En tillvaro tömd på mening?

Förmågan att förundras håller på att offras för önskan att veta hur det är "egentligen", vilket leder till att allt fler av livets och tillvarons aspekter "avslöjas" och förklaras (natur)vetenskapligt.  Avförtrollningen av världen accelererar liksom känslan av brist på mening. Vad gör vi sen då, när allt kan "förklaras" matematiskt ända ner på elementarpartikelnivå? Jag förstår lockelsen, och människan har i alla tider sökt svar på sina frågor, men det finns saker som inte går att förklara eller avslöja och hur det är egentligen är en fråga om perspektiv och sammanhang. Det finns ytterst sällan ett och ett enda svar på frågorna som uppstår i människors huvud. Den enda vägen leder alltid fel för det finns alltid många olika vägar. Viljan att avslöja är en potentiellt destruktiv kraft som hotar att göra samhället till en iskallt rationell värld utan känslor och medmänsklighet. Kunskapen om kultur, till exempel, som är mitt forskningsområde, ligger till dels bortom det gripbara, den kan man bara nå förståelse för om man ger upp alla försök att avslöja eller försöka förklara hur den fungerar egentligen.

Kultur är bara en av alla frågor som saknar ett givet svar. Det är omöjligt att säga hur den är egentligen alla försök att avslöja eller förklara i detalj är dömda att misslyckas. Visst kan man enas om ett svar och kollektivt bestämma sig för att det är det enda giltiga, men verkligheten är inte som vi önskar och fungerar inte som vi vill; det är på det sätt den är, och det måste vi acceptera och lära oss leva med.

Efter att ha läst David Sumpters bok, Uträknad, som handlar om utvecklingen av artificiell intelligens i allmänhet och om frågan ifall AI utgör ett allvarligt hot mot vår existens i det korta perspektivet, är jag övertygad om att människorna är utlämnade till sig själv under överskådlig tid framöver. Boken presenteras på följande sätt på Adlibris:

Matematikprofessor David Sumpter skriver i Uträknad om hur algoritmer i allt högre grad tar över våra liv. Så hur fungerar de? Och i vilken utsträckning kan de styra oss och vårt beteende? Sumpter menar att media och samhället ofrivilligt har lurat sig själva, till exempel när det gäller fake news-diskussionen. Man frestas att måla upp en bild av matematikens mörka sida och spå en framtid där kunskap om algoritmer är avgörande för att behålla makten över sitt eget liv -- men detta är en hoppingivande bok som ger en balanserad bild av allt från fotboll till AI och algoritmstyrd annonsering.

Det är INTE algoritmerna som håller på att ta över, det är människor som i sin önskan att veta och i ett berusat tillstånd av hybris försöker avskaffa sig själva och allt mänskligt. Jag började läsa för att jag var orolig över utvecklingen och för att jag tog varningarna på allvar, men Sumpter har mångårig forskningserfarenhet bakom sig och vet vad som är möjligt och hur många GIGANTISKA hinder som måste övervinnas innan människan har skapat en generell artificiell intelligens. Föreställningen om att singulariteten (den punkt i historien då datorerna tar över) är nära förestående och utgör ett allvarligare hot än andra identifierbara hot sprids från företag som Google, Facebook och Cambridge Analytica som tjänar pengar på föreställningen om att de vet ALLT om oss och att de kan styra våra liv, vilket Sumpter visar är en grov överdrift.

Människor, kultur och livet som sådant är och bör få fortsätta vara gåtfullt och förmågan att förundras är en förutsättning för att känna mening med livet och tillvaron. Betänkt till exempel att hur kittlande det än är att avslöja ett mind blowing trolleritrick så är den känslan dels snabbt övergående, dels lämnar den en känsla av tomhet efter sig. Samma med kärlek, som sägs vara en effekt av hormoner och neuroner i hjärnan, egentligen. Alla som en gång varit förälskade på allvar vet att det är en lögn, även om svaret bygger på gedigen och oklanderlig forskning.

