En dag i en lärares liv

Listan över saker att göra idag är lång. Halva terminen har avverkats och nu går vi in i den intensiva andra halvan där allt bara kommer att gå snabbare och snabbare, tills allt bara tvärt stannar av fram i juni. Förra veckans semester och andhämtningspausen som den innebar har gjort gott, och kan jag bara ta mig genom denna vecka så känner jag att det nog ska gå. Just nu drunknar jag dock i alla inlämningar, kompletteringar och annat som ska betygsättas och rapporteras in. Därför handlar dagens bloggpost om en sak jag funderat på, och som jag undrar om jag är ensam om. Det handlar om kommentarer av studentarbeten, om konstruktiv feedback. Känner att jag famlar i blindo där.

Jag har testat och testar hela tiden olika sätt. Det måste fungera både för mig och studenterna. Och det måste leda till insikt och förbättring. Mitt problem är att jag allt oftare tvingas läsa texter som allt tydligare är skrivna, enbart för att växlas in i poäng. Fast studier på högskolan är den sista utposten i utbildningssystemet brister det påfallande ofta i självständighet, och det märks tydligt i uppgifter som är tänkta att just främja utvecklingen av självständighet och kritiskt tänkande. Här sliter jag mitt hår, för jag menar att alla tjänar på att den som skriver en text som ska läsas tänker lika mycket på läsaren som på sig själv. Tyvärr är det påfallande många som inte ens läser igenom sin egen text innan de skickar in den. Och det märks. Jag vet inte, men tror att uppemot hälften av alla problem som jag ser i arbetena som lämnas in hade kunnat åtgärdas genom den lilla förändringen. Därför tjatar jag om det. "Skriv ut, och läs igenom texten innan ni lämnar in". Mitt argument är, att om man inte ens själv orkar, vill eller tycker det är mödan värd att läsa sin text, hur kan man då tro att någon annan ska uppskatta läsningen av den. Tyvärr slarvas det med läsningen, den kritiska läsningen. Efterfrågan på regler och anvisningar ökar, och ju mer och tydligare regler vi skapar, ju fler och mer detaljerade anvisningar vi producerar, desto fler frågor får vi lärare. Som sagt, jag sliter mitt hår.

Ett sätt att kommentera texter som jag tycker är bra, som som inte uppskattas av alla, är att läsa texterna som ska betygsättas utan penna i hand. Då kan jag beta av fler texter snabbare, och eftersom jag är van att läsa den här typen av texter ser jag omgående vem som har problem med vad. Den enskilde studenten är inte unik, alla brottas med liknande problem. Mina kommentarer till var och en är därför påfallande lika, trots att studenterna skriver olika. Tiden är begränsad, så jag tycker det är bättre att samla alla kommentarerna i ett större dokument, och ge det till alla, än att skriva några korta synpunkter till var och om just deras inlämning. Två saker uppnås med detta sätt att arbeta. 1. Kommentarerna blir fylligare och jag kan beskriva mer ingående hur jag tänker och vad man bör ta hänsyn till. 2. Alla får del av alla synpunkterna och får därmed hjälp av utvecklas som författare. Jag tycker det är en utmärkt kompromiss, där min tid används på bästa sätt. Tyvärr uppskattas det inte av alla.

Den vanligaste synpunkten jag får höra är: "Hur ska jag kunna veta vad som gäller min text?!". Är studenterna i början av sin utbildning är det en majoritet som reagerar så, och det beror så klart på ovana, och det kan jag förstå. Men den uppfattningen följer med påfallande långt fram i utbildningen. För mig är det en indikation på bristande självständighet, som är det enskilt viktigaste målet i den examen som utbildningen ger. Jag sliter mitt hår här, för hur undervisar man någon i självständighet? Så här kan det se ut i min undervisning. Jag har klippt in en text som jag skrivit som feed-back till studenter.

Inte heller denna gång delas det ut några individuella kommentarer på era inlägg. För att främja utvecklingen av självständighet, som är det viktigaste målet i den examen som utbildningen siktar mot, behövs övning i att ta till sig det som är relevant för er text utifrån allmänna synpunkter riktade till alla. Dessutom är det lärorikt att få ta del av goda råd som rör skrivande i allmänhet. Om något är oklart rörande ert papper får ni höra av er, det är också ett led i utvecklingen av självständighet.

Jag får nästan aldrig frågor på just detta. Så gott som ingen hör av sig för att få hjälp att relatera de allmänna kommentarerna till just deras papper. Däremot får jag kritik i utvärderingarna, för att mina kommentarer är värdelösa. Det gör mig ledsen och frustrerad, för jag ser inga tecken på att självständigheten ökar om jag kommenterar tenor och inlämningar individuellt. Det leder bara till att jag upprepa samma slitna standardformuleringar, eftersom texterna som skrivs idag (under rådande omständigheter) tenderar att bli påfallande lika. 

Jag vill börja med att säga att jag ser en förbättring överlag, sedan inläggen på förra delkursen. Alla har även denna gång läst och fler än förra gången har skrivit ambitiösa texter, vilket lovar gott inför examensarbeten. Riktigt roligt att se! Kämpa på så kommer uppsatsarbetet att gå som en dans. Tänk på och jobba med följande framöver, för att fortsätta utvecklas:

En sak har jag lärt mig. Man måste ha en positiv ton, man måste uppmuntra. Annars är man dödsdömd som lärare. Tyvärr är det ju inte så det ser ut i samhället. När jag submittar artiklar eller sänder bokmanus till förlag är den enda uppmuntran jag som författare ute i den verkliga världen får tystnad. Hälsan tiger still och det som fungerar behöver inte spillas tid på, tänker jag och har aldrig sett kritiska synpunkter på mina texter som något annat än värdefull hjälp i min strävan efter att bli bättre. Så länge texten inte publicerats, så länge uppsatsen eller vad det nu är man jobbar med, är klar, bör man arbeta med det som kan bli bättre. Tyvärr märker jag att om jag uppmuntrar så slutar många jobba vidare med texten. Det är en vådlig balansgång. Mitt uppdrag är att värna kvaliteten, men idag är studenterna kunder. Jag kan därför inte säga det jag anser behöver sägas, vilket är vad de kommer att få höra ute i arbetslivet sedan, med mindre än att jag tvingas utstå oresonlig kritik. Det är frustrerande, för kritiken ges alltid av omsorg.

Återberätta mindre. Vetenskapliga texter måste vara självständiga. Därför måste det finnas en tanke med referaten av innehållet, eller era berättelser om olika erfarenheter. Driv en egen linje och ta kommandot över texten. Träd in som subjekt i texten och led läsaren framåt, i ert resonemang.

Tala inte bara om att, visa hur och förklara varför. Det är viktigt!

Detta är den allvarligaste bristen i inlämningarna jag läser idag. Det tenderar att bli mycket referat, återgivningar av vad andra har sagt, och väldigt lite reflektion och argumentation. "Man får inte ha egna åsikter", säger många. Det har man hört att någon har sagt. Men vad är en EGEN åsikt, brukar jag replikera. Hur vet vi det vi vet? Om någon bara tycker något hör det så klart inte hemma i en vetenskaplig text. Enligt mig, utan någon som helst förklaring, är ett meningslöst påstående. Men om skälen för åsikten tydligt anges är det inte en åsikt längre, utan en argumentation som går att följa, bemöta och utvärdera.

Tänk på att alla texter ni lämnar ifrån er måste innehålla något slags ny kunskap. Om ni bara skriver för att visa oss lärare att ni har läst och förstått böckerna blir textens innehåll passivt. Försök få era texter att lyfta genom att driva egna resonemang. Peka på vad i texterna som hjälper er förstå era egna erfarenheter, och även hur erfarenheterna hjälper er förstå innehållet i texterna ni läser.

Arbeta systematiskt med texterna. Tänk på den övergripande strukturen: Inledning, brödtext och avslutning. Tänk på styckesindelning, rubriker och meningsbyggnad, samt ordval. Allt spelar roll. Hur börjar och slutar man en bra text, stycke, mening. Genom att arbeta systematiskt med både formen och innehållet, och genom att kontinuerligt växla mellan rollen som läsare och författare, kommer ni att märka att era texter blir bättre och bättre. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Alla kan alltid bli bättre, tänk på det. Överlag ser det bättre ut, men det kan som sagt utvecklas mer.

Detta gäller alla, även mig och andra som arbetar professionellt med textproduktion. Det är en individuell kommentar, som ser likadan ut för alla. Hur når man fram, tänker jag, för det är uppenbarligen svårt för dagens studenter att ta till sig skrivningar som är lika för alla. Vad beror det på? Hur arbetar man på tidigare stadier? Är detta ett resultat av den omtalade curlingen och individanpassningen? Vad händer om vi på allvar börjar införa studentcentrerat lärande? Ska jag då tvingas skriva 200 unika varianter på ovanstående stycke, för att studenterna ska känna sig personligt tilltalade?! Trots att de skriver snudd på identiskt som sina kurs och generationskamrater. Detta är ett allvarligt problem, för det rör själva kärnan i utbildningen, kunskapen, självständigheten och den kritiska förmågan.

Utveckla er förmåga att argumentera. Nöj er inte med att skriva: Jag anser, jag tycker eller enligt mig. Vad är det som får er att anse? Varför tycker ni? Och med stöd i vilka argument anser ni? Det måste framgå av texten, annars är den inte vetenskaplig. Tänk på vikten av transparens och påstå ingenting utan att tydligt visa vad ni bygger påståendet på.

Vet inte hur många olika varianter på just den formuleringen jag testat. Det är den kanske största utmaningen som lärare, att nå fram med just detta. Vad innebär det att argumentera? Det är nu inte unikt för studenterna på högskolan, det är ett utbrett samhällsproblem. På TV och i sociala medier brister det stort i förmågan att argumentera. Tiden finns inte, eller intresset. Idag ska allt går fort: Är det rätt eller fel? Ge mig ett svar, nu! Bra eller dåligt? Kom till saken? Du är dum, nej, det är du! Platt, ointressant och totalt nyanslös är vad samhällsdebatten håller på att bli. Det är allvarligt, för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och vi som är lärare på högskolan står maktlösa inför kraften i utvecklingen.

