Bilder av bilder i New York

Här får bilderna tala för sig själva. Jag laddar för ett nytt arbetsår. Sista veckan ledig är det som arbetet pockar på uppmärksamhet, men just därför så mycket viktigare att hålla det stången. För att orka. Hela året.

New York är fyllt med bilder av olika slag. Vart man ser kommenteras staden och dess inre liv. På taken, på gatan och på stadens väggar. Reklam kan vara konst, också. 

 Smakfullt? Smaklöst? Vem bestämmer?

Den tidiga 1900-tals homoerotiken är fascinerande, liksom framtidstron i bilderna.

En promenad i eller på The Highline Park rekommenderas varmt!

Detta måste vara världens mest fotograferade och antastade konstverk. Tjuren som står vid Wall Street. Omöjligt att få en bild av bara den.

Klassisk mark för alla födda på 60-talet!

Avlagringar av äldre tiders bilder på väggarna, av reklam för produkter som inte finns längre.

New York ÄR staden som aldrig sover. Staden som ständigt är på väg, framåt.

Livet och meningen med allt; 15. Marginaler och mellanrum.

Ser slutet på semestern närma sig. Vart tog alla dagarna vägen? Är jag redo för ännu ett år av arbete? Har vilan varit tillräcklig? Många frågor, men ytterst få svar. Tankar kommer och går. Vad är semestern, egentligen och vilken mening har den? Liksom med allt annat som reflekterats över här är meningen med semestern, med marginaler och mellanrum något som skapas i handling, kontemplation och utbyte av tankar och åsikter. Marginaler och mellanrum har lika lite som annat någon mening i sig. Det krävs arbete för att hitta meningen och fylla utrymmet med innehåll. Finns inget rätt eller fel, här lika lite som ifråga om andra fenomen av liknande karaktär. Allt är i sin ordning.

Sammanhang utan mellanrum, hårt drivna processer utan marginaler, liv och organisationer som pressats till det yttersta för största möjliga effektivitet låter kanske lockande. På pappret är effektivitet och eliminering av allt som inte har med saken att göra ett självklart mål. Men men glömmer då något fundamentalt. Livet vore inget liv utan död. För att andas in måste man andas ut. Motpoler som balanseras mot varandra är vad som skapar harmoni i tillvaron. Därför blir det som ser bra ut på pappret och som kanske fungerar ett tag problematiskt. Inte nu eller idag, men på sikt. Förr eller senare kommer reaktionen. Och ju längre man väntar, ju hårdare processen drivs, desto högre blir priset. Därför är marginaler och mellanrum lika viktiga som fokus och innehåll.

Fick igår reda på av en vän som arbetar på arkiv, att man där står inför stora ekonomiska besparingar. Arkivet är en plats där man samlar in och bevarar minnen av upplevelser. Ett slags mellanrum. Arkivet kan man komma till för att minnas det som varit och för att skaffa insikt om och förståelse för mänskligt liv. Besparingar på eller i värsta fall nedläggning av arkivet kommer inte att få katastrofala följder. Samhället kommer inte att gå under. Ingen, annan än dem som arbetar där, kommer att bli lidande av en nedläggning, i det korta perspektivet. Men det är till priset av något oerhört värdefullt. Ett samhälle utan minne är inget samhälle. Ett samhälle som optimerats, effektiviserats och helt och hållet riktats in på konsumtion, produktion och tillväxt är ett kallt och livsfientligt samhälle. Ett samhälle utan riktning. Kollektivt blir alla dem som lever i ett sådant samhälle rön för vinden.

Utan semester inget arbete. Utan mellanrum, ingen kunskap, ingen utveckling. Utan marginaler finns inget liv. När ska vi fatta det? När ska politiken beakta dessa för livet och allas vår överlevnad fundamentala egenskaper? När skall vi förstå att livet och kulturen inte kräver något annat av oss än det vi väljer att satsa på? När skall vi bejaka balansen i tillvaron, lika mycket som arbetet och effektiviteten? Semestern vore ingen ledighet om den inte var en del av arbetet. Och arbetet vore inget arbete utan semestern, ledigheten, marginalerna och tid utan krav. Allt och alla hänger ihop. Livet utgörs av helheten, av både arbete och ledighet. Liksom samhället som består av både arbetare och människor som inte arbetar. Det är när vi kompletterar varandra som det uppstår harmoni i samhällsbygget.

Läkaren behöver sjuka för att utveckla kunskap som kan användas för att främja hälsa. Polisen behöver brottslingar för att skaffa kunskap om hur man håller ordning under olika förhållanden. Läraren är ingen lärare utan elever som lär. Om man väljer att se på saken så förstår man hur viktigt det är med marginaler och mellanrum. Idag talas det ofta om arbete, arbete, arbete. Ändå lägger man, i effektivitetens namn, ner verksamheter som ger människor anställning och jobb. Vården, skolan skriker efter resurser, både ekonomiska och personella, ändå skär men ner och avskedar för att sänka kostnaderna. Det är som samhället gått i baklås, och vattnet man använder för att släcka elden visar sig vara bensin som göder lågorna som förtär oss alla. Både den som har arbete och den som saknar anställning drabbas när effektiviteten drivs till sin spets.

