Ju latare man är, desto klokare måste man vara

Man blir inte smartare för att man studerar, men har man tillgång till kunskap (och förstår vad det innebär att veta något samt har byggt upp kompetens att använda insikterna) ökar chansen att man kommer att kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Studerar man på högskolan enbart för att få betyg och en titel och därför fokuserar mer på att ge lärarna vad man tror att de vill ha – för att så snabbt och effektivt som möjligt passera genom utbildningen – än att engagera sig i och ta eget ansvar för lärandet som utbildningen skapar förutsättningar för, är risken överhängande att man blir dummare. Och om andelen i befolkningen som tror att en titel säger något om innehavarens faktiska kunskaper och kompetenser, ökar kommer den generella fördumningen att eskalera snabbt i samhället. Problematiskt nog har vi byggt ett utbildningssystem där fokus riktas mot just (produktionen av) titlar. Det är vanskligt att uttala sig om vad som beror på vad men det är ett faktum att vi idag ser allt tydligare tecken på en fördumning i samhället, som till exempel tar sig uttryck i att efterfrågan på ledare som lovar runt men håller tunt och/eller ljuger för att framställa sig själva och konsekvenserna av den förda politiken i en bättre dager än vad det finns empiriska belägg för, är så stor. 

I min bok En svanesång för universitetet argumenterar jag för att försöken att målstyra och kvalitetssäkra högre utbildning leder till en förflackning av kunskapen och en utarmning av förmågan till kritiskt tänkande. Orsaken till att det blir så är att när fokus riktas mot produktionen av nyckeltal och det ekonomiska resultatet värderas högre än kunskapskvaliteten, kommer lektorernas oro över försämrade villkor att skapa förutsättningar för studenternas lärande och sin egen kunskapsutveckling att betraktas som ovidkommande klagomål från representanter för ett särintresse. NPM är motsatsen till allt som gör högre utbildning högre och universitetet till ett universitet. Det sättet att organisera för lärande och kunskapsutveckling leder nämligen till att högskolan befolkas av allt fler chefer, ekonomer, jurister och administratörer (som förväntar sig högre lön än lektorerna och som dessutom kräver att det finns möjlighet för dem att göra administrativ karriär). Och kostnaderna för detta tas från den summa som lärosätena får för att bedriva undervisning, vilket gör att tiden som lärarna kan lägga på undervisning minskar snabbare och snabbare för varje år eftersom fler och fler ska dela på pengarna som tidigare – på den tiden när universitetet tog bildningsuppdraget på allvar och den akademiska friheten respekterades – uteslutande gick till lärarnas löner, av den enkla anledningen att kollegiet på den tiden hade makten över definitionen av vad som är högskolans kärnuppdrag. Eftersom de som ansvarar för formen och ekonomin idag värderas högre än de som arbetar med innehållet, försvagas själva fundamentet som hela det akademiska bygget vilar på mer och mer för varje år som går.

Om kunskapen inte värderas högre än vad som fallet i dagens samhälle kommer kostnaden för att upprätthålla ett utbildningssystem som faktiskt ger oss kunskap av hög kvalitet, förr eller senare att betraktas som en mer eller mindre onödig kostnad, vilket i sin tur leder till att fokus riktas ännu tydligare mot en kostnadseffektiv produktion av betyg och examina. Och eftersom linjens chefer har met makt än forskarna och lärarna i kollegiet kommer högskoleledningarna först att göra sig av med lärare som liksom jag försvarar kunskapen och kvaliteten och riktar kritik mot försämrade förutsättningar att bedriva akademisk undervisning och vetenskaplig forskning. Men eftersom den oantastliga administrativa apparaten likt en gökunge kräver mer och mer av resurserna som på grund av effektiviseringsavdraget krymper år för år, är det i en sådan värld med sådana värderingar bara en tidsfråga innan AI tar över lärarnas arbete. 

Akademiska kulturer växer liksom all kultur fram mellan människor, och ju fler som intresserar sig för och engagerar sig i det som händer på högskolan, desto bättre blir förutsättningarna att skapa kunskap och försvara bildningen och den akademiska friheten. Problemet är att människor inte är helt igenom rationella och därför oundvikligen tar många beslut grundade på känslor. Och eftersom tiden som finns för analys och eftertanke hela tiden krymper blir det svårare och svårare att förstå, försvara och använda kunskapen och den intellektuella förmågan. Människan är dessutom av naturen lat. Om vi inte förstår eller accepterar dessa faktum och inte bryr oss om konsekvenserna av det vi vet, är risken överhängande att AI inte bara tar över lärarnas, forskarnas, journalisternas och författarnas arbete, utan även "lärandet" och "kunskapsutvecklingen".

Jag har alltid sett det som att det är humanioras uppgift att bjuda motstånd mot en sådan utveckling, genom att förfina människors unika förmågor. Jag är ingen konspirationsteoretiker och tror inte att det är därför som humaniora är det man skär ner på först när flödet av pengar till universitetssektorn sinar, jag konstaterar bara faktum. Det spelar ingen roll vad som beror på vad, det viktiga är hur vi ser på förändringen och vad vi kan och vill göra för att försvara det vi tror på. Kunskap och lärande är som jag reflekterat över i en tidigare bloggpost som muskler och kondition, alltså förmågor som var och en måste erövra på egen hand och som bara kan hållas aktuella och relevanta genom ansträngning. Det finns inga genvägar till kunskap, och definitivt inte till förmågan att ta kloka beslut. Därför är implementeringen av AI på allt fler områden så skrämmande.

Högre utbildning handlar mer om att utveckla sin intellektuella förmåga än om att producera mätbara resultat. Kunskap och lärande är mellanmänskliga aktiviteter vars kvalitet står i direkt relation till tiden och engagemanget som läggs på strävan efter att uppnå det önskade resultatet. AI är ett avancerat redskap, och liksom alla andra redskap kan resultatet av användandet av verktyget aldrig bli bättre än förmågorna som den som använder det har. Och de där förmågorna är unikt mänskliga.