Ingenting är sant bara för att det står i en text. Därför räcker det egentligen inte att bara ange referenser, det måste även framgå vad det är för en text, varför ni väljer att hänvisa till den och på vilka grunder ni anser just den källan vara tillförlitlig. I alla fall om ni påstår något med stöd i en text.

Jobba vidare med förmågan att ställa olika texter mot varandra. Hur förhåller sig innehållet i en text till innehållet i en annan, och hur ser ni på saken? Det är ett sätt att hitta ny kunskap, driva en egen linje och utveckla/fördjupa argumentationen.

Tilliten till det som står i böcker är närmast total. Även om det står olika saker i två olika texter är det få som vågar (orkar, vill, förstår?!) resonera kring detta. Jag ser det som ett förfärande tecken på ytinlärningens utbredning, även långt fram i landets högskoleutbildningar. Det är också ett samhällsproblem, mer än ett utbildningsproblem. Idag handlar debatter i TV allt mer om att visa på forskning som i sin tur visar på, just det man vill peka på. Och motståndaren i debatten pekar också på forskning som ger hen stöd. Analysen, reflektionen, samtalet och den kritiska granskningen av INNEHÅLLET? Kunskapen i centrum? Vad hände? Vart är vi på väg? Jag vet att det är retoriska frågor, som jag brukar klaga på i studenternas texter.

Undvik retoriska frågor! Ställ bara frågor som ni resonerar kring eller som ni (försöker) besvara.

Ska man ha med dem i en text måste det finnas en tanke med dem. Och mina retoriska frågor ovan syftar på saker jag skrivit om här på bloggen tidigare. I en text som ska betygsättas hör retoriska frågor dock inte hemma, menar jag.

Var inte rädda för att sätta ord på det som är svårt. Ni måste inte vara tvärsäkra på allt. Vetenskapliga texter handlar om att visa vad man kan, och att vara medveten om vad man inte kan eller att kunna sätta ord på sina egna problem att förstå är en mycket viktig egenskap som är nödvändigt för att utvecklas.

Här ser jag en öppning till fördjupat lärande och personlig utveckling. Att vara ärlig och beskriva det man har problem med i texterna man skriver om är ett sätt att belysa problemen och det är första steget mot kunskap. Jag tror det handlar om att man inte vågar. Skolan är en plats där man fokuserar alldeles för mycket på framgång. Att misslyckas är idag en katastrof, och detta är ett av sätten som det tar sig uttryck på. Det hämmar utvecklingen av verklig kunskap. Får, vill, kan man inte misslyckas, kommer man aldrig att lyckas heller. Det måste dagens skol- och utbildningspolitiker inse. Ansvaret är deras, ingen annans.

Vad menar ni med diskussion? Det är inte alltid och överallt helt klart. Fundera på det. Analys är ett annat ord som ni behöver ha koll på inför uppsatsarbetet. Dra gärna ut linjerna och reflektera över konsekvenserna om resonemanget dras ut. Blicka in i framtiden, med utgångspunkt i kunskaperna ert arbete resulterat i.

Här har jag dom lärare däremot ett stort ansvar. Jag kan bli bättre på att förklara vad analys, reflektion, diskussion, argumentation och så vidare är och hur man kan tänka. Men det finns samtidigt inga enkla svar, inga quick fix. Hårt eget arbete är det enda som fungerar, vid sidan tid. Alt hänger ihop. Bristen på tid att tänka och för kunskaper och lärdomar att sjuka finns inte idag. Och signalerna från politikerna är tydliga, det förväntas av oss att det ska gå ännu snabbare. Utbildning ska vara effektiv och studenterna ska slussas genom systemet så snabbt som möjligt. Jag tycker mest synd om studenterna, som är värnlösa och som drabbas hårdast av besluten som tas. Jag klarar mig alltid, för jag har fått en gedigen utbildning i en tid då det fanns tid, förståelse och möjligheter att arbeta med alla de saker som idag allt fler inte hinner eller förstår värdet av.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att texten står för sig själv. Skriv inte till oss lärare. Skriv till någon som inte går på kursen. Vad behöver hen veta för att förstå er text? Hur börjar man för att locka läsaren att läsa vidare?

Få sätter bokens innehåll i relation till ert kommande yrkesliv? Det kan vara ett sätt att driva en egen linje och hitta en unik ingång till texten och er läsning av innehållet.

Korrekturläs, inte bara i slutet utan under hela skrivprocessen. Avsätt tid för det, planera in marginaler. Både ni, er kunskapsutveckling och texten vinner på det. Och i uppsatsskrivandet är det nödvändigt.

Stort lycka till med fortsättningen och uppsatsen!

Så ser min vardag ut, och så här tänker jag om dagens utbildning på högskolan. Tror inte jag är unik, men heller inte att jag har rätt. Jag tror på samtalet och på kraften i utbytet av tankar. Därför valde jag denna text och dessa tankar. För mig blev det en bra inledning till en dag i examinationens, inrapporteringens, och förberedelserna inför kommande examinationers, tecken.

En värld utan visselblåsare är en värld utan kunskap

När kartan bestämmer och verkligheten ska rättas efter bilden av hur man vill att det ska vara är det någon som kommer i kläm. I akademin är det den som sätter kunskapen och kvaliteten främst, den som värnar innehållet och kärnverksamheten. Visselblåsare är en otacksam roll att ta på sig, trots att alla säger sig värna rätten att påtala problem. En skakande, men tyvärr inte överraskande artikel i DN i helgen visar hur det kan gå till och hur det ser ut i idag.

Universitetsvärlden ska präglas av öppenhet och oliktänkande. Men det gäller inte i alla frågor. Att uppmärksamma forskningsfusk ses inte alltid med blida ögon. Det berättar flera personer Dagens Nyheter pratat med, men alla vågar inte framträda med sitt namn.

– Visselblåsare inom universitetsvärlden har ofta en väldigt svag position, särskilt om man är doktorand där man är beroende av handledaren. De kan råka väldigt illa ut om de anmäler, säger en forskare som vill vara anonym till DN.

Att vi ens talar om frågan visar att kunskapen och kvaliteten (tragiskt nog) inte är i centrum idag. Det visar sig på en massa olika sätt, men detta att den som påpekar fel och brister eller som påtalar misstanke om fusk i forskningen inte garanteras skydd, att hen inte uppskattas, är ett allvarligt problem. Vad är högskolans och forskningen uppdrag, egentligen? Det är här den frågan avgörs, inte i högtidstalen, visionerna, strategidokumenten, målformuleringarna eller arbetet med värdegrunden. Om inte den som påtalar problem uppskattas och garanteras skydd undermineras grunden för kunskapen, kvaliteten och framtida generationer vetande. Om inte den kritiska granskningen uppskattas och värnas är det inte längre kunskapen som står i centrum, utan något annat. Var går gränsen, när är det inte längre en akademi, utan något annat? Talar vi inte om detta är vi alla illa ute.

I dag måste en anmälan om forskningsfusk gå till universitetets eller högskolans rektor, som sedan beslutar om ärendet ska utredas vidare. Rektorn är också den enda som kan vända sig till expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden för att begära en utredning. Den gruppen har bara några få ärenden per år, långt färre än vad som utreds internt på lärosätena. 

Om det verkligen var KUNSKAPEN som värnades borde denna typen av arrangemang ses över. Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle transparensen vara större och det skulle inte krävas ett ärende eller en formell beslutsgång för att granska saken. Ingen skulle vara betjänt av resultat som inte håller måttet. Nu är det inte så det ser ut. Istället är det som kunskapen, liksom visselblåsaren, betraktas som ett problem i sammanhanget. Tänk om vi ändå slapp ta hänsyn till det där komplexa begreppet kunskap, eller om vi åtminstone kunde räkna med att alla stod bakom de efterfrågade resultaten. Tänk om …

Rektorn har alltså möjlighet att sköta det misstänkta fusket så tyst som möjligt och hellre fria än fälla. Ingen annan kan då tillsätta en egen utredning. 

– Det ser illa ut för universitetet om en av dess forskare misstänks för fusk, säger en person med insyn i ämnet men som inte vill gå ut med sitt namn. 

Med tanke på vad som hänt på Karolinska borde det snarare vara något som välkomnas, detta att arbetet som framstående forskare utför granskas noga. En misstanke om fusk kan och får aldrig betraktas som ett problem, för det visar återigen att kunskapen inte är i centrum. Handlade det om falska anklagelser för något som den anklagade är oskyldig till och som är svårt att motbevisa kommer saken i ett helt annat läge, men kritiska frågor om resultaten i en vetenskaplig studie kan och får aldrig betraktas som ett problem, inte i en akademisk organisation eller en kunskapsnation. Den kritiska granskningen är en förutsättning för kvalitet, inte ett problem!

Problemet med att lärosätena granskar sig själva har åter uppmärksammats i och med Macchiarini-affären och regeringen har tillsatt en utredning för att se om det behövs en ny organisation för oberoende utredningar av forskningsfusk. Den ska vara klar i slutet av året.

Behövs det verkligen en utredning, till, för att förstå att nuvarande system inte fungerar. Räcker det inte att dra lärdom av det som hände på Karolinska? Varför vänta till slutet av året innan man gör något? Så många frågor, som alla får mig att ifrågasätta om kunskapen verkligen är i centrum i akademin idag. 

Anders Ekbom är professor vid Karolinska institutet och ingår i arbetet med utredningen. Han håller med om att dagens system har brister.

– Det systemet vi har i dag har gett universiteten och högskolorna en mycket stor autonomi. Det finns potentiella problem med det som man kanske inte var så observant på när man skapade systemet för drygt tio år sedan, säger han.

