Sätt att se på och arbeta med förändring

Det var inte min tanke från början, men så här i backspegeln inser jag att den röda tråden i min forskning är (förutsättningar för) förändring. Min avhandling handlade om att undersöka olika faktorer som kan beaktas om man vill arbeta med jämställdhet (inte bara) i den svenska åkerinäringen som var mitt empiriska exempel. Mitt projekt om alkohol och droger handlade dels om att uppmärksamma kulturens betydelse för synen på vad en drog är, dels drogernas betydelse inom och för kulturen, vilket är kunskap som behövs om man verkligen vill skapa en klok och hållbar alkohol- och drogpolitik. Och arbetet med att försöka förstå vad som kännetecknar akademisk kvalitet, som bland annat resulterade i boken En svanesång för universitetet, handlar om förutsättningarna för att bygga en kunskapskultur och verka för en återakademisering av högskolan.

En sak som jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag lever och ju mer jag läser och lär mig, är hur problematiskt det är att utveckla strategier som går ut på att sätta upp mål som ska brytas ner i delmål som man sedan fokuserar på. Det sättet att tänka och agera gör en nämligen blind för helheten och det faktum att kulturen och världen i hög grad förändras icke-linjärt. Och eftersom förändring är ett av kulturens viktigaste kännetecken kommer både den man är, sammanhangen man lever i och innebörden i de mål man satte upp att ha förändrats när man väl "når" dit. Ambitioner är bra att ha, självklart! Det är tanken på att formulera dem som tydliga och nedbrytbara mål som är problematiskt. Meningen med livet uppstår här och nu, den skapas i vardagen. Lyckan ligger inte i att uppfylla mål (det känns bara bra för stunden), den uppstår i arbetet med och strävan efter att göra gott.

Det är alltid svårt att säga vad som är hönan och ägget, men det råder ingen tvekan om att den stora efterfrågan på influensers, chefer och administratörer korrelerar i tid med framväxten av en kollektiv övertygelse om att lyckan bor i framtiden, vilket gör att livet och samtiden reduceras till en meningslös transportsträcka. Och det i sin tur leder, dels till att allt fler gör allt mer för att så snabbt och effektivt som möjligt komma fram, dels till att många söker efter en frälsare. I ett sådant kulturellt klimat kommer människor som är bra på att peka ut syndabockar att skylla (de mer eller mindre reella) problemen på och som äger förmågan att knyta förhoppningar om en bättre framtid till sig själv som person att få makt och inflytande. Allt skulle se helt annorlunda ut om fler anammade en cirkulär tidsuppfattning. I kulturella miljöer där livet inte ses som en transportsträcka (mot mål som aldrig nås) blir det viktigare vem man är och vad man gör än vart man vill, och det man har värderas högre än det man önskar sig. Sådana sammanhang förändras organiskt och präglas av mer harmoni och tillit samt mindre stress än miljöer som jagar lyckan utanför sig själva och i framtiden.

Problemen i skolan beror i hög grad på att fokus riktas mot mål och måluppfyllelse snarare än på det som händer just nu mellan lärare och elever i klassrummen. Samma i vården, där administratörernas andel av arbetsstyrkan ökar samtidigt som läkarna och sjuksköterskorna får springa mellan patienterna och bara kan fokusera på de mest akuta fallen. Betyg och hälsa skulle med en cirkulär tidsuppfattning bli till värdemätare på hur väl det man gör i vardagen fungerar, istället för som nu vara (produktions)mål som ett växande antal chefer leder lärare och läkare mot, för att ägarna ska kunna pressa så mycket vinst som möjligt ur verksamheten. Med en mer cirkulär syn på tid och ett mer inkluderande sätt att arbeta med förändring skulle vårdpersonal och lärare värderas högre än chefer och administratörer, och elever som får dåliga betyg skulle få svårare att skylla på någon annan eftersom lärandet hamnar i fokus. Mycket talar dessutom för att kulturens förändringstakt skulle saktas ner och det skulle kunna leda till att den allmänna stressnivån i samhället minskade, vilket är bra för folkhälsan.

