"Inte så public service-aktigt"

Letade efter något att skriva om. Hittade inget. Allt känns taget, genomtröskat eller tråkigt. Vill inte fastna, och känner dessutom en viss trötthet. Svårt att vara inspirerad när det känns som man är i ett vakuum efter ett intensivt arbetsår. Svårt att hitta in i semesterlunken när kroppen reagerar på omställningen. Svårt att vänja sig vid tystnaden, efter månader av larmande och olika krav. Sommar och semester är lite som en mjuk kraschlandning. Inser efter ett svep över dagens tidningar att det är lite samma för medierna, här i mellanrummet mellan midsommar och Almedalen. Så hittar jag en artikel, eller snarare ett uttalande, som inspirerar. Det är Gry Forsell som uttalar sig om SVT:s policy för bokning av artister till Allsång på Skansen.

En skarp kritiker är Gry Forssell, programledare för ”Sommarkrysset” i TV 4. 

– Jag tycker det är pissigt av SVT för när de bokar sina artister får de skriva på att de inte får medverka i liknande svenska tv-program förrän efter att de har uppträtt på ”Allsång på Skansen”, säger Gry Forssell till Aftonbladet. 

TV4-profilen kallar policyn för ”fult spel” och menar att det inte är ”public service-aktigt”. 

– Det är fult spel, gentemot både oss och Lotta på Liseberg. Det har alltid varit så. Känns inte så demokratiskt eller public service-aktigt. De har sin status och prestige. De är så stora, programmet är störst på svensk tv under sommaren, och kan göra lite som de vill, känns det som. Jag tycker det är trist, säger hon till Aftonbladet.

Det är uttalandet public service-aktigt jag reagerar på, för det rymmer en ideologi och ett helt universum av åsikter och tankar om vilket samhälle vi ska bygga för oss och värna. Uttalandet skjuter in sig på ett av de sista hindren för ekonomismens totala expansion. Och det visar dessutom på hur illa det står till med självkritiken inom delar av det privata näringslivet.

Public Service-aktigt, vad skulle det vara? Att inte använda sin makt, popularitet och möjlighet att skapa kvalitetsprogram utan andra hänsyn än just artisteri och konstnärlig frihet. Att avstå från sådant som privata företag gladeligen skulle göra om de kunde, dessutom skrattandes hela vägen till banken. Är det så vi ska se på Public Service, liksom på kommunala skolor och annat som finansieras med offentliga medel, som slagpåsar eller slaktrattar dit allt tråkigt, kostsamt och kravfyllt förläggs, så att privata företag kan plocka russinen ur kakan och dra in miljoner till sina ägare. Är det vad Gry Forsell och andra kritiker menar, att Public Service skall lyda under andra regler än privata företag? På allvar?

Vad får vi för samhälle då, och vad gör det med vår självbild? Hur man någon motivera att det ska finnas olika regler för det alla är med och betalar, och det som betalas av privata medel? Varför ska skattefinansierad och annan liknande verksamhet lyda under andra regler än privata företag? Om det är konkurrens man ser som den enda vägen fram, men så låt då samma regler gälla över hela linjen! Public Service är allas vårt företag, TV4 är en privat angelägenhet.

Hur ser TV4:as avtal med sina artister ut? Jag skulle inte bli förvånad om det är en väl förborgad företagshemlighet. Så ser det ut hos friskolorna, där gör företagen väldigt mycket som de vill, och när man får kritik kan man ducka bakom ordet företagshemlighet. Detta kan inte kommunala och statliga företag göra, vilket ger privata aktörer konkurrensfördelar. Allsång på Skansen visar sig alltså vara ett ovanligt exempel på motsatsen, ett tillfälle där Public Service, i kraft av det större och mer populära programmet eller företaget, har fördelar, vilka man så klart utnyttjar. Det Gry Forsell och TV4 gnäller över är att deras möjligheter att tjäna pengar minskar, inget annat. Det gnälls inte för att man bryr sig om sina tittare, utan för att man här inte har den konkurrensfördel man vant sig vid.

Är det så vi vill ha det? Att samhället ska värna företagens möjligheter att tjäna pengar, mer än medborgarnas rättigheter till ett drägligt liv. Om man håller med Gry Forsell. Om man tycker att Public Service och kommunala samt statliga verksamheter ska fungera som understöd till och möjliggörare för privata vinster, bakom skyddande murar av företagshemligheter. Då är det ett sådant samhälle vi får. Ett samhälle som bryr sig mer om pengar än om människor. Ett samhälle där budgeten är viktigare än medborgarnas väl och ve. En värld där bara den som redan har kan få och där ingen kan slå sig till ro eller vila ut. Ett kallt, tyst och hårt samhälle.

Gry Forsell och TV4 håller kanske inte med, och vem vet man kanske till och med vill hindra mig från att skriva detta, men jag tolkar uttalandet (eller stormen i vattenglaset, som det egentligen handlar om) som ett första steg mot det 1984 som Georg Orwell skrev om.

Evidensens bedrägliga enkelhet

Enkla lösningar sprider sig snabbt i kulturella sammanhang där effektivitet, målsäkring och sparbeting är ledande principer. Finns det en bästa lösning är det så klart korkat att inte använda den, eller? Det är bedrägligt att tänka så, men inte svårt att förstå drivkraften bakom. Målen helgar alltid medlen. Återkommer till detta ofta här, för att det är viktigt. Livet, kulturen och samhället som utgör basen för allt, är komplexa storheter. Det finns därför inga enkla lösningar. Fortsätter på spåret från igår, efter ett tips från en vän.

Viljan att veta och önskan om att världen går att räkna på och styra i en bestämd riktning är lika gammal som människan. Sökandet efter svar har utgjort en betydande drivkraft i mänsklighetens historia. Religionen och allt som den givit upphov till i samhällen, idag, igår och genom historien, är ett resultat av människans sökande efter svar. Idag hittar allt fler svar i bibeln, koranen eller hos andliga ledare. Deras auktoritet är på dekis. Idag är det vetenskapen man vänder sig till när man vill veta, och när man vill påverka utfallet av olika processer. Och som man frågar får man svar.

När viljan att veta är stor och stark, och när problemen eskalerar och behovet av kunskap är stort, då kan man nästan alltid vara säker på att det finns någon som anser sig ha svar och som kräver att bli lyssnad på. Uttrycker man sig bara tillräckligt säkert och utstrålar man bara nog med auktoritet, ja då kommer man att lyssnas på. Och kan man dessutom "bevisa" att det man säger är sant, då får man makt och inflytande. Sedan 1990-talet fungerar Evidens som det magiska ordet som öppnar dörrar och tystar kritiker. Först inom vården, och på senare tid även inom skolan och resten av samhället. Evidens, vem kan säga emot? Vi ska inte utgå från evidens, det finns ingen som vill det eller tänker så. Därför är evidensrörelsen framgångsrik, för det finns ingen tydlig motrörelse. Och det borde mana till eftertanke.

Vad är evidens? Söker lite på nätet, och hittar en artikel i Forskning och Framsteg. När något förs fram som den enda lösningen på ett komplext problem måste man skärpa vaksamheten och den kritiska blicken. För om något är sant och riktigt, per definition, sätts alla granskande krafter ur spel och fältet ligger fritt för makten.

Evidens, ofta i sammansättningen evidensbaserad, används när man vill beskriva att något görs efter bästa tillgängliga kunskap. I Sverige började ordet användas i början av 1990-talet i och med att så kallad evidensbaserad praktik fick fäste. Från början gällde det främst medicinens område. Speciella metoder lyftes fram, särskilt kliniska prövningar där försökspersonerna slumpmässigt fördelas mellan kontroll- och behandlingsgrupp, och systematiska forskningsöversikter.