För att komma ur låsningen måste vi kollektivt inse hur viktigt det är med mellanrum och marginaler. Hållbar effektivitet och långsiktig överlevnad kräver tid för återhämtning. Innovationer uppstår i mellanrummen mellan tider av intensivt sökande efter svar. Livet kräver inandning och utandning. Det är inget som människan kan ändra på, hur mycket hen än vill det. Viktigt att tänka på det, innan det är för sent. Vill vi inte sprängas inifrån måste vi lära oss att se på tillvaron med olika perspektiv.

Livet och meningen med allt; 14. Litteratur.

Länge läste jag bara facklitteratur, eller ibland, för förströelse, populärvetenskapliga texter. Det var när studierna på högskolan intensifierades som det inte längre fanns plats för skönlitteratur. Läst har jag alltid gjort, även om det aldrig riktigt fallit sig naturligt för mig. Jag ligger mycket nära gränsen för dyslexi och kan aldrig riktigt lita på att det ord jag ser är det som står skrivet. Kanske är det just därför som jag läst och läser, för att inte förlora förmågan som aldrig kunnat tas för given. Därtill är litteraturen allt för värdefull och viktig. Meningen med litteratur får helt enkelt bli dagens tema och nästa post i serien av texter om meningar med ...

Jag är uppvuxen i en familj där det fanns böcker. Mina föräldrar läste mycket för mig när jag var liten. Och jag lyssnade uppmärksamt på radions sommarföljetonger. Tordyveln flyger i skymningen och Bilbo är två oförglömliga upplevelser. Bilderna som uppläsningarna målade upp för mitt inre kan jag fortfarande framkalla, liksom mammas och pappas läsning av till exempel H C Andersens saga Elddonet. Därför var det med stor besvikelse jag upptäckte att när jag själv läste blev upplevelsen endimensionell och artificiell. Ändå läste jag. För jag visste, tack vare föräldrarnas läsning och radions dramatisering att litteraturen härbärgerade en värld bortom vår, en fantastisk värld.

Läsande har som sagt aldrig fallit sig naturligt för mig. Serier läste jag under många år, vid sidan av böckerna som jag ibland kunde kämpa med i över ett år. Att överge en påbörjad bok gick inte, för då kändes det som att en livlina skulle brista. Litteraturens värld fanns där, precis bortom horisonten. Idag har avståndet krympt, men det finns där fortfarande. Jag har aldrig, eller ytterst sällan, direkt kontakt med bilderna som orden och texten förmedlar. Läsande är för mig en kamp. Men det är en kamp väl värd all tid och all möda. Idag, genom ihärdig övning och genom god vägledning har jag hittat många skatter i världslitteraturen och även om allt jag läser inte är lika bra så vet jag att det är mödan värt att fortsätta söka.

Litteraturen ger livet mening. God litteratur, vill säga. Jag är en varm förespråkare för kvalitet och ser med fasa på förlag som kränger texter utan urskiljning och kärlek, för att det går och för att tjäna pengar. Allt som utarmar litteraturen och språk är av ondo, för det utarmar upplevelsen och gör världen till en fattigare plats att leva i. Litteratur kan och får inte betraktas som en vara bland andra. Bokförlag är kulturbärare och förvaltare av en skatt som är ovärderlig. Klart de måste gå runt ekonomiskt, men om pengar är det mått som böcker mäts mot är vi alla illa ute.

Kvalitet är ett komplext mått. Kvalitet är något man känner igen när man har det framför sig, men oerhört svårt att definiera. Tyvärr finns det alt för sällan tid och tålamod att vänta, och därför använder alt för många allt för ofta ekonomi och försäljningsframgång som mått på god litteratur. 100 000 läsare kan inte har fel, liksom. Eller köpare, för ingen vet hur många som verkligen läser det som köps.

Litteratur måste läsas för att göra skillnad. Litteratur är ett medium för mellanmänsklig kommunikation av tankar och upplevelser. Litteratur bevarar och utvecklar språket som är det medium som håller kultur levande. Om språket utarmas, utarmas kulturen. Och när kulturen utarmas förlorar livet i komplexitet och livet blir fattigare. Därför är litteraturen viktig. För att den gör något med oss alla, även dem som inte läser.