Vissa saker ska inte avslöjas, för det går inte att sjunka tillbaka i okunskap sedan när man väl fått sin nyfikenhet stillad. Tänk på talesättet, curiosity killed the cat. Förmågan att förundras är en oerhört värdefull förmåga som måste värnas för att kunna vara mänskligheten till gagn. En tillvaro tömd på MENING är tom, iskall och död. Vi människor är meningssökande varelser, den egenskapen är inprogrammerad i vårt DNA, men det är SÖKANDET som gör livet värt att leva. Det är vägen som är målet, och så vidare. Karin Boye är inte ensam om att ha insett det, det finns gott om exempel på vishet i lyriken och konsten vars poäng är just att den INTE ska avslöjas eller förklaras; den kan och ska man bara förundras inför.

Skrivande, tänkande, kunskap och akademisk kultur

Arbetsåret har verkligen kickstartat och jag arbetar för fullt med att tänka och skriva. Kunskapen jag har för avsikt att producera uppstår mellan skrivandet och tänkandet, i dynamiken som finns där. Även om jag har tighta deadlines att hålla stressar skrivandet och tänkandet mig inte. Jag är utbildad för att producera kunskap och även om jag var trött igår kväll, efter en hel dag framför datorn är det där och i den verksamheten jag trivs. Idag ska jag till jobbet och spela in filmer som ska användas på nätkurserna jag undervisar i, men jag ska även skriva ut bokmanuset och en artikel jag håller på med så att jag kan läsa imorgon och göra ändringar. Jag kan inte bedöma texterna jag skriver förrän jag läst dem. Ofta vet jag inte riktigt vad jag skriver när jag är mitt uppe i processen, det är först när jag ser orden på papper som jag kan arbeta med innehållet och skapa kunskap.

Mina bästa föreläsningar har fungerat på samma sätt. Jag har märkt att det brukar bli bra när jag talar om något jag själv är intresserad av, men inte riktigt fullt ut förstår. Då skriver jag ett manus att ha som stöd, och när jag förklarar för studenterna förklarar jag lika mycket för mig själv, och med ledning av frågorna jag får växer min egen kunskap snabbt till i realtid och framför åhörarna. Så pass kunnig och erfaren är jag att jag aldrig talar om något helt nytt, och det är därför det fungerar. Det är också så som kunskap skapas. Kunskap upptäcks inte för att sedan spridas, den skapas och förändras hela tiden i samspel mellan världen och urkunderna som hela tiden måste modifieras för att vara relevanta.

Jag är som sagt utbildad att skapa kunskap, om kultur som är mitt forskningsområde. Och så länge jag får arbeta fritt med skrivande, tänkande och skapande av kunskap blir jag aldrig stressad. Jag surfar på en våg av inspiration här gränslandet mellan semester och termin. Trött blir jag, men inte stressad. Jag njuter av friheten och axlar ansvaret jag tilldelats med glädje. Höstens kurser och föreläsningar finns där i bakhuvudet. De tar så sakteliga form och är aldrig helt lika. Ju närmare jag kommer dagen då jag ska tala inför studenterna eller i något annat sammanhang, desto mer fokuserar jag på det. Och där och då är jag fullt närvarande och presterar på topp.

Om jag fick ett beting och tider att hålla mig till, om jag slapp ta hänsyn till alla administrativa deadlines och rigida, standardiserade krav på dokumentation skulle jag ytterst sällan känna stress. Det som stressar mig och som dessutom allt mer för varje år som går hotar att gå ut ut över arbetsuppgifterna som jag på statens bekostnad utbildats är den växande administrativa apparat som skapats för att målstyra och kontrollera verksamheten i Högskolesverige, och alla möten som den genererar. Jag är bra på att hålla många bollar i luften, men bara så länge det är jag själv som kastar upp dem och endast så länge jag får göra det på mitt sätt.

Regler och strukturer måste självklart finnas, liksom administration och även möten. Det är oundvikligt, men hur gör vi om kraven, kontrollerna och styrningen påverkar kunskapskvaliteten och hämmar den intellektuella utvecklingen i akademin? Vad är klokast och mest kostnadseffektivt att prioritera? Kontrollerna och måluppfyllelsen, eller kunskapen och de akademiska kvaliteterna? I den bästa av världar hade jag inte behövt skriva denna bloggpost, eller jag hade kunnat fokusera texten och innehållet, mina tankar och kunskapsutvecklingen, på kunskapsutvecklingen som sker mellan läsningen och skrivandet. Nu märkte jag direkt att jag inser att det relativa lugn och den tankero jag känner dessa inledande dagar på arbetslivet redan nästa vecka kommer att störas av krav på saker som andra anser att jag måste göra, för att reglerna ser ut som de gör och för att vi måste "spara" pengar. För att klara att hålla stressen stången började jag i våras meditera, vilket skulle kunna hjälpa mig i kunskapsutvecklingen. Fast meditationen fungerar frustrerande nog bara som ett skydd för att värna den krympande tiden jag har till mitt förfogande att tänka och skriva.

