Vi får den skola och den vård vi betalar för

Vad gör vi med varandra egentligen? Vi tvingar varandra ner på knä och hoppas att jag ska kunna resa mig. Vi underkastar oss allt mer, för att få behålla jobbet eller för karriärens skull. För att få vardagen att gå ihop. För att ekonomin kräver detta av oss. Effektivisering, in på bara skinnet. Det är där vi hamnar, förr eller senare. Om allt ska gå snabbare, om marginalerna ska snävas in och allt hela tiden ska ta lite kortare tid. Då kommer det förr eller senare att handla om dig eller mig, om våra kroppar. Vår hälsa. Oundvikligen.

Det talas om att skolresultaten sjunker. Och det talas om åtgärder. En sak talas det dock inte om, att lärare idag tvingas göra närmare dubbelt så mycket idag som för tio år sedan. Med bibehållen kvalitet. Ekonomin tvingar oss till det. Ekonomistyrningen gör det med oss. Samtidigt har studenternas ekonomi försämrats. Allt fler tvingas jobba för att få ihop livet. Kvaliteten påverkas dock inte. Det är den kollektiva myten, som alla håller levande. För att det annars skulle vara allt för smärtsamt att ta in bilden. Fast om vi verkligen menar allvar med talet om att kvaliteten är viktigt i skolan och den högre utbildningen måste vi tala om och ta in detta. Vi måste stanna upp och jämföra. Måste tvinga oss att se.

Skolan är en del av hela ekonomin. Därför kommer den att jämföras med all annan verksamhet. Ekonomin gör ingen skillnad på vad man tillverkar, bygger, skapar. Om det är bantningsprodukter, bilar, papper, pengar eller kunskap och vård, spelar utifrån ekonomins perspektiv ingen roll. Regeln är att alla jämförs med varandra. Kan de där måste vi kunna här. Om det krävs mycket personal, dyra råvaror eller högutbildad arbetskraft spelar ingen roll alls. Ekonomins lagar är stenhårda. Och människorna följer. För att få sina liv och sin vardag att gå ihop.

Läser vi snabbare idag än för, säg trettio år sedan? Skriver vi snabbare? Läker sår fortare idag, än för en generation sedan? Lär vi oss snabbare idag? Så klart inte. Nya metoder kan möjligen skynda på processen lite, på marginalen. Möjligen. Läshastigheten påverkas inte av ny teknik, den mänskliga hjärnans förmåga att processa information och bearbeta den till kunskap har inte förändrats. Studenterna jag möter i min vardag som lärare har samma biologiska förutsättningar som jag hade när jag var student. Exakt samma. Kulturellt är dock skillnaden enorm. Mina lärare hade tid för mig, och jag hade tid för studierna och ekonomin var förhållandevis bättre så jag var inte lika tvingad att jobba. Alltså han jag läsa mer, och hade tid att jobba med svårare texter. Samtidigt som lärarna kunde hjälpa mig mer och på andra sätt.

Så undrar vi varför resultatet urvattnas? När tiden som jag har till mitt förfogande för att vara lärare är mycket mindre,och stadigt minskande år för för, än för 10 år sedan. När mötena blir fler och fler och pressen hårdare, på mig som lärare. Och för studenterna, som dessutom har det tufft ekonomiskt. Det vore konstigt om resultaten inte försämrades.

Ändå är jag säker på att akademin är en fredad zon där vi har det bättre än många andra på arbetsmarknaden. Överallt effektiviseras det och pressas. Ekonomistyrningen är tvingande, över hela linjen. Alla måste anpassa sig. Och på många håll kanske det inte spelar så stor roll, får det kanske inga negativa konsekvenser. Effektivisering är inte av ondo i sig, men allt går inte att effektivisera, hur mycket man än vill. Biologiska processer går idag lika snabbt som för 1000 år sedan. Därför slår effektiviseringsivern olika. Effekterna skiljer sig åt, inom bilindustrin och vården, till exempel. Och inom utbildningssektorn. Studier och omvårdnad går bara på yttersta marginalen att effektivisera. Förr eller senare stöter man på gränser som inte går att överskrida, utan att det får oacceptabla konsekvenser. Alla förstår det. Alla inser att det är så. Ändå underkastar vi oss kraven. Gör vi vad vi kan för att upprätthålla kvaliteten fast det går ut över vår egen hälsa.

Särskilt inom vård och utbildning tvingas personalen ned på knä, av kraven på effektivisering. För vi som jobbar här har med människor att göra. Det är någon av kött och blod som blir lidande om vi inte bjuder till, lite extra. Men hur ska vi göra när arbetsgivaren ställer oss inför fullbordat faktum. När vi sitter där och får höra att nu får ni inte 150 timmar för den här kursen längre, utan 115 timmar. Utan att säga något om att vi naturligtvis kommer att tvingas sänka kvaliteten. Utbildning handlar om kvalitet, på samma sätt som vården handlar om liv och hälsa. Men ekonomin styr och ekonomins lagar är tvingande. Kvaliteten får inte, kan inte, ska inte bli lidande. För sådana är reglerna.

Under sådana premisser kommer personalen, förr eller senare att inse att uppdraget är omöjligt. Och den som kan säker sig bort. För alla är sig själva närmast. Det finns en gräns hos oss alla, för vad man anser sig kunna utstå. Rätt som det är har den gränsen passerats. Och då slutar man. Några går in i väggen, eller blir sjuka på andra sätt. Andra säger upp sig. Om det vore så att de bästa och mest dugliga stannade kvar hade vi kanske inte haft några problem, men så är det aldrig. Det är inte så det fungerar. Erfarenheten visar att det är de mest dugliga som slutar, för de kan hitta något ställe där förhållandena ser bättre ut. Det är den som kan eller måste som slutar, de andra stannar kvar. För att de måste. För att de inte har något alternativ. Höjs lönen kan man få några att stanna, i alla fall ett tag till. Men höjd lön leder inte till bättre arbetsförhållanden. Det är snarare tvärt om så att om lönen höjs ökar kraven på effektivisering ännu mer, och statusen på yrket riskerar att minska. Höjd lön läser inte problemet med sjunkande kvalitet.

Det finns bara ett enda sätt att höja kvaliteten i våden och skolan, och det är att skapa en arbetsmiljö som är attraktiv samt att ge studenter bättre förutsättningar och höja den generella hälsan i landet så att färre hamnar på sjukhus. Marginalerna måste öka, inte minska. Och det kan bara uppnås genom att göra ekonomin till ett medel, ett verktyg, istället för som nu själva målet för verksamheten. Det finns bara ett enda sätt. Avskaffa ekonomistyrningen av verksamheter som inte kan effektiviseras. Vi får den skola och den vård vi betalar för. Och vill vi inte betala mer får vi nöja oss med mindre.

Språkfilosofiska reflektioner 27

Musik handlade det om i förra stycket av originaltexten, som jag här reflekterar kring. Fast det handlade också om språk, och om kultur. Det handlar om förändring, om förändringens lagar och om förutsättningarna för förändring. Allt är förändring, för inget är, livet och världen, kultur, språk och musik, blir. Förändring är allt som är. Upprepad förändring. Livet fungerar så, blir till på det sättet. Genom upprepning, av förändring. Det är i alla fall den tanken som Deleuze driver i sin avhandling, Difference and Repetition. Därför blir variation den konstant som allt cirkulerar kring.

Musiken är och fungerar inte som språk, och på samma sätt är och fungerar inte språk som musik. Det finns inget som om, för det skulle innebära att det fanns ett original, och att det fanns en kopia. Vill man förstå Deleuze filosofi måste man göra sig av med den tanken. Det finns inget original, bara förändring. Upprepad förändring. Kopior av kopior, av kopior. I oändlighet. Tillblivelse, tillblivelse, tillblivelse. Varje variation måste förstås på sina egna premisser, men variationen är den samma. Därför går det att tala om det i relation till musik, och till språk eller kultur. Variationen och förändringen är det centrala.