Det talas om betydelsen av innovationer idag. Allt oftare förs det fram som utbildningen högsta mål, att leverera innovationer. Innovation är det samma som nytänkande, och för att kunna tänka nytt krävs fantasi. Och fantasi kräver bränsle för att frodas. Fantasi kräver också frihet och tid för att utvecklas. Där har litteraturen en stor roll att spela. God litteratur. Litteratur som skrivs av kloka människor som har något att förmedla. Författare som behärskar språket och som kan teckna bilder med ord, som kan trigga igång läsarens fantasi så att denne skapar egna bilder och kan bygga nya alternativa världar, inuti sina egna huvuden. Bara så kan man skapa en grogrund för innovationer, genom att låta fantasin växa fritt. Genom att ge, se värdet av och skapa utrymme för läsande och litteratur.

Kvalitet växer underifrån, liksom kultur, kunskap och långsiktig hållbarhet. Livet måste ha mening för att vara värt att leva, och pengar är inget värde i sig. Pengar är ett medel för att skapa mening. Litteratur är på det sättet ovärderligt. En god bok ger läsaren upplevelser som stannar kvar för livet. Därför är det viktigt för ett samhälle som säger sig värna miljön och långsiktig hållbarhet att värna litteraturen. För det är en god investering. Att överlämna ansvaret för litteraturen enbart till kommersiella aktörer är som att sälja sina barn. Litteraturen är allt för viktig, även för marknaden på lång sikt, för att överlåtas till just marknaden. Marknaden är paradoxalt nog en samhällsaktör som inte vet sitt eget bästa.

Meningen med litteraturen skapas i och genom lösningen av den. Genom samtalen om innehållet och genom utbytet av tankar om läsupplevelser. Meningen med litteratur är att främja kultur. Och kultur behöver vi alla för att överleva som människor. För det mänskliga är en komplex kvalitet som inte går att mäta i kronor och ören. Människan är ingen konsumtionsrobot. Den som reducerar mänskligt liv till förmering av kapital har inte läst god litteratur. Det talas ibland om att svenska företagsledare är obildade och att detta är något som skiljer Sverige från andra länder i EU. Det borde tas som en varningsklocka, ett tidigt tecken på en allvarlig brist som kan leda till problem längre fram.

Svenskt Näringsliv anser att svensk högre utbildning kan skötas av presigeuniversitet i utlandet och att pengarna som läggs på Universitet och Högskolor i Sverige kan användas till annat. Oklart vad annat man tänker sig, men det spelar ingen roll vad det är, för så länge det inte är litteratur och bildning är det förkastligt och leder inte till något gott.

Att läsa är att leva. Litteratur ger mening åt livet. Och mening ger livet en riktning och skapar stadga i tillvaron samt leder till kulturell kontinuitet. Ingen kan vara viktigare än det. Alltså är litteraturen en förutsättning för ett gott och hållbart liv.

Livet och meningen med allt; 13. Konst, litteratur och bildning.

Posterna i denna serie överlappar delvis varandra. Det är i sin ordning. Kulturen har den egenheten att det inte består av hermetiskt tillslutna boxar. Kultur är resultatet av utbyten, av kommunikation, förändring och brytande av åsikter och tankar. Kultur är inget i sig, det blir till i samspel. Om detta läser jag i en intressant Understreckare i SvD idag, av Anders Olsson. Den handlar om filosofen Hans-Georg Gadamer, som jag visserligen är lite kluven inför, men som har en hel del poänger. Man måste inte uppskatta allt som en tänkare gör för att uppskatta delar och aspekter av dennes livsverk. Filosofer är som alla oss andra, mer eller mindre komplext sammansatta. Alla tankar hänger inte nödvändigtvis ihop i ett system som gör att man måste acceptera allt för att något skall kunna lyftas fram som intressant.

Vill se mer av aktivt läsande, överlag i samhället. Tror att ett hållbart samhälle bara kan byggas av kritiskt drivna medborgare. Betackar mig för och ser en stor fara i kollektivets förlitande till några få experter. Det gör samhället sårbart. Fler borde mer aktivt förhålla sig till uttalanden av auktoriteter. Fler borde oftare engagera sig i och kritiskt lyssna till det som presenteras som sant och riktigt. Graden av hållbarhet i ett samhälle stor i direkt relation till medborgarnas aktiva och kritiska reception av uttalanden från forskare och andra med djup kunskap. Det är i samspelet mellan experter och allmänhet som samhället växer fram. Det goda och hållbara samhället, där så många som möjligt har så goda chanser som möjligt att så ofta som möjligt utveckla och bidra till helheten med sina unika kompetenser. Det samhället kräver en hög andel av bildning. Därför ser jag bildning som skolväsendets viktigaste uppdrag, och innovationerna som bildningen, när den sätts i verket i människors vardag, leder till är bara en av alla positiva effekter som studier av konst, litteratur och kultur bidrar till.