Jag har alltid försökt vara konsekvent i mitt tänkande och jag strävar hela tiden efter att omsätta kunskaperna – som jag utvecklar och hela tiden förändrar genom att läsa, lyssna och dra lärdom av utfallet – praktiskt i mitt eget liv. Och nu när min egen framtid, i och med uppsägningen, är mer öppen och oviss än på väldigt länge, blir det extra viktigt för mig att vara närvarande och uppmärksam på vad som händer. Jag vill undvika att bli bitter och söker inte efter syndabockar eller oroar mig för det som kanske skulle kunna hända. Även om det varit svårt att hålla fast vid den tanken och det fortfarande går i vågor bestämde jag mig redan i våras för att se glaset som halvfullt och fokusera på det som trots allt är positivt. Här under uppsägningstiden kan jag till exempel läsa och skriva mer än tidigare och jag är fri i tanke och handling på ett sätt jag inte varit sedan jag var doktorand. Tar jag inte vara på möjligheterna att göra det mesta och det bästa av situationen, för att på det sättet arbeta aktivt med att försöka förverkliga den förändring som jag önskar mig, kommer jag oundvikligen att drabbas av den förändring som andra tvingar på mig.

På den plats där jag är i livet just nu blir det tydligt för mig hur förfärande enkelt det är att låta sig förföras av karismatiska individer som säger sig veta hur man blir lycklig och vad som leder till framgång. Därför håller jag fast vid övertygelsen om att mitt liv och min framtid skapas här och nu, och riktar all min uppmärksamhet mot det jag har och vad jag gör. Jag vill inte sätta upp några mål som ska förverkligas i framtiden, jag vill göra det jag tror på och det som gör mig glad idag. Sedan i våras har jag till exempel arbetat med att utveckla affärsidén till mitt företag Puer Aeternus, vilken bygger på tanken att förena så många som möjligt av mina kunskaper, erfarenheter och ambitioner. Målet är inte att bli rik, min ambition är istället att arbeta med förändring genom att samverka med olika uppdragsgivare. Jag vill inte komma in utifrån och agera något slags guru som med hänvisning till forskning talar om för andra hur de ska agera. Syftet är att hjälpa företag och organisationer att förstå förändringens dynamik, samtidigt som jag får möjlighet att fortsätta lära och sprida kunskap, vilket ger mitt liv både mening och riktning.

Puer Aeternus är mitt sätt att göra verkstad av min tolkning av begreppet Arbetsintegrerat lärande som Högskolan Väst sedan starten i början av 1990-talet har haft regeringens uppdrag att utveckla former för. Jag fick aldrig riktigt någon cred för det arbete jag, bland annat som en av forskningsledarna för AIL på HV, gjorde. Mina tankar om vad AIL skulle kunna vara, som ligger i linje med min syn på förändring, ignorerades. AIL har blivit något som forskare söker pengar för och skriver artiklar om. Både enskilda forskare och organisationen som helhet riktar med andra ord sitt fokus mot framtiden och de mål som högskolans ledning sätter upp och som rektor sedan tar åt sig äran för (om de nås vill säga). Lektorerna reduceras på det här sättet till producenter och utförare av tjänster, vilket gör att kunskapen och den akademiska kvaliteten utarmas. Nu slipper jag förhålla mig till det, jag är fri att göra vad jag vill med kunskaperna och erfarenheterna som jag genom åren och på skattebetalarnas bekostnad har skaffat mig. Nu kan jag äntligen göra det jag tror på och har goda argument för.

För att sammanfatta det jag försökt säga om förändring här vill jag avsluta resonemanget genom att ställa frågan till den som läst ända hit (stort tack för det!); hur förhåller du dig till förändring? Anpassar du dig och följer med, eller reflekterar du över konsekvenserna och bjuder motstånd eller lyfter kritik ifall du upptäcker risker och problem som går att knyta till förändringens riktning? Om du är av uppfattningen att man måste anpassa sig och anser att framtiden avgörs av vilka mål man sätter upp vill jag be dig stanna upp, lyfta blicken och tänka efter. Sedan 1990-talet, eller egentligen sedan 1970-talet när Milton Friedman fick världen att tro att välstånd sipprar ner genom samhällen, har vi nämligen fokuserat på framtiden och arbetat med ambitiösa mål. Har vi färre problem och är vi lyckligare idag än runt 1980 då jämställdheten och jämlikheten i världen pekade?