Once again, the objection will be raised that music is not a language, that the components of sound are not pertinent features of language, that there is no correspondence between the two. We are not suggesting any correspondence. We keep asking that the issue be left open, that any presupposed distinction be rejected.

Tänk bort allt som har med korrespondens att göra, allt som har med kausalitet att göra. Tänk bort det som är som. Det finns inga original, ingen hierarki. Bara tillblivelse och emergens. Frågan måste vara öppen. Inget som har med kultur och språk att göra är definitivt och kan därför aldrig avgöras, en gång för alla. Förändring handlar det om. Tillblivelse. Och det vi får oss till livs i texten är verktyg för att förstå förändring. Verktyg att tänka med och samtala om, för att öka förståelsen för vilka förutsättningar som finns att förhålla sig till. Verktyg, inte sanningar får vi av Deleuze och Guattari.

This especially applies to the language-speech distinction, which is used to relegate all kinds of variables at work within expression and enunciation to a position outside language. The Voice-Music relation proposed by Jean-Jacques Rousseau, on the other hand, could have taken not only phonetics and prosody but all of linguistics in a different direction.

Forskning sägs följa sanningen, som finns nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka. Fast det stämmer inte, för det spelar roll vem som upptäcker, vem som godkänner och vad som godkänns. Sanningen påverkas av vem som uttalar den, kunskap beror på vem som har makten. Vissa tankar accepteras och andra gör det inte. Visst finns sanningen där och påverkar den med, i mellanrummet. Vetenskap handlar om improvisation kring ett givet tema, sanningen. Vetenskap upptäcker inte sanning, utan improviserar kring och tänjer mer eller mindre på gränserna för vetandet. Därför är musik ett bra verktyg att tänka med, för att förstå lingvistik med hjälp av. Och vetenskapen om språk hade som sagt sett annorlunda ut ifall andra män och kvinnor befolkat arenan och kämpat om makt och inflytande där, för sina tankar. I alla fall om vi litar på Deleuze och Guattri, vilket inte är självklart. Inget är självklart, det är viktigt att aldrig glömma. Det spelar som sagt roll vilka tankar vi tar för givna och vilka sanningar vi gör till våra. Det som hålls för sant påverkar tillblivelsens riktning, förändringens innehåll, tillblivelsens konsekvenser.

The voice in music has always been a privileged axis of experimentation, playing simultaneously on language and sound. Music has linked the voice to instruments in various ways; but as long as the voice is song, its main role is to "hold" sound, it functions as a constant circumscribed on a note and accompanied by the instrument.

Det finns en relation mellan språk och musik, men ingen korrelation. Det är viktigt. Musiken och orden som sjungs länkas samman av rösten. Rösten håller tonen. Därför kan man förstå det ena genom att studera det andra. Sanningen når vi inte för den finns alltid i mellanrummet. Sanningen kan bara nås indirekt. Och då kan det vara bra att studera något annat, för att förstå det man egentligen vill förstå. Ibland är det bättre att koncentrera sig på något annat. För hjärnan arbetar ändå. Tanken står aldrig stilla. Vetandet är en rörelse, en tillblivelse, förändring. Liksom musiken är det bara i och genom rörelse kunskapen existerar, i utbytet och kommunikationen, mellan. Tystnaden bär ingen kunskap, men i tystnaden kan kunskapsbitar falla på plats. För vetandet står som sagt aldrig stilla.

Only when the voice is tied to timbre does it reveal a tessitura that renders it heterogeneous to itself and gives it a power of continuous variation: it is then no longer accompanied, but truly "machined," it belongs to a musical machine that prolongs or superposes on a single plane parts that are spoken, sung, achieved by special effects, instrumental, or perhaps electronically generated.

Världen är full av maskiner, som arbetar och som genererar konsekvenser. Musiken är en sådan maskin, liksom språket. Abstrakta maskiner handlar det om, delar av en helhet, i samverkan. Det spelar roll vem som finns där och agerar tillsammans. Deleuze och Guattari undersöker maskinernas olika delar, vad som gör vad, var och vilka konsekvenser samverkan ger upphov till. Konsekvenser är det som räknas, det som betyder något. Resultatet av handling, interaktion och tillblivelse. Bara för att det finns en maskin betyder inte att den går att studera eller att den i sig har något värde. Det som betyder något är utfallet, konsekvenserna. Så läser och förstår jag Deleuze och Guattari. Därför handlar texten om musik, indirekt om språk. Det finns som sagt en relation, men ingen korrelation.

This is the sound plane of a generalized "glissando" implying the constitution of a statistical space in which each variable has, not an average value, but a probability of frequency that places it in continuous variation with the other variables. Luciano Berio's Visage (Face) and Dieter Schnebel's Glossolalie (Speaking in tongues) are typical examples of this. And despite what Berio himself says, it is less a matter of using pseudoconstants to produce a simulacrum of language or a metaphor for the voice than of attaining that secret neuter language without constants and entirely in indirect discourse where the synthesizer and the instrument speak no less than the voice, and the voice plays no less than the instrument.

Vill man undersöka språket kan det finnas en poäng att studera gränserna för det, istället för det som är mainstream. Normen är bara ett genomsnittsvärde av delarnas inbördes fördelning. Och ibland säger extremerna, marginalfenomenen, mer om helheten än det som är i mitten. Ju längre bort från centrum man rör sig desto större skillnader och mer information om helheten. Royal science strävar efter att ta kontroll och intresserar sig därför för det som är i centrum. Men det är från periferin förändringen kommer, det är där flyktlinjerna uppstår. Därför är det dit minor science söker sig. Nomadologin följer med och bygger upp förståelse för förändring. Royal science kontrollerar och stänger in, bygger murar och katalogiserar. Två olika sätt att se på kunskap. Två olika sätt att förhålla sig till världen, och vetande. Båda behövs, men är bra till olika saker.

It should not be thought that music has forgotten how to sing in a now mechanical and atomized world; rather, an immense coefficient of variation is affecting and carrying away all of the phatic, aphatic, linguistic, poetic, instrumental, or musical parts of a single sound assemblage—"a simple scream suffusing all degrees" (Thomas Mann). There are many procedures for placing the voice in variation, not only Sprechgesang (speech-song), which constantly leaves pitch behind by descent or ascent, but also circular breathing techniques and zones of resonance in which several voices seem to issue from the same mouth. Secret languages are very significant in this connection, in learned as well as popular music. Certain ethnomusicologists have found extraordinary cases (in Dahomey, for example) where a first, diatonic, vocal part is superseded by a chromatic descent into a secret language that slips from one sound to the next in a continuous fashion, modulating a sound continuum into smaller and smaller intervals until it becomes a "parlando" all of the intervals of which blur together—and then the diatonic part is itself transposed according to the chromatic levels of a terraced architecture, the song sometimes interrupted by a parlando, by a simple conversation lacking definite pitch.

Allt det som vanligtvis lämnas utanför studier av språk ägnar Deleuze och Guattari intresse, för att ingen kan veta på förhand vad som spelar roll. Liksom Michael Foucault sökte empiri till sina undersökningar på historiens sophög, letar Deleuze och Guattari uppslag till sina verk i samtidens kulturella periferi. De tänjer på gränserna för att förstå vad som finns i centrum. Undersöker språket indirekt. Följer med i rörelsen, förändringen och undersöker delarnas inbördes relationer och funktioner. De söker inte sanningen, utan förståelse för förändring.

