna och maktsystemen utan också det för vilket, genom vilket man slåss -- den makt man försöker erövra.

Både det som begärs, begäret i sig och makten som ger begäret riktning samverkar och mellan delarna finns diskursen som alltså är ett slags mellanrum. Den som följer Flyktlinjer ser hur jag försöker förstå Foucault i ljuset av Deleuze, och det tror jag fungerar. Det hjälper i alla fall mig att förstå. Diskurs är dock inte synonymt med begreppen som Deleuze och Guattari skapade, men förståelsen för de olika begreppen kan korsbefrukta varandra och vidga och fördjupa förståelsen för kulturen som studeras med hjälp av begreppen. Det är i alla fall så jag tänker just nu. Vi får se vart detta tar vägen.