Ett sådant problem är just hur det misstänkta fusket ska anmälas.

– Vi funderar självklart på hur vi ska kunna skapa en process som gör att anmälare inte känner sig så utsatta som de gör i dag, säger Anders Ekbom.

Om vi verkligen placerar KUNSKAPEN i centrum försvinner problemet i en handvändning, för då är det är lojaliteten ligger, inte med framstående forskare. I en organisation där kunskapen är viktigare än forskarens som utför arbetet och presenterar resultaten blir allt som gynnar kunskapskvaliteten välkommet. Och då behövs ingen anmälan heller, eftersom det inte ses som ett problem att ställa kritiska frågor. Kunskap är självreglerande. Det är människor som behöver lagar och regler. Och när kunskapen förvandlas till ett verktyg för att uppnå andra mål, när antagna artiklar räknas som en större merit än uppnådda resultat och kunskapskvalitet. När högskolans anseende och ekonomi är viktigare än vetandet som produceras i organisationen behövs det lagar och regler, som ofta kan kringgås för den som likt Macciarini bryr sig mer om sin egen karriär än kunskapen.

Lagtexten om hur oredlighet i forskning ska utredas är ganska diffus, tycker Bengt Gerdin som själv utrett forskningsfusk.

– I dag står det ingenting i lagtexten om forskningsfusk om utredningen ska göras externt eller om anmälningen ska göras skriftligt eller personligt. Hur skulle det vara om man hade olika regler för dopning i olika länder eller i olika klubbar? Forskning innehåller lika mycket tävling som idrotten och är lika internationell, säger han och förklarar att universiteten utreder på olika sätt.

Till exempel ville Anders Hamsten, som senare tvingades avgå som KI:s rektor, ha både en skriftlig och icke-anonym anmälan av kirurgen och forskaren Paolo Macchiarinis forskningsfusk för att utreda. Skandalen med de opererade plaststruparna vid Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset hade kanske aldrig blivit uppmärksammad om inte de fyra läkarna hade anmält Paolo Macchiarini för forskningsfusk. Anmälarna har berättat att de fått utstå trakasserier och kritik internt på grund av detta.
Ofta misstänkliggörs visselblåsare genom att hävda att osämja eller andra personliga konflikter ligger bakom, förklarar Bengt Gerdin. Det är inte ovanligt att anmälare av forskningsfusk vid svenska lärosäten blir kritiserade eller trakasserade.

Dessa rader innehåller som jag ser det all information om läget i kunskapsnationen Sverige som behövs för att lyfta frågan och göra något radikalt. Det är uppenbart att kunskapen inte står i centrum, att andra hänsyn går före. Anseende, prestige, pengar och makt. Kunskapen kommer långt mer på listan. Ännu ett i raden ev exempel på hur kartan allt mer prioriteras framför verkligheten i vår nya sköna, målsäkringsfixerade värld. Om det inte vore för att människor dött skulle man kunna skratta åt eländet, men nu är läget ett annat. Synen på visselblåsare är kärnan i problemet. 

– Man ställer sig utanför kulturen, utanför familjen så att säga. Men det gäller alla sammanhang, och det är klart att det är ett stort problem, säger Bengt Gerdin.
Det kan också vara en av anledningarna till att vissa fall av forskningsfusk inte ens blir anmälda och därmed aldrig utredda. Just den behandlingen var en forskare vid ett svenskt universitet rädd för. Hen upptäckte ett forskningsfusk för en tid sedan, men anmälde aldrig av rädsla för repressalier. Forskaren vågar inte ens prata öppet om det i dag.

– Jag skulle anses vara illojal mot min arbetsgivare eftersom en anmälan också skadar universitetet. Jag vet minst ett fall där en person ansågs vara besvärlig och inte fick förlängt förordnande. Jag skulle sätta min karriär på spel om jag anmälde detta, säger hen.

Alldeles för många tjänar idag på misstankar om fusk inte utreds eller att insikten stannar inom institutionens väggar. Problemet är ett systemfel, och det är många aktörer inblandade. Tidskriften som godkänt artikeln har sitt anseende att tänka på, liksom lärosätet eller forskningsinstitutet och forskaren i karriären. Om det bara hänger på kvaliteten i några artiklar samtidigt som det står miljoner på spel är det lätt att bli fartblind och tumma på kvaliteten. Var KUNSKAPEN det enda som räknades hade vi inte dessa problem. Enkel matematik!

Jakten på forskningsanslag och publiceringar i högt ansedda vetenskapliga tidskrifter kan vara en förklaring till fuskandet.

– Det är bara toppubliceringar som räknas. Somliga forskare tycker att det är viktigare att publicera fina resultat i en väl ansedd vetenskaplig tidskrift än riktiga i en mindre tidskrift eftersom det också är lättare att få anslag då. Det är en oroväckande inställning, säger forskaren.

Att forskningen är tävlingsinriktad ökar risken för att ta genvägar, tror Christian Rück, psykiater och forskare vid Karolinska institutet. Han har varit öppet kritisk mot KI:s hantering av Macchiarini-affären men har inte känt av någon repressiv kultur vare sig vid sin institution eller från KI centralt.

– Däremot förstår jag att man tänker sig för före en anmälan eftersom man kan vara orolig för vad som händer efteråt, vilket inte är unikt för forskningsmiljön. Det är rimligen bara någon i närheten av den misstänkte fuskaren som har tillräcklig insikt i forskningen för att kunna upptäcka felaktigheter och om man har otur blir forskaren friad men man själv sitter fortfarande i rummet bredvid, säger han.

Christian Rück tror dock att det är svårt att hitta ett system som kan komma åt medvetet fuskande, men han tycker att det vore bra om man kunde ta efter landstingens sätt att rapportera avvikelser, som man hämtat från flygindustrin.

Kunde inte instämma mer! Här finns ett system och ett sätt att tänka som sätter kunskapen och kvaliteten i centrum och så använder vi inte det. Vad väntar vi på?

– Om vi tittade på det som avvikelser för att förstå vad som gick snett i stället för att bara leta efter den skyldige skulle vi avdramatisera ärliga misstag och kunna ha diskussioner om till exempel felräkningar och slarv som skulle leda till färre framtida fel, säger han.
Kjell Asplund är professor emeritus och ordförande för Statens medicinsketiska råd, Smer. Han är också extern utredare av de luftstrupstransplantationer som Paolo Macchiarini utförde på Karolinska universitetssjukhuset. När han granskar studier till vetenskapliga tidskrifter upptäcker han relativt ofta felaktigheter som inte är medvetna.

– Antalet korrigeringar och tillbakadragna artiklar har ökat kraftigt och det beror nog på att det upptäcks fler fall, men också på ökad medvetenhet om att forskningsfusk inte är sällsynt. Det kan även bero på att antalet publikationer ökar, men också ökad konkurrens. Jag tror inte att det är en tillfällighet att många fall av misstänkt forskningsfusk handlar om stamceller, eftersom det är ett så oerhört konkurrensutsatt område och det kan vara frestande att övertolka sina resultat eller till och med fabricera.

Som sagt, det är inte kunskap om läget eller allvaret som saknas, utan viljan att göra något åt saken. Och det visar bara att kunskapen inte står i centrum, vilket får mig att undra om inte Inger Enqvist har rätt i sin analys av läget i den svenska akademin. Det finns i alla fall en uppenbar risk att landets intellektuella flyr högskolan för att ägna sig åt kunskapsutveckling och lärande någon annanstans.

En grupp universitetslärare främst från statsvetenskapen i Uppsala har gett ut en bok som fokuserar situationen för forskare och lärare vid universitet i Sverige (”Det hotade universitetet”, Dialogos 2016). De talar om förkvävande byråkrati och om att lärare och forskare inte på samma sätt som tidigare kan bestämma över innehållet i sitt arbete. Detta minskar kraftigt attraktiviteten för universitetsanställningar, vilket är ett hot mot rekryteringen och i förlängningen mot kvaliteten i det arbete som uträttas vid universiteten. Kreativa personer med resultatinriktning söker sig inte till byråkratiska miljöer.

Under en nu svunnen tid togs väsentliga beslut på universitet av kollegier av lärare och forskare. Numera tas de viktiga besluten av administrativa chefer som har lämnat aktiv forskning och undervisning. Det talas om medbestämmande, men detta är i praktiken reducerat. Den nya ledningsstilen jämförs i boken med ”hybridländer” som har drag av både demokrati och auktoritarism. Ett klart exempel på att lärare och forskare numera ska ”styras” är att universitetens styrelser från 1977 års universitetsreform och framåt består av allt fler ledamöter som inte är lärare och forskare.

Reflekterar man vidare utifrån boken kan man fråga sig varför universiteten anställer högutbildade specialister som lärare och forskare men sedan håller dem borta från inflytande över hur verksamheten ska skötas. Vilket företag skulle göra så? Dagens svenska universitet befinner sig i en skärningspunkt mellan kunskapsproduktion, politik och statlig förvaltning.

Kunskapsproduktion sker bäst med en kombination av frihet och ansvar för forskare och lärare, som själva vet bäst hur de ska inrikta sitt arbete och vad studenterna behöver lära sig. Politiska majoriteter frestas dock att använda högskolan för egna syften varav ett kan vara att förbättra arbetslöshetsstatistiken. När sedan högskolesektorn blir dyr, tillsätts chefer med budgetansvar snarare än ansvar för den intellektuella kvaliteten. Politiker verkar tro att eftersom de kanaliserar statliga pengar har de rätt att ta beslut även om aktiviteter som de inte förstår.

Frihet, ansvar och transparens, istället för styrning, kontroll och ekonomifokus, det är vad som främjar kunskapsutveckling och verkligt lärande. Först när den kunskapen anammas och inte fören insikten omsatts i praktisk handling kan vi börja hoppas på att utvecklingen vänder och visselblåsarens status återupprättas. Det räcker inte att drömma om en högskola och ett utbildningssystem i världsklass och det går inte att tvinga fram verklig kunskap. Vi får helt enkelt vad vi förtjänar.