It is perhaps characteristic of secret languages, slangs, jargons, professional languages, nursery rhymes, merchants' cries to stand out less for their lexical inventions or rhetorical figures than for the way in which they effect continuous variations of the common elements of language. They are chromatic languages, close to a musical notation. A secret language does not merely have a hidden cipher or code still operating by constants and forming a subsystem; it places the public language's system of variables in a state of variation.

Allt det som lingvistiken ratat eller betraktat som ointressanta parenteser intresserar sig Deleuze och Guattari för. Deras vetenskap handlar inte om att kontrollera eller säga något säkert, utan om att förstå. Förändring och variationer. Därför söker de sig dit varifrån förändringen kommer. Därför studerar de saker och kan identifiera samband och relationer som andra vetenskaper försummar, för att deras kunskapsmål ser annorlunda ut.

Som sagt, det spelar roll vem som studerar och vad som studeras. Kunskap är inget som upptäcks. Vetande skapas i och genom interaktion mellan människor, och mellan människor och världen. Vetande är vad kunskapens abstrakta maskin producerar.

Vad är det vi jagar efter egentligen?

Lördag morgon. Helglördag, det finns ingen tidning. Läser på nätet istället. Fast varför ska jag stanna på en tidnings sida, när allt ligger serverat och finns bara ett klick bort? Kryssar mellan dagstidningarna, men inget fångar mig riktigt. Saknar papperstidningen. Inte bara idag, utan även annars. För den är på väg bort, och med den försvinner en massa annat. Fast det märks inte, inte förrän efteråt. Och ingen vet hur det blir. Det oroar mig. Valfriheten och lättrörligheten tränger sig på, känns allt mer tvingande. Varför ska jag stanna upp och fördjupa mig här, när det kanske finns något bättre där, eller där? Vad är det som fångar mitt intresse? Vad gör det med mig? Är det bra för att det är nytt? Frågorna tränger sig på. Allt fler frågor, allt färre svar. Efter en intensiv arbetsperiod kommer tankarna, om livet. Om samhället som vi bygger för varandra. Samhället som är resultatet av våra kollektiva handlingar. Tappar kontakten med det när det är mycket att göra på jobbet, vilket det allt oftare är. Fast mitt jobb handlar om samhället har jag inte riktigt koll på helheten. Världen kommer mig till mötes hela tiden, men bara i fragment. Informationsflödet är snabbt och tungt och upptar allt mer av min vakna tid. Ändå vet jag allt mindre.

Även på jobbet hackas tillvaron upp i mindre bitar, allt mindre fragment. Överblicken går förlorad i detaljerna. Förr var det en högtid när någon disputerade i mitt ämne Etnologi. Idag är det inte så längre. Idag har ingen riktigt koll, eller få har det, allt färre. För alla tvingas se om sitt hus, sin strategi för att hålla sig kvar i systemet. Ansökningar ska skrivas och artiklar publiceras. Utvärderingar, förberedelser inför utvärderingar och möten, möten, möten. Ämnesgränser som bevakas och studenter som måste lockas. Det räknas och mäts, värderas och kontrolleras. För kvalitetens skull. Sägs det. Jag är skeptisk. Formen överordnas allt mer innehållet. När jag var student läste vi böcker, gick på seminarier, samtalade. Och jag kommer aldrig att glömma känslan, när kartongerna med avhandlingen kom från tryckeriet. En bok, en riktig bok, utgiven på förlag. Med mitt namn på framsidan. Stort. Vackert. Idag skrivs det allt färre böcker. Det tar för lång tid och anses inte vara meriterande. För det finns ingen som garanterar kvaliteten. Vi vill veta på förhand att det vi läser är godkänt och kontrollerat. Då slipper vi tänka och läsa kritiskt, då kan vi ägna oss åt formen. Det vi får betalt för. Producera mer poäng, räkna citeringar och skriva ansökningar om pengar för att få verksamheten att gå runt. Saknar seminarierna och den tid som fanns för att låta tankarna vandra. Saknar samtalen om innehållet i texterna vi läste, tillsammans. Saknar omsorgen som det fanns tid för. Ändå drömmer jag mig inte tillbaka. Saknar bara det som gått förlorat. Det som inte finns lägre, men som var bra.

Är det hållbart att fortsätta på den inslagna vägen? Vad håller vi på med, och varför? Ingen vet. Ingen har någonsin vetat. Vi tror att samhället går att styra. Det är den största myten. Att utveckling skulle gå att kontrollera. Glöm det. Världen, människorna, allt är ett enda flöde utan mening, utan mål. Förändring är det enda som finns. Upprepad förändring. Och efterhandskonstruktioner och förklaringar till varför det blev som det blev. Den mänskliga hjärnan fungerar så, gör detta med oss. Vi är alla rön för vinden. Vi kan förändra och ta kontroll, men inte över samhället. Bara över oss själva och det vi gör i vardagen.

Den stora paradoxen handlar om det. Att vi tror att samhället går att kontrollera, fast det gör det inte. Och vi tror inte att vi kan kontrollera våra egna handlingar, men det kan vi. Därför följer vi med, samtidigt som vi tror att vi har kontroll. Och alla de negativa konsekvenserna skyller vi på andra, skjuter vi från oss. Det blir för jobbigt annars. Att ta in och acceptera. Överallt finns saker att förfasa sig över. Som i skolan, till exempel. I veckan som gått har vi rasat och förfasats, över rektorn som spelades in på band när han uttryckte sin hjärtas mening. Barn med adhd är ruttna äpplen som måste plockas bort omedelbart, för skiten sprider sig. Ingen kan försvara de orden, alla förfasar sig. Ändå är det ingen som gör något. Den som inte riktigt passar in eller som sticker ut, som tänker annorlunda eller som inte uppför sig som andra drabbas. Och ju snabbare förändringstakten blir desto fler sticker ut, för att de inte okar eller kan hänga med. När allt fler pressar sig allt mer smalnar normen av. Och även om få skulle utrycka sig som rektorn gjorde är hans ord våra, för handen på hjärtat, när stod du upp och satt din ära och ditt rykte, din framtid på spel för att försvara någon som inte passar in? Ingen gör det, eller dem som gör det är undantagen som bekräftar regeln. Rektorn blir på det sättet som SD, något att skylla på när bilden av det som är inte stämmer överens med hur vi vill att det ska vara. Det är enklare att peka ut någon som får klä skott, än att acceptera den paradox som samhället oundvikligen är. För då kan vi hålla kvar vid drömmen om den där kakan som går att äta, men som ändå finns kvar.

Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare alt går och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget. För det som är värdefullt är alltid det som är sällsynt eller det som kräver något av oss. Så ser den riktiga ekvationen för kulturell förändring ut. Idag lånar vi pengar, för att köpa saker som blivit utslitna eller obsoleta innan lånen betalats av. Då tar vi nya lån. Förr sparade vi, för att äntligen få råd att köpa något som höll sig. Inget är värt att vänta på idag. Men lånen måste betalas tillbaka, förr eller senare. Inte bara mina lån, utan allas lån. Samhället byggs allt mer på löften om en ljusnande framtid som förläggs allt längre in i framtiden. Paradoxen växer och blir allt mer hotfull att tänka på. Och kraven på jobben växer. Alla dignar under effektiviseringens ok, samtidigt som skulderna ökar. Alla vet att det är ohållbart. Ändå fortsätter vi. Ändå drar ingen i nödbromsen. Det är som det är. Det är så det alltid har varit.

Det var inte bättre förr, men det skulle kunna bli bra framöver. Eller i alla fall bättre. Med små medel och bara marginella förändringar kan mycket bli så mycket bättre, för väldigt många fler. Om vi bara inser att samhället aldrig kan kontrolleras, men det jag gör i vardagen det har jag kontroll över. Ingen tvingar mig att göra si eller så. Om vi bara stannar upp lite. Tar oss tid att tänka efter. Om vi reflekterar över konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Om vi samtalar om vilket samhälle vi skulle vilja ha och vilka problemen är med det samhälle vi har. Det krävs så lite, men det krävs att många tar sig den tiden och den mödan. Förändring är inte svårt, men just därför blir det problematiskt.