Vad skriver han då, Anders Olsson, om Gadamer? Vad är det jag vill peka på och vad har det med mening att göra? Det handlar om förmågan att och värdet med att dröja kvar, som jag ser som ett slags synonym till mellanrum. Hållbarhet går inte att få eller uppnå utan marginaler, utan medvetenhet om att kultur och andra komplexa processer, som samhällen, företag, politik och liknande, inte går att kontrollera eller detaljstyra. Det går bara att lita på deltagarna i processen och att de marginaler man har skall räcka för det man önskar och vill. Och då kan dröjande vara något att beakta och reflektera över. 

Dröjandets imperativ utgår med särskild kraft från konstverket, och det är talande att Gadamer inleder sitt huvudverk ”Sanning och metod” från 1960 med ett 150 sidor långt kapitel om ”Konstens erfarenhet”. Där skriver han att konstverket inte är något föremål, som vi som betraktare fritt kan förfoga över. När vi erfar det dras vi in i ett skeende, som liknas vid ett spel där vi är underordnade givna regler och där konstverket är det verkliga subjektet.

Konsten som ett slags subjekt. Något man som åskådare underkastar sig. Gillar den tanken, för den manar till aktivitet. Vetskapen om att det är verket som styr mig och inte tvärt om tvingar mig att bjuda motstånd och det i sin tur främjar ödmjukhet. Och detta är egenskaper som finns alldeles för lite i dagens samhälle, motstånd kombinerat med ödmjukhet. Dagens politik leder till passivitet hos det stora flertalet, och till hybris hos makthavare och elit. Och det i sin tur leder till ökad efterfrågan på (omöjliga kvaliteter som) experter, prognoser och kontroll. Kultur kan aldrig kontrolleras, bara följas och vara del i. Kultur uppstår i kommunikation. Kultur är resultatet av samtliga deltagares kollektiva interaktion med varandra. En konsekvens av helheten, aldrig något som kommer uppifrån eller nerifrån. Kulturen har inget ursprung, bara riktningar som kan följas eller bjudas motstånd mot.

Studier av konst blir därför studier av medborgarskap. Kulturstudier ger inga precisa och exakta kunskaper, det man får med sig är något mycket mer värdefullt: Förmågan att hantera komplexitet och insikt i vad som krävs för att skapa och upprätthålla ett hållbart samhälle. Det spelar ingen roll vilka tavlor eller bilder man studerar, vilka filmer man ser eller filosofer man studerar. Det viktiga är inte vilka kurser man går, det är egenskaperna man utvecklar i och genom bildningsprocessen, som pågår hela livet. Aktivitet, följsamhet OCH förmågan att tänka kritiskt är vad kulturvetare ständigt och i samspel med andra utvecklar och sprider i samhället. Kulturvetaren är dock ingen expert på konst, hen är lika mycket som alla andra en underordnad följare. Dock med en stor och djupt känd medvetenhet om det faktum att kulturen alltid är subjektet. Kulturvetaren vet att, hur och vikten av att dröja, i stunden och det aktuella sammanhanget. 

Vad är det då som sker när vi dröjer inför ett konstverk? Gadamer talar om verket som en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet. Men den äger rum bara om vi öppnar oss för verket och låter det framträda. Det är där bara om vi helt och fullt är där. Idag talar många om konstens performativa dimension. Men för Gadamer är det performativa inte alls en snabbt förbidragande händelse, som lika snabbt tillägnas och förbrukas av en kulturkonsument. Konstens händelse är ett skeende som tar människan i anspråk. Varje läsning är ett nytt uppförande av verket, vilket kan liknas vid ett partitur. Dess förlopp kan därför inte mätas och underordnas klocktiden.

Kulturen framträder för oss först när vi gör något annat. Först när vi släpper koncentrationen, ger oss hän eller kanske gör något helt annat. Det är vad som krävs för att förstå, och därför är experten en dålig auktoritet att luta sig mot. Experten kontrollerar och kräver lydnad. Experten använder alla till buds stående medel för att slå ner motståndet. Expertsamhällen är samhällen som marscherar i takt. Det är inte hållbart. Kulturen har oss alla i sitt grepp, och först när vi inser det och följer med kan vi göra motstånd och bidra till förändring. Bara genom att följa kan vi ledas i önskad riktning. Det låter paradoxalt, men är en exakt beskrivning av kultur. Kultur är paradoxal, och det är ett faktum som ingen kan göra annat än dröja sig kvar vid eller i. Kulturen är en händelse som i stunden uppfyller vår erfarenhet, liksom konsten, enligt Gadamer.

Att förneka kultur är med andra ord lika konstruktivt och klokt som att sluta äta. Och besparingar inom kultursektor eller nedläggningar av kulturvetenskapliga utbildningar är lika kloka som sagans försäljning av gåsen som värper guldägg. Ett samhälle som med öppna ögon säljer ut grunden för samhällets långsiktiga överlevnad för en kortsiktig vinst är inget hållbart samhälle, oavsett vad experterna säger. Därför behövs kulturvetenskap. Därför är det produktivt att studera filosofi, även om man inte håller med om allt. Och därför återvänder jag till Gadamer, eller Anders Olssons läsning av filosofen.