När någon känner sig säker på att man sitter inne med den bästa tillgängliga kunskapen kan man i trygg förvissning om att det man hävdar är sant och riktigt avfärda all kritik med de allt vanligare orden i poltiken idag: "Jag delar inte den bilden." Men kan man lita på att något som rör mänskligt liv, levande erfarenheter och kulturell praktik överallt och av alla kan och bör uppfattas på ett och ett enda sätt?

– Problemet är att den kunskap som evidensbaserade metoder ger, beskrivs som oerhört säker och robust, säger Ingemar Bohlin, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet. Och då glömmer man dess begränsningar. Vissa fenomen är svåra att fånga med kvantitativa metoder och ibland är det viktigare att förstå enskilda mänskliga sammanhang. Som att någon kanske får läkemedel utskrivna men ändå inte tar dem, för det strider mot personens självuppfattning. 

Ibland kan det också bli svårt att generalisera. Som att utifrån prövningar där patientgruppen kanske bestod av unga manliga studenter dra slutsatser som också ska gälla äldre eller kvinnor. Det går alltså inte att bortse från läkarens öga och öra, och den roll som enskilda omständigheter kan spela.

Har man att göra med levande människor, med samhällsbyggande eller med kunskap, blir evidens problematiskt, av det enkla och uppenbara skälet att verkligheten inte fungerar så. Kartan må vara framtagen efter aldrig så bra och vetenskapliga metoder, men om det landskap som den skall användas för att orientera sig i förändras, och dessutom förändras snabbt, då spelar det ingen roll hur exakt kartan är, för den är fortfarande ett verktyg vars användbarhet alltid står i relation till hur väl den fungerar. Exakthet är med andra ord ett relativt begrepp. Det som är exakt är det som stämmer överens med hur det är här och nu. Exakthet ifråga om kartor och verktyg går aldrig att bestämma ensidigt, med hänvisning till antingen verktyget eller verkligheten, exaktheten och användbarheten bestäms ömsesidigt och relationellt, mellan kartan och terrängen.

Den som säger, jag delar inte den bilden (i alla fall om det handlar om ett kulturellt problem), säger egentligen till den som presenterar en motbild eller alternativ tolkning: Jag hör vad du säger, men väljer att skita i det. Jag bryr mig bara om det jag bestämmer mig för att bry mig om och om kartan inte skulle stämma överens med verkligheten följer jag kartan. Delar av svensk politik liknar i den meningen Fox News, som ogenerat presenterar sin sanning, för att det ändå inte finns någon sann och entydig bild av samhället. Detta är en farlig väg att gå, för oavsett hur vi ser på verkligheten så kommer den obönhörligen att ge upphov till konsekvenser som vi får leva med och lösa vare sig vill det eller ej och det spelar ingen roll vem som bär ansvaret eller vem som kan anklagas för att ha agerat felaktigt.

Detta blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, evidensbserad praktik i skolan. New Public Managment handlar om att bygga strukturer och skapa organisationer som går att effektivisera, som går att jämföra, utvärdera och mäta och som kan och ska producera samma kvalitet till lägsta möjliga kostnad. Detta leder som sagt (allt för) lätt till att man tappar fokus och faller till föga för självsäkra entreprenörer som med säkerhet hävdar att deras metod är den bästa. I en artikel på Forskning.se ifrågasätts denna syn på undervisning.

I efterdyningarna av Sveriges mindre lyckade resultat i stora internationella jämförande tester som TIMSS och PISA - där de svenska elevernas resultat har försämrats både när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap - har idén om så kallad evidensbaserad praktik lanserats som ett krislösningspaket, för att säkerställa att de undervisningsmetoder som används är vetenskapligt belagda. 

Men forskare inom det pedagogiska området förefaller dock att ta avstånd från evidenstanken. 

– Risken är därmed stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att hantera de ökade kraven. Frågan är om läraren ska möta evidensrörelsen som tjänsteman och därmed underordna sig den politiska viljan, eller om läraren ska möta de ökade kraven som professionell med ett självständigt och kritiskt förhållningssätt, säger Magnus Levinsson som i sin avhandling utforskar lärares erfarenheter av att använda evidensbaserade arbetssätt i skolan.

Självklart skall man inom skolan använda den bästa tänkbara kunskapen och de bästa metoderna. Problemet är bara att det är oerhört svart att avgöra vad det är och innebär. Och om forskare och lärare degraderas till lojala tjänstemän som lydigt följer den väg som politiker pekar ut, då har man satt det kritiska tänkandet på undantag. Kritiskt tänkande kan aldrig delegeras, för det skulle innebära att det bara finns ett enda sätt att tänka kritiskt på, det bästa sättet. Och det är precis det tänkandet som jag menar är upphovet till problemen i dagens skola och vårdsektorn. När jag säger att jag inte delar den bild som Björklund målar upp eller de lösningar han presenterar, då är det inte makten som talar, det är kunskap och beprövad erfarenhet. Om jag i det läget går in i rollen som underordnad tjänsteman och lojalt utför mina uppgifter i enlighet med protokollet, den karta jag vet inte fungerar, då har jag in samma stund förkastat allt jag lärt mig under min av staten bekostade utbildning. Hur kostnadseffektivt och evidensbaserat är det? Här finns en uppenbart paradox, som inte går att ta sig ur. Men det är inget problem, det är bara så som kultur och alla komplexa problem fungerar.

Evidens kan med andra ord aldrig vara en lösning, är och får inte bli lösningen, den bästa och enda. Det finns ingen sådan, speciellt inte inom skolan eller forskningen. Där finns bara olika lösningar som fungerar olika väl till och för olika ändamål. Och om lärare inte får möjlighet att praktisera kritiskt tänkande i sin vardag, utifrån sina erfarenheter och inhämtade kunskaper, då undermineras samhällets hållbarhet. Alla vet att man aldrig skall lägga alla ägg i en och samma korg, för om man tappar den kommer allt att krossas. Oavsett hur bra metoden än är idag och här, kan den komma att visa sig vara problematisk i framtiden. Och eftersom ingen vet något om framtiden är detta olyckligt, alltid.

– I ljuset av lärarnas erfarenheter framträder både möjligheter och begränsningar för de olika modeller av evidensbaserad praktik som har diskuterats inom utbildningsområdet under senare år. Jag efterlyser framförallt en lärarprofessionalitet i skolan med kapacitet att granska den kunskap som idén om evidensbaserad praktik gör anspråk på, säger Magnus Levinsson. 

Idén om evidensbaserad praktik har sitt ursprung inom medicin och kritiker har därför ifrågasatt om principerna för evidensbasering alls är möjliga att överföra till utbildning och skola. De många kontroverser som har utspelat sig har ökat klyftorna mellan förespråkare och motståndare till en sådan grad att forskare inom utbildningsområdet har kommit att betrakta evidensfrågan som ett minerat fält. 

– Utvecklingen är oroväckande eftersom risken därmed är stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att bemöta de ökade kraven på evidensbasering. Mot den bakgrunden finns det ett behov av en mer nyanserad och konstruktiv diskussion om evidensbaserad praktik inom utbildningsområdet. En väg framåt är att undersöka hur evidens kommer till uttryck i praktisk användning i skolan, säger Magnus Levinsson.

Mångfald är den enda garantin vi människor har för vår överlevnad och samhällets långsiktiga överlevnad. Det måste få bli fel ibland, för annars kan det aldrig bli riktigt bra. Evidens är oproblematiskt, så länge det är en metod bland andra att nå kunskap. Den enda vägen leder altid fel!