AI kan och kommer därför aldrig att ta över. AI saknar nämligen och kommer aldrig att kunna skaffa sig unikt mänskliga erfarenheter och egenskaper. Det finns dock en överhängande risk att människor av dumhet och/eller lathet slutar tänka själva och lämnar över makten till (ägarna av) algoritmerna. Och den dagen när AI driver utvecklingen har vi inget samhälle längre, då lever vi alla i en steril och iskall mardröm.

Högskolans nya kärnverksamhet: ledarskap och administration

Att allt inte står rätt till i akademin och att synen på vad som är högskolans kärnverksamhet har förändrats har jag haft på känn länge, långt innan jag utan att få någon rimlig förklaring blev uppsagd (vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan av att det beror på att jag valde att hantera min sorg över utvecklingen genom att skriva en debattartikel där jag ställde frågan om pengar är ett medel eller ett mål för högskolans verksamhet, och författade boken En svanesång för universitetet, som handlar om förutsättningarna för akademiskt kvalitetsarbete). Om jag tidigare hyste något slags hopp om att universitetet i närtid trots allt skulle kunna bli en plats där kunskapen står i centrum utraderades det helt här i veckan när jag läste, dels en artikel i senaste numret av Universitetsläraren: "Chefsdimman ligger tät inom akademin", dels en artikel i Curie: "Rapport: Lärosätenas kultur bidrar till ökad administration." De där texterna visar indirekt men tydligt att högskolans kärnverksamhet idag i praktiken är ledarskap och administration.

I Universitetsläraren intervjuas HR-chefen vid Karlstad universitet, som ger sin bild av det akademiska landskap som jag som lektor med åren fått allt svårare att känna igen mig i. Det är symptomatiskt att det är en HR-chef som blir intervjuad och inte någon organisationsforskare. Idag är det nämligen inte företrädarna för kollegiet (alltså lektorerna och professorerna) som äger makten över definitionen av vad ett universitet är och vilka sysslor som anses viktigast, utan cheferna, som blir fler och fler för varje år som går och som tänker så här:

Den som vill vara chef över så många personer som möjligt på ett statligt lärosäte kan förslagsvis söka jobb på Karlstads universitet. Förra året hade en chef där i snitt 43 medarbetare under sig, flest bland samtliga lärosäten. 

Under 2014 var det 41 medarbetare per chef i Karlstad. Året före gjorde man en organisationsförändring där antalet institutioner minskade från 30 till 12, säger Ingrid Ganrot, HR-chef vid Karlstads universitet. 

– Jag skulle kunna ge dig en omfattande beskrivning eftersom jag varit med i alla de 15 senaste årens omorganisationer, diskussioner och dialoger. 

Hon beskriver förändringen som radikal. Institutionerna växte och prefekterna fick betydligt större så kallade kontrollspann, ett annat ord för fler medarbetare per chef. 

– Det byggde också på att de (prefekterna, reds anm) skulle få en väldigt bra stödstruktur och ett bra administrativt stöd runt omkring sig, med proprefekter, studierektorer, ämnesföreträdare, prefektstöd, HR, kommunikation, ekonomi och så vidare. 

Under årens lopp har förändringen utvärderats och nu är man på väg i motsatt riktning. Man önskar sig i stället en högre chefstäthet, säger Ingrid Ganrot. 

– Utvärderingarna har pekat på att det funnits vissa problem med det här. Att arbetsbördan för cheferna, prefekterna framför allt och de med stora kontrollspann, har blivit för stor. Och att medarbetarna kan uppleva cheferna som otillgängliga. 

I slutet av 2024 bestämde man därför att prefekterna skulle kunna tillsätta underställda chefer, så kallade proprefekter med personalansvar. Hittills har fem proprefekter med personalansvar tillkommit. Det kan bli några fler under det kommande året, enligt Ingrid Ganrot.

När jag ställer dessa ord i relation till min vardag som lektor – alltså den vardag som kommer att förändras radikalt i februari när jag efter ett års uppsägningstid (riskerar att) kastas ut i arbetslöshet efter 23 år på Högskolan Väst och 27 år i statlig tjänst – blir det uppenbart att chefernas syn på vad som är en lämplig arbetsbörda för dem själva skiljer sig radikalt från synen på vad som idag anses vara en lämplig arbetsbörda för lektorer. På många av kurserna som jag ansvarar för och undervisar på är det idag ofta långt fler än dubbelt så många studenter (med sämre förkunskaper och som förväntar sig mer hjälp), än när jag började undervisa 2003. Och timtilldelningen har i vissa fall halverats. Det faktum att lärare som kritiserar den här utvecklingen och den här typen av prioriteringar riskerar att förlora jobbet, medan cheferna (som är immuna mot uppsägning) får mer stöd och färre medarbetare att kontrollera, är en tydlig indikation på vad som idag räknas som högskolans kärnverksamhet.

Ingen talar om lärares behov av en stödstruktur, men det har jag å andra sidan aldrig känt något behov av. När Sverige hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera eftersom det gjort Sverige till en aktad kunskapsnation – alltså långt innan 2014 som i artikeln utgör något slags baseline – praktiserades ett kollegialt styre med utgångspunkt i kunskapens och lärandets kvalitetskrav och då var cheferna få och ledarskapet akademiskt. Vad lektorer behöver för att utföra sitt arbete på ett bra sätt och med hög kvalitet är frihet, tillit och tid samt möjlighet att utveckla och upprätthålla sina kunskaper och sin akademiska kompetens.