Frågan är om verklig kunskapsutveckling numera inte sker i andra miljöer än dagens universitet. Den snabba tillväxten av tankesmedjor och konsultföretag och tendensen att duktiga studenter söker sig utomlands tyder på att allt fler resultatinriktade intellektuella personer undviker svenska universitet. Vill vi ha universitet som snarast innebär en förlängd yrkesskola med måttliga krav ledd av lärare i byråkratiska ledband? Statsvetarna i Uppsala ställer en fråga som pockar på svar: Vill vi verkligen ha det så?

Jag håller med: Vill vi verkligen ha det så? Vill vi inte det, och det tror jag inte att vi vill, måste vi göra något. Tillsammans måste vi agera för att placera kunskapen i centrum. Bara så kan universitetet och skolan bli en plats som drar till sig kunskapstörstande forskare och lärare samt vetgiriga elever och studenter.

Orden, tankarna, kvaliteten och hållbarheten

Idag skriver Lisa Irenius i SvD om ord, kultur och konsekvenser av att förmågan att uttrycka sig i och förstå skrift håller på att utarmas. Ingen fara säger kanske någon, allt har alltid förändrats. Men detta är inte ett alarmistisk rop på vargen. Det är en reflektion över kulturell förändring och dess konsekvenser. Orden är inte bara ord. Orden är en av kulturens många byggstenar, och det som byggs av undermåligt material kommer aldrig att bli hållbart. Allt var inte bättre förr, men det betyder inte att allt är bättre nu.

Vad gör man när man ”interagerar”? Blott hälften av dem som gjorde högskoleprovet 2005 valde rätt svarsalternativ.

Den 9 april samlas tiotusentals personer för att göra vårens högskoleprov och många kommer att kämpa med orddelen. I en artikel i SvD konstaterar provutvecklaren Maria Johansson att ordkunskaperna stadigt har sjunkit de senaste åren. Svårighetsgraden måste därför anpassas för att medelvärdet ska förbli 11 rätt av 20 när proven summeras.

Försök själv att göra ordförståelseproven från 1985, 1995, 2005 respektive 2015 på SvD.se och jämför – nog blir det lite lättare för varje decennium?

"Svårighetsgraden måste därför anpassas för att medelvärdet ska förbli 11 rätt av 20". Det är så kultur, kunskap och kvalitet fungerar. Det är aldrig objektiva värden, alltid relationella. Det går att säga att betyg ska vara absoluta, men i verkligheten är det alltid relativa. För när verkligheten inte stämmer överens med kartan är det kartan som gäller. Människan är bekväm, och det är enklast så. Går det att välja kartan och det man vill tro gör man det. Konsekvenserna skjuts på framtiden. Vi har fullt upp med samtiden. Och förändringens vindar blåser snabbare idag än någonsin.

Om ordförståelsen sjunker är det en oroande utveckling. Ja, jag blir trött på mig själv när jag skriver det – att det är oroande. Det börjar nästan bli tjatigt att förfäras över bristande språkfärdigheter. När man har skrivande som yrke är det lätt gjort. Det finns ju mycket att glädjas åt i dagens uttrycksformer också. Hur digital kommunikation möjliggör kreativa, smarta, roliga kombinationer av bilder, videor, text och emojier. Hur mycket bättre många har blivit på engelska genom inte minst internets internationella forum. Hur rörliga gif-bilder – som till exempel kan skapas och delas på den snabbt växande sajten Giphy.com – förmår säga så mycket på några få sekunder. En av Giphys grundare har sagt att om en bild är värd 1 000 ord så är en rörlig gifbild värd 60 000 ord, nästan tio gånger så många som ryms i den här texten. Det är i så fall ett hisnande effektivt uttryckssätt (men jag betvivlar att det stämmer, många av de ”giffar” jag har sett skulle utan problem kunna förmedlas med 600 ord, en poet skulle säkerligen klara det med betydligt färre).

Allt som är nytt är inte sämre, men allt som är gammalt är heller inte dåligt. Om vi så förundras över den nya teknikens möjligheter att vi inser ser barnen som kastas ut med badvattnet kommer vi att stå där sedan och undra vad det var som hände. Att säga är otacksamt, för man riskerar att bli kallad bakåtsträvande reaktionär. Men jag förfasas inte över det nya, jag värnar det som fungerar och det som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Och språket, orden och förmågan att uttrycka sig väl och mångfasetterat är en sådan sak. Vi behöver orden, språket och förmågan att hantera dem, också.

Visuella och verbala uttryckssätt är dessutom mycket olika. Det är inte meningsfullt att försöka mäta bilders värde i antal ord. Att det ändå görs tyder på hur viktiga orden är för att vi ska förstå vad bilderna förmedlar. För vad betyder egentligen en känsla om vi inte kan sätta ord på den, beskriva den för oss själva och andra? ”Mitt språks gränser är min världs gränser”, som filosofen Ludwig Wittgenstein formulerade det.

Det finns också oändligt mycket som kan uttryckas med 60 000 ord men aldrig förmedlas genom bilder: begreppsutveckling, abstrakta resonemang, avtal, lagar, deklarationer, försäkringar...

Orden och språket har gjort oss till dem vi är, och om den förmågan utarmas förändras både vi och kulturen. Fast hur kul och lockande är egentligen, begrepp, abstraktioner, avtal, lagar och så vidare. Det är så klart roligare att kolla in en kul bild, ett fräckt spel eller ett klipp på YouTube. Omedelbar behovstillfredsställelse gör före långsiktig kunskaps och kompetensutveckling, trots att det som tar tid att tillägna sig oftast varar längre och dessutom öppnar dörrar till nya och spännande upplevelser och möjligheter.

För ordförståelse handlar inte bara om ett rikt tankeliv, det är också en förutsättning för samhälleligt deltagande. I vilken utsträckning förstår medborgare ord som myndigheter använder? År 1976 publicerades den uppmärksammade – och omdiskuterade – boken ”Språkklyftan”. Språkvetarna Nils Frick och Sten Malmström hade undersökt svenskarnas ordförståelse och funnit en klyfta mellan myndigheters språkanvändning och människors förståelse av orden. Ett exempel: nio av tio kunde inte ge rätt förklaring till begreppet ”mandat”.

Kanske är det här vi ska söka förståelse för fenomenet Donald Trump? Om allt fler förstår allt färre ord är det allt lättare att få för sig att det inte spelar så stor roll vem som har makten, över skolan, forskningen, försvaret, vården och polisen. Orka bry sig. "Vad är det ens", säger många unga idag, ofta. Allt fler skäms allt mindre över att inte veta, att inte förstå. Okunskapen riskerar att bli norm. Om vi inte bryr oss, om vi tänker att det ordnar sig. Sakta rör vi oss ut på ett sluttande plan och innan det är försent märker ingen hur allvarligt läget är.

För några år sedan presenterade språkforskarna Anna W Gustafsson och David Håkansson en studie som visade att språkklyftan består, och på vissa sätt rentav har vuxit. Över hälften visste inte innebörden av ordet "jämka". Även "mandat", "påföra" och "komplettera" vållar stora problem, konstaterade forskarna i Språktidningen (mars 2011). Tänkvärt är att många tror att de förstår ord som de egentligen har missförstått – som inkubationstid, som flera förklarade som ”den tid det tar för mediciner att verka”. Gustafsson och Håkansson är nu i färd med att slutföra en ny undersökning. Resultatet presenteras i höst men redan nu kan man se att förståelsen för ord som förekommer i presstexter har gått ner under 2000-talet bland yngre personer som gör högskoleprovet, berättade Anna W Gustafsson i SvD.

Språkklyftan öppnar sig redan tidigt, annan forskning har visat att skillnaderna i ordförråd är mycket stora redan när barn börjar skolan. Sedan vidgas glappet ytterligare.

Segregeringen tar sig olika uttryck. Och när det handlar om intellektuella klyftor tenderar dem att förstärka sig själva, för den som vet och har överblick, den som kan och förstår, inser allvaret men hens varningar viftas bort av den växande skaran av medborgare som inte ser, inte förstår och som saknar språket att uttrycka sin frustration på. Då är det inte ord man kämpar med och om, utan annat, mer handgripligt. Ord är ett tecken på kulturell förfining, språket fångar tillvarons små variationer och kulturens subtila skiftningar. Och den som saknar ord får kommunicera på andra sätt. Magnus Uggla sjöng på 1980-talet: "Utan minsta diskussion tar han till strid för där hjärnan tar slut där tar nävarna vid". Orden är viktiga, inte minst för att beskriva känslor och minska frustrationen över oförmågan att uttrycka sig. Språket är viktigare än snart sagt allt annat, för det är där det börjar.

Det rimmar mycket illa med idén om alla individers lika chanser, och med demokratiska ideal. Om många medborgare inte förstår viktig information eller politiska debatter, ja helt enkelt inte kan interagera, samspela, på lika villkor, får vi ett fattigt samhälle.

Samtalet överges till förmån för debatten, analysen, kunskapen och det kritiska tänkandet ersätts av vägande, mätande och jämförande av bibliometriska data. Recensioner av filmer och böcker ersätts med getingar, fyrar, tummen-upp-symboler och likes. Enkelt, snabbt och billigt, allt ska vara effektivt och lönsamt. Alla hinder och motstånd undanröjs och alla transportsträckor minimeras. Det går fortare och vi tjänar mer, men kulturen och livet utarmas och alla blir fattigare i alla andra hänseenden.

På senare år har det talas mycket om vikten av läsförståelse – men betydligt mindre om vikten av ordförståelse, trots att det senare är en förutsättning för det förra.

Att plugga ord betraktas kanske som något tradigt. Det är lättare att sälja in läsande som något lustfyllt: läslust, läsglädje, läsfest. För lärande kopplas ju gärna samman med lust idag, trots att detta är en både undflyende och skör grund att bygga kunskap på.