Det är så det ser ut i den akademiska världen idag. Vi producerar artiklar och andra texter, sitter på möten och följer regler. Kunskapen är satt på undantag eftersom verksamheten organiseras efter principer hämtade från tillverkningsindustrin och den kommersiella tjänstesektorn, trots att vi vet att det inte är så som kunskap skapas. Ingen äger kunskapen och den går inte att tvinga fram, den måste man förhålla sig ödmjuk inför, ifall man verkligen vill veta.

Ser en bok formera sig

Igår arbetade jag intensivt med mitt bokmanus, med utgångspunkt i redaktörens kritiska men över lag positiva kommentarer. Som det brukar bli när jag är inne i en intensiv skrivperiod lever jag i och med texten dygnet runt och har svårt att tänka på något annat. Denna bok är den första som jag dels fått kontrakt på innan jag skrivit den, dels som jag inte behöver bidra med pengar för att få den tryckt. Det känns lyxigt och jag är stolt över innehållet och vill ge mig själv chansen att innehållet blir så bra som det bara är möjligt. Nästa fredag är deadline men det är denna vecka som det finns tid att ändra, nästa vecka ägnar jag åt detaljer och korrekturläsning. För att få ut mesta möjliga av dagen delar jag med mig av förordet till boken, som förhoppningsvis kommer ut i tryckt form innan jul.

Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt i andra sammanhang också. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om utformningen vårt lands universitetsutbildningar. Jag delar med mig av mina tankar och erfarenheter av åren i akademin, både som student, lärare och forskare. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. 

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Svaren på frågorna man har finns i hög grad hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök, det är utgångspunkten för tankarna som lyfts i denna bok. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier. Studier på högskolan handlar om lärande, inte om betyg, examen eller om att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är nödvändig för att tillsammans bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 

Bokens röda tråd utgörs av följande tanke: Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att kunskapen som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på universitetet, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara högre.

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Medier, demokrati och kunskap

Det fanns en tid när medierna tog sitt granskande uppdrag på största allvar, när journalister arbetade för det allmännas bästa genom att avslöja korruption och missförhållanden i både politiken och näringslivet. Kanske fungerade det inte perfekt och självklart inte överallt, alltid, men på det stora hela fanns det en balans mellan det offentliga, privata och medierna. Idag har den där balansen rubbats. Jag kan inte säga att jag vet, men det finns indikationer på att förskjutningen började när högermedierna flyttade fram sina positioner och började producera öppet vinklade nyheter som bekräftade högerpolitikens världsbild.

Idag är det som allt är uppdelat i höger och vänster. Även medierna har inordnat sig i nyordningen. SVT vars uppdrag är att vara ett objektivt mediebolag har förvandlats till ett ängsligt företag som av rädsla för att anklagas för att vara vänster har anammat en etik som går ut på att alltid presentera en motbild till alla nyheter, för att på det sättet överlåta till tittarna att avgöra vad som är den mest relevanta och med sanningen överensstämmande bilden av det som tas upp. Och det är VAD man granskar kritiskt som avgör vem som får komma till tals för att ge sin bild, inte ämnets relevans.

En av nyordningens absurda konsekvenser är att en kritisk granskning av ett visst parti måste följas av kritik av ett parti på motsvarande sida av den politiska demarkationslinjen. Oavsett vad kritiken handlar om. Balans i rapporteringen anses idag viktigare än sanningen, vilket är precis vad högermedierna hoppades kunna uppnå när de skapades. Sanningen ligger dock aldrig någonstans mittemellan, den äger ingen och den står över poltiken. Låt oss säga att en sida av poltiken eller en viss typ av företag de facto bryr sig mindre om sanningen och mer om makt och pengar till varje pris. Då skulle dessa företag och partier självklart figurera oftare i medierna eftersom deras agerande är förkastligt. Om medierna verkligen är fria och journalistikens uppdrag faktisk är att granska MAKTEN, skulle partier och företag som har ett promiskuöst förhållande till sanningen kritiseras oftare än andra. Och alla anklagelser för att medierna är vridna åt ena eller andra hållet skulle falla på sin egen orimlighet och slå tillbaka på den som anklagade dem för att presentera vinklade nyheter.