Artikeln i Curie handlar om den ökade administrationen som NPM ger upphov till, mycket beroende på att vi fått för oss att fler ledare är lösningen på snart sagt alla problem (trots att forskningen om ledarskap, som jag för övrigt undervisat om i över 10 år, visar något helt annat, särskilt i den akademiska världen). I den artikeln står följande att läsa:

Karin Åmossa, samhälls­politisk chef på Sulf, välkomnar rapportens kart­läggning men tycker att den enbart belyser en liten bit av det administra­tiva pusslet. 

– De generella regelverken är viktiga och måste självklart följas. Men vi oroas över det totala trycket på våra medlemmar från en mängd arbetsuppgifter som inte upplevs ha med kärnuppdraget att göra, säger hon. 

Hon tror att en betydande del av administrationen skulle kunna minskas, och även hon ser att lärosätena själva till viss del kan effektivisera arbetet. 

– På många håll har det skett en organisationsförskjutning som innebär att det administrativa stödet har gått från ett verksamhetsnära till ett mer centraliserat stöd. Det gör att medarbetarna känner att de blir lämnade med mindre konkret stöd och får mer eget ansvar för administrationen. 

Att flytta stödet närmare kärnverksamheterna tror hon är en viktig åtgärd för lärosätena, men också att diskutera vad som är ”lagom” när det kommer till de administrativa uppgifterna. 

– Administrationen är till för kärnuppdraget, inte tvärtom. Det måste finnas en rimlighet i hur man löser uppgifterna, och det är viktigt att inte dras med i en ambition av att visa och rapportera allt på bästa sätt, säger Karin Åmossa och fortsätter: 

– Jag tror att den här kulturen till viss del beror på att regeringen lägger tonvikt på konkurrens och profilering av lärosätena, vilket även smittar av sig på hur lärosätena tar sig an de administrativa uppgifterna. 

Sveriges system för forskningsfinansiering skapar också mycket stress, påpekar Karin Åmossa. Och här har hon ett tydligt budskap till regeringen. 

– Att öka basanslagen till lärosätena på bekostnad av de externa medlen skulle vara ett mycket effektivt sätt att minska administrationen. Det skulle skapa bättre möjligheter för lärosätena att fokusera på att skapa den bästa forskningen och utbildningen.

Det jag slås av när jag läser artiklarna är att både behovet av fler chefer och mer administration tas för givet, vilket blir begripligt när man inser att administrationen inte är "till för kärnuppdraget", utan har förvandlats till kärnuppdraget. Om det är det ökande antalet chefer som drivit fram den här förändringen, eller om det är den förändrade synen på vad som är kärnuppdraget som drivit efterfrågan på mer administration och fler chefer, är svårt att uttala sig om. Men faktum kvarstår, kollegiet har idag ingen makt i den akademiska världen och kunskapen behandlas som en formalitet, som något man kan producera enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Lösningen på problemet med en ökande administrativ börda – som riskerar att förvandla samhällets investering i forskning och högre utbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar eftersom det innebär att over-head-kostnaderna växer samtidigt som både tiden som finns att fördela till undervisning och lärarnas andel av arbetsstyrkan minskar – tror jag inte är ökade basanslag, för det löser möjligen symptomen på kort sikt, men gör inget åt den underliggande sjukdomen. Så länge synen på vad som är högskolans kärnuppdrag är den samma som idag skulle ett ökat basanslag bara skapa utrymme för ännu fler chefer, administratörer, kommunikatörer, controllers och jurister, (som alla vill och får göra karriär). Universiteten och högskolorna i Sverige får fortfarande betalt för att bedriva undervisning och forskning, inte för att leda och administrera arbetet.

På Karolinska Institutet (som är Sveriges mest ansedda vetenskapliga organisation), läser jag i artikeln i Universitetsläraren att cheferna där i snitt ansvarar för 6 medarbetare. Det kostar naturligtvis pengar att organisera arbetet på det sättet, och både chefernas och administratörernas löner betalas med hjälp av samma medel som forskarna drar in (i konkurrens från de statliga forskningsfinansiärerna, vilka också har chefer och en administrativ apparat som kostar pengar). Vill man öka effektiviteten och dra ner på kostnaderna borde man minska antalet chefer och avskaffa administrationen, men det kommer så klart ingen chef någonsin att föreslå, för det skulle innebära att de själva riskerar att bli av med jobbet. När man tvingas göra besparingar är det följaktligen lärare och forskare (som inte är lojala med "kärnuppdraget") som sägs upp, vilket ökar andelen chefer och gör det ännu svårare för de som får vara kvar att värna kunskapen och kvaliteten. När jag ser reklaminslag på TV där man uppmanar människor att skänka pengar till forskning går mina tankar alltid till högskolornas over-head-kostnader, som på vissa lärosäten äter upp närmare hälften av pengarna som givarna med rätta tror bekostar forskarnas löner och deras utrustning. 

Så länge behovet av chefer normaliseras och den växande administrativa bördan anses vara en kvalitetsindikator i den akademiska världen kommer kunskapen att vara satt på undantag i vårt land. Och eftersom lektorerna reducerats till orderföljare och utförare av standardiserade tjänster, vilket förändringen i synen på vad som är högskolans kärnuppdrag oundvikligen leder till, går nu avakademiseringen av universiteten snabbt. Jag skrev en bloggpost om min oro över denna utveckling bara någon vecka innan jag fick beskedet att min prefekt beslutat att placera mig i en krets om två där båda förlorade jobbet (ett beslut som hen vägrar förklara på annat sätt än med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna som jag undervisar på ska fortsätta ges, framöver av kollegor till mig som får behålla jobbet eftersom de gjort annat än undervisa), men vet så klart inte om uppsägningen beror på det. Jag ångrar mig hur som helst inte för jag har alltid sett det som att mitt arbete handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande, och jag anser att jag har en skyldighet gentemot skattebetalarna att påtala problem och brister inom högskolan.

