Medelmåttor är vi alla. Fatta det!

En notis fångar mitt intresse. Vaknade tidigt idag. Pigg och utvilad, men framförallt frisk, efter en lång och seg förkylning som satte sig på bihålorna. Det påverkar tankeförmågan. Att ha en inflammation och en massa var mellan tankens boning och skärmen där tankarna visualiseras tar på krafterna. Tacksam för det man vanligtvis tar för givet kan jag nu både blogga, ta hand om lägenheten och njuta fullt ut av några dagars ledighet här i Påsk. Men det var inte det jag skulle skriva om, det var notisen. Notisen från dagens pappersupplaga av SvD, som jag väljer att citera i sin helhet.

Lagom inte längre bäst [är rubriken]. Tidigare kunde man som medelmåtta ha ett medelmåttigt arbete och leva alldeles bra på det. Nu när man allt lättare att får (sic) tag på billigare arbetskraft, robotar, billigare mjukvara, automatiserade tjänster och billigare specialister, är medelmåttans tid över. Företagen vill ha talanger och även medelmåttan behöver hitta sina unika värden och framhäva dem.

Som alltid finner man det viktigaste lite i marginalen. Där finns kunskapen, den centrala. Vill man känna sin värld och vill man förstå sin samtid är det i detaljerna man ska söka. Det till synes obetydliga, det som bara flimrar förbi och som lätt uppfattas som brus, det är det viktiga. Där får man syn på förutsättningarna för helheten. Där träder diskursen i öppen dager. Det självklara, triviala, är det centrala. Foucault förstod det, och därför letade han inte bland kungarna och adeln när han ville förstå den klassiska epoken, 1600 och 1700. Han sökte bland historiens avskrädeshögar, efter notiser. Och där fann han det som samtiden tog för så pass självklart att det inte ägnades en tanke. Samma gäller för oss. Det är det vi inte bryr oss om som är det centrala, för det är där vi är som minst vaksamma på underliggande uttryck för makt.

Läs notisen igen. Vad står det? Landet lagom nöjer sig inte längre med lagom. Idag förväntar vi oss mer, av allt och av alla. Det räcker inte att vara som andra, alla måste vara bättre än genomsnittet. Som ett slags ödets nyck sammanfaller den analysen med hur människor ser på sig själva, som just bättre än genomsnittet. Om detta välkända och utbredda fenomen finns en lång och högintressant Wikipediaartikel, som inleds med följande ord.

Illusory superiority is a cognitive bias that causes people to overestimate their positive qualities and abilities and to underestimate their negative qualities, relative to others. This is evident in a variety of areas including intelligence, performance on tasks or tests, and the possession of desirable characteristics or personality traits. It is one of many positive illusions relating to the self, and is a phenomenon studied in social psychology. 

Sätt samman vad vi vet utifrån forskning, med hur vi ser på oss själva och det samhälle vi bygger tillsammans. Är det då alldeles säkert att vi vill fortsätta på den inslagna vägen? Vad viner vi, som samhälle, på att försöka vara över medel? Är det överhuvudtaget möjligt? Frågan är inte bara viktig, den är avgörande för framtiden. Det som lyfts fram i notisen är en realitet, idag. Vi bygger ett samhälle där bara den som kan prestera över medel kan räkna med att leva ett hyfsat liv, men i realiteten krävs mer än så för att vara riktigt säker. Det får så klart konsekvenser, för alla! För fler än hälften, eftersom medel är det stora flertalet.

Titta på börsen. Samma fenomen där. När vi placerar våra pengar, våra pensioner, vår framtid på börsen gör vi det så klart i fonder och hos förvaltare som presterar bättre än medel. Allt annat vore ju korkat. Tänker man så bör man fundera ett varv till, och man bör studera forskning på området. Och forskning följer inte alltid, bekräftar ofta inte, intuitionen. Läser följande, på Aktiespararnas hemsida.

Redan innan 1970-talet kunde Jensen [1969] finna resultat som visade att aktivt förvaltade fonder – i genomsnitt – genererade en sämre avkastning än marknaden i sin helhet, d.v.s. index. En hel del annan forskning har sedan dess visat på liknande resultat. Genomsnittsfonden lyckas inte överträffa marknaden och fondernas avkastning är inte förutsägbar, varför man kunnat dra slutsatsen att den genomsnittliga aktivt förvaltade fonden inte heller lyckas överträffa indexfonderna. Tar man dessutom hänsyn till transaktionskostnader och avgifter blir resultaten än tydligare.

Samma fenomen igen. De flesta tror sig prestera bättre än övriga, och när de agerar kollektivt i enlighet med denna övertygelse resulterar det i att så gott som alla presenterar sämre än dem som slaviskt följer strömmen. Läs den inledande notisen igen. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Och är det vettigt, när vi nu vet vad vi vet, att underblåsa en samhällsutveckling som leder i den riktningen? Nej, det är varken vettigt eller evidensbaserat, det är farligt och galet.