Lätt fånget, lätt förgånget, det är en gammal visdom, Den gäller än idag. Det är en viktig lärdom, som vi behöver lika mycket idag som igår. Kunskap är emergent och mångdimensionell. Vi lever alla i samma värld, men den med djup och bred kunskap ser och förstår mer, får en rikare upplevelse än den som slarvat med grunderna. Vissa kunskaper och insikter visar sig först efter många års studier. För att peka på en bild som jag tror alla kan förstå: Zlatan Ibrahimovich storhet beror bara till dels av hans talang och genetiska förutsättningar, för att bli den han är krävdes timmar av träning och nötande av detaljer. Samma gäller kunskap. För att förstå och kunna briljera krävs år av övning och brottningar med begrepp. Det finns inga genvägar och först i efterhand går det att avgöra om det var mödan värd. "Surt sa räven om rönnbären", är ett intressant exempel på många sätt. Dels är det en visdom hämtad från en gammal fabel, dels är det en felöversättning, för alla vet ju att rönnbär är sura. I originalversionen är det sötare bär som åsyftas, ett bär som räven inte når, men som han avfärdar som surt. Budskapet går nog fram, men när unga idag säger: "Dra alla över samma kant", är det ett tecken på en glidning i innebörden av orden som visar att man inte bryr sig så mycket egentligen. Orka, vad är det ens?! Tänker vi så gör vi oss själva till offer. Orka, läsa avtalen som nätoperatörerna tvingas oss godkänna för vi ska få tillgång till godsakerna som finns bakom brandväggarna. Vad står där ens? Kanske sådant som att du ger företagen fri tillgång till alla dina bilder och hela ditt privatliv. Eller så är det en bakman som ökar på sin provision när du litar på orden som sägs och låter bli att läsa vad som står. Det spelar roll, och det är ingen annan än vi själva som har att hantera konsekvenserna.

Men utan ordkunskaper blir läsningen varken rolig eller givande. Elevers egen fria läsning är inte heller tillräcklig för inlärningen av nya ord, skriver läraren och forskaren Christina Wiklund om ”Ordförrådets betydelse för läsning”. Barnen med störst behov har sämre förutsättningar att ta till sig nya ord genom läsning och högläsning, och behöver undervisning i ordens betydelser.

Det bör inte innebära att orden ska ryckas bort ur sina sammanhang eller inordnas i själlösa listor – snarare att man ser till att då och då stanna vid orden och smaka särskilt på vissa, både i förskolan, skolan och andra sammanhang. När många barn växer upp i hem med andra modersmål än svenska blir det sannolikt ännu mer angeläget. För ordförståelse är oerhört viktigt, redan tidigt i livet. Och förresten behöver det inte alls vara tråkigt heller. Som författaren Samuel Beckett uttryckte det: ”I begynnelsen var ordleken”.

Låt oss stanna upp. Låt oss vara tysta. Låt oss leka med tankarna och sätta ord på våra känslor. Lyssna, reagera, interagera. Marginaler och mellanrum är delar av den helhet inom vilken vi lever våra liv. För att bli pigg behöver man vila, och för att prestera behövs energi. Det är innehållet som räknas. Orden, språket och det mellanmänskliga utbytet av tankar. Det finns ingen motsättning mellan ett rikt språk och ny teknik. Det ena utesluter inte det andra.

Det är inte tekniken som är hotet, utan människorna

Intelligens, vad är intelligens egentligen? Är det en ideal, felfri egenskap, eller är det en mångfacetterad mänsklig förmåga? Finns intelligensen i världen, för oss människor att upptäcka eller jämföra oss med, eller är den resultatet en enskilda individer och grupper av människor funktion och aktion? Innan vi börjar tala om artificiell intelligens är det den avgörande frågan, för hur vet vi annars vad AI är och hur resultatet ska bedömas? Läser en intressant artikel av Sam Sundberg, om just AI och relationen till människan, i hela sin komplexitet.

2016 går till historien som ett genombrottsår för artificiell intelligens (AI). Under årets första månader har Googles AI Alphago besegrat en sydkoreansk mästare i spelet go. Boston Dynamics robot Atlas har lärt sig gå som en människa. En japansk AI har tagit sig till andra rundan i en skönlitterär tävling. Reklambyrån McCann har anställt en AI som creative director. IBM:s AI Watson, som för några år sedan besegrade mänskliga stormästare i Jeopardy, föreslås bli USA:s nästa president. Dessutom fick Microsofts AI Tay ett Twitterkonto – och började genast förneka Förintelsen.

Framtiden har kort sagt anlänt. Eller?

Forskningsfältet artificiell intelligens föddes för 60 år sedan, vid en konferens i Dartmouth. Utvecklingen därefter har präglats av cykler där framsteg följts av överdrivna förhoppningar, bittra besvikelser och långa perioder av stiltje som kommit att kallas AI-vinter. Mycket tyder på att cykeln nu än en gång närmar sig slutfasen.

Vad driver utvecklingen på detta område? Vad är poängen med artificiell intelligens? Jag förstår inte fascinationen. Framförallt förstår jag inte att man inte talar mer om riskerna. Ingen vet vilka konsekvenser skapandet av "intelligenta" maskiner kan leda till, och det borde mana till försiktighet. Visst inser jag att det knappast går att hindra sökandet efter kunskap och utvecklingen av ny teknik, men debatten om fenomenet är väldigt ensidig. Sundberg stämmer inte in i hyllningskören, men han är relativt ensam. Det stora flertalet artiklar och rapporter betraktar "framstegen" på området med vördnad och fascination. Underdånigt anpassar sig människorna till tekniken. Det skrämmer mig, sökandet efter det perfekta. Hur enkelt människan stiger åt sidan och lämnar plats åt maskiner, på snart sagt alla områden. Tekniken slutar betraktas som verktyg och blir till norm. Maskinerna blir på område efter område allt det som människan inte är, och människan anpassar sig. Jag är inte rädd för tekniken och är själv en hängiven användare av den, men den är och ska vara ett verktyg, skapat av människor för människor. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut.

Under det senaste decenniet har mycket hänt i fältet, framförallt tack vare landvinningar i dataanalys – big data. Smarta sökmotorer, maskinöversättning (tänk Google Translate) och virtuella assistenter (tänk Apples Siri) är bara några exempel på hur statistisk analys av internets datamassor genererat användbar kunskap om beteenden och korrelationer som gjort att programvara kunnat lära sig på egen hand och överträffa människors förmågor, i vissa avgränsade avseenden.

När Alphago i mars besegrade den sydkoreanske mästaren Lee Se-dol i spelet go var det ännu en milstolpe i AI-utvecklingen, precis som när IBM:s Deep Blue vann ett schackparti mot världsmästaren Garri Kasparov för 20 år sedan. Go är ett spel med djupare komplexitet och Alphago har dessutom slipat sina färdigheter genom egen övning, inte genom att tvångsmatas med strategier. Det är ett betydelsefullt framsteg.

Ett framsteg för vad? För människans förmåga att skapa maskiner som är bättre på att göra det människor gör. Jag tycker det är en haltande jämförelse. Spelet Go skapades för att människor ska kunna mäta sig med andra människor, för att avgöra vilken människa som är bäst, på att spela Go. Ingen tror att stormästaren i Go är bättre än någon annan människa i något annat avseende än i just spelet Go. Nu har en dator vunnit över honom. Och? Vad lär vi oss av det? Att spela Go är en försvinnande liten del av mänskligt liv, och även om stormästaren så klart ägnar en ansenlig del av sin vakna tid åt spelet så har han ett liv vid sidan av. Datorn har specialiserats på Go och lärts hantera komplexiteten i just det spelet. Möjligen kan insikterna och logaritmerna användas för att hantera även andra typer av komplexitet, men det innebär inte någon förändring sak. Slutpunkten på den rörelsen, den utvecklingen är en artificiell människa. En maskin som är och fungerar som en människa, fast lite bättre på alla områden. En dröm som förverkligats. Men sen då? Vad gör vi med resultatet? Lägger oss ner och dör? Jag förstår som sagt inte. Att det är långt kvar innan den drömmen uppfyllts finns det också gott om exempel på. 

Det är å andra sidan inte nyheten om Microsofts virtuella Twitter-person Tay, som blivit stort uppmärksammad den senaste veckan. ”Microsoft raderar 'tonårstjej'-AI efter att den blivit en Hitlerälskande sexrobot på bara 24 timmar”, var den pedagogiskt sammanfattande rubriken i The Telegraph. Vad som hände var att Microsoft släppte ut en twittrande AI i det fria, med målet att lära sig av konversationer med verkliga människor. Uppenbarligen glömde Microsoft att verkliga människor i icke försumbar omfattning är nättroll.

Ett antal entusiastiska twittrare tog sig genast an uppgiften att uppfostra Tay, det vill säga mata den med rasism, konspirationsteorier och hat. Men att påstå att Tay började älska Hitler är förstås osakligt. Chatt-boten spottade tillbaka ord den fått sig itutad enligt de regler som Microsofts ingenjörer stipulerat, utan att överhuvudtaget begripa vad nazism, Hitler eller Förintelsen var. På samma sätt är nyheten om författar-AI:n som gick till andra rundan i en japansk novelltävling överdriven. AI:n ”samskrev” berättelsen tillsammans med sina mänskliga skötare från Framtidsuniversitetet i Hakodate, som formulerat färdiga regler för hur berättelsen skulle pusslas ihop. Men kampanjen för att göra IBM:s Watson till USA:s nästa president då? En installation skapad av en konstnär.