Gadamer anknyter här till diskussionen i ”Sanning och metod” om konstverket som spel och fest, men det viktiga är att han ger själva tidsbegreppet en fördjupad utläggning i tecknet av verweilen. Han skiljer mellan två erfarenheter av tid, där den normala, pragmatiska erfarenheten av tid som något vi förfogar över ställs mot den tid som vi uppfylls av och som tar oss i besittning. ”Till skillnad från den tomma tiden och den ’utfyllda tiden’ skulle jag vilja kalla det den ’uppfyllda tiden’ (en tid då något går i uppfyllelse), alternativt ’egentiden’. Var och en vet, att när festen väl är där – då är denna stund helt uppfylld av festen.” Dröjandets formel tas sedan i bruk: ”Detta tycks mig nu även vara typiskt för festen, nämligen att den genom sin egen festlighet får tiden i sin makt och därmed hejdar den och bringar den till ett kvardröjande – det är detta som är firandets innebörd. Det beräknande och planerande, med vilket man annars fyller sin tid, bringas under festen så att säga till stillestånd.”

Dagens samhälle och den politik som används för att bygga grunden för allt och alla utgår från den förra tidsuppfattningen. Tid betraktas pragmatiskt som något människan förfogar över, som något som går att kontrollera. Det leder allt för lätt till hybris, vilket alltid, förr eller senare, straffar sig. Tänk om politiker och makthavare istället lyssnade mer på kulturvetare, konstnärer och filosofer. Tänk om samhället byggde på och utgick från en tidsuppfattning där tiden betraktas som något vi människor är tagna i besittning av, som något vi är uppfyllda av. Då skulle utbildning inte längre betraktas som en bestämd mängd kunskap som på kortast och mest effektiva tid skall pressas in i studenternas huvuden. Med en annan tidsuppfattning, en uppfattning där dröjande och underkastelse samt motstånd är ledord, följer an annan syn på kunskap. Där blir kunskap och kultur något att förundras över och uppfyllas av. Då blir utbildning ett utrymme, ett mellanrum i tillvaron att fylla med så mycket innehåll som möjligt. Och ju mer innehåll och kompetens man hinner tillägna sig, desto mer bildad blir individerna och samhället, vilket är en förutsättning för hållbarhet. Allt och alla utgör delar av samma helhet!

Gadamer överför sedan samma tidsbegrepp på konstverket, som liknas vid en levande organism med en ”egentid”. Även till synes rent rumsliga konstarter som måleriet eller skulpturen måste enligt Gadamer byggas upp och läsas av i ett tidsförlopp. Han avslutar denna betraktelse om ”Konsten som fest” med att fastslå att ”vid all erfarenhet av konst handlar det om att vi lär oss ett speciellt sätt att dröja kvar hos konstverket. Detta kvardröjande blir aldrig långtråkigt. Ju mer vi inlåter oss på verket, desto mer talar det till oss; desto mer mångskiftande och desto rikare visar det sig vara. Tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar. Detta är måhända den oss tilldelade ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet.”

När tiden varken kan eller ska kontrolleras, och när medborgarna följer med, förundras och bjuder motstånd genom att samtala kritiskt kring besluten som tas av demokratiskt valda representanter för folkviljan. När många både dröjer sig kvar och engagerar sig samt förhåller sig kritiska till konsekvenserna av handlingarna som livet och samhället resulterar i, då skapas en hållbar process av kollektiv tillblivelse. Då byggs ett samhälle som ger alla de bästa möjligheterna att förverkliga sig och varandra. Där och då blir kulturen, konsten, litteraturen och kunskapen ett slags fest, genom att graden av bildning är hög och eftersom flertalet dröjer sig kvar vid och i det som fungerar, så länge det fungerar. Inget varar emellertid för evigt, och det gäller att veta när man ska söka sig vidare. Och det går inte att veta på förhand, det är en kunskap som finns i stunden.

Konst, litteratur och bildning (liksom samhälle, kunskap och mening) är ett slags flyktlinjer som bara går att fånga i flykten och som ingen kan kontrollera, bara dröja sig kvar i och vid.

Livet och meningen med allt; 12. Vinst i välfärden

Läser om företag som verkar i den skattefinansierade välfärdssektorn, i DN. En intervju med Susanna Campbells, VD för Ratos, där hon säger följande:

Väldigt många svenskar tycker inte att det är okej att tjäna pengar på vård, skola och omsorg. Hur påverkar det Ratos?

– Den dag det finns en politisk stabilitet och man har öppnat upp för privat ägande och vet spelreglerna tycker jag det ska vara okej om det är en ansvarsfull ägare i botten. Man ska också komma ihåg att många bolag inte ägs av de ”fula” riskkapitalisterna, utan av eldsjälar och entreprenörer.