Utrotandet av medelmåttan från det kollektiva medvetandet, försöken att höja den generella nivån i samhället över medel, är förödande. Det leder inte till något gott, för någon. Det är ett uttryck för kollektiv hybris. Medelmåtta är inget man är, det är en statistisk artefakt utan koppling till levt liv. Ingen av oss är medelmåtta. Medelmåtta är ett relativt värde. Det kommer dessutom alltid att vara mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt.

Ordet medelmåtta har fått en dålig klang i samtiden. Det både kan och bör man fundera över. Varför är det så? Det är ju ett uttryck för självförakt, alternativt självförnekande. Vi är alla, mer eller mindre, medelmåttor. Och det kommer vi att förbli, oavsett vilket samhälle vi lever i.

Betänk, besanna, besinna detta fact of life.

Pengar

Jakten på förmering av kapital. Har varit inne och berört olika aspekter av det här tidigare. Pengarnas makt, över människa, över mänskligheten. Samhället, kultur, allt, påverkas av eller är ett resultat av. Pengar. Begär efter pengar är en mänsklig drivkraft ingen kan förneka eller ignorera. Försök har gjorts. Kommunismens fall berodde på att man trodde att det gick att bygga ett samhälle utan pengar som drivkraft. Det gör det så klart, i teorin. Men med pengar i systemet och med möjlighet att förmera sitt kapital går det oerhört mycket snabbare. Och eftersom inga kulturellt vattentäta skott finns, gick det inte att utrota drömmen om allt det som pengar kan ge. Muren föll. Så klart.

Vad jag försöker göra här inledningsvis är att beskriva hur jag ser på pengar, om jag betraktar ekonomin rationellt. Ingen mänsklig uppfinning kan mäta sig med pengar. Inte ifråga om förmåga till agens. Viljan att vara vid liv är möjligen starkare, men det är ingen uppfinning. Pengar, hur man än ser på dem, representerar en kraft som vida överglänser allt annat i samhället. Som medel för att uppnå annat. Som verktyg i strävan efter att bygga ett samhälle. Som incitament till handling, är pengar oslagbart.

Men, pengar är på samma sätt som allt annat inte bara sina goda sidor. Med pengar går det lika lite som med något annat att välja vilka av dess effekter man vill ha och vilka man ämnar bortse från. Konsekvenserna av pengar kommer i ett paket, gott och ont, blandat. Att bortse från det är lika illa som att försöka plocka ut pengarna från sammhällsekvationen. Det är kapitalismens ömma punkt, och blinda fläck. Tron på att pengar är och oproblematiskt kan användas som universalmedel för allt. Föreställningen om att pengar är det enda vi människor behöver, kommer att bli människans undergång. Eller, risken för det är åtminstone överhängande. För om framtiden vet vi som sagt bara att vi inget bestämt kan veta.

Ovanstående har inget med politik att göra. Det är fakta. Jag har varken sagt bu eller bä i sakfrågan. Om samhället ska använda pengar eller vara restriktiva, det ligger i politikernas och ytterst väljarnas händer. Vad jag vill peka på är riskerna med ekonomiseringen av samhället och kulturen, som sprider sig allt snabbare. Motvikten mot ekonomismens risker och avarter som kommunismen utgjorde. Bara det att det fanns ett alternativ att förhålla sig till och mäta sig mot; balanserade ekvationen. Det var i sig en drivkraft. Kampen mellan öst och väst hade många och uppenbara baksidor, atombombshotet var bara ett, men samtidigt hade den agens nog att vidga mänsklighetens vyer långt ut i världsrymden. Gott och ont går inte att skiljas åt, det är alltid två sidor av samma sak. Ibland utgör historien skiljelinje, ibland kulturen. Det som är/var gott på ena sidan är ont på andra.

Pengar och jakten på profit. Ekonomiseringen av samhället. Kalla det vad man vill. Alla påverkas av den, över hela jorden. Hur fantastisk den än är. Hur mycket gott penningen än fört med sig och kan sägas vara orsak till. Och det är onekligen mycket. Hur mycket gott ekonomiseringen än kan tillskrivas och ta åt sig äran för, kvarstår fakta. Pengar och ekonomisering har en baksida, också. Jakten på profit höll på att föröda den Mexikanska Golfen för några år sedan. Och det som sker i profitens namn i åldringsvården här hemma är inte vackert. VD-löner och absurda bonusar, utbetalda även för usla insatser, allt detta är svårt att placera på ekonomismens pluskonto. Vi får ta det onda med det goda.

Frågan är om det är värt det. Står riskerna i paritet med förtjänsterna? Jag vet vad jag anser och kan argumentera för. Hur är det med dig? Vilka alternativ finns? Vad kan man göra för att hindra avarterna och ytterlighetskonsekvenserna? För pengarna är här för att stanna, inget talar för något annat. Men jakten på profit är på god väg att bli ett självändamål. Ekonomi är inte lika tydligt idag som för ett antal år sedan, ett medel för att uppnå andra värden i livet och samhället. Ekonomin håller med stormsteg på att bli sig själv nog. Pengar för pengarnas skull är redan på många områden en realitet.