Hur intelligent är den artificiella intelligensen egentligen? Det är uppenbart att det handlar om regelföljande: om X, så Y. Snabbt och effektivt följer maskinerna regler. Fast det som utmärker människan är just att INTE följa regler. I samma stund som människan slutar känna och enbart agerar rationellt, regelföljande, uppfattas hen inte längre som en människa. Så vad är då ARTIFICIELL intelligens? Om intelligens är ett mänskligt fenomen, det vill säga ett komplext och många gånger motsägelsefullt fenomen, borde det betyda att maskinen också bör vara komplex, småsint, egoistisk, att maskinen borde ljuga och överskatta sin egen förmåga. Till människans storhet hör att hen kan se igenom och hantera det, att hen har en förmåga att analysera mer än bara orden som sägs och informationen de bär på. Människan har även lärt sig hantera sina egna fel och brister. Det är en viktig del av begreppet intelligens så som egenskapen förkroppsligas i människan. AI är något helt annat. 

Det är frestande att dra förhastade slutsatser om artificiell intelligens. Vi vill så gärna föreställa oss att den fungerar som vår egen. Vi vill tro att Tays Hitlerhyllningar på Twitter betyder att den blivit nazist, och att Nobelpristagaren i litteratur 2030 är en AI. Men har man följt AI-forskningen i några decennier har man sett den här sortens hajp förut, och känner igen den som en isande föraning om en nalkande AI-vinter.

Flera framsteg som gjorts den senaste tiden är verkligen betydelsefulla för forskningen. Men det är också den aningslösa hajpen. Vi måste komma ihåg att Tay inte begriper begrepp som nazism, och inte förmår att älska Hitler. Att den skönskrivande AI:n bara pusslar ihop meningar enligt strikta regler som forskare lärt den. Att när en reklambyrå anställer en AI som creative director har de inte åstadkommit ett häpnadsväckande genombrott i disciplinen artificiell intelligens, utan ett dubiöst genombrott i disciplinen egenmarknadsföring.

Samhället är skapat av människor för människor. Tekniken är inget hot i sig, det är inte det jag menar, men när tekniken väl finns i ett sammanhang påverkar den människorna lika mycket som människorna påverkar den. Och en maskin kan per definition aldrig bli en människa, för själva definitionen av begreppet människa är att inte vara en maskin. Att interagera med en maskin är obehagligt och ju mer lik en människa maskinen är desto obehagligare blir det. Det som utmärker människan är hens känslighet för andra människor. Människan blir människa genom interaktion med sin omgivning. Där uppstår det mänskliga, mellan människor. Maskinerna är LÅNGT ifrån att komma ens i närheten av människans komplexitet. Och för att komma dit måste ingenjörerna lära sig hur människor fungerar. Det räcker inte att utgå från en idealiserad bild av intelligens, perfektion eller en önskan om att vinna eller vara bäst. Solidaritet, medmänsklighet, tröst och värme i mötet mellan. Det gör oss till människor. Och människor finns i överflöd. Så vad står viljan att bygga en intelligent maskin för?

Tay plockades bort från nätet illa kvickt när dess uttalanden blev för grova, och många såg det som ett genant misslyckande. Men enligt Microsoft var Tay lika mycket ett socialt och kulturellt experiment som ett tekniskt. Som sådant måste det betraktas som en framgång.

Läxan som Tay lär oss är att artificiell intelligens må ha kommit långt – men den är fortfarande chanslös mot mänsklig dumhet.

Människan har förmågan att vara intelligent, men hen är inte bara det. Människan är också lat, ointresserad (av olika saker), otålig, glömsk, nedstämd, glad, lynnig, korkad, empatisk och så vidare, och så vidare. Det går inte att bortse från, det är en del av dem vi är. Människan är både och, inte antingen eller. Insikt om och förståelse för det vill jag se mer av, inte bara i forskningen om AI och robotar, utan i politiken också, i samhället som helhet.

För att forskningen om AI ska kännas angelägen för mig vill jag att utgångspunkten för forskningen ska vara att maskinerna mäter sig med en människa på MÄNNISKANS villkor. Idag är det människan som mäter sig mot maskinerna, och människan som förlorar på område efter områden. Den mänskliga faktorn anses inte vara något positivt. Det skrämmer mig. Risken är därför uppenbar och överhängande att det inte kommer att vara maskinerna som tar över, utan människorna som kapitulerar. Det är inte maskinerna som utgör hotet, utan människorna!

Meningssökandets mening, hot och möjligheter

Skrivarvecka lider mot sitt slut, semesterdagarna som jag tog ut för att kunna skriva ostört har använts väl. Jag blir inte klar med boken, men det återstår tillräckligt lite för att jag ska känna att veckan varit väl investerad tid. Det var svårt att komma igång, och för att inte helgen ska bli förstörd trappar jag ner arbetet genom att blogga lite. Resten av dagen ägnar jag åt korrekturläsning. Det blir bra. Jag är nöjd med vad jag läser. Inledningen brottades jag med i början av veckan, men till slut lossnade det. Det är min bok och den är skriven utan några andra kompromisser än det som har med kunskapen att göra. Det blir den andra boken i en serie om tre. Den första boken väntar jag på besked om från bokförlaget. Har ingen aning om hur det går, men får jag inte manuset antaget kommer jag, som jag sagt flera gånger redan (ber om ursäkt för tjat, men detta att skriva böcker är känslosamt), att ge ut de tre böckerna som e-böcker. På något sätt kommer texterna att publiceras. De representerar en ansenlig del av mitt akademiska liv. Jag ser dem lite som mitt livsverk. Äntligen bottnar jag i tänkandet och känner jag att jag kan bidra med något eget. Böckerna innehåller min syn på kultur; hur man kan studera kultur, hur man kan se på och arbeta med förändring och hur man kan tänka kring organisering av kultur.

Sedan i måndags har jag varit inlåst i ett slags skrivabubbla. Denna bloggpost är mitt sätt att varsamt ta mig ur den där bubblan, ut i världen och kulturen igen. Tanken var inte att skriva om skrivandets vedermödor, utan om det jag tänkt på vid sidan av arbetet med boken. Jag kan inte bara ha en sak igång, jag behöver olika bollar i luften för att bli effektiv och kunna fokusera. Det är så jag kommer till min rätt. Och vid sidan av skrivandet har jag tänkt en hel del, och det som gett bränsle till tankarna är några podcastavsnitt från Freestyle Christianity, som är ett projekt jag beundrar allt mer eftersom det är en plats där det verkligen tänks höga tankar och där det är högt i tak. Jag är inte troende, men jag vill förstå livet, och jag inser att det finns hur mycket klokt tänkt och skrivet av religiösa tänkare som helst. Freestyle Christanity är så långt ifrån dogmatisk bibelexeges man kan komma. Hur kan man tänka och förstå det som ligger bortom vetenskapen, utan att bortse från kunskaperna som forskningen gett oss? Om det handlar samtalen och intervjuerna. Jag är glad och tacksam för att jag fått vara med och bidra till projektet, men det är först på senare tid som jag på allvar börjat lyssna mer systematisk. Och jag lär mig enormt mycket. Lyssnandet fyller mig med samma euforiska känsla som jag levde i under de första åren på universitetet. Allt förstår jag inte och allt ställer jag inte upp på, men jag lär mig enormt mycket. Det är inte en undervisande podcast, utan en samtalande podcast där man gemensamt undersöker meningen med livet. Inte genom att hänvisa till böcker, utan genom att läsa dem kritiskt och samtala med författarna om olika sätt att se på och förstå innehållet, livet och meningen med tillvaron. Finns den i världen och går den att upptäcka, eller skapar vi den tillsammans? Exakt samma fråga som man har brottats med i akademin men som det idag knappt finns tid för längre eftersom alla måste jaga publikationer, citeringar och forskningmedel.

Jag inser att det jag har problem med är att tvingas acceptera färdiga svar, vare sig det är vetenskapliga svar eller religiösa. Men via Freestyle Christianity har jag upptäckt att en filosof och vetenskapsman som Alfred North Whitehead som Deleuze inspirerats av också inspirerat till något som benämns processteologi, som utgör ett slags brygga eller ett rum att mötas för kreativa, utvecklande samtal om olika aspekter av levt liv. Eller för att använda den bild som upphovsmännen till Freestyle Christianity själva använder: En katakomb, dit man får ta sig om man vill undgå katedralbyggarnas och fundamentalisternas, (tanke)kontroll. Akademin håller allt mer på att utvecklas till en katedral, men i underjordens myllrande gångar finns mötesplatser där tanken är fri och där samtalet står i centrum. Deleuze avslutar sin text Post Scriptum om kontrollsamhällena på följande tänkvärda sätt.

Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli ”motiverade”, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till. En orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor.

Att mötas i katakomberna är ett uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över allt, även det som inte går att kontrollera. Jag trivs där, överallt där jag får tänka fritt och där det inte finns några färdiga svar, bara tillblivelse och reflektion. Det vi vet vet vi, och det som är allt för vagt för att veta något bestämt om får vi tolka oss till. Och om det vi inte vet något om kan vi bara kontemplera över. Tre olika sätt att söka svar. På Freestyle Christianity är alla tre sätten lika viktiga och värdefulla i sökandet efter bättre svar.

Vid sidan av lyssnandet, som försiggått under promenader för att få luft och inspiration till skrivandet har jag läst i boken Sapiens. En kort historik över mänskligheten, av Yuval Noah Harari. Den är också oerhört lärorik och den ger ett helt nytt perspektiv på människan. Ännu har jag bara kommit en bit in i boken, så det finns säkert anledning att återkomma till den. Tesen, som författaren övertygande och med stöd i olika typer av forskning, driver är att det som skiljer Homo Sapiens från övriga människoraser är förmågan att skapa myter. Religion är ett slags myt, och vetenskap ett annan. Aktiebolag ett tredje. Och den förmågan har förändrat livet på jorden, dramatiskt. Meningssökandet mening är med andra ord allt annat än en trivial fråga. Isabelle Ståhl skriver i sin recension i SvD följande.

Han tar bilföretaget Peugeot som exempel på modern mytbildning. Peugeot är en gemensam mänsklig fantasi som organiserar och motiverar miljoner människor till handling (det samma gäller enligt författaren för pengar, mänskliga rättigheter, lagar och rättvisa).