Frågan är ständigt aktuell och den kommer med säkerhet att prägla den stundande valrörelsen. Många har åsikter, och ämnet har med samhället, livet och mening att göra. Tar därför tag i den frågan här och nu. Finns mycket att säga, och olika aspekter att beakta. Tycker att frågan sällan diskuteras på det sätt den borde diskuteras, med fokus på meningen med själva vinsten. Och vem det är som har tolkningsföreträde i frågan.

Campbell säger att det ska vara okej "om det är en ansvarsfull ägare i botten." Och det är ju svårt att vara mot. Fast det är ju det som är problemet; hur avgör man vem som är ansvarsfull, på förhand? Ingen potentiell ägare skriver oseriös, profitfixerad eller ansvarslös i sitt anbud. Alla potentiella ägare gör så klar allt för att framstå som seriösa, ansvarsfulla och trovärdiga. Fast ägarens vandel och intentioner samt förmågan att leva upp till ambitionerna går aldrig att avgöra på förhand. Därför borde detta beaktas i alla diskussioner om för eller mot vinst i välfärden. Det faktum att kvalitet aldrig kan avgöras på förhand, bara i realtid. All upphandling av denna typ av samhällstjänster borde beakta det, som jag ser på saken. Jag är varken för eller emot, av samma skäl. Det är omöjligt att uttala sig kategoriskt. Och därför är det viktigt att reflektera över MENINGEN med vinsten, inte frågans pro eller contra.

Läser en uppmärksammad krönika i Aftonbladet, av Jan Guillou på temat. Han visar hur problematiskt och naivt det är att hålla sig med Campbells uppfattning om vinst i välfärden.

Förra året när Attendo drog på sig mediernas uppmärksamhet hade man en lång rad skandaler att svara för. En 83-årig man hade lämnats att dö i sin avföring (Rondellen i Uppsala), en man i Lidingö fick inte sina sår omslagna på tolv dagar (Baggeby gård), en patient fick ligga tre dagar med fluglarver i sitt sår (Sälgen i Höganäs), tre anställda vid Sörgården i Rottne utanför Växjö slog vad om när en äldre kvinna skulle dö och skojade med att klä henne i solglasögon när hon verk­ligen dött. Och så vidare. Vanvård är vinstgivande. Attendos årsvinster under senare år ligger mellan 200 och 300 miljoner.

Stormen mot Attendo förra året minskade knappast när det visade sig att man hade planer på att sälja. Då skulle den unge direktören Henrik Borelius, den högst ansvarige för vanvården, göra ett klipp på minst 500 miljoner. Man beslöt sig för att vänta med försäljningen tills stormen blåst över. I nuläget har direktör Borelius chans till dubbelt klipp, vill det sig blir han miljardär.

Det är inte vinsten som är problemet, det är metoderna som privata företag kan och får använda för att uppnå vinsten. Och det är detta man borde samtala om, inte vinsten i sig. Är det ansvarsfullt, kan man fråga sig, att vägra dem som betalar för arbetet (skattebetalarna) insyn i verksamheten? Samma insyn som offentligt finansierad verksamhet tvingas till. Är inte det, offentlighetsprincipen, som privata aktörer kringgår, en konkurrensnackdel för det allmänna? Om det är den som gör det möjligt för privata aktörer att göra vinst i vården borde detta vara föremål för debatt, för det innebär ju att samhället och det allmänna binder ris för sin egen rygg. Det skulle kunna leda till en bättre offentlig förvaltning istället för privata vinster som bara kommer ett fåtal till del. Åter till Guillou.

Frågan om privatiseringen av välfärden är ingen skatteteknisk ­fråga, det är en ideologisk fråga. Och vad annars gäller konsten att dribbla med skatteregler och hitta kreativa smitvägar är dessa kapitalister minst sagt resursstarka. För varje liten skatteregel som Carin Jämtin kan tänka ut kan direktör Borelius och hans stab av jurister finna minst två sätt att smita undan. Jag har ytterst svårt att tro att en så erfaren politiker som Carin Jämtin inte skulle förstå dessa enkla sammanhang.

Felet är alltså privatiseringshysterin som sådan, det system som skapat ett rakt samband mellan kissblöjor i äldrevården och vinster på Cayman Islands. Desto värre när det är våra skattepengar som finansierar alla dessa bedragare och vanvårdare.

Frågan om vinst i välfärden handlar mer om företagens rättigheter att göra vinst, än om skattebetalarnas rätt att få god vård till lägsta möjliga kostnad. Vinsten i välfärden, möjligheten för privata aktörer att göra vinst, skulle kunna användas mycket mer kreativt än idag. Och istället för att debattera för eller emot skulle man kunna tala om vad samhället kan lära av aktörer som Attendo och individer som Borelius. Om ett företag i välfärdssektorn är värt en miljard, då borde det påverka det pris som det allmänna tar ut av aktörerna som vill in och konkurrera på den marknaden. Samhället kan till exempel kräva att skatten på vinsten betalas i Sverige.