Kunskapens värde, och dess roll i samhällets blivande

Över 20 år har jag ägnat mig åt studier. Hösten 1991 började jag läsa på Universitetet. Jag drevs av en gigantisk hunger efter kunskap. Ville veta, allt. Sökte insikt, förståelse och lärda samtal om världen, om vetande. Kunskap. Det är fortfarande vad som får mig att gå upp på morgonen. Kunskapstörsten driver mig att tänja på dygnets gränser ibland. Livet är för kort för att få vetskap om allt som intresserar mig. Och jag har idag världens bästa arbete. Jag får betalt för att studera, och har privilegiet att själv få sprida kunskap. Det är värt otroligt mycket. Kunskapen, eller sökandet efter kunskap, ger mitt liv mening.

Det har hela tiden varit vad jag trodde utbildning handlade om. Kunskap. Förblindad av min egen hunger efter vetande, insikt och förståelse för världens komplexitet och människans gåtfulla vara, har jag missat något. Världen har förändrats. Idag kommer man inte till Högskolor och Universitet för att söka kunskap, utan för att få examen eller ett jobb. Man skaffar sig inte kunskap för att man tänker sig att den skall ge en fördelar på arbetsmarknaden. Man lär inte för livet, utan för att få ett intyg på att man slutfört sin utbildning.

Om detta skrev Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh en debattartikel i SvD i helgen. Med den nyligen uppvaknades klara blick ser jag med rädsla på det som blivit vardagsmat och norm inom högre utbildning. Med en ökad känsla av obehag känner jag igen det Harrison och Lindbergh ser.

Allt hänger ihop: lönenivån, de uteblivna studenterna, den svåra arbetsmiljön, den beryktade betygsinflationen, den långtgående benägenheten att ge elever ledigt under terminstid, den sjunkande kunskapsnivån och annat beklämmande som vi förknippar med den svenska skolan. Den bakomliggande orsaken är att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig.

I min mailbox hopar sig, så här inför påsken, de skriftliga kompletteringarna från utebliven närvaro. Jag har just blivit klar med julhelgens skörd, och då var det ändå länge sedan vi lade undervisning i direkt anslutning till helgerna. Att resa till Thailand är viktigare än att gå på föreläsningar och delta på seminarier. Det har jag tvingats vänja mig vid och måste anpassa undervisningen till. Ändå klagas det på att det är för få föreläsningar. Jag vill inget hellre än undervisa mer, men dels finns inga pengar till det, dels är frånvaron skrämmande hög på allt som inte är obligatoriskt. Det värsta är dock aversionen inför kunskap. "Det är för svårt", säger många. "Klart det är svårt", svarar jag. Vi befinner oss högst upp i utbildningssystemet. Här balanserar man på gränsen till det omöjliga. Det är det som är själva poängen med högre utbildning.

Daniel Persson på Ledarredaktionen på SvD luftar idag samma oro, som många känner, inför samhällets förakt för kunskap. Han avslutar sin text med följande ord.

Den notoriske mångsysslaren Benjamin Franklin, som bland mycket annat hann med att vara USA:s första ambassadör till Sverige (även om han aldrig satte sin fot på svensk mark), sade en gång att tröskeln till kunskapens tempel är vår egen ignorans.

Ingenting uppstår ur intet och i ett land där kunskap i allmänhet ses som mer av en belastning än som något eftersträvansvärt kommer få genuint bra skolor att se dagens ljus.

För att forma en bättre framtid måste vi förändra hur vi värderar kunskap, först då kommer saker att ändras. Skolan måste bli en kunskapens helgedom. Lärare ska vara ett yrke för dem som vill fostra nya generationer, inte för dem som kan tänka sig att agera ordningsvakter.

Kunskap är vad skolan borde handla om. Tyvärr gör den inte det. Skolans mål är idag att ge arbete, tillväxt och (minst) ett Nobelpris. Inte att utbilda, skapa möjligheter till studier, främja och kanalisera kunskapstörst. Kunskap är ingen man törstar efter idag. Man vill bli bäst, rikast, lyckligast. Klokast och den med mest kunskap är det ingen som strävar efter. Hellre rik och okunnig är kunnig och utan pengar. Ökad tillväxt i samhället är viktigare än ökade kunskaper bland befolkningen. Låt mig då få påpeka att de båda aspekterna hänger ihop.

Kunskap, kompetens och en gränslös och utbredd vilja att veta bland befolkningen, en generell omsorg om den kollektiva kunskapsnivån i samhället, och en skola dit studenterna söker sig för att veta och lärare arbetat för att främja lärande och sprida kunskap. Det är den enda hållbara basen för ett samhälle som vill överleva på sikt. Ett samhälle som ser längre än till nästa konjunkturtopp. En kultur som bryr sig mer om livet än kvartalsrapporter. Det är den enda bas som går att bygga något varaktigt på.

Ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv, som så fort de har något att säga i frågan får uppmärksamhet i etermedierna, till skillnad från en mossig gammal professor (Harrison) som möts med kompakt tystnad, håller vi på att såga av den gren hela vårt vara vilar på. Till tonerna av kassaapparaternas klirr, och Ledarnas groteska bonusbudgivningar. Hur, frågar jag mig, har de dels mage att, dels får de oemotsagda, tala om sina särintressen som om de vore nationella angelägenheter?! Jag läser på deras hemsida, om undersökningen som uppmärksammades på nyheterna igår, att ...

