Så här ser jag på tredje uppgiften

Kunskapsutvecklingen i ett samhälle står på många olika ben, till exempel en fungerande grundskola, forskning, undervisning/studier på universitet, en kunnig och intresserad, läsande allmänhet och inte minst medier som tar sitt upplysande och granskande uppdrag på allvar. Alla benen behövs och är lika viktiga för att demokratin ska fungera och för att ett långsiktigt hållbart samhälle ska kunna byggas, från grunden. Eftersom högskolans så kallade tredje uppgift bidrar till att hålla kunskapen levande i samhället, vilket är förutsättningen för högskolans första och andra uppgifter, fungerar den tredje uppgiften som ett slags grund för övriga uppgifter, den är en av kunskapens allra viktigaste ben. Tyvärr är den uppgiften, tillsammans med bildningen och allmänhetens läsning av tryckta böcker ofta missförstådd och styvmoderligt behandlad.

Tyvärr är förståelsen för vad kunskap är och hur vetenskap faktiskt fungerar, liksom respekten för hur komplext arbetet med att undervisa faktiskt är, generellt sett dåligt utvecklad i dagens samhälle, och därför kommer kunskapen inte riktigt till sin rätt i samhället. Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag säga några ord om högskolans tredje uppgift, i min eviga strävan efter att förmedla förståelse för kunskapen och dess förutsättningar.

Politik handlar om vilja, den ska balansera på det omöjligas gräns, och den ska vara något annat än vetenskap. Så länge politikernas förslag inte utmanar eller strider mot vetenskapen är allt i sin ordning. Idag avfärdar dock många politiker vetenskapliga resultat som strider mot deras ideologiska övertygelse och den politik väljarna valt att rösta på. Och populister som vill ha makt till varje pris och därför medvetet sprider lögner är både kunskaps- och demokratividriga! Lägg därtill det faktum att medierna inte tar sitt granskande uppdrag på allvar, delvis eftersom journalisternas värde mäts med utgångspunkt i hur mycket digital trafik de kan generera och hur många lösnummer som säljs, blir det uppenbart att allt förr eller senare går åt helvete. Vi rör oss oroväckande nog snabbt i den riktningen.

Vetenskapens uppgift är att utveckla kunskap, vilket försvåras om politiker och högskoleledningar premierar forskare och lärosäten som lyckas bäst i konkurrensen om nyckeltal, och om medierna bara sprider forskningsresultat som väcker känslor och kan skapa rubriker. Det är orättvist att klandra forskare som griper sig an det vetenskapliga uppdraget som om det vore en tävling om vem som kan producera flest artiklar, för det är just det som premieras i dagens (allt mer oakademiska) system för forskning och högre utbildning, men om problemet inte uppmärksammas kan ingen förändring komma till stånd och då är både den första (forskningen) och andra uppgiften (undervisningen) hotad, vilket förvandlar den tredje uppgiften till oigenkännlighet.

Kunskapen behöver inte bara spridas i samhället, den måste även hållas levande och diskuteras av allmänheten för att bli användbar. Problematiskt nog är det idag snarare forskningens resultat som sprids. Och ofta är det inte ens resultaten av vetenskapliga studier som når spridning, utan snarare klickjagande journalisters mer eller mindre rättvisande tolkningar av forskarnas arbeten. Enda sättet att hindra en sådan utveckling är en kunnig allmänhet som granskar alla påståenden kritiskt. Problematiskt nog är förståelsen för vilka problem som avsaknaden av en kollektiv kritisk förmåga riskerar leda till bristfällig i samhället idag. Därför kan resultaten av enskilda studier upphöjas till sanningen, som ser ut att förändras hela tiden när nya studier visar andra resultat, vilket i sin tur riskerar leda till att en ointresserad allmänhet uppfattar det som att forskarna inte kan enas eller bestämma sig för hur det är, och därför anammar uppfattningen att forskarnas oenighet är ett giltigt skäl att inte ta vetenskapen på allvar, vilket är en ”kunskapssyn” som driver efterfrågan på populism.