Om någon kan övertyga mig om att den förändring som vi ser i synen på vad ett universitet är och vad dess kärnuppdrag ska vara, är positiv och önskvärd, lovar jag som den forskare jag är i själ och hjärta att tänka om. Men i väntan på det funderar jag på vad jag som 60-åring ska göra av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheten av att forska och undervisa – som skattebetalarna har gjort möjligt och som jag är gränslöst tacksam för att jag fått chansen att skaffa mig – när min anställning på Högskolan Väst upphör i februari nästa år. Jag blir allt mer osäker på om jag kan, vill och orkar försöka få en ny anställning som lektor på något annat lärosäte. Kulturen på landets högskolor verkar sorgligt nog vara i princip den samma överallt. Och allt detta gör mig bedrövad, för är det någon gång i vårt lands historia vi behöver kunskap är det nu.

Jag har aldrig skrivit texter som denna för att kritisera någon individ, det är av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten jag engagerar mig i den här typen av frågor. Det "goda" som uppsägningen fört med sig är att jag nu kan skriva om förändringen och det jag menar behövs för att återupprätta kunskapsnationen Sverige, utan att behöva oroa mig för att få sparken.

Fast jobb i akademin; tvångströja eller möjlighet?

Nästa vecka håller jag min, vad jag vet just nu, sista föreläsning och det triggar många tankar och river upp känslor av sorg. Och i februari nästa år kastas jag ut, eller kanske snarare in, i en ny, okänd och högst osäker fas i livet. Om dessa saker inte påverkade mig hade arbetet som jag haft i över 26 år nu inte betytt något för mig, så jag hoppas att ni som läser vad jag skriver på Flyktlinjer har överseende med upptagenheten av beslutet, som i någon mening rör alla som arbetar som lärare och/eller forskare på högskolan. I grund och botten är jag ingen som ältar. Det är när jag närmar mig avgörande tillfällen som det är svårt att värja sig mot tankarna på det jag utsätts för och tvingas gå igenom. Och jag tillåter mig att skriva om det eftersom det handlar om kulturen på högskolan, och den påverkar alla som är en del av den.

Det är inte så att jag identifierar mig med min position på Högskolan Väst, men arbetet som lektor (alltså möjligheten att kunna försörja sig på att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för andras lärande) har varit en mycket stor del av mitt liv. Sedan hösten 1991 – fast egentligen redan när jag sa upp mig från bageriet och började på Komvux 1989 – har kunskapen och lärandet upptagit snart sagt hela min vakna tid och det är också vad som ger mitt liv mening. För mig är därför uppsägningen inte, som rektorn för högskolan jag arbetat på de senaste 23 åren (och som han bara arbetat på i ett par år) okänsligt uttryckte det i ett mail: "ett tufft besked att få". För mig var både beslutet – och inte minst det förnedrande inkompetenta sätt som det förmedlades på samt ledningens vägran att förklara varför man valde att kringgå LAS för att bli av med mig – FÖRÖDANDE, både eftersom jag känner mig sviken av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet och för att jag blir av med min försörjning och dessutom förlorar möjligheten att undervisa, vilket jag älskar och är en uppgift som jag genom alla år har tagit på största allvar. 

Rektorn på HV har sedan han disputerade hoppat mellan olika chefspositioner inom både näringslivet och akademin, så jag förstår att han tänker, agerar och uttrycker sig som han gör. Men jag minns tydligt vad han sa när han presenterade sig på institutionen för första gången och jag frågade honom hur han såg på bildning. Han svarade då att det var oerhört viktigt för honom. Exakt hur viktig bildningen i realiteten är för honom blev dock tydligt året efter när vi på ett institutionsmöte informerades av den ansvarige för forskningen på institutionen om att vi framöver – för att inte halka efter i den interna konkurrensen om pengar på högskolan – måste tänka och agera som rektorn sagt vid ett strategiskt möte: "Get shit done!" Den synen på lektorers arbete och högskolans samhällsuppdrag, menar jag är oförenlig med strävan efter bildning eftersom den gör det omöjligt att värna den akademiska kvaliteten i verksamheten. Så uttrycker sig inte en akademisk ledare. Rent intellektuellt förstår jag alltså varför jag får gå, men jag kan och kommer aldrig att kunna acceptera att jag dumpas och att mina kunskaper, min erfarenhet och mitt engagemang för kunskapskvalitet kastas på sophögen på grund av kortsiktiga ekonomiska hänsyn.

Ledningens motiv till uppsägningen är arbetsbrist och den beror på att budgeten ska vara i balans 2026. Fast det verkar den redan vara, jag ser nämligen på hemsidan att man nyanställer och att rektorn tackar medarbetarna som är kvar för sina insatser under omställningen och uppmanar alla att nu blicka framåt. Att osynliggöras på det sättet, trots att jag genom alla år har kämpat för högskolans bästa i såväl med- som motgång, smärtar. Jag tror inte att jag någon gång tidigare i liver har känt mig så ensam som jag gör när jag kommer till campus i dessa dagar. Det gör lika ont att höra mina kollegor skratta och umgås som vanligt i fikarummet som att möta någon som med panik i blicken plockar upp mobilen och vänder på klacken i korridoren när jag kommer mot hen. Men det är nästan ännu värre att stöta på någon som hälsar glatt och säger att det var länge sedan vi sågs, som om allt var som vanligt. Jag förstår så klart psykologin bakom, men det gör det inte lättare att hantera mina känslor av sorg.

Även om jag alltid betraktat det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag har jag sedan jag fick fast anställning på HV 2003 varit lojal med min arbetsgivare. Jag har genom åren undervisat i olika ämnen, från grundnivå till forskarutbildningen och på alla högskolans fyra institutioner. Och jag har dessutom ägnat en stor del av min forskningstid åt HVs profilområde AIL. Dessutom har jag haft flera kollegiala förtroendeuppdrag. Tacken för mitt engagemang är att jag som 60-åring, utan förklaring, kastas ut i ovisshetens landskap just när jag står i begrepp att skörda frukterna av alla åren i kunskapens tjänst. 