- Att så mycket som varannan student uppger att samverkan med arbetslivet var bristande är alarmerande, särskilt eftersom vi vet tydligt att god samverkan förbättrar jobbmöjligheterna och leder till bättre matchning. Lärosätena behöver tydliga incitament att utforma utbildningar som leder till kvalificerade jobb efter examen, säger Patrick Krassén.

På Högskolan Väst, där jag verkar har vi något som heter arbetsintegrerat lärande. Högskolans hela verksamhet är inriktad mot samverkan med det omgivande arbetslivet. Vi forskar om hur kunskap och lärande, i samverkan kan utformas på bästa sätt. Inte uteslutande för arbetslivet, utan även för samhället och för högskolan. Och genom mina kontakter med forskare och lärare på andra högskolor vet jag att man gör samma sak på andra lärosäten. Samverkan med arbetslivet är något jag själv brinner för, även om jag är humanist och enligt SvN är delaktig till att studenterna strular till sina liv.

Jag forskar om, arbetar praktiskt med och håller på att utveckla, Arbetsintegrerat Lärande. Vill samverka med arbetslivet. Vi är många lärare och forskare på HV som sysslar med och brinner för detta, och vår högskola är inte ensam. Varför talar inte Svenskt Näringsliv om det? Varför ignorerar man det som görs inom högre utbildning för att öka samverkan? Det är för att frågan inte handlar om det. Kunskap är man inte intresserad av, det är kvalificerad arbetskraft man vill åt. Högskolans roll är i Svenskt Näringslivs värld ett slags sållningsintrument för urvalet av potentiella arbetstagare. Studenternas reella kunskaper är man inte intresserad av, bara av att så många som möjligt av de bästa skall konkurrerar om de få kvalificerade jobb näringslivet har att erbjuda.

Det handlar inte om något annat än smutskastning av kunskap. Näringslivet är inte intresserade av kunskap, man vill bara lämpa över företagens kostnader för utbildning och fortbildning av personal på det svenska högskolesystemet. Sveriges skattebetalare skall alltså inte bara snuvas på skattemedel från företagen, de skall också stå för näringslivets kostnader för utbildning.

Utbildningar som leder till kvalificerade jobb, talas det om ovan. Först måste näringslivet och samhället efterfråga kvalificerad arbetskraft. Först måste kunskapens egenvärde uppvärderas, i samhället och i arbetslivet.

Vad gör Svenskt Näringsliv för att värna kunskapens värde? Varför ställer medierna inte den frågan? Varför är det bara studenter som satsat på kunskap, men ändå ratats av arbetslivet som lyfts fram? Allt hänger ihop. Tänk på det, allt hänger ihop.

Psykopat eller firad ledare?

Vetenskapens värld igår. Idel, ädel, adel. Naturvetare. Allvarliga män i laboratorier. Letandes ondskans biologiska ursprung. Psykopatens neurologi. Allvar. Riktig forskning. Blodprov och skiktröntgen. Frustrationen bubblade. Kulturvetaren i mig skakade av uppdämd ilska, över naturvetare som får breda ut sig med sina teorier om människan. Vad som gott och vad som är ont bestäms av sammanhanget. Ingen kan hävda något annat. Utom naturvetare, i Vetenskapens värld. Arg, men ändå fascinerad tittade jag vidare. Trailern hade lovat något annat än detta. Irriterad väntade jag på upplösningen.

Strax efter mitten av programmet kom den. Då avslöjade en av hjärnforskarna att hans hjärna och gener uppvisade alla tecken på psykopati. Han kände igen sig i psykopatens brist på empati, vilket först förvånade honom. Sedan började han fundera över sakernas tillstånd. Vad var det som fick honom att inte mörda? Vad var det som gjorde att han fungerade, även om hans familj inte blev ett dugg förvånade över resultaten?

Forskaren kunde se tillbaka på en osedvanligt lycklig och harmonisk barndom. Det var förklaringen. Uppväxtmiljön hindrade psykopatin från att aktualiseras. Drar mig till minnes Martin Ingvars ord: Människan är till 100% arv, och samtidigt till 100% miljö. Det går inte att isolera den ena aspekten från den andra. Människa blir man tillsammans, i samverkan, inom ramen för, sammanhangen man lever och verkar inom. Biologi och kultur, tillsammans gör oss människor till människor. Tillsammans!

Biolog går inte att tänka och förstå i termer av mänsklighet, utan att väga in kulturella aspekter. Ändå är det biologer, neurologer och naturvetare som får framträda ensamma och oemotsagda i vetenskapsprogram och dokumentärer. Alltid. Först när det är (natur)vetenskapligt bevisat att människan är ett resultat av kultur lyssnar man, men paradoxalt inte på båda vetenskapsgrenarna, utan bara på naturvetarna. Kunskap känns uppenbarligen bara igen om den presenteras i laboratoriemiljö.