Peugeots varumärke utgörs av en stiliserad lejonsymbol som har en tänkvärd likhet med den skulptur av en lejonliknande kvinna som hittades i Stadelgrottan i Tyskland och tillverkades för cirka 32 000 år sedan av människor. Den är ett av de första exemplen på konst, och förmodligen också på religion och den mänskliga hjärnans förmåga att tro på saker som inte finns.

Det moderna ekonomiska systemet hade inte bestått en enda dag om flertalet investerare och bankmän inte hade trott på kapitalismen som man tror på en religion, en ideologi och andra uppdiktade ordningar, menar författaren. Även om dessa uppdiktade ordningar bara finns i människors medvetande vävs de in i den materiella verkligheten. Västerlänningarnas mest omhuldade begär i dag är formade av nationalistiska, kapitalistiska och humanistiska myter som har varit i svang under århundraden, till exempel individualismen. Vänner ger varandra ofta rådet: ”Följ ditt hjärta”. Men själva rekommendationen att ”följa sitt hjärta” är ett mantra som inpräntas i våra medvetanden genom en kombination av romantiska myter från 1800-talet och konsumistiska myter från 1900-talet, skriver Harari.

Efter att ha avhandlat jordbruksrevolutionen och den ”kognitiva revolutionen” går han raskt igenom den vetenskapliga revolutionen som inträdde för ungefär 500 år sedan, betar av den industriella revolutionen 250 år senare och informationsrevolutionen kring 1960. Denna leder vidare till den biotekniska revolutionen, som fortfarande ligger i sin linda. Harari misstänker att den biotekniska revolutionen kommer att innebära sapiens slut. Snart ersätts vi av odödliga cyborger som kan leva för evigt. Hararis framtidsteser är något svepande och föga originella. Historiker gör bäst i att hålla sig till det förgångna.

Det finns säkert invändningar mot delar av Hararis bok, men det han skriver om Sapiens intellekt och hur sökandet efter mening format, inte bara mänskligheten utan livet på jorden, klimatet och framöver riskerar att utgöra ett hot mot allt vi människor vant oss vid och tar för givet, manar till eftertanke.

Sökandet efter mening är en enorm kraft som genom historien visat att den inte bara är god. Viljan att veta kan ses som ett slags begär, som inte alls kan mäta sig med förmågan att tänka kritiskt. Därför kommer den som säger sig ha svaret att bli lyssnad på, för om hen har svaret kan jag få mitt begär tillfredsställt snabbare än på egen hand. Därför har den som säger sig veta Sanningen alltid ett försprång, och därför utgör den som säger: Vänta lite nu, kan det verkligen stämma, ett hot. Kunskap och makt är två sidor av samma mynt, för den som har direktkontakt med Gud eller säger sig veta och förstå vilket språk verkligheten är skrivet på, som en del naturvetare hävdar, kommer att få hjälp att bygga katedraler och bildningspalats i marmor, där den som tänker rätt får komma in och beundra eller tillbedja maktens fullkomlighet. Och den som är kritisk och som ser faran med att organisera samhället på det sättet jagas och riskerar att korsfästas och tvingas därför ner i katakomberna, eller till andra anspråkslösa platser där det går att vända och vrida på saker och ting utan att riskera något.

Veckan går mot sitt slut, och jag återvänder till den plats jag var på nyss. Fast det är inte samma plats. Allt är sig likt, men inget är som det var. Förändring, tillblivelse, rörelse och kreativitet förenar livet på jorden, som människan är en del av och på inget sätt står över. Så länge man håller sig i myternas värld kan man tro på sin egen storhet och förträfflighet, men vi lever i verkligheten, här och nu, mellan då och det som kommer sedan. Och vi är medskapare till världens blivande. Mening finns inte i världen, den skapas mellan oss. Därför handlar den första av mina tre böcker om samtal. Den andra handlar om studier av förändring, i rörelse. Och den tredje om rhizom, vilket är ett annat, mer katakombiskt, ormlikt, öppet och flexibelt sätt att organisera, vad man nu vill organisera. Meningen med meningsskapandet är att det ska hjälpa oss överleva och bygga ett hållbart samhälle. Någon annan mening finns inte. Därför finns det massor att lära genom att lyssna på varandra för att på det sättet skapa en bättre förståelse för vad det innebär att leva. Och livet innehåller både det som är vetbart, det som är vagt och det som är ovetbart. Kunskap om de olika aspekterna kan fås på olika sätt, men alla sätt kan användas även på andra områden än det de skapades för.

Om punkens långtidsverkan

Det finns ett fönster, tror jag, i livet, då ens sociala jag formas tydligare än både innan och efter att det öppnats och stängts. Först formas en personlighet, till stor del genetiskt men även av definierande händelser i barndomen. Det styr hur man reagerar innan intellektet tar över. Sedan, under en längre eller kortare period står det där fönstret öppet, och det är då man formas till den man kommer att vara tills man med ålderns rätt och av erfarenhet bryr sig allt mindre om vad andra tycker och tänker om en. Det där fönstret öppnades för mig någon gång under eller strax efter 1977, när jag var runt 12. Och det som formade mig mer än något annat var musiken jag lyssnade på. Även om jag sällan återvänder till just den musiken inser jag hur mycket den fortfarande formar mig. Det är onsdagens Understreckare som får mig att inse detta; Jonas Ellerströms artikel om punken. Rubriken skriver jag verkligen under på: "Ett kortvarigt uppror med långtidsverkan", för det är så det känns. Punken påverkade mig mer än jag kunde ana när jag var tonåring och den påverkar mig fortfarande.

Det där fönstret öppnades långsamt och stod på vid gavel runt 1980. Allt kulminerade med Ebba Grön och 800 grader 1981, vars känsla jag försöker sätta ord på här. Sedan stod fönstret på glänt. Den siste som verkligen trängde igenom bruset och nådde ända fram till mig är Håkan Hellström. Jag lyssnar idag på musik, både från tiden före och efter det där fönstret öppnades och stängdes, men det är punken som format mig.

En politisk revolution har sin bestämda datering: den dag upproret bryter ut. En social revolutions början är mer svårplacerbar: hur avgör vi när attityd­förändringar inleds och nya beteendemönster tar form?

Det går att säga att den engelska punken fyller 40 år den 26 november i år, eftersom det är på dagen fyra decennier sedan The Sex Pistols debutsingel ”Anarchy in the UK” släpptes av skivbolaget EMI. Men ur andra aspekter är det datumet en efterhandskonstruktion: andra punkband hade redan släppt skivor, punken som musikaliskt och socialt fenomen var redan etablerad och omskriven.

Sex Pistols skiva Never mind the bollocks sticker ut. När jag tittar på bilderna från nostalgiboken Poster som jag köpte på bokmässan i höstas väcks en flod av minnen till liv.

1977 var jag för ung för att gå på konsert. I alla fall ensam. Jag var på Scandinavium med pappa och min syster och såg ABBA. Just de där åren är motsägelsefulla när man tänker tillbaka på dem. Det är lätt att tro att man har koll. Jag lyssnade på Sex Pistols, men först på högstadiet och det var 1978 jag började där. Nåväl, det satte sina spår. Kraften i musiken talade till mig. Det var min musik för den kom till mig när jag var ung och formbar. Den första "riktiga" konserten jag var på var Nina Hagen och det tror jag var 1979.

Jag lyssnade även på annan rock men det var liksom inte min musik. Deep Purple och Rainbow lyssnade jag på, men det var punken som präglade mig på allvar. Jag blev jag med hjälp av eller genom punken, utan att jag då hade en aning om det. Idag ser och förstår jag dock, och efter att ha läst Ellerströms artikel förstår jag ännu bättre.








Han skriver ...

Ska man ändå – eftersom punken, inte minst ur social och politisk synvinkel, är värd att skriva om – välja ett datum att publicera sin artikel på kan ­dagens duga utmärkt. Den 30 mars 1976 hade Sex Pistols sin första spelning på The 100 Club på Oxford Street. De hade debuterat live den 6 november året innan på St Martin’s College of Art, och förflyttningen från konstskola till centralt belägen, välkänd Londonklubb är signifikativ: vad som hade kunnat förbli en marginell händelse inom en sfär där provokationer är det förväntade exploderade till ett rikstäckande skandalfenomen.

I sin utomordentliga bok ”England’s dreaming. Sex Pistols and punk rock” från 1991 gör Jon Savage redan i titeln ett slags gradering av sina ämnen: ­studien handlar i första hand om det engelska samhället, i andra hand om gruppen Sex Pistols, i tredje om den genre de i viss mån skapade och i högsta grad blev representanter för. Redan tidigt stod det klart att musiken inte var det intressantaste med punken. Vad Sex Pistols, framför allt gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook, gjorde var i grunden detsamma som Beatles gjort då de debuterade 15 år tidigare: gå tillbaka till rötterna, förenkla och effektivisera musiken, återför energi och attityd till den.

Musiken är inte särskilt nyskapande, det inser jag, men den kom till mig när det där fönstret just öppnats, eller jag vill nog snarare se det som att det var punken som sparkade upp fönstret. Kraften som träffade mig skakade om. Det handlade inte bara om musiken, utan lika mycket om kläderna. Fast det var attityden som påverkade mig mest och som fortfarande påverkar. Upproriskheten, gör-det-själv-attityden och sparkarna uppåt, mot makten och överheten. Jag revolterade inte själv, men punken inympade något i mig som jag fortfarande bär på och som påverkar hur jag ser på samhället, skolan, allt. Punken var något annat än tidigare generationer tonårsuppror.

Men de milda protester som beatlarnas hår­mode framkallade 1962 var ett intet mot det sätt på vilket engelsk press och tv förfasade sig 1976. Tidssituationen var en annan, och provokationerna naturligtvis av annat slag, även om svärord, trasiga kläder och säkerhetsnålar genom kinderna idag inte upprör någon. Året därpå, 1977, inföll Elizabeth II:s silverjubileum som regent, och Pistols sångare Johnny Rotten (numera John Lydon) såg tillsammans med McLaren fantastiska möjligheter att göra sig hörda just mot bakgrund av det konstitutionella, politiska och ekonomiska etablissemangets firande.