Styrande principer, och dess effekter

Läser på DN-debatt idag om effekterna av New Public Management. Effektivitet, målstyrning och ekonomisk lönsamhet. Tre ord och mål som fungerar utmärkt inom tillverkningsindustrin, men som är förödande för organisationer med uppdrag att vårda, undervisa och upprätthålla lag och ordning. Människan är en komplex varelse, liksom den kultur som levande erfarenheter ger upphov till, därför finns aldrig en lösning, den bästa, på något enda mänskligt problem. Det finns bara olika lösningar, som fungerar mer eller mindre bra. Allt handlar om vad som är målet med verksamheten.

Vad är målet med skolan, till exempel? Om skolans mål är att skapa och sprida kunskap i samhället, då är det fullkomligt huvudlöst att driva verksamheten enligt principer som är skapade för att bygga bilar. Paradoxalt nog är det precis detta man gjort i och med skolan, man har tvingat utbildningssektorn att anamma mål som handlar om annat än den verksamhet man bedriver. Målen är effektivitet, målstyrning och ekonomisk sparsamhet. Detta är vad som mäts och som utgör organisationernas jämförelsemått. Effekten av detta blir att om man bara är effektiv, uppfyller de mål man satt upp och om man sparar pengar (så att effektiviseringen i nästa led kan säkras) då är allt frid och fröjd. Uppfyller man bara målen kan alla slå sig till ro i trygg förvissning om att skattemedlen används på bästa möjliga sätt.

Logiken är ekonomisk, och den bygger på modeller från helt andra områden än vård och skola. Logiken bakom hela upplägget utgår från den ogrundade uppfattningen att det finns ett bästa sätt att driva ALLA typer av organisationer. Processen kan fortgå för att den (felaktiga) tanken är samma andas barn som en annan bärande tanke i dagens politik, synen på människan som helt igenom rationell. Båda är lika felaktiga som orimliga, men eftersom vi har politiker som är mer upptagna av sina egna kartor än det komplexa liv de ansvarar för att förvalta och skapa regler för tvingas vi underkasta oss reglerna. Därför är det oerhört viktigt att lyfta fram och lyssna på aktörer inom respektive verksamhet. Betänk att nedanstående tankar och upplevelser är hämtade från poliser, läkare och lärare, som alla jobbar med samhällsbärande uppgifter.

Försöken att effektivisera och styra verksamheterna inom skola, sjukvård och polis har under de senaste decennierna lett till förändrade ekonomiska styrmodeller. När mål- och resultatstyrning infördes inom välfärdssektorn ville man öka effektiviteten och ansvarsutkrävandet i en verksamhet som upplevdes som ineffektiv. Lösningen blev NPM, new public management, som grundats i ekonomisk teori med bland annat högtflygande tankar om marknadsmodeller och konkurrensutsättning.

Det finns en skrämmande likhet med spelberoende här, med människor som i en idiotisk jakt på storkovan tar orimliga risker. Men hägrande vinst i form av sänkt skatt för ögonen tvingas hela samhället in i ett ekorrhjul av orimliga åtgärder. Det ska gå, det måste gå, att bli mer effektiv och att öka vinsten/sparutrymmet. Och går det inte är det fel på aktörerna i verksamheten; för kartan gäller. Skatten måste sänkas, för det är vad politiker vinner val på. Så kan en huvudlös politik genomföras, i samverkan mellan medborgarna. Den som inte själv arbetar i skolan, eller vården, kan så klart inte like lätt som aktörerna som lever och verkar där, inse det orimliga. Alla utsätts ju för effektivisering, målstyrning och tvingas dessutom att till varje pris hålla en ständigt krympande budget i balans. Därmed är det lätt att glömma faktum, att alla organisationer inte fungerar på samma sätt.

Men försöken att utforma kommuner, landsting och polisdistrikt som företagskoncerner har inte resulterat i bättre utbildning, vård eller polisarbete. Tvärtom präglas verksamheterna i dag av en större administrativ överbyggnad än tidigare. Verksamheter styrs av statistik. Att mäta klokt, att värdera och utveckla är förstås rätt. Problemet är när det inte sker med professionens medverkan från början. Utvärderingen har kidnappats av administratörer och ekonomer. Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna.

Skolan leder inte till ökad och mer användbar kunskap. Kunskapsnivån SJUNKER i Sverige. Och vården är inte bättre idag, det vet alla som hamnat på akuten, eller som sökt hjälp av vården för något icke livshotande. Polisen löser inte fler brott, men löser färre. Personalen inom dessa verksamheter jobbar emellertid mer än någonsin, men inte med det man är utbildad för eller med kärnverksamheten. Lärare och vårdpersonal, liksom polisen, dignar istället under bördan av den administration som systemet kräver för att kunna kontrollera verksamheten och jämföra olika verksamheter med varandra, ifråga om effektivitet, graden av måluppfyllelse och budgetdisciplin.

Vårdkvalitet och kunskapsutveckling har idag blivit något underordnat, och därför förlorar lärares/forskares och läkares kompetenser och kunskaper samt erfarenheter i värde. Och ekonomernas värde ökar i samma takt. Detta gör att politikerna lyssnar mer på ekonomer, och leder till att man avfärdar sjuksköterskors, läkares och forskares larm om missförhållanden som särintressen. Oroväckande ofta hör man idag politiker säga: "Jag delar inte den bilden", när de av journalister konfronteras med uppgifter hämtade från vardagen inom olika verksamheter, för att deras perspektiv är ekonomiskt, och de ekonomiska modellerna säger något annat. Och detta leder i sin tur till den fullkomligt orimliga ståndpunkten att det är kartan som gäller, inte verkligheten.

Så här kan det inte fortsätta. Vårt budskap är att nu måste politikerna lita på professionen, lita på vårt goda omdöme. Lita på lärarna, läkarna och poliserna. Vi ansvarar för humanverksamheter som vårt samhälle inte kan fungera utan. Att behandla dessa som enkla industriella enheter har fått förödande konsekvenser för kvaliteten och för våra medlemmars yrkesstolthet. Det är en långsiktigt ohållbar väg.

Alla vet att det inte går att leva på enbart pengar, livet är långt mer komplext. Kunskapsföraktet är ett resultat av ett ensidigt fokus på ekonomi och en orimlig jakt på effektivitet. Vi måste säga stopp och belägg: Vad ska vi göra med pengarna och den tid vi tjänar in genom att bli mer effektiva? Det är den avgörande frågan, det är frågan som rör livet, människan och framtiden.

I skolan tar dokumentation dyrbar tid från att planera undervisning och upplevs som viktigare än lektionernas innehåll. Lärarna har efterfrågat tydligare utvärdering, tidigare betyg och införande av nationella prov för att garantera en gemensam och tydlig utvärdering av elevernas kunskaper. Det vi nu ser är att dessa i grunden pedagogiska verktyg används som kvalitetsmått när skolor jämförs med varandra. Det egentliga syftet att optimera undervisningen för varje enskild elev förfelas.

Varför väljer vi som samhälle att inte se? Det är en gåta, och den gåtan har lika lite som alla andra av livets eviga frågor något entydigt svar. Detta är det första vi måste förstå, att det finns inget bästa svar, inte ett enda svar, bara olika svar, och konsekvenser av handlingar.

Inom hälso- och sjukvården är de allt högre kraven på registrering del i ett större sammanhang mot högre grad av politisk och ekonomisk styrning. Regeringen har satt press på landstingen att korta vårdköerna genom att fördela en miljard kronor till de landsting som uppfyller vårdgarantin. För att få del av miljarden räknas endast nybesöken, inte återbesöken. Många sjuka har trängts undan för att klara av nybesöken i första hand. Trots att den medicinska etiken och lagen säger att den som har störst behov av vård ska ges företräde.