Intressant kunskap, tycker jag, som kulturvetare. Det också, säger något om oss människor. Frustrerande, lika fullt, att tvingas känna sig diskriminerad. Paradoxalt att kulturvetare inte också får komma till tals. Inte bara, men tillsammans. Om vi nu är både arv och miljö, varför samarbetar inte naturvetare och kulturvetare? Varför utbyts inte fler kunskaper mellan disciplinerna?

Vill vi veta, egentligen? Vill vi förstå, på allvar? Vad innebär det att vara människa? Vill vi veta, eller vill vi bara bli förförda? Är det underhållning vi vill ha, eller viktig och användbar kunskap, om oss själva och om det samhälle vi bygger? Frågan är retorisk, jag vet. För ingen frågar mig, eller någon annan kulturvetare. I bästa fall lägger man ord i vår mun. Lyfter upp citat som passar det man vill visa, och redan på förhand bestämt sig för. Egentligen är det ett problem för samhället, inte för mig som individ. Men jag bryr mig ju, och det gör ont i mig när jag tvingas se och uppleva hur den kunskap jag har antingen ignoreras, eller misshandlas.

Psykopater, visste ni det, passar som hand i handske för ledande positioner i näringslivet. Naturvetenskaplig forskning visar det, och undersökningar ger vid handen att påfallande många chefer, högt upp i stora ledande organisationer har psykopatiska egenskaper, precis som neurologen i Vetenskapens värld. Föga förvånande. Vem annars kan med att kräva bonusar som trotsar all normal vett och sans? Vem annars kan utan att blinka driva människor ut i arbetslöshet, och samtidigt kräva högre lön och respekt för sin förmåga att ta sådana "nödvändiga" beslut?

Samhällets ökade krav på snabbhet och effektivitet. Vårt allt tydligare fokus på ekonomi, på vinst och pengarnas roll som ett slags universell måttstock för snart sagt allt. Och avsaknaden på kritik av utvecklingen. Vart leder det mänskligheten? Vad är det för samhälle vi håller på att skapa, tillsammans, med öppna ögon och med stöd i beprövad vetenskap?

Dags att stanna upp. Hög tid att reflektera över det. Utan eftertanke, utan tid för kritisk reflektion. Utan marginaler. Utan samtal, och med avsaknad av omsorg om helheten. Vad händer då? Fundera på det. Svaret är på inget sätt givet, men vi får leva med konsekvenserna.

Det finns vissa lagar man inte kan överträda. Betänk, besanna, besinna!

Tänk block, tänk taljor. Verktyg, mekaniska arrangemang för att lyfta det man inte annars skulle kunna lyfta. Block och taljor är ett slags översättning, av väg som omvandlas till kraft. För att lyfta det som lyftas skall krävs något annat än muskler, och detta andra är tid eller väg. För att halvera vikten som ska lyftas måste vägen det ska fördas fördubblas. Principen är denna i alla fall, även om jag inte har full koll på proportionerna. Väg och tid omvandlas till kraft.

Tänk sedan på den ouppnåeliga drömmaskinen, perpetum mobile. Evighetsmaskinen. Gång på gång återuppstår den, i teorin. Perpetum mobile är för bra, eller i alla fall för lockande, för att kunna släppas. Därför återuppstår den. Det går helt enkelt inte att sluta tänka i de banorna, även om människans fundamentala teorier och mänsklighetens samlade vetande entydigt pekar mot evighetsmaskinen.

För att driva en maskin, eller för att hålla en process igång, krävs energi, utifrån. Oundvikligen. Det går inte att komma förbi detta. Hur mycket man så än önskar. Går inte. Omöjligt. Ändå är vi där igen, gång på gång, och nosar på tanken. Likt getingar till en sockerbit dras vi människor till tanken, drömmen, utopin om en maskin som drivs av egen kraft, i evighet. Det säger något om oss, som människor. Som logiska varelser. Säger något om vår intelligens.

Lika lite som det går att skapa en evighetsmaskin går det att skapa ett samhälle utan människor. Och människor är som de är på samma särt som andra förutsättningar är som de är, oavsett vad man arbetar med och försöker uppnå. För att lyckas måste man inse det, förhålla sig till det och inte utmana det som inte går att utmana. Utan tillförsel av energi stannar alla processer, det går inte att komma förbi. Och människan är på gott och ont som hon är. Genetiskt har vi inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Lätt att glömma det, men så är det, även om vårt samhälle förändrats på ett häpnadsväckande sätt.

Förutsättningen för samhällsomvandlingen i västvärlden är en ändlig resurs, nämligen olja. Fossila bränslen är den energikälla som driver samhällsmaskineriet. Energin hämtas från jordens inre, utifrån. Energi som lagrats under miljoner år förbränns av och genom den moderna människans livsstil i en svindlande hastighet. Och priset vi betalar för detta är att klimatet förändras. Människan håller på att fördärva den enda plats i universum där hon kan leva. Hon gör det med öppna ögon och med hjälp av sin intelligens. Och då har jag inte ens nämnt att olja är en ändlig resurs. Samhället som ett slags perpetum mobile. Se där. Den omöjligt drömmen. Igen.