Det är motiverat att låta Pistols på egen hand ­representera punken, men det går inte att tala om gruppen som kulturellt fenomen och politisk aktör utan att inkludera McLaren. Vidare måste man komma ihåg att England var och är ett klassamhälle av ett slag som inte existerat i Sverige sedan kriget, och mer specifikt att det engelska kungahuset ut­över att föda en hel turistindustri är en symbol för detta samhälle och dess kvävande traditioner som inte har någon likhet med den svenska monarkin.

Bitterheten och hatet i Rottens alltid välformulerade och intelligenta texter är helt enkelt inte fullt fattbara utan denna bakgrund, på samma sätt som surrealismens blasfemier måste förstås i sitt samband med den franska katolska kyrkans moraliska och ideologiska grepp om samhället. ”I am an anarchist / I am an Antichrist” inleddes Pistols ”Anarchy in the UK”, och om det kunde uppfattas som ett uttryck för rocktexters vanliga skrytsamhet slog en annan desperation igenom i de följande raderna: ”Don’t know what I want / but I know how to get it / I wanna destroy”.

I sin långa inledning till den nya utgåvan av ”England’s dreaming”, som kom 2005, frågar sig Jon Savage vad som karaktäriserade det engelska samhälle som punken obestridligen skakade om under åren 1976 till 1978. Det första ord han finner är kyla, som i känslomässig kyla, ett fruset tillstånd som gäller både samhällets förhållande till sina medborgare och den enskilda individens situation.

För mig är Sex Pistols bara känsla. Det var andra band, långt senare, som öppnade mina ögon för den där frustrationen som kommer så tydligt till uttryck i låtarna. Under många år var det bara musiken och känslan som intresserade mig. Egentligen var det nog först sent på 1980-talet som mitt politiska medvetande vaknade. Då insåg jag för första gången hur präglad jag var av punken. Jag är uppvuxen i en villaförort där man röstar höger. Det var det normala. För mig var det därför lite av en komma-ut-känsla när jag insåg att mina sympatier låg till vänster. Jag tror på solidaritet, medmänsklighet och tycker att politiken ska omfördela välståndet i världen så den blir mer jämlik. Idag när samhället återigen allt mer liknar det samhälle som England var, där i slutet av 1970-talet, med växande klassklyftor, arbetslöshet och bristande framtidstro, känns punken lika aktuell idag som då.

I ett sådant läge blir också negationer en form av protest. Pistols lånade en av Iggy Pops låtar, ”No fun”, de gjorde en egen som hette ”No feelings” och i andra singeln ”God save the Queen”, utgiven till silverjubileet i juni 1977, är ledorden ”no future”. England trodde sig fortfarande vara en världsmakt, trodde fortfarande att det vunnit kriget när det ur ekonomisk aspekt hade förlorat det. ”There is no future in England’s dreaming”, löd en rad i Rottens text.

Att en så radikalpessimistisk inställning – ingen glädje, inga känslor, ingen framtid – kunde samla så många anhängare säger mycket om tiden. Att den krävde sina offer ter sig i retrospektiv kusligt förutsägbart. All den ilska och allt det trots som punkrörelsen rymde kom att sakna mål så snart de slagordsmässiga protesterna mot drottningen och flaggan var förbrukade. Gatuslagsmålen med andra subkulturella grupper som teddy boys (övervintrande 50-talsrockare) och snart nog öppet fascistiska skinheads var bara inledningen på den implosion som drabbade punken. På det individuella planet blev alltför ofta en drogtyngd självdestruktivitet den enda resterande energiutvecklingen. Pistols ­basist Sid Vicious är bara det mest kända exemplet.

Visst kände jag glädje och jag svämmade över av känslor, men den där känslan av att det inte finns någon framtid, den bär jag med mig. Den har präglat mig, djupt. Fast jag är lika lite en pessimist som punkens företrädare. Som sagt, punken var ett slags urkraft. Punken transformerade hopplösheten till något. Folk började spela och skriva. Det hände massor av saker. Punken fick mig att våga, delvis på grund av hopplösheten och avsaknaden av en framtid. Jag bröt mig loss och tog mig från villaförorten. Började på gymnasiet i stan. Fick nya vänner och fortsatte lyssna på all musik som kom efter: Ebba Grön, Imperiet, U2, Cure och så vidare. När jag börjat jobba och fick pengar var det skivor och konsertbiljetter jag la mina pengar på. Och när samhällsengagemanget vaknade var det uppenbart hur mycket musiken präglat mig. Texterna som jag inte lyssnat på tidigare började jag upptäcka där, ganska sent, vid slutet av 1980-talet. Om musiken kickade igång mig var det tetxterna som fick mig att ta tag i mitt liv. Jag ville något mer än baka bröd. Jag ville studera, resa och läsa filosofi. Punken fick mig att våga. Vad hade jag att förlora: Utan framtid, utan känslor, utan glädje. Frustrationen som bubblade inom mig förlöstes när insikten om vad Thåström och Bono sjöng om kickade in, relativt sent livet. Det är jag oerhört tacksam för, att punken inte bara var ett explosivt tonårsuppror, utan att dess verkan var långvarig.

Marcus storverk ”Lipstick traces. A secret history of the twentieth century” kom 1989 och står sig som den bästa ideologiska översikten av punken. Framför allt är det dess rötter i 60-talets situationism, utgående från Paris, som Marcus spårar. ­Liksom situationismens centralgestalt Guy Debord i vissa avseenden kan te sig som en ganska dubiös figur, men utförde en knivskarp analys av vad han i en boktitel benämnde ”Skådespelssamhället” (1967), kan Malcolm McLaren framstå som en samvetslös och omoralisk trixare – men det går inte att förneka att hans makabra humor och förmåga att få medierna att dansa efter hans pipa rymde en rejält subversiv potential.

McLaren och Westwood hade läst Debord och omsatte med Sex Pistols som aktörer hans idéer i ett spektakel som likt en fackla slängdes in i engelska tidningsläsares och tv-tittares vardagsrum. Att gruppen inte kan reduceras till marionetter utan hade en egen, delvis sammanfallande agenda och framför allt personliga erfarenheter av annat slag än McLaren, framgår av John Lydons två utmärkta självbiografier och Julien Temples ställvis rent gripande film ”The filth and the fury” från 2000.

Det är möjligt att trickstern McLarens avsikter inte sträckte sig långt bortom önskan att ställa till med en riktigt präktig skandal. Men tiden har visat andra egenskaper hos punken än dess negativism. Aversionen mot punkarna var på sin tid så stor att det faktiskt var en nödvändighet att öppna egna spelställen, göra egna affischer och fanzines, spela in skivor själv och ­öppna egna butiker att sälja dem i. Den gör-det-själv-inställning som präglade punken och även ­efterkommande, musikaliskt mer varierade rörelser som nya vågen, var enkel och självklar och bars inte av någon retorik, men lyckades faktiskt etablera ett kraftfullt alternativ till kommersiell musik­industri. Det finns de för vilka dessa lärdomar från punkåren format hela livet. Jag räknar mig dit.

Även jag gör det. Negativismen transformerad till kampvilja och kraften i rörelsen får mig att kämpa vidare, trots att det ser ut att inte finnas någon framtid och trots att utvecklingen aldrig riktigt verkar vilja vända sig till det bättre. Vad har vi att förlora? Ingenting: Always look at the bright side of live, är en annan rad som kommer från humorvärldens motsvarighet till punken. Även det jag skrattar åt har präglats av punkens sparkande uppåt, dess absurditet och kraftfullhet. Finns det ingen udd och ingen samhällskritik i humorn är den värdelös, trist och genererar på sin höjd ett litet fniss. Jag skrattar nästan aldrig högt, men inom mig sprider sig en verklig värme när jag hör en riktigt vass monolog som visar vad som är fel och på vägar fram, som har hjärtat på rätt ställe och som bryr sig om de som behöver omsorgen. Punkåren, även om jag aldrig var en punkare, har format mig och mitt liv. Jag är i opposition fortfarande. Akademin är mitt arbete, men det är på bloggen jag lever. Här kan jag i sann punkanda skapa något av frustrationen. Flyktlinjer är punkbandet jag aldrig vågade eller kunde starta.

”Plötsligt var man inte ensam”, skriver Savage när han tittar tillbaka. En gemenskap uppstod där känslan av utanförskap på ett underbart paradoxalt sätt var det som förenade. Stereotypbilden av punkaren med tuppkamsfrisyr hör inte 1976 till, då var det individuella uttrycket vad som räknades och det viktiga var tvärtom att inte se ut som någon annan. Ibland behövdes inga yttre manifestationer alls: i Lund gick det utmärkt att vara punkare i lammullströja.

Så vändes faktiskt på många sätt textraden ”I wanna destroy” i sin motsats, i skaparkraft. ­Punkens kortvariga, självförbrännande uppror fick trots allt sina politiska och sociala effekter i den samhällsförändring som New Labour verkade för efter Thatcher – men det är på det individuella ­planet som dess verkningar varit mest effektiva och långlivade. En gång kände vi friheten i kroppen. Den känslan går inte över.

Exakt så känner jag också. Flyktlinjer får mig att inse att jag inte är ensam, och trots att jag är kritisk och det låter som jag vill förstöra är det bygga jag vill göra, bidra med det jag kan och använda kraften som brinner inom mig för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Jag var ingen punkare, men punken präglade mig och jag lever fortfarande efter dess ideal. Friheten som jag en gång fick smaka på, medans det där fönstret fortfarande stod öppet, kan jag fortfarande hämta inspiration från. Känslan går inte över, det är så det känns. Punkens långtidsverkan kommer att finnas kvar resten av livet, det är jag övertygad om och tacksam för.