En viktig anledning till att jag har så svårt att hantera uppsägningen handlar om obegripligheten i det faktum att kurserna som jag har skapat och ansvarat för i många år ska fortsätta ges av kollegorna på avdelningen som på grund av att de gjort annat än att undervisa får behålla sin anställning. Det där har jag fruktansvärt svårt att acceptera. Och att det enda mina fackliga företrädare säger är att chefer i staten kan och får göra väldigt mycket som de vill, gör naturligtvis inte saken lättare att bära.

I våras levde jag i en känsla av overklighet, och det tog hela semestern att acceptera och lära mig leva med beskedet som jag som synes fortfarande har svårt att förstå. För att bearbeta det som hänt och för att hitta en väg framåt i livet har jag här under hösten funderat på vad en anställning som lektor bör innebära och vad ett sådant arbete måste innehålla för att begreppet lektor inte ska förlora sin innebörd. Resultatet av det arbetet är att jag blir allt mer osäker på om jag vill försöka få en ny anställning inom den nya och allt mer avakademiserade högskolevärld som idag snabbt växer fram, där linjens chefer i enlighet med NPM dikterar villkoren för "lärandet" och "kunskapsutvecklingen" med det ekonomiska resultatet i fokus. Friheten jag känner här under uppsägningstiden, när ledningens makt över mig och det jag gör i rollen som lärare och forskare minskat betydligt, är dessutom berusande. Även om jag är ledsen och besviken känner jag mig äntligen fri att följa kunskapen dit den tar mig, vilket är vad jag alltid velat göra. Så även om det tar emot att erkänna det (eftersom jag vill arbeta som lektor) inser jag att livet just nu är bättre än någonsin, samt att min identitet ligger mer i lärandet och skrivandet än i anställningen. Även om titeln eller den akademiska karriären aldrig var viktig för mig kommer jag ju alltid att vara en filosofie doktor som visat sig vara docentkompetent; det kan ingen ta ifrån mig. Det går, som jag brukar tänka, att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig!

Jag står alltså vid ett vägskäl i livet och har att välja mellan att acceptera chefernas order och fokusera på att producera nyckeltal, eller följa kunskapen och värna den akademiska kvaliteten. Kunskapen och kvaliteten känner jag att jag både kan och vill fortsätta arbeta med och göra vad jag kan för att värna, men nu när jag efter många år av en smygande känsla av instängdhet blivit av med tvångströjan som anställningen som lektor med tiden allt mer varit förknippad med, blir jag mer och mer osäker på om jag vill arbeta i den avakademiserade värld som högskolesektorn utvecklats till. Jag känner allt mer att och hur jag inte är intresserad av att kompromissa med det jag lärt mig genom åren som student och forskare för att få behålla en anställning. I den ålder jag befinner mig och med den erfarenhet jag har skaffat mig är min personliga och intellektuella integritet och mentala hälsa viktigare än ekonomisk trygghet! Men om jag hittar en arbetsplats där bildning inte bara är ett ord man slänger sig med för att vinna gillande, utan verkligen betyder något, där det finns tid och möjlighet att följa kunskapen dit den tar mig, är jag så klart intresserad av ett fast jobb. Att få möjlighet att avsluta mitt vetenskapliga yrkesliv på insidan av den akademi jag vigt mitt liv åt och fortfarande är lojal med, är så klart min dröm.

Jag har aldrig haft några problem att underordna mig och följa regler som jag förstår och ledare jag respekterar – det jag har svårt för är att följa order eller tvingas arbeta under inkompetenta chefer som säger det som låter bra men sedan gör något annat och därefter skyller på medarbetarna eller någon annan när resultaten uteblir. Jag vill arbeta i en akademisk organisation och tillsammans med människor som liksom jag fokuserar på kunskapen och värnar den akademiska kvaliteten och som hjälper varandra att bygga en intellektuellt stimulerande och lärande miljö. Eftersom jag fått ynnesten att forskarutbilda mig och meritera mig till docent på skattebetalarnas bekostnad är kunskapen den kompass jag vill orientera mig i tillvaron med hjälp av, inte kortsiktiga ekonomiska intressen – eftersom det leder samhället i helt fel riktning och dessutom hotar demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Kunskap och lärande är levande, mänskliga egenskaper som inte går att kontrollera, det är viktigt att förstå och respektera att inför vetandet är alla följare. Därför kan högskolan aldrig bli akademisk inom ramen för nuvarande syn på ledning och organisering av arbetet, som bygger på att man så effektivt som möjligt ska "tjäna" pengar på att producera nyckeltal. Den lagstadgade akademiska friheten är motsatsen till den tvångströja som lektorer tvingas kränga på sig för att få arbeta som lärare och forskare. Om ledare i akademin anammar en produktionslogik kommer högskolan inte att kunna förvalta samhällets investering i forskning och högre utbildning, för det ska vara möjligt måste hela organisationen fokusera på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för människors självständiga lärande. 

Ledarskapet inom akademin kan bara vara akademiskt och kunskapsfokuserat om det utgår från det ideal som tanken om primus inter pares bygger på, vilket är latin och betyder den främste bland likar. En sant akademisk ledare blir man inte för att man är bra på att tvinga fram resultat (är det så man ser på uppdraget är det i näringslivet och tillverkningsindustrin man hör hemma); rektor för ett universitet eller en högskola borde vara ett hedersuppdrag som tilldelas den som är mest respekterad av sina forskar- och lärarkollegor, inte en stepping stone i någons personliga karriär.