Vi färdas längs en väg som leder mot undergången. Mänskligheten är på väg in i en återvändsgränd, och vi kan bara tacka vår lyckliga stjärna om vi klarar oss med livet i behåll. Du och jag kommer nog att leva och dö på jorden, och våra barn. Men hur ser chanserna ut på längre sikt, om vi fortsätter på den inslagna vägen? Fundera, medan tid finns. Betänk, begrunda och glöm inte förutsättningarna.

Vi är mitt inne i en omöjlig ekvation. Och vi vet det. Men likt börsspekulanter precis innan bubblan spricker kan vi inte, vågar vi inte dra oss ur. Av rädsla för att inte tjäna så mycket som möjligt under den begränsade tid vi har. Med resultatet att alla går under tillsammans. Det har hänt otaliga gånger på börsen, med förödande konsekvenser, genom historien. Nu håller det på att hända i realiteten.

Det finns dock hopp. Det behöver inte gå åt skogen, varken på börsen eller på jorden. Än finns det hopp. Och kunskapen har vi. Det enda som saknas är den kollektiva viljan och engagemanget att agera i enlighet med vad vi vet. Vi vet att det är ohållbart att upprätthålla samhällsprocessen på ändliga resurser. Vi vet att vad som krävs för att uppnå hållbarhet är att vi ställer om till andra energislag. Solen är heller ingen oändlig resurs, men den finns där för oss att utnyttja, och men mänskliga mått mätt är den oändlig. Så som vi lever just nu kommer solen att överleva mänskligheten. Ingen tvekan om det.

Fotosyntesen, vindkraft, vattenkraft, vågkraft, solenergi och så vidare. Där finns framtiden. Där finns energi att hämta, som inte föröder den enda plats i universum som människor kan leva på.

Effektivitetsjakten som sprider sig likt ett virus genom samhällskroppen. Strävan efter optimering, att få ut så mycket som möjligt av det man har. Önskan att krama så mycket som möjligt ur snart sagt allt. Betänk att det är samma andas barn som drömmen om perpetum mobile. För det man vinner i effektivitet förlorar man i sårbarhet. Monokulturer är effektiva vinstmaskiner, ända tills någon eller något hittar dess svaga punkt och utmanar dem. Då faller de, snabbt och enkelt. Och man får börja om. Att lägga alla ägg i samma korg är bra, ända tills korgen går sönder. För då står man där.

Om man mixtrar med det som är nödvändigt. Det man behöver för sin överlevnad. Då äran mer än lovligt korkad, även om mixtrandet är aldrig så högteknologiskt och utgår från mänsklighetens mest briljanta hjärnor i samverkan. Det går inte att bortse från det. Går inte att komma förbi det faktum att jorden är den ENDA plats i hela universum där människan kan leva. För oss som lever här och nu finns inga andra alternativ än att värna och vårda vår jord.

Sensmoral: Det krävs en mångfald kompetenser och olika tankar och tänkare för att uppnå en långsiktig hållbarhet värd namnet. Teknisk kompetens, biologisk, ekonomisk och humanistiskt beteendevetenskaplig. Tillsammans, bara tillsammans, kommer vi att klara oss ur den knipa vi försatt oss i. Alla behövs och ingen är viktigare än någon annan. Samverkan leder framåt, i kombination med ödmjukhet inför såväl naturlagar som mänskliga förutsättningar.

De ekonomiska kalkyler som ser för bra ut för att vara sanna är troligen omöjliga. Teknologier som lovar mer än man trodde var möjligt bör man på samma sätt akta sig för. Det vet vi som forskar om människan. Vi vet hur tänkande och kultur fungerar. Och den kunskapen behövs om vi som mänsklighet ska kunna dra nytta av och kunna bedöma rimligheten i framstegen på teknikens och ekonomins områden.

Ett svep över dagens tidningar räcker för att få saker att tänka på. Hur hållbart är det att VD tjänar som han gör? Räcker det med en ny lag för att klara klimatet? Är det nödvändigt för Sverige att tillverka vapen, eller har vi andra, mer akuta hot att bemöta som bättre behöver resurserna som finns? Räcker det att följa lagen för att skapa en human vård? Är kraven i arbetslivet långsiktigt hållbara?

Frågorna är många, inga svar är givna. Men livet är här, och nu!

Filosofi, fantasi, flyktlinjer och samhällsnytta

Söndagsjobbar idag. Tar det med andra ord lugnt. Men jobbar gör jag. Måste jobba. Ligger efter. En envis förkylning har hämmat mig och min tankeförmåga här under veckan. Inget blev som jag tänkte mig. Men det blev bra ändå, eller i alla fall okej. Det är inte hållbart att ha för höga mål. Inte i längden. Och det just det långa perspektivet som är det viktiga. Kortsiktig framgång, uppmärksamhet eller snabba förändringar leder sällan till något varaktigt. Försöker vila i den insikten.

Tänkte börja dagen, som inte är slut förrän två föreläsningar utformats och en hög tentor rättats samt kommenterats, med att reflektera över bloggens, Flyktlinjers idé och ambition. Vad vill jag? Hur ser jag på det jag gör här? Varför blogga?