Idag är det tragiskt nog medierna som granskas. Och (vissa) politiker anklagar alla som inte är lojala med deras parti för att producera fake news. Balansen i samhället är rubbad och bilden av tillvaron som svart-vit dominerar; om man hårdrar och extrapolerar. Vänster och höger uppfattas inte längre som politiska ståndpunkter, utan som en kamp mellan det onda och goda som måste vinnas till varje pris. Politiken granskas följaktligen inte med fokus på dess konsekvenser, utan efter vilken färg den har. Och oppositionen är kritiska mot allt som den sittande regeringen gör, även om politiken som förs bygger på beslut tagna av oppositionen själv och trots att oppositionen valde att inte agera när den hade makten.

Mitt arbetsår har kickstartat och jag ägnar resten av dagen åt att läsa manus till min kommande lärobok, som liksom allt annat jag gör är ett försvar för KUNSKAPEN. Jag menar att det enda som kan rädda samhället och hållbarheten är att kunskapen återupprättas och det kan den bara om många människor bryr sig mer om kunskapen, och för det krävs förståelse för ämnets komplexitet. Skolan är en nyckelaktör och förhållandena där, för både lärare och elever, är avgörande för resten. Boken jag arbetar med handlar om vad som gör högre studier högre, och i korthet handlar det om att placera KUNSKAPEN i centrum, inga egenintressen eller något annat. Bara så kan ett verkligt hållbart samhälle växa fram, men utan en fri press, granskande journalistisk och en allmänhet som värnar öppenhet, går det inte.

Hur utvecklar man kunskap?

Semestern är slut. Idag börjar arbetsåret 2019/2020, vilket känns bra. Semestern har varit fin och fylld med både kravlösa dagar och upplevelser att hämta inspiration från och vila i under hösten och vintern. Högen med böcker som ska läsas och listan med texter att skriva är längre än, tror jag, någonsin. Och det känns bra. Mitt läsande och skrivande är kravlöst; det jag bestämmer över själv alltså. Det här året kommer tydligare än något år tidigare att gå kunskapens tecken. Jag har fått utökat ansvar för doktorandkursen som introducerar till forskarstudier, som ges till alla doktorander på högskolan: ingenjörer, pedagoger och informatiker. Det gör kursen lärorik för mig med, vilket är nyckeln till välbefinnande och trivsel på mitt arbete; för mig i alla fall. Jag ska avsluta arbetet med läroboken, om studier på högskolan, som påbörjades i våras. Har några artiklar vars deadline närmar sig och sedan fortsätter arbetet på mitt livsverk, om kultur och kunskap, som bör blir klart och förhoppningsvis ska kunna publiceras under 2020.

Kunskapsutveckling är den röda tråden, inte bara i mitt arbetsliv. Så länge jag kan minnas har jag velat veta och på olika sätt försökt förstå hur man vet, vad forskare (inom olika ämnen) anser sig veta och varför de som säger sig veta så ofta inte är överens. Framförallt är jag intresserad av KUNSKAP som sådan, både definitioner av begreppet och dess användning i samhället och akademin, inom och mellan olika discipliner. Sedan studentåren har jag hela rört mig mellan discipliner och har även arbetat med praktiker. Det skulle kunna tolkas som ett tecken på rastlöshet, men för mig har drivkraften alltid varit viljan att veta och förstå.