Skillnaden mellan att producera och skapa text

På en lista över yrken som AI antas vara på väg att ta över såg jag att ett av dem var författare. Det, tänker jag, är säkert möjligt; jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden. Men jag tänker också, att det i så fall endast är möjligt i en värld där läsning uteslutande handlar om att söka fakta eller information och underhållning, alltså bara i sammanhang där man konsumerar innehållet i texterna utan närmare eftertanke. Så länge det finns läsare som förstår och sätter värde på välskrivna texter där innehållet förmedlas med ett vackert språk, och som läser för att skaffa sig inblick i och förståelse för vad författaren bakom texten vill säga och hur hen tänker, kommer det att finnas efterfrågan på texter skrivna av kunniga, språkligt kompetenta och kreativa människor. 

Det är en stor och helt avgörande skillnad mellan att producera text som ska konsumeras utan närmare eftertanke och att skapa språkliga alster där läsningen i sig är tänkt att vara en upplevelse. Texter författade för att främja lärande är på samma sätt något helt annat än texter vars syfte är att överföra fakta. Den som skriver informativa texter eller med hjälp av språket jagar uppmärksamhet på nätet kommer helt säkert att ersättas med algoritmer inom en snar framtid, av det enkla och självklara skälet att den typen av skrivande är regelstyrt och handlar mer om form än om innehåll, vilket AI är mycket snabbare och bättre på att producera än människor. Texter där författaren varken vill, kan eller får sätta sin unika prägel på innehållet blir själlösa oavsett om det är en människa eller maskin som producerar dem. Och om läsarna ändå inte bryr sig blir det så klart svårt för cheferna i mediebranschen att inför aktieägarna motivera tiden det tar att skriva och kostnaden det innebär att avlöna kunniga, erfarna och språkligt drivna författare som har något eget att säga på ett personligt sätt.

Om algoritmer tar över skrivandet handlar det med andra ord inte längre om författande, som är en unikt mänsklig kompetens, utan om textproduktion, vilket är något helt annat. Ordens makt över tanken är stor och därför menar jag att det är viktigt att påpeka dessa faktum. Språket binder oss samman och är en central del av kulturen som vi både påverkar tillsammans och gemensamt påverkas av. Bryr vi oss inte om språkets unika karaktär samt dess nyanser, möjligheter och begränsningar förflackas det, och då utarmas även förmågan att tänka. För att kunna diskutera den här typen av frågor på ett klokt sätt måste man dels inse vilken roll språket spelar för samhällsutveckling och människoblivande, dels inse att utvecklingen av AI (än så länge) drivs av människor. Bryr vi oss inte är det bara en tidsfråga innan makten över våra liv och vårt tänkande överlåtits till ägarna av den digitala tekniken som utan insyn och med hänvisning till juridiskt bindande avtal som ingen har skuggan av en chans att granska innan man klickar sig vidare samlar på sig rikedomar som trotsar fantasin; rikedomar som kan antas öka när allt fler tänker allt mindre själva.

Problemet med tankeförmågans förflackning och språkets utarmning förvärras av att ekonomin idag även dikterar villkoren för det vetenskapliga skrivandet. NPM som ger linjens chefer mer makt över högskolornas verksamhet än forskarna och lärarna – eftersom tid betraktas som en kostnad, inte en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet – bygger på tanken att även lärande och kunskapsutveckling kan och ska produceras i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. Därför standardiseras och effektiviseras det vetenskapliga skrivandet. Istället för att mäta det man värderar (vilket är svårt), värderar man det som mäts, vilket är enkelt och låter sig göras även av den som inte förstår eller bryr sig om kunskapens unika karaktär. I dagens avakademiserade högskolevärld är det storleken på anslagen som vinns i konkurrens och antalet publikationer som forskarna får antagna i internationella vetenskapliga journaler (som inom parentes sagt är några av världens mest lönsamma företag), som räknas. Och i en sådan miljö blir det så klart svårt att ägna sig åt eftertänksam läsning, kunskapsfokuserade samtal och språkutveckling. Därmed torde även forskningen framöver kunna tas över av AI – fast då handlar det så klart, enligt samma logik som i resonemanget om författaryrket, mer om produktion av fakta än om kunskapsutveckling.

Forskare som väljer det medium som passar för ämnet som undersökts, vilket i mitt och många humanisters och samhällsforskares fall är böcker och essäer, straffas idag av chefer som ser det som sin uppgift att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå. Och när vetenskapligt skrivande antas handla mer om form än om innehåll, mer om fakta än om kunskap, kommer forskare förr eller senare att ersättas av algoritmer som producerar artiklarna och referenserna; granskningen och analysen av den typen av görs redan idag i hög grad av AI. Jag hör ingen säga att man vill se en sådan utveckling, men om förståelsen och respekten för samt efterfrågan på kunskap om den värld och verklighet som befolkas av människor, inte börjar öka snart finns i alla fall ingenting i det akademiska systemet som kan bjuda motstånd mot en sådan utveckling. Betänk att många forskare redan idag gladeligen och okritiskt (eftersom det gynnar deras karriär) väljer att producera texter som få är intresserade av att läsa. Om landets högst utbildade inte bryr sig mer om språket och kunskapen, vad är det då som hindrar linjens chefer från att ersätta forskare och lärare med AI? Det systematiska kvalitetsarbetet som tvingar fram en juridifiering av högre utbildning i kombination med ekonomiseringen av högskolans verksamhet driver utvecklingen i den riktningen.

Just nu, här under min uppsägningstid, skriver jag mer än någonsin och arbetar parallellt med flera olika (typer av) texter i skilda format och genrer, därför funderar jag över dessa saker. Långt fram i livet tänkte jag att skrivande var en omöjlig dröm för mig som dyslektiker, så när jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva böcker, artiklar och bloggtexter som andra ville läsa fylldes jag av tacksamhet och min fascination för språket och kunskapen växte och växer fortfarande. Problemet är att det tar tid att utveckla förmågan, och nu när jag efter en lång akademisk karriär har upparbetat såväl språklig kompetens som erfarenhet och kunskaper nog att låta skrivandet utgå från, fylls jag av sorg; dels över att bli av med jobbet som lektor när det är relativt lite tid kvar innan pensionen – för det är ju i slutet av arbetslivet som vetenskapsutövare skördar frukterna av studierna och forskningen – dels över att efterfrågan på den typen av texter som jag kan och vill skriva (alltså personliga texter skriva för att förmedla tankar och där jag får utlopp för min kreativitet) sjunker så snabbt, inte bara i den "akademiska" världen. 