Flyktlinjer är för mig en plats att vila på, hämta kraft ifrån. Ett arkiv för mina tankar. Ett slags barometer över min ständigt förändrade syn på världens blivande. Förändring är ett centralt tema här. Jag och mina tankar förändras, i takt med världen och i resonans med kommentarer jag får. Mina kunskaper förändras ständigt, visst blir inaktuellt annat återaktualiseras. Kunskap växer inte kumulativt, linjärt. Kunskap är en komplex tillblivelseprocess. Kunskap är, uppstår och förändras genom interaktion. Jag interagerar med böckerna som läses, med kollegor, vänner, studenter, kommentatorer, med tidningar, radioprogram och podcasts jag lyssnar på. Interaktion är vad som frambringar världen, så som vi känner den.

Filosofi är jag intresserad av. Ser mig inte som filosof, men jag läser mycket filosofi. Arbetar filosofiskt och är djupt influerad av olika filosofers tankar. Och Flyktlinjer är en plats med tydliga filosofiska ambitioner. Att blogga, så vill jag i alla fall själv se på det, är ett slags filosofisk praktik. Flyktlinjer är inte min megafon, med syfte att sprida min kunskap över världen, på nätet och till folket som behöver upplysas. Det är inte så jag ser på min roll i denna tillblivelseprocess. Flyktlinjer är en plats, en arena, för utveckling av tankar. Flyktlinjer kan liknas vid ett slags tumlare, där tankar, hugskott, citat och tidningsartiklar, tankar och böcker möts och slipas mot varandra. Alla som på något sätt interagerar med Flyktlinjer, med innehållet som här växer fram processuellt, är delaktiga i processen. Jag administrerar den bara, och all eventuell kunskap som uppstår här är ett resultat av samtliga aktörers interaktion.

Samproduktion av kunskap. Gillar det sättet att se på kunskap, som något kollektivt upprätthållet. Kunskap är inget i sig, förutom ett verktyg. Kunskap får sitt värde i relation till konsekvenserna som går att koppla till kunskapen. Kunskap skall vara i rörelse. Utbytas, granskas kritiskt. Kunskap har man inte, kunskap görs. Själva görandet, tillblivelsen, är överordnad resultatet. Kunskap är gemenskap. Alla har ett ansvar för kunskapen som finns och används i samhället. Därför är nytta kopplat till användandet, det faktiska resultatet. Att tala vacker om en typ av kunskap, och sedan högaktningsfullt ignorera den (vilket görs med bildning, som bara plockas fram vid högtidsdagar, men som föraktas i vardagen där det är ekonomin som styr) är förkastligt. Bara det som faktiskt görs, räknas!

Samproducenterna, kunskapsaktörerna, vilka är de? Alla, allt som kan göra skillnad och som på något sätt kan knytas till kunskapsprocessen, är att betrakta som aktörer, samproducenter, av kunskap. Fantasi är lika viktigt som logik i kunskapsprocessen. Fantasi, förmågan att tänka helt i nya banor, är en central, men sorgligt underskattad, aktör i kunskapsprocessen. Ny kunskap måste frambringas, om det är ett resultat av en räkneoperation är det per definition ingen ny kunskap, inte helt ny. Framräknad kunskap är bara en förlängning av rådande situation. Ny kunskap är just ny. Det är svårt att ta fram ny kunskap. Därför behövs fantasi.

Fantasi främjas av skönlitteratur, av samtal där inget behöver försvaras, av lek, av frihet från krav på prestation. Allt det som bortrationaliseras i strävan efter effektivitet och vinstmaximering. Fantasi går inte att räkna på, bara räkna med. Fantasin kräver utrymme, och det finns inga garantier för att den ger resultat. Men det finns å andra sidan heller inga garantier för att byggandet av världens största partikelaccellerator håller vad den lovar. Betänk att det aldrig finns några garantier för något. Allt är beroende av omsorg, intresse och graden av uppmärksamhet. Fantasin är inget undantag. Därför är läsning av skönlitteratur, lek, en dag utan andra krav än att bara vara, en eftermiddag på café tillsammans med vänner som bara har det trevligt. Allt det som förkastas idag, allt som jagas med blåslampa och möts med förakt, allt det behövs. Också. Utan fantasi stannar kunskapsprocessen och samhället stagnerar.

Fantasi, flyktlinjer, filosofi, och annat som inte direkt går att räkna hem ekonomiskt, är nyttigt. Nyttan är bara inte den man tror. Luft tänker vi inte på som nyttig, men utan luft inget liv. Fantasi, filosofi och flyktlinjer är likt vatten, luft och hållbarhet, en förutsättning för livet som vi känner det. Och om det inte är nyttigt, ja då ber jag att få tacka för mig. Då finns och verkar jag i ett sammanhang som inte vet och förstår sitt eget bästa.

Vägrar tro att jag är ensam om min syn på världen, på kunskap och på vad som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet.

Vapenexportens blinda fläck och bakomliggande faktorer

Frågan om syndabockar har aktualiserats i veckan. Tolgfors avgång är ett exempel. Ett onödigt offer, om man frågar mig. Han fick bära hundhuvudet för ett problem som ligger djupt inbäddat i samhällsstrukturen, kulturen och människornas värld. Tolgfors är utan skuld, eller åtminstone lika skyldig som alla andra politiker. Det visar Urban Ahlins uttalande i SvD.