Jag är inte rädd för att tala med experter inom andra områden än mitt eget och det bekommer mig inte, i alla fall inte idag, att jag ofta betraktas som mindre vetande i sådana diskussioner. Kunskapen är det primära och man lär sig enormt mycket om synen på kunskap genom att utsätta sig för olika typer av bemötande från kunniga människor. Tyst kunskap är inte bara något som hantverkare besitter, den finns överallt och hos alla och framträder även mellan raderna i utbyten av tankar på sociala nätverk. Kunskapen är nämligen alltid förkroppsligad, förmedlad och bygger alltid på tolkning; den är aldrig någonsin ren, ofta perspektivrelaterad och alltid föränderlig. Den som uttrycker sig kategoriskt eller hävdar att någon annan har helt fel har lämnat kunskapens domän och ägnar sig åt maktutövning. Och det sker överallt i samhället och akademin; det är kunskapens kulturella och psykologiska sida. Jag har tappat räkningen på tillfällen då jag i mitt sökande efter insikt och förståelse för olika ämnen blivit satt på plats av och avfärdats som mindre vetande, både av auktoriteter jag kritiserat och människor jag (fram till dess de behandlade mig arrogant och nedlåtande) uppfattat som kloka och som jag respekterat och lyssnat på. Jag använder min kropp och människor sätt att se på mig som ett slags verktyg i sökandet efter kunskap, och jag har lärt mig minst lika mycket på det som genom egen forskning och studier.

Redan i skolan lärde jag mig den hårda vägen att kunskap oftast inte finns där man i förstone tror att den ska finnas och så fort jag tillägnat mig ett tillräckligt väl underbyggt självförtroende för att sluta lyssna på VEM som talar och istället började lyssnade på VAD som faktiskt sägs och hur det förhåller sig till hur andra ser på samma eller liknande saker, insåg jag hur komplex kunskapsfrågan egentligen är. Då kunskap var mitt primära mål såg jag det inte som något problem att jag utvecklade kunskap om ett ämne på lektioner som handlade om annat, trots att betygen blev lidande. Och på samma sätt har jag prioriterat kunskapen i akademin framför karriären. Jag tänker fortsätta fokusera på UTVECKLINGEN av kunskap och förståelsen för dess funktion och väsen. Ytterst är det ämnet för både min lärobok och mitt bidrag till kulturforskningen. Det är vad föreläsningarna på doktorandkursen handlar om och det är därför jag läser böcker och engagerar mig i olika frågor på sociala nätverk. Det kostar på att leva och agera som jag gör, men belöningen i form av insikt och förståelse för egen del och uppskattning från likasinnade är värt det.

Kunskap handlar inte om det som går att leda i bevis utan om hur man kan använda frukterna av forskning och andra former för kunskapsutveckling för att bygga en bättre och mer hållbar värld för fler. Så ser i alla fall jag på mitt arbete och forskar- samt lärargärning. Jag är inte en företrädare för kunskapen eller något ämne, jag försvarar inga resultat eller påståenden. Jag är en medskapare av kunskap och förståelse och bjuder in till SAMTAL vars mål är ökad förståelse och fördjupad kunskap om tillvarons alla möjliga och omöjliga aspekter.

Nu kör vi!

Den bedrägliga haloeffekten

Experter på ett område antas ofta och av många vara experter även på alla områden; som om expert var en personlig egenskap helt frikopplad från ämnet man talar om. Både forskare som vill bidra till kunskapsutvecklingen och allmänheten som i sin desperata jakt på fakta och förståelse lyssnar på de som säger sig veta, måste förstå det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten. Enkelt uttryckt kan den sägas beskriva det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som pålitliga. Det är ett ansvar man har, att utses till eller betraktas som expert; ett ansvar som förpliktigar. Om någon litar på vad du säger har du ett ansvar för vad du påstår dig veta, du kan inte slå ifrån dig eller skylla på någon eller något.

Ansvar för påståenden och fälls är något vi borde tala mycket mer om, särskilt som felaktigheter sprids med ljusets hastighet på nätet. Det räcker inte att mana till eftertanke eller utbilda elever i kritiskt tänkande. Kunskapen är ALLAS ansvar, men det står också i proportion till hur många som lyssnar och litar på en.