Kunskapen är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet. Och för att kunna använda den är det avgörande att man förstår och respekterar detta. Den insikten och ödmjukheten inför svårigheten som all verkligt vetenskaplig vetenskap är behäftad med är långt viktigare än att vara uppdaterad om vad som händer vid forskningsfronten, både för forskare och för allmänheten, politikerna och medierna. För att kunna uttala sig i namn av vetenskap räcker det aldrig att hänvisa till en eller flera ”väl genomförda” studier och (tolkningen av) deras resultat. Eftersom kunskapen fungerar som den gör varken kan eller får den bli en angelägenhet för experter, kunskapssamhällen växer fram underifrån och blir hållbara genom allmänhetens intresse för forskarnas arbete och vetenskapens resultat, vilket granskande medier utgör en garant för.

Med hänvisning till ovanstående resonemang argumenterar jag för att högskolans så kallade tredje uppgift är minst lika viktig som forskningen och undervisningen. Jag ser på mitt arbete som lektor som att det handlar lika mycket om att skapa kunskap och främja studenternas lärande som att sprida såväl resultatet av egen och andras forskning i samhället, som att hjälpa en bred allmänhet förstå, dels vad kunskap är, dels vad som kännetecknar kritiskt, vetenskapligt tänkande. Och den tredje uppgiften ser jag som en integrerad del av arbetet. Det är en allt annat än enkel uppgift, men just därför är den viktigt och det är också anledningen till att jag finner den intressant.

Den tredje uppgiften handlar som jag ser det inte (huvudsakligen i alla fall) om att popularisera forskningsresultat. Det är en mycket mer komplex och viktig uppgift än att sprida resultat. Utan en bred förståelse, i samhället som helhet, för vilka förutsättningar som finns att forska och uttala sig i namn av vetenskap, kommer spridningen av forskningsresultat varken att leda till att kunskapsnivån höjs bland befolkningen som helhet, eller att förmågan att använda kunskapen generellt sett ökar. Den tredje uppgiften handlar om detta.

Flyktlinjer är ett sätt att arbeta med tredje uppgiften, men det är också ett sätt för mig att arbeta med såväl forskning (om kultur) som mitt eget och läsarnas lärande. För att sammanfatta det jag vill säga med denna bloggpost vill jag påpeka att jag med mina inlägg vänder mig mot uppdelningen av universitetets olika uppgifter. Jag ser första, andra och tredje uppgiften som en integrerad helhet. Det går inte att få det ena utan att värna de övriga. Så när den tredje uppgiften nedprioriteras eller till och med betraktas som en belastning för enskilda forskare går det inte bara ut över forskningen och förutsättningarna för att bedriva högre utbildning, det påverkar även kunskapskvaliteten generellt i samhället.

Forskare har ett ansvar att engagera sig i samhällsdebatten, men inte som experter (för det ingår i forskningsuppdraget), utan som engagerade och kunniga medmänniskor. Det är en viktig del av tredje uppgiften att vara engagerad i samhällsutvecklingen, inte genom att kriga med fakta utan för att bidra med kunskap med utgångspunkt i väl underbyggda argument för olika ståndpunkter. Forskare har inte automatiskt rätt och det som sägs av forskare kräver lika goda argument som alla andras påståenden för att tas på allvar, men om allmänheten inte förstår hur kunskap blir kunskap och hur vetenskapligt arbete fungerar, riskerar samhällsdebatten att urarta i allas krig mot alla. Och där spelar snart fakta ingen roll.

Den tredje uppgiften ser jag som nyckeln till demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Det är en uppgift som inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, den måste bygga på tillit och inte minst många människors (både sändare och mottagare) engagemang. Och för att arrangemanget ska fungera måste både forskare och alla andra som påstår saker vara öppna för att granskas kritiskt. Tredje uppgiften är allas angelägenhet, bara så kan den fungera.