– Alla försvarsindustrisamarbeten bygger på att de hålls under väldigt lång tid. Skulle andra länder se att Sverige säger upp avtal så fort det blir inrikespolitisk turbulens, då kommer vi inte att kunna sälja försvarsmateriel överhuvudtaget i framtiden.

Ahlin begär inte exportförbud till diktaturer. Däremot vill han att hänsyn ska tas till om huruvida ett land är demokratiskt.

I DN skriver Martin Liby Alonso: Sälj inte vapen till diktaturer. Hans lösning på problemet är att införa ett demokratikriterium. Som om ett land alltid och för evigt är och förblir vad det varit. Transparens och tydligare regler, som också förs fram, borde vara självklart. Att det ens behöver sägas, och att det ännu inte införts, trots att det var många år sedan den smutsiga byken skulle tvättas, visar hur komplex frågan är och hur djupt insyltade alla politiker är.

Ett vapen som tillverkats. Vapen som finns i världen. Stridsflygplan, minor, gevär och haubitsar. De finns för ett syfte: död, eller hot om död. Att förneka det är omöjligt och alla försök att tala om det i termer av något annat är dömda att misslyckas. Förutsättningen för krig är att det finns vapen, och vapen finns för att krig existerar som politisk möjlighet (eller rädsla för kring). Alla försök till modifikation av den utgångspunkten är att betrakta som försök till vilseledande. Politikerna, över hela det politiska spektret, i princip, blandar bort korten. Medvetet eller omedvetet.

Stefan Löfven var tydlig när han deltog i P 1:s ”Epstein” i förra veckan: för att bevara alliansfriheten måste vi tillverka egna vapen och för att ha råd med det måste vi exportera en del av dem.

Om det är så våra folkvalda resonerar, då är det uppenbart att Tolgfors är ett offer, en syndabock. Men skulden är kollektiv. I konsekvensens namn borde alla avgå. Ingen är fri från skuld här. Vapenexport utgår från ett cirkelresonemang, som Löven tydligt pekar på. Sverige vill vara alliansfritt och måste därför tillverka egna vapen, och för att få råd till det måste Sverige exporterar vapen, vilket ökar mängden vapen i världen. Och det i sin tur gör att Sverige behöver tillverka mer vapen, för att försvara sig mot det växande hotet om invasion.

Varför förs ingen debatt om dessa frågor? För mig är det obegripligt varför det inte går lika bra att köpa vapen. På det sättet skulle Sverige tjäna enorma summor, samtidigt som mängden vapen i världen skulle minska, och hotet om invasion mildras. Och hur stort är hotet om invasion egentligen? Vem skulle invadera Sverige, och varför? Om det borde man tala, mycket mer, oftare och i riksdagen. Dessa frågor behöver utredas, om man verkligen menar allvar med indignationen över vapenförsäljningen till Saudiarabien och andra diktaturer.

Varför satsar Sverige inte på defensiva teknologier istället, om det är vår egen frihet vi värnar? Varför inte bygga försvarsanläggningar, eller annat som gör det svårt att invadera Sverige. Varför utveckla och producera vapen för invasion när det är försvar som Sverige behöver. Motivet är ju det, försvaret av Sverige och vår alliansfrihet. Men jag släpper det. Lägger inte mer energi på att konstruera logiska och berättigade frågor till politikerna. För det är alldeles uppenbart att allt som sägs och görs rörande vapenexporten från Sverige handlar om något annat än det som sägs. Här finns en dold agenda, som det dessutom finns ett brett stöd för i politiken. Vi, folket, kommer inte att serveras annat än bländverk, förledande ord, lappande och lagande av den officiella bilden. Så länge vi har en vapenindustri kommer prioritet nummer ett att vara att optimera försäljningen, och vinsten. Att tro något annat är befängt.

Transparens och debatt om grundläggande frågor. Varför inte en folkomröstning om frågan. Skall Sverige exportera vapen, eller inte? Det är en enkel fråga, en fråga för folket, inte för den formella makten. Utan att ett enda skott avlossats. Långt innan någon ens skadats av krigets konsekvenser, har samvetet smutsats ner och hedern kommit på skam. Det är en förutsättning för att överhuvudtaget komma ifråga för export av vapen. Handeln sker aldrig öppet, alltid genom mellanhänder, manliga mellanhänder. Vapenhandeln är och kommer alltid att vara smutsig. Om det borde vi tala, och så länge politikerna väljer att undvika den frågan, så länge kommer vi att ha problem.

Pengar, det är vad det handlar om. Blodspengar. Och då är heder, transparens fina ord om frihet inte värt ett vitten. Så vad är det vi försvarar egentligen, med vapnen? Vad är demokratin och alliansfriheten värd? Vad är det vi värnar? Frågorna är överflödiga, det handlar om ekonomi. Om vinstmaximering. Inget annat. Vapnen följer pengarna, och den som vill sälja tvingas följa efter.

Låt oss samtala om det. Om vad vapenhandeln handlar, egentligen.