Igår hamnade jag i en diskussion om hälsa på Twitter. Temat för utbytet av tankar var: Vem kan man lita på? Vi kom (som vanligt) ingen vart. Det blev snart uppenbart att vi talade förbi varandra. Jag ser kunskap som en komplex, föränderlig och till stora delar oöverblickbar helhet som kräver ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att uttala sig säkert om, för att bli meningsfull och användbar. Och jag bemöttes med de vanliga kraven på evidens och specifika studier som kan bemötas separat. Det är inte så jag närmar mig värden och kunskapen, genom att fokusera på detaljer. Kunskapen om hälsa ser jag som en skog och enskida studier ser jag som träden som skogen består av. Det går inte att utifrån (aldrig så väl underbyggd) kunskap om ett eller ett utvalt antal specifika träd uttala sig om skogen som helhet. Jag försvarar inga mirakelkurer eller någon diet. Jag läser det mesta jag kommer över och bildar mig utifrån helhetsbilden en uppfattning om vad som verkar vettigt att göra för att förebygga att sjukdom uppstår och främja en god hälsa, och jag är noga med att hela tiden förändra mitt sätt att äta och leva, i enlighet med nya rön som hela tiden kommer. Människokroppen är individuell, inte ett statistiskt medelvärde. Jag försökte bemöta kritiken som riktades mot en del av författarna till böcker om hälsa och upptäckte då att den där haloeffekten spökade i diskussionen. Författare till hälsoböcker som säljs i bokhandeln avfärdades kategoriskt och utan hänsyn tagen till, dels vilka påståenden som förs fram i böckerna, dels till det faktum att de talar om förebyggande åtgärder (utan bevisade biverkningar) och saker man kan göra för att undvika att bli sjuk. Jag menar att det är skillnad på att överdriva hälsovinsterna av att äta kål och att med stöd i vetenskap påstå att något är bevisat ofarligt. Det är också skillnad på vem som uttalar sig. Jag hävdar att det är värre att en internationellt erkänd och välkänd forskare som Agnes Wold skriver på Twitter att man kan/bör äta Treo varje dag ifall man vill undvika inflammation, än att en sådan som till exempel Maria Borelius säger i Sommar att man blir friska av att äta broccoli.

Med makt och inflytande kommer ett stort ansvar, och vill man verkligen förstå hur kunskap fungerar räcker det inte att fokusera på detaljerna, både den som uttalar sig och mottagaren är del av den helhet där kunskapen uppstår och psykologins roll för synen på auktoritet och pålitlighet är livsfarlig att underskatta. Särskilt ifråga om en sådan sak som hälsa handlar det aldrig om ett ett plus ett är två! Vi människor lyssnar förfärande ofta och enkelt mer på VEM som talar än på VAD som sägs.

Jag ger er; känslosamhället

Ilska, hat och oresonlighet dominerar dagens samhällsdebatt. Det finns inte tid att lyssna, tänka efter, analysera och tänka långsiktigt. Vid fronten, på den sociala nätverken är tonen hård och krigarna tävlar om vem som kan väcka mest känslor. Hat och oresonlighet är mycket mer direkta och starkare känslor än kärlek, förståelse och medmänsklighet. Facebook och Twitter lever och profiterar på känslor och ju starkare de är desto bättre, för det skapar engagemang som i sin tur genererar mer data som företagen kan sälja till andra företag och aktörer som tjänar pengar på kunskapen om oss, som vi entusiastiskt skänker bort helt gratis. Samtidigt driver allt fler aktörer inom olika områden på digitaliseringen. Det är som att kasta sig ut från ett flygplan utan fallskärm eller någon aning om hur och vart man landar, för kicken som uppstår under resan ner.

Samhället blir reaktivt och repressivt när hat leder till mer hat och när falska anklagelser mot allt och alla som är annorlunda eller kommer utifrån får enormt mycket större spridning än dementierna som "ansvarsfulla" debattörer publicerar för att kunna friskriva sig från kritik. I USA, i efterdyningarna av ännu två masskjutningar, talar presidenten om hårdare straff för förövarna, och kraven på åtgärder för att förhindra att människor dödar varandra viftas bort som tecken på svaghet. Odlar man sitt hat och om oresonlighet och hårdare tag idealiseras och betraktas som lösningen blir det så. Hat leder till mer hat, fler offer och ännu mer hat. Radikaliseringen av arga män ökar på nätet och risken för nya attacker växer.

Ett samhälle som föraktar sina svaga, utsatta och olyckligt lottade medborgare och som idealiserar framgångsrika individer är snart inget SAMHÄLLE längre. Sänkt skatt är bra för de redan gynnade, och ju mer pengar och högre inkomster man har desto mer pengar och inkomster får man, med det sättet att resonera. Kritiken mot dagens system -- som bemöter behövande med iskalla, rationella argument, som tvinga sjuka att arbeta och som förvägrar handikappade den hjälp de behöver men själva inte kan betala för, eftersom de är sjuka, svaga eller olyckligt lottade -- viftas bort som vänstertokerier eller tecken på svaghet och godtrogenhet.