Imorgon kommer det en papperstidning igen. Imorgon är det söndag. Sedan är det måndag igen. Då snurrar allt igång igen. Det är som det är, men det skulle kunna vara så mycket bättre. Tänk på det, men tänk inte bara. Handla också i enlighet med dina tankar.

Hållbarhet är inget val, det är ett måste

Fortsätter sätta tankar på pränt från utbildningsdagen förra veckan, som fångats på bild. Att skriva är som jag brukar säga att tänka, för genom att lära sina tankar ser man dem på nya sätt och kan förändra dem. Och när andra läser tvingas man tänka till ytterligare. Gillar det, för det är utmanande och utvecklande. Det är vidare ett sätt att sprida goda tankar och idéer som kommer i ens väg när man rör sig i samhället, ett sätt att fånga dagen. Ingen kan lösa ett så pass komplext och svårt problem som frågan om långsiktig hållbarhet är, men tillsammans kan vi försöka. Detta är mitt bidrag.

I början av dagen ritade Holmberg (se tidigare bloggposter om namnet inte är bekant) upp ett slags tratt, en kon som illustrerade utmaningen som mänskligheten står inför. Den övre linjen, som sluttade nedåt, beskriver resurserna som finns på jorden. Den undre, uppåtsträvande linjen, beskriver mänsklighetens samlade behov. Gapet mellan linjerna, utrymmet vi har att spela på minskar. Inom kort består mänskligheten av tio miljarder människor, alla med lika stor rätt att leva ett gott och lyckligt liv. Ingen människa är mer värd än någon annan. Men om alla ska leva som vi gör här i väst blir det svårt och om livet på jorden dessutom ska vara hållbart blir utmaningen inte mindre.

Huston, vi har ett problem. Det är bara det att det inte finns någon kommandocentral att anropa, problemet måste lösas här, av oss. På jorden. Det finns olika sätt att ta sig an problemet. En väg att låta tankarna vandra längs handlar om hur man definierar lycka och ett gott liv. Idag, här i Väst, är det konsumtion som leder till lycka och som håller världens ekonomier igång. Och det som konsumeras är allt annat än hållbart. iPads och smarta telefoner kräver sällsynta jordartsmetaller, bilar som drivs med olja släpper ut växthusgaser som påverkar klimatet och det ökade resandet med flyg släpper ut ännu mer skadliga ämnen i atmosfären. Maten vi äter kräver också massor med energi. Tio miljarder människor får utan tvekan plats på jorden. Man brukar i alla fall säga att den samlade befolkningen får plats på Gotland. Men får vi plats att leva ett lyckligt liv, med allt vad det kräver? Det är frågan. Utmaningen vi alla står inför.

Om vi ändrar vår syn på lycka och vad som gör oss lyckliga kan den skadliga påverkan på jorden och klimatet minskas. Om höjden av lycka inte är en ny platt-TV, utan hälsa och ett glas ekologiskt vin, hemma, i goda vänners lag förändras utmaningen vi står inför drastiskt. Om det är tjänster som konsumeras, istället för resor och varor, då behövs mindre olja och mineraler. Det är en väg att gå, ett sätt att tänka.

Ett annat sätt att tänka handlar om teknik. Man kan redan idag återföra koldioxid till jorden, men det finns ingen riktig efterfrågan på den tekniken, för läget är fortfarande inte tillräckligt allvarligt och om det inte finns några ekonomiska incitament att göra något sker inget, då fortgår allt som vanligt. Det kan tyckas hopplöst ibland, men om man tittar på tratten igen så finns det faktiskt hopp, även utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. För ju längre fram vi rör oss i "tratten" desto mer tvingande blir kraven och desto mer pengar finns att tjäna på att göra något. Till den dagen då vi måste handlar det om politik och om vilja, men ju närmare vi kommer peak humans. Ju närmare vi kommer den dag då mänskligheten kulminerar, för allt talar för att den kommer att kulminera, desto mer fokuserade tvingas vi vara. Utmaningarna blir inte mindre för det, men det känns inte lika hopplöst. Och ska vi lyckas krävs att man jobbar med det som är friskt och fungerar och inte gräver ner sig i hopplöshet.

Om välbefinnande och lycka är definitionen vi väljer för framtiden och dem som lever där, om det är det centrala i den kravspecifikation vi sätter upp och backcastar i förhållande till har vi skapat en inspirerande utmaning att jobba med. En utmaning som kan driva på utvecklingen och skapa innovationer och lösningar som är hållbara. Om det är målet för forskningen, istället för de mål som idag sätts upp och som bara handlar om konsumtion och tillväxt, utan krav på hållbarhet, då skulle jag känna att det gjutits liv i forskningen igen. Då fanns det hopp och glädje i arbetet. Det är ingen utopi, det handlar bara om att få fler att vilja samma sak och om att få politikerna att fatta hur klokt det är. Det jag finner särskilt positivt med den tanken är att ingen politiker behöver lova att det ska lösa problemet med hållbarhet. De kan inhämta poänger redan under innevarande mandatperiod. Hållbarhet handlar inte om framtiden, det handlar om här och nu. Det är vad vi gör idag som påverkar framtiden och den blir vad vi gör den till. Att tänka så är mer hållbart är att försöka skåda in i framtiden. För det förändrar inget idag. Vill man veta vad som ska hända behöver man bara begrunda tratten. Vi vet att resurserna är ändliga och att befolkningen ökar. Vad mer behöver vi veta för att ändra vårt tänkande och beteende?

Holmberg rekommenderade en dokumentärserie, The Century of Self, som är tänkvärd. Den handlar om hur det moderna konsumtionssamhället vuxit fram och presenterar en hypotes om hur det kom att formas på det sätt vi känner igen det som. Och förstår man det kan man troligen, högst sannolikt också förstå hur definitionen av lycka kan förändras. Holmberg visade en graf där rikedom och konsumtion utgjorde diagrammets båda variabler. Undersökningen som låg till grund för grafen visade att med ökad rikedom följer ökad konsumtion, och mer miljövidrig konsumtion. Den kurvan planar inte ut, ju rikare man blir desto mer konsumerar man. Man köper två lyxyachter, eller fler och så anställer man personal som kör runt dem och möter upp en där man är. Eller så köper man lägenheter i olika delar av världen, som hålls igång av personal. När konsumtion är synonymt med lycka gäller regeln ju mer konsumtion desto större lycka. Och ligger tanken om delegerad konsumtion inte långt borta. Handlingsutrymmet i tratten som vi alla lever i minskar dock, stadigt. Holmberg rekommenderar också en bok, Build to last. Idag är ekonomin en del av problemet, men det måste inte vara så. Ekonomin kan riktas om, ifall efterfrågan och konsumtionsmönstren ändras.

Allt handlar om hur vi förhåller oss till framtiden. Tre olika sätt att tänka presenterades. De första två är dominerande idag. Simulering, tanken om att bygga en modell som kan användas för att räkna på framtiden, det som ska hända. Är det första sättet, men det utgår från att förändring och utveckling är linjär och upphöjer därför normaltillståndet och det som är känt idag till norm. Det är olyckligt och invaggar oss i en falsk trygghet. En variant av simulering är optimeringstanken. Genom, att trimma de system man har och genom att öka effektiviteten kan man klara sig ytterligare en tid. Genom att minimera riskerna och problemen. Men även här handlar det inte om nya sätt att tänka, utan om mer av det som försatt oss i den prekära situation där vi befinner oss. Inget av dessa sätt att tänka tar os ut ur den återvändsgränd som vi med ökande hastighet rusar in i. Det sätt att tänka som Holmberg lyfter fram och talade om benämns: Scenarioplanering. Metoden beskrivs på nätet så här.

Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den
John Scully 

Framtiden är omöjlig att förutsäga, utom i mycket speciella fall eller med en hel del tur. Däremot är det möjligt att föreställa sig möjliga framtider, att skapa scenarios, och lära från dem.

Ett scenario är ett verktyg för att ordna våra uppfattningar om möjliga framtida miljöer, där följderna av dagens beslut visar sig. Scenarios är en sorts historier, skrivna eller berättade, som man bygger runt noggrannt planerade handlingar. På samma sätt som sagor ger en mångfasetterad bild av världen, kan scenarios hjälpa oss att se olika perspektiv, och ge händelser mening. De låter oss leka med framtiden; den kommer inte att bli som någon av våra scenarios, men kommer troligen innehålla element från dem.

Scenarioplanering är ett kvalitativt, inte kvantitativt verktyg. De förutsätter inte att nuvarande trender håller i sig eller bara förändras en smula, utan kan hantera diskontinuiteter och överraskningar. Därigenom tvingar de oss att frångå våra antaganden och antyder nya och oväntade möjligheter. Genom att vara interaktiv kan olika synpunkter komma fram och berika bilden.

Scenarioplanering är systematisk, trots sina kreativa och historieberättande kvaliteter. Det första steget är att isolera det beslut som måste göras eller vilken fråga som skall utforskas. Det gäller att samla in nödvändig information, och bryta ned de mentala kartor av problemet man lätt bygger upp.

Scenarioplanering är en variant på backcasting och jag finner här massor av likheter med den syn på framtiden och skapandet av den som jag finner hos Deleuze och Guattari. Samtalet är den modell och arbetsmetod jag närmast kommer att tänka på, vilket just idag inte är så kosntigt för jag lägger just, parallellt med bloggandet, sista handen på ett bokmanus där jag utforskar samtalets möjligheter (för arbetet med hållbarhet? Ja, kanske. Säkert!). Holmberg nämner ett projekt där denna metod används för att bygga en mer hållbar transportsektor. Ett utmärkt exempel på forskning för hållbarhet, i samverkan med näringslivet. Ett lysande exempel på arbetsintegrerat lärande.

Lärande är viktigt, kunskap om lärande. Holmberg talar om social learning och dess förutsättningar för och användning i arbetet med hållbarhet. Se där, olika kompetenser i möte. Hållbarhet kan inte skapas om vi bekämpar varandra och bara ser till vår egen kompetens. Vi måste samarbeta, måste samtala. Utan tvekan finns ingen väg fram om vi fortsätter som vi gjort. Även forskningen måste omorganiseras, medelstilldelningen. Det är i samverkan, i möten över gränser som ny kunskap uppstår. Och ska vi kunna skapa ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi utmana oss. Det är spännande att utmanas och det ser bara svårt ut om man tänker sig att man ensam ska lösa problemet. Ingen enskild kan lösa de problem som mänskligheten står inför. För att klara utmaningen måste vi tänka tillsammans. Och gör vi det kan vi dra nytta av den visdom som finns i gruppen, kunskap växer underifrån, i möten.

Nu ser jag fram emot nästa träff inom ramen för utbildningen till Innovation Champions. Blir den bara hälften så inspirerande som denna den första är jag mer än glad. Men nu är det helg. Dags att söka lyckan, i ett glas vin kanske. Tillsammans med den man håller kär. Så ser planen ut.

Det enda rätta är att tänka fritt!

Igår meddelades vilka de lyckliga vinnarna är, i Vetenskapsrådets årliga dragning. Vetet har än en gång skiljts från agnarna och forskningens framtidslöften, de högst rankade 10 procenten av forskarna i Sverige, kan arbeta med sina projekt utan att störas av undervisning och annat. Fast det är en sanning med modifikation. För innan någon får del av pengarna måste det förhandlas med lärosätets ekonomiavdelning som kräver närmare 50 procent av kakan för att täcka sina så kallade over-head-kostnader. Men när den striden är över finns det tid att forska. Tills det är dags att börja läsa in sig på nya områden, inför nästa ansökningsomgång. Och helst bör man samla in material också, så att man säkert vet vad man ska komma fram till, så att man kan visa det i ansökan. För bara då man man komma ifråga för nya medel. Bara den som vet får forska. Nej, jag är inte bitter. Jag sökte inga pengar och har inte fått avslag. Jag är glad för mina kollegor som har fått pengar. Glad för deras skull. Men jag är samtidigt bedrövad över att vi har ett system som skapar så många förlorare och som tvingar forskare att lägga en stor del av sin arbetstid på att skriva ansökningar, som sedan avslås i nio fall av tio.

Jag är oroad över vart Högskolesverige är på väg. Och jag är inte ensam.Vi är många som upprörs och som ser, förstår och vill förändring. Tyvärr gäller inte vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet, argumenten som bygger på det viftas bort av makten som utgår från följande devis.

”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.” Sju mil norr om Stockholm har man under den senaste månaden diskuterat den förkättrade devisen ovanför ingången till universitetets aula.

Det är Jan Lindegren, Professor i historia och dekanus vid historisk-filosofiska fakulteten, Uppsala universitet, som skriver i SvD idag. Som sätter ord på det som är fel i akademin idag, eller det som är fel i och med forsknings- och utbildningspolitiken. Vill stryka under det han säger och bidra med mina tankar. Vill vara med och verka för ett annat samhälle, en annan akademi. Drar här min lans för kunskapen och det kritiska tänkandet. Han är uppenbart arg, men han är det med rätta. Och jag beundrar hans mod, för han kritiserar ansvariga även om han är mitt uppe i karriären och fortfarande är aktiv som forskare och ledare. Han säger sitt hjärtas mening. Beundrar det och vill visa mitt stöd. Jag är också arg och frustrerad.

Vad som förbigåtts med tystnad är att orden nu inte bara kan uppfattas som en historisk pinsamhet, utan att devisen faktiskt är en korrekt om än något optimistisk beskrivning av kunskapsproduktionens villkor vid ett modernt svenskt universitet.

Forskning handlar idag inte om att tänka fritt och högt, utan om att tänka rätt. Bara den som tänker rätt och som vet vad man ska komma fram till får medel att forska för. Även om det i många fall inte handlar om forskning, inte för det man får pengar för i alla fall. Innan man sökt, under arbetet med ansökan, kanske. Men inte när man får medel. Då tvingas man in i en stängd tunnel, in på en målsäkrad bana som garanterat inte bjuder på några överraskningar. Och så vill forsknings- och utbildningsansvariga att även Universiteten och Högskolorna ska agera. Man ska tänka rätt, inte fritt. Den som inte gör som det är tillsagt, som reglerna förskriver, straffas.

Under de senaste två decennierna har det blivit allt mer tydligt att det är regeringen som anser sig veta vad som är att tänka rätt. Samtidigt har den och flera av föregångarna insett att akademiker i alldeles för stor utsträckning har en annan åsikt. Mängder av dem håller fast vid att det är mycket viktigare att man får tänka fritt. Genom en rad olika så kallade reformer har man gjort sitt bästa för att åtgärda denna uppenbara felsyn.