Förväxla inte säkerhet med kunskap

Individualism är en förförande tanke, men den talar mer till känslan än förnuftet eftersom människa är något man bli tillsammans. Vi behöver helt enkelt varandra. Utanför samhället och det gemensamma går det inte att leva på det sätt vi vant oss vid att ta för givet. Övertygelsen om att nyckeln till kollektiv lycka är att var och en i så hög utsträckning som möjligt får klara sig själv präglar samtidskulturen, men den bygger mer på tro än på kunskap och erfarenhet. Svårigheten att förstå och hantera den här typen av insikter bottnar i okunskap om eller förnekelse av det faktum att bias är en integrerad del av den komplext sammansatta helhet som vi människor utgör. Missförstå mig nu inte, jag är en varm vän av frihet! Men om vi verkligen vill vara fria måste vi först förstå oss själva och världen vi lever i, och sedan lära oss hantera friheten, annars finns en uppenbar risk att individualismen i lika hög grad som kommunismen förvandlas till en förgörande destruktiv kraft. Bara för att det finns politiker som fiskar efter röster genom att säga att de kämpar för din och min frihet betyder inte automatiskt att vi blir fria om vi ger dem makten att styra vårt land.

Mitt djupa intresse för kunskap handlar både om att jag vill förstå mig själv och andra, liksom livet och världen. Kultur är mitt forskningsområde, men mitt kunskapsintresse är i princip obegränsat. Och något av det viktigaste jag lärt mig genom alla år i universitetsvärlden är just det jag skriver om inledningsvis. Jag är en individ och lever liksom alla andra i tron att jag vet saker och är kompetent nog att klara mig själv, men ju mer erfarenhet och kunskap jag skaffar mig desto tydligare blir det för mig, dels hur beroende vi människor är av varandra, dels hur lite vi vet egentligen, både om oss själva, varandra och verkligheten. Den där insikten vill jag se som grunden, både för vetenskapen och demokratin. Tragiskt nog har just den typen av kunskap svårt att få fäste hos individer och i det allmänna medvetandet. Därför framstår jag och andra som säger saker som utmanar människors grundläggande antaganden och förutfattade meningar som ett problem. Fallenheten att skjuta budbäraren när budskapet inte passar en, istället för att lyssna och bemöta påståendet med goda argument må vara djupt mänskligt men det blir inte mindre problematiskt för det.   

Tron på att kunskap är makt är den största och allvarligaste villfarelsen eftersom den gör oss till hjälplösa offer för individer som är bra på att övertyga andra om att de är auktoriteter, oavsett om det finns täckning för det eller ej. Vi människor vill så innerligt gärna tro att kunskap och kompetens alltid är grunden för makt, och därför har vi så svårt att inse och acceptera att de som sitter på makten inte nödvändigtvis kan mest, är klokast och bäst lämpad att leda. Den som lägger mer tid på att utveckla sina manipulativa förmågor än på att studera och utveckla kunskap om sig själv och världen vi lever i, kommer i en miljö där säkerhet förväxlas med kunskap att uppfattas som viktigare och mer värd att lyssna på än människor som är lojala med kunskapen och som talar med utgångspunkt i tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag vill se det som ett tecken på att människan är en social varelse som speglar sig i och hela tiden relaterar till andra, som inte vill sticka ut och därför omedvetet anpassar sig.

I ett sådant samhälle blir frihet i praktiken ett ord som betyder just ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristoffersons text till, i sången som Janis Joplin gjorde odödlig. Vill vi vara fria på riktigt måste vi förstå, acceptera och lära oss hantera det faktum att kunskapen måste värderas högre än individen – och att individualismen bara är möjlig i ett öppet och demokratiskt samhälle där vetenskapen (alltså universitetet som institution och resultatet av forskningen som bedrivs där) respekteras. Om vi inte kollektivt tar ansvar för demokratin och om vi tillåter att det växer fram en kultur på högskolan där forskare förväntas lyssna mer på vad ett växande antal chefer säger, än på kunskapen, kommer makt att värderas högre än vetenskapliga resultat och goda argument. Men då är det ingen högskola längre. Problemet är att begreppet högskola, liksom för övrigt begreppen kunskap, frihet, akademisk kvalitet och demokrati, är just begrepp. Och innebörden i ett begrepp är aldrig given, den förändras över tid och beroende på kontext. Den som äger narrativet kommer därför att få makt.