Samhället kan kräva mycket mer än vad samhället gör idag. Men den möjligheten diskuteras inte, för det är en alldeles för infekterad fråga. Om man istället diskuterade meningen med vinsten, och övergav frågan om den ska få finnas eller ej, då ökar chanserna dramatiskt till att man hittar en lösning som alla, och nu menar jag verkligen, alla, blir nöjda. Det kan och får aldrig vara en rättighet att tjäna pengar. Meningen med vinst är att belöna det som fungerar, och så ser det inte riktigt ut hos kortsiktiga, aggressiva, riskkapitalister med ett enda mål för ögonen: Att tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt.

Det finns en massa skäl att tillåta vinst i välfärden. Och det är inte vinsten i sig som är problemet, det är hur man agerar gentemot ägarna och vilka krav man ställer på företagen. Genom att tillåta vinst kan samhället och den offentligt finansierade verksamheten skaffa sig insyn i och kunskap om hur man på ett effektivt sätt kan tillhandahålla bra vård och skola på ett kostnadseffektivt sätt. Det är inte så att vinst är lika med dåligt, och avsaknad av vinst är lika med bra. Inget är någonsin så enkelt, allt som har med kultur att göra är komplext. Och därför är insikt om och hänsyn till detta den kanske viktigaste frågan av alla. Samtal om meningen med ... leder till att förmågan att hantera komplexitet ökar, vilket alla tjänar på.

Meningen med vinst, för vem? Det är en annan ingång till samtal. Vem skall få del av vinsten, och varför? Tänk om det var frågor på dagordningen i den kommande valrörelsen. Tänk om frågan man ställde till ansvariga löd: Är du för vinst i välfärden om pengarna hamnar på Cayman Islands och om medlet för att nå vinst är vanvård? Ingen skulle svara ja på den frågan, på samma sätt som få skulle svara nej på Campbells fråga. Självklart är alla för det som är bra och mot det som är dåligt. Och är det ja eller nej, för eller mot, man är ute efter att bestämma då blir debatten så förenklad. Vinst i välfärden är en högst komplex fråga, som kräver andra ingångar och premisser för att kunna samtalas om på ett konstruktivt sätt.

Vad är meningen med eventuell vinst i välfärden, för dig? Vad är det du är för eller emot, egentligen? Om detta borde vi samtala mycket mer än om vinstens i välfärden vara eller icke. Om meningar med ... Samtal om komplexa problem är kungsvägen till ett hållbart samhälle. Därför skriver jag dessa poster. Därför bloggar jag. För att visa på hur komplext samhället är, och för att visa vilka kompetenser som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Livet och meningen med allt; 11. Resande

Har inte skrivit ett textbaserat inlägg på länge. Känner mig rostig. Svårt att hitta orden. Tycker inte om känslan. Ovan vid att känna så här. Kommer jag att kunna skriva något, mer över huvud taget? Har jag förlorat förmågan? Klart jag inte har. Intalar jag mig. Att skriva är en del av livet för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan skrivande, tänkande och läsande. Samtal, utbyte av tankar. Därför är känslan av tröghet i starten skrämmande. Vill och behöver skriva. Tror det ska gå. Vi får se. Och hur det är än är går det inte att tvinga fram tankar, då blir språket lidande.

En anledning till att jag inte skrivit är att jag verkligen behövde vara ledig. På riktigt, ledig. Fri från alla krav. Även om bloggandet aldrig känts som ett krav (utom möjligen under de hundra dagarna då utmaningen #Blogg100 varade) så kändes det kravfyllt att tvinga fram texter under den välbehövliga ledigheten, som detta år tog längre tid att komma in i och omfamnas av än tidigare år. Det är anledningen till att det dröjt. Arbetsåret 2012/2013 var det utan jämförelse mest slitsamma under mina 20 år i akademin. Året som gått upplevde jag för första gången leda och en längtan efter helg. Det har jag inte upplevt sedan åren i bageriet, som var slitsamt på andra sätt. Här under våren tvingades jag överväga om akademin är en plats för mig, vilket jag varit övertygad om under alla år. Det i kombination med en enorm arbetsbelastning, som jag frivilligt gick med på för att i möjligaste mån undvika att hamna i den situation jag under våren ändå hamnade i, gjorde att jag hamnade nära gränsen. Det är anledningen, en av dem, till att jag dröjt med att ta upp skrivandet. Det har tagit längre tid än jag räknat med att hitta tillbaka till livet, och in i ledigheten. Likt en missbrukare har jag lidit svårt av något som i alla fall kan liknas vid abstinens. Kroppen har regerat och gjort uppror. Först nu, eller här under den senaste veckan, uppe i lugnet och ron i Norrland har harmonin infunnit sig. Nu kan och vågar jag blicka framåt igen. Men jag gör det med vaksamhet. Tänker inte försätta mig i samma situation som jag hamnade i, igen. Som tur är har jag redan gjort en del av höstens arbete, och tjänsten är fylld till bredden, även om jag sparat en veckas semester. Ser fram emot hösten. Först ska jag dock njuta fullt ut av ledigheten.