Kunskap är inte makt, det är makt som är kunskap. Makten avgör vad som är bra och nyttig kunskap, och forskare som inte levererar det som beställts, enligt upphandlingskontraktet utsätts för repressalier, fostras till lydnad. För det är makten som har pengarna, som bestämmer. Även över vad som är god och sann, riktig och rätt, forskning. Det är inte en klok väg, det är en förödande väg. För kunskapen, men inte för makten. Varför gör man detta, för det handlar så klart inte om ondska. Klart att utbildningsministern vill väl, allt annat vore en skandal och det finns inga belägg för något annat. Björklund är en av de mest engagerade utbildningsministrar Sverige begåvats med. Och det är just detta som är problemet, han vill väl men lyssnar på fel rådgivare. Han öppnar upp akademin för näringslivet, som har sin agenda och sina mål med forskningen och undervisningen. Det är problemet. Ekonomistyrningen som importerats från näringslivet.

I princip har dessa åtgärder haft samma underliggande logik, nämligen att göra universitet och högskolor till företagsliknande organisationer inom ramen för ett intellektuellt haveri kallat ”kunskapstriangeln”. Universiteten ska bli producenter av nyttigheter som tämligen omedelbart ska komma marknaden till del och som därigenom snabbt bidrar till tillväxt.

Ungefär samma snömos genomsyrar praktiskt taget alla länders syn på vad universitet och högskolor borde vara och de åtgärder som vidtagits i Sverige skiljer sig inte radikalt från andra länder. Snarare är det så att utvecklingen här släpar efter.

Det kan med andra ord bli värre. Och ju längre vi väntar med att sätta kunskapen och sökandet efter värdefullt vetande i centrum för skola och utbildning, desto dyrare blir det att ställa allt tillrätta sedan. Först när båset är tomt saknar man kossan. Först när kunskapen utarmats och det kritiska tänkandet inte längre är kritiskt, först då blir det uppenbart hur ohållbart den väg är som Sverige slagit in på är. Om man säger att undervisning ska vara forskningsförankrad, då måste den vara det. Och vill man att forskare ska undervisa måste forskningen få vara fri. Jag håller med Lindegren om det, men till skillnad från honom ser jag inte kunskapstriangeln som något självklart och otvetydigt ont. Det är inte snömos, det finns något där. Något värdefullt, med samhällsbyggande potential. Problemet är inte att forskning/utbildning och arbetsliv möts, tvärt om. Jag är med om att utveckla former för kunskapsutbyte mellan näringslivet och det omgivande samhället och akademin. Högskolan Väst har uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat Lärande. Tyvärr är det en tanke som under nuvarande regim allt för lätt kidnappas av näringslivet som här ser en möjlighet att få sina forskningsbehov tillgodosedda, gratis. Det är ett allvarligt problem. Ett problem som inte beaktas, och då blir tanken med kunskapstriangeln snömos. Det blir en läpparnas bekännelse. Ord utan mening. Tomhetens triumf heter e bok av Mats Alvesson. Är det vad vi ser här? Här där det borde finnas en plantskola för kunskap, kritiskt tänkande och frihet.

Ett led i omvandlingssträvandena har bisarrt nog varit att påstå att man ger universiteten ökad frihet och ökat självbestämmande. Det är en boll som mängder med forskare och lärare närmast ofelbart springer efter. Men innebörden har visat sig vara en helt annan. Autonomi och självbestämmande betyder ökad detaljreglering och mer direktstyrning från regering och andra myndigheter.

Ett underliggande tema i det mesta av förändringarna är en grundmurad föreställning att högskolans verksamhet måste styras hårdare och övervakas mer. Det har gjorts genom att pekpinnarna från departementet blir allt mer tydliga och att övervakningen i form av utvärderingar och liknande verksamhet från andra centrala organ också har hårdnat.

Målstyrning och kvalitetssäkring är svaret, men ingen verkar veta frågan. Det är vardagen på högskolan idag. Allt fokus och allt mer av resurserna läggs på kvalitetssäkring, för att inte drabbas av och i UKÄs utvärderingar. Lyckas man drar alla en lättandens skull och den som får betyget excellent hyllas som en hjälte. Får man anmärkningar går organisationen in i kris och allt fokus, all tid och alla resurser riktas mot formen för att inte bli av med rättigheterna. Insatserna är många gånger bra och att arbeta med samt stärka kvaliteten är jag för. Det är inspirerande och nödvändigt. Det jag vänder mig mot är varför man gör det. Man gör det inte för kunskapens skull, utan för att leva upp till UKÄs krav. Och det är allt annat än kritiskt, fritt och utvecklande. Vart är vi på väg? Varför är det inte fler som reagerar?

För att detta ska fungera måste man åstadkomma förändringar i den interna maktfördelningen inom universiteten. En väg har varit att minska på universitetsstyrelsernas sakkunskap. Genom att hänvisa till allmänintresse har man på så sätt kraftfullt reducerat det akademiska inflytandet. Att ej ha annat än rudimentära insikter i det man ska styra över kan ha sina poänger ibland – exempelvis är det utmärkande för regeringen – men det fungerar inte i detta fall.

Jag satt under en en period i styrelsen för HV och det jag slogs av var hur lite inflytande jag som lärare och forskare hade över besluten som togs. Hänsynen som tog och diskussionerna som fördes handlade nästan aldrig om kunskap, utan om produktionsmål och ekonomi. Och makten låg i de externa representanternas hand. Inte hos forskarna. Klart det påverkar utvecklingen och förändringens riktning. Klart det påverkar innehållet, kvaliteten på undervisningen och forskningen.

Telia Soneras debacle i Uzbekistan har förklarats med att styrelsen hade otillräcklig kompetens. När det gäller en universitetsstyrelse är det uppenbarligen istället just det som eftersträvas. Resultatet av detta blir naturligtvis att styrelsen för det akademiska inkråmet blir utlämnad till den verkställande tjänstemannen för det som hittills har kallats för rektor, men som på sina håll redan har bytt namn till vd.

Utan tvekan fanns det kompetens i den styrelse jag satt i, men den akademiska kompetensen var i minoritet och den utnyttjades heller inte. Min forskar- och lärarkompetens var mer ett problem än en tillgång i och för styrelsearbetet. Det gjorde mig besviken, för jag trodde att jag skulle få vara med och bygga något, vara med och värna kunskapen och forskningen. Högskolans innehåll. Tyvärr talade vi mest om formen. Och om ekonomin. Ständigt denna ekonomi. Hur ska vi på bästa sätt skära ner verksamheten och spara de 50 miljoner som utbildningsministern tar från vår budget från och med 2015, det var vad som upptog tid på mötet. Samtidigt som Björklund i medierna talar om satsningar på kunskap och behovet av utbildning och forskning. Styrelsens roll var att verkställa, inte utveckla.

Det nya och tillfälligtvis (?) avbrutna försöket att hitta på något som kallas för högskolestiftelser motiveras med att man påstår att statliga universitet inte kan delta i internationella forskningsprojekt och andra internationella samarbeten på lika villkor som icke-statliga organisationer. ”De som är emot högskolestiftelser har fel”, är kontentan i den rätt tänkande Jan Björklunds hållning.

Det viktiga är inte att tänka fritt, utan att tänka rätt. Som sagt. Och det som är rätt avgörs uppifrån, av makten. Som vet bäst. Om jag inte var djupt inblandad i det hela och om jag inte brydde mig om kunskapen och innehållet i landets högre utbildning skulle jag kunna skratta åt eländet. Men jag kan inte det, lika lite som Lindgren kan det. Jag blir bara arg, över dubbelmoralen och det kluvna budskapet. Känner mig lite som Nordamerikas indianer som trängs allt mer undan och som ständigt tvingas omförhandla ingångna avtal. Av det kunskapskontrakt jag skrev på när jag började läsa på högskolan, på höstterminen 1991 finns nästan inget kvar. Det gör mig ledsen och orolig. Och det känns inte bättre av att den politik som förs byggs på lös grund eller rena felaktigheter.