Just eftersom vi fungerar som vi gör (oavsett hur vi som individer själva ser på saken) tenderar vi att lyssna mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, och därför låter vi oss också förföras av människor som är säkra på sin sak, särskilt om de säger vad vi vill höra. Detta är nu inget problem utan själva förutsättningen för byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Först när vi inser och förstår våra brister och accepterar det faktum att vi inte får det samhälle vi önskar oss, utan det vi skapar förutsättningar för, kan vi börja bygga ett demokratiskt kunskapssamhälle. Kunskap och lärande är liksom kulturen gemensamma projekt. Och det handlar inte om vem som kan och vet mest, utan om vilka insikter vi väljer att ta till oss och agera på. Kritiskt tänkande är en nyckelkompetens i det där arbetet eftersom den skyddar oss från att bli förförda av människor som använder säkerhet som en strategi för att få oss att underordna sig deras vilja. Eftersom ingen äger kunskapen är det den enda auktoritet som det är oproblematiskt att följa. Kunskap är på många sätt motsatsen till makt, den kan bara växa i öppenhet och genom att granskas kritiskt av alla som bryr sig om den. Det gäller demokratin också, som bara kan försvaras med argument som förs fram i öppen dialog, i sammanhang där man respekterar varandra. 

Så länge vi människor låter oss förföras av säkerhet och lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, kommer problemen som antas kunna lösas av karismatiska politiker som vet vad som går hem i stugorna, och av chefer som får makt att driva igenom ledningens beslut, samt experter (denna magiska etikett som gör vissas ord mer värda än andras), oundvikligen att förvärras. Och det riskerar i sin tur att leda till ökad efterfrågan på mer av det som försatt oss i den prekära situation som världens demokratier och mänskligheten i stort befinner sig i just nu. Problemet är att så många av oss lever i förnekelse om våra egna briser – många vill inte veta hur de själva eller demokratin fungerar och vad som gör samhällen långsiktigt hållbara, de vill bara få vad de önskar sig. Människor som tänker och agerar så lyssnar givetvis mer på vem som talar (i alla fall så länge hen säger vad de vill höra) än på vad som faktiskt sägs, och är följaktligen inte intresserade av att granska påståenden som bekräftar deras fördomar. Där och när individer som tänker så är i majoritet hotas alla eftersom ingen enskild kan utmana kulturens makt över kunskapen.

Det finns inga enkla lösningar på den här typen av djupt mänskliga dilemman, men öppenhet och transparens är några av de absolut viktigaste byggstenarna i ett långsiktigt hållbart samhälle. Människor med makt älskar sekretess och företagshemligheter och håller sig ofta med informationsansvariga som får stränga order om vad de ska säga och vilken information som inte får delas. Där kunskapen inte betyder något övertar således marknadsförarna forskarnas roll genom att kontrollera narrativet och därmed även kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle handlar det aldrig om vem som är säkrast, utan vilka argument och vilken evidens och beprövad erfarenhet som kan anses vara bäst, och det är alltid en öppen fråga utan givet svar. Individualismen kan med andra ord och paradoxalt nog bara fungera som ideologi i ett samhälle där alla bry sig om varandra och majoriteten tar gemensamt ansvar för att kunskapen tillmäts större värde än kulturen och känslorna.

Vart är den akademiska världen på väg?

Genom åren har jag varit på många konferenser. Oftast har jag åkt dit för att presentera; vid ett par tillfällen som någon av huvudtalarna. Men ibland har jag bara varit åhörare. De flesta konferenserna har varit etnologiska, eller i alla fall kulturvetenskapliga, och företagsekonomiska. Men jag har även varit på pedagogiska och ingenjörsvetenskapliga. En språkvetenskaplig konferens har jag också varit på. De första gångerna var jag nervös, särskilt om jag skulle tala. Ganska snart upptäckte jag dock hur enormt lärorikt det är att befinna sig i den typen av sammanhang. Jag älskar att låta slumpen styra vilka sessioner och presentationer jag ska lyssna på. Erfarenheten säger mig att de intressantaste föredragen inte nödvändigtvis är de som fått en säljande rubrik. Och jag tänker som bäst när jag sitter och lyssnar med min dator uppslagen och fångar tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag hör vad man pratar om, så att säga i flykten. Många av bloggposterna här på Flyktlinjer har kommit till på det sättet. Vad jag vet just nu kan Fekis i Kalmar, där jag började skissa på den här posten, mycket väl ha varit den sista konferensen som jag deltagit på. Det väcker en massa tankar.

Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva och jag har inte gett upp hoppet om att kunna vara kvar på något sätt i den akademiska värld som jag fram till för bara några år sedan betraktade som ett slags andra hem. Förhoppningen är att jag även i framtiden ska kunna åka på fler konferenser, men eftersom de flesta är stängda för människor som inte har en anställning på ett lärosäte är det på ingen sätt självklart att det blir så, vilket fyller mig med sorg. Jag har aldrig tagit jobbet som lektor för givet och har alltid varit stolt över ynnesten att få arbeta med kunskap och lärande. Att få vara med och förvalta det akademiska arvet är ett hedersuppdrag. Uppsägningen innebär att livet slogs i spillror och jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner att jag aldrig någonsin kommer att förlåta prefekten för hens sätt att hantera rektorns krav på drastiska neddragningar.

Ingen vill förlora jobbet och alla som drabbas undrar så klart varför just de får gå. På det sättet är jag inte unik. Men hur många docenter med sammanlagt 27 år som anställd i högskolevärlden, varav 23 år på samma lärosäte, avskedats utan att få en rimlig förklaring? Om kurserna jag ansvarat för faktiskt skulle sluta ges, om jag hade försökt smita undan från arbetsuppgifter, om studenterna varit missnöjda eller om jag använt tiden för kompetensutveckling i tjänsten åt att göra annat än att förkovra mig, hade jag självklart förstått och accepterat beskedet. Jag skriver inte det här för att älta, utan dels för att påminna mig om att det faktiskt är sant, dels för att jag oroas över vart den akademiska världen är på väg. Hur svårt det än har varit att ta in beskedet har jag trots allt accepterat prefektens beslut och oftast går det bra att blicka framåt. Men jag är fortfarande anställd på högskolan som jag investerat så mycket tid och känslor i och jag tror faktiskt inte att jag kommer att fatta på riktigt att det som hände är sant förrän jag lämnar tillbaka jobbdatorn och rensar ur mitt kontor. Jag tror inte att jag kommer att kunna vara glad på riktigt förrän jag och Högskolan Väst har gått skilda vägar.  

Om arbetet som lektor inte betytt så mycket för mig och om jag inte brytt mig om högskolan som institution hade jag inte fortsatt skriva om uppsägningen, men jag kan helt enkelt inte låtsas som att jag ser uppsägningen som en spännande utmaning. Det var ju nu, här i slutet av karriären, som jag skulle skörda frukterna av studieåren och forskningen. Nu får jag istället fokusera på att överleva ekonomiskt. Kunskapen ger inte bara mitt liv mening och riktning, högre utbildning är också en angelägenhet för skattebetalarna. Det som händer i universitetsvärlden får återverkningar i samhället som idag är i skriande behov av vetenskapligt grundad kunskap. 

Tankarna som är huvudspåret i den här bloggposten fångades under en paneldiskussion som handlade om arbetet i betygsnämnder. Hela sessionen präglades av oro över att kvaliteten på doktorsavhandlingar kanske håller på att sjunka, vilket oundvikligen fick mig att tänka på det som händer i mitt liv. Bedömningskompetensen som jag har byggt upp genom åren är en helt central förmåga i alla akademiska miljöer och utgör själva grunden för alla kunskapssamhällen, så varför var det så viktigt för prefekten att göra sig av med mig? Vårens uppsatshandledningar kommer, som jag förstår det, att utföras av en vikarie, vilket stärker mig i övertygelsen om att uppsägningen inte gått rätt till. 

Det sägs vara högskolans dåliga ekonomi som är anledningen till nedskärningarna som gett upphov till den övertalighet som är orsaken till uppsägningarna. Men kurserna som jag undervisat på ska fortsätta ges av kollegor som får stanna för att de gjort annat än att undervisa under det senaste året. Pengar råder det dock inte brist på för man nyrekryterar folk. Prefekten har dessutom valt att låta en av sina kompisar meritera sig till professor (vilket innebär 15000:- mer i lön) i ett ämne som institutionen inte arbetar med. Och det faktum att hen låtit två granskare – som är verksamma i andra ämnen än det som ansökan om att bli meriterad till professor gäller – bedöma ansökan, gör att det luktar vänskapskorruption lång väg. Den sekretess som ledningen tydligen både kan och får hänvisa till gör det åtminstone svårt att bedöma rimligheten i besluten. När en vän och kollega till mig ansökte om att bli professor i filosofi på Högskolan Väst för drygt tio år sedan fanns det ett internt krav på att man var tvungen att låta tre externa granskare inom ämnet bedöma kompetensen. Idag gäller uppenbarligen helt andra regler. Det blir kanske så när högskolan förvandlats en plats befolkad av alldeles för många människor (med makt) som inte sysslar direkt med lärande och kunskapsutveckling. 