Exempelvis i det så kallade Norrbottensuppropet ”Låt vården vårda” skrev över tusen allmänläkare under uppropet som riktade kritik mot rutinmässiga krav på registrering av livsstilsfaktorer för att få "full" ersättning i vårdvalssystemet. Istället för rutinmässiga frågor bör varje läkare göra sin professionella bedömning vid varje tillfälle för att nå bäst vårdresultat.

Varför utbilda läkare och lärare, när deras kompetenser och kunskaper inte används? Det är frågan fler borde ställa. Om det nu är ekonomin som är överordnad, varför inte lägga ner läkarutbildningarna, vilket skulle generera miljoner till stadskassan. Varför inte löpa linan fullt ut och genomföra radikala åtgärder, som verkligen leder till ökad effektivitet och sparsamhet? Om det nu är så att vi kollektivt har bestämt oss, låt oss ta steget fullt ut. Varför inte? För att alla vet att det är fullkomligt orimligt och dessutom skulle leda till katastrof. Ändå gör vi som vi gör. Det bevisar att människan inte är helt igenom logisk, och det visar att mänskligheten när en omöjligt dröm om en kaka som kan ätas och ändå ägas och ha kvar.

Lärare och läkare är två av flera professioner inom offentlig sektor där mål- och resultatstyrningen ökat glappet mellan utbildningens innehåll och senare yrkesroll. Ger det bättre resultat och effektivare användning av skattemedel? Nej, vi menar att det är precis motsatsen. Men också polisen drabbas av jakten på att uppvisa statistik på att verksamheten är effektiv. Resurser används inte på bästa sätt eftersom systemet gör att poliser riskerar att i mätningsivern fokusera på annat än kärnuppdraget.  

[...] 

I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.

En ödesfråga, ingen tvekan om det! Det vi kan spara idag på att försämra vården och utbildningen måste vägas mot riskerna som detta kan leda till i framtiden. Och alla förstår att det kanske är dyrt att satsa på skolan och vården, men i förhållande till vad det kommer att kosta om vi inte gör det är kostnaderna försumbara. Den som sparar pengar genom att låta bli att betala hemförsäkringen är ute på djupt vatten. Varför väljer vi att bortse från att samma gäller för det samhälle vi bygger för varandra?

Lågprisjakten blir vår död

Befinner mig i gränslandet, i mellanrummet mellan arbete och semester. Har svårt att ställa om. Har svårt att komma ner i varv, sover inte som jag vill och kan inte riktigt koncentrera mig. Det går inte att bara stänga av, eller byta från det ena till det andra. Vill skriva av mig lite, för att lättare landa, men hittar inget riktigt, viktigt att skriva om. Vill läsa, med finner inte ron och har svårt att välja vilken av alla böckerna jag ska börja med. Vill promenera, men vädret växlar. Har problem, men hoppas och tror att dessa är av övergående natur. Oroas ändå, över hur lätt man blir ett rö för vinden när den hårt reglerade vardagen släpper sitt grepp om en.

Nystar lite i tanken på detta med gränsen mellan arbete och fritid. Tänker på hur mycket utav livet som inriktas på arbete, och på hur mycket av fritiden som kretsar kring arbetet. I en värld som drivs mer av konsumtion än av arbete växer en annan etik fram, vilket Zygmunt Bauman skrivit mycket om under senare år. En otäck etik, som går ut på att pengar för pengarnas skull är det högsta goda. Allt mer tid i och allt fler aspekter av livet handlar om ekonomisk optimering. Lönen skall förhandlas, omkostnader sänkas och priser pressas. Överallt alltid går det att hitta något som är lite billigare, även under semestern. Allt mer av vår vakna tid går åt till att bevaka våra ekonomiska intressen. Konsumtionsetiken gör arbetet till fritid och fritiden till arbete, enligt logiken är det gratis, då är det du som är varan.

Det är inte hållbart, det sätt att leva som växer fram. Vi sitter alla fast i en låsning. Det blir uppenbart
under läsningen av den artikel jag fastar för på SvD, om Ryanair. Om det inte vore sant skulle man skratta åt alla galenskaperna som företagets VD strör om kring sig. Artikeln ger uttryck för ett slags frustande galenskap, en ursinnig jakt på marginaler och ökade intäkter. Paradoxalt nog gör man allt detta för att kunna sänka priserna så att kunderna skall bli fler och stordriftsfördelarna skall kunna pressa priserna ytterligare. Jag ser här ett spel där alla är förlorare. Kabinpersonalen, flygplatserna, passagerarna, samhället och även företagets VD och ägare. Ingen har något att vinna på den strategi man anammat på Ryanair och liknande bolag.

Lågprisbolaget har precis beställt 175 Boeing 737-800 flyg. Beställningen till Boeing är den största någonsin från ett europeiskt flygbolag – men O'Leary är ändå inte helt nöjd. Varken Boeing eller Airbus kunder erbjuda honom fler säten, skriver CNBC.

Det faktum att Boeing kunde erbjuda nio fler säten, 189 jämfört med Airbus 180, ska ha varit avgörande för valet av flygleverantör.

När priserna pressats och det nya antalet säten blivit standard över hela linjen, vilket det kommer att bli om jakten på låga priser fortsätter, kommer alla flygresenärer att bli förlorare. Är det värdigt, för någon, att packas som sillar i ett plan utan service och kanske till och med utan toaletter? O'Leary anser tydligen det, eller han visar snarare att han bara bryr sig om en enda sak: Pressa priserna, till varje pris. Inget gott kan komma ur den utvecklingen. Alla, utom möjligen cheferna på bolaget har något att vinna på att underkasta sig det som alla tvingas till, för att få ta del av de lockande låga priserna. Passagerarna, i lika hög grad som personalen, drabbas. Allt för att man ska tjäna några hundralappar. Är jag ensam om att se föraktet som jakten på pengar leder till och bygger på?

– De har sina säkerhetsförordningar och teknikproblem, men jag förstår inte vad problemet är. För mig är det enkelt: ta ut några toaletter och sätt in extra stolar. Det kan göras idag, säger Michael O'Leary till CNBC.

Ryanairs betalknep blir allt mer aggressiva. Först införde flygbolaget avgift för bagaget, sedan en avgift för ej utskrivna boardingkort – och 2009 kom uttalandet från O'Leary att man funderade på att införa myntlås på planens toaletter.

När säkerheten blir ett hinder i vägen för ökad vinst, då har vi alla ett problem. När detta tänkande sprider sig i branschen, vilket det gör när allt fler väljer flygbolag efter priset, drabbas även dem som vill betala vad det kostar att upprätthålla ett långsiktigt hållbart flygnät. Och när allt fler underkastar sig omaket att bli behandlad som svin, bara för att tjäna någon tusenlapp växer föraktet och misstänksamheten i samhället. När alla ser sig som vinnare, vilka kommer att tjäna på de hopplöst oförlåtande reglerna, blir alla förlorare. Det som ser ut att vara en vinst blir en dyr förlust.

Michael O'Leary säger att han har förbjudit inköp av pennor till kontoren eftersom man ändå kan få dem gratis på hotell.

Caroline Green, chef över flygbolagets kundservice, säger att det inte är något påhitt från VD:ns sida, utan att det faktiskt stämmer.

– Den historien är sann. Vart vi än går så försöker vi plocka på oss saker från mötesrummen. Det är en del av företagskulturen, säger hon till BBC.

Detta säger allt om företag som Ryanair. Företagsidén och affärsmodellen går ut på att någon annan ska betala. Denne andre, det är vi, det är vårt samhälle och det är våra barn. Om det låter för bra för att vara sant, då är det nästan alltid det.