Både mina böcker och texterna jag lägger ut här på bloggen blir fortfarande lästa och just nu verkar fler än någonsin hitta hit, vilket gör mig glad och tacksam. Men när jag kommunicerar med representanter för media och förlagsbranschen blir jag sorgsen eftersom jag märker att det, även bakom anrika fasader är svårt att få kontakt med kunniga och engagerade människor som är mer intresserade av innehåll än form. Alla verkar stressade och produktionsfixerade. Att efter år av arbete med ett bokmanus mötas av tystnad trots att förlaget säger sig ta emot manus, gör en så klart ledsen, men det är lika sorgligt att få ett opersonligt standardsvar som gör att man tvivlar på att förlaget ens tittat på manuset man refuserar. Jag är enormt tacksam för att jag fick en Understreckare publicerad i SvD, men under kontakterna med redaktionen fick jag trist nog känslan av att det rådde kaos på den minimala redaktionen som vid ett tidigare försök slarvat bort manuset som man meddelat att man tagit emot och skulle ta ställning till.

Sammantaget gör allt detta att jag tvingas fundera på varför jag skriver, och jag landar i att jag dels gör det för min egen skull, för att utvecklas som tänkande och skrivande människa, dels för kunskapens och det livslånga lärandets skull. Problemet är att jag så länge jag får en trygg lön utan problem kan fortsätta blogga, men som frilansare tvingas jag framöver sälja en produkt, i alla fall om jag vill försörja mig på skrivande. Det är en svår balansgång, för som författare (i den mening jag lägger i ordet) är man död om man inte kan bevara sin integritet. Skapande är inget man kan tvinga fram och resultatet påverkas negativt om den som skapar känner sig stressad, vilket rådande produktionslogik leder till. Jag inser att det är meningslöst att uttrycka tanken i skrift, men jag gör det ändå: Risken är överhängande att vi saknar litteraturen och kunskapen först när det är försent!

Där och när forskare och författare förväntas producera texter som handlar mer om form och mängd än om innehåll kommer AI förr snarare än senare, oundvikligen att ta över. Men om synen på skrivande och kunskapsutveckling istället handlar om att det är en skapande verksamhet, och ifall texter betraktas som ett medium för mellanmänsklig kommunikation av tankar, kan och kommer AI endast att vara ett verktyg som människor använder sig av där och när det är lämpligt. I en intellektuell miljö där det finns tid att tänka och samtala med andra människor och där språklig kompetens uppskattas och kunskapen respekteras utgör digitaliseringen inget hot.

Du och jag och alla andra avgör hur det blir, vi får nämligen det vi efterfrågar och lägger tid och pengar på, inte det vi säger oss vilja ha.

Tänkande är som kondition, en förmåga som måste underhållas

Jag slås av att allt fler människor idag tänker allt mindre själva, och jag kan inte skaka av mig känslan av att detta beror på att vi lever i en marknadsföringens och manipulerandets tidsålder där reklamens logik (som handlar om att tänja på gränsen för vad som egentligen är sant och underkommunicera alla problem) har blivit ett slags grundläggande antagande i samtiden. Det här oroar mig, för makten i en demokrati, som det finns allt färre av i världen idag, utgår visserligen från medborgarna, men om folket inte tar gemensamt ansvar för det allmänna, utan väljer att okritiskt lyssna på politiker som lovar dem själva mest och som skyller alla problem på andra, delegeras ansvaret för landets styre till de som är bäst på att marknadsföra sig själva. Demokratier står och faller med medborgarnas kunskaper, som i sin tur är avhängig förmågan att tänka kritiskt och självständigt. Om allt fler bryr sig allt mindre om dessa saker ersätts demokratin förr eller senare med diktatur. Och där blir folket brickor i auktoritära ledares kamp om inflytande över andra auktoritära ledare. Det är omöjligt att säga exakt vad som beror på vad, men det är ett faktum att snart sagt allt i det offentliga livet, liksom tänkandet i många människors vardag, idag handlar om att antingen acceptera eller reagera (negativt eller positivt) på olika typer av påståenden som förpackats i klickvänliga format. Och det är ingen fertil grogrund för demokratiska samtal och kunskapsutveckling.

I det samhälle och den kultur vi lever i idag betraktas den som tänker själv och uttrycker egna åsikter som bottnar i kunskap och är resultatet av kritiska reflektioner – alltså människor som inte väljer att antingen reagera på eller föra vidare andras åsikter – med misstänksamhet. Bara den som först accepterats som auktoritet av allmänheten kan räkna med att bli lyssnad på, vilket i en miljö där få tänker själva innebär att man antingen hissas eller dissas. Problemet är att makt både går före rätt och tenderar att kompromettera den som får tillgång till inflytandet över andras tänkande och handlande. Många inser att den som väl blivit diktator inte behöver ta hänsyn till kunskapen, men få inser att det även i hög grad gäller den som får allmänhetens förtroende att uttala sig som expert. Tar man lätt på och därför inte tränar upp sin tankeförmåga blir det svårt att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar. I sammanhang där få vill eller orkar tänka själva är det därför bara en tidsfråga innan demokratin (som till sin natur är komplex och aldrig kan bli bättre än den förståelse och det engagemang som befolkningen som helhet visar och praktiserar) löses upp och ersätts med diktatur där medborgarna varken kan eller får tänka själva.