Näväl, sessionen som jag skulle skriva om inleddes med en berättelse som handlade om att Per Garthons avhandling godkändes med stor tvekan och att man efter det införde skärpta regler för examination av nya doktorer. Men idag, sas det också, idag har granskningen av avhandlingar, docentansökningar och underlagen för meritering till professor utvecklats till ett allt mer standardiserat förfarande, vilket det blir när man arbetar systematiskt med kvalitet och fokus riktas mer på på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. 

För att kunna upprätthålla den akademiska kvaliteten måste det finnas ett moment av osäkerhet. Disputationen måste vara på allvar och godkännandet av arbetet får inte bli en formalitet. Betygsnämndens uppdrag måste vara att verkligen stå upp för kunskapen. Det där håller nog alla med om, men idealet är svårt att förena med den produktionslogik som idag dominerar tänkandet på högskolan och som utgör ett hot mot den akademiska friheten, och i förlängningen även kunskapen och dess kvalitet. 

Det akademiska rummet är liksom många andra rum fyllda av elefanter som ofta förnekas. Och vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Niels Bohr och hans tanke om mänsklighetens största kognitiva brist – som går ut på att vi har en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där vi på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns – aktualiserades hos mig under debatten som följde efter att paneldeltagarna sagt sitt. Jakten på det perfekta systemet för kontroll av kvalitet leder oundvikligen bort från det vi säger oss vilja ha. Akademisk kvalitet är helt enkelt omöjlig att säkra, den står i direkt relation till vår förståelse och respekt för kunskapens efemära och kontextuella karaktär, som bara kan värnas med hjälp av bedömningskompetens.

I Norge och Danmark har man ett annat system än i Sverige. Där utses först ledamöterna i betygsnämnden som sedan inte får ändras under processens gång, därefter får de avhandlingen och sammanträder för att besluta om den kan läggas fram eller ej, sedan får doktoranden försvara sin avhandling, i trygg förvissning om att bli godkänd. I Sverige kan man hoppa av uppdraget som granskare och chefer som vill producera fler examina kan leta tills man hittar någon som är villigt att ge sitt bifall. Det borde vara uppenbart för alla att det förfarandet riskerar att underminera förtroendet för akademin. "Nej kanske bör bli det nya normala", sa någon. Alla doktorander bör nog inte bli doktorer. Det kan och får åtminstone inte vara en mänsklig rättighet att få disputera, eller bli professor. Ett system där man godkänns i olika steg, via externa granskningar: Först på idén och planen, sedan halvvägs och därefter inför disputationen, skulle kunna vara en väg att gå.

Tyvärr hade jag lite svårt att hålla fokus där under sessionen. Dels tänkte jag på det som hänt mig, dels tänkte jag på det faktum att även om Fekis fortfarande är en konferens man åker till för att träffa kollegor och odla en ämneskultur håller konferensväsendet generellt på att förändras. Idag åker allt fler forskare på konferens mer för att meritera sig, alltså få sitt papper accepterat i konkurrens, än för att lyssna på och lära av andra. Att åka på konferens har blivit ett led i högskolans strävan efter att producera nyckeltal. 

Först när kunskapen verkligen är placerad i centrum och också respekteras kan en verklig kunskapskultur växa fram i den akademiska världen, som kännetecknas av: Transparens, integritet och accepterande av det faktum att bedömningskompetens, kvalitet och kunskap liksom kultur, är vaga begrepp och ömtåliga kvaliteter som till sin natur är omöjliga att standardisera och kontrollera. Alltså kvaliteter som bara går att värna i en kollegialt styrd organisation. 

Det känns sorgligt att tänka på allt det här, dels på ett personligt plan eftersom det är under de sista åren i arbetslivet man som lektor skördar frukterna av alla timmar man lagt ner på studier och forskning, dels rent allmänt eftersom det blivit uppenbart att kollegialitet, akademisk kvalitet och bildning inte betyder något idag. Om det det är cheferna som bestämmer och om dessa kan ta vilka beslut de önskar och sedan gömma sig bakom sekretess, vad är då poängen med att anordna konferenser och sessioner där man talar om kunskap, akademisk frihet, kvalitet och bedömningskompetens? Vad är ens poängen med att samhället investerar i högre utbildning?