Rymdturism, surrogatmödraskap, Volvo och pengar

Tre ord, förenade av ett. Tre företeelser, en drivkraft. Dagens tidning, läst i lugn och ro, samt en hel dag utan krav. Det händer något då, med tanken. Ännu har semesterlugnet inte riktigt infunnit sig. Fortfarande rusar tankarna i huvudet. Det går inte att stänga av flödet, det måste få sina på sina egna premisser. Och det gör det, så klart. När dagar läggs till dagar och tempot i vardagen saktar in. Ställtid tror jag Bodil Jönsson kallar det. Behöver det, och kan nu unna mig det. Men idag är det full fart. Dagens tidning innehåller mycket som är tänkvärt och som manar till reflektion. Olika saker och företeelser, förenade av ett ord, en drivkraft. Själva det bränsle som driver samhället framåt. Pengar.

Återkommer ofta till just pengar här, för att det är ett kulturvetenskapligt intressant ämne. Man kan se på pengar på olika sätt. Pengar är inget, pengar blir vad vi gör och använder dem till. Pengar är en uppfinning, ett verktyg. Varken mer eller mindre. Pengar har visat sig ha en enorm förmåga att omvandla världen och pengar påverkar tänkandet och driver utveckling. Pengar som sådana borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag. Ingen kommer undan pengarna, oavsett hur man väljer att se på saken och vilken vision man än har om framtiden. Pengar finns i människornas värld och måste således hanteras, på något sätt. Förnekelse är en dålig strategi, överallt, alltid. Att bortse från det uppenbara är förkastligt. Bättre att närma sig ämnet, förutsättningslöst. För att försöka förstå. Försöka är nyckelordet. Jag ska här försöka säga något, om pengar. De prismor jag använder är som titeln indikerar: Rymdturism, surrogatmödraskap och Volvo.

Rymdturism först. Vad är det annat än ett extremt uttryck för människans längtan att göra något som ingen annan eller få andra har gjort. Idag är det möjligt att köpa sig möjligheten att förflytta sin egen kropp utanför jordens atmosfär, ut i rymden. Tekniskt möjligt har det varit sedan 1950-talet, men det är först nu det börjar bli ekonomiskt möjligt för enskilda att realisera sin dröm. Det kostar enligt uppgift 1.3 miljoner kronor att resa ut i rymden för att under några minuter uppleva tyngdlöshet. EN MILJON TREHUNDRATUSEN kronor, för några minuter. Vem har råd att lägga upp lika mycket pengar som min lägenhet kostar för att få uppleva några minuters tyngdlöshet? Det kan bara den som varit extremt lyckosam. Extremt rik blir man BARA om man har tur. Enorm rikedom är ALDRIG ett mått på personlig duglighet, det är alltid ett resultat av tur. Det betyder inte att den som är rik inte har kvaliteter eller att hen inte har jobbat hårt. Men så länge som det finns extremt dugliga och intelligenta människor samt hårt arbetande, strävsamma, lojala medborgare i världens länder som aldrig blir rika, finns bara en enda slutsats att dra: Extrem rikedom är uteslutande ett resultat av tur. Och rymdturism är med andra ord bara ett sätt för rika människor att imponera på varandra. Lyxyachter, lägenheter i närheten av Central Park på Manhattan, en privat ö i Karibien eller andra företeelser i samma härad. Alla är de olika sätt att bränna pengar, för att imponera eller realisera drömmar.

Realiserandet av drömmar är vad som intresserar mig, för just det fungerar som ett slags kulturvetenskaplig barometer, det visar vilken bild av världen, livet och vad som är viktigt som existerar i samtiden. Vad drömmer människan om? I vilken riktning rör sig mänskligheten? Svar på den typen av kulturvetenskapligt relevanta frågor kan man få om man följer pengarna, genom att studera vad de används till. Och gör man det finner man att det framförallt är så att pengar används för att skaffa mer pengar. Ingen verkar få nog av pengar. Det är en indikation på att pengar inte är något i sig, pengar är ett verktyg för något annat. För att jämföra sig med sina medmänniskor. Och då blir ingen enskild nöjd förrän hen har mest pengar av alla. Det är en farlig väg som öppnas upp om man ser på saken på det sättet. Pengar riskerar att likt en gökunge äta oss alla ur huset, för jorden är en ändlig resurs. Människans längtan ut i rymden är ett tecken på den hybris som människor med makt lätt drabbas av. För rymden är synonym med tomheten. Det finns inget för en enskild att hämta där, bara mörker, ensamhet och tystnad. Det värde som en tur ut i rymden eventuellt utgör en valuta som bara är gångbar på jorden, bland dem som inte har samma möjlighet. Om pengarna som idag läggs på rymdturism istället hade använts för att göra jorden till en bättre plats för alla som lever här, då hade man kunnat uppnå enorma resultat. Paradoxalt nog är pengar en så pass komplex resurs att det i så fall inte på något sätt är säkert att dem som blivit rika i dagens system hade jobbat lika hårt för att bli det. Sådan är kulturen, motsägelsefull och fylld av paradoxer.

Över till surrogatmödraskap, som det skrivs om på ledarplats i dagens SvD. Detta är också en fråga som handlar om pengar, eller kanske snarare sociala konsekvenser av asymmetriska maktförhållanden mellan människor. Detta ämne visar också på kulturell komplexitet, och att det ifråga om kulturella frågor aldrig finns några enkla lösningar, samt att komplexiteten och svårigheten ökar när pengar förs in i ekvationen.

Att inte kommersialisera havandeskapet handlar om att skydda fattiga kvinnor från att känna sig tvingade att exploatera sina kroppar som en sista utväg för att få ihop till brödfödan. Ur detta perspektiv kan surrogatmödraskapet jämföras med prostitution, vilket kan motivera en skyddande lagstiftning. Mot detta kan sägas att ett förbud är ett övergrepp som hindrar kvinnor från att tjäna pengar på något så privat som den egna kroppen. Många gånger handlar det om summor som kan förändra livet för den som lånar ut sin livmoder. Den till synes gängse uppfattningen att altruistiskt surrogatmödraskap är mindre komplicerat än kommersiella sådana går dock att ifrågasätta. Nog finns det andra sociala maktmedel som kan tvinga en kvinna att bära någon annans barn. I ett sådant scenario har hon inte ens rätt till lön.

Vems intressen skall och bör värnas, den som har pengar och som liksom alla andra människor hyser önskningar, eller den som saknar pengar och därför inte har någon möjlighet att välja väg i livet? Om det är tur mer än skicklighet som ger upphov till skillnaderna och de asymmetriska maktförhållandena i världen, då blir detta liksom väldigt mycket annat till en moralisk fråga. Eller för att tala med Nietzsche, en fråga som är mänsklig, blott allt för mänsklig. Det är detta som kulturvetenskap handlar om, att visa hur snart sagt allt i världen påverkas av kultur. Inget kan kokas ner till enbart kultur, men kultur finns med och måste beaktas i allt som rör mänskligt liv och mänsklig samverkan. Vill vi ha en värld där det går att handla med människors liv och där det går att äga sina medmänniskor? Om vi inte vill ha en sådan värld, då finns det en aspekt som är den överlägset bästa att jobba med: PENGAR. Fördelning av rikedom. Ju större klyftor, desto fler och mer komplicerade problem av det slag som surrogatmödraskap här får representera. När någon blir otroligt rik, det vill säga förfogar över långt mer pengar än övriga, då kommer deras önskningar dels att påverkas av det faktum att man kan realisera allt galnare saker, dels av det faktum att alla överallt jämför sig med sina likar. Det gör något med önskningarna, om hen ... då vill jag också, vilket accelererar i takt med att rikedomen ökar. Dels kommer önskningarnas impact factor att öka. Önskningarna från de obscent rika får långt större genomslag och påverkar otroligt många fler människor, än dina och mina önskningar. För att kunna bringa reda i detta behövs kulturvetenskaplig kompetens, vana att tänka kritiskt och att kunna hantera komplexitet, motsägelsefullhet och kontingens. Någon enkel lösning finns inte, och det är den kanske viktigaste insikten man kan ta till sig.