Rent nys. Statliga universitet har möjlighet att delta i internationella samarbeten. Statliga universitet kan bedriva uppdragsutbildning. Statliga universitet kan ta emot donationer och så vidare. Traditionellt har svenska forskare vid statliga universitet haft utomordentligt goda möjligheter att samarbeta med vem som helst. Bättre faktiskt än flertalet kolleger över hela världen oavsett hur deras respektive universitet är organiserade.

Vad man inte kan göra vid statliga universitet är att själva utforma sin verksamhet på ett sätt som befrämjar det överordnade målet ”att all forskning och utbildning skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (HL kap 1 §2). Det kan emellertid inte heller icke-statliga universitet och inte heller den sortens högskolestiftelser som man vill inrätta göra. För dem alla gäller stark och ökande direktstyrning från departement och myndigheter.

Inte ens lagen följs. Sådan är makten, den ser allt som inte stödjer den som ett hot. Är forskarna inte med, då måste de vara mot och ska bekämpas. Friheten på landets Högskolor och Universitet måste bekämpas, för Sveriges skull. Säger man, man vem är Sverige och vad menar man med Sverige? Av politikens konsekvenser att döma är Sverige synonymt med några få multinationella företag och ekonomin. Allt annat betraktas som tärande eller hinder på vägen i utvecklingen mot den nya sköna värld som makten stakat ut. Deras karta gäller, oavsett hur verkligheten svarar upp mot kraven som ställs. Det ser mörkt ut för kunskapen, men det är som tur är inte nattsvart. Det finns hopp och det behöver inte vara svårt.

Det finns naturligtvis ett alternativ. Man kan med enkla medel stärka universitetens och högskolornas möjlighet att ta till vara de anställdas förmåga att utveckla kreativitet, kritiskt tänkande och skapandekraft till samhällets bästa. Bejaka att samhället inte bara behöver rättänkare utan även fritänkare. Av den förra sorten finns det redan övermåttan många och man behöver inte fler. Tvärtom. Skär istället ned på antalet planerare och detaljreglerare i utbildningsdepartementet och vid andra centrala myndigheter. Det ger omedelbara effekter.

Samhället behöver balans mellan kontinuitet och innovation. Samhället måste ta vara på alla som vill det väl. Vi måste ta hand om varandra och inte se oss som motståndare. Ekonomin och näringslivet är verktyg och medel för arbete och hållbarhet, hälsa och utbildning. Samhället är alla vi tillsammans. Kunskapen är det som garanterar hållbarhet och att kloka beslut tas, beslut som leder till långsiktigt hållbara konsekvenser.

På Universitet är det rätt att tänka fritt!

Språkfilosofiska reflektioner 26

En dag till av skrivande öppnar upp sig. En dag till utan möten och detaljreglerade krav som stör tankeflödet. En dag i tankens frihet. En dag, en alldeles för ovanlig dag till att fylla med meningsfullt innehåll. En dag som liksom alla andra dagar snart är över, borta och som aldrig kommer åter. Nästa vecka ska 300 hemtentor skrivas ut och läsas. Nya möten är inbokade och administrativa uppgifter pockar på uppmärksamhet. Det som satts på väntelistan för att optimera tiden och möjligheten att skriva under dessa tre dagar, det vill säga det som faktiskt gick att skjuta upp, det måste obönhörligen tas om hand.

Så ser den ut. Vardagen för en statligt anställd Lektor, vardagen för en docent. Små öar av kreativitet och kunskapsutveckling i ett hav av administration och systemuppehållande verksamheter. Stunderna då jag kan använda den utbildning som skattebetalarna har investerat i genom att upplåta allmänna medel för, är få. Ytterst få. Och de blir färre och färre ju längre in i systemet man kommer. Ju mer meriterad man är, desto mindre tid för forskning och kunskapsutveckling finns det. Är det klokt? Är det så det var tänkt? Att forskarutbildade och högt meriterade akademiker ska administrera kunskap, och rapportera in poäng, istället för att utveckla vetande. Så bygger man ingen kunskapsnation. Därför bloggar jag, för att inte förlora min värdighet. För att jag vill vara i kunskapen och sökandet efter vishet så länge och så mycket det bara går. Därför går jag upp tidigt, för att skapa ett utrymme där jag kan tänka och förädla idéer. Det är mitt utrymme. Jag gör det på fritiden. Där kommer det bildningsfientliga systemet inte åt mig. Här på Flyktlinjer är jag fri, inte bara i tanken, utan även i anden. Här känner jag mig mer levande med döda filosofer än med många av mina kollegor. Kollegor som gjort systemets krav till sina, som kastat det kritiskt tänkandet överbord. Kollegor som följer alla order uppifrån, som älskar reglerna så mycket att de granskar sig själva och sina kollegor mer än de ägnar sig är att utveckla kunskap. Kollegor som ser formen och ytan som viktigare än innehållet.

Inleder med dessa ord, för de behövde komma ut. Behövde uttalas för att få dem ur vägen. Andra tankar pockar på uppmärksamhet. Viktiga tankar och problem som behöver lösas. Kunskapsrelaterade problem. Problem som inte har någon manual kopplad till sig. Problem där lösningen måste uppfinnas under vägs. Problem som aktiverar alla kunskaper och förmågor som jag samlat på mig genom åren. Utmanande problem. Problem som låter mig vara den docent i kulturvetenskap som jag faktiskt är. Problem där mina akademiska kunskaper och färdigheter, den vetenskapligt beprövade erfarenheten är till nytta istället för till problem. Här, tillsammans med Deleuze och Guattari lever jag. Här känner jag mig levande. Här trivs jag, i tankar kring språk och kultur.

A constant or invariant is defined less by its permanence and duration than by its function as a center, if only relative. In the tonal or diatonic system of music, laws of resonance and attraction determine centers valid for all modes and endowed with stability and attractive power (pouvoir).

Allt cirklar runt centrum av olika slag. Det är som det ska. Problem uppstår när centret blir viktigare än den periferi som gör centrumet till centrum. När centret anser sig ha makt över omgivningen. Så länge kunskapen var det centrala inom akademin var det meriterande att tänka fritt, men när politiker gav administrationen och ekonomistyrningen makten över vetenskapen hamnade kunskapen i periferin och i ett slag förvandlades universiteten till något annat. Det betyder inte att kunskapen blivit mindre viktig, eller att vetandet slutat utvecklas. Det betyder bara att universiteten allt mindre är en plats för kunskap och allt mer en plats för maktutövning och administration. En ekonomisk enhet i ett marknadsanpassat samhälle där yta är allt och innehållet anses obegripligt och därför oviktigt. Om det skriver nu inte Deleuze och Guattari, men det är så jag använder deras tankar, för att det är det jag tänker på just nu. På kunskapens (medvetna?) utarmning i den värld vi lever i. Jag använder tankarna på detta sätt med filosofernas goda minne, för de är inte ute efter att definiera världen. Har inte skrivit ett äreminne över sin egen storhet. Den som putsar på deras egon gör dem beklämda. Den som däremot använder tankarna och håller dem mer än upphovsmännen levande ärar minnet av Deleuze och Guattari. Texten handlar om språk, men kan användas till så mycket mer.

These centers therefore organize distinct, distinctive, forms that are clearly established for a certain amount of time: a linear, codified, centered system of the arborescent type.