Ett gryende akademikerförakt

Förra veckan skrev jag om den hotade akademiska friheten. Under arbetet med den texten växte insikten om att det finns så mycket mer att säga i frågan. Här har jag därför för avsikt att reflektera över möjliga orsaker till att vi hamna där vi är idag, alltså hur det kunde växa fram en kultur där kunskap allt mer likställs med åsikter, inte bara av outbildade människor som inte vet bättre, utan även av ledande politiker och företrädare för näringslivet. Jag har svårt att tänka mig att den här utvecklingen inte har något med NPM att göra. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass var det forskare och lärare som ansvarade för det som hände på högskolan. När ett växande antal chefer, jurister, ekonomer och administratörer, som inte arbetar med kunskap och lärande men som för varje år som går får mer och mer makt över högskolans verksamhet, påverkas klart kulturen, inte bara i universitetsvärlden.

Rekordåren i Sverige var en guldålder i vårt lands historia, men eftersom livet på jorden fungerar som en uppsättning kommunicerande kärl och inget kulturellt sammanhang eller någon individ är isolerad från någon eller något annat tvingas alla människor på ett eller annat sätt förhålla sig till varandra. Mot slutet av den där eran blev det uppenbart att systemen som byggts upp när inflödet av pengar var starkt fungerade allt sämre, vilket kickade igång den motrörelse som idag dikterar villkoren för samhällsutvecklingen. Under min livstid har vårt land gått från att vara en kollektivistisk industri- och kunskapsnation till att bli ett individualistiskt och allt mer kunskapsresistent land, på gott och på ont och med allt vad det innebär. 

1990-talet kan sägas vara ett slags brytningstid. Sverige stod och vägde mellan folkhemmet och dagens allt mer avreglerade samhälle. Nu lever vi i ett helt annat värld, med helt andra förutsättningar, men mycket talar för att den "frihetsrörelse" som successivt bröt upp alla statliga monopol, sänkte skatten och sålde ut välfärden, har nått vägs ände. Idag ser vi åtminstone allt fler tecken på att en annan typ av totalitarism håller på att växa fram. När politikernas makt över samhällsutvecklingen minskar på grund av människors begär efter valfrihet blir det nämligen svårt för våra folkvalda att hindra privata monopol från att växa fram och få allt mer makt över allt fler aspekter av våra liv. Den makten är mycket svårare att bryta upp än den politisk grundade makt som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den nyliberala rörelsen gav visserligen makt åt individen, men eftersom det stora flertalet utnyttjade friheten till att ägna sig åt annat än utbildning och politiskt engagemang, försvagades demokratin som till sin natur är kollektiv eftersom den står och faller med allmänhetens samlade kunskaper och engagemang för systemet. Och det fick som konsekvens att samhället löstes upp och allt fler funktioner som medborgarna tidigare ägde tillsammans och förvaltade gemensamt tas idag i en allt snabbare takt tas över av (ägarna till ett stadigt krympande antal) multinationella bolag.

Eftersom kulturer bara kan frodas där och när det råder balans och individualismen nu drivits till sin spets befinner vi oss idag vid något slags vägskäl där vi behöver stanna upp och reflektera över vad vi vill och vart vi är på väg. Vi människor kan dock bara påverka kulturens förändringsriktning på marginalen, inte styra utvecklingen mot några mål. Och just därför är det så viktigt att vi respekterar den vetenskapligt grundade kunskap som både indikerar att samhället rör sig i en problematisk riktning och pekar på saker som är möjliga att göra för att vända utvecklingen. Problematiskt nog har kunskapens status i samhället generellt minskat, till förmån för åsikter och känslor (möjligen för att det ger snabbare effekt). Jag vet inte, men kanske har det blivit så här för att eleverna som kommer till universitetet för att som studenter bedriva högre studier dels har med sig sämre förkunskaper idag än tidigare, dels har svårt att skilja ut och förstå skillnaden mellan lärarna och forskarna som de möter i föreläsningssalarna och seminarierummen, och alla andra personalkategorier som befolkar högskolans lokaler. På högskolan idag råder dessutom samma produktionslogik som som i grundskolan, vilket gör att andelen människor i samhället med akademisk examen ökar. Konsekvensen av det är att allt fler med högskoleutbildning arbetar med allt mindre kvalificerade arbeten, och då är det inte så svårt att förstå att kunskapen respekteras allt mindre.