Det som såg ut som en bra och enkel lösning för det anrika, svenska, bilföretaget Volvo, menar jag, har om något visat att det aldrig finns några enkla lösningar på mänskliga problem. Volvo köptes upp av kinesiska ägare, och alla jublade. Inte jag dock, för jag är kulturvetare, och jag förstår att det aldrig går att uttala sig i eller annan BESTÄMD riktning i den här typen av frågor. Det finns som sagt inga enkla lösningar på kulturella problem. Läser om detta komplexa problem i dagens tidning.

Det finns en märkligt anonym person i det här sammanhanget som bär ett tungt ansvar. Det handlar om Volvo PV:s vice ordförande Hans-Olov Olsson, en 72-årig maktspelare av rang som gärna håller sig borta från offentligheten. Det är Hans-Olov Olsson som i praktiken leder Volvos styrelsesammanträden när Li Shufu inte är på plats. Det är Hans-Olov Olsson som var något av hjärnan bakom upplägget när kinesiska Geely dök upp som ny ägare. Det var Hans-Olov Olsson (och den övriga styrelsen) som sparkade den tidigare vd:n Stefan Jacoby och som nu bör kliva fram och förklara sig. Vad beror chefskaoset på? Hur ser strategin ut? Varför är Volvo en förlorare i Europa och hur ska företaget få tillbaka sin positiva kraft? Viktiga frågor som snabbt behöver ett svar.

Analysen går ut på att förlägga ansvaret, för att det inte gick som alla inblandade hade hoppats, hos en enda individ. Det är inte ovanligt i sådana här fall att man söker en syndabock. Och i artikeln går det att identifiera två, dels ägaren eller ägarrepresentanten Li Shufu, dels Volvo PVs vice ordförande Hans-Olov Olsson. Det är naturligtvis aldrig så enkelt. Finge personerna i ledningen själva få uttala sig, då är jag övertygad om att de håller med, för det är så man motiverar sina ekonomiska ersättningar. Som om det gick att ta på sig ensamt ansvar för en så pass komplex process som den vilken pressar ut nya bila på jordens ekonomiska marknader. Cheferna är i bästa fall möjliggörare, i BÄSTA fall. Fast framgångar hos ett enskilt bilföretag handlar om tur, aldrig om skicklighet. Detta vet cheferna, mycket väl. Det är en förklaring till att man lämnar företaget, för ingen vill sitta med Svarte Petter på hand, när det förmodade fallet är ett faktum.

Det pågår ett krig ovanför våra huvuden, om vem som ska få tjäna pengar på människors önskan att äga en bil och vår längtan att förflytta oss fritt. Det är ett krig som bara delvis försiggår inför öppen ridå, i medierna. Det är ett chicken race och alla vet att någon måste bort. Det finns en stor överproduktion av bilar i världen. Mänskligheten behöver inte alla företagen som vill tillverka bilar. Kampen handlar dels om pengar, dels om makt och inflytande för dem som sitter i toppen av företagen. Spelet försiggår ovanför våra huvuden, och alla vi andra är bara brickor i deras banala spel. För det är banalt och torftigt om man tänker rätt på saken, det man strider om. Makt och möjligheten för enskilda, män, att glänsa en tid, lite mer än andra män. Och det handlar om pengar.

Mycket kan sägas om bilindustrin, men här vill jag, för att knyta ihop säcken, peka på en sak. Cheferna sätter upp försäljningsmål, för sig och sina kollegor. Det är mål som ingen av dem kan uppfylla, för bilförsäljning har inget med chefer i stora företag att skaffa, det är en konsekvens av enskilda människors beslut att köpa eller inte köpa en viss bil. Bilmärken blir framgångsrika, uteslutande som ett resultat av dina och mina privatekonomiska prioriteringar. Jag personligen finner det motbjudande, människoföraktande och djupt oetiskt att tvingas lyssna på uppblåsta chefer som lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Framgångar för ett bilföretag är i högsta grad ett resultat av samverkan, mellan kunder, medarbetare på bandet, hos underleverantörerna, i försäljningsledet och så vidare. Männen i toppen drivs av en egoistisk längtan att glänsa på bekostnad av andra. Höga chefer tar aldrig ansvar, de tar bara betalt för att lova att ta ansvar, men när det bränner till under fötterna lämnar man skutan. Om, säger om, man inte tvingas kvar, sittandes med Svarte Petter.

Är det konturerna till ett hållbart samhälle som här träder fram? Knappast! Någon enkel lösning på problemet finns dock inte, men så mycket kan man veta, att den dagen då kulturvetenskaplig kompetens inte längre efterfrågas i samhället, då kommer ovanstående problem att accelerera. Vill vi att jorden även fortsättningsvis skall vara en plats att leva på, för alla, både de lyckosamma och de otursförföljda. Om vi inte slår oss till ro med tanken att, fungerar det inte här kan man alltid flytta. Då har vi en grannlaga uppgift framför oss. Mycket arbete, gemensamt arbete. Viktigt för att det arbetet ska bli framgångsrikt är dock att aldrig lockas tro att det finns någon enkel lösning. En av människans svagheter är att hen har oerhört lätt att förföras och förblindas. Det är samtidigt detta som gör kulturvetenskapen så oerhört intressant och spännande. Överallt finns uppslag att jobba med, för att fördjupa förståelsen för komplexiteten och för vilka förutsättningar som finns för förändring.

Intellektuell utveckling och kunskapsrelaterade vändningar

Letar inspiration. Lusten att skriva är stor, men tröttheten är om inte förlamande så i alla fall påtaglig. Tankarna far och vill inte riktigt formera sig i ett tydligt flöde. Fast jag återkommer hela tiden till kunskapsteorin. Det ska jag skriva om, denna den sista arbetsdagen. Så får det bli. Söker på nätet, efter något att börja med, något som kan fungera som utgångspunkt för ett resonemang. Kritik, som jag talade om på konferensen förra veckan kanske kan fungera. Google hänvisar mig till Wikipedia och artikeln om Kant och hans kritik av det rena förnuftet.

I Kritik av det rena förnuftet presenterar Kant för första gången sin transcendentala idealism, en teori han själv ansåg vara en ”kopernikansk vändning” inom den filosofiska diskussionen kring rationalism och empirism, idealism och realism. Uttrycket syftar på den revolution som astronomen Kopernikus hade gjort med sin banbrytande teori om den heliocentriska världsbilden. Kants egen ”kopernikanska vändning” innebar att han, istället för att ansluta sig till någon sida i debatten mellan rationalister (som ansåg att vägen till kunskap främst går via förnuftet) och empirister (som företrädde åsikten att man nådde kunskap genom empirisk observation), ägnade sin uppmärksamhet åt kunskapens betingelser, det vill säga på vilket sätt vårt förstånd är strukturerat, och således under vilka kategorier vi sorterar vår erfarenhet.