Det finns olika centrum. Centrum som tar makten över omgivningen och centrum som svänger i takt med det som finns runtomkring. Rigida centrum där konsensus som dikterats uppifrån gäller, och nomadologiskt levande centrum där ömsesidig förändring är lagen. Ibland behövs det rigida centrumbildningar för att uppnå vissa mål, men inte på långa vägar så ofta som de förekommer i historien och samtiden. Sådana centrum har en tendens att ta över och lägga under sig mer yta, mer makt mer av dygnets timmar. Detta fenomen kan sägas vara själva drivkraften för Deleuze och Guattari, för de såg under kriget med egna ögon vad territorialisering kan göra med samhällen och människor. Därför handlar deras filosofi om att skapa verktyg för att bryta upp rigida strukturer, om att släppa in liv och rörelse, om att undersöka förutsättningar för förändring. Filosofin handlar dock inte om att göra deterritorialiseringen till ett självädamål. Deleuze och Guattari strävar efter balans. De kritiserar inte tänkare som Chomsky, utan visar på vilka krafter sådant tänkande stödjer och underblåser.

It is true that the minor "mode" gives tonal music a decentered, runaway, fugitive character due to the nature of its intervals and the lesser stability of its chords. This mode thus has the ambiguity of undergoing operations that align it to a major model or standard at the same time as it continues to display a certain modal power (puissance) irreducible to tonality, as though music set out on a journey and garnered all resurgences, phantoms of the Orient, imaginary lands, traditions from all over.

Major och minor finns i språket också. Lingvistiken skiljer mellan riktiga språk och kreolska språk. Byter man ut ordet språk mot ras ser man något annat än en kamp om språkförståelse. Då handlar språkvetenskapen snarare om strävan efter renhet, om definition av gränser och om upprätthållande av regler. Deleuze och Guattari vill se en mer levande vetensakap, inte bara om språk. Deras förslag är minor science, nomadologi. En vetenskap som följer med och som inte ser förändring som ett problem, utan som en utmaning. En upptäckande vetenskap som främjar ny-tänkande. En livsbejakande vetenskap, i mänsklighetens tjänst.

But temperament, tempered chromaticism has an even greater ambiguity: stretching the action of the center to the most distant tones, but also preparing the disaggregation of the central principle, replacing the centered forms of continuous development with a form that constantly dissolves and transforms itself.

Texten handlar här om musik, men den handlar också om språk, liksom om kultur. Den handlar om underliggande strukturer som finns överallt i samhället och livet. Om olika sätt att ta sig an problem. Två tydliga linjer går att urskilja, territorialisering och deterritorialisering. Sammanhållande och upplösande. När jag läser citatet ovan ser jag en jazzmusiker framför mig, som tänjer på tonerna och utmanar gränserna för det musikstycke hen improviserar kring. Det går att tänka och förhålla sig till språk på samma sätt. Och till kultur och vetenskap. Allt handlar om vad man vill uppnå. Vill man bevara och bevaka gränser, eller vill man uppätäcka något nytt? En samvetsfråga.

When development subordinates form and spans the whole, as in Beethoven, variation begins to free itself and becomes identified with creation. But when chromaticism is unleashed, becomes a generalized chromaticism, turns back against temperament, affecting not only pitches but all sound components—durations, intensities, timbre, attacks—it becomes impossible to speak of a sound form organizing matter; it is no longer even possible to speak of a continuous development of form. Rather, it is a question of a highly complex and elaborate material making audible nonsonorous forces. The couple matter-form is replaced by the coupling material-forces.

Musiken används här för att visa att även deterritorialiseringen som är motkraften par excellence har sina problem och begränsningar. Det finns inte en väg fram, en metod. Den enda vägen leder alltid fel, som sagt. Återkommer ofta till det, för det är viktigt att påminna sig om. Improvisationer som tänjer allt för mycket på gränserna slutar vid någon punkt att vara improvisation kring ett bestämt tema och övergår till att bli en låt i eget namn. Men fortsätter rörelsen hamnar man snart i kaos eller brus. Därför är balans det eftersträvande tillståndet. Och balans är svårt. Balans är inget man kan ha kontroll över. Balans kräver samverkan och ömsesidig respekt. Balans är allas egendom, men den är oskyddad och den som vill kan ta den. Det är ett problem som heter duga. Det är en utmaning som kräver kunskaper och kompetenser som jag först nu, efter tjugo år i akademin vågar ta mig an, utan varken målet eller ambitionen att lösa problemet. Men jag kan dra mitt strå till stacken. Kanske kan mina tankar sätta igång tankar hos någon annan, som leder oss alla lite närmare lösningen på problemet? Kanske. Hoppas.  

The synthesizer has taken the place of the old "a priori synthetic judgment," and all functions change accordingly. By placing all its components in continuous variation, music itself becomes a superlinear system, a rhizome instead of a tree, and enters the service of a virtual cosmic continuum of which even holes, silences, ruptures, and breaks are a part.

Här visas ett slags helhet upp. En levande helhet. Och det jag särskilt lägger märke till är att den musikaliska helheten består av så mycket mer än bara toner och hastigheten med vilka de slås an. Musik består även av tystnad och brott. Musik är en helhet på samma sätt som språket är det. Och språket är liksom musiken levande, det förändras tillsammans med dem som talar och använder det. Därför är människorna en del av språket och mellanrummen mellan orden och individerna är lika viktiga som allt och alla andra. Språket är en del av den tillblivelse som även vetenskapen är en del av. Livet innehåller allt och för att vara levande får man varken hindra förändring eller förändra för förändringens skull, man kan bara följa med. Det är balans, att anpassa sig till förändringen och att följa med. Det är vad nomadologi handlar om, balans.

Thus the important thing is certainly not to establish a pseudobreak between the tonal system and atonal music; the latter, on the contrary, in breaking away from the tonal system, only carried temperament to its ultimate conclusion (although no Viennese stopped there).

Nomadologi är dock inget alternativ till annan vetenskap. Vetande behöver alla verktyg, temperament och teorier, tankar och viljor som vill delta i det övergripande projektet att förstår världen och livet, samhället och oss själva. 

The essential thing is almost the opposite movement: the ferment in the tonal system itself (during much of the nineteenth and twentieth centuries) that dissolved temperament and widened chromaticism while preserving a relative tonality, which reinvented new modalities, brought a new amalgamation of major and minor, and in each instance conquered realms of continuous variation for this variable or that.

Vetenskap, kultur och språk fungerar på samma sätt som musik, det är så jag ser på saken. Det handlar om föränderliga helheter, självorganiserande system som lever sitt eget liv. Och det är så det måste vara för att formen inte ska stelna och innehållet dö. Det är detta vi människor måste inse om vi vill leva ett liv i balans, i ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Deleuze och Guattari kan hjälpa oss med det. Filosoferna ger oss verktyg som kan användas för detta ändamål. Arbetet måste vi dock utföra själva, tillsammans. Murar och bevakande av gränser är lika förödande inom kulturen som det är inom vetenskapen och i samhället. Territorialisering är lika farlig överallt och deterritorialisering är ett verktyg som ofta behövs men som måste användas med måtta. Den enda vägen leder som bekant fel, överallt, alltid. Balans är målet.

This ferment came to the forefront and made itself heard in its own right; and, through the molecular material thus wrought, it made audible the nonsonorous forces of the cosmos that have always agitated music—a bit of Time in the pure state, a grain of absolute Intensity... The words "tonal," "modal," "atonal" do not mean much. Music is not alone in being art as cosmos and in drawing the virtual lines of an infinite variation.

Det går att se dem, de virtuella linjerna av oändlig variation som reglerar språket, kulturen, vetenskapen, samhället, livet. Det går dock inte att kontrollera dem. De finns och de påverkar, det är allt vi behöver veta och bry oss om. Därför är balans inget man skapar en gång för alla, det är ett ständigt pågående arbete. Därför blir vi aldrig klara med något, vi är dömda till evigt arbete. Livet är så, det är den lag vi har att följa, men vi är inga slavar. det finns utrymme för improvisation. Möjlighet till förändring. Kort sagt, det finns hopp om en annan värld, ett annat samhälle, en annan vetenskap. Och en annan syn på språk, kultur och kunskap. Så länge det finns livfinns det hopp.