Ett tänkt, men refuserat, förord

Alla texter jag skriver fungerar inte, även om de innehåller tankar (som jag anser vara) värda att sprida. Det är en av poängerna med bloggandet. Den här texten skrevs ursprungligen i akt och mening att vara del av förordet till en lärobok som jag arbetar med. Jag vet ännu inte om boken kommer att bli antagen för publicering, möjligen är innehållet väl likt det jag skriver om i mina andra läroböckerna, men med stöd i min egen undervisningsvardag ser jag ändå ett värde i nedanstående tankar. Därför publicerar jag dem här.

Kunskapens väg är spännande att slå in på. När man hittar in i och lär sig navigera och röra sig i vetandets värld blir vardagen rikare. En större andel av innehållet i radio- och TV-program, och fler av tidningartiklarna och inläggen på nätets sociala nätverk makes sense, i brist på ett svenskt ord. Verkligheten blir begripligare om man förstår vad kunskap är och hur vetenskap fungerar, och med ökad insikt följer ett yttre lugn och en inre ro. Den som vet och kan förstår mer av det som händer i vardagen och samhället och blir mindre överraskad, vilket leder till att man kan ta klokare beslut.

Eftersom nyckeln till mina egna studieframgångar är att jag aldrig har varit rädd för att misslyckats är det en central del av min kunskapssyn. Det var så jag hankade mig fram genom grundskolan. Betygen som i de flesta ämnena var dåliga handlade inte om mig, utan om resultatet av arbetet. Om jag inte pluggat till ett prov blev jag därför inte besviken när betyget blev dåligt. Jag visste ju var min egen ambitionsnivå låg, och lärandet har alltid varit viktigare för mig än andras uppskattning. När jag väl sökte mig till komvux läste jag med helt andra ambitioner. Och där blev gensvaret från lärarna ett annat och jag fick högsta betyg i de flesta ämnen. Det gjorde att jag vågade söka mig till universitetet, och där upptäckte jag att jag kunde jag göra mig själv och min intellektuella förmåga rättvisa, om förutsättningarna för det är de rätta. Jag inser att det inte går att undervisa om detta, så jag skriver om mina erfarenheter här i förordet, för att visa på vikten av rätt inställning till studierna. Alla är olika, men förmågan att lära av misslyckanden är en nyckelkompetens. 

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att jag skulle bli lärare, och att jag skulle arbeta som forskare fanns inte ens i min föreställningsvärld. Som elev saknade jag av olika anledningar motivation och brottades med känslan av skoltrötthet, därför fick jag dåliga betyg och hamnade i ett lågkvalificerat arbete där ledan ganska snart blev ännu större än skoltröttheten. Efter några år i ett yrke jag inte trivdes med vaknade lusten att studera. Hösten 1991 tog jag mig på skakiga ben uppför trappan och in genom den tunga dörren till Sveahuset på Västra Hamngatan i Göteborg, där institutionen för Etnologi låg. Jag vet inte varför jag fastnade för just det ämnet men det var där jag fann min väg in i akademin. Det spelade inte så stor roll för mig vad jag studerade, för jag såg studierna på universitetet som en utmaning, det var lusten att lära som drev mig dit och som har hållit mig kvar. Genom åren av studier, forskning och undervisning har jag samlat på mig massor av erfarenheter och tankar om lärande och kunskap, men i grund och botten är jag densamme i dag som jag var den där första dagen på högskolan. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt men har fortfarande minst lika mycket kvar att lära och är lika förundrad i dag som jag var när jag började studera. Den här boken handlar om att förklara och förmedla den känslan och om att visa hur betydelsefull den är för framgång i högre studier. 

Även om man måste visa tillbörlig respekt för kunskapen är det olyckligt om man låter sig förlamas av vördnad för lärarna eller högskolan som institution. Som nybliven student vågade jag inte vistas i lokalerna när vi inte hade föreläsningar, men snart tog lusten att lära överhanden och jag tvingade mig att övervinna min ängslan. Viljan att vara i den akademiska miljön och lära känna människorna där var starkare, och det är jag tacksam för. Jag har nämligen insett att kunskapen inte bara finns i böckerna och inte endast är något man redovisar på tentor, vid seminarier och i uppsatser. Kunskapen är mycket större och viktigare än så, och ingen klarar av att utveckla nya insikter, som håller för en vetenskaplig granskning, på egen hand. Därför uppmanar jag dig som student att ta vara på tiden och alla möjligheter till lärande och intellektuellt utbyte som erbjuds på högskolan. Om du engagerar dig tillsammans med likasinnade och samverkar med dina lärare kan jag lova dig att studietiden blir både roligare och känns mer meningsfull och att chanserna att du lär dig mer och bättre ökar dramatiskt.