Kopernikus ger bränsle åt fantasin. Tänker på upplysningen, på sökandet efter kunskap i en värld dominerad av kyrkan. Tänker på kunskapens kraft att förändra, och makten som vetandet leder till. Inser än en gång hur viktigt det är att se och förstå kopplingen mellan makt och vetande, att det i praktiken och människornas vardag alltid är samma sak. Den som har makten har också makten över vetandet. Kunskap är förkroppsligat vetande, därför blir det så, i praktiken. Det finns inget rent förnuft menar Kant, bara människor som tänker och handlar. Innan Kant letade man efter ett rent förnuft, efter objektiva sanningar. Människan sågs av såväl rationalister som empirister som ett problem eller ett hinder för kunskapen, vilket med olika metoder kunde övervinnas.

Kopernikus vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Ett typexempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv. Att i det läget ifrågasätta det rena förnuftet är att begå självmord. Jag klagar inte. Försöker bara förstå.

Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen. 

Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt. Därför består människans intellektuella historia av vändningar, eller paradigmskifte.

Kants Kopernikanska vändning var varken den första eller sista. Bara under mina år i akademin har jag genomlevt flera vändningar. Först en språklig vändning, sedan en materiell och därefter en affektuell. Likt en ping-pongboll har jag kastats mellan olika perspektiv. Tycker det har varit spännande och utvecklande. Jag har lärt mig massor under resan, och är som sagt inte ute efter något annat än fördjupad insikt. Under mitt ständigt pågående fältarbete har jag fördjupat mina kunskaper om såväl människan som vetande.

Vilka konsekvenser har vändningarna fått? Det vill jag avsluta med att reflektera över. Den språkliga vändningen har haft ett mycket stort genomslag inom humaniora och samhällsvetenskap, och det finns tendenser till acceptans även för materiella och affektuella vändningar. Tyvärr är detta till stor del inomvetenskapliga företeelser. Och en slående och högst olycklig konsekvens av det är att Kulturvetenskaperna kommit att fjärma sig från resten av den akademiska världen. När man vände blicken mot språket gjorde man det så till den milda grad att man helt tappade fotfästet, och under 1990-talet utkämpades många och hårda strider mellan ”positivistiska essentialister” och rättroende ”dekonstruktivistiska poststrukturalister.” Så här i backspegeln, om man betraktar det som hände (och på vissa ställen fortfarande händer), kan man konstatera att den språkliga vändningen har inneburit problem för ämnet Kulturvetenskap. Anledningen till detta är att människan är en komplex och sammansatt varelse, och att kunskap och makt hänger ihop. Vetande är alltid förkroppsligad, och kroppar påverkas av affektioner. Den som känner sig hotad kan mobilisera enorma krafter. Betänk och beakta att den vars insikter attackeras, den som investerat hela sin kropp och mänskliga vara i en speciell kunskap, ett speciellt perspektiv, hen kommer att kämpa för sin fysiska överlevnad lika mycket som för sin intellektuella. Av det enkla skälet att hen aldrig kan veta vad som är vad. Det existerar ingen absolut gräns mellan kunskap och makt, lika lite som det finns en tydlig gräns mellan kultur och biologi. Klart detta påverkar vetandet, och klimatet i den akademiska världen.

Oroas över utvecklingen, för den gör det svårare och svårare för varje år att förutsättningslöst söka kunskap. När man vänder sig mot och uppmärksammar en speciell aspekt av tillvaron, i detta fall språket och immateriella aspekters inflytande över världens gång, varken kan eller får man sluta granska även andra aspekter. Och att upphöja språket till det enda som behöver studeras för att förstå allting är lika illa som att hävda att alla svar på frågor om mänskligt liv står att finna i elementarpartiklar. Att upphöja sitt perspektiv till allmän sanning och bekämpa alla som ifrågasätter den rätta tron är vad Foucault, vars Kopernikanska vändning gick ut på att ta död på subjektet och placera diskursen i det mänskliga universumets centrum, menar präglar den vetenskapliga verksamheten. Jag kan bara hålla med. Jag delar den bilden, för det är så min vardag ser ut. Att finnas och verka i den akademiska världen kräver hård hud och starka nypor, det räcker inte att ha kunskap eller vara klok.

Det finns inget rent förnuft, och subjektets status som autonomt och frikopplat från värden är starkt ifrågasatt. Diskurser spelar roll i vardagen och för vetandet. Men att bara rikta in sig på det och att okritiskt utgå från att allt som är värt att veta finns där, det är olyckligt. Lika viktigt och intellektuellt utvecklande som den språkliga vändningen var, lika viktigt är det att överge det tankeverktyget (för det är vad vi har att göra med, eftersom det inte finns något möjlighet att nå förnuftet eller världen i ren form). Som tur är kom det en motreaktion, en vändning till, den materiella vändningen. Men om den inte samtidigt tar hänsyn till insikterna som den språkliga vändningen gav, om vändningen driva av en vilja till makt blir den lika problematisk. Svaret på våra frågor finns inte på ett ställe, det finns alltid i en kombination av olika, samverkande aspekter. Och kunskap som inte används (i byggandet av ett gott samhälle eller för att främja långsiktigt hållbarhet) är värdelös.

Genomförs kunskapsmässiga och intellektuella vändningar på ett väl genomtänkt och kritiskt sätt finns inget att oroas över. Men det är viktigt att vi hela tiden integrerar de samlade insikterna som vändningarna eller perspektivförskjutningarna i ett ständigt föränderligt, alltid lika nytt perspektiv på världen. Kan vi nå dit, om akademin utvecklas till en plats där det är vad alla strävar efter, då kommer kulturvetenskapen att kunna förlösa sin fulla potential. Där är vi ännu inte, och för att komma dit krävs en hel del insatser och kritisk självrannsakan över hela linjen. Men det krävs inga revolutionerande metoder eller nya teorier. Allt som krävs finns redan i sinnevärlden. Det gäller bara för oss att upptäcka detta och medvetandegöra det, först inom ämnet och sedan allmänt inom akademin och samhället.

Det är i mötet mellan kompetenser som viktig kunskap, händer! Och det är i mellanrummen nytt och betydelsefull vetande uppstår. Därför behöver tystnad värnas, och marginaler. Ett ständigt pågående arbetsliv är förödande. Utan semester och perspektivbyten stagnerar samhället och kunskapsutvecklingen.

Med dessa ord kastar jag mig ut i semestern. Jag slutar inte skriva, men skrivandet kommer här att lite ändra karaktär. Kan heller inte lova att det kommer att dyka upp texter exakt varje dag. Från och med nu och sju veckor framåt följer jag lustprincipen. Att skriva är alltid lustfyllt, men allt jag skriver skrivs inte av lust. Vill dock unna mig det på semestern. Önskar alla en riktigt fin sommar, och på återhörande inom kort.

Prekariatet är en angelägenhet för alla

Kulturell förändring kan gå oändligt långsamt, eller fruktansvärt fort. Och ingen kan veta om eller när förändringsprocessen ändrar karaktär. Det är både tjusningen och det stora dilemmat med att forska om kultur. För det finns kulturellt betingade förväntningar på forskare att man skall veta, och säger man som det är, att man inte vet, framstår man lätt som en idiot och får finna sig att förlöjligas. Har skrivit om detta många gånger. Har med hjälp av olika exempel försökt sätta ord på insikten om att ju mer vetenskaplig kulturvetaren är, desto mer problematisk framstår man som. Eftersom det finns så tydliga förväntningar på såväl forskaren som på resultatet och eftersom undersökningsobjektet är så nyckfullt uppstår ett dilemma. För när kulturvetaren, med vetenskapligt stöd i ryggen, tvärsäkert uttalar sig om tillvarons komplext motsägelsefulla karaktär, är det som att det spiller över på forskaren. Problemet, eller man ska inte se det som ett problem, utan som en inneboende egenskap i den värld som bebos av människor, förläggs hos forskaren. Paradoxalt nog leder detta till att kulturvetare får klä skott för kulturens svårhanterlighet.