Jag hävdar inte att jag vet exakt när eller hur förflackningen av kunskapen började, men när jag tänker tillbaka på 90-talet minns jag tydligt mina bagerikollegors skadeglada inställning till att lärarnas semester inskränktes i samband med att skolan kommunaliserades, vilket gjordes för att göra det lättare att tvinga fram de "besparingar" som var nödvändiga för att skatten skulle kunna sänkas. För mina hånskrattande bagerikollegor och många andra arbetare på den tiden var det viktigare att lärarna fick mindre "ledighet" än att deras egna arbetsförhållanden förbättrades. Och när lärarna kritiserade nedskärningarna som den sänkta skatten oundvikligen resulterade i sågs de som bortskämda företrädare för ett särintresse, vilket banade väg för andra förändringar som påverkade förutsättningarna att värna elevernas lärande och kunskapsutvecklingen i vårt land. 

Lärarnas semester handlar lika lite som forskarnas frihet om att slippa arbeta; ledigheten och friheten är viktiga förutsättningar för kvalitet i hela utbildningssystemet eftersom lärande och kunskapsutveckling bara kan frodas där och när det finns tid att tänka och möjlighet till intellektuell återhämtning. Kunskapens status devalverades inte i ett slag, det har varit en utdragen process. NPM infördes dessutom av det vällovliga skälet att minska byråkratin, men den försvann inte, det vet alla som arbetar inom skolan och den högre utbildningen, den bytte bara namn. När makten över utbildningssystemet flyttades från lärarna och forskarna till ett växande antal chefer som byggde upp kontrollsystem för att nå olika typer av produktionsmål blev det svårt att kritisera och hindra åsikten att lärande går att kvalitetssäkra och att forskning är möjligt att målstyra från att få fäste i kulturen. 

Det finns som sagt inte ett enda skäl till att dagens lärare saknar makt över undervisningen, men det faktum att föräldrarna värderar valfrihet och sänkt skatt mer än kunskap påverkar naturligtvis lärarnas möjligheter att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Och eftersom den svenska skolan sålts ut till privata vinstintressen som ser betyg som en handelsvara har aktiebolagen – som dränerar skolan på pengar som skulle kunna användas för att ge lärarna mer tid tillsammans med eleverna – obemärkt kunnat växa sig så pass starka att de idag kan påverka politiken genom att hota med rättsliga processer mot staten ifall deras "rätt" att plocka ut vinst skulle hotas. Allt det där sammantaget leder till att eleverna som kommer till högskolan idag generellt sett har sämre förkunskaper än de generationer som växte upp i folkhemmet som hade ett av världens bästa utbildningssystem, och därifrån lutar det allt brantare utför.

Vad jag försöker säga är att kopplingen mellan demokrati och akademisk frihet är lika viktig att uppmärksamma och förstå som att det handlar om komplexa samband. Demokratin och friheten kan nämligen bara försvaras i ett kunskapssamhälle, och ett kunskapssamhälle kan bara växa fram i ett kulturellt klimat präglat av öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt för oliktänkande. Resultatet av sociologisk och etnologisk forskning indikerar tydligt att samhällen och kultur bör förstås som dynamiska förändringsprocesser och komplexa helheter snarare än komplicerade system möjliga att kontrollera med hjälp av management. Den typen av vetenskapliga resultat går dock på tvärs mot hur det känns och därför uppfattas det i vårt samhälle idag – där vetenskapen inte respekteras eftersom forskarna ses som ett särintresse – legitimt att bemöta vetenskapliga argument med åsikter om hur det är och fungerar. Det bör således inte komma som någon överraskning att den forskning som bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap (liksom för övrigt naturvetenskaplig klimatforskning) idag betraktas som problematisk, vilket banar väg för fler nedskärningar som effektivt distribueras av linjens chefer som av ansvariga (allt mer populistiska) politiker tvingas leva upp till produktionsmålen.

Akademikerföraktet i samhället, som har ökat i takt med att lektorernas makt och inflytande över kunskapen (eller i alla fall förutsättningarna att utveckla den) har minskat, tror jag började växa fram när vanligt folk fick för sig (eller förleddes tro) att grundskolelärarnas semester var ett orättvist slöseri med skattemedel, vilket är en vanföreställning byggd på myten om att lärare är lediga under alla lov och hela juni, juli och augusti. Kan vi inte bryta upp och ta oss ur detta moment 22 är det bara en tidsfråga innan högskolan läggs ner, för vad ska vi med universiteten till när kunskapen inte betyder något? Frågan är naturligtvis retorisk, men i en värld där liberalism anses förenlig med totalitarism och populism behöver vi stanna upp och reflektera över dessa saker, annars kommer krig snart att vara fred, åsikter vara kunskap och the land of the free styras av en diktator.