Min bildningsresa har gett mig kunskaper men också förberett mig för strapatserna längre fram. Att forska och inte bara lära sig nya saker utan även producera ny kunskap är mödosamt, och det finns inga garantier för att man lyckas. För att nå framgång med studier och vetenskapligt arbete måste man ständigt konfrontera sina egna tillkortakommanden och får inte se svåra utmaningar som problem. Belöningen för väl utfört arbete kommer alltid långt senare. Med detta sagt vill jag vara tydlig med att jag inte tror att  problem och vedermödor är ett självändamål. Det måste finnas balans mellan lycka och leda samt problem och lätthet under studietiden för att mixen ska fungera och hjälpa en att utvecklas. Den som undviker att konfronteras med sina svagheter och inte vill lära sig hantera svåra problem som bara kan lösas genom att inte tappa sugen, trots att man misslyckas gång på gång, kommer att få svårt att utvecklas som människa, vilket i grund och botten är vad högre studier handlar om. Visst gör det ont när knopar brister, varför skulle våren annars tveka, som Karin Boye, skriver.

Den som lärt sig ta eget ansvar och förstår betydelsen av att låta sig utmanas, som inte räds det svåra och komplexa, den som finner glädje i läsandet, skrivandet och utvecklingen av ny kunskap, kan under resten av livet dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas. Ju mer motstånd man klarar av, desto större möjligheter att dra lärdom har man – om man tillägnat sig ett sådant mindset. Liksom belöningen för hård träning kommer på sikt utvecklas kunskapen som man behöver först efter hand. Kanske kan man säga att ju roligare man har det i skolan och på universitetet, desto tråkigare och jobbigare liv riskerar man att få. Och omvänt: ju mer grus i maskineriet och ju besvärligare umbäranden och utmaningar man utsätter sig för och kämpar med under studietiden, desto rikare och roligare blir livet sedan.

Vill man verkligen veta måste man vara öppen för att man kan ha missförstått, och man måste lyssna, tänka själv och ta ett stort eget ansvar och göra vad man kan för att faktiskt försöka förstå på egen hand och inte skylla på lärarna om man får underkänt. Förstår man varför man läser på högskolan inser man dels vad man söker efter, dels att svaren på de allra flesta frågorna ger sig om man bara tänker efter lite och tar eget ansvar. Som lärare vill jag dels hjälpa studenterna att utveckla förmågan att lära och bygga upp förståelse för kunskapen och dess unika karaktär, dels visa hur man kan göra för att utveckla förmågan att värdera olika påståenden kritiskt och på egen hand. Jag vill med den här boken försöka bryta mönstret av beroende som många i dag tyvärr kommer till högskolan med. Som lärare och läroboksförfattare vill jag inte bli sedd som en auktoritet som bestämmer hur någon annan ska tänka och vad man ska säga eller göra. Jag vill möta studenterna på halva vägen och lära mig av det som händer i mötet mellan oss. 

Som student gör man tidigt ett av sina viktigaste val, ofta utan att vara medveten om det. Antingen betraktar man utbildningen man kommit in på som ett slags trampolin eller som en katapult (se Nehls 2020). En katapultutbildning skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut studenterna i samhället och livet – ju snabbare och längre, desto bättre. En trampolinutbildning bjuder däremot motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet och landa på bästa sätt. I en trampolinutbildning handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur bra man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. Efter båda utbildningarna finns en risk att man kraschlandar ute i samhället, men den som ser sin utbildning som en trampolin kommer att ha lättare att ta sig upp igen på egen hand och försöka på nytt.

Genom att visa för sig själv att man kan, att man vet, förstår och klarar att hantera svårare uppgifter än förut, och kanske också är bättre på det än andra, blir man tryggare som människa, självförtroendet växer, och därigenom kan man höja ribban och hålla utmaningen vid liv. Lätt fånget, lätt förgånget är en insikt som gäller på livets alla områden. Gratis, fritt, enkelt och roligt är kanske lockande i det korta perspektivet, men i längden är det förödande för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Livet innehåller både leda och lycka, sorg och stunder av eufori. Så är det med studierna på högskolan också. Det är dock vägen fram som är mödan värd. Vetenskap och högre studier handlar om att söka efter sådant man inte har (ännu), och ju bättre man är på att fortsätta söka även om det ser hopplöst ut och trots att chansen är liten att man hittar det man hoppas finna, desto större är utsikten att lyckas som student och att livet blir långt och levs i en känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse oavsett vad man gör efter att man tagit sin examen. Utmaningen för mig som lärare är att man aldrig kan tvinga någon att lära, bara skapa förutsättningar för och locka studenter att förstå och ta till sig samt utveckla kompetens att använda kunskap. 

Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att ansvara för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. Syftet med högre utbildning är inte att överföra kunskap utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.Högskolelärarens uppgift är inte att förmedla fakta, utan att förmedla förståelse för vikten av att reflektera över, analysera påståenden och tänka kritiskt kring hur man kan förstå angelägna samtidsfenomen tillsammans med andra människor. Skillnad mellan fakta och kunskap är viktig att lägga märke till och förstå. Fakta kan uttryckas tydligt och brytas ner i hanterliga bitar som förklaras var för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Fakta är manifesta, det vill säga klart framträdande, observerbara, direkta och uppenbara. Fakta är antingen rätt eller fel och de går att finna med hjälp av Google. Därför går fakta att beskriva och få direkt tillgång till, medan kunskap bara kan gestaltas och nås indirekt. Kunskap är något annat, den går inte bara att samla in och presentera. Den är latent, delvis dold och därför vag till sin natur. Det handlar om en undflyende kvalitet. Kunskap är en mer eller mindre komplex helhet som inte går att dela upp i mindre delar utan att något väsentligt går förlorat.