Där och när allt fler tänker allt mindre själva och där tänkandet därför, generellt sett, blir allt mer reaktivt, växer en svart-vit värld fram där människor uppfattas som antingen vänner eller fiender och idéerna som cirkulerar utan närmare eftertanke hyllas eller hatas, vilket i sin tur leder till att allt som är vagt och komplext betraktas som hotfullt. Och till att frågor utan givna svar – alltså frågor som är intellektuellt utmanande – uppfattas som flummiga. Det låter kanske positivt och önskvärt att sjunga klarhetens och tydlighetens lov, men eftersom verkligheten inte ser ut och fungerar på det sättet, och kunskapen dessutom alltid måste anpassas mer till verkligheten som den handlar om än till människorna som utvecklar och använder den, är det bara i miljöer där självständiga och kritiskt tänkande människor som respekterar varandras olikheter som demokratiska styrelseskick fungerar. 

När jag hittade till universitetet och blev en del av den världen såg akademin annorlunda ut än den gör idag. Skillnaden mellan då och nu stavas: NPM. Och det sättet att leda och organisera våra universitet och högskolor kritiserar man, enligt logiken som diskuterats ovan, inte ostraffat – vilket jag själv fått erfara genom att sägas upp från min anställning efter 27 år av lojalt arbete i kunskapens tjänst, och som statsepidemiologen Magnus Gisslén är en aktuell och talande påminnelse om. Jag har aldrig sökt makt och inflytande; det som är drivkraften i mitt liv är kunskapen. Mitt engagemang för högre utbildning – där kunskapen (som aldrig är en fråga om sant eller falskt) och den akademiska friheten (som är förutsättningen för både kunskapsutveckling och kvalitet i verksamheten), samt inte minst fostran till självständigt, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade människor, står i fokus – bottnar i oron jag försökt sätta ord på ovan. Den kampen får jag framöver föra utanför den akademiska världen, där jag enkelt kan avfärdas som en kuf, rättshaverist eller dissident. Hur mycket just den där insikten än skrämmer mig, eftersom social utsatthet och påtvingad ensamhet är det värsta som kan drabba oss människor, känner ändå jag att jag har mer att förlora på att inte följa och försvara kunskapen (som ingen äger) och engagera mig för demokratin och ett öppet samhälle.

Trots vackra tal om vikten av bildning och betydelsen av hög kvalitet håller landets högskolor och universitet på att förvandlas till produktionsanläggningar där studenter som svarar rätt på proven belönas med de betyg och examina som högskolans ledning dels växlar in i pengar, dels konkurrerar med andra högskolors ledningar om vem som kan producera mest av. Om kunskapen inte respekteras kommer forskare och lärare på högskolan – i alla fall de som inte vill dra på sig kritik – att antingen följa ledningens order i enlighet med gällande regler, eller föra fram sina kritiska synpunkter internt och med sin närmaste chef, vilken har makten att bestämma vad som är möjligt att kritisera och vad som måste accepteras. Alternativet är att kritiska representanter för kollegiet fråntas sin anställning och position i samhället (linjens chefer är immuna mot övertalighet och blir ytterst sällan uppsagda eftersom deras arbete värderas högre än lektorernas). 

Eftersom antalet kandidater, magistrar, doktorer, docenter och professorer ökar över tid ser allt ut att vara frid och fröjd. Men det är inte ekonomerna, cheferna eller eller högskolornas kommunikationsavdelningar som bestämmer hur det är eftersom det aldrig är ytan och det man kan ge sken av som räknas. Mycket talar för att vi i praktiken bevittnar en djupt problematisk betygsinflation som vi förr eller senare tvingas hantera. Det finns inga genvägar till kunskap och akademisk kvalitet, kunskapsnationer växer liksom demokratier fram underifrån och mellan självständiga, engagerade och kritiskt medvetna människor som tar ansvar för både sina tankar och handlingar. I den bästa av världar representerar betygen och de examensbevis som utfärdas den kunskap som stipuleras i kursernas kunskapsmål, men eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen är det hopplöst svårt att garantera att så är fallet, särskilt som ekonomerna arbetar på ledningens uppdrag, inte på lektorernas.

Det är som sagt svårt att avgöra vad som är hönan och ägget, och det är dessutom sällan det viktiga. Det går dock att konstatera att läsandets kvantitet har ökat, vilket många ser som något positivt. Men eftersom läsandet av längre texter minskat och kvaliteten i både texterna som konsumeras och sättet som dessa blir lästa på, liksom förmågan att ta till sig kunskapen som förmedlas, har försämrats oroväckande snabbt på senare tid, menar jag att det är berättigat att tala om en allt mer utbredd läskris. Det borde inte komma som en överraskning för någon att AI i det samhälle och den kultur som vi lever i idag framstår som en lösning i mångas ögon. Men eftersom även diskussionen om AI är reaktiv och tekniken debatteras antingen som en fantastisk möjlighet eller ett domedagsliknande hot, blir ämnet inte belyst på ett kritiskt och kunskapsorienterat sätt, vilket förvärrar problemen och får rörelsen ut på det sluttande planet att accelerera. 

Det är dags att runda av men jag vill avsluta bloggposten med att uttrycka en förhoppning om att den som inte ställer upp på min analys av samtiden och som inte delar mina farhågor låter bli att tänka reaktivt och utan närmare eftertanke avfärdar det jag skriver ovan, alltså kritiserar mig och mitt budskap utan att reflektera över problemets art samt möjliga risker och förtjänster med olika ståndpunkter i frågan. Tänka själv och utveckla en egen ståndpunkt i frågan är nämligen enda sättet att samtala om ämnet på ett klokt och kunskapsorienterat sätt. Det må kännas ovant att lyssna med intellektet snarare än magkänslan, men det är så som tänkande människor bemöter varandra.