Förr var det Stalin som av dåtidens förnekare sågs som en stålhård hjälte. Idag är det Trump, Bolosnaro, Orban och Erdogan och andra ledare med totalitära anspråk som utgör hotet mot demokratin. 10-talet är en inverterad spegelbild av 70-talet, och terrorn är minst lika utbredd idag som då. Vänstern avfärdade allt man inte gillade som borgerlig dekadens, men idag är det högern som förnekar; klimatet, konsekvenserna av privatisering av välfärden och en allt mer oreglerad kapitalism. Allt försvar av den ENDA vägen leder förr eller senare till förnekelse, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon politiker eller forskare kan förstå och än mindre hantera. Förnekelsen idag riktar sig bara mot andra mål och leder till andra offer. Det är inte färgen på politiken som avgör om den är hållbar, det är beslutens och slagordens faktiska konsekvenser. Kanske måste det bli sämre innan det blir bättre? Förr eller senare blir det oresonliga hatsamhället ohållbart. Om hatarna får diktera villkoren och visa vägen kommer de förr eller senare att leda oss mot KATASTROF. De är inte lösningen utan själva problemet och hotet kommer som alltid inifrån, samhället och oss själva.

Framtiden avgörs av hur vi ser på och värderar våra känslor och vilka känslor vi släpper fram, visar upp och agerar på. Igår rördes jag till tårar av Lasse Berghagen som öppet visade hur berörd han blev av publikens kärlek på Allsång på Skansen. Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker på hans reaktion och jag blir ledsen och bedrövad när jag konstaterar att det av många av nätets och samhällsdebattens tongivande aktörer betraktas som tecken på svaghet. Insikten rör upp minnen från förr, från skolgården och mobbarna som utsåg mig till offer för deras hat och oresonliga hot. Under högstadiets första år, i sjuan grät jag varje dag. Jag kommer aldrig att få veta om det var därför jag mobbades, eller om det var för att jag mobbades jag grät. En sak vet jag dock och det är att jag är stolt över att jag inte lät mobbarna vinna och att jag aldrig sett känslosamhet som en svaghet. Jag odlar mina känslor och det stör mig inte längre att visa tårar öppet. Att kämpa emot är ett slags förnekelse och jag bestämde mig tidigt för att möta livet head on, och se verkligheten för vad den är. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att mobbarna skulle fortsätta förfölja mig, men eftersom jag  redan som ung insåg hur små mobbarna egentligen är och hur lite de som utsatte mig för hat och hot har uppnått i livet, förstår jag att deras väg då likväl som nu är en återvändsgränd. Mobbare har ingen som helst egen makt, de får makt av andra som kanaliserar sitt hat genom dem. Jag drar mig till minnes ett klipp från Obama, där han grät offentligt i samband (tror jag) med att han fördömde ett av terrordåden som drabbade USA under hans vakt. Han lyckades inte stoppa våldet och USA blev inte särskilt mycket bättre under hans åtta år vid makten, men det blev verkligen inte bättre med Trump som är en oresonlig ledare som spelar på människors hat och som använder twitter för att mobilisera folket genom att spela på deras allra lägsta och mest primitiva känslor.

Vi kan bättre och genom att fokusera på andra känslor än dem som styr samhället och debatten om framtiden idag. Genom att lyssna, förstå och sprida kärlek samt agera solidarisk och förlåtande växer både de starka och de svaga och det kan leda till goda cirklar. Det finns dock inga garantier, men vad har vi att förlora? Hatarna erbjuder inga lösningar, bara mer hat. Och det vet vi leder inte till något gott. Jag tror innerst inne och på fullt allvar att en växande andel av befolkningen genomskådat hatretoriken och har insett hur tomt det är bakom den glättiga fasaden som målas upp på nätet, det är bara det att nätets algoritmer döljer deras tankar, känslor och allt gott som faktiskt görs. Jag tro inte det är så enkelt som att bara välja glädje, men jag vet att hat ALDRIG är en lösning.