Vetande växer genom utvärdering och omvärdering, och man måste röra sig och förändras tillsammans med kunskapen. Det går inte att slå sig till ro med det man vet och kan. Vad som hålls för sant förändras i ljuset av nya insikter och när forskningsresultat vederlägger gamla sanningar. Därför är det viktigt att både äga förmågan att lyssna kritiskt och ha insikter i hur man bedömer kunskap. Vetenskap och akademisk utbildning handlar om att tänka kritiskt och om att lösa upp problem, det vill säga gå till botten med orsaken till att problemen uppstår för att inte riskera att man bara lindrar symptomen. Och det är generiska färdigheter och förmågor, långt viktigare än förkroppsligad information och tillgängliga fakta. Studier på högskolan handlar mer om att utveckla dessa förmågor och färdigheter än om att samla och förvalta kunskap. Så har det alltid varit, men i dag förändras samhället fort. Aldrig förut i mänsklighetens historia har kunskap och information varit så enkel att nå som nu, därför blir förmågan att tänka som en forskare med tiden bara viktigare och viktigare.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att reflektera över vilken inställning man har till det man gör. Förväntningarnas makt över tanken är stor och är man inte vaksam kan de sätta förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Kunskapen i centrum kan ses som ett slags lärandets mantra eftersom alla verkligt viktiga insikter uppstår i arbetet med att försöka begripa den föränderliga tillvaron. Lärare kan inte styra kunskapsutvecklingen eller kontrollera utfallet, bara med hjälp av kunskap och erfarenhet påverka det som händer i mötet med studenterna. Varje fråga läraren får och reaktionerna hen möter, allt som händer i lektionssalen, påverkar den intellektuella miljön och förutsättningarna för lärande. 

För att forskning och högskolestudier inte ska bli en regelföljande verksamhet och för att värna akademins intellektuella kvaliteter krävs en vidare syn på kunskap och ett friare sätt att tänka kring vetenskapliga metoder och framställningssätt. Den högre utbildningen kan bara bli högre om högskolan är en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man därför bäst i att vänja sig vid motstånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras. 

Oavsett hur man ser på saken måste det vara svårt att studera på högskolan, eller det kan i alla fall inte vara på något annat sätt. Det finns inga högre studier än studierna på högskolan, och når man inte gränsen för sin förmåga vet man varken var den går eller hur långt man skulle kunna komma i sitt lärande och sin intellektuella utveckling. Att det är svårt kan man se som ett problem eller som en möjlighet, och det valet är ett av de viktigaste man gör som student. Det handlar om vilken inställning man har till studierna. Tycker man att något är svårt kan man ge upp eller försöka, och det senare är forskarens inställning till uppgifterna hen ställs inför. Om man som student av någon anledning saknar förkunskaperna som krävs för att läsa på högskolan, vilka utformats för att man ska kunna tillgodogöra sig studierna och leva upp till lärandemålen, är upplevelsen av att det är svårt personlig och inget som lärarna kan eller bör ta hänsyn till. Ägnar man sig inte åt heltidsstudier, det vill säga studerar fyrtio timmar i veckan, kan det upplevas svårt att följa en kurs där det krävs av en för att klara den att man gör just det. Ytterst handlar det om vilka kunskaper och kompetenser man anser sig behöva i sitt kommande arbetsliv. 

Jag ber om ursäkt för att texten inte är korrekturläst, jag är på resa och vill vara social. Budskapet bör ändå gå fram. Vi får som sagt se om boken blir publicerad, men hur som helst kommer den att ha ett annat förord. 

Jag vill nu avsluta bloggposten med en kort reflektion om svårigheten att få läroböcker som inte tydligt förklarar hur man ska göra och tänka publicerade. Min analys är att efterfrågan på superpedagogiska läroböcker är att förståelsen för vad kunskap är och hur studier och forskning faktiskt fungerar är dåligt utvecklad i samhället som helhet. Allt fler har idag allt svårare att förstå skillnaden mellan fakta, kunskap och bildning, och den okunskapen och bristande förståelsen skapar efterfråga på bättre pedagoger och tydligare läroböcker. Detta är ett frustrerande moment 22 för mig som lärare, men jag ger inte upp. Och här på bloggen tvingas ingen att läsa, och det kostar heller ingenting. Här kan jag vara fri, men det är inte (bara) därför jag skriver. Jag vill ju att fler ska lära sig mer eftersom det krävs av oss alla om vi ska kunna ha en chans att hantera utmaningarna vi alla står inför.