Det andra skälet till att jag inte skrivit är att jag inte varit hemma. Först var jag i New York och sedan, direkt efter hemkomsten stack jag som sagt till Norrland. Och jag ville som sagt vara ledig. Inga tvång. Har haft med mig datorn, men det har inte funnits några naturliga tillfällen. Alltså har skrivandet fått anstå, tills idag. Ska så smått dra igång maskineriet här under veckan, och nästa vecka. Skriver dock bara av lust, om det som kommer upp. Samhällskommentarerna får anstå tills arbetsåret börjar i mitten av augusti. Här ska meningar med ? utredas, och det finns mycket att reflektera över. Resande, till exempel. Tankar om resandets mening får bilda brygga, från en tillvaro helt utan struktur, till ett liv med vissa ramar.

Resande kräver viss uppstyrning och planering, men minst lika mycket anpassning och frihet att ta vara på infall och möjligheter som dyker upp i stunden. Att resa är att söka upp världen och handlar om att skaffa sig inblick i och erfarenheter av andra sätt att leva, men det handlar också om att upptäcka världen och kulturer bortom den egna horisonten. För att få detta behöver man inte åka långt bort, till New York eller Asien. Det går lika bra att resa här hemma, till Norrland till exempel. Upplevelser sog går utanför vardagen går till och med att få i sin egen hemstad. En tur med spårvagnen till någon av ändhållplatserna kan leda till nya perspektiv på tillvaron, om man bara öppnar sinnet och ögonen. En resa till Asien, på ett all-inclusive-hotell, kan på detta sätt ge mindre nya intryck än att stanna hemma. Att resa handlar med andra ord inte primärt om fysisk förflyttning. Resa handlar om att uppleva och om att få perspektiv. I alla fall som jag ser på resande.

Resan börjar redan på vägen till tåget eller flyget. Stationen eller flygplatsen är öppningar till nya världar. Därför är en försening inte jordens undergång, kan och vill man går det att se förseningar som kryddor semesteranrättningen. Reser man för att få perspektiv och nya upplevelser kan förseningar leda till just detta. Reser man i jobbet kan det vara stressande, men om resan görs under semestern kan det oplanerade läsas (eller hur man nu ska uttrycka sig eller tänka) som en möjlighet. Det handlar om att släppa kontrollen och följa med. Även om jag var trött efter en lång flygresa minns jag fortfarande mina fem timmar på Twin Citys, i Minnesota USA, med välbehag. Dit omdirigerades jag av en fantastiskt intressant och kunnig person på Paris flygplats när det visade sig att flyget till Philadelphia ställts in. Jag kan känna sig just för att redan på Landvetter bestämde mig för att jag reser för att uppleva, inte för att uppnå något annat mål.

Ju mer man planerar och desto fler krav man ställer upp för sig, desto större är risken för att råka ut för besvikelser. Med ett öppet sinne och inställningen att det är vägen som är målet blir man en mer harmonisk människa. Det går att se resandet under semestern som en övning i det, och då blir ledigheten inte att avbrott i livet utan en integrerad del av helheten. Erfarenheterna man får under semestern hjälper en att klara även vardagen, vilket gör att semestern inte blir så kravfylld. Hänger man upp livet och tillvaron på några få veckor är risken som sagt överhängande att man blir besviken, och då ligger även nästa års semesterresa i farozonen, liksom ytterligare ett arbetsår.

Resa handlar inte om vad man gör, utan om hur man ser på det man upplever. Man behöver inte ens förflytta sig för att resa, det går att skaffa sig perspektiv och upplevelser genom att läsa. Det handlar till syvende og sidst om minnen. Det enda jag har kvar av dagarna i New York är minnet av upplevelserna. Har man bara ett öppet sinne och reser man bara utan stress och med närvaro ökar chanserna till att man kommer hem med fler minnen och rikare upplevelser.

Resande kan handla om kontroll, men jag väljer att resa med ett minimum av kontroll. Reser man med ett öppet sinne ökar chansen att man blir lycklig och harmonisk. Även en resa till Tjörn, för att hälsa på släktingar, kan då ge lika många och viktiga minnen som en resa till New York. Visst ser jag fram emot hösten konferensresa till Bodö och Nordkap i Norge. Men man behöver inte åka till sådan destinationer för att uppleva och skaffa minnen att hämta kraft ur.

Resande är en inställning till livet, mer än något annat.