Sådana tankar lever jag med, i dessa dagar av uppbrott. Sista dagen på jobbet, fysiskt närvarande på arbetsplatsen. Korridorerna ekar tomt. Inga studenter, och ännu inga kollegor. Sommaren har kastat grus i kunskapsmaskineriet, och akademikerna riktar sin uppmärksamhet åt annat håll. Studenterna jobbar, förhoppningsvis. Dröjer mig dock kvar i känslan. Är tröttare än på mången god dag, men vill inte riktigt släppa taget. Inte än. Och eftersom jag hittade en artikel som handlar om dels en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, dels ett ämne som knyter an till den kompetens jag upparbetat under mina år i akademin, fyller jag tiden av väntan på att dagens aktiviteter skall dra igång med reflektion, produktion av ord och förmedling av tankar.

Under Strecket handlar idag om Prekariatet, om boken med samma namn, skriven av Guy Standing. Det är stadsvetaren Sofia Näsström som presenterar boken, som ligger på mitt skrivbord och väntar på att bli läst. Tyvärr ligger den där tillsammans med en hel hög av andra böcker som också pockar på uppmärksamhet. Ett år fyllt till bräden har sitt pris. Tycker inte om att tappa kontakten med omvärlden, vilket jag gör när jag inte hinner läsa böcker eller under vissa dagar här under våren ens tidningen. Artikeln i SvD är därför välkommen, och boken verkar vara viktig. Den visar på varför tankarna och reflektionerna som inleder denna bloggpost är viktiga. Samhället och kulturen förändras snabbt i dessa dagar. Kanske som ett resultat av att den där omtalade jätteproppen Orvar har släppt sitt grepp. För nu borde det inte vara många fyrtiotalister kvar ute i arbetslivet. Kanske, jag vet som sagt inte. Men så mycket vet jag, att förändringstakten accelererat på senare tid. Standing ger mig svar på frågor jag inte visste att jag hade. Och så är det med kultur, insikt kommer i skov. Plötsligt ser man ett mönster i det som nyss var kaos och lösa iakttagelser utan samband. Näsström inleder också artikeln just så.

Fixeringsbilder har ofta en överrumplande effekt på betraktaren. Till en början tycks bilden framför oss obegriplig. Den framstår som ett virrvarr av pixlar, färger, former. Vi tittar på bilden, och trots försäkringar om att det finns ett motiv i synfältet ser vi det inte. Men plötsligt händer något. Bilden blir synlig, och vad som överraskar är inte själva motivet i sig utan den tydlighet med vilket det nu framstår. Varför såg vi inte detta tidigare?

Prekariatet handlar boken om. En helt ny klass som Standing menar går att identifiera i den nya värld som växer fram i kölvattnet av neddragningar, uppsägningar, projekt- och utvärderingsomvandlingar samt osäkerheten som följer på ekonomiseringen av snart sagt allt i samhället. Ingen är längre säker, vilket jag fått erfara här under våren. Tryggheten, den förlamande tryggheten som jag växte upp med och som till för bara några år sedan fortfarande fanns kvar, är idag i princip utraderad. Allas situation håller på att bli, som bokens titel indikerar, prekär.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Man kan tycka att en plats som skolan och Universitetet skall vara en plats där det finns trygghet, för att kunskapssökande och utforskande av nya världar handlar om att sätta mycket av det som är viktigt i livet på spel. Finns ingen grundtrygghet vågar få söka sig ut i okänd terräng. Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Boye, varför skulle våren annars tveka. Samma gäller för kunskapssökande, det gör ont att växa intellektuellt. Ändå tvingar landets forsknings- och utbildningsminister lärare och forskare in i ett ekorrhjul av allt brutalare konkurrens, för att det antas driva kvalitet. Ingen har tid att fråga sig om det stämmer, för alla har fullt upp med att överleva. Prekärt, det är vad det är.

Prekariatet saknar den ekonomiska och politiska frihet som följer med fast anställning och yrkestrygghet. Det kan handla om friheten att ta ett lån och planera för framtiden, eller friheten att säga ifrån mot en arbetsgivare som bryter mot lagstiftningen. Att ställa krav är att vara besvärlig, och har man inte fast tjänst är risken stor att man förlorar sitt arbete. Standing ger ingen exakt siffra på hur många som tillhör prekariatet, men han uppskattar att så mycket som en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder i dag tillhör denna nya klass. Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det som oroar mig mest tror jag är att ingen har frihet, och ingen kan styra över sitt livsprojekt. Inte ens den som lyckats bli rik eller som har makt har kontroll. Alla har kommit att underkasta sig ekonomins tvingande makt över tanke och handling. Politiker, företagsledare och forskare, det ser ut som de har makten, men i själva verket är det ekonomins inneboende lagar som styr. Och lösningarna som presenteras som verktyg för att möta problemen blir till bensin på lågorna. Först när vi fått upp ögonen för detta, och först många inser att grundtryggheten saknas, att alla sitter i samma osäkra och läckande båt kan något annat än det som idag presenteras som lösningar göras. Standings bok är viktig som ögonöppnare.

Om vi ska tro Standing är prekariatet inte bara en ny, utan också en farlig klass. Faran ligger i att om prekariatet inte synar orsakerna bakom sitt eget tillstånd och ser på vilket sätt det förenar dem med andra grupper i samhället löper de risken att falla offer för politiska demagoger. De kan lätt dras med av karismatiska ledare som profiterar på deras osäkerhet och latenta ilska, antingen genom att stödja främlingsfientliga budskap vilket leder till ett slags ”inbördeskrig” inom prekariatet eller genom att stödja en mer auktoritär ordning. På den här punkten är Standings budskap tydligt: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.

Jag och du kanske inte tillhör prekariatet, inte idag i alla fall. Men vad händer i morgon, när vårt företag eller den organisation vi jobbar inom måste spara? Kan någon vara säker på något idag? Och vad händer om allt kan tas från alla? Risken är uppenbar att alla sluter sig och försvarar sig och de sina. Alla riskerar att vändas mot varandra, och då har vi inget samhälle längre. Det drabbar alla, direkt eller indirekt. Ingen tvekan om att det ser svart ut, nattsvart ibland. Men det finns hopp,och även om man inte håller med om allt som Standing säger så rymmer hans bok uppenbarligen en hel massa uppslag för vidare samtal om vår gemensamma värld. Det finns saker att göra, ingen tvekan om det.

Vad är då alternativen till infernopolitiken? Standing nämner flera saker: man kan rädda utbildningen från privatisering och avprofessionalisering, ta tillbaka det offentliga rummet, införa medborgarlön och skapa ett jämlikt medborgarskap för infödda och nytillkomna.

Ekonomiseringen är roten till det onda, som jag ser det. Jag har som bekant inga problem med pengar, och jag tror att företagande är viktigt för ett blomstrande samhälle där det finns mångfald. Men ekonomi skall vara ett medel, aldrig ett mål i sig. Och det är problemet med dagens samhälle, själva orsaken till att det går att identifiera ett prekariat. Men det finns även andra saker att ta tag i och tänka på nya sätt kring.

Det mest radikala förslaget handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kväller och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”

Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?

Samhället är alla vi tillsammans. Kultur är resultatet av handlingar, kollektiva handlingar. Och handlingar ger alltid upphov till konsekvenser, som man kan gilla eller ogilla, välja att se eller förneka, men leva med dem får alla. Det är vad jag vet, det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning. Kalla mig flummig, eller komplex, men detta är ett faktum.